4 år

Idag är det fyra år sedan jag fick mitt cancerbesked. 4 år! Tiden går i en rasande fart.
 
Tiden går och alla minnen från 2013 bleknar allt mer. Men trots det berör cancern mig fortfarande väldigt mycket. Ibland när ämnet kommer på tal och jag berättar om min tidigare diagnos kan jag få tårar i ögonen, detta trots att jag berättat min historia så otroligt många gånger.
Jag har avdramatiserat ämnet så mycket jag kunnat och jag kan till och med skämta om det. Trots det så är det ett så otroligt starkt ämne, varesig jag vill det eller inte.
 
Men trots detta vill jag att folk ska kunna prata om det. Med mig eller om mig, jag vill inte att folk ska vara rädda att trampa på ömma tår.
Jag har till och med skojat om det faktum att jag inte kan få flera barn. Det är på ett sätt ett väldigt känsligt ämne än idag, men det går framåt och jag har kommit långt i arbetet att acceptera detta.
Att skoja om det är helt enkelt mitt sätt att skaffa mig en distans till det svåra. Det är mitt sätt att se på det med andra ögon. Ni vet hur jag är vid det här laget, försöker se något positivt med allt som sker.
 
Jag har fått en otroligt klok liten kille. Han har energi, tänker och funderar mycket, har en elefants minne(dvs otroligt bra) och har sinne för detaljer. Det är helt fantastiskt att se honom växa upp och utvecklas. I vår fyller han 4.
Den lilla 2-kilosklumpen har blivit stor.
 
Cancern var ett riktigt elände, och än idag kommer det stunder när ett ljud, en doft eller en syn får mig att minnas vad jag gått igenom. Det går som en obehaglig rysning genom kroppen.
Det är som dom säger på reklamen: "Vart än cancern har suttit så når det hjärnan tillslut" eller något i den stilen. Cancern är numera mitt lilla hjärnspöke som hemsöker mig då och då. Det blir dock allt längre perioder emellan dessa gånger.
Men även om diagnosen varit svår så gav den mig så mycket. Jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv och min omgivning. Jag kan se saker på ett helt annat sätt och kan förstå andra så mycket bättre.
Dessutom uppskattar jag vardagen mycket mer än förr. Jag har blivit en väldigt tacksam person.
Igår sa en äldre dam detta till mig: "Man ska vara tacksam för denna dag, morgondagen har man nämligen ingen garanti för".
 
Jag känner mig lite vilsen just nu. Jag som brukar kunna klottra ner något vettigt tycker att det jag skriver nu bara blir något luddigt tjafs. Känns som om jag skriver mening efter mening men får inget sagt. Äh, läs mina inlägg från tidigare år istället(20/2), där har jag formulerat mig lite renare.
 
Förövrigt så mår jag väldigt bra just nu. Varje helg den senaste tiden har jag åkt långfärdsskridskor, något jag tycker är otroligt roligt. Det ger mig både träningen och en underbar frihetskänsla. Jag känner mig fysiskt stark för första gången på länge. Jag har även börjat jogga igen, och även där svarar kroppen bra.
Jag älskar min starka, envisa kropp!
 
 
 
 

Uppdatering!

Känns ovant att skriva inlägg här numera. Sitter aldrig vid datorn längre.
Anledningen till att jag satte mig här nu var att jag skulle ordna det sista med mitt CV och personliga brev. Ska nämligen söka ett jobb jag är intresserad av.
Jag har fortfarande mitt vikariat åt Svenska Kyrkan, men eftersom det är just ett vikariat kan jag inte förlita mig på att bli kvar. Visst, alla verkar vilja ha mig kvar, men det ska ju finnas en tjänst också.
Sitter säkert fram till och med april, sen får vi se. Därför söker jag lite jobb då och så, när det dyker upp något av intresse.
 
Och när jag ändå sitter här kan jag klottra ner några rader. Såg ju trots allt att ni är några trogna läsare som fortfarande kikar in här då och då. Kan påminna om att min instagram är mycket aktivare, även om de´n är mycket ytligare och enklare än bloggen. Delar bilder jag gillar, men några djupa känslor hittar man sällan där.
_annawallin_ heter jag, kika in och säg hej!
 
Hur som helst, livet tuffar på. Känner mig trött och sliten som alla andra såhär års, men piggnar till när solen kommer fram.
"På cancerfronten intet nytt" - Inget nytt på cancerfronten alltså. Läkarbesök nu på onsdag och jag känner mig lugn. Kroppen känns bra och jag börjar komma tillrätta igen. Lär känna min kropp på nytt och försöker hålla känslor och tankar under kontroll. Mycket har såklart förändrats på grund av cancern, och det tar tid att känna igen sig själv igen.
Ju mer jag tränar desto mer hittar jag tillbaka till den jag var. Träning är fantastiskt!
 
Åkte långfärdsskridskor på Stordammen i fredags. Det var soligt och fint när jag kom dit. En familj spelade hockey och lekte vid strandkanten, annars var det lugnt.
Jag gav mig ut och isen var helt ok. Lättåkt men man fick vara på sin vakt periodvis. När snön smälte och sedan frös blev det lite ojämt på vissa delar.
Jag tänkte satsa på 1 mil, vilket jag inte åkt än då.
Solen började gå ner bakom trädtopparna och jag åkte varv efter varv på lilla slingan(tror den hade bäst is).
Det var så fint, och tyst. Allt som hördes var skridskornas rytmiska skrapande mot den blanka isen och stavarnas dova duns när jag körde ner spetsarna i isen.
Jag kan inte beskriva känslan mer än att jag njuter av blotta tanken på hur det kändes att fara fram över isen.
 
Det har hänt att Johnnie ibland tittat på mig när jag tränat framför tv:n och sagt: "Hur orkar du!?" eller "Varför utsätter du dig för det där?".
Men för min del är det just denna känsla jag strävar emot. Jag har känt den några gånger förr och kan leva på den länge om så behövs.
 
Jag gav mig efter 1,65 mil, fast ska jag vara ärlig så tvekade jag en minut när jag tog av mig skridskorna. Jag ville inte sluta, men kroppen tyckte att det fick vara bra.
 
 
Nä, nog tjatat om mina skridskor. Nu är det dags för mig att krypa till kojs, för klockan ringer i vanlig ordning 05.15 imorgon..
 
God natt!

En dröm.

Som ni märker är jag sällan inne här och uppdaterar för tillfället. Jag har helt enkelt inte haft tiden och behovet. Under dom senaste åren har jag ju mest skrivit för att bli av med tankar och funderingar.
Men ni ska veta att det är oerhört skönt att ha den här bloggen, för den har hjälpt mig så många gånger.
 
I natt drömde jag en väldigt speciell dröm. Som ni vet så försvinner gärna detaljer snabbt ur minnet, men jag minns en kort snutt och jag minns känslan när jag vaknade.
Jag drömde att jag var höggravid. Att jag gick där, som en "normal" höggravid kvinna och väntade på att födseln skulle sätta igång. Inga sjukdomar eller besvär, bara en stor mage och en härlig väntan på att få se vem som bott i ens mage i 9 månader.
Efter en sådan dröm trodde jag att jag skulle vara deppig och ledsen, för ni anar inte hur mycket jag hade velat ha en "normal" graviditet istället för kaoset vi fick gå igenom.
Men jag vaknade med en sån skön känsla i kroppen. Som om jag plötsligt fått känna på just den känslan, om bara för en natt.
 
Jag har alltid känt mig så utanför när mammor pratar om sina graviditeter och förlossningar. Jag mådde kanon i början, inga besvär alls. Jag jobbade på med korna och magen växte så fint. Det var så häftigt att se/känna kroppens förändringar!
Jag minns första gången jag kände Luddes sparkar. Jag satte mig i bilen och började köra hem från jobbet. En konstig, kittlande känsla i magen. Det var bara början det, som den grabben har sparkat! Jag fick ofta hålla emot sparkarna mot slutet då han gillade att kicka mot mina revben. Inte speciellt skönt..
Men mitt i allt kaos var det skönt med en livlig bebis i magen, man behövde aldrig vara rädd för att något var fel med honom.
Han är lika livlig nu också, så ni kanske förstår vilken fart det var i min mage!
 
Ibland får jag en oskyldig fråga från någon nybliven mamma: "Hur var din graviditet/förlossning då?"
Ja, vad svarar man egentligen på det? "Fick cancer under graviditeten, Ludde plockades ut 2 månader för tidigt och jag var nedsövd under kejsarsnitter eftersom bedövningen var otillräcklig. Sen drabbades jag av en liten förlossningsdepression samtidigt som jag fick behandling för cancern. Kunde inte äta, mådde pyton och hade ont som satan. Frågor på det?"
 
