Anna - Life is easy if you wear a smile!

Jag hoppas att ni alla riktigt suger i er av energin våren just nu erbjuder! Solen skiner, värmen har anlänt, fåglarna sjunger, blommorna slår ut och insekterna har ännu inte riktigt kommit. Bästa tiden på året!

 

Gick en sväng med vovve och Ludde på förmiddagen. Såg att bonden harvat och saknaden efter jobbet slog till. Men just nu vill jag inte tänka på jobb, bara njuta av att se Ludde leka, utforska, skratta och njuta av livet. Det är tyvärr inte så lätt att alla gånger leva i nuet, jag är en sån person som hela tiden strävar framåt och vill uppleva/se nya saker. Men för var dag som går inser jag allt mer att den här tiden aldrig kommer tillbaka, så jag måste sakta ner tempot så att Ludde och jag tar oss framåt i samma hastighet. Vill inte missa en endaste rörelse den grabben gör.

Det är full fart på krypandet nu. Framförallt om han känner sig jagad av mig, samtidigt som han sett något han bara måste hinna fram till innan jag fångar honom. Då går det i en rasande fart!

Det är så härligt att se honom undersöka saker, hur han försiktigt känner, tittar och smakar på prylen han hittat på.

Han är dessutom en otroligt glad liten kille, precis som barn i allmänhet brukar vara. Helt oförstörd och ovetande om alla orättvisor i världen. Och hans värsta problem i livet är att maten är 1 minut för sen eller att mor och far bestämmer när han ska sova på kvällen(fast att han inte alls vill sova!).

Man börjar själv sakna livet som liten, även om man nu ser sin chans att få smaka på ungdomens källa en period. För aldrig är det så accepterat att vara liten och barnslig som när man leker med barn.

En sak jag sett fram emot länge är att kunna åka pulka med Ludde. Det är ju jättekul att åka i backen!

 

Jag blev aldrig speciellt vuxen, utan gillar fortfarande att hänga över kundvagnen och glida fram mellan hyllorna på IKEA, göra snöänglar på vintrarna, kasta snöbollar, äta deg när jag bakar, fixar olika mönster i pälsen på korna jag klipper och ja, ni fattar.

Johnnie är van vid detta, och höjer inte ett dugg på ögonbrynen när jag kryper runt på golvet efter Ludde eller gömmer mig för att sen skrämma lillgrabben när han kommer förbi.

Idag satte jag ner Ludde i hans leksakslåda(som han tömt på golvet) och knuffade omkring på honom samtidigt som jag sjöng klassikern: "Tuffituffituff nu tåget går, ut i vida världen. Den som 50 öre har, får följa med på färden..." Ludde skrek av skratt och vi passade på att plocka upp hans leksaker under åkturen.

 

Oj, nu var det bra längesen jag uppdaterade bloggen!

Har bara suttit vid datorn någon enstaka gång sen min födelsedag, och efter det inlägget jag skrev då(om att vi inte kommer få fler biologiska barn) kändes det inte som om jag hade nåt viktigt att skriva. Jag satte ribban lite väl högt kan man säga.

 

Men nu kände jag för att klottra ner några rader, även om jag inte har något vettigt att komma med. Men små livstecken kan jag ju alltid komma med emellanåt!

Nu när våren kommit för att stanna, Ludde växer så det knakar och man har 1000 saker att göra dagligen prioriterar jag gärna bort datorn. Det är ju egentligen bara facebook och bloggen jag besöker ändå om jag är inne på internet dagligen. Facebook klarade jag mig utan förr och gör nu med, så sjukligt nyfiken är jag inte på vad alla andra gör ändå. Jag har annat att göra än att läsa om folks sjuka barn, nya bil eller fika hos vännerna.

Börjar lessna på facebook helt, alla skriver ändå bara samma saker.. Men emellanåt får man reda på intressanta saker, som att några väntar barn eller liknande.

Nu vill jag tillägga att min blogg innehåller mycket av just dessa(för många)ointressanta saker, men gillar man inte det jag skriver ställer jag mig frågan: Vad gör du här?

