Lätt träning

Just nu tränar jag ca 5 gånger i veckan hemma i vardagsrummet. Fortfarande väldigt lätta övningar med nästan enbart kroppen som tyngd.
Det började med ungefär 4-5 övningar för att stärka knäna inför framtidens joggingturer, men sen har jag bara byggt på programmet med fler och fler övningar för att stärka resten av kroppen.
 
Nu är jag uppe i omkring 10 övningar som jag utför 10-20 repetitioner av, beroende på vilken övning det handlar om. Tyngre övningar repeteras färre än dom lättare. Vill inte belasta och påfresta kroppen för mycket än.
 
Jag lärde mig av misstaget 2014 då jag började jogga för långa turer alldeles för tidigt, vilket resulterade i knäproblem som höll i sig över 6 månader.
Därför tränar jag upp styrkan i hela kroppen innan jag kommer börja jogga korta svängar. Bara för att jag har kondisen till en viss distans, betyder inte det att kroppen klarar påfrestningen under just den distansen.
Jag förlorade massor av muskler och kondis under cancerperioden, och är fortfarande inte i närheten av min forna muskelmassa och ork.
 
Men jag jobbar på det, sakta men säkert. När kroppen känns bra(vilket handlar mycket om dagsformen) tränar jag lite lätt eftersom varje pass tar mig ett myrsteg närmare mitt mål.
Ska tillägga att jag självklart lyssnar på kroppen och inte tränar om det inte känns bra. Under dom här två åren från cancern tills nu har jag verkligen lärt mig att tyda kroppens signaler och har rätt bra koll på vad jag klarar och inte. Dessutom är läkarna inkopplade och drar i handbromsen om dom misstycker angående något.
 
Stenten ger ett visst obehag i form av öm rygg och buk, men nu vet jag att det är den som bråkar och att jag kan träna lite lätt trots lite obehag. Dagar då det känns mer äter jag värktabletter och tar det lugnt. Dagsformen som sagt.
På måndag ska jag börja jobba igen och jag hoppas att det går bra den här gången. Det kommer vara korta dagar så det borde gå bra. Tycker att jag känner mig för pigg för att vara hemma, men är självklart lite oroad för hur det kommer gå i och med alla bakslag tidigare. Gäller att träna upp sen "psykiska orken" också, eftersom jag gärna blir väldigt trött av att vara skärpt, delta längre stunder i samtal osv.
Går det inte så går det inte, men då har jag i alla fall gjort ett försök.
 
Mina vänner och bekanta får stå ut med att jag är lite osocial för tillfället, men jag fokuserar på att få igång kroppen, knoppen och börja jobba. När allt börjar ordna sig ska jag försöka ta igen allt jag missat!
 
När jag gick i grundskolan hette denna övning "Hitlers hund". Anledningen var solklar i och med att man står på alla fyra och hör en rörelse som påminner om Hitlerhälsningen. Undrar om övningen har kvar sitt något konstiga namn?

 

Tillsammans mot cancer

Ni missade väl inte galan "Tillsammans mot cancer" igår?
Jag tittar varje år, det har blivit en tradition. Johnnie frågade igår om det var något roligt på tv under kvällen. Jag svarade att jag skulle titta på galan och då utbrast Johnnie: "Jaha, så nu ska du sitta och gråta igen?"
Han känner mig. Varje år sitter jag och gråter så att tårarna forsar när jag hör alla sorgliga familjetragedier.
 
Igår laddade jag upp med pappersnäsdukar i soffan, men det var först mot slutet som tårarna kom. Usch, cancer förstör så mycket. Barn växer upp utan sin ena förälder, människor förlorar syskon och nära vänner.
 
Jag trodde aldrig att jag skulle drabbas. Jag sportade på fritiden och jobbade på en gård vilket innebar att jag fick massor av vardagsmotion och styrketräning. Mina matvanor var bättre än hos dom flesta och jag hade inga speciella laster i form av tobak eller alkohol.
Min sambo levde däremot ett liv som var raka motsatsen. Var det någon som skulle få cancer var det väl ändå han?
 
Men jag hade så fel.
Ska man se det positivt så var det bättre att jag drabbades, eftersom jag hade mer att sätta emot.
Ni som har följt bloggen vet vilken resa det varit, och "efterskallret" pågår fortfarande i form av besvär efter strålningen. Det är bra jobbigt fortfarande, men mitt tillstånd är inte livshotande längre. Jag lever än och är oerhört tacksam för det eftersom jag får se min son växa upp.
 
Utan cancerforskningen skulle varken mitt eller Luddes liv ha gått att rädda. Johnnie hade gått från förväntansfull blivande far till att bli helt ensam kvar. Men Johnnie fick sin familj, mina föräldrar fick ha sin dotter kvar och mina syskon fick behålla sin syster.
Jag är månadsgivare till cancerfonden, vilket inte var ett svårt beslut att ta. Ingen ska behöva förlora en mamma, pappa, syster, bror, dotter, son eller vän i cancer.
Jag vill vara med i kampen mot cancern. Häng med du också, och investera i en friskare och lyckligare framtid tillsammans med dina nära och kära.
 
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En bråkig stent och en glad liten kille.

Vaknade igår morse av att Ludde satt och lekte i sin säng. Eftersom han fortfarande var nöjd stressade jag inte med att lyfta ur honom ur sängen utan gick till köket för att fixa morgonvällingen.
Först då märkte jag att vänster njure gjorde ont, som om den åter igen var full av vätska(och därmed stopp i ledningen).
Blev orolig att det helt enkelt var stopp och att det skulle bli en akut resa in till stan, men efter att ha tömt blåsan på morgonurin lättade trycket även i njuren.
Har märkt att jag lätt får ont i njuren om jag är i behov av att tömma blåsan, vilket jag kommer ta upp med min läkare. Det är lite jobbigt, för känner jag mig nödig måste jag direkt besöka toan. Annars brukar man ju kunna göra klart det man pysslar med och sen besöka toan, men nu går inte det eftersom jag får alldeles för ont.
 
