Anna - Life is easy if you wear a smile!

Känns som om jag aldrig har tid att skriva här på bloggen längre. Ber on ursäkt för det, ser trots allt att ni är några stycken varje dag som hälsar på.

 

Jaha, vad händer?

 

Våren börjar ta fart. Känns så i alla fall! Men det är ju bara mars fortfarande, så något bakslag lär det bli.

Idag har jag ridit en sväng på Mirran. Hon njöt nog lika mycket som jag av våren och värmen, för aldrig har hon traskat vägen fram så lugnt och snällt.

 

Eftersom jag fått vårkänslor kunde jag inte låta bli att börja så lite fröer här inne. Tomater, chili, gurka och lite annat smått och gott har det blivit.

Ludde är lika nyfiken som mig och vi står dagligen och glor på dom små plantorna. Dom växer verkligen så att det knakar! Så häftigt att se dom små fröna gro och bli en stor planta.

 

Hälsan är med mig än så länge. Ingen smärta och inga besvär. Ibland har jag tyckt mig känns av njurarna, och då blir jag verkligen rädd. Inte nu igen..

Men sen har känslan försvunnit och allt har varit som vanligt igen.

Jag har fortfarande ett trasslande knä, men nu har jag äntligen hittat ordentlig information aom hur jag ska träna upp det.

Jag kör mina knäövningar nästan dagligen. I stallet, framför tv:n eller vart jag nu råkar befinna mig samtidigt som jag har en kvart över. Det går framåt!

 

Jag har börjat söka jobb eftersom mitt nuvarande vikariat snart är slut. Har hittills sökt två jobb och det är lika knepigt varje gång. Av någon anledning sjunker självförtroendet i botten och jag får känslan av att ingen kommer vilja ha mig.

Samtidigt är det roligt att få gå igenom vad man tidigare jobbat med i CV:t och lyfta fram sina goda egenskaper i det personliga brevet. Jag är bra på att jobba, varför tvivlar jag på mig själv?

 

Nä, klockan rusar. Måste krypa till kojs! Jobb imorgon!

 

Idag har vi åkt runt på olika maskinvisningar i Uppsalaområdet. Ludde har minst sagt varit i himmelen och pratat, pekat och provsuttit konstant.

Även en hel del fikabröd och kaffe hann vi med. Även Ludde dricker kaffe, så när jag frågade om han ville ha saft eller kaffe fick jag ett bestämt svar: "Kaffe!"

När vi slog oss ner vid ett bord för att fika hade Johnnie hört en man säga till sin kamrat: "Ungen dricker kaffe!"

 

Jag har precis tittat på programmet "Gympaläraren" på SVT. Som ni säkert vet eller förstått älskar jag program som handlar om hälsa och träning, så detta programs namn klottrade jag ner direkt i almanackan när jag såg reklamen.

Programledaren Kalle undersöker det faktum att unga rör sig allt mindre nuförtiden, samtidigt som dom mår allt sämre.

Detta är ett ämne som väcker mycket känslor inom mig. Det behöver jag nog inte ens skriva, för jag tror ni förstått det i mina tidigare inlägg här på bloggen.

 

Just gympalärare är ett jobb jag faktiskt funderat lite på att bli. Tror dock att jag inte har det som krävs för att motivera och väcka dagens lata ungdomars intresse för sport och rörelse. Intresset för rörelse måste börja hemifrån, så när ungarna väl börjar skolan ligger man redan i underläge om dom bara tillåtits glo på mobiler, tv-apparater och datorer. Vi människor är lata av naturen, och vill inte röra oss mer än vi måste.

 

Jag är tacksam över att ha fått växa upp på en gård med skogen, ängar och skogsvägar precis utanför dörren. Och under en tid då mobilerna inte slagit igenom fullt ut.

Jag var mycket utomhus. I ladugården med föräldrarna, traskandes i skogen eller åkandes i pulkabacken bakom grannens hus. Eller så satt jag helt enkelt i vår stora sandhög och lekte med mina små plastdjur. Tänk så många timmar jag lekte med dom där djuren, ensam!

Jag gillade att leka ensam, jag trivs helt enkelt så. Och när jag ville ha sällskap hade jag 3 syskon att leka med.

Jag har härliga minnen av när vi lekte "På rymmen" under fina sommarkvällar. Två flydde och två jagade. Med en hel gård som lekplats har man tusentals olika lekar att välja mellan.

Eller pulkaåkningen under vintrarna, inte alls tokigt att bo i ett hus uppe på en höjd!

 

Ni fattar, jag fick det där med rörelse och lek direkt. Tyvärr är det långt ifrån alla som har det så, och det är tragiskt. I programmet sa en forskare att hans studie baserad på 1000 4-åringar, visade att enbart 30% av dessa barn rörde sig tillräckligt dagligen(om jag hörde rätt).

Tänk på detta när ni låter era barn sitta med diverse datorer, mobiler eller paddor istället för att leka. Barnen tycker att det är jättekul med elektronik, jag vet. Men bara för att det är roligt betyder inte det att det är nyttigt och bra.

