Anna - Life is easy if you wear a smile!

Det blev en trasslig helg för min del.

 

På torsdag jobbade jag som vanligt och ja, allt var som det brukar. På kvällen började det ömma i ryggen och jag tog en värktablett, så som jag fått göra en period eftersom stenten irriterat nedre delen av ryggen. Kroppen hade ju känts bättre på sistone, men någon tablett då och då fick jag ta.

Värken ökade trots att jag låg och slappnade av efter att ha tagit tabletten, och till slut började jag må illa. La mig i sängen medans Johnnie tog fram en påse ifall illamåendet skulle bli värre.

 

Smärtan ökade och tillslut fanns det inga alternativ. Jag behövde åka till sjukhuset. Det som övertygade mest var att ju värre smärtan blev, desto mer insåg jag att det inte var ryggen utan njuren som gjorde ont.

Pappa kom som ett skott för att köra mig in så att Johnnie kunde stanna hemma med Ludde. Innan pappa hann komma spydde jag upp hela middagen vi nyligen ätit. Härligt.

På vägen in spydde jag regelbundet i en påse(det lilla som jag kunde få upp) och mellan spyorna låg jag i baksätet och kved.

 

När vi kom till akuten fick vi komma in direkt, och eftersom jag hade så ont och spydde hoppade dom över blodtryck och annat för att gå rakt på sak. I med nål och inom en timme från att vi kom in fick jag det efterlängtade morfinet(Måste träffa läkare osv innan). Äntligen fick man slippa den fruktansvärda smärtan!

 

Röntgades och det visade sig att stenten knycklat ihop sig en aning, och att det var därför jag hade ont. Är nästan helt säker på att läkaren sa att flödet var fint, men det visade sig sen att det var en del blod och vätska i njuren.

 

Alla som varit på akuten vet att man inte får stressa. Stackars pappa satt och sov på en stol och jag i en säng i korridoren. Då och då vaknade vi till, tittade på varandra, utbytte kanske några uppdaterande meningar och somnade sedan om.

På morgonen fick jag komma upp till urologen och tilldelades en säng där. Pappa åkte hem och jag fick, med morfinets hjälp, sova lite bekvämare.

En lång väntan påbörjades. Stenten skulle ut, men det tog tid att få det gjort eftersom många andra behövde opereras. På lördag kväll var det min tur och jag sövdes under ingreppet. Allt gick bra och läkarna var nöjda.

 

När jag kom tillbaka till rummet fick jag äntligen börja äta och dricka. Eftersom operationen/ingreppet kunde bli av närsomhelst fick jag varken äta och dricka under tiden fram tills att det var min tid. Det blev en fasta från torsdag kväll till lördag kväll. Det jag levde på var morfin och dropp.

Från att ha fått morfin mer eller mindre regelbundet fram tills operationen, behövdes inget alls efteråt. Inga problem att komma igång och äta heller, det gick som en dans.

 

På söndagen, alltså igår, fick jag komma hem igen. Jag försökte få läkarna att kolla flödet i urinledaren innan jag åkte hem, men det ville dom inte. Jag tyckte att det kanske vore bättre för alla parter i och med att det inte gick bra förra gången, men jag får lita på att dom vet vad dom gör.

 

Egentligen har jag massor att berätta, olika detaljer och intressanta möten med folk, men det får ni kanske höra om framöver. Orkar inte ta exakt allt just nu.

 

Så, hur mår jag nu då?

Kroppen känns jättebra, det märks att stenten är borta. Inga problem med ryggen, vilket innebär att jag inte behöver ta värktabletter. Ingen sveda, ingen "kissnödig-känsla" som dyker upp ständigt trots att jag just varit på toa, ingen känsla av att inte tömt blåsan ordentligt... Ingenting! (dessa saker är vanliga besvär när man har en stent i urinledaren)

 

Däremot känner jag av njuren lite svagt ibland. Det är mycket troligt att detta beror på den pärs den just gått igenom och känslan har inte blivit värre. Pratade med en sköterska idag om det, och han trodde precis som jag att den var lite mörbultad.

Men även om det akuta problemet är löst så återstår det att se om urinledaren funkar eller inte. Förra gången mådde jag också jättebra några dagar innan den höga febern slog till.

 

Nu går jag som på nålar. Att jag känner av njuren sådär svagt gör inte saken bättre utan stressar mig ännu mer. Jag vågar inte hoppas på att allt är bra, utan tar nästan för givet att det blir problem igen.