Tror många känner som jag när det gäller "Fejjan", men de blir liksom en vana att logga in där.. Man gör det rent rutinmässigt. Även om man inte får ut så mycket av det.

Bloggen loggar jag alltid in på om jag sitter vid datorn, men oftast har jag inget vettigt att skriva och loggar ut lika fort.

 

Äh, nog om det. Idag har jag inte gjort så mycket. Städat lite, tvättat, lekt med Ludde och ätit grillat hos bekanta.

Skulle hänga ut tvätt på tork utomhus för första gången, och det började tveksamt. Någon(nämner inga namn) har med hjälp av en träskobeklädd, vedtillverkande granne lagt en stor hög ved precis där tvätten tidigare hängt, så jag tog linan och satte upp den åt ett annat håll. Inte helt optimalt, men det fick duga så länge.

Hann få upp några plagg innan tyngden fick den gamla linan att gå av. Johnnie, som tillsammans med Pontus pysslade med timmerbilen, gick förbi precis då och fick sig ett gott skratt.

Där stod jag, i full färd med att hänga upp ett nytt plagg, när linan plötsligt försvinner och jag står kvar med plagget i handen.

Hängde upp den igen och gjorde ett nytt försök. Den här gången gick den av efter bara någon minut, fast på ett nytt ställe. Den här linan hade gjort sitt.

Johnnie hittade på en ny tvättlina i garaget och den hänger nu fint här utanför, full med tvätt.

 

Ludde undersökte linan och "dödförklarade" den:

Idag fyller jag 26 år. Årets födelsedag kändes något roligare än förra årets, eftersom jag då befann mig i cellgifternas första veckor. Minns att jag var hemma just på min födelsedag, efter att ha legat på sjukhus en kortare period. Inte långt efter min 25årsdag skrevs jag in igen och stannade i mer än en månad. Inte det roligaste jag gjort i mitt liv, men jag fick ju min belöning i slutändan. En belöning vid namn Ludvig.

 

I år hade jag som sagt en något friskare och trevligare födelsedag, men sjukdomen fick trots allt sin beskärda del av dagen ändå. Mitt 3-månadersbesök hos läkaren bokades in just på min födelsedag, något som en del säkert hade bokat om direkt. Jag hade ju inget speciellt för mig, så jag valde att behålla tiden. Sämre sätt kan man ju spendera sin födelsedag på!

 

Själva besöket gick bra. I väntrummet kom en sköterska jag träffat på tidigare(hon jobbade på någon annan avdelning förr, minns inte vilken. Har ju varit lite här och var, så jag minns inte vart jag träffat henne) fram och berömde mig för min fina medverkan i tv. "Det är bra att någon tar upp ämnet och pratar om det" sa hon. Kan inte annat än hålla med.

När jag fick komma in till läkaren fick jag i vanlig ordning rabbla upp alla små problem eller skavanker jag haft sen senast. Hur jag mår, om det gör ont vid samlag, blödningar och gud vet vad. Allt för att han ska kunna bedöma läkningen. Hade några nya saker att berätta, men inget allvarligt.

Han tog sig en titt, och allt såg som vanligt bra ut. Strålningen har gjort sitt och området är lite irriterat fortfarande, men det går åt rätt håll.

"Jag hörde att du varit med på tv" sa läkaren glatt. "Jag måste gå in på internet och kolla sen. Om det är okej för dig alltså?" fortsatte han och log. Självklart, är man med i tv är det klart att folk får kolla. Annars har man hamnat lite fel!

 

Vi avslutade med att prata lite om mitt besök på Reproduktionscentrumet nyligen. Bengt förklarade att jag med största sannolikhet inte kan bära ett barn igen. Livmodern har tagit för mycket stryk av strålningen. Men om surrogatmoderskap blir tillåtet framöver kan det vara ett alternativ fortsatte han.

För mig är det dock inget jag vill ge mig in på. Så viktigt är det inte för mig att ha ett biologiskt barn. Halva grejen är ju i så fall att själv få bära barnet och känna dess sparkar. Ett barn som någon annan burit på är inte mer mitt än ett adopterat anser jag.

Måste börja läsa på lite om hur adoption går till. Att ta emot fosterbarn är ett annat alternativ. Vet dock inget om sånt så jag får kolla på internet och prata med folk som är insatta.