Jag trodde ju inte att jag kände av stenten så mycket förra gången, men nu vet jag att det gjorde jag visst. Besvären jag trodde berodde på infektionen och operationen i somras kom hastigt tillbaka nu när jag fick stent nr 2. Ont i ryggslutet, öm i buken och är i behov av regelbunden vila och värktabletter.
Är orolig för hur jag ska kunna jobba i det här tillståndet. Men med värktabletter ska jag nog kunna fixa att jobba halvtid, för jag vill verkligen inte vara sjukskriven längre nu.
Jag ska diskutera även detta med min läkare.
 
Som ni märker är inte livet en dans på rosor trots den nya stenten. Känns som ett steg tillbaka i tillfrisknandet eftersom jag kände mig piggare och smärtfriare med katetern. Men förhoppningsvis ska den här stenten göra sitt jobb och reda ut problemet. Annars blir jag lite.. less.
 
Ludde blev så fruktansvärt glad när jag kom hem från sjukhuset och har ständigt hängt efter mig som en sprudlande glad skugga. Jag tror att mycket av "mammigheten" just nu beror på mina ständiga sjukhusbesök vilket innebär att hans mor då och då försvinner i dagar, veckor eller månader i sträck. Det är lång tid för en liten kille på 2,5 år.
När jag är hemma försöker jag umgås och leka med Ludde så gott jag kan, även om det emellanåt är svårt på grund av smärta och liknande.
Men det är viktigt för mig att han inte på något sätt tror att det är honom det är fel på när mamma inte vill/kan leka eller försvinner hemifrån. Jag försöker hålla skenet uppe och ha en så normal vardag som möjligt, trots den lite knepiga situationen vi lever i.
 
Förhoppningsvis ordnar allt upp sig snart så att vi kan få vara en normal familj med en normal vardag igen.
 

Som en arbetskamrat skrev i ett sms häromdagen: "Vila nu och kom tillbaka starkare än någonsin"

Hemma igen!

Äntligen hemma!
 
Trots att jag bara varit borta sen torsdag morgon känns det som om det var veckor sedan jag var hemma senast. Så skönt att vara hemma igen.
 
I torsdags morse körde alltså pappa in mig och jag klev ensam ur vid sjukhuset. Pappa erbjöd sig självklart att följa med ur, men jag tyckte att han kunde åka hem. Han kan ju ändå bara vara med i väntrummet, för under själva röntgenundersökningen får han inte närvara.
 
Fick först komma in och dricka en viss mängd vatten för att få fart på njurarna. Samtidigt satte hon en infart i armen där ett radioaktivt medel skulle sprutas in.
Fick vänta ca 30 minuter innan det var dags för själva undersökningen. Efter ett toabesök(för att tömma blåsan ordentligt) fick jag lägga mig på en brits och dom kontrollerade att maskinen fick en bra bild av urinvägarna.
Sen fick jag medlet i blodet och undersökningen kunde börja.
Där kunde man på en skärm se hur medlet, i form av små lysande prickar mot en mörk bakgrund, sögs in i njurarna och sen vidare ner i blåsan.
Vattnet jag druckit var då i full gång att gå igenom urinvägarna så medlet jag fick följde med vätskan. Kvinnan hade spärrat min kateter och det syntes tydligt att vänster njure blev full med prickar som inte tog sig vidare lika bra som i andra njuren.
Fick även ett urindrivande medel i kroppen för att få ur vätskan snabbare. Mot slutet började vänster njure ömma märkbart så det var inga tvivel om att det började bli fullt med vätska där.
Sen, när hon öppnade spärren till katetern, försvann den obehagliga känslan snabbt och katetern fylldes snabbt.
 
Sen fick jag besöka toan igen och mäta upp hur mycket jag kissade på vanligt vis och hur mycket som kom i påsen. Allt för att se hur pass avancerat stoppet/förträngningen är.
När det var färdigt var vi klara.
 
Gick raka spåret till kvinnokliniken för att bli inlagd. Dom ville nämligen skriva in mig dagen före ingreppet. Sjukhusregler.
Blev tilldelad en säng i ett rum med totalt 4 sängar, varav två var redan upptagna. Ingen tv på rummet heller. Blev lite bortskämd när jag var inlagd för cancern. Ensamrum med egen dusch och toa, plus en tv.
Dom andra kvinnorna var trevliga och det gjorde inte mig något att dela rum med dom.
 
På kvällen fick jag duscha, och även morgonen därpå. Så brukar det vara inför en operation eller liknande, man får duscha två gånger. Sen var det dags!
Jag var riktigt förväntansfull, äntligen skulle det(förhoppningsvis) bli lite ordning igen. Allt gick som planerat. Nedsövningen, i med ny stent och uppvaknandet.
Det första jag gjorde när jag vaknade var att känna på vänster lår. Påsen var borta, hela katetern var borttagen.
Kändes tomt, väldigt tomt. Jag och katetern hade precis blivit vänner. Jag hade fått rutin på skötseln av den och den ömmade inte längre. Låter konstigt, men jag saknar den nästan!
Men samtidigt är det självklart skönt att bli av med den. Man blir lite rädd och låst när den sitter där. Man är rädd att fastna i något med slangen, att Ludde ska råka dra i den eller liknande.
 
Kom lite blod med urinen efter ingreppet, men annars kändes allt bra. Sköterskorna hade räknat med att jag skulle behöva värktabletter, men jag hade inte alls ont. Eller så är jag härdad efter allt elände.
Jag känner att något har hänt i buken, en lite orolig känsla på något vis. Men ingen smärta. Lite öm i ryggen möjligtvis, men det kan bero på naturliga saker.
 
Och nu är jag alltså hemma igen. Ludde har frågat efter "mamma" en hel del nu när jag varit borta, så det ska bli roligt att överraska honom när han vaknar från sin lilla lur. Han sov nämligen när jag kom hem.
Tråkigt att inte ha varit hemma idag, med tanke på vilken fin morgon och dag vi haft. Massor av dimma på morgonen, sen en solig, fin höstdag när dimman lättat. Hade varit perfekt för en ordentlig promenad med Ludde, vovve och kameran.  
Får hoppas på fler fina höstdagar!
 
Utsikten från mitt fönster på sjukhuset under morgonen. Uppe till höger ska slottet ligga, men dimman var bra tät! Fint med alla färger.
 
