Anna - Life is easy if you wear a smile!

Ludde har tidigare varit lite rädd för hästarna och ogärna velat vara för nära dom. Han har vägrat att klappa och blir nervös om jag står bredvid hästarna med honom i famnen.

Men idag klev jag in i hagen med Ludde i famnen för att hälsa lite på hästflocken, som just nu har sommarlov.

 

Mirran klev snabbt fram, hälsade lite snabbt på oss innan hon vände och traskade iväg igen. Vi gick då fram till Bullen som gick och betade.

Han höjde huvudet och nosade försiktigt på Ludde. Luddes svar på detta blev inte ett nervöst gnäll som vanligt, utan han räckte fram händerna och greppade Bullens stora mule. Han fick ett bra tag i en näsborre och hästens överläpp, något som Bullen inte "höjde på ögonbrynen" det minsta för.

Luddes mor tyckte dock att Luddes hälsning var något framfusig och visade honom istället att man kunde klappa nosryggen på Bullen.

Ludde klappade lite lugnare men ville bra gärna klämma lite på det stora, glänsande ögat(vilket jag självklart inte tillät).

Ludde fick även sitta lite på Bullens rygg, och han sken som en sol. Kanske blir en liten hästkille trots allt..

 

Sen fick Ludde sitta och leka lite i gräset. Han drog glatt av sig mössan, som sen Bullen nöjt nappade åt sig och viftade lite med innan han släppte tillbaka den där han fann den.

 

Idag var Ludde i vanlig ordning väldigt rastlös på förmiddagen. Efter att vi båda ätit frukost drog jag på honom jacka, sockor, mössa och den lilla oanvända cykelhjälmen jag införskaffat åt honom. Till en början var han bara grinig och sur, för han skulle minsann inte ha en hård hjälm fastsatt på skallen.

Och muttrandet från hans sida blev snäppet värre när jag skulle sätta fast honom i barnstolen på cykeln. Är han tjurig så protesterar han ofta högljutt om man försöker sätta fast honom någonstans, som i sittvagnen eller bilbarnstolen.

 

Men gnället avtog direkt när jag började leda bort cykeln till vägen. Då började han inse att det var något skoj han skulle ut på.

Sen satt han som ett ljus hela turen, hörde inte ett pip från honom. Jag tar det som ett tecken på att det var roligt att vara på cykeltur. Om ni inte förstått det än så var detta hans första riktiga tur på cykeln.

 

När vi kom hem var han mycket gladare, och jag med för den delen då jag fått komma ut och röra på mig. Strax efter turen började regnet ösa ner, så vi hade tur.

Imorgon hoppas jag på att kunna cykla iväg en sväng igen, men det beror helt på vädret. För min del spelar det ingen roll om regnet öser ner, men Ludde bör inte bli blöt och kall.

 

Sura Ludde innan vi cyklade iväg:

Mitt på dagen gick jag faktiskt och la mig en sväng när Ludde sov, kände mig så otroligt trött och jag vet inte varför. Men efter en timme vaknade Ludde och ville gå upp, själv hade jag kunnat sova en bra stund till. På eftermiddagen stack vi iväg till stan för att klättra lite. Johnnie jobbade så Ludde fick hänga med.

Man kan inte träna lika effektivt, men det funkar rätt bra ändå. Både brorsan och hans kompis Anders gillar Ludde och vi hjälps åt så att även jag får klättra så mycket som jag orkar och vill.

Ludde är glad så länge han får vara uppe och titta på allt runtomkring. Förut kunde han sitta kvar i bilbarnstolen och titta, men nu vill han allt snabbare loss därifrån. Han blir snabbt äldre och mer krävande!

Men jag kan absolut inte klaga, han sköter sig exemplariskt när han är med på klättringen. Han skrattar, ler och tittar nyfiket på alla som klättrar. En riktig charmör är han också, för han sitter gärna i min famn och ler åt folk som går förbi. Så pass att dom inte kan hålla sig från att le och skratta tillbaka.

 

Nu sitter jag här och känner mig riktigt mör i kroppen, men på det där sköna viset. I natt kommer jag sova som en stock, för nu behöver verkligen kroppen vila.

 

God natt!

 

Har precis kommit hem från en joggingtur på ca 3-4km. Ingen kanontid, och jag körde bara intervaller. Har ju ingen kondis alls för tillfället, så nu är det bara att börja kämpa. Det värsta brukar vara att hålla motivationen uppe, och numera även att komma ifrån Ludde så pass så att jag hinner träna.

