Dom små stegen framåt

Tiden går fort och jag har så fullt upp att jag inte hinner sitta här och skriva inlägg speciellt ofta. Även tv:n får prioriteras bort för det mesta.
Istället tränar jag, pysslar om mina plantor, jobbar i trädgården, målar på huset, städar, sköter om hästarna m.m.
 
På fredag är det dags för läkarbesök. Nu är jag flyttad till kvinnokliniken istället för onkologen för att lämna plats åt nya  cancersjuka patienter. Kvinnokliniken och onkologen samarbetar väldigt bra, så jag känner mig trygg trots att jag får byta ställe. Läkaren jag ska träffa är mannen som opererade mig nu i somras, alltså ingen okänd.
Känns ju alltid lite bättre när man träffar läkare och sköterskor som är insatta i mitt fall.
 
Blir ett enkelt läkarbesök eftersom allt rullar på bra nu. Blir lätt trött fortfarande, men jag anser att det sakta men säkert går åt rätt håll.
Den senaste veckan har varit lite jobbig fysiskt. Antingen är det helt enkelt så att temperaturen ute växlar så mycket att kroppen har svårt att reglera, eller så är det obalans med östrogenet.
Först börjar jag svettas ordentligt, men strax efter att tröjan åkt av fryser jag så pass att den måste dras på igen. Precis så har jag det om jag inte sköter mina östrogenplåster ordentligt. Plåstren byts 2 gånger i veckan och ger mig den dos jag behöver för att slippa dom klimakteriebesvär jag annars får nu när äggstockarna är borta.
 
Men som sagt, i det stora hela är allt bra. Det går framåt och jag hoppas verkligen att denna sommar blir problemfri när det kommer till min och min familjs hälsa. Vi behöver komma iväg lite och bara vara en familj.
Förra sommaren kom vi aldrig iväg på någon semester, vi hann helt enkelt inte. När jag väl piggnat till efter sommarens bravader ville jag bara komma igång och jobba. Jag värdesätter vardagen och dess "ekorrhjul" så mycket mer efter allt elände.
Som sjuk vill man inget hellre än bara få återgå till vardagen och dess "tråkiga" sysslor.
 
Sen har vi alla små steg man tar framåt. Som häromdagen då jag satte i ytterligare ett av mina örhängen. Från början hade jag 5 ringar i öronen, men alla dessa togs ur när jag blev sjuk(kan inte röntgas med örhängen).
Tiden gick och jag såg ingen mening att sätta i dom förrän det var över.
När det värsta väl var över blev det aldrig av att jag satte i dom igen. Det är ju inte det första man siktar in sig på liksom.
Dom började växa igen något så jag har fått trixa lite för att öppna upp hålen igen. Nu är 4 ringar i och den 5:e ska i inom kort. Ville vänja hål nr 4 innan nästa ska i då det blir lite ömt. Sover alltid på sida så jag vill ha en oöm sida att ligga på.
Men jag blir lite fånigt glad när jag tar ett sånt där litet steg framåt. Ytterligare lite närmare målet, dvs att återgå till den jag en gång var. Återgå så mycket jag kan alltså, inget blir ju som förr igen.
 
Och sen har vi håret. Varje gång jag ser hästsvansen eller flätan skymta i spegelbilden blir jag så glad. Som jag saknade mitt hår! Det var ju inte jag som tittade tillbaka när jag såg mig i spegeln.
Vilken lycka det var när jag åter igen kunde sätta upp håret i en hästsvans!
 
Jag har väldigt tunt och "fint" hår, väldigt nordiskt med andra ord. Men det gör inget, det är helt klart bättre än inget hår alls. Nu börjar det dock bli risigt igen, dags att besöka min frisör!
 
 
Träningen går också framåt. Jag orkar allt mer och knäna håller för allt mer belastning. Jag längtar tills jag åter igen kan ge mig ut på lååånga löprundor under varma sommarkvällar.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0