Anna - Life is easy if you wear a smile!

Landet som inte längre är.

Häromdagen visades dokumentärfilmen "Landet som inte längre är" på tv. Har sett den förr, men det var så längesen att jag kände för att se den en gång till.

Den handlar om en familj och deras liv på en liten gård i Småland. Han som gjort filmen har följt livet på gården under sammanlagt 31 år, en väldigt ovanlig dokumentärfilm med andra ord.

 

Filmen får mig att verkligen beundra den äldre generationens bönder. Dom har slitit hårt, varje dag, i större delen av sina liv. Deras djupa rynkor skvallrar om den dagliga utevistelsen i alla väder och deras sega, starka kroppar har formats under många års varierat jobb.

För det är just de dom är, sega. Och framförallt: envisa!

Förr, för ca hundra år sen, gjordes mycket för hand på gårdarna. Hästen var bondens bästa vän och korna hans leverbröd. Korna hade sina egna namn och sin egna plats i ladugården. Jordarna brukades med hjälp av den trogna arbetshästen som snällt drog plogen fram och tillbaka, fram och tillbaka. Frun i huset gjorde allt från korv och köttbullar till saft och sylt. Från grunden. Tänk vad mycket kunskap och visdom som går i graven nu när den gamla generationen somnar in.

 

Jag vet att tiden har sin gång och att vi lever i nutid nu. Med maskiner, mobiler och datorer överallt. Det är självklart till en stor hjälp och vi slipper slita ut oss som förr i tiden. Eller?

Den yngre generationen spås bli den första generationen som kommer bli yngre än sina föräldrar. Detta på grund av alla dessa hjälpmedel vi har nuförtiden. Ungarna sitter hellre inne och tittar på tv, spelar tv/dataspel och leker med sina mobiler. Dom vet knappt varifrån mjölk och ägg kommer ifrån och dom äter/dricker sig feta på chips och cola.

Folk är så otroligt rädda nuförtiden för vardagsmotion. Ska man motionera måste man ränna till gymmet, ska man till grannen 1 km bort tar man bilen.

 

Vet inte hur många gånger folk sagt: "Va? Har ni ingen diskmaskin? Hur fasiken står ni ut!?"

Det är inte jobbigt att diska lite, det kan till och med vara avkopplande. Kan till och med våga påstå att det inte tar speciellt mycket längre tid att handdiska än att plocka in i diskmaskinen. Folk får det dock att låta som om det inte går att leva utan diskmaskinen. Kan förstå om det kan vara skönt om man är sisådär 6 stycken i familjen, men är man 2-4 stycken klarar man sig utmärkt utan. Gäller bara att ta en stund till disken varje dag.

Detta har jag varit dålig på tidigare, så det har lätt blivit ett diskberg. Men jag vet massor av personer som har maskin men ändå har hela diskbänken full av disk...

 

Folk numera är extremt lata med andra ord. Allt ska skötas så snabbt och smidigt som möjligt, utan en tanke på vår egen hälsa, natur eller plånbok.

Jag är inte perfekt själv, det ska gudarna veta. Men jag har börjat tänka på det allt mer. Framförallt nu när jag har en liten grabb att uppfostra. Jag vill så gärna att han ska vilja röra på sig, komma ut i friska luften och inte alltid välja den lättaste vägen.

 

Jag vill tillägga att även dagens bönder är riktiga kämpar. Dom går upp tidigt och jobbar hela dagarna. Inget 08.00 till 16.00-jobb där inte. Och trots moderna maskiner, mjölkanläggningar och datorer får dom ändå slita hårt för att hålla igång gården. Deras kunskap och talang för allt från maskiner till mjölkkor är oslagbar! Inget jobb jag kan tänka mig är lika varierande som bondens, och inget jobb ger lika bra vardagsmotion och kunskap om det mesta praktiska man kan tänkas behöva veta.

Ha det i åtanke nästa gång du klagar på en bonde.

 

Kan förövrigt rekommendera "Landet som inte längre är". Man kan inte annat än beundra dom. Inga klagomål över småsaker där inte.  

 

Läs mer om dokumentärfilmen här:

 http://www.gerdehagfilms.com/land-no-more-landet-som-inte-langre-ar

Billig shoppingrunda

Har precis kommit hem från Emmaus. Igen. Vi var där i torsdags, men den här gången var det en annan butik. Finns nämligen två Emmaus relativt nära oss. Pappa ville åka till denna med, så jag och Ludde hakade på då vi inte hade något bättre för oss.

 

Handlade 3 böcker och två tröjor. Gick på ca 60 kr. Vad får man i stan för de? En flaska schampo? Kul att shoppa för så lite pengar!

Ena tröjan jag köpte var till Johnnie. En fin, tunn långärmad tröja i hans stil. Passade riktigt bra, och kostade mig endast 25kr.

Min tröja kostade 22kr, billigt med tanke på att den såg ny ut. Otroligt skön och snygg, så jag är riktigt nöjd med köpet!

 

Ludde var extremt lättskött när vi handlade. Han sov i bilen hela tiden! Hade självklart barnvakten på så att jag skulle höra direkt när han vaknade. Men han sa inte ett ljud. Duktig pojke!

 

Ridning, sjukdomar och lite städning!

Kisse

Grannens tjejer kom nyss över med en julklapp åt mig. Det var väldigt oväntat och jag blev väldigt förvånad. Öppnade paketet och fann en tavla med min katt Kisse(Ja, vilken fantasi jag hade när jag döpte henne..) som motiv. Väldigt fin! Funderar på vart jag ska hänga upp den, kanske över Kisses mat-och vattenskål?

 

Och jag kan försäkra er om att Kisse ser ut som på tavlan. Kolsvart med gula, lysande ögon.

 

Tack för tavlan Elin!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Liten uppdatering

Sommaren 2012

Här kommer några bilder från vår semester till Jämtland sommaren 2012. Det var helt klart min bästa semester tillsammans med Johnnie!

Jag ville gärna ha en relativt aktiv semester, och att det blev just Jämtland var en ren slump. Satt med en karta i knät några veckor innan vi tänkt åka, och eftersom vi inte ville åka så långt valde jag att styra färden mot fjällen.

 

Jag ville som sagt röra på mig under semestern då jag annars blir för rastlös, men Johnnie tycker att semestrar är till för att vila upp sig. Så det blev en lagom semester.

 

Vi klättrade, vandrade, besökte sevärdheter som forsar och liknande, paddlade kanot m.m. Ville cykla mountainbike också, men där sa Johnnie nej. Istället gick vi några km genom en stenig, lerig, gammal skog för att titta på en fors. Minns att jag hade så mycket överskottsenergi den dagen att jag joggade några hundra meter fram på stigen, joggade tillbaka till Johnnie som promenerade stigen fram och sen iväg igen några gånger. Tänk att Johnnie har tålamod att stå ut med mig.. Och tänk vad härligt att ha så mycket energi! Så är det inte nu längre..

 

Uppe på Åreskutan. Var lite flåsigt att ta sig upp, men det var helt klart värt de när vi såg utsikten!

 

Jag och Johnnie tog en tur i en hyrd kanot. Härligt med lite lagarbete! När vi kommit iväg en bra bit stannade vi och njöt av solen. Johnnie tog bilden, därav den dåliga kvalitén. Men man ser mina ben när jag ligger och solar. Intressant ställning, men väldigt bekväm!

 

En fors vi besökte i Åre.

 

En söt bild på mig och Johnnie. Ser ut som om jag försöker tala honom tillrätta, men i själva verket var han nog inte beredd på att jag tog en bild. Det är dom icke-perfekta bilderna som är härligast att titta på!

Åh, det riktigt kliar i kroppen när jag ser dessa bilder. Vill tillbaka! Hoppas på att komma iväg i sommar. Med Ludde såklart, han ska också ut på äventyr.

 

Måste bara tillägga att det var väldigt skönt att ha varit på denna semester innan jag blev sjuk, för när jag låg i sjukhussängen och mådde som värst drömde jag mig bort med dessa bilder i huvudet. Jag skulle bli frisk och jag skulle få uppleva fler härliga dagar i Norrland. Nu är jag på god väg mot de målet.

Shopping på Emmaus

Idag har jag och större delen av familjen(mamma, pappa, syrran, jag och Ludde) handlat second-handgrejer på Emmaus. Nu i mellandagarna har dom 50% på allt, så man kan hitta fina grejer till vrakpriser! För min del blev det ett par miniskidor(vi har någonstans hemma, men vet inte vart..), en sorts låda man kan fästa på sparken som Ludde kan sitta i (perfekt att ha i vinter, om det nu blir vinter!) och två böcker till Ludde.

 

Ludde skötte sig exemplariskt hela tiden. Vi fick dock turas om att bära honom då han är lite tung.. När vi kom hem låg han och tittade på tv samtidigt som han pratade glatt och pysslade med sina fötter. Ingen idé att ha strumpor på honom, för dom drog han av sig direkt.