Nu ska jag vila en vecka till innan jag förhoppningsvis kan börja jobba igen. Läkaren ska ringa i veckan som kommer och förklara hur planen för framtiden ser ut, och förhoppningsvis ge klartecken gällande jobb.

uppdatering från sjukhuset

Dagen har hittills gått bra. Pappa körde in mig till sjukhuset på morgonen och körde hem efter att ha lämnat mig.

Röntgenundersökningar gick bra. Nu är jag inlagd på kvinnokliniken som planerat. Imorgon ska jag få en ny sent under narkos. Känner mig lugn och till o med förväntansfull.

Håll tummarna att det går bättre för mig den här gången.

Läkarbesök

Kom nyss hem från stan. Först läkarbesök på onkologen och sen lite shopping när man ändå var i stan.
 
Läkarbesöket gick bra. Läkaren hade haft fullt upp med att uppdatera sig genom att läsa journalen, det har ju hänt en del under sommaren och hösten.
Har egentligen inget att skriva om besöket, allt var som vanligt. Senaste röntgen visade inga tecken på cancer och inget annat heller för den delen. Blodprovet såg fint ut.
Mot slutet började vi prata om vad som komma skall nu senare i veckan. Jag vet att jag ska in på torsdag och undersöka urinvägarna, men när stenten ska in hade jag fortfarande inte fått besked om när jag satt där. Läkaren forskade i det hela och kom fram till att det ser ut att bli av på fredag.
 
Jag ska bli uppringd och få mer information inom kort.
 
Förövrigt blev det en del inköp idag. Eftersom jag sällan är in till stan för att handla(oftast är det bara läkarbesök och behandlingar) brukar det bli en liten lista med saker som ska köpas. Hittade allt jag skulle ha och lite till.
Syrran var med också och det var roligt med lite sällskap.
 
 

En vecka med sjukhusbesök

Nu på förmiddagen blev det ett besök på vårdcentralen för att lägga om kompressen till katetern. Upptäckte igår kväll att jag missat att lämna blodprov i fredags, så även det fick uträttas idag. Ska nämligen på läkarbesök hos onkologen(rutinkontroll efter cancern) imorgon och då vill läkaren kolla att blodprovet ser bra ut.
Förhoppningsvis är resultatet klart då, annars får dom kolla i efterhand och höra av sig om något är tokigt. Bättre med ett sent blodprov än inget alls!
 
När blodprovet skulle tas informerade jag i vanlig ordning om att jag är svårstucken, och det var en ny tjej som skulle ta provet. Men mina blodådror har sett ovanligt stora och fina ut senaste tiden så jag kände mig ändå lugn, ibland är dom ju som sytrådar..
Tjejen klarade det galant och det kändes knappt. Helt klart ett blodprov som hamnade på topp 5-listan över bästa provtagningar!
Ska tillägga att jag berömde henne för det.
 
Förövrigt så blir det en smått körig vecka. Imorgon ska jag som sagt besöka onkologen och på torsdag ska mina urinvägar undersökas. Troligen blir det ytterligare ett besök på sjukhuset under veckan, förhoppningsvis i anslutning till dom besök som redan är inplanerade så jag slipper åka varje dag.
På fredag har jag också en sak inplanerad, men den är lättare att avboka. Samtidigt som dessa saker ska Johnnie försöka jobba men Ludde är lite krasslig.
Ludde var sjuk förra veckan men är mycket bättre och pigg som en mört. Dock forsar snoret och han är lite hostig än, vilket gör att vi inte vill lämna honom på dagis. Visst, säg de barn som inte är snorigt på dagis, men det vore bra om hostan la sig först i alla fall.
 
Vi är förkylda allihopa här hemma. Visst vill jag uppfostra Ludde till en snäll och givmild person, men sjukdomarna får han mer än gärna behålla. Hans mor har tillräckligt med sitt just nu.
  
 
 

Läkarsamtal

Igår ringde äntligen läkaren. Klockan 20.00! Hon undrade om hon fick störa så sent på kvällen, men eftersom jag väntat på samtalet hade det inte gjort något om hon så ringt klockan 23.00. Bättre sent än aldrig.
 
Hon förklarade att allt tagit tid på grund av att jag bett om narkos vid ingrepp som för min del blir rätt plågsamma i vaket tillstånd. Har så sköra slemhinnor efter strålningen och framförallt skört psyke just nu.
Hon klandrade inte mig på något vis på grund av mitt önskemål, utan förklarade vänligt hur dom kämpat för att få alla som behövde vara inblandade att kunna sammanstråla inom kort.
En annan läkare jobbade med det just nu, och han skulle höra av sig inom några dagar. Om jag inte hörde något skulle jag kontakta sjukhuset.
Hon trodde att jag skulle få en tid hos läkaren under nästa vecka, men ville inte lova något än. Kommer veta mer inom några dagar. Skönt att bollen är i rullning i alla fall, det är huvudsaken. Sen VAD dom gör spelar mindre roll, bara dom gör något.
 
Kan inte påstå att jag blev speciellt mycket klokare av samtalet i stort, men nu vet jag att det är på gång.
Ett steg närmare ett friskare liv!
 

Just det, vi pratade även om sjukskrivning och mediciner.
Ska fortsätta med antibiotikan ett tag till. När det kommer till jobbet ville hon sjukskriva mig ytterligare 2 veckor.
"Men jag är mycket piggare och bättre nu, så jag skulle kunna börja jobba lite.." Protesterade jag lite försiktigt.
"Jag tycker inte att det vore lämpligt för dig att jobba i nuläget, och efter ingreppet inom kort är det bra om du vilar några dagar" Förklarade hon.
 
Jaha, fortsatt sjukskriven. Visst, det kanske inte är bra för mig att jobba just nu, men det känns konstigt att vara såhär pigg och samtidigt gå hemma. Visserligen med en kateter vid min sida, men ändå.
Det är nu det hade varit smidigt att jobba på kontor, för då hade jag kunnat arbeta utan större problem.
 
Förövrigt har Ludde smittat mig med sin förkylning, så jag kryddar mitt något tveksamma tillstånd med ytterligare en sjukdom. Känns som om jag samlar sjukdomar som andra samlar frimärken..
 