Jag kommer aldrig få uppleva en relativt normal graviditet och förlossning, hur gärna jag än hade velat. Jag förstår att förlossningen i sig kanske inte är speciellt rolig, men då hade jag i alla fall fått uppleva det. Då hade jag förstått vad alla pratar om.
 
Snaggat hår, en infart på armen där jag fick mina cellgifter och värktabletter bredvid sängen. Men trots det glad och positiv ändå, för snart var det dags för Ludde att se dagens ljus!
 

Att få vara frisk och stark

Häromdagen ringde mobilen och det var ett nummer jag inte kände igen. Vanligtvis är jag tveksam till att svara på dessa samtal eftersom det oftast är försäljare, men denna gång valde jag att svara.
Tur det för det visade sig vara min läkare. När dom ringer från sjukhuset brukar det alltid vara från dolt nr, men han missade nog detta denna gång.
 
Röntgenplåtarna såg bra ut. Inga tecken på tumörer eller liknande. Han frågade mig hur jag mådde och hur det varit med besvären sen vi sist sågs. Som ni kanske minns så hade jag problem med ryggen på ett oroande vis för en tid sedan.
Jag förklarade att allt varit bra och att jag kunnat jobba, träna m.m. utan problem.
 
Han var nöjd över det svaret och jag var självklart välkommen att höra av mig igen om mer problem dök upp. Sedan avslutade vi samtalet.
 
Skönt att höra att allt är bra på insidan. Det har känts bra senaste tiden men man kan fortfarande hamna i stunder då man undrar och känner efter. Det är som reklamen om cancer berättar: Vart än cancen har suttit så hamnar den i huvudet tillslut. Man funderar, oroar sig och deppar ihop en stund ibland. Oftast är det bra, men ibland är det tungt. Det har gått snart 4 år sedan cancern, men trots det är den emellanåt så nära att den skrämmer mig till tårar.
 
Men när allt känns bra, vilket är oftast, då är allt otroligt bra. Jag mår så mycket bättre än tidigare och kan njuta av livet på ett sätt jag tidigare bara upplevt ett fåtal gånger.
Jag är så otroligt levnadsglad nu jämfört med tidigare. Kanske andra inte märker skillnad, men jag gör. Det krävs så lite för att jag ska nå den där totala lyckokänslan inombords.
Men det är klart, har man varit på botten är väl allt ovanför vattenytan underbart?
 
Jat tittade på "I huvudet på Gunde Svan" häromdagen. Det är ett av mina absoluta favoritprogram då jag älskar både sport och Gunde. Dessutom tycker jag att programmet lyfter fram idrottare på ett väldigt fint och respektfullt sätt.
Nu senast var det enduroåkaren Anders Eriksson, en för mig nästan helt okänd människa. Men han var helt underbar och en så fin människa, så jag var helt tagen när programmet slutat.
På en träning råkade han ut för en svår olycka och hade turen att överleva. När han sedan skulle förklara för Gunde vad sporten betydde för honom och hur gärna han ville sätta sig på cykeln igen, brast han ut i tårar. Gunde är även han en känslig människa så han började också gråta.
Och jag då, jag som gråter åt allt, kunde inte stoppa floden av tårar. Jag kände så igen känslan när han berättade.
Jag hade samma typ av känslor och målbilder när jag låg på sjukhus. Ni kanske minns när jag hade infektionen i magen och låg på sjukhus en period. Det var otroligt tufft för mig psykiskt och när allt var som värst slöt jag ögonen och såg mig själv på en helt annan plats.
Jag föreställde mig att jag åkte skidor ute en klar, kall vinterkväll. Och när jag åkt en bit stannade jag till och såg upp mot månen som lös upp den snötäckta marken och alla stjärnor som glittrade.
Jag tänkte på det där om och om igen. Känslan av att vara frisk och stark. Känslan av att leva i nuet och kunna njuta av varje sekund.
Tiden gick. Ärret på magen där läkarna gått in för att fixa infektionen läkte och en vacker vinterkväll stod jag där. På ett par skidor och tittade upp mot stjärnorna. Det var rent utsagt magiskt att få uppleva den där "målbilden".
 
Jag har, precis som Anders Eriksson, sökt en känsla från när man var frisk och stark. Och det är just detta jag sökt, att vara frisk och stark. Jag är fortfarande inte riktigt där än, men jag närmar mig sakta men säkert.
 
 
 
 
 
 

Röntgen

I tisdags var det dags för röntgen.
Var ett tag sen nu, så det kändes faktiskt lite ovant att komma dit igen.
Det var helt vanlig röntgenundersökning, för att helt enkelt kolla läget i min kropp.
 
Allt var lugnt fram tills dagen innan då jag faktiskt började inse att det var dags. Jag blir nervös, sjukhus och allt däromkring gör mig nervös nuförtiden. Inget konstigt om man tänker på vad jag fått gå igenom under dom senaste åren.
Jag försökte hålla mig lugn, det var ju trots allt bara en helt vanlig röntgenundersökning. Men djupt inne i magtrakten började stressen öka.
 
Tisdagen kom. Blev lite extrajobb på förmiddagen men det gjorde inget. Var nog bara bra om jag fick tänka på något annat.
Efter jobbet åkte jag in till stan och mötte upp mamma som redan var där. Vi uträttade lite ärenden tillsammans och sen var det dags.
Klev vant in genom ingången till sjukhuset och visste precis vart jag skulle. När jag anmält min ankomst satte jag mig och väntade.
När det var min tur fick jag gå igenom de vanliga förberedelserna. Ur med ringarna i öronen och eventuella övriga smycken, byte av kläder till en sjukhusskjorta och berätta för sköterskorna att nej, jag har ingen metall i kroppen. Enbart en ståltråd bakom framtänderna efter att ha haft räls i 3 år. Tråden skulle hålla i tänderna lite efter att rälsen plockades ut. Tråden skulle få sitta så länge den satt fast, vanligtvis runt 5 år. Åren har gått och tråden sitter som berget, trots att över 10 år har passerat.
 
Hur som helst, dags för själva undersökningen. La mig på britsen och hade då redan förklarat att jag var svårtstucken. Men "röntgenfolk" brukar lyckas bra så enbart några försök att få in infarten brukar behövas. Infarten behövs för att spruta in kontrastvätska.
Fick sprutan i låret i vanlig ordning. Den är till för att lugna tarmarnas aktivitet för att sedan kunna få bättre bilder.
Sen var det dags för den förbannade infarten.
Dom två sköterskorna klämde och kände. Det var inte lätt för dom att hitta bra ställen att sticka på, det märktes.
Många minuter, 3 sköterskor och 7 försök senare satt infarten på plats.
Det var nog rekord i antal försök. Jag var inte ett dugg irriterad på sköterskorna efter alla dessa stick. Jag vet att jag är svår och dom gjorde sitt bästa. Dom var jättegulliga och det var nog värre för dom än för mig.
 
Undersökningen flöt sedan på bra. Efteråt var det dags att åka och äta. Jag måste fasta 4 timmar innan undersökningen och det där med att hoppa över måltider är inte min grej.
Vi gjorde ett snabbt ärende till innan vi skulle äta. Påväg till stället vi skulle äta på började jag må fruktansvärt illa, ett tecken på att jag verkligen måste få i mig mat.
Jag var till och med in på toa en sväng innan för att se om jag kunde spy. Då förstår ni hur dåligt jag mådde.
 
Vi fick maten snabbt och sen satt jag och pillade i mig den väldigt sakta. Om jag hade ätit fortare hade jag med all säkerhet spytt. Såhär fel kan det bli för mig och jag inte äter relativt regelbundet.
Efter maten återvände orken jag jag kände mig som en ny människa. Fast illamåendet höll sig kvar en aning fram tills dagen efter.
 
Ingen vidare dag för mig med andra ord. Var längesen jag mådde så dåligt efter att inte ha ätit ordentligt.
Nu hoppas jag bara att röntgenplåtarna visar att allt är okej.
 
 

Läkarbesök

Efter att ha kokat 2 liter svartvinbärssaft och ordnat inlagda rödbetor som ska avnjutas vid senare tillfälle, slår jag mig nu ner här vid datorn en snabbis för att uppdatera läget lite.
 
Vi åkte till sjukhuset som planerat idag. Johnnie och Ludde följde med då dom ändå hade några ärenden i stan att uträtta.
Dom lämnade av mig vid sjukhuset och åkte sedan vidare på andra äventyr. Sjukhusmiljön är ju inte den mest spännande!
Det är med skräckblandad förtjusning jag går in genom ingången till kvinnokliniken. Så mycket minnen slår emot mig som en vägg.
Så mycket elände, sorg och smärta.. Men också glädje, hopp och kärlek. Jag har träffat så otroligt många underbara människor där på sjukhuset. Sköterskor som tar sig tid att sitta en stund bredvid sängen och hålla mig i handen medans jag gråter ut allt elände när bägaren rinner över, eller helt enkelt en privatperson som glatt samtalar när vi stöter samman vid hissen.
 