Han verkade i alla fall lika nöjd med dagen som jag.

 

Nu är maten lagad och äten, båda grabbarna har somnat och jag sitter och tittar på Sällskapsresan 2. Snart dags att krypa till kojs!

Bortbjudna

Nu på kvällen var jag, Johnnie och Ludde hembjudna till Johnnies pappas särbo Karin. Hon gillar att baka och laga mat, och idag bjöds det på oxfilé, potatis, sås och lite blandad julmat. Mycket gott!

 

 

Stackars lilla Ludde har blivit förkyld och är ovanligt tjurig, gnällig och ledsen. Alla vet väl hur jobbigt hur det är att vara förkyld, så man får ha förståelse för detta.

Han sover dåligt på grund av förkylningen, och det gör verkligen inte saken bättre. Men nu har han äntligen somnat och jag hoppas att han får sova ordentligt i natt. För allas skull!

 

Nu ska jag ta och göra honom och John Blund sällskap i sovrummet.

 

 

Hästpyssel med syrran

Idag åkte jag till föräldrarna för att rida en sväng med syrran. Hästarna hade gjort sitt bästa för att lera ner sig, så det tog en stund att borsta dom rena. Bullen verkade riktigt sugen på att få komma ut en sväng, men när jag hjälpte syrran borsta av hans ben upptäckte jag att han var ordentligt svullen om ena bakbenet.

Han kändes inte varm eller visade tecken på smärta, men jag ville självklart inte anstränga honom när han är svullen.

Tror faktiskt att det är första gången han har ett svullet ben sen han kom till mig. I alla fall som jag märkt. Jag springer inte och klämmer på hästarnas ben dagligen, men eftersom Bullen jämt har benskydd(vid ridning) så skulle jag märka om nåt inte stämde när jag borstade hans ben.

För att vara gammal tävlingshäst har han hittills hållit sig väldigt frisk. Travhästar som tävlat har ofta dolda förslitningar och liknande, så man vet aldrig vad som kan dyka upp. Han börjar dock bli stel, men han fyller ju snart 20 år så det är inte så konstigt.

 

Gubben blev dock ledsen när inte han fick följa med ut på promenad. Vi tränsade Mirran och red henne barbacka, och den av oss som inte red promenerade bredvid med Mirrans helbror Oliver. Han är en riktig liten tjockis och behöver motion!

Syrran red först, och när vi vände bytte vi så att jag red på hemvägen. Vädret var inte det bästa, utan det regnade hela tiden. Men vad gör det när man har så trevligt sällskap?

 

 

Syrran rider inte så värst ofta, hon blev aldrig lika intresserad som jag. Men då och då tycker hon att det är kul att hänga med mig ut. Med tanke på hur sällan hon är med ser hon riktigt hästvan ut. Hon borstar, kratsar hovar, tränsar och sadlar själv.

 

Blev alltså inte riktigt som tänkt med dagens ridtur, men det gick bra ändå. Får rida ordentligt när syrran kommer hem nästa gång. Hennes hjälm gick sönder också, som om någon har en billig till salu är vi intresserade!

 

Efteråt blev det risgrynsgröt, kanel och mjölk. Mums!

 

Julfirandet 2013

Julafton. Fast för mig känns det mer som juldagen eftersom vi i min familj firade jul igår, precis som vanligt. Det började redan för flera år sen då mamma och pappa blev tvungna att jobba på julafton. Någon måste göra det med. Så vi började fira dagen innan, och nu är vi alla så vana vid de att vi helt enkelt fortsatt trots att föräldrarna inte alltid jobbar på julafton.

Det är till och med väldigt smart av oss att göra så. Då kan alla mina syskon vara med(inget varannan julafton här, varannan där) och dessutom deras respektive. Så dagen innan jul kommer hela min familj med respektive hit till mig och Johnnie, och på julafton umgås vi med Johnnies familj.

 

Börjar med att berätta om gårdagen när min familj var på besök. Dagen började med att jag och Ludde skötte hästarna, fast vi blev lite försenade av att en viss liten tröttis skulle somna strax innan vi skulle åka. Eftersom det skulle vara full fart resten av dagen ville jag låta honom sova. När han vaknade åkte vi och tog hand om hästarna, och Ludde fick inviga den nymonterade sittdelen på barnvagnen. Han vill inte ligga ner längre...

Åkte sen hem och gjorde klart sista julklappen och sen gjorde jag mig klar. Blev lite sen av att Ludde var tjurig, men min bror och hans sambo kom precis innan avtalad tid och fick pyssla med honom en stund. Det gjorde dom bra, för han riktigt skrek av skratt emellanåt.

Familjen anlände men Johnnie, som var ute med timmerbilen, blev sen och kom nästan två timmar för sent. Men det gjorde inget, för allt blev så bra ändå!

 

God mat, trevligt sällskap och fina julklappar. Syrran hade bakat i vanlig ordning, väldigt gott!

Blev en hel del fina julklappar utdelade. Får berätta mer om det sen. Ludde öppnar sin första med lite hjälp av sin moster:

Efter firandet, kl. 23, röjde jag upp ordentligt för att slippa göra det idag. Kom i säng ca 00.30 och sen sov jag inte speciellt bra på grund av Ludde. Han är lite förkyld och sov väldigt oroligt.

 

Idag åkte vi hem till Johnnies syster för att fika och byta lite julklappar. Även Johnnies ena bror med familj var där så det var full fart med ungar i alla storlekar. Systern har nämligen 3 lite större grabbar, brorsan några relativt små och vi har en liten plutt.

 

När klockan närmade sig 15 åkte vi hem för att kolla på Kalle Anka. Jag och Johnnie har en tradition att ha lite lugnt hemmamys framför tv:n på Julafton. Titta på tv, äta middag, äta massor av snask och mysa. För julafton är en av dom få dagar man får vara ifred på, inga objudna besökare som plötsligt skuttar in i hallen.

Syrran kom över på kvällen förra året, och var hitbjuden i år med om hon ville men blev kvar hemma hos pappa. Kul att umgås lite med henne när man har chansen, framförallt nu när hon bor i Stockholm.

 

Nu har alla levande ljus brunnit ut, grabbarna har somnat och även jag känner för att börja avrunda dagen. Klockan är inte ens 21, lite pinsamt.. Men det har blivit sent dom senaste nätterna och jag ska upp relativt tidigt imorgon. Bara bra om jag får sova lite extra alltså.

 

Ska avsluta inlägget med att önska er God Jul! Lite sent kanske med tanke på att det är kväll, men bättre sent än aldrig.. Härligt väder vi haft idag på självaste julafton dessutom. När vi klev ut idag för att åka till Johnnies syster duggregnade det. Ingen snö och plusgrader. Men men, det kan inte alltid vara perfekt väder. Dessutom kan man hoppas att det milda vädret gjort att det blivit färre olyckor i trafiken.

 

God natt och God Jul!

 

 

Festförberedelser

Fika med Jane och Wille

10 månader efter cancerbeskedet

Tio månader sen jag, eller rättare sagt vi, hade cancer. För både jag och Johnnie har påverkats lika mycket av det, fast på olika sätt. Jag har haft sjukdomen, han har stått bredvid och gjort allt för att hjälpa mig genom eländet.

Jag kan tänka mig att det är lika jobbigt att stå bredvid någon som är sjuk, som att ha själva sjukdomen.

Den hjälplösheten måste vara hemsk. Som cancersjuk går man in i sin egna lilla bubbla och ställer in sig på överlevnad och tillfriskning, våran kanske allra djupast rotade instinkt.

 

Egentligen började allt redan för 11 månader sen. Lyckan av att vänta barn grusades av en begynnande smärta i ländryggen. minns att jag skyllde på jobbet. Inte så att jag var arg alltså, utan ryckte på axlarna och tänkte att jag lyft för tungt med tanke på den växande magen.

Jag har aldrig haft en speciellt stark rygg, så jag var inte förvånad. Jag tog för givet att ryggen skulle börja bråka, men hade dock trott att det skulle dröja och komma först under graviditetens tyngsta månader.

 

Barnmorskan hjälpte mig inte. inga goda råd, inget "du bör söka hjälp om det inte blir bättre". Hon fick det att låta som om blödningar, smärtsamma sammandragningar och ryggvärk var helt normalt under graviditeten. Det kanske det är, vad vet jag.. Jag har aldrig upplevt en normal graviditet. Men som barnmorska tycker jag att man ska se varningstecknen. För symptomen jag hade var klockrena för domen jag sen fick: Livmoderhalscancer.

 

Jag minns att jag låg hemma i sängen och sökte på internet. Verkade som om ryggsmärtan var foglossning, en tidig sådan. En del hade haft det sen dom blev gravida och sen hela graviditeten. "Jippi" tänkte jag, "kul att ha det hela graviditeten.."