Nu ska jag ut och njuta av det härliga höstvädret!
 
 
 

Min hälsa för tillfället

En liten uppdatering gällande hälsan:
 
Att ha katetern funkar rätt bra. Stället där slangen går in till njuren är inte alls lika ömt längre så jag kan röra mig mer än tidigare. Varje måndag går jag till vårdcentralen och får kompressen över det området bytt.
Men ju mer man kan och vill röra sig, desto bökigare blir det att ha katetern.
För det första måste jag ha koll så att inte slangen veckas, men jag har lärt mig hur jag ska göra med den saken. Vilka vinklar och så som slangen bör ligga i för att det ska bli bra.
 
För det andra har själva "strumpan" som sitter på mitt lår och håller i påsen en tendens att börja glida så fort det blir lite tyngd i påsen. Då snackar vi inte en full påse, utan kanske en ½ - 1 dl. Promenader kan därför bli rätt irriterande. Gå 20 meter, dra upp strumpan, gå 20 meter, dra upp.. Ja, ni fattar.
 
För det tredje har mitt operationssnitt börjat bråka mer på senare tid genom att helt enkelt vara mer känsligt för beröring av kläderna. När man går dras ju kläderna över magen, vilket är svårt att komma ifrån. Detta har resulterat i att jag knappt kan ha kläder alls utan att det gör ont. Bäst funkar gravidbyxorna, men det är inte så skönt att gå i tajta byxor jämt. Framförallt inte när man har katetern. Får inhandla ett par "gravidmjukisar" tror jag, trots att jag är allt annat än gravid.
Ska höra med första bästa sköterska jag träffar på om jag kan tigga till mig något långt plåster, i stil med det jag hade som nyopererad. Det kan nog hjälpa en del.
 
Jag har dessutom fått röda prickar över hela överkroppen. Frågade distriktssköterskan om det i måndags, och hon gissade att det kunde vara en hudåkomma jag inte minns namnet på. Skulle gå över efter några veckor och smittar inte i så fall. Vi ska kolla nu på måndag igen hur det utvecklat sig.
Jag gissade först på antibiotikan, men tänkte att sköterskan nog hade rätt. Beskrivningen stämde bra. Såg dock att antibiotikan också kunde ge liknande symptom, så min teori kanske stämmer ändå.
Hur det än är så ska det ge sig efter några veckor alt. när jag slutat med antibiotikan.
 
Då kommer vi till nästa punkt. Ska jag fortsätta med antibiotikan?
Läkarna sa att tabletterna skulle tas i 2 veckor. Nu har två veckor gått. Har försökt nå någon insatt läkare på sjukhuset men än har ingen ringt upp som dom lovat.
Måste dessutom veta hur det blir med sjukskrivningen. Ska den förlängas eller kan jag börja jobba?
Jag känner mig mycket bättre nu än jag gjort tidigare, så i mina ögon kan jag säkert jobba. Men jag vill ha klartecken från en läkare först.
Men det är svårt att få om ingen ringer upp.. Jag förstod det som att dom skulle ringa mig och berätta om hur vi skulle gå vidare efter att jag åkt hem från sjukhuset nu senast. Men allt jag vet är att urinvägarna ska undersökas den 22 okt. vilket jag fick brev om. Sen hur det är med sjukskrivning och mediciner till dess har jag ingen aning om.
 
Så för att sammanfatta:
Allt är bra förutom några små skavanker och jag har inget egentligen att berätta för jag vet inget om framtiden.
 
Frågor på det?

Höstmorgon

Det finns många saker jag gillar med hösten. Färgerna, den friska luften, doften av fallna löv och självklart "myskänslan" man får i kroppen. Ni vet, känslan av att vilja tända lite levande ljus och sen krypa ner i soffan under en filt med en kopp te i handen. Utan att ha någon som helst dåligt samvete för att man "borde vara ute och göra något vettigt".
 
Sen har vi ju självklart dimman. Den tjocka dimma som gärna lägger sig över landskapet morgon som kväll.
När jag först klev upp såg det ut som en helt vanlig grå höstdag. Lite senare när jag tittade ut såg man nästan ingenting för all tjock dimma som lagt sig.
 
Åt lite gröt och sen blev det en kort promenad. Mest för att fota då jag tycker att dimman ger så fin stämning till bilderna. Det är tråkigt att jag inte bor närmare föräldrarnas gård en dag som denna, för korna, hästarna och fåren hade gjort sig bra i all dimma. Den ger en sån ren bakgrund åt djurbilderna.
Tur att man har en hund att fota i alla fall.
 
 
Detta är ett exempel på bilder jag tagit på hästarna en dimmig höstdag. Den är några år gammal, då både gamla Tussa(till vänster) och min ponny Tara(nr 2 från höger) är med. Det var roligt att få med alla hästarna på en och samma bild, eftersom det inte är det lättaste alla gånger.

Nu skiner solen ute så det är en riktigt strålande höstdag. Vi kan inte klaga på denna årstid hittills i år, för det har varit soligt nästan varje dag!

Potatisskörd

Årets stora potatisskördardag idag!
Som ni säkert vet odlar vi(mest jag och pappa) en hel del smått och gott hemma på föräldrarnas gård. Pappa är chef över potatisen, medans jag står för morötter, palsternackor, kryddörter, tomater m.m.
 
Men idag skulle alltså potatisen upp så jag och Ludde åkte till gården för att hjälpa till. Vid potatisskörden hakar hela familjen på och hjälps åt, vilket är en väldigt trevlig tradition. Vi har väldigt roligt när vi umgås i den här familjen!
 
Det var inte lika mycket potatis i år som vid förra årets skörd, men det räcker gott och väl till oss i familjen. Det vi odlar på gården får nämligen hela familjen ta del av.
 
Ludde hjälpte till så som barn i den åldern gör. Plockar några potatisar, tröttnar, leker lite med något redskap, vänder någon hink med potatis, pratar oavbrutet, kollar på traktorerna och djuren.. Ja, ni fattar. Men han skötte sig ändå väldigt bra, framförallt med tanke på att det inte blev någon tupplur mitt på dagen. Det blev liksom inte av och han skötte sig så bra.
 