Jag tog hissen upp till våning 4 och slog mig ner i väntrummet. På den våningen har jag varit mycket, och jag kände igen minst hälften av alla sköterskor som traskade förbi.
Flera tittade lite extra på mig, sådär som man gör när man känner igen någon utan att kunna placera personen. En kom till slut fram och sa att jag såg väldigt bekant ut. "Inte så konstigt, jag har varit inlagd här" svarade jag glatt.
Måste vara jobbigt att vara sköterska. Att regelbundet känna igen folk men inte komma ihåg mer än så. Avskyr den känslan.
Folk brukar alltid minnas mig om jag förklarar att det var jag som hade cancer samtidigt som jag var gravid. Det var ett speciellt fall så det glömmer man inte så lätt. Det har ju hänt en del med mig sen dess, så jag förstår att dom inte känner igen mig. Då var jag mager, sliten, kraftlös och snaggad på skallen. Nu är det raka motsatsen.
 
Hur som helst. Efter en stunds väntan(Man får inte ha bråttom om man besöker ett sjukhus) kom min läkare inrusande. Stressad men lika trevlig som vanligt.
Vi gick in på ett rum och slog oss ner. Jag förklarade mina besvär och vi diskuterade lite. Efter en snabb undersökning kom vi fram till följande:
Troligtvis är det ärr efter strålningen som ger mig besvären(ryggont m.m.) men han kunde inte förklara den plötsliga uppkomsten riktigt.
Röntgen väntar, men eftersom mitt fall inte var jätteakut skulle det ta ett tag. Skulle besvären bli värre, skulle jag höra av mig. Om allt känns okej ska vi avvakta tills han tittat på röntgenplåtarna.
 
Innan jag åkte fick jag lämna blodprov(Jippi) och som vanligt var det inte det enklaste. Så fort jag kliver in på sjukhuset flyr blodådrorna likt harar under harjakt. Tittar man på mina armar är det svårt att tro att jag förr donerade blod. Ådrorna är tunna och smala som sytrådar, och det är fantastiskt att dessa små trådar kan leverera blod till fingrarna.
På tredje försöket lyckades hon få ut så pass mycket att det troligen skulle räcka. Sköterskan skötte sig superbra, vilket jag också talade om. Det är bara det att jag är så otroligt rädd. Det har gjort så fruktansvärt ont ibland när dom tar blodprover eller sätter i en ny infart, och det har satt sig i mitt huvud.
 
Sen var det i alla fall över och jag kunde bli upphämtad av grabbarna igen. Vi uträttade några snabba ärenden och åkte sedan hemåt. Resten av kvällen har jag inte gjort så mycket.
 
Nu är klockan mycket och det är dags att sova!
 
 

Telefonsamtal

Direkt när jag vaknade idag ringde jag till Akademiska Sjukhuset för att hamna i deras telefonlista. Somnade sedan om och vaknade runt 9.30 av att en sköterska ringde upp.
Något nyvaken förklarade jag så gott jag kunde varför jag ringt. Det är alltid lika svårt. Efter min numera långa sjukdomshistorik är det svårt att veta vart man ska börja och sluta.
Jag är alltid noga med att förklara att jag haft livmoderhalscancer, för då inser dom oftast allvaret på en gång. Det har hänt att dom inte tagit mig på allvar, framförallt i nödsituationer. Tack och lov så har det bara hänt ett fåtal gånger och då får man lirka lite extra.
Jag kan på ett sätt förstå dessa skeptiska människor då dom säkert dagligen pratar med kinkiga människor som blir hysteriska över en sticka i fingret, men det är samtidigt oerhört jobbigt att behöva motivera varför man vill prata med läkare om läget är pressat.
 
Hur som helst, kvinnan skulle kontakta min läkare och sen får vi helt enkelt se hur vi går vidare. Det kanske räcker med ett telefonsamtal, eller så får jag åka in och undersökas.
Ryggen är bättre idag så jag kan slappna av något. Bekanta hade funderingar på om det är träningen som gör att ryggen ömmar, och det är absolut inte omöjligt att det har en koppling. Men jag älskar att träna och ha en stark, sund kropp, så jag vill i vilket fall rådgöra med läkare om hur jag ska gå vidare.
Är det ingen fara att träna bortsett från obehaget med ryggsmärtan, då vet jag i alla fall hur jag ska fortsätta med träningen.
Jag får som sagt se vad läkaren säger.
 
 
 
 

Less

Ländryggen har börjat ömma igen. Även denna gång utan någon större anledning.
Mejlade sjukhuset för några veckor sedan och fick ett nummer jag kan ringa(Tycker alltid att det är så svårt att veta exakt vart jag ska ringa när det är något).
Har haft det såhär 3 gånger nu, men det går över efter lite vila så jag har inte brytt mig så mycket. Men nu börjar jag bli bra less och tänker ringa sjukhust imorgon.
 
Första gången kom det helt utan anledning, andra gången efter resan till Smögen(och eftersom vi gick en hel del tänkte jag att det nog berodde på det) och nu kom det igen. Tränade lite lätt igår, men tycker att det vore konstigt om det utlöste detta. I så fall är det konstigt om lite träning kan ge mig ryggvärk om inte mitt aktiva jobb gör det.
Vi får se vad läkarna säger.
 
 

Begravning

Idag hade jag min första begravning sedan jag började jobba som vaktmästare. Jag var med på två i början för att lära mig hur det går till, men efter allt elände jag gått igenom kände jag mig inte redo för så pass "tunga" uppgifter. Det var helt enkelt för känslosamt även för mig, trots att jag varken kände den avlidne eller dom anhöriga.
Jag är och har alltid varit en känslomänniska och har lätt för att gråta. Detta blev mycket värre efter cancer och barnafödande, och det krävs inte mycket för att jag ska få tårar i ögonen.
 
Nu blev det så att alla ordinarie vaktmästare skulle ha semester just när denna begravning skulle vara. Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att ta den och ja, jag kände mig redo. Jag har fått distans till sjukhusbesök, sjukdom och elände så det var dags att ta tjuren vid hornen.
Ska bara tillägga att mina arbetskamrater har haft full förståelse och respekt för mitt beslut att avstå begravningar, så jag har aldrig känt någon press att ta dessa uppgifter. Inte heller denna gång, utan jag kände direkt att jag ville.
 
Jag har lärt mig kyrkorna hyfsat bra och har kommit in i rollen som kyrkvaktmästare. Det är så viktigt att begravningarna blir bra eftersom det ofta är ett sista avsked för dom anhöriga(om dom inte deltar på urnnedsättning) så jag ville ha lite koll på det mesta innan jag ger mig på en sådan uppgift.
 
För att fatta mig relativt kort så gick det jättebra. Kunde nog inte gå mycket bättre utan allt gick enligt planerna. För er som inte har koll på kyrkvaktmästaryrket så innebär det att man(i det här fallet jag) ställer fram det som behövs, assisterar begravningsbyrån om dom behöver det, tänder ljus, fixar blommor att ha på altaret, sköter allt ljud och ljus, ringer i kyrk-klockorna m.m. Allt runt omkring helt enkelt. Efteråt städar vi och kollar att allt är bra inför nästa gång kyrkan ska användas.
 
Imorgon ska jag ha två bröllop och jag hoppas att dessa flyter på lika bra. Känner mig lite nervös men samtidigt lugn över att jag har koll. Känns som om allt är under kontroll såhär långt.
Sedan på söndag är det högmässa, så det är mycket för mig nu. Men det är roligt, för jag lär mig nya saker hela tiden och skaffar mig allt mer erfarenhet inom yrket.
Prästen sa att jag "utstrålar ett lugn" när jag jobbar. Skönt att inte nervositeten syns allt för tydligt.
 
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
 
Framme vid altaret stod den snövita kistan med blommor och tända ljus omkring sig, orgeln spelade en lugn och fin melodi och dom sörgande tog plats i kyrkbänkarna. Jag stod vid porten och väntade på att få ringa i klockorna, och av en slump kastar jag en blick upp emot den vackert målade taket. Där, långt ovanför mitt huvud, flyger en liten fjäril omkring helt ljudlöst.
Det var så fint och symboliskt på något vis. Vem vet, kanske var det den avlidna som ville ta farväl av sina barn och barnbarn?
 
 
 

Oro

Under helgen började ryggen smärta. Precis så där som det gjort när det sedan visat sig vara problem.
Ett bildspel började direkt spelas upp i mitt huvud. Bilder på allt elände jag varit med om dom senaste åren. Inte sjukhuset igen, vad som helst bara inte sjukhuset!
 