Om jag ändå vetat vilket helvete som väntade. Men foglossning är nog inte ett dugg kul det heller, eller varför inte illamående så pass att man inte kan äta något vettigt under hela graviditeten? Pest eller kolera.

 

Jag fick stanna hemma från jobbet en vecka för att vila ryggen i hopp om att det skulle bli bättre. det blev den inte, och jag kom aldrig tillbaka till jobbet efter att ha styrt bilen hemåt den fredagskvällen. Ska jag vara helt ärlig så var det på sätt och vis bra att jag inte visste att den där fredagsmjölkningen skulle bli min sista.

Jag fasade för sen dagen. Dagen jag skulle ta farväl av alla, människor och djur. Jag planerade att be chefen att inte göra någon stor grej av de, bara låtsas som om det var en vanlig fredag. Jag ville inte gråta mig igenom min sista dag, då jag hatar att ta farväl.

 

Den där sista resan hem var hemsk på grund av smärtan, den sista veckans bilkörning var inte nådigt för ryggen. Det hände att jag grät hela vägen hem. Mycket på grund av smärtan, men nog mest för att jag inte längre kunde jobba. Sanningen är ibland smärtsam att inse. Jag älskade mitt jobb, jag älskade den dagliga kontakten med korna.

 

Saknaden efter jobbet och djuren höll i sig länge. Tog ungefär ett halvår innan jag kunde se en ko eller traktor igen utan att tårarna började rinna. Jag hälsade på jobbet några gånger under det halvåret, och grät antingen där(när ingen såg) eller i bilen på hemvägen.

Man ångrade alla gånger man inte njutit av att jobba. Alla gånger man klagat på kylan, leran, det dåliga vädret eller dom bråkiga korna. Man skulle ha varit glad över att vara frisk och smärtfri.

 

Jag minns all smärta. Man glömmer snabbt hur det kändes, men jag minns hur jag beskrev den:

Tänk dig en rad knivar inhuggna i ländryggen, ett gäng knivar någon ständigt vrider, vickar och lirkar med. En fruktansvärd smärta som gjorde att jag varken kunde sova, ligga, stå, gå eller sitta och äta.

Sammandragningarna blev värre ju hemskare ryggsmärtan blev, och när dessa kom kunde jag inte ens andas under ca 30 sekunder tills de släppt.

 

Såhär i efterhand undrar man hur man kunde hålla ut så länge. Och hur man kunde vara så förbannat dum som höll ut så länge. Men efter att ha varit arg på mig själv ett tag över detta började jag tänka ett steg längre. Om dom hade hittat tumören tidigare hade dom kanske valt att plocka ut Ludde som en abort, då han fortfarande var så liten. Detta bara för att komma igång med behandlingarna ordentligt på en gång. Jag vet inte om dom hade gjort så, men det var en liten tröst för mig i alla fall. Mitt lidande kanske räddade Ludde. Om inte annat fick jag veta att jag lever, och testa mina gränser till max!

 

Minns när vi tillslut ringde till sjukhuset och bad om hjälp. Vi hade redan varit där en gång utan att dom hittat nåt, och jag fick värktabletter mot smärtan som inte hjälpte. Smärtan tilltog och jag satt på golvet och grät hysteriskt, en granne satt bredvid mig och tröstade medans Johnnie ringde sjukhuset och berättade att vi var på väg.

 

Dom tog ett prov och jag minns när dom ringde mig och berättade att dom hittat cellförändringar. Läkaren ville att vi skulle komma in. VI, det var nämligen väldigt viktigt att Johnnie följde med. Johnnie brukar berätta om vilken härlig dag det var. Han hade haft problem hela dagen med trasiga lastbilar, punktering och gud vet vad. Varför inte krydda det med ett cancerbesked?

 

Vi satt i ett litet rum bredvid varandra och lyssnade på läkarens sjukhusprat. Vi bad henne prata så att vi skulle förstå, vi är inte utbildade läkare..

"Vi har hittat en cancertumör, en elakartad, aggressiv sådan. Bla bla bla.."

Cancer? Jag? Näää... Nu skojar du väl? Nähä, inte? Jaaahapp..

 

Läkaren stannade upp och väntade på en reaktion. Hon fick ingen. Hon frågade hur vi tänkte och tyckte om beskedet. "Vi får väl ta det som de kommer" sa jag och ryckte på axlarna. Vad gör man?

 

I bilen rann några ensamma tårar nedför mina kinder. Cancer.. Jag har cancer. Vi kom överrens om att fixa det här. Det som inte dödar, det härdar. När vi kom hem satte jag mig på sängen och ringde mamma. Berättade om beskedet och bad henne ringa mina syskon.

Dom hörde snabbt av sig. Jimmy lämnade jobbet i skogen och åkte raka vägen hem till oss. Skickade ett sms till chefen också. Så att han fick veta att jag inte skulle komma tillbaka till jobbet på ett tag. Om någonsin.

 

En veckas undersökningar följde. Dom klämde, kände, tittade och tog prover. En vecka till passerade innan vi fick svar på hur illa det var. Döden var inget alternativ då, trots att den just då borde ha känts som närmast på grund av ovissheten.

Jag skulle ju bli mamma, inte dö i cancer!

 

Endast en tumör. Skönt! Allt drog igång. Jag fick träffa mitt "team", ett gäng på 5-6 personer som skulle jobba med mitt fall. Alla hade sin del i det hela. Onkologen hade hand om tumören och dess behandlingar, spec. mödravården hade koll på det växande barnet, en läkare skulle plocka ut honom, folk nere från neonatal skulle hand om Ludde när han var förlöst, reproduktionscentrum skulle ta hand om en äggstock m.m.

 

Läkaren som var boss över teamet berättade att vi skulle köra igång med cellgifter trots graviditeten, då det gått bra under tidigare fall. en skulle inte tumören svara bra på behandlingen, utan fortsatte växa, skulle dom bli tvungna att plocka ut vårat växande barn som en sen abort. För då skulle man kunna behandla med full kraft.

Minns att jag absolut inte ville offra barnet, framförallt inte när han hunnit bli över 20 veckor! Johnnie sa åt mig att han hellre ville ha mig kvar än bara barnet. Som mor tänker man inte så, man vill skydda sitt barn till vilket pris som helst.

 

Tumören svarade bra, och var tredje vecka fick jag cellgifter. Smärtan i ryggen försvann, en underbar känsla! Tabletterna och morfinet funkade inte längre som det tidigare gjort mot smärtan. Jag åt tabletter som en riktig missbrukare, och trots det hade jag ändå väldigt ont i snitt halva dygnet. Tabletterna funkade i ca 2-3 timmar, sen var jag tvungen att vänta lika länge till innan jag kunde ta en ny dos utan att överdosera. Timmar fyllda av smärta.

Läkarna kunde inte göra så mycket, dom gav mig massor med morfin i blodet utan att det hjälpte så mycket som man önskat. Jag hade ett barn i magen vilket begränsade mängden smärtstillande.

 

Den 8 maj kl. 09.01 plockas Ludde ut. Jag fick sövas då ryggmärgsbedövningen inte tog så pass bra som den skulle. Började känna lite väl mycket när snittet påbörjades så dom föste ut Johnnie ur rummet och sövde snabbt ner mig.

Ludde var lite omtumlad först, men kom sen igång ordentligt. En äggstock plockades även ut innan dom sydde ihop mig. Eller rättare sagt häftades ihop. Fick hälsa på Ludde lite snabbt när jag vaknat upp ordentligt, men sen tog det mer än ett dygn innan jag fick träffa honom igen. Jag var för dålig.

Johnnie har i efterhand erkänt att han inte trodde jag skulle komma hem igen efter att ha sett hur dålig jag var den närmaste tiden efter snittet. Han trodde det var kört.

 

En hemsk period följer. Hade en slang in i ryggen som ständigt pumpade in smärtstillande, men den låg inte riktigt bra så jag hade fortfarande ont. Snittet gjorde också fruktansvärt ont. Fick massor av tabletter och morfin men trots det slapp jag inte smärtan. Blev sängliggande en vecka innan jag började komma upp på fötter igen. Fick träna på att gå och varje steg var en seger och ett framsteg.

Bor kvar på BB-avdelningen 2-3 veckor innan jag får flytta ner till neonatalavdelningen där övriga familjen fått ett rum. Ludde mådde fint från början och det var aldrig några problem.

 

 

Neonatalavdelningen var varm, instängd och tråkig. Vi hade ett litet fönster, men allt man såg var en häck och några grå sjukhusväggar. Man fick inte ens öppna ett fönster då barnen var för känsliga för omvärlden. Personalen var trevlig, men själva avdelningen var inte så rolig. Dystra människor vars barn kämpar för sina liv. Under den här perioden kör vi igång min behandling med full kraft, dvs både cellgifter och strålning.