 

På hemvägen föll muren av lugn och sans samman och tårarna kom. Jag försökte hålla emot in i det sista då vi skulle ha gäster när jag kom hem, och då är det inte så roligt att komma in rödgråten.

Men att inse fakta och ge upp hoppet om att någonsin få bära ett barn igen sved ordentligt inom mig. Jag visste ju detta egentligen, men hoppades ändå att det skulle finnas en liten chans. Men när min läkare, som är insatt fullständigt i mitt fall, säger att det är kört så är det sannolikt det. Han av någon borde veta.

Det känns surt att inte själv få välja hur många barn jag ska ha, det känns surt att aldrig få uppleva en relativt normal graviditet och det känns oerhört surt att vara "förbrukad" när det gäller fortplantning redan innan man fyllt 26.

Men jag vet, jag ska vara glad att jag i alla fall har fått Ludde. Fast det var verkligen i sista stund. Allt detta får mig att ännu hellre vara hemma med Ludde längre. Inte en chans att jag lämnar mitt barn på dagis vid ett års ålder! Jag vill njuta av varje sekund av hans första tid i livet, för den tiden kommer aldrig igen och detta kanske är min chans att uppleva det.

Så skitsnack angående detta undanbedes vänligt men bestämt. Nu vet ni anledningen till att jag stannar hemma med Ludde.

Jag vet att dom flesta som läser detta har full förståelse, men det finns alltid någon som stör sig på hur andra sköter sina barn.

  

Det kommer ta ett tag för detta att sjunka in, men jag hoppas att jag i alla fall inom kort ska acceptera det så pass att det inte svider varje gång någon kommer med nyheten att dom väntar barn. Jag vill ju kunna glädjas åt andras lycka.

 

Det känns tråkigt att sitta och gråta på sin födelsedag över en sån här sak, men det är bara att gilla läget. Imorgon kommer en ny dag med massor av nya möjligheter.

 

Nu känner jag mig lite lagom mör. Igår red jag båda hästarna, första gången på flera veckor då dom fått en liten viloperiod. Detta brukar ge en härlig träningsvärk i ljumskarna och låren.

Idag har jag dessutom joggat en sväng innan jag åkte och spelade bandy i vanlig ordning. Efter det avslutade jag med att åka hem till föräldrarna och sköta om alla djuren(mamma och pappa jobbade kväll).

Så nu sitter jag har och känner mig sådär härligt trött i kroppen. Någon kommer sova riktigt skönt i natt!

 

Imorgon ska jag åka och klättra med mina bröder och troligtvis Anders. Ludde kommer få hänga med eftersom Johnnie ska jobba.

 

Jag ska försöka återkomma imorgon med lite roligare inlägg, om jag hinner och Ludde tillåter vill säga! Men nu vet ni i alla fall att jag lever.

 

Sådär ja, nu gick jag och blev mamma igen. Blev dock ingen biologisk avkomma den här gången, utan ett fosterbarn. Fast då den lille är en kalv bör jag kanske skriva fosterkalv istället.

 

En av våra tamaste kor kalvade för ca en vecka  sedan och allt såg bra ut till en början. Men efter ett dygn började pappa reagera på att han aldrig såg kalven dricka, samtidigt som den började se lite deppig ut. Det visade sig att kon inte hade någon mjölk, utan det kom bara några strålar när man handmjölkade henne.

Vi försökte allt med kon för att få henne att släppa ner mer mjölk, men nu har vi även sprutat henne utan resultat. Det finns nämligen hormoner man kan spruta kon med så att hon, vare sig hon vill det eller inte, släpper ner mjölken. Detta bekräftade i alla fall våra farhågor om att hon inte hade någon mjölk alls att erbjuda.

Jag hoppades att det skulle vara så enkelt att hon bara höll mjölken, men icke.

 

Så nu står vi här med en diko som inte kan ge di åt sin tjurkalv.