Jag förberedde Johnnie på att detta kunde innebära problem och jag kontaktade sjukhuset genom minavardkontakter.se. Det är en smidig tjänst för oss som avskyr att ringa och inte har något akut ärende. Det kan ta några dagar innan man blir kontaktad av läkare, men som sagt, är det inte akut så funkar det bra.
Än har jag inte pratat med läkare, men vill gärna rådfråga.
Jag anser ju själv att jag inte gjort något värre än vanligt, och att då helt plötsligt få ryggproblem är mystiskt. Och ännu konstigare blev det.
När jag vaknade idag ömmade det i ryggen. Bestämde mig för att åka till jobbet och testa på att jobba lite. Förvarnade arbetskamraterna på att jag eventuellt skulle åka hem och vila ryggen om det blev värre.
Men mitt i allt försvann smärtan. Inte på en gång men under dagen. Hade jag överbelastat ryggen borde ju inte smärtan försvinna av att jag jobbar, snarare tvärt om. Som sagt, får rådfråga läkaren om detta.
 
Det behöver inte alls vara någon fara, ryggen kanske bara är stel och trött. Men självklart får man en klump i magen.
 
 
 
 

Siljan Runt 2016

Ni som följer min instagram(anna__wallin) vet redan att jag deltog i ett cykellopp i lördags eftersom jag lagt ut en del bilder. Inlägg till bloggen skriver jag bara när jag har gott om tid, eftersom jag inte ser någon större mening med att skriva om det bara blir några rader.
Men nu tänkte jag skriva lite här om lördagens bravader.
 
På fredagen jobbade jag som vanligt. Fredagen kanske var den sista dagen vi vaktmästare är samlade innan jag slutar, så vi hade en liten avtackning. Jag ska jobba nu i sommar medans dom andra har semester i omgångar, sen vet vi inte hur det blir då det pågår en del förändringar i arbetslaget.
Jens tog med oss till golfbanan där vi åt lite god mat och testade att slå iväg några bollar. Jag har aldrig testat golf, men under ledning av Jens fick jag till några slag som jag var nöjd med. Jätteroligt att testa en ny sport!
 
Elin och Erik slår några slag under uppsikt av Jens. Lilla Saga tittar lungt och nyfiket på.
 
Efter jobbet hämtade jag Ludde och handlade lite smått och gott för att sedan skynda mig hem. Jag hade redan packat lite dagen innan så det gick rätt fort att få med sig allt nödvändigt.
Pappa kom över med sin packning och allt stuvades in i min bil. Cyklarna hängdes på bakpå bilen och sen kom vi iväg.
Det tog oss några timmar att åka upp till startplatsen som ligger en liten bit ifrån Mora. När vi kom fram stod två män och visade bilarna vart dom skulle. Pappa hade dock stått på ett annat ställe varje år men vilarna vinkades in på en annan plats.
Pappa vevade ner rutan och förklarade artigt att han alltid stått på "sin" plats och att han nu skulle åka sitt 40:e lopp. Männen var inte svårövertalade utan han fick omgående sin plats. Inte många som deltagit så många gånger, så det är lite status.
 
Vi parkerade och började förbereda inför natten. Jag smällde upp tältet på 5 minuter och pappa bäddade i bilen. Han ville nämligen sova i bilen men jag valde tält.
Just detta tält brukade vi tälta i hemma i trädgården när vi var små. Det är ett tvåmannatält, men på den tiden fick jag och mina 3 syskon plats.
Det var senast jag sov i det, lite roligt att tänka tillbaka när man kröp ner där i sovsäcken. Plus att jag kände mig som ett barn på nytt. Det var lite spännande att få tälta igen, det var ju som sagt längesen! Säkert 15 år sedan..
 
 
Fram till 22 på kvällen pumpades musik ut i högtalarna och jag hade den där härliga folkfestkänslan i kroppen. När vi hämtade ut våra startnummer kände jag dessutom pirret i magen. Dagen efter var det dags!
 
Jag sov inte mycket den natten. Vaknade vid 4 på morgonen av att det kom folk till startplatsen. Bilar kom körande och folk pratade. Det var ordentligt kallt i tältet och trots att jag var fullt påklädd i sovsäcken så frös jag. Sovsäcken skulle funka bra i 0-15 graderstemp. Pyttsan!
Kunde inte somna om eftersom jag var kall. Pappa klev upp 5 så jag gjorde detsamma. Frukost i bilen och sedan hjälpte jag pappa att bli klar.
Han skulle starta 7 men ville stå redo i kön kl 6.
När han var klar och gått till starten började jag sakta men säkert förbereda allt.
Det var svårt med klädvalet. Kollade på alla andra för att se vad dom valt. Valet föll på halvlånga byxor och långtröja.
Det skulle bli fint väder så jag klädde migh ändå rätt tunt. Mest som skydd för solens brännande strålar.
 
Under 15 minuter skulle vi 7-milare starta i valfri ordning. Jag valde att starta rätt sent och precis när jag satte mig på cykeln var kvarten över.
Jag ska erkänna en sak för er. Något som alla sportmänniskor vet är helt idiotiskt.
Jag hade bara testat cykeln 1 gång. Ca 1 km.
Varför denna idioti?
Jo, jag hade ingen racercykel. Bara en mountainbike och en gammal damcykel som jag har barnstolen på. Några veckor innan start hittade jag på en gammal racer som stod i ett skjul här hemma. Johnnie har bra mycket intressant i sina gömmor.
Pappa rustade upp cykeln och jag beställde nya bromshandtag från England då det ena fattades. Nya däck sattes på.
När den väl var klar började jag bli lite förkyld, så jag vågade inte cykla en ordentlig runda med den eftersom det skulle utlösa sjukdomen.
 
Själva kondisen hade jag tränat på såklart genom cykelturer med Ludde och en del trampande inne framför tv:n.
Det var alltså lite av en chansning. Okej då, en riktigt ordentlig chansning!
 
Därför startade jag sent. Ville inte ha en massa folk runt mig.
Trampade på i lungt tempo och tog rygg på andra 7-milare. Insåg snabbt att jag tagit på mig för lite kläder och glömde ta med extra plagg. Det var bara att gilla läget alltså.
Trodde att jag skulle få upp värmen men kalla vindar gjorde att jag frös trots att milen flög förbi.
 
Det var svårt att hitta andra som låg i mitt tempo. Ville gärna ta rygg på någon nu när jag var ny och oerfaren.
Passerade cyklist efter cyklist. Dom körde för långsamt.
En lång bit körde jag själv. Cykeln gick som smort så det var en fröjd att glida fram. I backarna fick jag bromsa en hel del då min cykel hade bättre rull än dom andra och därmed körde ifatt cyklister framför gång på gång.
 
Sista biten slog jag följe med en familj som hade mitt tempo. Trevliga var dom också.
Väl i mål hade jag gott om krafter kvar och hade kört på exakt 3,5 h. Bättre tid än jag väntat mig!
 
Jag fick min efterlängtade dalahäst(som man får istället för medalj) och knallade iväg till bilen. Stolt som en tupp!
Jag ville bara ta mig runt, det var mitt mål. Att då köra på en helt okej tid, ha krafter kvar vid målgång och dessutom känna mig helt fräsch i kroppen var bara underbart.
Dels så var det väldigt roligt och spännande att delta, men det var också en liten revansch för mig efter alla sjukdomsbesvär.
Jag gick på moln och fick så otroligt mycket ny energi. Det går nog inte att beskriva får någon som inte upplevt ett sånt här elände.
Till saken hör att jag är en otrolig tävlingsmänniska och jag har väldigt svårt att vara nöjd med mina prestationer. Jag tycker alltid att jag borde kunna prestera bättre.
 
 
Väl framme vid "Dalahästborden" fick man välja färg. Själv valde jag(som ni ser) att starta med en röd, den klassiska färgen.
 
Efter att jag duschat och väntat en stund gick pappa i mål. Jag mötte upp honom och tillsammans gick vi och hämtade hans stora dalahäst. När man cyklat 10,20,30 osv.. lopp får man en extra stor häst. Pappas var gigantisk jämfört med min lilla pålle.
Sen plockade vi ihop alla våra saker, pappa duschade och sen åkte vi hemåt. Nöjda och glada.
 
Funktionären kollar i listorna för att kontrollera att pappa verkligen kört 40 lopp. Sedan fick han välja färg.
 
Pållar på grönbete!
 
 
 
 
 

Dagens läkarbesök

Var in till stan idag för ett läkarbesök. Att åka in till stan just denna dag visade sig inte vara det bästa. Regn och proppfullt med stressade människor som skulle hem/bort inför helgen.
 
Väl i parkeringsgaraget fanns det gott om plats, så det gick bättre än väntat. Skönt, för jag hade ont om tid.
 
Var ett tag sen jag besökte kvinnokliniken nu, men trots det känns det så välbekant. Har knallat runt där en hel del ska ni veta.
Avdelningen jag skulle till idag är samma samma ställe som gynakuten håller till. Tråkiga minnen kom tillbaka när jag slog mig ner i väntrummet. Det var där dom först hittade tumören.
 