Men som Gunde skulle ha sagt: "Ingenting är omöjligt!"

Jag ska försöka hitta dom där kryphålen i barnpassningen och se till att utnyttja dom väl. Det finns alltid tid att träna, frågan är bara om man har viljan till det.

 

Det är svårt numera när man inte kan planera in träningen på samma sätt. Förr kunde man bestämma sig för att träna en viss tid eller efter en viss syssla, men nu styrs allt av en liten blöjpelle vid namn Ludde. Man får passa på när han sover, för då är det lugnt i huset. Alternativet är annars att stoppa ner honom i sittvagnen och gå en sväng i rask takt, men det verkar bli allt tråkigare i Luddes ögon. Och mina också för den delen! Jag behöver ordentlig variation när jag tränar, annat var det förr när man joggade 3 km varje morgon innan jobbet.

 

Men nu har jag införskaffat en barnstol till cykeln och Peter har monterat den på en av Johnnies cyklar. Köpte barnstolen billigt på Emmaus för ett par veckor sen, men har inte invigt den än. En liten hjälm är även införskaffat. Den köptes dock ny då jag är extra noga med såna där säkerhetsgrejer. Har en hjälm fått en smäll tidigare kan den vara skadad trots att det inte syns, och därför inte skydda lika bra vid nästa smäll.

 

Så framöver ska jag och Ludde ut på cykelturer istället, något jag tror att grabben kommer gilla. Kul för Ludde, motion för mamma = Glad Ludde, glad mamma och glad pappa(Johnnie blir glad när han ser vilken glad son han har och vilken nöjd och snygg sambo han fått)

 

Nu är bastun tänd och vi vuxna tänkte sitta och njuta lite där innan det är dags att krypa till kojs. Sover aldrig så bra som efter en stund i bastun, och ännu bättre lär jag sova nu när jag dessutom joggat en sväng innan!

Ludde inspekterade föräldrarnas tvättmaskin medans jag gick på toa..

 

Igår lyckades Ludde få tag i min mobil och tappade den i golvet, igen. Tidigare har det varit lite pyssel att plocka ihop den då fronten, knapparna i fronten och skärmen kastats ur. Men denna gång blev inte skärmen sig lik, hur mycket jag än försökte. Den var suddig, väldigt mörk och var allmänt svår att se nåt på. Det gick, men bara om det var väldigt mörkt runt omkring.

Detta gjorde att dagen var kommen. Dagen då det blev dags att byta mobil.

 

Hatar att byta mobil och gör det aldrig frivilligt. Dom flesta verkar byta när det kommer ut nåt nyare på marknaden, men jag klamrar mig fast vid mina gamla slitna knapptelefoner så länge jag kan.

Den senaste hade dessutom varit i min brors ägo under flera år, så den höll länge ändå.

 

Brorsan har tillfälligt lånat ut en annan gammal telefon, som jag hittills inte är imponerad av. En blandning av klösbräda och knapptelefon, och jag är helt vilse.

Efter midsommar ska jag åka till stan och handla en ny mobil. Frågan är vad jag ska ha... Jag tycker att knapptelefonerna duger gott åt mig, men i dagens samhälle verkar man bli allt mer handikappad utan en klösbräda. Johnnie har också nöjt sig med knapptelefon, men till och med han börjar ge vika.

Känns dock som om 90% av alla klösbrädeägare har/har haft med sina mobiler, och det är mycket det som får mig att tveka.

 

Dessutom stör det mig något enormt att folk JÄMT sitter med mobilen upptryckt i ansiktet. Är det inte facebook så är det spel eller film. Jag om sanningen ska fram är jag rädd att också fastna i det där, som så många andra. Folk pratar inte längre med varandra, dom leker inte med sina barn och dom rör inte på sig. Är det bara jag som ser den utvecklingen?

Jag vet att det finns massor av fördelar med att ha en klösbräda, men frågan är om jag verkligen behöver en.

 

Nu ska jag fundera ordentligt under helgen, pilla på lånemobilen och besluta om jag ska motarbeta den tekniska utvecklingen eller ge efter.

 

En annan sak, förutom själva mobilen, som jag saknar är alla bilder och sms som fanns sparade i den. Bilderna finns på datorn, men inte resten. Jag hade massor av sms sparade av olika anledningar, mest för att dom betydde något för mig.