När vi upptäckte att kon inte hade någon mjölk blev det brådis. Kalven bör egentligen få i sig råmjölk inom några timmar efter födseln, så om kalven inte fått någon mjölk alls i mer än ett dygn har man problem. Ringde närmaste mjölkbonden(Som jag och Johnnie i stort sett bor granne med) och frågade om dom hade någon råmjölk att erbjuda. Nix, lagren var tomma. Dom väntade själva på att en lämplig ko skulle kalva så att dom skulle kunna frysa ner råmjölk. Dom erbjöd oss dock att komma och hämta vanlig mjölk, vilket är bättre än inget.

 

Jag hämtade, och samtidigt rotade pappa hemma i frysen och hittade lite råmjölk av gammal god årgång. Närmare bestämt 15 år gammal, vi chansade och gav kalven detta. Risken var att den helt enkelt var för gammal och att det viktiga i råmjölken gått förlorat.

Jag rotade fram ingivaren(en flaska med ett rör man kör ner i magen på svaga kalvar för att på så sätt få i dom mjölk) jag matade min kviga Sköna med för några år sedan. Fick använda den några gånger innan kalven piggade på sig och började dricka villigt på nappflaska.

 

Nu är han hur pigg som helst och kommer glatt skuttande när jag kommer med nappflaskan. Hans mor är inte lika förtjust, kanske är det stoltheten hos denna dam som är sårad. Att inte kunna ge sitt barn mat är inget man är stolt över direkt.

Jag har försökt förklara för henne att även min son är uppfödd på flaska då inte heller jag haft mjölk att erbjuda, men utan resultat. Hon blänger lika surt på mig varje gång jag matar hennes avkomma. Men kanske hon, innerst inne, förstår att vi måste för hans bästa. För hon gör inget elakt mot oss, mer än att kasta dessa sura blickar.

 

Som en liten rolig detalj kan jag berätta att råmjölken vi gav kalven inte bara var 15 år gammal, det var även denna lilla kalvs mormors mor som en gång i tiden mjölkat den råmjölken. Gamla Svarta var min favoritko när jag var liten. Hon var mamma till Svala, kon vi nyligen avlivade hemma på gården av ålder. Svala är i sin tur mamma till Svartöra, som fick den lilla tjurkalven.

Ett litet roligt sammanträffande!

 

Efter varje matning skuttar han glatt över till morsan och diar lite, trots att det knappt kommer nåt. 

Jaha, då ska jag försöka klottra ner ett inlägg om gårdagens lilla äventyr i storstan! Ludde sitter på golvet och leker/pratar så jag hoppas att jag hinner skriva klart innan han tröttnar alternativt blir hungrig.

 

Gårdagen började med att Johnnie glömt stänga av ett alarm så att jag vaknade kl. 05 och kunde inte somna om. Mitt alarm stod på 05.45 så jag låg och drog mig en stund innan jag klev upp och började göra mig klar. Grabbarna sov sött fram tills att jag var tvungen att väcka dom, ungefär 06.30.

Taxin skulle hämta oss 07.00 och vi höll tidsplanen galant.

Det var väldigt skönt att ta en taxi, och inte försöka åka egen bil. Det var full fart på Stockholmstrafiken och vi visste ju inte ens vart tv4-huset låg.

När vi kom fram fick vi sitta och vänta några få minuter i väntrummet innan en kvinna hämtade oss och visade mig till sminket och grabbarna till fikarummet.

 

En väldigt trevlig kvinna fixade mitt smink och frågade sen om hon skulle göra något med håret. "Ja tack!" svarade jag och förklarade sen att jag har svårt att få ordning på det nu när det inte är någon ordentlig frisyr. Har inte klippt mig sen vi snaggade av det, utan väntar bara på att det ska bli långt igen.

Hon pysslade en stund, och tillslut fick hon till en ovanligt bra frisyr(för att vara mitt hår!) och sen var jag klar. Jag har alltid haft väldigt tunt och fint hår, men hon tyckte att det var rätt tjockt och framförallt så hade jag många hårstrån.

När man får cellgifter och tappar håret kan det nya håret vara helt annorlunda, och jag håller tummarna för att det nya är något tjockare!

