Anna - Life is easy if you wear a smile!

Var in till stan idag för ett läkarbesök. Att åka in till stan just denna dag visade sig inte vara det bästa. Regn och proppfullt med stressade människor som skulle hem/bort inför helgen.

 

Väl i parkeringsgaraget fanns det gott om plats, så det gick bättre än väntat. Skönt, för jag hade ont om tid.

 

Var ett tag sen jag besökte kvinnokliniken nu, men trots det känns det så välbekant. Har knallat runt där en hel del ska ni veta.

Avdelningen jag skulle till idag är samma samma ställe som gynakuten håller till. Tråkiga minnen kom tillbaka när jag slog mig ner i väntrummet. Det var där dom först hittade tumören.

 

Min läkare kom gående efter några minuter. Tror inte han kände igen mig riktigt, såg inte så ut i alla fall. Han tog i hand och sa att vi setts förut. Jorå, honom minns jag. Det var han som opererade mig i buken för ett år sedan.

Han sticker ut en aning från mängden med sin långa kroppsbyggnad och sin brytning när han talar. Det långa håret gör att han ser ut som en rysk gangster ännu mer.

 

Vi slog oss ner och han kollade lite i min journal samtidigt som vi pratade lite om när vi senast sågs. Man får lyssna noga för att höra vad han säger, för han bryter som sagt en hel del och pratar samtidigt fort.

Jag förklarade att allt kändes bra och att njurarna och dess ledningar funkar fint. Tog upp det där med att jag ofta är trött, och precis som jag misstänkte så var det inget ovanligt.

Har man varit så sliten som jag och nu återgått till heltidsjobb som kyrkvaktmästare, då får man vara trött. Han tyckte att det bästa helt enkelt var att ha förståelse och vila när tröttheten slår till.

 

Han tog en titt på ärret jag har på magen och var inte alls nöjd. Ja, det var ingen fara så, men rent skönhetsmässigt var det inte så bra enligt honom.

Jag tänkte ta den biten i ett eget inlägg senare, och visa hur ärret ser ut nu. Återkommer om det.

 

Förövrigt så var han rätt nöjd med läkningen efter strålningen. Han förklarade att man just på grund av denna utdragna läkning helst inte vill stråla patienter som mig. Slemhinnorna tar stryk och kroppen har svårt att läka bra. Och det säger han nu när jag redan är rätt sönderstrålad i buken.. Jag blev av med cancern i alla fall, det är huvudsaken för min del. Resten lär man sig att leva med.

Men läkningen har gått framåt anser jag själv. Känns bra!

 

Ja, vad ska jag berätta mer?

Jag ska tillbaka om ca 6 månader. Kontrollerna blir allt glesare nu ju längre bort från cancern jag kommer. Efter 5 år släpper som mig helt och anser mig helt frisk. Tror att jag kommer bli lite rädd då eftersom mitt skyddsnät på sätt och vis försvinner. Det känns så tryggt att gå på läkarbesöken regelbundet.

Ungefär om ett halvår kommer jag dessutom röntgas för att kolla hur alla organ mår därinne. Om jag förstod honom rätt kunde organen klistra ihop sig en aning igen, vilket var problemet i somras.

Usch, ju mer man lär sig om kroppen, desto mer blir man nervös över vad som kan hända. Men också väldigt imponerad över hur allt kan funka!

 

På hemvägen svängde jag förbi en vän som fick klippa mig. Ingen större förändring, rätt kort lugg men annars är bara topparna bortklippta.

 

Nä, hopp i säng! Klockan är mycket för tröttisar som mig!

 

Idag åkte jag med jobbet på utflykt till Uppsala för att gå en guidad tur i Uppsala Domkyrka, äta och bowla.

 

Kyrkan har jag varit in i en gång förut, men det var många år sedan nu. Det måste ha varit i grundskolan någon gång, för jag minns det knappt.

Ska jag vara ärlig hoppades jag på att utflykten skulle vara till just Domkyrkan. Det är en ståtlig byggnad och hur många gånger stod jag inte och tittade på den från sjukhusets fönster?