Jag känner mig som ett rådjur i en skog full av jägare. Frågan är inte om det kommer ett skott, utan när.

Jag låter fruktansvärt negativ, jag vet. Men min positiva inställning har fått sig en ordentlig törn.

 

Jag grät mig till söms igår, tankarna malde på och vägrade tystna. Somnade tillslut och sov oroligt. Var fortfarande rödgråten när jag vaknade så jag sminkade över det värsta lite snabbt innan jag åkte till jobbet. Jag vet att jag inte har något att dölja eller skämmas för, alla på jobbet vet att jag har det tufft just nu.

Men jag ville inte se så hemsk ut när jag anlände till jobbet efter helgens bravader.

När jag stannade bilen utanför Kyrkans hus kom Erik till mötes och gav mig en ordentlig kram samtidigt som han frågade hur det var. När vi sen pratat igenom min helg kunde vi sätta igång och jobba.

Skönt att få prata med folk och göra olika sysslor, allt känns så mycket bättre. Ångrar inte en sekund att jag åkte till jobbet idag trots att jag knappt hann landa hemma efter sjukhusvistelsen.

 

Vad som orsakade stentens lilla felläge är väldigt oklart. Det första jag tänkte på var självklart min lilla joggingtur, men samtidigt så var det lugn jämfört med allt bus jag och Ludde hittar på. Vi ålar under stolar, jagar varann, kryper och hoppar. Inget jag gjort senaste tiden känns som en självklar anledning.

Skulle även kunna vara så att dom fick den lite "ur balans" när dom försökte dra ur den förra veckan. Vem vet?

 

Nu ska jag bara vila, vila och åter vila i en vecka framåt(förutom jobbet). Det är inget läkarna sagt utan mina egna order. Om allt är frid och fröjd då, kan jag börja gå tillbaka till gamla vanor. Jag ska försöka vila i alla fall, ni vet ju hur jag är..

 

Kom nyss in efter min första joggingtur på mycket länge! Om man nu kan kalla det för joggingtur vill säga. Tog med mig vovven ut på åkern bakom huset och joggade några varv i en rätt liten cirkel(ca 15-20 meter i diameter).

Mest för att känna på hur knän, rygg och övriga delar av kroppen svarar på den ökade belastningen.

 

Det kändes kanon och en våg av glädje sköljde genom kroppen. Detta var helt klart en milstolpe, även om jag är fullt medveten på att det kan komma bakslag.

 

Dessutom har jag bestämt mig för att, nu när jag börjar jogga igen, ändra min löpstil. Den löpstil jag fick lära mig i skolan är helt fel så det är hög tid att lära om mig nu när jag haft en så lång paus.

Att springa på en åker visade sig vara ett bra val, för då blev det så naturligt att springa rätt. Min felaktiga löpstil innebar att jag till exempel slog ner hälen först i backen snett framför kroppen, vilket gör att jag slösar mer energi på varje steg eftersom steget bromsas något. Man ska istället ställa ner framdelen av foten först, och det ska ske under kroppen. På så sätt slösar man alltså mindre energi. Kanske svårt för icke-joggare att förstå hur jag menar, men ni som gillar att träna förstår nog.

 

Hur som helst, härligt att komma ut på en joggingtur. Även om den var extremt kort. Underbart men kort, som en viss Magnus Uggla sjunger.

 

Skulle inte förvåna mig ett dugg om en del negativa människor nu undrar hur sjutton jag kan ut och jogga när jag fortfarande har lite problem med ryggen(på grund av stenten). Men efter det misslyckade försöket att avlägsna stenten kände jag att jag inte längre hade ro att bara ta det lugnt, så jag började träna lite lätt. Lätt styrketräning och 15 minuters cyklande framför tv:n för att ta några exempel. 

Och under den senaste veckan har ryggen varit bättre än den någonsin varit sedan jag fick den nya stenten. Så min taktik verkar funka.

Jag tycker inte att jag tar det lugnare på jobbet heller, snarare tvärt om.

Det går framåt.

 

Tog en bild idag på vart mitt kommande grönsaksland ska ligga. Tanken var att matjorden skulle läggas på plats, gräsfrön skulle vara sådda och ha grott. Plus att mitt land skulle stå mer eller mindre redo inför våren i detta nu.

Vi hade så mycket planer för sommaren men eftersom jag blev dålig fick vi stryka det mesta från listan. Trädgården skulle som sagt fixas, nytt tak och målning av huset och dess grund. Dessutom fanns det en hel del jag tänkt göra hemma hos föräldrarna.