En hel del sms var från förra året när jag var sjuk. Massor av uppiggande, stöttande och underbara meddelanden från nära och kära. Jag brukade regelbundet läsa igenom dom och gråta en skvätt över hur underbara människor jag har runt mig när livet vänder. Men jag läste dom också för att påminna mig om att vara tacksam och njuta av livet. Man vet ju aldrig när man når "Game over".

Men jag antar att när man byter mobil, vänder man på sätt och vis också blad. Dags att lämna allt gammalt bakom sig och fortsätta framåt. Kanske man ska acceptera den tekniska utvecklingen ändå... och lämna alla tunga cancer-sms i en avstängd gammal knapptelefon.

Imorgon ska jag äntligen börja träna igen, som jag längtat!

Jag bestämde mig för att vänta ca 1 vecka efter att jag slutat känna av förkylningen, för att vara på säkra sidan. Nu hoppas jag att jag kan köra på utan motgångar ett tag.

 

Nu har jag fått uppleva det där som så många andra varit med om, nämligen att jeansen blivit för små. Jag handlar sällan jeans, kanske ett par per år. Men genom åren har jag samlat på mig ett gäng på ungefär 6 stycken, plus lite shorts och liknande. Men nu har jag nog testat dom flesta och INGEN av dom passar längre. Alla tar stopp mitt på låren, även dom som satt relativt löst i midjan förr!

Fast mammabyxorna funkar fortfarande, för dom töjer sig lite lättare. Skönt för snittet också då dom är mjuka över magen. Mina vanliga jeans har ovanan att gärna glida ner lite och lägga sig med kanten rakt i ärret, inte det minsta skönt. Så jag använder mammabyxorna igen, dom är trots allt både snygga och bekväma, kan det bli bättre?

 

Har även kört på det säkra kortet med tights dom senaste dagarna. Johnnie undrade i början varför jag klädde upp mig så, eftersom jag annars bara har tights vid finare tillfällen. Men nu har han vant sig(och jag får för mig att han tycker att jag är snyggare än någonsin, kanske gillar han dom nya kurvorna?).

 

Jag kommer spara mina gamla jeans ett tag till, i höst(efter en hel del träning) kan jag nog avgöra om dom någonsin kommer passa igen eller inte.

 

Nu ska jag, och min något rundare höft och mage, krypa till kojs och drömma om uppiggande träning! För aldrig har jag varit så trött och lat, måste träna fram mer energi.

 

Idag har jag varit ute på äventyr hela dagen tillsammans med Ludde och mina föräldrar. Vi hade nämligen bestämt oss för att åka mer till Järna och hälsa på syrran som bor och jobbar där. Resan dit var varm, solig och allmänt jobbig, men sen började regnet ösa ner och det var välkommet! Började även åska ordentligt, och jag älskar det(så länge den inte slår ner!). Mysfaktorn är verkligen på topp när det spöregnar och åskar!

 

Vi åt mat i Järna, fikade på syrrans jobb och tittade runt i hennes mysiga lägenhet. Handlade även lite ekologiska produkter där innan vi åkte hemåt. Saltå Kvarn är ju känt för sitt utbud av dessa.

 

Nu var det ett tag sen jag satte mig vid datorn senast! Har haft fullt upp, så jag har helt enkelt inte hunnit. Tycker faktiskt att det är skönt att bli lite "avvand" från internet emellanåt, så man inte glömmer att njuta av livet. Har ju ingen klösbräda att fingra på jämt och ständigt heller som alla andra(förutom Johnnie som också envisas med att ha en gammal knapptelefon).

Så ni får helt enkelt stå ut med lite sämre uppdatering här på bloggen en period. Men jag verkar ha min trogna skara läsare även om jag knappt uppdaterar, vilket är roligt!

 

I fredags åkte jag, syrran, mamma och Ludde till Västerås(Strömsholm, välkänt i hästkretsar) för att se på dom årliga hästtävlingarna och kanske handla lite nytt till oss och hästarna.

Vädret var bra trots att det såg oroväckande ut på Nyheterna, nästan lite väl varmt dock. Hittade inte på speciellt mycket att köpa på mässan, även om jag var lite sugen på vissa grejer. Men det känns onödigt att handla en massa grejer till unghästen när jag inte börjat rida henne än.

Och dom andra pållarna har det mesta dom behöver(och lite till). Men lite smått och gott blev det.

 

Ludde skötte sig fint men blev lite trött på slutet. Efter tävlingarna åkte vi alla förutom syrran(som skulle upp tidigt dagen efter och jobba) till min moster som bor i närheten för att fika och prata. Kom hem väldigt sent, men det var det värt!