 

Jag fick sen traska ner till fikarummet där resterande familjen väntade. Ludde hade fått välling och gullat med Tilde de Paula. Hon hade fått syn på honom och inte kunnat låta bli att mysa och leka med honom. Hon har ju själv en flock ungar och det märktes att hon var väldigt barnkär. Ludde hade varit på sitt bästa humör och älskade henne.

När jag kom ner var Peter Jihde precis på väg in i studion, men fick syn på mig och tvärvände. Hon hälsade glatt och vi utbytte några meningar innan han var tvungen att sticka. Studion kallade.

Tilde hälsade bara i farten, då hon också fick brådis, men hälsade sedan ordentligt i nästa paus.

Och herregud, vilken kropp den kvinnan har! Höga klackar, tighta svarta byxor och tight tröja. Slank och vältränad kropp. Och framförallt: hon är mor till 4 barn, och har den kroppen!

Det berättade Johnnie glatt för alla vänner han sedan pratade med(när vi åkt därifrån) och en del av dessa frågade lite fundersamt om han fick berätta om hur snygg en annan tjej är i min närvaro. "Vadå, hon tyckte ju också att hon var snygg" blev svaret från Johnnie. Ingen svartsjuka här inte, möjligtvis bara avundsjuka att man själv inte har den kroppen..haha!

 

Hursomhelst, jag fick sätta mig ner i fikarummet och ta en macka. Frukosten stod framdukad så det var bara att ta det man ville ha. Fick även prata en hel del med läkaren som skulle vara med. Han ville höra lite mer i detalj vad jag varit med om, så han var lite påläst.

När det var ca 10 minuter kvar var mackan uppäten och läkaren hade traskat iväg. Först då pirrade det till lite i magen!

Men alla var så trevliga och glada att man glömde att bli nervös, det var mest bara spännande! Och framförallt roligt att se allt bakom kulisserna!

 

När bara någon minut återstod kallades jag in och en kvinna visade mig fram till stolen jag skulle sitta på. Programledarna och läkaren slog sig ner och vi pratade lite snabbt innan kamerorna startade. Sen var det bara att prata på.

Jag trodde att dom skulle ge mig riktlinjer och regler att tänka på, i stil med "stirra inte in i kameran" eller liknande, men inget sånt. Det var bara att köra på.

Jag hade fått några förslag på frågor tidigare, alltså saker dom skulle fråga. Men dom sa också att programledarna styr det där som dom vill, så jag skulle absolut inte stirra mig blind på just dom frågorna.

 

Allt gick snabbt och jag tyckte att det gick bra. Det är nog tur att jag pratat om ämnet så mycket tidigare, för då flöt det på mer naturligt. Sen tyckte jag ju självklart att det var väldigt konstigt att se sig själv, men det tycker nog alla. Jag gjorde i alla fall inte bort mig helt, och det är huvudsaken. Så jag är nöjd med min insats.

När kamerorna stängdes av satt vi kvar vid bordet och pratade en stund till, och man märkte att dom hade kunnat sitta en bra stund till och prata om ämnet. Fick även beröm för att jag pratade så öppet om sjukdomen och vågat ställa upp i tv. Dom var väldigt imponerade, och Tilde verkade väldigt berörd eftersom hon själv varit gravid och kunde leva sig in i känslorna.

 

Efteråt packade vi ihop, pratade lite med Tilde och sen åkte vi taxin tillbaka till hotellet. Där låg vi i sängen och tittade klart på Nyhetsmorgon innan vi packade våra saker och tog bilen hem.

På eftermiddagen fick jag lite tid över och slog på datorn. Där var jag överröst med lyckoönskningar, beröm och stöttande kommentarer. Verkar som om dom flesta häromkring och i min bekantskapskrets kollat, vare sig som känner mig eller inte.

Ni ska veta att det värmer i hjärtat att ha erat stöd! Klart man vågar prata om cancer i tv om man har så underbara, stöttande människor runt sig!

 

Träffade mamma på kvällen, och hon var så stolt att hon inte kunde prata om annat!

 

Här kommer lite bilder. Blev inte många då vi hade så fullt upp, Johnnie med Ludde och jag med själva tv-grejen.