Huset fick sitt tak men målningen blev det inte mycket med. Jag lyckades få krafter att måla grundet en sväng, det är mitt bidrag till husets renovering.

 

Men snart är våren här och man får en ny chans att göra allt man inte hann.

 

Bilden visar alltså mitt område av trädgården. Stockarna ligger som en gräns mellan Johnnies grusplan och själva trädgården. Min plan är att vi ska ha en häck där i framtiden. Ett staket skulle kännas lite tråkigt nämligen. Från stockarna och nästan fram till bildens högra sida är mitt område där jag får husera fritt. Ska lämna lite plats åt vinterns skoterled bara, för jag vill inte att dom plöjer över mina pallkragar.

 

Har även planer på att ställa ett enkelt litet växthus på området. Det hade varit kanon!

Idag var det kyligt ute så vi höll oss inomhus. Jag är visserligen van vid att jobba ute i alla väder, men idag var det alltså inomhusjobb som stod på schemat.

 

Bland annat så skulle en av kyrkorna få upp sina ljusstakar i fönstren, precis som varje år. Så medans jag dammsög hade grabbarna fullt upp med att klättra:

 

Under helgen som var kom första snön här hemma. Bara någon centimeter(om ens det), men myskänslan infann sig ändå!

 

 

I morse åkte vi in till sjukhuset som planerat. Ludde fick följa med istället för att vara på dagis eftersom han fortfarande sover lite oroligt efter febern. Vi vill inte lämna honom på dagis förrän han är sig själv igen och sover bra.

 

"Grabbarna" lämnade av mig vid ingång 70 och åkte sedan vidare för att titta på grävmaskiner och lastbilar i väntan på samtal från mig.

På kallelsen stod det att det kunde bli lite väntan, men jag hann bara läsa en Kalle Anka-serie innan det var min tur. Typiskt, jag som för en gångs skull hittade en rolig tidning bland alla "tanttidningar" och liknande.

 

Fick en underbar sköterska som jag tyvärr inte minns namnet på. Hon var så sprallig, och vi fann varandra direkt. Allt känns så mycket lättare med bra sköterskor och läkare!

Glömde helt bort att vara nervös och orolig, för hon distraherade mig med sitt glada humör. Hon förklarade väldigt bra vad som skulle hända i detalj. Om jag förstod henne rätt hade hon till och med varit med om ingreppet själv. Inte för att hon behövde, utan för att hon ville veta hur det kändes så att hon kunde vara ärlig och förstående när hon har patienter. Såna sköterskor gillar jag, för hur många gånger har jag inte hört: "Det gör inte alls ont" fast att det sen gör jätteont?

 

Först och främst skulle urinröret bedövas(tack och lov då jag har mina strålskadade slemhinnor) och det skulle göras genom att hon helt enkelt sprutade in ett medel i röret.

Hon förklarade att det skulle svida en aning, men inte göra ont. Hon hade så rätt. Lite obehagligt, men ingen smärta.

 

Sen kom läkaren in, nu var det dags.

Som tur var fanns en skärm som även jag kunde se, och på så sätt kunde jag följa händelseförloppet med egna ögon. På så vis tar nyfikenheten över och jag distraheras från själva ingreppet.

Visst kändes det när dom gick in med kamera och tång, men inte alls så farligt som det låter.

På skärmen såg man hur tången sökte sig fram till själva stenten. Stenten går tydligen hela vägen ner i blåsan, så dom behövde inte upp och böka långt upp i urinledaren.  

Verktyget nöp tag i stenten och dom drog. Vi alla hörde hur det knäppte till när instrumentet tappade taget. Ett försök till. Samma sak där.

Tredje försöket. Nix, verktyget tappade taget igen.

 

Läkaren avbröt ingreppet då han ansåg att det inte skulle gå. Det behövdes starkare verktyg, och starkare verktyg innebär mer bedövning. "Vi hör av oss om en ny tid".

Det något mer komplicerade ingreppet skulle göras på ett annat ställe på sjukhuset och då skulle jag som sagt få mer bedövning och få vara groggy under ingreppet.

Så det var bara att ta på sig byxorna igen och traska därifrån. Eftersom det blev problem förra gången fick jag hämta medicin i form av antibiotika på apoteket. Dom ska tas i förebyggande syfte.

 

Jag kan erkänna att jag hade gråten i halsen när jag ringde Johnnie för att förklara att jag var klar och att stenten satt kvar. Nog för att jag var beredd på att det kunde gå dåligt, men att dom inte ens skulle få ut stenten fanns inte med i planerna.