Min läkare kom gående efter några minuter. Tror inte han kände igen mig riktigt, såg inte så ut i alla fall. Han tog i hand och sa att vi setts förut. Jorå, honom minns jag. Det var han som opererade mig i buken för ett år sedan.
Han sticker ut en aning från mängden med sin långa kroppsbyggnad och sin brytning när han talar. Det långa håret gör att han ser ut som en rysk gangster ännu mer.
 
Vi slog oss ner och han kollade lite i min journal samtidigt som vi pratade lite om när vi senast sågs. Man får lyssna noga för att höra vad han säger, för han bryter som sagt en hel del och pratar samtidigt fort.
Jag förklarade att allt kändes bra och att njurarna och dess ledningar funkar fint. Tog upp det där med att jag ofta är trött, och precis som jag misstänkte så var det inget ovanligt.
Har man varit så sliten som jag och nu återgått till heltidsjobb som kyrkvaktmästare, då får man vara trött. Han tyckte att det bästa helt enkelt var att ha förståelse och vila när tröttheten slår till.
 
Han tog en titt på ärret jag har på magen och var inte alls nöjd. Ja, det var ingen fara så, men rent skönhetsmässigt var det inte så bra enligt honom.
Jag tänkte ta den biten i ett eget inlägg senare, och visa hur ärret ser ut nu. Återkommer om det.
 
Förövrigt så var han rätt nöjd med läkningen efter strålningen. Han förklarade att man just på grund av denna utdragna läkning helst inte vill stråla patienter som mig. Slemhinnorna tar stryk och kroppen har svårt att läka bra. Och det säger han nu när jag redan är rätt sönderstrålad i buken.. Jag blev av med cancern i alla fall, det är huvudsaken för min del. Resten lär man sig att leva med.
Men läkningen har gått framåt anser jag själv. Känns bra!
 
Ja, vad ska jag berätta mer?
Jag ska tillbaka om ca 6 månader. Kontrollerna blir allt glesare nu ju längre bort från cancern jag kommer. Efter 5 år släpper som mig helt och anser mig helt frisk. Tror att jag kommer bli lite rädd då eftersom mitt skyddsnät på sätt och vis försvinner. Det känns så tryggt att gå på läkarbesöken regelbundet.
Ungefär om ett halvår kommer jag dessutom röntgas för att kolla hur alla organ mår därinne. Om jag förstod honom rätt kunde organen klistra ihop sig en aning igen, vilket var problemet i somras.
Usch, ju mer man lär sig om kroppen, desto mer blir man nervös över vad som kan hända. Men också väldigt imponerad över hur allt kan funka!
 
På hemvägen svängde jag förbi en vän som fick klippa mig. Ingen större förändring, rätt kort lugg men annars är bara topparna bortklippta.
 
Nä, hopp i säng! Klockan är mycket för tröttisar som mig!
 
 
 
 

Dom små stegen framåt

Tiden går fort och jag har så fullt upp att jag inte hinner sitta här och skriva inlägg speciellt ofta. Även tv:n får prioriteras bort för det mesta.
Istället tränar jag, pysslar om mina plantor, jobbar i trädgården, målar på huset, städar, sköter om hästarna m.m.
 
På fredag är det dags för läkarbesök. Nu är jag flyttad till kvinnokliniken istället för onkologen för att lämna plats åt nya  cancersjuka patienter. Kvinnokliniken och onkologen samarbetar väldigt bra, så jag känner mig trygg trots att jag får byta ställe. Läkaren jag ska träffa är mannen som opererade mig nu i somras, alltså ingen okänd.
Känns ju alltid lite bättre när man träffar läkare och sköterskor som är insatta i mitt fall.
 
Blir ett enkelt läkarbesök eftersom allt rullar på bra nu. Blir lätt trött fortfarande, men jag anser att det sakta men säkert går åt rätt håll.
Den senaste veckan har varit lite jobbig fysiskt. Antingen är det helt enkelt så att temperaturen ute växlar så mycket att kroppen har svårt att reglera, eller så är det obalans med östrogenet.
Först börjar jag svettas ordentligt, men strax efter att tröjan åkt av fryser jag så pass att den måste dras på igen. Precis så har jag det om jag inte sköter mina östrogenplåster ordentligt. Plåstren byts 2 gånger i veckan och ger mig den dos jag behöver för att slippa dom klimakteriebesvär jag annars får nu när äggstockarna är borta.
 
Men som sagt, i det stora hela är allt bra. Det går framåt och jag hoppas verkligen att denna sommar blir problemfri när det kommer till min och min familjs hälsa. Vi behöver komma iväg lite och bara vara en familj.
Förra sommaren kom vi aldrig iväg på någon semester, vi hann helt enkelt inte. När jag väl piggnat till efter sommarens bravader ville jag bara komma igång och jobba. Jag värdesätter vardagen och dess "ekorrhjul" så mycket mer efter allt elände.
Som sjuk vill man inget hellre än bara få återgå till vardagen och dess "tråkiga" sysslor.
 
Sen har vi alla små steg man tar framåt. Som häromdagen då jag satte i ytterligare ett av mina örhängen. Från början hade jag 5 ringar i öronen, men alla dessa togs ur när jag blev sjuk(kan inte röntgas med örhängen).
Tiden gick och jag såg ingen mening att sätta i dom förrän det var över.
När det värsta väl var över blev det aldrig av att jag satte i dom igen. Det är ju inte det första man siktar in sig på liksom.
Dom började växa igen något så jag har fått trixa lite för att öppna upp hålen igen. Nu är 4 ringar i och den 5:e ska i inom kort. Ville vänja hål nr 4 innan nästa ska i då det blir lite ömt. Sover alltid på sida så jag vill ha en oöm sida att ligga på.
Men jag blir lite fånigt glad när jag tar ett sånt där litet steg framåt. Ytterligare lite närmare målet, dvs att återgå till den jag en gång var. Återgå så mycket jag kan alltså, inget blir ju som förr igen.
 
Och sen har vi håret. Varje gång jag ser hästsvansen eller flätan skymta i spegelbilden blir jag så glad. Som jag saknade mitt hår! Det var ju inte jag som tittade tillbaka när jag såg mig i spegeln.
Vilken lycka det var när jag åter igen kunde sätta upp håret i en hästsvans!
 
Jag har väldigt tunt och "fint" hår, väldigt nordiskt med andra ord. Men det gör inget, det är helt klart bättre än inget hår alls. Nu börjar det dock bli risigt igen, dags att besöka min frisör!
 
 
Träningen går också framåt. Jag orkar allt mer och knäna håller för allt mer belastning. Jag längtar tills jag åter igen kan ge mig ut på lååånga löprundor under varma sommarkvällar.
 

3 år.

Igår, klockan 09.01, var det exakt 3 år sedan Ludde såg dagens ljus.
När jag ser på honom tänker jag precis som alla föräldrar: "Jösses vad tiden går fort!", men samtidigt känns det så avlägset.
Som dom flesta av er nog redan vet var det en tuff tid för oss eftersom jag några månader tidigare fått diagnosen livmoderhalscancer.
Att cancer är allvarligt kan nog alla hålla med om, men cancer under en graviditet? Hur ska man reagera då? Tanken hade inte ens slagit mig. Foglossning, illamående och sug efter konstiga saker att äta hade jag ju hört talas om, men cancer?
 
Självklart var jag ju orolig över hur det skulle gå för det ofödda barnet jag bar på, men samtidigt tycker jag att jag höll mig ovanligt lugn med tanke på omständigheterna.
Jag är en väldigt känslig person i grund och botten, tar illa vid mig för minsta lilla och kan lätt bli stressad för småsaker. Gråter lätt och har allmänt nära till känslor. Och därför trodde jag att jag skulle ta det mycket värre än jag faktiskt gjorde, men mycket berodde helt enkelt på att jag inte riktigt insåg vad jag skulle utsättas för.
Alla nålar, alla undersökningar, all ovisshet och alla dygn på sjukhus.
 
När jag först blev gravid mådde jag kanon. Inget illamående alls, bara en glädje och nyfikenhet över vad som växte där inne.
Magen blev snabbt synlig i och med att jag är så smal, så när vi berättade för våra familjer hade jag redan en fin liten kula.
Jag kan emellanåt tänka tillbaka på min graviditet och känna lite sorg över att jag inte fick uppleva en sån där fin graviditet som så många andra.
Eller få uppleva en "klassisk" förlossning. Känna den där fantastiska, omedelbara kärleken över att få bli mamma. Att få den där lilla slemmiga nykomlingen i min famn och känna det där bandet som direkt knyts mellan mor och barn.
 