Nu på kvällen var han dock helt slut, vilket jag mycket väl förstår. Det är jobbigt att plocka potatis om man är så liten som han.
Han var lite övertrött och ledsen nu på kvällen, och har vaknat några gånger och gråtit innan han sedan somnat om igen. Hoppas att det inte är feber på gång, för då brukar han sova sådär oroligt. Han känns dock inte febrig, så vi får se.
Är mycket nöjd med lill-killen i alla fall! (men han är absolut inte redo för att skippa tuppluren vid lunch än)
 
Traktorerna är intressanta! Tänk, gammeltraktorn är jag uppvuxen med, och nu får Ludde växa upp till samma härliga traktorljud. (Boxen har ju sitt egna läte, och man riktigt njuter när man hör den)
 
Potatishjärta.
 
Ludde letar potatis.
 
Alla hjälps åt!
 
En liten del av skörden innan den kördes till jordkällaren.
 
Familjetradition.
 
Mycket seriösa potatisjägare! Ludde med morbror Jimmy.

För egen del gick det jättebra att skörda potatis. Pappa var lite orolig inför skörden att jag inte skulle orka och sa åt mig att bara delta om jag ville och orkade. Visst, katetern är i vägen, men man får gilla läget.
När jag sen satte mig i bilen och körde hem i mörkret med en sovande liten kille i bak, kände jag den där härliga lyckokänslan i kroppen. Känslan jag får efter att ha blivit sådär skönt trött av gammalt hederligt kroppsarbete, och är nöjd med dagens sysslor.
Det saknar jag verkligen med jobbet på mjölkgården. Att jobba riktigt hårt och sen kunna åka hem med den där sköna och nöjda känslan i kroppen. Det är som en drog för mig.
 
Hur som helst. Är som sagt nöjd med dagen och snart ska jag krypa till kojs. Imorgon blir det julmarknad(ja, ni läste rätt) och... Ja, sen vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Skörda morötter kanske? Vi får se.
 
 

Höstfredag

Vad vore hösten utan lek i lövhögarna?
 
Vi har ett stort träd i trädgården som varje höst släpper en stor mängd löv. Jag är inte noggrann med att städa rent trädgården från löv, då jag anser att det är bra näring för gräsmattan. Men jag brukar numera kratta ihop en hög av detta träds löv bara för att jag och Ludde ska kunna leka i den.
 
Ludde älskar det(och jag kan väl erkänna att jag har barnsligt kul jag med) och när han anser att högen blivit för platt, krattar vi ihop den igen och fortsätter leka.
 
Kom på idag att nedfallna löv doftar väldigt gott. Beror nog mycket på alla fina minnen från barndomen jag har. Blev en hel del lek i lövhögar på den tiden, och nu har man skaffat en avkomma och har en vettig anledning att fortsätta med denna barnsliga lek!
 

Efter leken blev det en tur på 4-hjulingen och sen in i värmen för att avnjuta en smarrig lammgryta. Underbara fredag!

Hästsvans

Jag måste erkänna att jag är väldigt förtjust i mitt långa hår just nu. Jag kände mig aldrig riktigt bekväm som korthårig, det var inte jag helt enkelt.
Håret har nu fått växa fritt sen det snaggades av våren 2013, och nu börjar det verkligen bli dags för ett besök hos frisören. Funderar på att skaffa snedlugg igen, och lite uppklippt för att få fram lockarna bättre.
 
Jag har väldigt tunt och fint hår av naturen, och inte blev det bättre av att jag tappade massor av hår under sommaren och hösten då jag varit sjuk. Om det sen berodde på medicinerna eller helt enkelt hälsotillståndet i sig vet jag inte.
 
Men nu njuter jag verkligen till fullo av att vara långhårig igen, och älskar att känna/se "hästsvansen" där bak!
 

En del upplever att håret förändras efter att man tappat det på grund av cellgifter, men jag märker ingen skillnad på mitt. Samma färg, samma korkskruvslockar och lika tunt som det alltid varit.
 
 

Vinterväder

Råkade få syn på dessa bilder av en slump. Tagna i december 2013. Minns promenaden mycket väl, man kunde knappt se vägen framför sig!
Varför jag går på promenad i sånt busväder? Hade precis fått utstå cancern och allt däromkring, så lite snö skrämde inte mig. Det fick mig bara att känna mig mer levande!
 
 

Lätt träning

Som jag nämnde häromdagen har jag börjat träna så smått. Superlätta övningar som känns bra, trots katetern. Träningspassen tar säkert inte mer än 10 minuter i nuläget, och jag fokuserar mest på att träna upp knäna(för att undvika att överanstränga dom igen) och lite allmän styrka i kroppen.
 
Jag använder inga vikter eller motstånd till benen, men till armarna använder jag mina lätta vikter jag köpte för bra många år sedan. 1 kg i varje hand känns lagom såhär i början.
Trots att jag inte använt annat än kroppens egen vikt till benen får jag rätt ordentlig träningsvärk såhär dagarna efter. Då förstår ni hur svag min kropp blivit nu under sommaren och hösten.
 
Jag ligger lågt med core-träningen (mage och rygg) så länge eftersom det inte känns bra med katetern än. Men jag blir allt rörligare så det ska nog gå bra snart. Jag kan fortfarande inte böja ryggen speciellt mycket(känns obehagligt där slangen går in i njuren), så det blir ett bra träningspass att bara plocka upp Luddes leksaker från golvet.
Knäböj vid varje leksak blir rätt många upprepningar efter ett tag!

Känns bra att vara igång. Vågar dock inte lägga upp en plan för träningen eftersom allt beror på mitt hälsotillstånd, men jag tar det som det kommer. Är skönt att ha lite träning i kroppen om jag blir sämre igen, så man har något att sätta emot. Det är ju självklart lättare att "parera" motgångarna om man har lite kraft i kroppen.
 

Sen går jag promenader varje dag med Viggo. Enbart korta sträckor på ca 1½-3 km beroende på hur kroppen känns. Även promenaderna går allt bättre, jag blir ju som sagt rörligare och rörligare för var dag som går.
 