Samtidigt måste jag säga som min sköterska: Skönt att läkaren valde att avbryta efter några försök så han inte bara försöker och försöker om och om igen. Nog för att det inte var så illa som jag trott, men hade läkaren valt att fortsätta "bråka" hade jag nog gått därifrån med en mycket negativare känsla.

 

Om jag förstod läkaren rätt skulle ett nytt försök göras inom en mycket snar framtid. Dom ska som sagt ringa eller skicka kallelse.

Så har sitter jag, snopen. Med en fnissande liten stent inombords som klamrar sig fast. Kanske har den fastnat lite uppe i njuren? Kanske det är därför jag får så ont i njuren om jag blir kissnödig?

Läkaren förklarade dessutom att den här stenten vidgade röret mer än den förra. Så förhoppningsvis ska det gå bättre denna gång. Om vi får ut den någon gång vill säga.

 

Bättre lycka nästa gång.

 

Ludde mår mycket bättre idag, men vi är hemma idag med. Under gårdagen spydde han en sväng så vi håller oss borta för säkerhetsskull. Jag hoppas som sagt verkligen att jag inte drabbas av några Luddebaciller, för det skulle betyda att morgondagens ingrepp inte blir av som planerat.

 

Jag känner mig verkligen redo mentalt för nästa steg i denna följetong, vad detta steg än innebär. Förhoppningsvis kommer urinledningen funka, men jag försöker verkligen förbereda mig på att det inte kommer det. Jag försöker tänka negativt för en gångs skull! På så vis kanske jag inte blir lika besviken som vid förra gångens bakslag.

 

Jag pratade med urologen igår, dvs dom som ska utföra ingreppet imorgon. Jag ville höra mig för om när undersökningen av urinvägarna blir av så att dom förhoppningsvis hinner se att det inte funkar innan febern och smärtan kommer. Hon visste inte när detta skulle bli av utan hänvisade mig till att prata med läkaren imorgon. "Det är samma läkare som förra gången, så han bör vara förberedd på att det kanske inte funkar eftersom det blev trassel förra gången" svarade hon.

Frågade dessutom om jag kunde få lugnande om jag blev för nervös innan ingreppet. Lät som om det inte skulle vara några problem. Jag känner mig lugn idag men vet inte alls hur det kommer kännas imorgon.  

 

Förr tacklade jag varje situation på sjukhuset med humor och nyfikenhet samtidigt som jag var en aning naiv. Numera har rädslan för smärta tagit över och det är svårt att slappna av.

Inte blir det bättre av att problemen bara avlöser varandra. På så vis kan man aldrig slappna av och må så bra som man skulle vilja.

 

Idag hann jag endast jobba 2 timmar innan dagis ringde och förklarade att Ludde hade feber och var otröstlig. Som tur var hade jag inte hunnit lämna Kyrkans Hus, så det tog max 10 minuter för mig att ta mig till dagiset för att hämta Lilleman.

Och ja, det var ingen tvekan om att han blivit sjuk. Han grät ordentligt när jag satte på honom ytterkläderna, typisk sjukgråt och inte trotsgråt.

 

Väl hemma tittade vi på tv och sen kröp vi ner i sängen och sov. Sov lääänge, fast vaknade till då och då på grund av Luddes feber.

Ludde är sällan såhär sjuk, men när han väl är det vill han sitta/ligga som en koalabjörn i ens famn hela tiden. Därför har jag inte gjort ett dugg idag mer än att mysa med den lilla sjuklingen. När Johnnie kom hem åt vi middag, fast Ludde ville inte äta. Inte ens äppelpajen slank ner i honom(men vi andra frossade..)

 

Nu ligger grabbarna i sängen och sover. Johnnie ska upp tidigt och Ludde är febertrött. Själv är jag pigg som en mört, men ska strax sova jag med. Ludde kommer säkert sova oroligt och då är det bra om jag hinner sova lite mellan svängarna.

 

Gäller att hålla tummarna nu för att jag inte drabbas av några sjukdomsbaciller, för på onsdag ska jag som sagt till sjukhuset. Känner mig hittills lugn, men samtidigt väldigt redo och laddad.

 

Kom nyss hem från en liten "byfest" här i närheten. Härligt att ha en samlingsplats där vi kan grilla, ta en öl, prata och komma o gå som vi vill.  