 

Fikarummet, där samlades programledarna, dom anställda och vi besökare för att vänta, fika och prata. Kul att alla höll till i samma rum! Två stora tv-apparater på väggen, några digitala klockor som visar olika tider(så programledare och övriga vet när dom ska in i studion igen osv), frukostbuffé och en hel del plats att slå sig ner på.

 Vill bara tillägga att Ludde skötte sig utmärkt hela tiden. Duktig pojk!

 

Hejsan allihopa! Nu sitter vi här på rummet och jäser efter en god middag i hotellets restaurang. Ludde fick en liten skål mos att äta vid sidan av vällingen, och det slutade med att vi alla åt av den då den var så god!

 

Nu tittar Johnnie på tv, jag sitter här vid datorn och Ludde ligger i sin säng och surar(trött men vill inte inse det). Jag tänkte ta och borsta tänderna nu och krypa till kojs, för imorgon kommer det vara full fart.

 

Jag är fortfarande inte nervös, men det närmar sig. Nu börjar det bli verkligt och dom flesta i min bekantskapskrets ska kolla. Hoppas bara att man inte klantar till det!

 

Kan i alla fall meddela att vi har fått ett litet, men väldigt fräscht och mysigt, rum. Sängen känns mjuk och skön och Ludde har glatt utforskat golvytorna. Detta är våran första lilla "semester" tillsammans alla tre. Känns lagom med en natt borta första gången.

 

Johnnie kollar hotellresturangens meny och Ludde leker med tv-kontrollen. Allt är precis som det ska!

 

Okej, nu får jag skriva ett snabbt inlägg för jag måste börja packa. Ludde sover så förhoppningsvis ska det gå fort att göra sig klar.

 

Tänkte bara informera/bekräfta er om vad jag ska göra imorgon. Johnnie har pratat öppet om detta så jag kan tänka mig att många vet. Själv har jag varit lite blygare så jag har inte sagt något om inte folk själva frågat eller pratat om det.

 

Det är så att imorgon, klockan 8.15, ska jag vara med i Nyhetsmorgon på tv4 och prata om min cancer. När jag fick frågan kunde jag inte tacka nej, för det var helt enkelt för spännande och roligt. Ska bli jättekul att få se lite bakom kulisserna då jag tittar på Nyhetsmorgon varje dag.

Jag pratade nyss med en trevlig kvinna som förklarade lite snabbt hur morgondagen kommer se ut för mig, och strax bär det av ner till ett bokat hotellrum i Stockholm.

 

Jag ska förse Johnnie med en kamera så att han förhoppningsvis kan gå runt och fota lite bakom kulisserna. Om man får det vill säga. Vi får se. Annars får ni nöja er med att se mig i tv-rutan.

 

Än så länge är jag inte ett dugg nervös, det känns bara roligt. Jag är ju så van vid att prata öppet om vad jag varit med om och framförallt skriva allt här på bloggen, så jag hoppas att mitt besök i tv-rutan känns som en baggis(även under morgondagen).

 

För er som inte har tid att kolla kommer det säkert finnas klipp på deras hemsida. Ska se om jag kan lägga in ett sådant klipp här på bloggen under veckan.

 

Nu måste jag packa, duscha och förbereda avfärd!

Nu har Ludde somnat, så jag ska passa på att skriva ihop inlägget om gårdagens besök på Reproduktionscentrum.

 

Kan först meddela att besöket kostade 300kr per person, dvs 600kr för oss båda. Känns dyrt för att bara få lite info..

 

Först hade jag lite svårt att hänga med i vad läkaren pratade om, men efter ett tag vande jag mig vid hennes snabba tempo och fick koll på läget.

Jag ska nu försöka återberätta det hon sa i grova drag:

 

Först och främst måste man dela in allt i kapitel eller liknande. Annars blir det bara pannkaka av all info. Fast när hon berättade kändes det snarare som att man kunde dela in allt i olika nivåer, som i ett spel. För klarar jag inte första nivån kan jag inte ta mig vidare till nästa. Det finns inga genvägar.

 

Vi kommer börja med att kolla med alla läkare som haft med mig att göra, för att höra vad dom tycker och tror, vad dom ser som nästa steg och när dom anser att jag är redo. För onkologen måste självklart ge ett godkännande till att sätta igång med fortplantningsdelen.