Städning och tacokrydda

Idag har det känts rätt bra i kroppen så jag har kunnat pyssla en del här hemma. Promenad på morgonen, diskat, tvättat, vikt tvätt, dammtorkat, dammsugit, plockat leksaker.. Ja, såna saker man måste göra regelbundet men som vi sällan hinner i detta hus. Eller prioriterar. Ligger jag på sjukhus eller är hemma sjuk så prioriteras inte städningen speciellt högt.
 
Nu är det lite snyggare här hemma i alla fall. Städar jag lite varje dag nu under sjukskrivningen kommer huset vara renare än någonsin. I nuläget kan jag dock inte städa så värst noggrant eftersom jag inte är speciellt smidig med den här katetern. Men jag känner framstegen så det går i alla fall åt rätt håll.
 
Blandade även i ordning lite tacokrydda. Tröttnade på affärens så jag har länge gjort egen vilket är mycket godare(och säkert både billigare och nyttigare).  Perfekt när det är dags för tacos eller tacopaj!

Tacokrydda
1,5 tsk salt
1 tsk vitlökspulver
2 tsk chilipulver
1 tsk spiskummin
1 tsk lökpulver
2 krm cayennepeppar
2 tsk paprikapulver

Kyligt

Dagen började med att jag slog upp ögonen, kollade klockan och började knuffa på Johnnie. Han grymtade bara till en början, men när han hörde mig säga: "Ni har försovit er!" blev det fart. Jag hoppade också snabbt upp ur sängen och började assistera för att få iväg dom snabbare.
När dom tillslut kom utanför dörren tittade jag på dom genom fönstret. Johnnie huttrade i kylan( 3 minusgrader) men Ludde såg helt oberörd ut. Han pekade på saker och pratade på, precis som vanligt.
 
Klockan var så pass mycket att det kändes onödigt att krypa tillbaka ner i sängen, vilket jag brukar göra i vanliga fall. Istället åt jag en banan, drog på mig ytterkläder och gick en promenad med Viggo.
Kylan nöp i kinderna, men trots det kan jag inte annat än njuta. Jag får en sån härlig myskänsla i kroppen när kylan kommer!
Igår kväll gick jag en promenad rätt sent. Mörkret hade fallit och det var helt tyst. Jag och Viggo gick sida vid sida under den stjärnklara himlen och jag kände en sådan underbar ro i hela kroppen.
Mitt liv är inte alls som jag själv hade önskat just nu, men trots det kan jag ändå njuta. Ibland är det svårt, men jag vill inte förlora månader av mitt liv för att jag är missnöjd över mitt hälsotillstånd.
 
Nyss knackade det på dörren och där stod Jenny, mjölkbonden som bor alldeles i närheten. Hon undrade hur det var och vi stod länge och pratade kor, gårdar och allt däromkring. Jag kom på mig själv flera gånger att prata om mitt förra jobb som om jag fortfarande jobbade där, "Vi brukar göra si.." eller " Min chef gör så.." och ibland blev samtalet nog lite förvirrat av den anledningen.
Härligt att få prata kor i alla fall, inte ofta man får anledning att göra det längre. Jenny tyckte att jag skulle ta med Ludde hem till dom och hälsa på kalvarna, och det måste jag absolut göra. Ludde älskar dom och så ofta vi kan brukar vi köra/cykla förbi gården och kolla på djuren.
Förr brukade man höra ett högt och ljudligt "MUUUUU" från Ludde när han såg nötkreatur, men numera brukar han även ropa: "KUSSUR! KUSSUR!" (dvs kossor)
 
Bilder från dagens kyliga morgon:
 
 

Längtar efter vintern

Igår besökte jag Vårdcentralen och fick hjälp att byta kompressen som sitter där kateterslangen går in till njuren. Numera skrämmer det mesta som har med sjukvård mig, eftersom jag är så rädd att det ska göra ont. Därför gick jag dit något nervös. Detta hade inte oroat mig det minsta för 2 år sedan, men alla sjukhusbesök har satt sina spår.
Men när jag kom på att detta inte borde vara värre än den piccline jag hade när jag var cancersjuk, kändes det bättre.
För er som inte vet: När jag hade cancer fick jag en liten slang i armen som sen gick hela vägen in till hjärtat. Genom denna slang fick jag mina cellgifter varje vecka. Denna lilla smala slang kallas piccline.
 
Hur som helst: Sköterskan var jätteförsiktig när hon tog loss den tidigare kompressen och gjorde rent. Allt såg bra ut och en ny kompress sattes på. Klart!
Sen åkte jag till jobbet en sväng för att lämna lite sjukskrivningspapper och annat. Alla var glada över att se mig och jag blev kvar en bra stund.
 
När jag kom hem igen passade jag på att gå en sväng med Viggo eftersom vädret var så fint. Men det ömmade lite lätt från njurpartiet på grund av slangen, så det blev en kortare tur än jag egentligen velat. Man får gå lite efter dagsformen förstår ni. För även om det säkert inte är någon fara att gå längre även om det ömmar lite, så kan man inte precis njuta av promenaden om det ömmar till i varje steg.
 
Istället gick vi ut på åkern så att Viggo fick springa lite fritt. Själv gick jag och drömde mig bort till vinterns längdskidåkning. Får vi klartecken från bonden så ska vi helt klart dra spår på den åkern i år igen, då det var jättesmidigt att ha 50 meter(om ens det) till skidspåret. Då kunde vi åka en sväng så fort man fick möjlighet.
Och åkern är stor så det räckte med 2 varv i vårat spår så var vi helt slutkörda, otränade som vi var och fortfarande är.
 

Förövrigt känns det rätt bra just nu. Jag kan röra mig mer och mer utan att det gör ont så jag kan roa mig allt bättre om dagarna. Städa, gå promenader m.m. Lätta saker men ändå roligare än att ligga och titta på tv hela dagarna. Det är så tråkigt att vara hemma utan Ludde. Det händer inget här utan honom..
 
Igår körde jag ett superlätt styrkepass. Bara så att kroppen kommer igång lite i väntan på att läkarna ska få ordning på mig. Någonstans måste man börja. Måste ju vara i form till i vinter när det är dags för längdskidåkning!