 

Vandrar som en levande död genom korridorerna till och från behandlingarna. Mår illa och har svårt att äta, är väldigt trött och sover mest hela tiden. När jag är vaken kollar jag på tv eller gråter. Hormonerna kom igång ordentligt efter snittet och jag är extremt känslig rent psykiskt.

Orkar inte prata med någon, inte ens chefen som jag hållit kontakten med hela tiden. Eller rättare sagt: Han har hållit kontakten med mig.

 

Får efter en månad på sjukhus äntligen komma hem. En månad på sjukhus EFTER snittet alltså, hängde där en hel del innan med. Det var så skönt att komma hem till huset och lugnet. Fick träffa hästarna igen, ett tårfyllt möte.

Allt gick bra med att komma hem, förutom mitt psyke som kör i botten totalt. Jag tror att jag fick en kort förlossningsdepression, för jag kunde gråta hysteriskt i timmar. Allt blev för mycket. Jag kunde inte jobba, träna, rida.. inte ens ta hand om min egna son. Det var hemskt att som mor inte kunna ta hand om sitt barn, men tröttheten var för stor.

 

Veckorna gick. Mamma körde mig dagligen till och från sjukhuset där jag fick min strålbehandling. Jag vågade inte köra själv då jag var för trött och borta.

Jag hade svårt att äta. Behandlingarna påverkade smaksinnet och allt smakade beskt och äckligt. Levde mer eller mindre på jordgubbar, all annan mat tvingade jag i mig för att inte svälta.

 

Behandlingarna avslutades. Vilken lycka det vara att kliva ut från onkologen och känna att det äntligen skulle bli lugnt några veckor. Inga mer dagliga sjukhusbesök på ett tag.

Energin kom snabbt tillbaka och livet började åter ta fart. Kunde pyssla med Ludde allt mer, njuta av matens smaker och kunde påbörja muskeluppbyggnaden sakta men säkert genom promenader.

 

Ju mer tiden gick, desto bättre kändes det. Saker blev allt mer som förr. Och jag kunde äntligen bli den mor till Ludde som jag ville vara.

 

Den 9/10 kom beskedet jag och alla i min närhet längtat efter. Jag blev friskförklarad! Detta firades senare med oxfilé och champagne.

 

Under 5 år ska jag gå på regelbundna kontroller då det är störst risk för återfall under dom 2-3 första åren efter första sjukdomsperioden.

 

Tio månader... Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: Det sägs att tiden går fort när man har roligt, men jag kan garantera att den går rätt fort även när livet verkar stå still av allt elände.

Tio månader av ovisshet, sorg, längtan, smärta och massor av tårar. Men också lättnad, glädje, lycka, kärlek och moderskänslor.

För att fatta mig kort på denna punkt kan jag skriva såhär: 2013 blev ett år då jag betade av alla känslor, en efter en. Jag har varit på botten, och nu i slutet på åren närmar jag mig äntligen mitt mål: Lycka. Allt jag kämpat för är att åtminstone en gång till få vara riktigt lycklig.

 

När jag låg uppe på BB-avdelningen med en hemsk smärta i rygg och snitt, såg jag våren blomstra utanför fönstret och jag ville inget hellre än att bli smärtfri och komma ut i friska luften igen. Men just då, just där, under dom soliga vårdagarna i Maj, kändes det som om det aldrig skulle ta slut.

 

Rent psykiskt gick det oväntat bra fram tills kejsarsnittet, sen kom antagligen hormonerna igång som hos dom flesta nyblivna mödrar. Det har gått upp och ner, men det hade det antagligen gjort även utan cancern. Fast det underlättar ju inte med sjukdomen om man säger så.

Allt blev mycket lättare när behandlingarna avslutades och energin kom tillbaka, men lätt för att gråta har jag fortfarande även om detta också börjar avta nu. Allt börjar bli bra igen. Jag är inte riktigt där än men på god väg.

 

Vilken resa det blev, vilket år! Såhär hade jag verkligen inte föreställt mig min graviditet.. Trots att endast tio månader har passerat sen allt drog igång på riktigt, känns det så avlägset och overkligt nu. Som en dröm.

 

Nu tar jag tjuren vid hornen och visar den enda bild jag har på mig som nysnaggad.

 

Jag vågar inte säga att det är slut, men det är över för den här gången.

 

 

 

 

 

 

Morgondagens långa inlägg

Onsdag

Nymålad tavla

När jag hade ätit middag blev jag väldigt sugen på att måla. Sagt och gjort! Problemet är att när jag väl börjat kan jag inte sluta, så det blir ofta sent när jag pysslar med nåt speciellt..

 

Här har ni i alla fall resultatet:

 

Ett tag tänkte jag måla bakgrunden blå, men har nog ändrat mig. Ska nog behålla den vit. Eller vad tycker ni?

 

Tavlan föreställer för övrigt min ponny Tara, som avlivades för snart 2 år sen efter att ha fått svår kolik. Tänkte försöka mig på att måla en tavla av var och en av mina hästar.

Dagens aktiviteter

Mitt snitt, från maj till dec 2013

Verkar som om intresset för att se mitt snitt på magen var stort, för det var många som klickade sig in här på bloggen och läste de inlägget.

Därför tänkte jag passa på att göra ett ordentligt inlägg om mitt snitt från att Ludde kom ut tills nu. Är man lite känslig kanske man ska vara lite beredd, för alla kanske inte tycker om att se häftklamrar i magen!

 

Första bilden är tagen den 10/5 -13, två dagar efter att Ludde plockats ut. Det första jag gjorde när jag började vakna efter snittet var att lyfta på täcket och kolla. Vet inte riktigt vad jag förväntat mig, för allt jag hittade var en platt mage och ett stort plåster men de kändes som om jag väntat mig mer..

 

15/5 -13, en vecka efter kejsarsnittet. Dags att dra loss plåstret och ta bort häftklamrarna. Minns diskussionen jag hade med sköterskan(eller läkaren, minns inte vem det var). Jag trodde det skulle göra ont, men personen sa att det knappt kändes.

"Knappast, det måste kännas!" svarade jag.

"Tro mig, det är inte farligt"

"Så säger ni sjukhusmänniskor alltid, vare sig det verkligen gör ont eller inte!"

"Säger JAG de, så menar jag de. Jag ljuger inte för mina patienter" Svarade hon glatt.

Hon tog fram en stor tång och satte igång. Och nä, hon hade rätt(vilket jag erkände) för det kändes nästan inte alls. Fast jag var väl så drogad och bedövad av allt morfin, tabletter, ryggbedövning m.m. att det kanske var därför det inte kändes.

Sista häftklammern däremot, hade satt sig lite snett och den kändes. Men det kunde jag leva med, för om 1 av 13 möjliga krånglar ska man inte klaga!

6/7 -13 (Ludde föddes 8/5) Snittet har läkt jättefint! Är dock öm fortfarande och kan inte ha shortsen stängda då dom lägger sig med kanten i snittet. När man går skär kanten alltså in i snittet vilket inte känns kul. Så hela sommaren har jag haft antingen mjukisbyxor, mammabyxor(finns inga kanter som lägger sig i det ömma området) eller vanliga byxor som jag får ha lite öppna.. Men en lång tröja eller linne täcker så att det inte syns att byxorna är lite öppna!

Den ritade ringen visar vart min tatuering är. Dom gjorde en liten prick för att personalen som gav mig strålning ska se vart dom ska stråla. Tatueringen fick jag strax efter snittet, och eftersom min mage drog ihop sig blev det allt svårare för dom att se pricken. Därav ringen.

 

4/8 -13, märkena efter häftklamrarna har försvunnit, och läkningen ser fin ut. Men nervtrådarna i området har inte hittat på varandra än så känseln är konstig runt snittet(helt normalt)

12/12 -13, Och så har vi bilden jag tog häromdagen. Nervtrådarna har så gott som helt funnit varandra igen så känseln är nästan helt bra. Är bara lite öm vid vissa tillfällen, som när Ludde sparkar rakt på snittet till exempel.

 

Om jag någon gång blir gravid igen måste jag snittas på nytt. Inget jag ser fram emot eftersom det gjorde bra ont i flera månader, men slipper jag diverse cancertumörer och behandlingar så är jag nöjd!

Söndagens innebandy

Ärret på min mage

Nu efter cancern är jag medlem på 2 olika cancergrupper på facebook för att ha lite kontakt med andra drabbade. Där har jag sett att det finns en del som inte alls gillar, eller kanske till och med har komplex, för ärren efter operationer. En del är opererade för sin cancer, dock inte jag. Dels på grund av graviditeten, men dessutom hade tumören börjat förgrena sig på ett sätt att det skulle bli svårt att operera.