Och självklart måste jag vara frisk och risken för återfall måste vara väldigt liten. Det vore nämligen både onödigt och väldigt jobbigt att komma en bra bit i "barntillverkningen" och sen drabbas av ett återfall. Då är allt gjort i onödan nämligen.

Alltså: Först och främst ska läkarna ge klartecken att jag är tillräckligt frisk.

 

Nästa steg är att, med hjälp av östrogen, se om man kan få livmoderslemhinnan att bli tjockare. Den såg väldigt tunn ut på ultraljudet vilket är negativt. Men det kan bero på skrapningen/undersökningen/provtagningen jag var på nyligen.

Hon kollade även efter min vänstra lilla äggstock som är kvar i mig, för att se om den visade minsta lilla tecken på aktivitet. Men så vitt hon kunde se var den inaktiv.

Livmoderslemhinnan kan vara så skadad och sliten att det inte går att baka ett barn där, så det måste vi försäkra oss att den klarar innan man går vidare.

"Vi vill ju inte riskera att den spricker under graviditeten" sa hon. Jag ryser inombords varje gång jag tänker på det!

 

Om dessa saker går bra kan vi gå vidare till nästa steg. Vill minnas att det var operationen som kom härnäst.

Då ska äggvävnad opereras in i min kvarvarande äggstock, och förhoppningsvis tar äggstocken till sig vävnaden och "gör den till sin". Chansen att jag ska bli gravid på naturlig väg är väldigt liten, så det är konstgjord befruktning som i så fall gäller. Det tog vanligtvis mellan 6-12 månader innan äggvävnaden gjort sig hemmastadd och fått "systemet" att ticka igång.

Men tar inte äggstocken till sig av äggvävnaden kan vi inte gå vidare. Gör den de, kan vi gå till nästa nivå.

 

Nästa nivå är själva befruktningen. Ni vet väl hur det går till? Man tar ett ägg och en spermie och försöker få dessa att fatta tycke för varandra och börja växa. Hon sa att 3/4 ägg blir befruktade, sen gäller det att få ägget att boa in sig i livmodern. Varje steg är svårt, och det kan bli "game over" överallt.

 

Alla fall är olika och det går självklart inte att ge oss någon form av statistik över chanserna. Det kan gå hela vägen, men vi kan också falla på mållinjen eller så kanske vi inte ens kommer igång.

 

Vet att det var flera saker utöver detta som jag skulle skriva, men kan inte komma på vad det var.. Det lät i alla fall som att chanserna var små, men inte obefintliga.

 

När vi gick därifrån vände jag mig till Johnnie och utbrast med ett leende: "Jag vet vad du tänker, varför räcker det inte med en?"

Johnnie har jämt pratat om att det räcker med en nämligen, själv har jag gärna flera. Vi får se hur mycket vi orkar, klarar och känner för. Det finns ju andra sätt att skaffa barn, jag vet. Vi ska diskutera detta framöver.

 

Nu minns jag en sak till! Operationens resultat är kortvarigt, så det blir ingen operation alls om det inte verkar som att jag kan bära ett barn. Hon kunde inte svara på hur lång tid, men äggstockens aktivitet är begränsad. Så det får inte gå allt för lång tid mellan operation och själva barntillverkningen.

Jag trodde först att operationen skulle få igång "systemet" så att jag åtminstone skulle producera mitt eget östrogen, även om själva fortplantningen i övrigt inte funkar. Men eftersom resultatet inte var bestående så opererar man inte enbart för östrogenets skull. Då är det både enklare och bättre att ta östrogen på annat vis, som jag gör nu. Östrogenet minskar klimakteriebesvär och håller skelettet starkt, så det behövs hur det än är.

 

Det är även en kostnadsfråga. Kvinnan vi pratade med var ny så hon visste inte hur det funkar i Uppsala, men i Stockholm måste i alla fall par som redan har barn betala allt själv. Hon skulle kolla upp hur det är för oss. Frågade vad det i så fall handlar om för pengar, och hon tippade på 20-25 000kr. Men som sagt, hon skulle kolla upp det.