Att ha råd med sport

Kollade lite på nyhetsmorgon nu under förmiddagen.
 
En kvinna berättade att hon bestämt sig för att åka Tjejvasan, tränade och när dagen kom genomförde hon loppet. Till allas(inklusive sin egen) förvåning kom hon på en 8:e plats. När hon sedan efter loppet pratade med sin far via telefon var han såklart stolt men också förvånad över dotterns fina tid i skidloppet. Han hade sedan avslutat samtalet med att be om ursäkt för att dom inte gett henne bättre möjligheter att sporta som barn. Men tyvärr hade ekonomin inte tillåtit det.
 
Hon började fundera mer över just det, att ekonomin ofta sätter stopp för många ungdomar som vill sporta, och samlade in prylar m.m. som nu resulterat i en auktion till förmån för barns sportande. Auktionen pågår just nu, och går ni in på Nyhetsmorgons hemsida kan ni vara med och buda.
 
Ett väldigt fint initiativ, och jag hoppas att dom får in massor av pengar. Alla barn ska ha möjlighet att sporta, så är det bara.
Både jag och Johnnie har egna erfarenheter inom detta ämne. Vi har båda 3 syskon var och ekonomin var inte den bästa när vi var små.
Mina föräldrar var bönder och det blir man inte rik på. Trots att vi var 4 barn och mina föräldrar inte hade mycket pengar över ska dom ha beröm för hur mycket dom faktiskt gjorde för oss. Vi alla fick möjlighet att sporta även om det som sagt var begränsat. Jag red till exempel på ridskola när jag var yngre, och det är inte billigt!
 
Men eftersom vi dessutom var ett helt gäng sportade vi en hel del där hemma på gården. Vi åkte skridskor nere på åkern, pulka bakom grannhuset och liknande. Oj, vilka fina minnen! Barn behöver inte mycket för att ha roligt och vardagsmotionen fanns det gott om på den tiden.
 
Men trots det finns det folk som inte har råd med det ett barn behöver för att sporta. När man är ung kan man dessutom behöva testa på lite olika sporter innan man hittar rätt. Att det då ordnas auktioner för att samla in pengar till just barn och ungdomars idrottande är underbart.
 
Vi har pratat om detta nu när vi har Ludde. Ludde är ensambarn och kommer därför inte ha den konkurrens om "sportpengarna" så som ett gäng på 4 syskon har. Dessutom är vi överrens om att stötta och uppmuntra Luddes sportande så mycket vi bara kan, vilket inte är självklart i alla familjer.
Men trots detta vill vi absolut inte skapa ett bortskämt monster som bara pekar och sen får. Det finns tillräckligt många såna här i världen..
Han ska få kämpa för det han vill ha genom att spara födelsedagspengar och liknande. Precis som vi fick göra som små. Det lär man sig enormt mycket av! Att bara få saker gratis utan problem gör att barnen inte lär sig pengarnas värde.
Självklart så kommer vi stå för det mesta av pengarna när han sportar, men "överflödet" får han betala själv. Vill han till exempel ha extra snygga och dyra sportkläder utöver det nödvändiga, får han betala med egna pengar osv. Det får finnas gränser för vad mamma och pappa betalar.
Sen har vi dom där föräldrarna som till exempel köper en dyr ponny till dottern att tävla på, men som hon inte gör annat med än just tävlar på. Resten får föräldrarna fixa. Barnen ska ha intresset och föräldrarna ska lära sina barn att ta ansvar för sina sportprylar. Vare sig det är en ponny, cross eller ett par längdskidor.
Det är mycket att tänka på när det handlar om barn och sport!
 
Jag gillar att sporta och hoppas verkligen att Ludde blir likadan. Men med hans energi vore det konstigt om han blev annat än aktiv som tonåring och vuxen. Jag håller tummarna!
 
 
 
 

Aron Anderson

Nu under helgen kommer tusentals män, kvinnor och barn springa Tjurruset/Kalvruset. Ni som har hängt med i mitt liv ett tag vet att det är ett terränglopp där arrangörerna siktar på att det ska vara så kladdigt och tufft som möjligt.
Man springer alltså en mil i riktigt tuff terräng. Vadar i midjehögt vatten, klafsar i djup lera, springer upp för riktigt branta backar.. Ja, ni fattar.
 
Det är, som ni också vet, ett lopp jag länge velat delta i. Var anmäld även i år(Fick stå över förra året på grund av väldigt ömma knän) och ja, det blir självklart inget lopp i år heller. Jag får köra "tredje gången gillt".
 
Någon som däremot deltog i årets lopp var Aron Anderson, en kille jag bara måste få lyfta fram.
 
Text från hans hemsida:
 
"När Aron var 9 år gammal opererades han för cancer och hamnade i rullstol. Han tog tidigt ett beslut att inte låta rullstolen stoppa honom utan att istället se vilka möjligheter den kunde ge honom. Sen det beslutet har Aron bland annat varit med på fyra Paralympics i tre olika sporter, han har åkt Vasaloppet sittandes, cyklat armcykel till Paris och som första person någonsin i rullstol bestigit Kebnekaise. Som om det inte var nog har han även simmat över Ålands hav med bara armarna och kört en Svensk klassiker på under 24h."
 
Och idag tog han sig alltså igenom Tjurrusets leriga bana. Inget kan stoppa den killen!
Jag beundrar hans kämparglöd något alldeles enormt och han har blivit en stor förebild. Ständigt bevisar han att man kan bara man vill tillräckligt mycket.
 
 

Besök gärna hans hemsida www.aronanderson.se och läs mer om denne fantastiske kille.
 

Uppdatering

Idag har katetern stört mig ovanligt lite. Tidigare har det gjort ont från själva ingångshålet vid njuren vid vissa/snabba rörelser, men idag har det varit ovanligt lugnt med det. Är nog en kombination av att det håller på att läka och smärtstillande. Skönt att inte känna sig fullt lika "instängd" i alla fall.
 