Blev gott om folk, trots att det börjar bli sent på året och därmed rätt kyligt. För min del spelar det ingen roll hur jag klär mig, jag fryser alltid. Frös rätt mycket i början, men när brasan och grillen hade kommit igång blev det lite varmare. Då frös jag inte alls.

 

Strax innan midnatt gav jag upp och begav mig hemåt. Brasan hade brunnit ut och kylan började komma krypande på nytt. Dessutom började ryggen sakta men säkert göra sig påmind.

Eftersom jag äter värktabletter hade jag handlat på mig lite alkoholfria alternativ som jag hade med mig.

 

Härligt att träffa alla igen, men nu dröjer det nog till våren innan grillplatsen agerar festplats på nytt.

 

Kändes konstigt att göra sig klar inför festligheterna. Jag som har gått i mammabyxor/mjukisbyxor, hästsvans och osminkad nästan hela sommaren mindes knappt hur man gjorde sig fin.

Samtidigt känns det otroligt bra att se sig i spegeln och känna sig snygg för en gångs skull. Jag behöver den känslan nu efter allt elände.

 

 

 

Idag var Jens och Pelle lediga så jag fick vara chef för en dag. Jens hade rabblat upp lite smått och gott jag och den andra vikarien kunde pyssla med under dagen, så vi gick inte sysslolösa.

Jag gillar att planera och utforma dagen med dess sysslor lite som jag själv vill, eftersom jag är van sedan tidigare att jobba rätt mycket självständigt. Så att ha en lista att gå efter och sen ta det i sin egna ordning passar mig utmärkt.

Förövrigt älskar jag att skriva listor, eftersom man då inte behöver stanna upp och fundera över nästa steg. Då kan man bara tuffa på med nästa syssla så fort den första är klar.

 

Eftersom den andra vikarien jobbade sin sista dag idag åkte vi till Kyrkans hus och hade en "avskedsfika" till hans ära.

 

Eftersom jag jobbar halvtid får vikarien jobba på en stund utan mig. Men han har koll och är duktig så det fixar han galant. Då kan han ta allt i sin takt. Ibland misstänker jag att jag omedvetet stressar på honom lite, eftersom jag gärna jobbar i ett högt tempo. Detta är dock något jag försöker jobba med nu när jag är lite "skör" på grund av stenten.

 

Mot slutet av förmiddagen höll vi på med att klippa ner en häck, och vi hade sånt flyt att jag gärna jobbat vidare några timmar till. Fick verkligen tvinga mig att åka därifrån, skulle ju hämta Ludde på dagis en bestämd tid.

Det är så roligt att jobba när allt bara flyter på!

 

Ludde hade uppenbarligen samma flyt, för han ville inte heller lämna sin "arbetsplats"(dvs dagis). Han blev arg först, men dagisfröknarna hjälpte mig att övertala Ludde. Han har fått en lite rolig vana. Häromdagen fick Ludde med sig en påse med sin använda blöja i för att slänga den utanför dagiset i deras soptunna. Fröknarna lägger alltid påsar med blöjor utanför dörren för att sedan kasta dom, men numera när Ludde ser dessa tar han dom med sig och kastar.

Han är en hjälpsam och framförallt ordningssam liten kille. (varifrån kom dom generna!?)

 

Ryggen har känts bra hela dagen, fram tills nu. När jag städade i barnlokalerna inne i Kyrkans hus reagerade jag på hur bra ryggen kändes för en gångs skull. Sen satt vi i möte en bra stund, vilket var skönt för ryggen. Blir dock väldigt rastlös av att sitta ner längre stunder, så mot slutet började det krypa ordentligt i kroppen.

Finns en anledning till att jag valt jobb där jag arbetar mycket med kroppen..

 

Efter jobbet hämtade jag Ludde och sen åkte vi hem till mina föräldrar för att träffa min syster en sista sväng innan hon åker. Hon ska nämligen säsongsarbeta uppe i Sälen hela vintern. Känns vemodigt kan jag erkänna, eftersom hon är så långt bort. Har dock en liten idé om att åka upp till henne under vintern, eftersom det inte blev någon semester i somras..

Vi blev bjudna på god mat och trevligt sällskap. Jag glömde bort att vara rädd om ryggen och stod/lyfte Ludde mer än jag bör, för nu ömmar ryggen. Det är verkligen en balansgång när det kommer till att hålla ryggen "nöjd".

 

Nu sover Ludde en stund och jag satte mig här. Kan inte göra mycket annat för tillfället. Hade hellre städat och pysslat här hemma, men det får vänta tills det känns bättre.