Jag tycker att det är väldigt intressant att titta på gamla saker och byggnader. Dom bär så mycket historia med sig.

 

Tiden går fort och jag har så fullt upp att jag inte hinner sitta här och skriva inlägg speciellt ofta. Även tv:n får prioriteras bort för det mesta.

Istället tränar jag, pysslar om mina plantor, jobbar i trädgården, målar på huset, städar, sköter om hästarna m.m.

 

På fredag är det dags för läkarbesök. Nu är jag flyttad till kvinnokliniken istället för onkologen för att lämna plats åt nya  cancersjuka patienter. Kvinnokliniken och onkologen samarbetar väldigt bra, så jag känner mig trygg trots att jag får byta ställe. Läkaren jag ska träffa är mannen som opererade mig nu i somras, alltså ingen okänd.

Känns ju alltid lite bättre när man träffar läkare och sköterskor som är insatta i mitt fall.

 

Blir ett enkelt läkarbesök eftersom allt rullar på bra nu. Blir lätt trött fortfarande, men jag anser att det sakta men säkert går åt rätt håll.

Den senaste veckan har varit lite jobbig fysiskt. Antingen är det helt enkelt så att temperaturen ute växlar så mycket att kroppen har svårt att reglera, eller så är det obalans med östrogenet.

Först börjar jag svettas ordentligt, men strax efter att tröjan åkt av fryser jag så pass att den måste dras på igen. Precis så har jag det om jag inte sköter mina östrogenplåster ordentligt. Plåstren byts 2 gånger i veckan och ger mig den dos jag behöver för att slippa dom klimakteriebesvär jag annars får nu när äggstockarna är borta.

 

Men som sagt, i det stora hela är allt bra. Det går framåt och jag hoppas verkligen att denna sommar blir problemfri när det kommer till min och min familjs hälsa. Vi behöver komma iväg lite och bara vara en familj.

Förra sommaren kom vi aldrig iväg på någon semester, vi hann helt enkelt inte. När jag väl piggnat till efter sommarens bravader ville jag bara komma igång och jobba. Jag värdesätter vardagen och dess "ekorrhjul" så mycket mer efter allt elände.

Som sjuk vill man inget hellre än bara få återgå till vardagen och dess "tråkiga" sysslor.

 

Sen har vi alla små steg man tar framåt. Som häromdagen då jag satte i ytterligare ett av mina örhängen. Från början hade jag 5 ringar i öronen, men alla dessa togs ur när jag blev sjuk(kan inte röntgas med örhängen).

Tiden gick och jag såg ingen mening att sätta i dom förrän det var över.

När det värsta väl var över blev det aldrig av att jag satte i dom igen. Det är ju inte det första man siktar in sig på liksom.

Dom började växa igen något så jag har fått trixa lite för att öppna upp hålen igen. Nu är 4 ringar i och den 5:e ska i inom kort. Ville vänja hål nr 4 innan nästa ska i då det blir lite ömt. Sover alltid på sida så jag vill ha en oöm sida att ligga på.

Men jag blir lite fånigt glad när jag tar ett sånt där litet steg framåt. Ytterligare lite närmare målet, dvs att återgå till den jag en gång var. Återgå så mycket jag kan alltså, inget blir ju som förr igen.

 

Och sen har vi håret. Varje gång jag ser hästsvansen eller flätan skymta i spegelbilden blir jag så glad. Som jag saknade mitt hår! Det var ju inte jag som tittade tillbaka när jag såg mig i spegeln.

Vilken lycka det var när jag åter igen kunde sätta upp håret i en hästsvans!

 

Jag har väldigt tunt och "fint" hår, väldigt nordiskt med andra ord. Men det gör inget, det är helt klart bättre än inget hår alls. Nu börjar det dock bli risigt igen, dags att besöka min frisör!

 

Efter att ha jobbat helg får man lite ledigt i veckan istället. Min helg var lång och jag jobbade 3 dagar, så nu denna vecka blev jag ledig ons-fre. Skönt, men konstigt! Känns som om jag varit ledig i flera veckor.