Dock spänner jag mig omedvetet i bland annat ryggen så om jag inte vilar regelbundet får jag ont/blir trött där istället. Samma sak gäller promenader. Senaste promenaden jag tog resulterade i att jag fick ont i höften. Har aldrig hänt förr. Så även om jag tror att jag går normalt(fast långsamt) så rör jag mig annorlunda vilket inte gynnar kroppen.
Hoppas att den bra känslan jag har i kroppen håller i sig så att det går åt rätt håll nu. För känns det bättre i ingångshålet(eller vad man nu ska kalla punkten där slangen går in till njuren) så kommer resten av kroppen kunna slappna av mer och jag slipper få ont och bli trött på grund av det.
 
I och med att det inte gör lika ont i dag känns det självklart bättre psykiskt. Jag har det lite kämpigt nu när problemen bara avlöser varandra, det är svårt att hålla modet uppe då.
Humöret svajar. Ena stunden är man riktigt tävlingsinriktad och vill inte låta sjukdomarna vinna över mitt positiva sätt att se på livet, för att någon timme senare ligga och gråta en skvätt.
Den här katetern är inte så farlig, inte ens njurbäckeninflammationen är så värst hemsk egentligen.. Men när det blir för mycket på en gång, då kan minsta lilla sticka i fingret vara droppen som får bägaren att rinna över.
 
Min bägare rann över redan i somras, och jag är bara fruktansvärt less.

Urinkateter

Dagarna känns rätt värdelösa just nu eftersom jag inte kan göra så mycket. Katetern jag har från njuren begränsar mig en hel del just nu, men jag tycker mig känna en liten förbättring. Jag tycker att det inte känns fullt lika mycket från själva insticksstället, och det underlättar.
Jag hoppas på att kunna småpyssla lite i alla fall. Diska lite, tvätta, dammtorka någonstans.. Så man kan fördriva tiden.
Igår tog jag mig ut på en liten promenad med Viggo. Jag fick vara på min vakt och säga åt honom några gånger, då han gärna är lite ivrig och vill dra i kopplet. Alla rörelser måste ske med försiktighet än så länge.
Blev en trevlig promenad, men vi gick väldigt långsamt. Kändes skönt med lite frisk luft efter sjukhusvistelsen.
 
Dagens stora projekt var "personlig hygien" för min del. Håret skrek efter schampo och jag kände mig allt annat än fräsch. Men eftersom jag har katetern var det lite bökigt. Jag kan nog duscha som vanligt, men då ska bandaget/plåstret över njuren helst bytas direkt.
Jag valde att tvätta håret för sig, underkroppen för sig och sist överkroppen. På så vis blev inte katetern blöt.
Tog mig en timme men det är jätteskönt att känna sig lite ren och fräsch igen.
 
Ska pallra mig ut på en promenad igen under dagen, så att jag håller igång kroppen så gott jag kan.
 
För att ni ska förstå mer och få en bra bild utav läget, har jag valt att ta en bild på katetern. Känsliga personer varnas, men jag har svårt att tro att bilden skulle få någon att misstycka. Har ni stått ut med bloggen såhär långt så borde ni kunna se en kateter.
 
Såhär ser jag alltså ut just nu. Från njuren går en slang ner till en påse. Eftersom jag skulle hem fick jag en liten smart påse att ha på låret under kläderna. Påsen stoppas in i en liten ficka på "strumpan"(eller vad man nu ska kalla det) som jag har på låret.
Påsen är på bilden lite ihopknycklad i fickan, men det är bara för att slangarna upp till njuren ska ligga bra. Jag kontrollerar ständigt slangarna så att den inte blivit något veck någonstans.
 
Längst ner på påsen sitter en liten pip med kran så att jag enkelt kan tömma påsen. En del av er uppmärksammar säkert redan nu att urinen är lite lätt blodblandad, men det är ingen fara. Det är mycket bättre nu än tidigare.
Vid flera tillfällen har dom sköljt njuren. Låter jätteobehagligt, men det blir bara lite kallt just där.

Nu när ni ser hur det ser ut förstår ni säkert varför jag är så fruktansvärt rädd för Ludde och hans busande. Han menar ju inget illa, men glömmer snabbt att han skulle vara försiktig med mamma. Han är ju van vid att vi ligger och brottas på golvet och liknande, så för honom är det jättekonstigt att jag inte vill leka.
 
Dessutom tar han det väldigt personligt när han hindras från att klättra på mig. Han blir ofta ledsen och upprörd, trots att vi verkligen försöker förklara att mamma är sjuk och ömtålig just nu.
Vi har även börjat få lite klarhet i en del av hans beteenden. Jag tror helt enkelt att han är rädd att jag ska försvinna i flera veckor, igen. För när pappa försvinner kommer han tillbaka efter några timmar, mamma kan försvinna i en månad eller två.
Barn är smartare än man tror, och jag tror att Ludde just nu är väldigt förvirrad över sommarens och höstens händelser.
Att han i perioder bara får vara med pappa medans mamma är borta, och när mamma är hemma får han inte vara med mig. Sen kan vi leka och busa som vanligt en period innan allt börjar om igen. Vem skulle inte vara förvirrad då?
 
Detta ger mig självklart dåligt samvete. Vem vill inte kunna leka med sitt barn? Jag vill ju att Ludde ska känna sig trygg och veta att vi alltid finns där när han behöver oss. Inte att han ska bli osäker och rädd att vi ska försvinna från honom helt plötsligt.
Men förhoppningsvis kommer allt snart bli bra och vi som familj kommer gå ut ur striden som starkare och klokare människor.
 
Hur som helst. Den 22 oktober ska jag in och kolla njurar och urinvägar genom röntgen. Vad som sker innan dess vet jag inte riktigt. Vi får se.
Idag är det Rimbo marknad, något jag brukar försöka gå på varje år. I år får dock mamma och min syster gå själva, för jag vågar inte gå bland allt folk såhär. Tänk om någon tränger sig förbi och lyckas knuffa mig rakt över njuren? Den smärtan vill jag inte riskera att känna.
 
Nu ska jag pallra mig ut på en promenad.
 
Förresten: Inga funderingar är dumma, så undrar ni något är det bara att fråga. Men skriv här på bloggen i så fall, min facebook funkar inte riktigt som den ska. Eller mejla för all del. kifissos@hotmail.com

RSS 2.0