 

På lördag ska vi ha lite festligheter här i "byn", och jag hade hoppats på att kunna ta någon öl eller två. Verkar dock som om jag måste ta mina värktabletter regelbundet för att hålla värken i schack, och då blir det till att avstå alkohol för min del.

 

Nu vaknade Ludde, så jag måste avsluta inlägget lite hastigt. Tjao!

 

Dagen började med städning av lokalerna där kyrkans barnverksamhet håller till. Vad ungarna lär sig där är dock oklart, eftersom jag hittade en mjukispanda i ungarnas stekpanna. Såg aningen obehagligt ut. När jag var liten lekte man med mjukdjuren, är dagens ungar lite mer "hårdhudade" och grymma kanske?

 

Som ni säkert redan vet jobbar jag halvdag och hämtar Ludde på dagis vid lunch. Efter att ha hämtat honom, åkt hem och lagt honom i sin säng(dags att sova en stund), satte jag mig i soffan med en matlåda för att skotta i mig lunch.

Vid den tiden visas alla dom onödigaste programmen, plus massor av repriser man inte vill se.

Bläddrade lite snabbt och stannade till på kundskapskanalen som jag sällan kollar på. Det var ett program vid namn "Time scanner" eller möjligtvis "Time scanners" som precis börjat.

Handlade om att dom med modern teknik scannade historiska byggnader som man inte kan göra utgrävningar vid. På så vis kunde dom se hur byggnader, pyramider och liknande var uppbyggda, utan att behöva förstöra något.

 

Just detta avsnitt var från Inkafolkets stad uppe i bergen, Machu Picchu. Det var så otroligt intressant att jag knappt kunde släppa blicken från tv:n utan formligen skopade i mig maten utan att knappt kasta en blick ner på maten. När jag ätit upp satt jag med uppspärrade ögon och halvöppen mun och var helt inne i programmet.

Jag vet lite om Inkafolket efter att ha sett Vetenskapens Värld för säkert 15 år sedan, men skäms nästan över att jag inte vetat mer om detta fantastiska folk.

Helt häpnadsväckande byggnader och så genomtänkta idéer att jag känner mig dummare än en sten. Vattensystemet var otroligt genomtänkt och jag kan inte förstå att allt detta byggdes för 500 år sedan. Att bygga en hel stad på den höjden måste ha krävt massor av blod, svett och tårar, men bra byggde dom utan tvekan med tanke på hur stabilt det står där uppe på 500 meters höjd.

 

Och vilket tid dom la ner på varje sten! Rundade kanter, men perfekt hoplagda så att man inte ens kunde peta in ett bankkort mellan stenarna. Såg ut som något väldigt modernt(om ens det) och då ska man alltså ha i åtanke att allt detta byggdes för flera hundra år sedan med dom verktyg som fanns då.

Otroligt.

 

  

Usch, ryggen samarbetar inte alls.

Under hela veckan har jag, med hjälp av lite värktabletter(receptfria) kunnat jobba utan några problem. Har dock gjort det medvetna valet att sova en stund samtidigt som Ludde när vi kommit hem vid lunch, för att både min kropp och mitt huvud ska få vila.

Men i går var jag dum nog att börja pyssla med annat, diska, tvätta och liknande. Efter det hade jag mer problem med ryggen än tidigare. Jag upplever inte att det blir sämre av lyft(även om det självklart bör undvikas för säkerhetsskull) utan snarare av att gå och stå mycket.

 

Idag när jag klev upp var lite av värken kvar, men jag lämnade Ludde på dagis och åkte till jobbet som vanligt ändå. Informerade dock arbetskamraten om detta så att han var medveten om det.

Var en lugn dag så det gick bra att jobba. Vilade en stund efter lunch och sen åkte jag hem till föräldrarna och åt lite mat. Sen fick Luddes moster leka med honom medans jag läste en tidning.

 

Imorgon ska Luddes faster ta hand om honom en stund så att han får leka av sig lite nu när jag är något handikappad.

Förhoppningsvis räcker det med vila för att ryggen ska bli bättre, annars får jag sjukskriva mig ytterligare någon vecka eller två. Vilket jag inte är sugen på nu när jag äntligen kommit tillbaka till jobbet.

 

Jag är så fruktansvärt sugen på att träna och motivationen är bättre än någonsin, men det är ju bara att glömma tillsvidare.

 

Man undrar ju när cancerns efterskalv ska ge sig? Tänk att det fanns folk som trodde att allt var över när cancerbehandlingen avslutades. Och då menar jag "över" som att man kunde börja jobba, träna och leva som vanligt direkt. Cancern må ha flytt, men resan tillbaka är längre än man vill tro.