 

Men jag har ändå ett ärr att bära med mig efter kejsarsnittet. Det är nog inte lika långt som många andras ärr, men ändå ca 1 dm långt. Har jag förstått det rätt blir kvinnor med livmoderhalscancer öppnade med ett lodrätt snitt, medans mitt är vågrätt och kan döljas relativt lätt med byx-/troskanter beroende på modell.

Mina badkläder döljer nog inte snittet, då dom är för låga och inte når upp över.

 

Men nu till saken: verkar som om många alltså inte alls trivs med sitt ärr, vilken är synd då man ödslar energi på något helt onödigt. Jag har inte en endaste gång känt att ärret på något vis är fult eller missprydande. Snarare tvärt om, mitt ärr påminner mig om vilken svår period jag gått igenom. För hade inte det varit för cancern så hade jag nog inte haft strecket på magen.

När jag speglar mig och ser ärret blir jag nästan lite stolt. Där kom min lilla fina kille ut, och vi tog oss igenom smärta, oro, behandlingar och trötthet. Ärret symboliserar styrka och envishet.

 

Mitt ärr, fotat för 2 dagar sen:

Varför må dåligt och skämmas över något man ändå inte kan ändra på? Man får göra det bästa av situationen.

Dessutom tror jag inte att folk tänker så mycket på det(dom få gånger det är synligt) som man själv tror!

I mitt fall är det ju nästan bara Johnnie som ser det, och möjligtvis lite grannar och bekanta som ser mig gå omkring i shorts och bikiniöverdel här hemma på somrarna.

 

Alltså: Skäms inte, det är fint och personligt med ärr. Och ni som opererats i samband med cancer ska vara stolta över den kamp ni utkämpat eller fortfarande kämpar. Man är starkare och envisare än man tror.

 

 

 

 

 

Nu är det klippt! :)

Idag klev jag upp relativt tidigt, i alla fall om man tänker på att det är lördag, för att tillsammans med brorsan klippa alla lamm. Dom ska snart skickas på slakt och behövde vara klippta och vägda innan dess.

 

Jag tyckte inte att maskinsaxen gick så bra idag, sen om det berodde på lammens ull eller om skären börjar bli slöa vet jag inte. Men jag valde att köra på med handsaxen så fick brorsan köra på med elsaxen. Vi har nämligen några klassiska gamla handsaxar, och eftersom vi bara har en elsax är det perfekt att(om man är flera personer) övriga får klippa med handsax så klippningen går fortare.

 

Det är väldigt jobbigt att klippa med handsax, men bra träning för musklerna i händerna. Har fåren bra ull går det rätt fort att klippa. Började gå bättre och bättre för varje lamm, men när man äntligen började få upp farten tog lammen slut. Fast då var man så trött att man ändå inte ville klippa mer.

 

Jag släpade med mig en radio ner i lösdriften så att vi kunde lyssna på Musikhjälpen under tiden vi klippte. Blev även mycket skratt och fjantande, men man kan inte vänta sig nåt annat när jag och brorsan ska sammarbeta.

Extra löjliga blev vi när låten "What the fox say" med Ylvis spelades. Slutade med att vi gjorde om texten till "What does the sheep say?". Hann även med lite skönsång till Avicii, mycket vackert!  

 

 

Julpyssel

Sitter och slår in lite julklappar samtidigt som jag kollar/lyssnar på Musikhjälpen. När dessa två saker infaller vet man att julen närmar sig! Imorgon är det sista dagen för Musikhjälpen i P3, tycker alltid att det är lika tråkigt när Musikhjälpenveckan är slut.. När de sänds lyssnar/kollar jag inte på nåt annat!

 

Nu skänker väl pengar? Jag gör det varje år.

Finns folk som alltid pratar om att "man aldrig vet om pengarna kommer fram" men en sak är säker: Skänker man inte en endaste krona vet man med all säkerhet att dom inte kommer fram. Var inte egoistisk nu!

Julklappsinköp

Idag har jag, syrran och Ludde varit i stan och handlat julklappar. I år har det varit riktigt svårt att välja julklappar till familjen, men jag är nöjd med resultatet nu när jag är klar.

Syrran brukar vanligtvis vara den lättaste att handla julisar till, men i år kunde jag verkligen inte komma på nåt vettigt. Det slutade med att vi kom på den smarta idén att hon valde, jag betalade. Som ett presentkort ungefär, fast bakvänt! Syrran lovade att glömma vad hon ska få(hon får ju självklart presenten vid julfirandet) och spela väldigt förvånad och glad när hon öppnar paketet. Bra va? haha!

 

Ludde var helt underbar hela dagen! Han har nog aldrig varit så lugn och snäll! Han hade precis somnat när vi skulle åka mot stan, och knorrade surt när jag drog på honom ytterkläder och förflyttade honom till bilen. Han sover nästan jämt under bilfärderna, så han fick sova lite till innan det var dags att skutta i barnvagnen.

Sen satt han som ett ljus i vagnen hela tiden. Var lite småknorrig precis när det var dags för mat, men efter maten satt han åter som ett ljus innan han slocknade och sov djupt tills vi nästan var klara.

Han kan vara lugn och snäll, men bara när han vill. Kanske kände han att hans julklappar var i fara om han inte skötte sig under julklappshandlandet?

En annan teori är att han är livrädd för sin moster, för han verkar sköta sig bättre i hennes närvaro efter att hon sagt till honom att vara tyst en gång. Nä, hon är ju hans favoritmoster!(han har ingen annan moster).

 

Köpte förutom julklappar även lite julpynt. 3 ljusslingor varav 2 ska pryda granen och en lyser nu mysigt i sovrummet. Gillar att ha lite mysbelysning i sovrummet när det är kolsvart ute under vinterhalvåret, och nu när vi har Ludde passar det bra att ha lite belysning vid matning.

 

Belysningen vandrar ett varv runt fönstret och sen vidare på sänggaveln innan den tar slut. Mysigt :)

 

Nu ska jag krypa till kojs. Ska upp relativt tidigt imorgon för att hjälpa mamma med fåren. God natt!

Why me?

When Life puts you in tough situations

Don´t say "Why me?"

Say "Try me!"

 

(En bit av april månad i år)

 

 

 

 

 

 

Julklappsinköp

Imorgon tänkte jag och syrran hitta på något. Vi har dock inte bestämt något speciellt än, men hon hade ett gäng väldigt bra alternativ. Jag skulle nog gärna vilja åka in till stan och försöka hitta några julklappar, för jag har bara en helt klar.

Vanligtvis brukar jag vara klar med mina julklappar nu, men i år har jag helt enkelt inte tagit tag i det. Efter sjukdomens framfart känner jag inte att prylar och saker betyder så mycket som de gjorde tidigare. Tidigare gillade jag att ge och få saker, men nu.. är jag bara glad att jag är frisk. Det har säkert mycket med åldern att göra också, för ju äldre man blir desto mindre vill man ha när man fyller år eller julen närmar sig.

 

Mamma frågade häromdagen vad jag önskade mig i julklapp. Jag sa att jag inte ville ha något utan att hon kunde skänka pengarna till cancerfonden. Hon tyckte att de skulle blir för tråkigt för mig, att alla andra får presenter att öppna men inte jag. Men då kommer pengarna till nytta på ett helt annat sätt. Hade inte cancerforskningen kommit så långt som de gjort idag, hade jag kanske ändå inte behövt några julklappar.

 

Jag har ingen aning om vad jag ska köpa till familjen. Blir nog mest presentkort.. Tråkigt, men då kan man köpa precis vad man vill ha för pengarna. Vi får se vad de blir. Mamma ville ha böcker i alla fall, det underlättar att ha lite att gå på.

 

Jul 2010. Renovering av vardagsrummet pågick, som ni ser i bakgrunden..

 

 

Julklappar

Hur vet man att man hittade på rätt jobb? Jo, när man får julklapp trots att man inte jobbat på gården i snart ett år!

 

Igår besökte jag som sagt jobbet, och när jag skulle hoppa in i bilen och åka hem hade två presenter placerats i min bil. En till Ludde, och en till mig. Det värmer i hjärtat!

Att Ludde får present är en sak, då det verkar vara en oskriven regel att ge presenter till det nya barnet. Men att jag skulle få en var absolut inget jag ens kunnat tänka mig.

 

 

Som sagt, då vet man att man skaffade sig rätt arbetsplats!

Johnnies konstnärliga ådra

Vi hade lite bröd här hemma som vi inte hunnit äta upp innan det börjat mögla. Fick nämligen en hög limpor som bäst-före datumet gått ut på. Bröd som inte vi vill ha/hinner äta upp brukar hönsen hemma hos mina föräldrar få(självklart får dom inte dom mögliga bitarna). Men jag hade glömt ta med brödet under flera dagar när jag åkt hem till föräldrarna, så en natt när Johnnie kom hem från jobbet tog han tag i saken.

 

Han la limporna i en hög på diskbänken och klottrade ner sitt budskap på en lapp:

 

Johnnie kallar mina föräldrars gård för Hönsbo, ifall ni undrar.