 

Vädret har inte varit lika bra som under min jobbhelg, men jag har fått mycket gjort ändå. Lite väl mycket om jag ska lyssna på min något slitna kropp.

En sak som verkligen känns bra är att jag nu fått ner dom viktigaste fröna och sättlökarna i landet jag och pappa har på deras gård.

Pappa är chef över potatisarna medans jag är boss över övriga grönsaker.

 

Igår var Ludde med, och som alla föräldrar säkert förstår får man inte alls lika mycket gjort som om man varit utan barnen och utfört sysslan.

Då fick jag ner all gul sättlök plus schalottenlöken. Satsade extra mycket på gul lök i år eftersom vi äter massor här hemma. Därför köpte jag hela 2 kg sättlök, och det tog sin lilla tid ska ni veta!

Jag var bra slut redan efter lökarna, men lyckades även få ner sockerärtor, bondbönor och brytbönor i jorden innan jag gav upp.

Man tycker att det inte borde vara så jobbigt att få ner några fröer och sättlökar i jorden, men jag var helt, totalt slut efter det. Det är tungjobbad jord och många olika arbetsställningar. Mycket upp och ner, gå hit och dit, stå framåtböjd..

 

Idag åkte jag tillbaka för att så lite till. Regnet är på gång och det vore skönt att få ner så mycket som möjligt i jorden.

Sådde morötter, palsternacka, kålrot, dill, rödlök och rödbeta. Orken är inte vad den borde vara och jag var återigen slutkörd, hungrig och även frusen då kalla vindar ständigt drog förbi.

 

 

Är dock väldigt nöjd med att det viktigaste av sådden är klart. Nu gäller det "bara" att hålla ogräset borta och hoppas på god skörd i höst.

 

Planen är att även solroser, majs och pumpor ska komma ner i jorden, men det känns lite mindre viktigt. Det är bara bonus!

Håller dessutom på att vänja tomatplantorna vid utomhustemperaturer så att även dom kan få sin plats i jorden. Idag var det dock kyligt ute så dom såg lite ledsna ut när jag hämtade in dom på eftermiddagen. Jag klandrar dom inte! Nu är dom däremot glada igen.

 

Gurkplantorna har tagit fart ordentligt och är jättehöga, hoppas på att det snart blir så pass varmt att även dom får komma ut. Gurkor är mycket känsligare för kyla än tomater så dom får vackert stanna inne ett tag till. Utegångsförbud helt enkelt. Dom tåligare tomaterna däremot,  dom får vara ute och roa sig lite(vare sig som vill eller inte)

 

Nu på kvällen slängde jag ihop en god pytt i panna med potatis, palsternacka, ägg och inlagda rödbetor från föräldrarnas gård. Övriga varor var köpta. Närproducerat är snäppet godare, och framförallt roligare.

 

När detta inlägg är klart ska jag krypa till kojs. Orken är inte vad den borde vara och jag behöver vila.

Igår, klockan 09.01, var det exakt 3 år sedan Ludde såg dagens ljus.

När jag ser på honom tänker jag precis som alla föräldrar: "Jösses vad tiden går fort!", men samtidigt känns det så avlägset.

Som dom flesta av er nog redan vet var det en tuff tid för oss eftersom jag några månader tidigare fått diagnosen livmoderhalscancer.

Att cancer är allvarligt kan nog alla hålla med om, men cancer under en graviditet? Hur ska man reagera då? Tanken hade inte ens slagit mig. Foglossning, illamående och sug efter konstiga saker att äta hade jag ju hört talas om, men cancer?

 

Självklart var jag ju orolig över hur det skulle gå för det ofödda barnet jag bar på, men samtidigt tycker jag att jag höll mig ovanligt lugn med tanke på omständigheterna.