Vad fick jag uppleva istället?
När cancertumören slutligen upptäckts efter många veckors obeskrivlig värk fick vi veta att läkarna inte kunde garantera att fostret skulle få fortsätta växa i min mage. Var det riktigt illa med sjukdomen skulle vi tvingas till abort då fostret inte skulle klara av den starka cancerbehandlingen jag skulle få.
I mitt huvud var jag beredd att avstå stark medicin för att rädda barnet, även om det skulle kosta mig livet. Modersinstingten gjorde att jag bara ville skydda mitt barn, kosta vad det kosta vill. 
 
Vi behövde dock inte hamna i någon så svår situation. Efter en veckas undersökningar av hela min kropp fick vi veta att enbart en tumör påträffats. Goda nyheter!
Jag skulle få 3 cellgiftsbehandlingar innan kejsarsnittet, och om jag svarade bra på behandlingen kunde fostret få bo kvar.
 
Första behandlingen var både obehaglig och lite spännande. Cellgifterna gjorde mig fruktansvärt trött och jag kunde inte lyssna på vad läkaren sa eftersom jag somnade till hela tiden.
Min trogna följeslagare och sambo Johnnie var dock med och lyssnade uppmärksamt.
 
Min kropp svarade oväntat bra på behandlingen och ryggsmärtan jag burit på så länge avtog nästan omedelbart. Tumören slutade klämma mot ryggnerverna och det var helt underbart att slippa ha så fruktansvärt ont.
Vi var under hela denna period på regelbundna kontroller av fostret för att kolla att allt var bra. Han var liksom jag lite trött, men annars var allt bra.
Målet var att hans skulle nå 2 kg innan han plockades ut genom kejsarsnitt. När han var stor nog bokades ett kejsarsnitt in och allt var under kontroll.
En vecka innan detta inbokade datum fick jag åter igen ont och jag undrar om det inte även var blödningar. Åkte in till sjukhuset där dom konstaterade att en förlossning troligen startat.
Dropp under 2 dagar för att bromsa förlossningen i väntan på att alla inblandade läkare och sköterskor hade tid att ta hand om mig.
 
Dagen kom och vi var redo.
Jag gjordes i ordning och sedan var det dags. Allt började bra. Bedövning lades och dom började öppna upp buken. Helt plötsligt sticker det till lite, vilket jag självklart meddelar. Johnnie föstes snabbt ut ur rummet och jag sövdes.
Dom fick trixa, pyssla och bråka en stund på den lille envise krabaten i min mage innan dom fick ut honom. Då var det ingen vidare fart på honom men sen kom han igång.
I samma veva kollade dom buken på mig för att se lite hur det cancerdrabbade området såg ut, samtidigt som dom tog ut ena äggstocken. Den frystes sedan ner för att bevara mina ägg, om jag någon gång vill använda dom.
Johnnie har beskrivit kejsarsnittet som ett formel 1-lopp.
Utanför salen stod olika team redo för att ta hand om sin uppgift. Några tog Ludde, några tog äggstocken, cancerläkarna kollade efter cancer och dom vanliga förlossningsläkarna tog själva förlösningsdelen. Alla visste precis vad dom skulle göra och allt gick med en rasande fart, precis som när formel 1-bilarna ska byta däck.
 
Det tog tid innan jag vaknade, det kändes som en evighet. När jag var tillräckligt vaken rullades jag ner till neonatalavdelningen för att få se min son för första gången.
Jag var så trött och groggy, men jag minns hur dom la den lilla, sköra grabben på mitt bröst. Så fruktansvärt liten!
Han hade massor av slangar och sladdar kopplad till sig för att dom skulle ha koll på andning, puls m.m.
 
Sen fick jag åka upp till ett eget rum på BB-avdelningen medans Johnnie stannade med Ludde. Redan då hade han fått sitt namn, för vi båda såg klart och tydligt att det var en liten Ludde. Ingen Oskar och ingen Henrik. En Ludvig!
 
Dom följande dagarna var jag riktigt dålig. Smärta, drogad med smärtstillande och bara allmänt borta. Johnnie har i efterhand berättat att där och då trodde han att det var kört. Att jag aldrig skulle komma hem igen.
 
Dagarna gick och jag piggnade till sakta men säkert. Efter 2 veckors "vila" drog cancerbehandlingarna igång med full styrka.
Under sin andra dag hade Ludde bestämt visat att han minsann inte ville ha en slang i näsan utan kunde andas själv genom att dra ur slangen. Han andades så bra att inga mätningar larmade, och det tog därför en stund innan dom upptäckte hans "hyss".
Han var tillräckligt pigg för att slippa kuvösen, så dom fick flytta till ett eget rum.
Jag fick hjälp att komma ner till grabbarna då och då. Sköterskorna var mycket måna om att vi skulle ses och knyta band.
Tyvärr uteblev detta "mor- och sonband" och jag kände inget speciellt för honom. Han var en bebis, inget mer.
Detta var jättejobbigt, då jag hade en bild av att det skulle ske automatiskt.
 
Det tog mig säkert ett halvår innan jag började känna att det var min grabb på riktigt. Innan dess orkade jag inte, behandlingen sög musten ur mig totalt.
Som tur är har jag skaffat mig en riktig klippa till sambo. Han tog hand om både mig och Ludde med bravur och jag vet att många var och fortfarande är imponerad av honom.
 
Jag minns första gången Ludde log mot mig. Jag satt i soffan och hade honom i knät. Det var som vilken dag som helst, jag jollrade och gullade med honom sådär som man gör med små bebisar.
Plötsligt spricker hans lilla ansikte upp i ett stort leende.
Där och då vände det. Där och då började vi hitta varandra i allt elände.
 
Gravidmagen. På armen har jag min piccline som jag fick cellgifterna genom, och på huvudet en peruk då håret var avsnaggat.
 
Morgonen den 8/5-13, någon timme innan kejsarsnittet.
 
En 2-kilosklump är född!
 
Trots absolut minsta blöjstorleken gjort för prematurbarn såg den gigantisk ut på den lille killen.
 
Tänk att han varit så liten en gång i tiden..
 
 
Ludde idag, frisk som en nötkärna och med massor av spring i benen. Precis som det ska vara med andra ord!
 
 
 
 

Våren 2016

Tråkigt väder idag. Regn och snöslask.
 
Vi klev upp ungefär 7.30, så lite sovmorgon blev det. Det behövdes verkligen för min del, för jag har lite svårt att sova tillräckligt mycket i veckorna. Själva sovandet går bra, men att komma i säng i tid är svårare. Jag är en kvällsmänniska och får alltid lust att göra så mycket under kvällarna.
 
Den här veckan har varit min första som "heltidare" på länge. Mitt vikariat är på 75%. 100% på sommarhalvåret och 50% på vintern. Allt strul i somras med min hälsa gjorde dessutom att det inte blev mycket heltidsjobb för mig.
Att jobba heltid är väldigt roligt och jag trivs absolut med det. Jag tycker nämligen att det är svårt att ha koll på vad som händer på jobbet när man bara jobbar halvtid.
Sen är det klart att det är otroligt bekvämt att jobba halvtid. Man blir fruktansvärt bortskämd..
 
 
 
Varje dag efter jobbet denna vecka har jag varit fruktansvärt trött. Tidigare har jag haft tid att "ladda batterierna" mellan jobbpassen, men nu har jag inte haft tid för det.
Jag kommer förhoppningsvis in i heltidsjobbandet snabbt. Tills dess får jag själv och omgivningen stå ut med att jag är såsig i skallen om eftermiddagarna.
 
Just nu är jag lite förkyld så träningen får mer eller mindre utebli. Nu när våren varit så fin har jag varit fruktansvärt sugen på att jogga låååånga turer på sköna skogsstigar bland fågelkvitter och blåsippor. Tyvärr orkar inte mitt knä det än så jag får nöja mig med att cykla.
Då kan ju även Ludde följa med, så det är en klar fördel att ta sig fram på cykel. Han har dessutom blivit lite av en pt åt mig, för i tunga uppförsbackar peppar han och ropar "Hejhå Hejhå!"
 
Jaha, vad har jag mer att skriva?
Sommaren är delvis planerad. I juni kommer jag vara ledig i 2 veckor och förhoppningsvis åker vi på semester då. Dessutom så har jag precis skrivit på papper om jobb i sommar. Blir kvar som kyrkvaktmästare fram tills vecka 30, så det är skönt att ha dom veckorna säkrade.
Vad händer sen? Den som lever får se!
 
 
 
Förövrigt så är det lite tufft i min skalle just nu. Våren har alltid varit en underbar årstid för mig, men i år har den lockat fram jobbiga minnen från 2013 då jag hade cancer.
Har inga minnen av att det varit såhär 2014 och 2015, men i år är det lite tufft.
Som ni säkert har koll på så blev jag sjuk i början på året och det var i just mars- maj som det var som jobbigast. Tuff behandling och kejsarsnitt.
Ludde blir 3 år snart. Tiden går! Tack och lov verkar han ha klarat sig bra och är som alla andra barn i hans ålder.
 