 

Tyckte att det var så gulligt av honom att ta sig tid att även rita en liten bild, och tog med mig lappen till föräldrarna och visade. Dom tyckte också att den var härlig och nu sitter den på deras kylskåp. Johnnie är inte den typen som ritar, skriver inte ens lappar. Så detta hör inte till vanligheterna.

Promenix med Ludde

Fördelen med att hålla ett öga på grannens nötkreatur är att jag på så vis får motion så gott som varje dag. Känns nämligen onödigt att ta bilen när man kan gå dit på ca 30 minuter. Sitter jag redan i bilen tar jag den upp, men helst går jag. Då får både jag och Ludde frisk luft!

 

Idag var Ludde lite gnällig när vi skulle gå, men somnade nästan direkt då han sovit för lite under dagen. Vaknade till när jag kollade korna och blev arg, men somnade på nytt när vi började gå hemåt. Blir nog ingen ko-kille av honom inte! När vi väl kom hem sov han som en stock så barnvagnen fick stå kvar utomhus i friska luften medans jag lagade mat.

 

Idag när vi gick till grannens gård bjöd himlen på fina mönster och färger..

...och vägen bjöd på ett äventyrligt väglag med bitvis blankis. Men kängorna jag köpte i höstas är både sköna och verkar ha väldigt bra fäste. Bra köp!

Myyyysigt..

Sådan mor - sådan son

En kompis berättade nyligen att hon tyckte Ludde fått mina ögon. Frågade hur mina ögon ser ut, med tanke på att folk tycker att Ludde har så uppspärrade, stirrande ögon. Hon menade på att jag hade stora ögon, vilket Ludde verkligen har ärvt.

Har funderat lite över detta, och konstaterat att vi nog har samma lite halvgalna ögon! Eller vad tror ni efter att ha tittat på dessa bilder:

 

Haha, sådan mor- sådan son! Vad ska Johnnie säga när han inser att han avlat fram en liten kopia av mig? Lika galen och energisk, han tycker ju att det räcker att hålla mig i styr..

Vilse i min egen kropp.

Idag har Ludde som sagt varit hos mina föräldrar som glatt sitter barnvakt emellanåt. Jag tror att alla föräldrar tycker att det är skönt att komma ifrån sitt/sina barn emellanåt, sen är det säkert väldigt olika hur länge man vill vara utan sina barn utan att sakna dom allt för mycket.

 

För min del är det skönt att lämna bort Ludde emellanåt för att helt enkelt bara få vara Anna en stund. Jag kan bara spekulera i hur jag skulle ha känt om jag inte blivit sjuk, men jag tror att min ensamtid är extra viktig nu efter sjukdomen.

Allt blev så konstigt när graviditeten och sjukdomen gick parallellt, och man visste inte vad man skulle tänka, tycka och känna.

Under en normal graviditet har man nog oftast gott om tid att förbereda sig inför det kommande barnet. Man förbereder sig mentalt, funderar över förlossningen, packar en väska till sjukhusvistelsen, handlar saker till barnet m.m. Allt detta blev pannkaka eftersom vi inte ens kommit halvvägs i graviditeten när jag blev dålig.

När cancern upptäcktes visste vi inte ens om jag skulle kunna fullfölja graviditeten, så man vågade absolut inte hoppas för mycket.

Som ni vet gick allt bra och jag är frisk. Men jag har mycket att ta igen... Jag är på god väg, men har inte riktigt hittat mig själv igen efter allt som hänt. Jag gick vilse i mig själv på något vis, och hittar inte riktigt ut igen.

Det är så svårt att förklara..

 

Allt förändrades så fort. Jag blev gravid, slutade jobba, cancern hittades, behandlingar och läkarbesök, Ludde föddes, vänja sig vid att vara mamma, vara mammaledig.. Inget är som förr, och jag hann aldrig smälta en händelse innan nästa kom.

 

Men när jag till exempel är ute ensam och rider känns det så otroligt bra. Då får jag för en stund bara vara jag igen, som på den gamla goda tiden.

Ni får absolut inte tro att jag på något vis ångrar Ludde, för så är inte fallet.

 

Att lämna jobbet var(som ni redan vet) väldigt jobbigt för mig. Jag började jobba redan innan jag slutat gymnasiet, och har efter det alltid jobbat. Jag har bara varit ledig någon vecka i taget och har trivts jättebra med det. Så att lämna den tryggheten(och då syftar jag inte ekonomiskt) var väldigt förvirrande.

 

Jag har fortfarande svårt för att vara mammaledig. Jag trivs med Ludde och att ha mer frihet över mina dagar, men jag gillar helt enkelt att jobba och att ha ett jobb att regelbundet åka till. Jag hoppas på att inom kort börja jobba lite helger då och då, bara för att det är roligt. Det gäller att det funkar med Johnnie bara, så att han kan passa Ludde.

 

Jag hoppas att detta förvirrade identitetsletande snart försvinner, för det är ingen rolig känsla att inte riktigt vara så nöjd och lycklig som jag borde. Jag vet inte vem jag är längre.

 

Feeling my way through the darkness, guided by a beating heart. I can´t tell where the journey will end, but I now where to start.

 

Bilden är tagen av min kompis Camilla Gustavsson!

Besök på jobbet

Fullt upp

Idag har det varit relativt fullt upp, vilket jag älskar!

 

Dagen började tidigt, då en pigg Ludde absolut ville upp. Johnnie skulle ta hand om honom, men Ludde vägrade sluta gnälla så jag klev upp. Ingen idé att försöka sova när han låter och när jag dessutom är hungrig! Grabben ville inte låta sig matas av Johnnie, men när jag tog över gick det hur bra som helst. Har han gått och blivit en morsgris?

 

Medans grabbarna satt och mös i soffan passade jag på att diska, tvätta, mata utefåglarna, åt frukost m.m. Ludde tog en liten tupplur på sin fars mjuka mage, så det finns inte bara nackdelar med lite övervikt!

Sen åkte jag och Ludde till stallet och tog ut hästar, mockade och hjälpte till i ladugården.

 

På hemvägen passade jag på att svänga förbi den lokala bilverkstaden för att (som Johnnie beskrev de) blinka med ögonen och se allmänt söt ut för att få dom att kolla bilen. Efter att jag bytte däck har det börjat låta oroväckande mycket om vänster fram, så jag ville veta om jag ens vågar köra bilen.

Dom verkade ha lugnt för tillfället, och tog sig direkt an min bil. Men det verkade inte helt lätt att fastställa felet, och efter att två provkört bilen stod grabbarna i en ring och kliade sig i huvudet innan dom bestämde sig för att det antingen var lagret eller drivknuten. Precis vad jag trodde, då jag haft samma problem på galanten. Men det har aldrig kommit så plötsligt, vilket var anledningen till min oro. Kör ju trots allt en liten grabb i bilen regelbundet.

 

När vi kom hem packade jag ner Ludde i barnvagnen och knallade upp till en granne. Han är bortrest och jag ska hålla ett öga på korna. Fyllde vatten, kollade foder och räknade djur.

 

Gick hem igen och eftersom Ludde var trött fick han stå utanför ytterdörren och sova i vagnen. Då är det bra att ha hans lilla babyvakt/barnvakt eller vad man nu kallar dom. Då kunde jag lugnt läsa tidningen, laga mat och äta.

 

Ludde har varit underbart snäll hela dagen(förutom i morse) och det har gjort att jag kunnat göra en hel del. Nu sover han sött i sin säng efter att ha traskat runt i sin lilla gåstol/bil och sen legat och sprattlat på golvet en lång stund.

 

 

 

Återträff med samtalsgruppen

10 dec -12

Minns precis när jag tog den här bilden. Det var en hel del snö, och jag pulsade ut för att fota. Fick snö långt upp på låren innan jag var klar.. Men vad gör man inte för sina bilder? Varje bild är ett minne, minnen av allt från roliga och härliga saker, till dystra och tråkiga.

 

 

Min söndag

Syskon eller inte syskon, de är frågan..

Idag blir Ludde 7 månader, eller 5 månader.. Beror på hur man räknar. För oss kommer han alltid vara lika gammal som den tid han varit utanför min mage, men läkarna/barnmorskor m.f. vill att vi räknar honom som så gammal han skulle vara om han kommit ut normal tid. Men han är inte som andra 5-månadersungar, och inte heller som 7-månaders. Han är, och kommer nog vara ett tag till, i en gråzon mitt i mellan.