Jag är en väldigt känslig person i grund och botten, tar illa vid mig för minsta lilla och kan lätt bli stressad för småsaker. Gråter lätt och har allmänt nära till känslor. Och därför trodde jag att jag skulle ta det mycket värre än jag faktiskt gjorde, men mycket berodde helt enkelt på att jag inte riktigt insåg vad jag skulle utsättas för.

Alla nålar, alla undersökningar, all ovisshet och alla dygn på sjukhus.

 

När jag först blev gravid mådde jag kanon. Inget illamående alls, bara en glädje och nyfikenhet över vad som växte där inne.

Magen blev snabbt synlig i och med att jag är så smal, så när vi berättade för våra familjer hade jag redan en fin liten kula.

Jag kan emellanåt tänka tillbaka på min graviditet och känna lite sorg över att jag inte fick uppleva en sån där fin graviditet som så många andra.

Eller få uppleva en "klassisk" förlossning. Känna den där fantastiska, omedelbara kärleken över att få bli mamma. Att få den där lilla slemmiga nykomlingen i min famn och känna det där bandet som direkt knyts mellan mor och barn.

 

Vad fick jag uppleva istället?

När cancertumören slutligen upptäckts efter många veckors obeskrivlig värk fick vi veta att läkarna inte kunde garantera att fostret skulle få fortsätta växa i min mage. Var det riktigt illa med sjukdomen skulle vi tvingas till abort då fostret inte skulle klara av den starka cancerbehandlingen jag skulle få.

I mitt huvud var jag beredd att avstå stark medicin för att rädda barnet, även om det skulle kosta mig livet. Modersinstingten gjorde att jag bara ville skydda mitt barn, kosta vad det kosta vill. 

 

Vi behövde dock inte hamna i någon så svår situation. Efter en veckas undersökningar av hela min kropp fick vi veta att enbart en tumör påträffats. Goda nyheter!

Jag skulle få 3 cellgiftsbehandlingar innan kejsarsnittet, och om jag svarade bra på behandlingen kunde fostret få bo kvar.

 

Första behandlingen var både obehaglig och lite spännande. Cellgifterna gjorde mig fruktansvärt trött och jag kunde inte lyssna på vad läkaren sa eftersom jag somnade till hela tiden.

Min trogna följeslagare och sambo Johnnie var dock med och lyssnade uppmärksamt.

 

Min kropp svarade oväntat bra på behandlingen och ryggsmärtan jag burit på så länge avtog nästan omedelbart. Tumören slutade klämma mot ryggnerverna och det var helt underbart att slippa ha så fruktansvärt ont.

Vi var under hela denna period på regelbundna kontroller av fostret för att kolla att allt var bra. Han var liksom jag lite trött, men annars var allt bra.

Målet var att hans skulle nå 2 kg innan han plockades ut genom kejsarsnitt. När han var stor nog bokades ett kejsarsnitt in och allt var under kontroll.

En vecka innan detta inbokade datum fick jag åter igen ont och jag undrar om det inte även var blödningar. Åkte in till sjukhuset där dom konstaterade att en förlossning troligen startat.

Dropp under 2 dagar för att bromsa förlossningen i väntan på att alla inblandade läkare och sköterskor hade tid att ta hand om mig.

 

Dagen kom och vi var redo.

Jag gjordes i ordning och sedan var det dags. Allt började bra. Bedövning lades och dom började öppna upp buken. Helt plötsligt sticker det till lite, vilket jag självklart meddelar. Johnnie föstes snabbt ut ur rummet och jag sövdes.

Dom fick trixa, pyssla och bråka en stund på den lille envise krabaten i min mage innan dom fick ut honom. Då var det ingen vidare fart på honom men sen kom han igång.

I samma veva kollade dom buken på mig för att se lite hur det cancerdrabbade området såg ut, samtidigt som dom tog ut ena äggstocken. Den frystes sedan ner för att bevara mina ägg, om jag någon gång vill använda dom.

Johnnie har beskrivit kejsarsnittet som ett formel 1-lopp.