 

Program som berör

Jag har precis tittat på programmet "Gympaläraren" på SVT. Som ni säkert vet eller förstått älskar jag program som handlar om hälsa och träning, så detta programs namn klottrade jag ner direkt i almanackan när jag såg reklamen.
Programledaren Kalle undersöker det faktum att unga rör sig allt mindre nuförtiden, samtidigt som dom mår allt sämre.
Detta är ett ämne som väcker mycket känslor inom mig. Det behöver jag nog inte ens skriva, för jag tror ni förstått det i mina tidigare inlägg här på bloggen.
 
Just gympalärare är ett jobb jag faktiskt funderat lite på att bli. Tror dock att jag inte har det som krävs för att motivera och väcka dagens lata ungdomars intresse för sport och rörelse. Intresset för rörelse måste börja hemifrån, så när ungarna väl börjar skolan ligger man redan i underläge om dom bara tillåtits glo på mobiler, tv-apparater och datorer. Vi människor är lata av naturen, och vill inte röra oss mer än vi måste.
 
Jag är tacksam över att ha fått växa upp på en gård med skogen, ängar och skogsvägar precis utanför dörren. Och under en tid då mobilerna inte slagit igenom fullt ut.
Jag var mycket utomhus. I ladugården med föräldrarna, traskandes i skogen eller åkandes i pulkabacken bakom grannens hus. Eller så satt jag helt enkelt i vår stora sandhög och lekte med mina små plastdjur. Tänk så många timmar jag lekte med dom där djuren, ensam!
Jag gillade att leka ensam, jag trivs helt enkelt så. Och när jag ville ha sällskap hade jag 3 syskon att leka med.
Jag har härliga minnen av när vi lekte "På rymmen" under fina sommarkvällar. Två flydde och två jagade. Med en hel gård som lekplats har man tusentals olika lekar att välja mellan.
Eller pulkaåkningen under vintrarna, inte alls tokigt att bo i ett hus uppe på en höjd!
 
Ni fattar, jag fick det där med rörelse och lek direkt. Tyvärr är det långt ifrån alla som har det så, och det är tragiskt. I programmet sa en forskare att hans studie baserad på 1000 4-åringar, visade att enbart 30% av dessa barn rörde sig tillräckligt dagligen(om jag hörde rätt).
Tänk på detta när ni låter era barn sitta med diverse datorer, mobiler eller paddor istället för att leka. Barnen tycker att det är jättekul med elektronik, jag vet. Men bara för att det är roligt betyder inte det att det är nyttigt och bra.
Vi människor är gjorda för att röra oss, inte sitta och glo på skärmar.
 
Är ni inte övertygade än så tänk på kostnaderna. Förstår ni hur mycket pengar som just nu går till att operera magsäckar och behandla alla sjukdomar som kommer utav för lite rörelse? Och tänk vart alla dessa pengar kunnat gå till istället? Barn och ungdomars utbildning, äldreomsorg..  eller vad ni nu bryr er om för saker i samhället.
 
Tidigare under kvällen såg jag en snutt av programmet "Akuten". En gammal kvinna hade blivit påkörd av en bil och fått benen mosade, en medelålders man hade kört av vägen och brutit ryggen. Dessutom hade läkarna hittat en hjärntumör när dom kollade igenom hans kropp efter skador.
En läkare berättar för kameran att folk inte förstår vad som är viktigt i deras liv förrän det händer något allvarligt.
Det slutade med att tårarna rann nedför mina kinder, jag berördes så mycket av programmet.
 
Cancer är något jag inte ens önskar min värsta fiende. Samtidigt är jag på ett sätt glad över att ha drabbats eftersom jag numera är väldigt tacksam över allt runtomkring mig. Jag vet vad som är viktigt för mig och hur snabbt allt kan vända.
Därför njuter jag av varje dag jag får med mina nära och kära. Jag njuter av min numera goda hälsa och mitt nya sätt att se på livet.
 
 

"Mamma, jag har cancer"

Idag är det exakt 3 år sedan vi fick beskedet om att jag drabbats av livmoderhalscancer.
 
Jag hade två dagar tidigare lämnat prov på den misstänkta tumören dom hittat på i min livmoderhals och vid provtagningen berättade läkarna att dom skulle se till att få svar snabbt.
Där i början minns jag en hel del av vad vi gick igenom. Rummen vi var in i, undersökningarna och smärtan. Ryggsmärtan och sammandragningarna i buken var så illa att jag inte stod ut längre, och det var därför vi sökte hjälp.
Jag var gravid och skyllde allt på det. Foglossning är ju inte ovanligt, inte sammandragningar heller. Mödravården hjälpte mig inte utan sa att det var normalt, detta trots att jag nu i efterhand förstått att jag stod där med tydliga symptom på livmoderhalscancer.
 
Jobbet på gården började bli allt svårare. Jag fick vid flera tillfällen stanna upp mitt i mjölkningarna och bara ta mig igenom sammandragningarna som var så kraftiga att jag fick stå framåtböjd över bord eller lutad mot väggen. Jag bet ihop, dum som man var.
Minns ett tillfälle där sammandragningen kom mitt i ett samtal med chefen. Jag bet ihop och försökte låtsas som ingenting. "Gör det ont?" sa chefen med en bekymrad blick. Det gick inte längre att dölja smärtan och problemet var ett faktum.
Dom sista resorna hem från jobbet var fruktansvärda eftersom ryggen gjorde så hemskt ont.
Det var då jag insåg hur illa det var och att jag måste ta tag i problemet. Jag hade hopp om att kunna jobba fram tills förlossningen(mer eller mindre), men istället åkte jag hem för att vila en vecka och kom sedan aldrig tillbaka.
 
Smärtan blev värre och vi sökte hjälp på Akademiska. Första undersökningen fann dom ingenting, men ville att jag skulle komma tillbaka en vecka senare.
Endast några dagar senare var jag tillbaka med ännu värre smärta. Då fann dom orsaken snabbt och provet togs.
 
Jag minns samtalet. Minns att jag stod och tittade ut genom fönstret och lyssnade på läkaren som ville att vi skulle komma in. VI. Det var viktigt att Johnnie följde med.
Johnnie jobbade men han hade möjlighet att smita ifrån tidigare.
Nu i efterhand vet jag att om det är viktigt att Johnnie är med, då är det allvarligt.
 
Jag minns rummet. Jag minns läkaren. Jag minns läkarspråket vi inte fattade ett ord av.
Vi bad läkaren upprepa utan alla dessa "fina" läkarord.
"Du har livmoderhalscancer. En väldigt aggresiv sådan"
"Jaaha?" blev vårat svar. Tystnad.
Läkaren väntade på en reaktion men hon fick ingen. Jag tittade bara in i väggen en bit framför mig. Cancer?
 
På hemvägen satt vi tysta. Tårarna kom och rann nedför mina kinder. Cancer... Cancer är illa. Väldigt illa.
Väl hemma satte jag mig på sängen och ringde mamma.
"Vi har fått provsvaren nu... Mamma, jag har cancer"
Tystnad.
Mamma tröstade och höll sig samlad. Jag bad henne prata med mina syskon för jag orkade inte ge dom beskedet själv.
Inte långt senare svängde en bil in utanför huset och in genom dörren kommer min ena bror. Han var på jobbet i skogen när han fick veta och åkte direkt hem till oss. Tröstade och fanns där.
Mina andra syskon hörde också av sig med stöttande ord. Du klarar detta. Du är stark!
Det var lugnet före stormen.
 
Sen gick allt fort. En vecka fullsmockad av undersökningar och sedan hade läkarna koll på läget. Jag hade ett helt team till hjälp. Alla hade sina uppgifter. Eftersom jag var gravid fanns det mycket att tänka på.
 
Efter den veckans undersökningar drog karusellen och kaoset igång. Strålning, cellgifter, ständiga ultraljud, blodprover, otaliga nätter på sjukhus, läkarbesök, kejsarsnitt, resor till Örebro för ytterligare behandling och ja..en massa annat i en salig blandning.
 
En del cancerdrabbade har sagt att dom velat veta i förväg vilket elände dom sen skulle gå igenom. Jag kan dock säga som så att det var tur att jag inte visste, för det hade nog slagit undan benen på mig totalt. Jag hade aldrig orkat om jag vetat vad som väntade.
 
Jag tar inte resten av kaoset nu, då skulle jag bli sittande här hela natten. Dessutom är den perioden som gröt i mitt huvud..
Har dock tänkt ta mig tid att klottra ner allt från början till slut då jag förstått att en del(säkert dom flesta) av er inte hängt med riktigt i händelseförloppet. Framförallt nya läsare har svårt att hänga med, vilket jag förstår.
 