Jag bryr mig egentligen inte om hans ålder, så länge han är frisk och utvecklas. Det jobbiga är all förvirring som blir. Numera svarar jag alltid samma sak om någon undrar om hans ålder:

"Han är 7 månader för oss, men skulle egentligen varit 5. Han kom 2 månader för tidigt"

 

Senast jag vägde och mätte Ludde sa barnmorskan/barnläkaren(eller vad hon nu har för titel) en väldigt konstig sak. "Ja, det måste ju vara jobbigt när man kommer till födelsedagen. När man ska fira honom liksom".  Hans födelsedag är, och kommer alltid vara 8 maj. Man kan ju inte ha födelsedagen när han skulle ha kommit ut, för hur många ungar skulle då ha sina födelsedagar på rätt dag? Dom flesta är ju inte födda på dagen dom är beräknade att ploppa ut.

 

Ludde växer så det knakar, och är en frisk och glad liten kille. Än så länge har man inte hittat några tecken på att han tagit skada av cellgifterna jag fick under graviditeten. Jag har skrivit det förr och skriver det igen: Det är helt otroligt att man kan få cellgifter under graviditeten och sen föda ett friskt barn. Man tycker att ett sånt litet känsligt liv borde ta skada av nåt som faktiskt kan bota en från cancer.

 

Jag ska nu berätta nåt som inte många vet än. Jag har, under flera månader, mått dåligt över vetskapen om att jag kanske inte kommer kunna få fler barn efter cancerbehandlingen. Inte så att jag är deprimerad, men det har känts som en tyngd i mig. Jag tycker att det är jätteviktigt att ha syskon, alla barn bör ha de.

Hittills har jag inte mött ett enda ensambarn som inte saknade att ha syskon. Och det är just detta som alltså tynger mig, jag vill så gärna att Ludde ska ha ett syskon att leka med.

Jag var ofta lite av en ensamvarg som liten, och lekte ofta själv. Men jag har också haft så otroligt roligt med mina syskon under åren. Extra kul var det att vi var så många(4 st) för då kunde man leka fler lekar.

 

Men det är ju självklart inte bara för Luddes skull jag vill ha fler barn. Jag vill egentligen ha en liten flock på 3-4 stycken, men Johnnie har ställt ner foten och vill max ha 2.

 

Nu vet jag hur allt detta låter. Jag ska vara glad att jag har ett friskt barn, och att jag överhuvudtaget överlevt cancern. Det är mer än vad många andra lyckas med..

Och jag vet att det finns andra alternativ om man vill ha barn. Vi har pratat om de, och har en liten plan.

 

Men denna sorg och saknad har sakta avdunstat. Jag tänker inte lika mycket på det längre, det var nog helt enkelt bara en fas jag behövde ta mig förbi såhär efter sjukdomens framfart.

Dessutom kändes det lugnande att läsa om barnet som föddes häromdagen av en kvinna som genomgått min typ av cancerbehandling. Det finns hopp. Det visste jag ju i och för sig, men har inte vågat hoppats. Det vågar jag inte nu heller, men nu vet jag att det KAN gå. Det har funkat en gång hittills!

 

Vi tar det som de kommer, och kan vi inte få fler biologiska barn får vi övergå till plan B.

 

Tills det blir aktuellt att ta tag i syskonfrågan på riktigt, tänker jag njuta av det lilla livet vi hittills skapat. Tänk att jag och Johnnie tillsammans kan få en sån fin liten piggelin!

 

 

 

 

Ulliga får och busiga hästar

Snöskottning

Jaha, det var stormen Sven de. Johnnie var ute och plogade större delen av natten för att hålla vägarna fina. I morse ringde uppdragsgivarna och gav honom beröm för att han skött sig bra, något han blev väldigt glad över.

 

Själv höll jag gården öppen och ren på snö så gott de gick. Skönt att ha lite gångar hit och dit och framförallt kunna parkera bilen på ett relativt snöfritt ställe. Därför har jag skottat rent bilparkeringen också, och det är ingen liten yta. Igår var snön så blöt och tung att jag inte orkade få bort snön från hela parkeringen, men grannen kom i vanlig ordning med lastaren och plogade rent de jag inte fått undan.

Idag när jag kom hem på eftermiddagen hade det kommit lite ny snö/drivit en del, så jag tog skyffeln och skottade en sväng till. Snön var lätt, så det gick snabbt.

Bra träning är det också!

 

 

Skönt att stormen inte blev värre än såhär. Just häromkring blev det i alla fall inte så farligt. Blir dock jämt lika irriterad på hur folk beter sig under såna situationer. ALLA visste att stormen skulle komma, ALLA visste att det skulle bli knepigt väglag, och ändå kör folk som idioter. Inte undra på att folk krockar och kör av vägen.

Släpp på gasen och kör hellre för långsamt än för fort. Som min mamma brukar säga: "Kom hellre fram för sent än inte alls".

Jag valde att stanna hemma när vädret blev allt knepigare. Skulle ta in hästarna på kvällen, men mamma erbjöd sig fixa de.

 

Nyss kom Johnnies kompisar åkande på snöskotrar. Grabbarna blir som små barn när snön kommer!

7 dec -12

Skön sovplats tycker den nyfödda lilla kalven!

 

 

Gött :)

Vi hade bröd liggandes på bänken här hemma. Var dock inte bara Johnnie som älskar de brödet..

 

Såg den lilla rackaren några gånger, en riktigt söt liten sak! Men tuggar man på soppåsar, kläder eller mat i de här hushållet straffas man tyvärr med döden.

Nu har musfällan smällt, men om det var Pipen eller Pipens bror, kusin eller kompis är dock oklart.

Rena grabbar

Konstaterade idag på förmiddagen att alla grabbar i detta hus behövde ta sig en dusch eller bada, så jag tog tag i saken nu på eftermiddagen.

Först fick Ludde hoppa i badet, och trots att han inte låg där länge hann han skvätta ner mig ordentligt innan vi var klara. På med nya kläder och sen fick han titta på tv.

 

Borstade Viggo ordentligt innan det var hans tur att inta badrummet. Han fäller nämligen sin sommarklädsel just nu, så för att slippa dammsuga varje dag tog jag tag i problemet.

 

Borstade av så mycket päls att en halv pappkasse fylldes, sen fick han skutta in i duschen. Skutta var i och för sig att ta i, för jag fick knuffa lite..

Han stod snällt och lät sig duschas, även om han inte såg speciellt lycklig ut. Desto lyckligare såg han ut när han fick ett grisöra efteråt. Passade även på att klippa hans klor, dom började bli långa.

 

Nu är båda grabbarna rena och fina. Ska bara fånga in Johnnie när han kommer hem och fösa in honom i duschen! Sen är uppdrag "fräscha-upp-grabbarna" klart.

Kan tillägga att jag duschar efter varje träningspass och Kisse tvättar sig dagligen, renliga tjejer i de här hushållet :)

Snö!

Snön bara faller och faller. Mysigt! Det tycker däremot inte Johnnie som är ute och plogar, igen. Han var ute i morse, och när han kom hem sov han två timmar, gick upp, rakade sig och skulle precis in i duschen när mobilen ringde. Brådis igen, det var bara att kasta på sig kläderna och sticka igen. Men han får skylla sig själv som tagit sin an plogningen, och får vara beredd på att det blir en del nu över helgen.

 

 

Han missade lunchen, vilket gjorde honom ännu mer missnöjd över att behöva åka och jobba. Gjorde nämligen en av hans favoriträtter. Ludde sov, så jag kunde ostört laga mat, äta och diska. Fick alltså äta själv, men jag är van. Är man tillsammans med en åkare får man inte vara kinkig på tider, då det ofta tar några timmar mer än tänkt. Tur att man inte tillhör den "klängiga" typen av flickvän!

 

Min plan för dagen är att fortsätta städa och pyssla inomhus, borsta och duscha vovven, skotta snö, träna och mot kvällen(om vädret fortsätter) åka och ta in lite hästar.

Luddes plan för dagen är att fortsätta sprattla, rulla omkring likt en boll, dregla och kräva mat och blöjbyte.

 

 

 

 

6 december 2012

Nyfiken Kisse traskar ut i vinterlandskapet 6/12-12

 

 

Snöig promenad

Jag och Ludde har precis varit ute i snön i ca 2 timmar. Vi gick en promenad trots att snön öste ner, men lite snö hindrar inte oss!

Då fick jag även anledning till att använda mitt nya regnskydd till barnvagnen, så syntes gjorde vi i alla fall!

Stannade till en snabbis vid gården vi nästan bor granne med. Hörde traktorn vara igång så jag gick och pratade lite med bonden. Efter några minuter kunde jag inte hålla mig längre utan utbrast: "Men vad skäggig du blivit sen jag såg dig sist!" och han skrattade glatt. Han hade varken haft tid eller ork att ta tag i de. Men jag kände ju knappt igen honom när jag stegade fram mot honom!

Fast han hade kanske svårt att känna igen mig med till en början eftersom jag såg ut som en korsning mellan westernskurk och snömonster..

Vi båda var överrens om att försöka ses snart. Dom har länge tänkt hälsa på hos oss och vi hos dom, men det blir aldrig av.