 

 

Från att ha fått en ordentligt solig start på denna månad återgick vädret till att vara lite mer novemberlikt.

Några minusgrader, is på bilrutorna, grått och dimma.

Dagen började bra, jag skulle i vanlig ordning åka med Ludde till dagis innan jobbet och låg bra till tidsmässigt.

Ludde var pigg och glad och allt flöt på fint. Tills att jag hoppat in i bilen.

Kopplingen började trassla lite igår, men jag hade den naiva tron om att det antingen skulle ordna sig självt eller åtminstone gå att köra med ändå. Men icke, kom inte hemifrån ens. Eller rättare sagt, vågade inte åka hemifrån eftersom jag förstod att kopplingen knappast skulle samarbeta bättre.

 

Ringde mamma, hon var på väg mot sitt jobb men hade möjlighet att svänga förbi och hämta upp oss. Vi stannade till på hennes jobb där hon fick kliva ur, sen åkte jag och lilleman vidare mot dagis(som jag pratat med och förklarat att vi var lite sena).

Lämnade av honom och åkte till jobbet. Tack vare mamma blev jag endast 30 minuter sen. Inte för att någon skulle bråka om det, bilproblem får alla någon gång så folk är förstående.

 

Jobbandet gick bra. Städning på Kyrkans Hus, sen gravljusplockning och sen trimning av en häck. Jag älskar att jobba med kroppen, varje dag blir som ett träningspass om man har lite tempo och ser till att röra sig rätt.

För var dag som går känns det allt bättre i kroppen då styrkan och uthålligheten är på väg åt rätt håll (för en gångs skull)

 

Jag riktigt längtar till nästa arbetsdag!

 

Min läkare ringde igår. Eller rättare sagt en av dom, har några stycken vid det här laget.

 

Hon frågade lite hur det var och jag rabblade vant upp allt jag kunde tänka mig var av intresse. Sen pratade hon på om hur framtiden såg ut och jag ställde frågor.

 

Den 18:e november ska jag in till sjukhuset för att ta bort stenten. Sen ska det hela följas upp med röntgen för att kontrollera att flödet i urinvägarna ser bra ut.

Jag frågade om detta skulle ske rätt omgående efter att stenten avlägsnats, eftersom jag inte vill riskera att bli lika dålig igen. Hög feber och den värsta frossan jag någonsin haft. Hon svarade att jag blev så dålig förra gången eftersom bakterier hamnat i njuren, i vanliga fall får man "bara" ont.

Hon kunde inte garantera att undersökningen av urinvägarna skulle ske nära inpå, men att dom skulle försöka. Om jag blev dålig skulle jag kunna få en sådan undersökning akut. Känns som om det vore bättre att se till att boka in "stentborttagningen" och urinvägsundersökningen tillsammans? Borde vara effektivare för alla parter..

Ska ringa urologen(dom som tar bort stenten) och kolla med dom hur dom tänkt, och se om jag kan ordna detta på ett smidigt sätt.

 

När min läkare fick veta att jag börjat jobba(var på jobbet när hon ringde) lät hon lite tveksam på rösten. Det kom inga protester, men rösten avslöjade att hon var osäker på om jag var redo för jobb.

Jag förklarade att jag kände mig tillräckligt bra och att jag bara jobbade halvdagar. Jag lovade att höra av mig till henne om det inte gick bra att jobba och behövde mer sjukskrivning och då lät hon lite lugnare.

Både läkare och sjuksköterskor där på kvinnokliniken vet vid det här laget att jag är en rätt "envis jäkel" som gärna biter ihop trots smärta och problem, så dom har själva berättat att dom är lite på sin vakt.

 

Jag berättade för läkaren att jag fick ont i njuren när urinblåsan blev full, och hon hade två teorier:

1) När blåsan blir full kanske vätskenivån där blir så hög att de blir urin kvar i njuren. Sen rinner det ner och vidare ut när blåsan töms.

2) När jag får den där "blåsan är full-känslan" drar kanske blåsan ihop sig lite. Detta kan göra att stenten, som tydligen sitter fast med en "knorr" i blåsan och en i njuren, rör sig en aning vilket kanske ger den ömma känslan i njuren.

 

Hon kunde förstås inte svara exakt på varför, men hon hade dom teorierna. Hon undrade om jag känt så med katetern med, men det kom först efter att jag fått stenten. Detta gör att man gärna pekar ut stenten som boven i dramat.