 

Nu kan jag inte komma på mer att skriva och har säkert glömt en hel del. Men fråga gärna om ni undrar något!

 

Det var en klar fördel att jag är så ung, och framförallt att äggvävnaden dom sparat och fryst ner är 25 år(dom plockade ur det när jag var 25). Hon ville absolut poängtera att för äggens skull skulle vi absolut inte stressa. För dom är 25 år och kommer inte bli äldre eller förbrukade när tiden går då dom är nedfrysta.

 

Hur det än går så har vi i alla fall en superfin liten grabb, som än så länge är frisk och pigg. Det är mer än vad många någonsin får!

En av mina närmaste vänner hörde av sig igår efter att ha läst senaste inlägget. Hon var jätteorolig att jag fått dåliga besked efter dom senast tagna proverna.

 

Igår kväll fick jag svar, tror klockan var 18.30-19.00 när en sköterska ringde. Den sena tiden var lite oroväckande, för ringer man så sent kanske det handlar om dåliga provsvar som dom vill leverera fortast möjligt.

Sköterskan förklarade att läkaren som utförde undersökningen var ledig en vecka och att provsvaren kommit idag. Därför ville hon ge mig svaren direkt för allas skull.

 

Kan glatt meddela att dom inte hittade några cancerceller, bara ärrvävnad efter strålningen. Dom tyckte alla(som deltog under provtagningen) att allt såg och kändes bra.

Jag ska träffa min läkare den 15:e så jag kommer säkert få mer info då. Just nu räcker det fint med att veta att det dom såg inte var cancer!

 

Jag var hemma hos föräldrarna när beskedet kom, och det var först på hemvägen som jag verkligen förstod innebörden av beskedet.

Ringde Johnnie som var ute med timmerbilen, och han blev jätteglad över mina positiva nyheter. Det var då jag tog till mig resultatet ordentligt, och grät återigen av lycka. Än en gång fick jag klartecken över att jag är frisk, och än en gång kan man pusta ut och se framåt.

Jag var så redo på dåliga besked, för att inte bli allt för besviken. Men nu kan jag alltså slappna av och njuta av livet fullt ut ett tag till. Härligt!

 

Så ikväll blir det nog lite extra härligt fredagsmys här hemma. 1-0 till mig! Eller rättare sagt: 2-1 till mig. 1 poäng till cancern som bröt sig igenom försvaret och slog rot, 2 till mig efter friskförklaringen i höstas och friskhetsbeskedet igår.

 

Bilden är fyra år gammal och togs när vi besökte Aitik uppe i Gällivare.

 

Detta kommer inte bli något långt inlägg då jag både är ordentligt hungrig och trött. Dessutom sitter jag vid Johnnies dator då min laddat ur, och man sitter verkligen inte bra i den här stolen.. Inte undra på att Johnnie inte är superflitig inne på kontoret!

 

Hur som helst, Idag har vi besökt Reproduktionscentrum och fått mer info om vad som komma skall. Känner på mig att det kommer bli ett långt inlägg om jag ska få med alla detaljer, så jag ska ta mig tid imorgon och klottra ner allt. Det får bli mitt fredagsmys!

 

Har hänt en hel del idag, så jag har flera saker att berätta. Både bra och mindre bra saker. Men för att ni ska få en någorlunda bra läsning vill jag ha gott om tid att skriva inläggen. Som sagt, imorgon kommer ni få mycket smaskigt att läsa. Om inte datorn pajar och Ludde är vansinnig från morgon till kväll.

 

På tal om Ludde så verkar han vara magsjuk. Han är dålig i magen, äter jättedåligt och spydde upp all mat utan anledning nu under kvällen. Han kan ju spy om han är lite för vild och oförsiktig om sin nyätna mage, men den här gången kom det bara. Stackarn!

Hoppas bara att vi vuxna klarar oss, och att Ludde blir frisk snabbt. På måndag bär det ju av till Stockholm! Hotellet är bokat och allt klart.

 

Äh, återkommer imorgon!

Nu ska jag tysta min skrikande mage och sedan krypa ner och snarka ikapp med Ludde. Men nu vet ni i alla fall att jag lever.

 

God natt!