 

När vi kom hem skottade jag lite snö på uppfarten innan vi gick in.

Fick hänga upp alla kläder på tork, för det är så blöt snö att det inte bara är att sopa av...Och precis när vi kommit in och fått av oss alla kläder slutade det snöa.

Gravid under cancerbehandling

Luddes nya påhitt!

Nu på eftermiddagen har Ludde verkligen kommit på snitsen att rulla från rygg till mage. Han rullade runt som en boll en bra stund, sen blev han trött och fick gå och lägga sig. Något som han själv inte uppskattade först, tills han somnade och nu sover han som en stock.

 

Dessutom älskar han snörena på mina huv-tröjor. Varje gång jag har honom i famnen greppar han dessa och vägrar släppa när man lägger ifrån sig honom. Andra handen använder han till att hålla i mitt hår eller öra. Ofta ska han även peta mig i örat, mysigt!

 

 

Igår kom första kallelsen..

Igår kom kallelsen till första läkarbesöket sen jag blev friskförklarad. Den kallelsen gör mig inget, men den medföljande kallelsen till ett lämna blodprov känns mindre kul..

Ska lämna blodprov den 3:e januari, härligt sätt att börja det nya året på! Skönt att man slipper göra det en gång i veckan i alla fall, så mina stackars sönderstuckna blodkärl kan få ta igen sig mellan varven.

 

Första 3-månaderskontrollen om ca en månad alltså. Med en ny läkare, får hoppas att personen är vettig..

 

Bullar, massor av bullar!

Bullarna jag gjorde igår blev jättegoda och extremt saftiga! Kommer aldrig vilja äta en vanlig lussebulle igen..

 

Jag och Johnnie hade lite mysfika igår kväll framför tv:n med glögg och nybakade bullar. Vi hade lite lingonglögg i kylen så det blev varken klassisk glögg eller klassiska lussebullar. Detta var mycket godare!

 

Det jobbiga med att ha godsaker hemma är att man blir sugen på att äta av de hela tiden.. Tygla dig Anna!! (och smäll till Johnnie om han närmar sig bullpåsarna utan lov)

Luddes och min förmiddag.

Bakning pågår..

Middagen är avklarad, gjorde en ny rätt. Fylld lövbiff, potatis och sås. Blev inte som tänkt, men smaken var det absolut inget fel på, även Johnnie tyckte att det var jättegott. Men nästa gång kommer jag inte köra efter receptet, utan tillagar det på mitt vis.

 

Nu bakar jag för fullt, för vi tänkte ha lite glöggmys ikväll. Degen jäser och den vita chokladen är riven.

 

Ska nämligen bli saffranssnurror med vit choklad! Har aldrig bakat såna tidigare, men när jag såg receptet kunde jag bara inte låta bli, lät alldeles för gott.

Det stora testet kommer först när dom är klara. Johnnie gillar inte traditionella lussebullar, men gillar han dessa har jag lyckats!

 

Nä, nu måste jag smita tillbaka till bakningen!

God morgon!

Johnnie gick upp tidigt och Ludde likaså. Men inte ens en timme senare ville Ludde ha mat och blöjbyte, så det var bara att masa sig upp. Kan tillägga att Johnnie gått ut för att jobba med timmerbilen, så ni inte tror att jag var tvungen att ta Ludde trots att han var inne!

 

Nu har både jag och Ludde ätit frukost. Ludde har dessutom sjungit med till MTV´s musikvideor, jag lät dock bli de.

 

Jag sitter i soffan, och reagerade just på att Ludde(som ligger på golvet framför vardagsrumsbordet) blivit ovanligt tyst. Jo då, precis som jag trodde. Han har slocknat, det är ju jobbigt att kliva upp tidigt, äta och sjunga!

 

Nu ska jag pyssla lite ett tag. Senare idag vill jag hinna med att baka, gå en promenad, träna och laga mat. Sånt är livet som hemmafru! Eller rättare sagt hemmasambo, vi är ju inte gifta..

 

På tal om träning så hoppade jag över klättringen igår. Kände att jag hade förmycket annat att göra, och dessutom är det bra om jag sparar lite pengar nu när snowboardsäsongen närmar sig!

Däckbyte

Nu har jag och Ludde bytt däck på passaten, så nu kommer vi åka runt med nya dubbdäck i vinter. Skönt, för det känns extra viktigt med bra däck nu när Ludde ska åka med i bilen.

Ludde var arbetsledare och höll koll så att jag skötte mig. Han var tyst och snäll hela tiden, så jag ser det som ett tecken på att jag gjorde ett bra jobb!

 

 

Precis när jag var klar och skulle plocka undan allt somnade Ludde. Det är jobbigt att vara arbetsledare!

 

Förövrigt så tycker jag att det är kul att byta däck. Gjorde det jämt på mina bilar, men nu när jag kört Johnnies har det blivit han som fixat det. Oftast har han fixat det på däckverkstaden.

Men nu tjänade vi lite pengar på att jag gjorde det, och samtidigt fick jag både träning och göra nåt vettigt. Alla nöjda och glada!

 

Tog ca 30 minuter att byta däck, hade räknat med en timme...

 

Vår lilla badanka Ludde

Dagen har börjat med att Ludde tittade på tv och jag stod i köket och gjorde iordning min frukost. Ludde börjar låta konstigt så jag går och tittar. Lillponken har åter igen rullat över från rygg till mage, vilket han såg mycket stolt ut över. Han sprattlar omkring allt mer, så man vågar inte gå ifrån för länge.

 

Han var dock nyäten när han började sprattla omkring nu på förmiddagen, så han spydde såklart. Blir alltid så. Kan inte lillen lära sig att låta maten ligga i lugn och ro i magen en stund innan han börjar med sina övningar? Han lyckades i alla fall spy och kladda in hela ansiktet, härligt med ett barn som luktar spya i hela ansiktet...

 

Grabben fick bada, vilket blir allt svårare då han sprattlar som en fisk på land. Skulle nog behöva en större balja, för han trycker ifrån med fötterna i ena änden och slår i skallen i andra. Hur jag än gör blir de så.. Men han håller god min ändå, för han är så upptagen med att lära sig simma.

Man kanske skulle fråga grannen med badtunna om Ludde kan få simma lite i den. Med sin mor eller far självklart! Alla nöjda och glada! Förutom ägaren som har en naken bebis i tunnan som skvätter vatten hit och dit..

 

Nybadad Ludde:

Ludde var väldigt trött efter badet, så jag fick lägga honom i sängen. Nu sover han som en stock och har gjort det någon timme. Börjar bli ovanligt, för den senaste tiden har han mest tagit "Powernaps" på ca en kvart i taget.

 

Nu ska jag röja upp lite här hemma, städa och pyssla i väntan på att Johnnie ska komma hem med dom "nya"(begagnade) vinterdäcken till passaten. Då ska jag sätta på dom så jag har en bil att köra.

Misslyckat däckbyte och ridning

Idag har vi verkligen haft omvända roller här hemma. Johnnie har putsat fönster, städat och passat Ludde och jag har ridit och bytt däck på bilen. Eller ja, försökte byta däck på bilen. Johnnie tog för givet att gamla passatens vinterdäck skulle passa, men det visade sig vara fel. Vi ska fixa det imorgon.

När däckbytet blev avbrutet passade jag istället på att fylla på olja och glykol. Så nåt blev i alla fall ordentligt gjort!

 

Ridningen gick bara bra. Blev en kort tur på Bullen. Hade egentligen tänkt jobba med dom andra också, men eftersom det blåste så mycket skippade jag de. Mirran är ju lite het som sagt, Oliver är feg och Skruttan oberäknelig. Räckte med att(i vanliga fall) lugna Bullen skuttade fram och tillbaka så fort en gren rörde sig. Hästar blir nästan alltid knasiga när det blåser ordentligt ute..

 

"Öppna stalldörren matte, jag blåser bort!!" ("och är väldigt sugen på havren jag kommer få som belöning..")

 

Bandyspel

Veckans innebandyspel är avklarat. Vet inte om det berodde på att jag åt middag strax innan, eller om det helt enkelt var extra hårt spel, man jag blev väldigt trött och svettig.

Härligt att komma hem och vara helt slut i kroppen! Mina ben fick stå ut med mycket idag, verkade ständigt hamna i skottläge. Men vad gör man inte för laget!? Är alldeles rödprickig om benen, och det kommer säkert bli fina blåmärken. Sicken tur att man härdats under alla år med sparkande nötkreatur, det känns ungefär som en hård bandyboll...

 

Väldigt roligt spel idag i alla fall, full fart på alla!

 

 

Nu har jag duschat och sen myst ner mig i soffan. Har lite huvudvärk, så jag har nog spänt mig lite väl mycket nu på eftermiddagen. Så jag tänkte strax krypa till kojs och sova som en stock. Johnnie ligger här bredvid och har redan tjuvstartat..