Vi människor är gjorda för att röra oss, inte sitta och glo på skärmar.

 

Är ni inte övertygade än så tänk på kostnaderna. Förstår ni hur mycket pengar som just nu går till att operera magsäckar och behandla alla sjukdomar som kommer utav för lite rörelse? Och tänk vart alla dessa pengar kunnat gå till istället? Barn och ungdomars utbildning, äldreomsorg..  eller vad ni nu bryr er om för saker i samhället.

 

Tidigare under kvällen såg jag en snutt av programmet "Akuten". En gammal kvinna hade blivit påkörd av en bil och fått benen mosade, en medelålders man hade kört av vägen och brutit ryggen. Dessutom hade läkarna hittat en hjärntumör när dom kollade igenom hans kropp efter skador.

En läkare berättar för kameran att folk inte förstår vad som är viktigt i deras liv förrän det händer något allvarligt.

Det slutade med att tårarna rann nedför mina kinder, jag berördes så mycket av programmet.

 

Cancer är något jag inte ens önskar min värsta fiende. Samtidigt är jag på ett sätt glad över att ha drabbats eftersom jag numera är väldigt tacksam över allt runtomkring mig. Jag vet vad som är viktigt för mig och hur snabbt allt kan vända.

Därför njuter jag av varje dag jag får med mina nära och kära. Jag njuter av min numera goda hälsa och mitt nya sätt att se på livet.

 

Jag är just nu inne i en period då jag nästan aldrig sitter vid datorn. Det känns i alla fall så. När jag var sjukskriven satt jag här flera timmar varje dag, men nu rullar vardagen på så pass bra och snabbt att datorn prioriteras bort.

Tv:n sitter jag inte mycket vid heller och det känns faktiskt skönt att just nu inte vara "bunden" till något speciellt tv-program. Förr kunde jag följa lite serier men numera följer jag ytterst få program överhuvudtaget. Träningsprogrammen är av störst intresse men dessa är nästan obefintliga just nu.

Ska jag vara ärlig är nog nyheterna och framförallt sporten det jag tittar på mest. Fast jag blir mest deppad över nyheterna nu när läget är så oroligt i världen. Folk flyr, dör och/eller jagas från sina hem. Familjer splittras och folk är maktgalna. Pensionärerna mår dåligt och barnen är allt mer ouppfostrade. Människor blir allt räddare för andra människor. Därför tittar jag allt mindre på nyheterna med, jag orkar inte höra allt elände jämt och ständigt. Jag vill inte blunda för problemen, bara andas lite.

 

Jag fyller upp dagarna med så mycket annat. Ludde, städning, hästarna, träning, jobb.. Ni vet, dagarna går fort.

Kom nyss hem från ett träningspass som verkligen körde slut på mig.

Brorsan hörde av sig och frågade om vi skulle åka långfärdsskridskor, och det slutade med att både jag och pappa hängde med.

Vet inte om jag berättat det, men efter att ha nämnt för pappa att det vore kul att åka långfärdsskridskor väckte jag verkligen hans intresse.

Det slutade med att vi köpte varsitt par gamla skridskor på Emmaus för en billig peng. Jättefina! Visst, dom har några år på nacken men dom duger för oss nu när vi bara åker då och då.

 

Vi har hittills åkt två gånger. Första gången var det verkligen "Bambi på hal is" för både pappa och mig. Pappa var duktig på skridskoåkning i unga år och blev besviken över att han var så vinglig och dålig nu. Jag och brorsan peppade honom med att det säkert skulle gå bättre med lite övning. Bara för att man var duktig i unga år innebär inte det att man bara kan kliva ut på isen och ta upp skridskoåkningen där man slutade.

 

Jag var lite rädd att pappas stolthet fått sig en törn och att han inte skulle vilja åka igen, men idag hängde han på direkt.

Först åkte vi alla tillsammans, pappa låg oftast lite bakom oss andra. Plötsligt drog han om och avståndet bara ökade till honom. Jag och brorsan tog det lite lugnt och tänkte att vi hinner ifatt, men plötsligt låg han lååångt före oss.

Vi kämpade för att hinna ikapp, men först vid platsen vi startade ifrån hann vi ifatt honom. Det är nästan så man undrar om han övat i smyg, vilken förändring! Jag och brorsan höll ju faktiskt god fart och trots det hade vi svårt att komma ikapp.

 

Nu har jag duschat och satt mig här. Känner mig sådär härligt mör i kroppen som man brukar kunna göra efter ett ordentligt träningspass.

Får se om träningsvärken kommer den här gången, 9 km i god fart borde ju sätta sina spår. Förra gången åkte vi den korta svängen och då slapp jag värken konstigt nog.

 

Tyvärr har jag inga nya bilder att visa då jag har svårt att få in bilder i datorn nu efter att vi uppdaterade den. Får kolla med min datanörd till bror sen.

 

Passar även på att önska alla vasaloppsåkare ett stort Lycka till! (Och stort grattis till alla er som kört övriga lopp nu under vasaloppsveckan med gott resultat)