Utanför salen stod olika team redo för att ta hand om sin uppgift. Några tog Ludde, några tog äggstocken, cancerläkarna kollade efter cancer och dom vanliga förlossningsläkarna tog själva förlösningsdelen. Alla visste precis vad dom skulle göra och allt gick med en rasande fart, precis som när formel 1-bilarna ska byta däck.

 

Det tog tid innan jag vaknade, det kändes som en evighet. När jag var tillräckligt vaken rullades jag ner till neonatalavdelningen för att få se min son för första gången.

Jag var så trött och groggy, men jag minns hur dom la den lilla, sköra grabben på mitt bröst. Så fruktansvärt liten!

Han hade massor av slangar och sladdar kopplad till sig för att dom skulle ha koll på andning, puls m.m.

 

Sen fick jag åka upp till ett eget rum på BB-avdelningen medans Johnnie stannade med Ludde. Redan då hade han fått sitt namn, för vi båda såg klart och tydligt att det var en liten Ludde. Ingen Oskar och ingen Henrik. En Ludvig!

 

Dom följande dagarna var jag riktigt dålig. Smärta, drogad med smärtstillande och bara allmänt borta. Johnnie har i efterhand berättat att där och då trodde han att det var kört. Att jag aldrig skulle komma hem igen.

 

Dagarna gick och jag piggnade till sakta men säkert. Efter 2 veckors "vila" drog cancerbehandlingarna igång med full styrka.

Under sin andra dag hade Ludde bestämt visat att han minsann inte ville ha en slang i näsan utan kunde andas själv genom att dra ur slangen. Han andades så bra att inga mätningar larmade, och det tog därför en stund innan dom upptäckte hans "hyss".

Han var tillräckligt pigg för att slippa kuvösen, så dom fick flytta till ett eget rum.

Jag fick hjälp att komma ner till grabbarna då och då. Sköterskorna var mycket måna om att vi skulle ses och knyta band.

Tyvärr uteblev detta "mor- och sonband" och jag kände inget speciellt för honom. Han var en bebis, inget mer.

Detta var jättejobbigt, då jag hade en bild av att det skulle ske automatiskt.

 

Det tog mig säkert ett halvår innan jag började känna att det var min grabb på riktigt. Innan dess orkade jag inte, behandlingen sög musten ur mig totalt.

Som tur är har jag skaffat mig en riktig klippa till sambo. Han tog hand om både mig och Ludde med bravur och jag vet att många var och fortfarande är imponerad av honom.

 

Jag minns första gången Ludde log mot mig. Jag satt i soffan och hade honom i knät. Det var som vilken dag som helst, jag jollrade och gullade med honom sådär som man gör med små bebisar.

Plötsligt spricker hans lilla ansikte upp i ett stort leende.

Där och då vände det. Där och då började vi hitta varandra i allt elände.

 

En 2-kilosklump är född!

Våren är verkligen som bäst nu!

Vitsippor överallt, fågelkvitter och långa ljusa dagar. Jag vill hinna så mycket men i slutändan hinner jag nästan ingenting. Tror dom flesta känner igen sig i det.

 

Jag slits mellan att vara lycklig över vårens intåg och minnen från "canceråret". Jag försöker att hålla minnena borta men helt plötsligt ploppar dom upp i mitt huvud. Jag ser mig själv sakta gå mellan avdelningen där Ludde låg och avdelningen där jag fick min behandling. Oerhört sliten och trött. Det var då jag kom utanför sjukhusets dörrar, för annars låg jag mest bara inomhus och vilade.

Vårens ljud och dofter påminner mig om just dessa promenader. Jag påminns om oron, ängslan och uppgivenheten jag kände.

Självklart känns det väldigt jobbigt emellanåt, men samtidigt får detta mig att allt oftare stanna upp och bara vara en kort stund.

Lyssna på fåglarna, känna vinden mot ansiktet, dofterna.. Allt det där man tar för givet annars.

 

Jag och Ludde tog en promenad i skogen häromdagen. Han sprang omkring och lekte, plockade blommor och undersökte naturen. Han är så levnadsglad, vår lille kille.

Tänk att något så glatt och fint kan komma ur ett sådant elände.