Nu är jag i alla fall fri från cancern sedan hösten -13. Som ni säkert märkt har jag haft problem med hälsan även efteråt, och det är alltså knutet till cancern och dess behandling.
Den här resan har gett mig stora ärr, både fysiskt och psykiskt. Men den har också gjort mig till en klokare person som tänker, förstår och njuter mer än tidigare.
 
Livet är till för att levas, inte bara överlevas.
 
 

Samtal från läkaren

Igår ringde läkaren från urologen med svar om hur senaste röntgen såg ut. Innan jul röntgades mina urinvägar för att vi skulle se hur flödet såg ut efter alla problemen jag haft under hösten.
Om någon har missat det så upptäcktes en förträngning i vänster urinledare under operationen(infektion i buken) i somras.
En stent(ett slags rör) sattes in för att töja urinledaren men när denna togs bort fick jag hög feber. Stenten hade inte gjort sitt jobb och njuren blev inte av med vätskan. För att avlasta gick jag i en månad med en kateter direkt från vänster njure.  
En ny, lite tuffare stent sattes in och jag slapp katetern. Efter några veckor hamnade dock stenten lite fel vilket resulterade i kraftiga smärtor från njuren och en tur till akuten liggandes i baksätet på föräldrarnas bil.
Stenten plockades ut och sedan väntade vi spänt på om det skulle funka denna gång.
 
Har inte haft problem sedan dess och denna röntgen skulle bekräfta att allt var bra.
Läkaren förklarade att allt såg bra ut i det stora hela. Flödet var okej och han var nöjd. Vänster sida är dock lite sämre än min högra, antagligen på grund av alla problem.
Men så länge jag inte får mer problem är dom nöjda med mig. Härligt!
 
Kanske jag äntligen går mot ljusare tider nu. Jag skulle åtminstone vilja ha en paus att återhämta mig ordentligt på. Om man nu kan få komma med ett litet önskemål!
 
 
 
 

När allt bara känns underbart.

Kom nyss in efter att ha testat Johnnies skidspår här ute på åkern. Han har nämligen köpt en egen spårsläde som han och hans kompisar fixade spår med häromdagen.
Kanonspår blev det! Dock var samarbetet killarna emellan lite tveksamt då dom kört lite slalom här och var, men själva spåren är fina.
Åkte ett varv vilket innebär en sträcka på 1-2 km. Johnnie har sagt den exakta längden men jag minns inte just nu. 1,7 km kanske?
Ringrostig åkning men väldigt kul när man fick in rytmen. Stannade till, släckte pannlampan och bara njöt. Knäpptyst, stjärnklar himmel och månljus. Kan det bli en finare vinterkväll?
Vänder mig åt sidan och ser att vovve står tyst bredvid och spanar ut i mörkret. Vi står där bredvid varandra och bara njuter en stund innan vi fortsätter.
 
Detta var ett stort ögonblick för mig. Varför?
Jo, när jag låg på sjukhus i somras med smärtor, ensam och med sviktande tro på mig själv var det just denna stund jag drömde mig bort till.
När allt kändes riktigt jobbigt slöt jag ögonen och drömde mig bort till något bra. I just detta fall stod jag ute på åkern med skidorna på. Mörkret hade fallit och himlen var stjärnklar. Tystnad. Ingen smärta och inget elände. Jag tittar upp mot stjärnorna och bara njuter av livet.
 
Nu får jag faktiskt lite tårar i ögonen. Blödig jag blivit på senare tid..
Det var tufft i somras, riktigt tufft. Modet och hoppet om att bli av med allt elände var nästan obefintligt. Den där bilden hjälpte mig väldigt mycket när det var extra jobbigt.
Jag vet att många idrottare ofta jobbar så rent psykiskt. Ser sin målbild framför sig och riktigt går in i den drömmen. Tänker sig att det är verklighet.
 
Nog om känslosnack, ni måste ju vara trötta på det vid de här laget!
Skönt att stå på skidorna igen. Detta var första gången denna säsong, men förhoppningsvis inte sista.
Hade egentligen velat åka minst ett varv till men måste tygla mig lite. Får inte gå för fort fram även om jag vill.
Var sak har sin tid.
 
Tidigare idag åkte jag och Ludde spark. Vi åkte i går och när vi kom hem från dagis/jobb ville Ludde åka mer. Jag var hungrig men vädret var kanon och värre saker kan ju sonen kräva av en. Hellre att han vill åka spark än sitta inne och glo på tv, så såna här saker måste uppmuntras.
Efter en ca 3 km lång åktur i härligt solsken kom vi hem igen. Ludde fick hoppa i säng(han åt lunch på dagis) och jag åt min efterlängtade mat. Rester från igår: lammsadel, hasselbackspotatis och rödvinssås. Smaskens!
 

Nu är det dags för nattmacka(kan inte sova om jag inte ätit först) och sen är det dags att sova. God natt!

När sjukdomen avtar och tröttheten tar vid.

Idag är det fredag och vädret har varit kanon. Kyligt, men soligt och sådär fin som bara kalla vinterdagar med pudersnö kan vara.
Jobbandet gick relativt bra. Dock så ville inte en av traktorerna starta så arbetsuppgifterna betades inte av så smidigt som man hade velat. På en fredag vill man att allt bara ska flyta på så att man sedan kan ta helg med den där härligt nöjda känslan i kroppen.
 
Ludde ville som vanligt inte åka hem från dagis. Halva dagar är på tok för lite i hans värld. Han vill fortsätta leka med kompisarna några timmar till.
Folk måste tro att vi är lite konstiga. Ludde är inne i en "sopbilsperiod" och är intresserad av allt som har med sopbilar att göra. Själva lastbilarna, soptunnor, sopor.. Ni fattar.
Denna period gör att Ludde inte bara tar med sig blöjpåsarna ut från dagis och kastar när jag hämtar honom, utan han vill även titta i dagisets soptunnor både vid lämning och hämtning.
Detta är mycket viktigt för Ludde, så jag låter honom ägna sig åt detta. Jag tycker att det är lite charmigt att han tar det så seriöst och kan inte annat än skratta åt det. Och sämre intressen kan man väl ha? Eller??
Så nu vet ni vad vi pysslar med ifall ni ser oss stå och kika ner i en soptunna någonstans!
 
Efter dagishämtningen åkte vi hem och åt lunch. Ludde hade ätit på dagis men jag skopade i mig lite mat. Vi kröp ner i min och Johnnies säng där vi läste sagor innan det var dags för grabben att sova en stund. När Ludde somnat i sin säng kröp jag ner i min säng igen och sov fram tills det var dags att laga mat.
Även om dom kommer allt mer sällan så har jag fortfarande mina trötta dagar då jag bara måste sova en stund på dagtid.
För några veckor sen sov jag nästan varje dag efter jobbet, men nu händer det bara då och då.
Idag var en sådan dag då jag helst av allt hade velat gå ut på promenad med kameran i högsta hugg. Tänk vilka fina bilder man hade kunnat få i det soliga vintervädret!
Men jag försöker lyssna på kroppen och vila när den där ordentliga tröttheten sköljer över mig. Jag blir helt maktlös och orken bara rinner av mig. Det är väldigt jobbigt eftersom jag ofta har så mycket annat jag vill hinna med.
Men jag har lärt mig att det är bättre att sova en stund och sköta hushållssysslorna under kvällen, än att göra dessa sysslor halvdant och sedan känna mig misslyckad eftersom jag inte orkade mer än så.
Jag jobbar ständigt med att acceptera mina begränsningar, även om det ofta tar emot och det dåliga samvetet smyger sig på.
 
När kroppen fått sin behövliga vila efter sommaren och höstens hälsoproblem, då kommer allt bli som det ska igen. Jag måste bara ge mig själv den tiden som behövs för att komma upp på banan igen.
I teorin låter det så lätt, men i praktiken är det mycket svårare!
 
Bortsett från tröttheten känns allt bättre än det gjort på länge. Ingen smärta alls vilket innebär att jag inte behöver ta tabletter. Jag kan slappna av eftersom jag känner att kroppen tål vardagens påfrestningar och lätta träning.
Ni alla har nog fått den där insikten när man är ordentligt sjuk(nu talar jag alltså om mer vardagliga sjukdomar som förkylning, feber och liknande). Det är först då man inser hur bra man har det när man är frisk. Problemet är bara att när man väl är frisk har man glömt hur tacksam man ska vara över att slippa sjukdom.
Jag tänker varje dag på hur jag känner mig nu jämfört med tidigare då smärta och oro haft ett hårt grepp om mig. Varje ny dag jag vaknar upp till är jag tacksam över att vara frisk och njuter av min nya smärtfria tillvaro.
Jag har nämligen lärt mig den hårda vägen hur snabbt det kan vända.
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0