Men problemet försvinner direkt när blåsan töms, så det stör mig inte så mycket så länge jag kan springa på toa när det behövs.

 

Vad pratade vi om mer?

Jag frågade om vad som skulle göras utifall det inte funkade denna gång heller. Fanns det permanenta lösningar?

Permanenta lagningar av ledningen var(om jag förstod henne korrekt) rätt stora ingrepp och det ville man helst undvika då det kunde påverka urinvägarna negativt. Problem med att tömma blåsan och liknande.

Om problemet kunde fixas med en stent var det helt klart att föredra. Jag är dock rädd för att det inte ska funka denna gång heller, och allt ska upprepas ytterligare en gång.

 

Förövrigt så känner jag mig lugn inför att ta bort stenten. Detta gör att jag inte kommer be om sövning, men kommer ringa urologen och höra mig för om alternativ om jag blir nervös på plats. Om det finns möjlighet att få lugnande osv.

Hela anledningen till min tidigare nervositet kring detta ingrepp beror på att slemhinnorna är så sköra efter strålningen att minsta lilla kan göra riktigt ont. Och därför känns det inte lockande att dom ska in i urinblåsan och dra ut stenten den vägen.

Men som sagt så känner jag mig lugn nu och förhoppningsvis håller den känslan i sig.

 

Samlar kraft och energi tillsammans med denna lilla duracellkanin. Tänk om man hade åtminstone 50% av hans energi!? Bilden togs under gårdagens lilla promenad.

 

 

 Det tråkiga med att jobba halvtid är att man knappt hinner börja innan man ska sluta. Jag kan visserligen välja lite själv hur jag ska fördela timmarna över veckan, men eftersom jag är lite "skör" och otränad känns det vettigt att börja med halva dagar nu tills jag vant kroppen med arbete igen.

 

Idag var det städning av en kyrkogård som stod på schemat. Dom har tidigare fått bort det mesta av löven som fallit, men vissa träd hade inte tappat allt då så vi hade lite löv att ta reda på idag.

Jag har endast blåst löv en gång tidigare så jag hade fullt upp att få löven dit jag ville. Kan jämföras med att fösa får. Några sticker åt ena hållet, när man hämtar dom sticker några åt andra hållet..

Jag blåste ut löven från muren, gravstenar och buskar och sen kom jobbarkompisen och samlade upp allt med gräsklipparen som har uppsamlare.

 

Fick lite snits på blåsandet tillslut, men då var vi klara så jag kunde inte utnyttja mina nya kunskaper speciellt mycket.

Det var roligt även om det var lite knepigt, precis som att trimma gräs runt gravstenarna om somrarna.

 

 Det gick bra med kroppen trots ansträngningen. Känns bra att vara igång igen, även om jag får vara lite försiktig nu i början. Men jag har bra jobbarkompisar som regelbundet kollar hur det är och ser till att jag inte tar i för hårt.

 

Första bilden blev lite suddig då motorn jag bar på ryggen vibrerade.  

Jag och en kompis har äntligen börjat klura på hur min nya bloggdesign ska se ut. Min nuvarande header(bilden längst upp) är flera år gammal och jag känner inte att den representerar mitt liv så bra längre.

 

Eftersom det är ni som läser bloggen får ni gärna komma med förslag på utseende, bilder m.m. Kanske ni vet någon blogg som har väldigt snygg design?

 

Första jobbdagen avklarad utan problem.

Vaknade i tid, båda grabbarna var glada när jag väckte dom(Johnnie skulle åka samma tid som mig), inga problem att lämna Ludde på dagis, jobbandet gick bra, Ludde följde glatt med hem när jag hämtade honom vid lunch.

Nu sover han en stund och jag ska äta något. Ludde åt på dagis så han fick hoppa i säng direkt efter att ha mellanlandat på skötbordet. Han ville dock inte sova, men nu sover han som en liten gris.

 

Sedan jag var på jobbet senast har sommaren övergått till höst. Jag skrev ju igår att November inte kunde ha börjat bättre med tanke på det härliga vädret, och idag kan jag meddela att min första dag på jobbet efter sjukskrivningen absolut inte kunde varit bättre.

Kanonväder, varmt, trevligt sällskap av glada människor och lagom sysslor att börja med såhär efter "ledigheten".

 

November kunde inte ha börjat bättre med tanke på denna fina dag full av sol.  Och nu när jag sitter här vid datorn har jag en underbar utsikt över himlen som är alldeles röd efter att solen gått ner i fjärran.