Mars - Lamm, löpning och gröna fingrar

Dagarna rullar på och vi är redan i mars! Då och då får vi riktiga vårdagar men dom klassiska bakslagen kommer som ett brev på posten.
 
Tidigare idag kände jag mig sugen på att skriva ett nytt inlägg här, och det kändes som om jag hade massor att berätta. Men nu, när jag väl sitter här, är jag helt tom i huvudet. Samma sak varje gång.
 
När jag och Ludde kom hem efter jobb och dagis åt vi lite lasagnerester innan vi begav oss till stallet. Mamma är/har precis varit magsjuk så vi höll oss ute i stallet(hästarna står på föräldrarnas gård, om någon missat det).
Magsjuka är verkligen inte kul, det vet jag. Men jag måste säga att jag älskar folks reaktioner när sjukdomen kommer på tal.
Tänk dig att du och dina arbetskamrater sitter i fikarummet och pratar. Plötsligt framgår det att en av personerna har ett barn som precis varit magsjuk. Man kan riktigt se skräcken i folks ögon när dom inser att bacillerna kan komma flygande genom luften vilken sekund som helst.
Det är då man inser att vi lever i ett (sjukdomsmässigt) förskonat land. Magsjuka går ju trots allt över väldigt fort, om man till exempel jämför med förkylningar som man kan kämpa mot i flera veckor.
Och så har vi det klassiska illamåendet som man känner efter att ha träffat någon som kan ha smittat en. Detta även om man inte ens är smittad..Är det inte lite komiskt?
 
Vi har varit ovanligt friska länge nu, så jag räknar med att vi får något härligt innan sjukdomsperioden lugnar sig. Hela februari, eller VABruari som småbarnsföräldrar brukar kalla månaden, var vi friska.
 
Hur som helst, vi åkte till stallet och mockade i vanlig ordning. Ludde kan rutinerna nu och hjälper gärna till. Han kan till och med bli arg om jag råkar ta något av det han vill mocka ut. Han mockar, ströar, delar ut hö och sopar golvet.
Idag ville han även hjälpa till att ta in hästarna. Jag hade tänkt ta alla 3 på en gång eftersom det funkar så bra med dessa hästar, men fick ändra på planerna för Luddes skull.
Min häst Skruttan "går i skolan" hos en tränare i Västerås för tillfället, så vi har bara 3 hästar kvar hemma just nu. Det går utmärkt att ta alla 3 samtidigt, Bullen på höger sida och ponnyerna på min vänstra.
När vi hade dom förra ponnyerna kvar hände det att jag till och med tog 4 samtidigt. Smidigt med väluppfostrade och snälla hästar!
 
Eftersom Ludde ville leda Bullen tog vi honom ensam först. Ludde ledde men jag assisterade. Bullen må vara snäll, men man vet ju aldrig.
Ludde var sen nöjd med sitt stalljobb så jag tog in dom sista två.
 
Lite mys med lammen hann vi med också. Årets första födsel resulterade i trillingar, vilket självklart ställde till lite problem. Tackan var duktig men hon hade inte alls mjölk för alla så en av lammen bor i föräldrarnas kök för tillfället. När den blivit lite starkare ska den få flytta ut igen.
Jag hade visat bilder på lammen för Ludde, så han visste att dom kommit. När han nu klev in i lösdriften blev han helt till sig över dom små liven. Jag fick dock påminna honom regelbundet att röra sig lugnt och prata tyst. Tackan blev nämligen nervös när vi var där.
Ludde fick klappa lammen lite och sen gick vi. Lite pyssel med den övriga fårflocken blev det innan vi gick ut från lösdriften.
Ludde har alltid haft stor respekt för djuren men nu vågar han gå in till fåren själv. Under uppsikt såklart. Han gillar fåren, det beror nog på deras behändiga storlek. Kor och hästar är lite väl stora.
 
 
Vi avslutade vistelsen med att hämta ägg från hönshuset. Ludde älskar att plocka ägg. Jag med för den delen, den sysslan blir aldrig tråkig!
 
När vi sedan började rulla hemåt tänkte jag på vilken rik uppväxt Ludde får. När Ludde föddes ville jag verkligen ge honom åtminstone en gnutta av den härliga uppväxt jag fått.
Jag och mina syskon växte upp på en mjölkgård och fick delta mycket i sysslorna.
Ludde vill så gärna hjälpa till, och även om det inte blir som jag vill ha det alla gånger så måste jag ändå uppmuntra viljan. Om jag ständigt hindrar honom eller gör jobbet åt honom kommer han aldrig vilja hjälpa till igen.
Det har hänt att han tappat ett ägg i backen och liknande, men det gör inget. Sålänge han inte gör det för att vara elak så.
 
Jaha, vad händer annars?
Jag har börjat springa igen, och knäna känns än så länge strålande. Gym, cykling och promenader i all ära, men få saker slår en riktigt härlig löprunda!
 
Odlingssäsongen har börjat här hemma. Kunde inte hålla mig så jag har sått chili, paprika och jordgubbar redan. Dessutom har jag och mamma börjat odla kastanjer för skojs skull. Det var mamma som började fundera över att försöka odla, så jag forskade fram bra metoder.
Dessutom fixade jag en hink(!) kastanjer åt henne efter att hon bett min plocka några. En av kyrkorna har två träd alldeles bredvid.
Jag började kalla henne för "Crazy kastanje-Lady" men efter att själv ha hakat på hamnade även jag under denna titel. 10 stycken har jag just nu som grott. Johnnie är orolig att jag tänker plantera alla i trädgården.
 
 
Plantering av pelargonskott. Har hur många som helst nu, men vet inte hur jag ska få plats med alla..
 

Att göra någon glad.

I lördags tog jag in min travhäst Bullen från hagen och gjorde honom klar för en ridtur.
Det är inte helt lätt att vara hästägare under höst och vår då hästarna mer än gärna rullar sig i leran. Och som alla hästägare vet tar det sin lilla tid att borsta av denna lera och få hästen relativt ren. Rätt ofta tar detta längre tid än själva ridturen..
 
När Bullen var klar hoppade jag upp och red iväg. Det var ett tag sen jag sist red på Bullen eftersom han tappat en sko ute i hagen och det tog ett tag innan hovslagaren kom. Var ändå dags för ett ordentligt hovslagarbesök så jag valde att ta det istället för ett snabbare tappsko-besök.
 
Det märktes på bullen att han gillade att komma ut igen. Vi hann bara ut från gårdens utfart innan vi såg att det var folk vid jaktkojan som byggts på grannmarken. Eftersom Bullen gärna blir lite extra fjantig när han inte ridits regelbundet märkte jag att han spände sig lite och hade all fokus på jaktkojans besökare.
Två små grabbar i åldrarna 3 och ca 5-6 fick snabbt syn på oss och började försiktigt gå mot oss. När våra vägar korsades stannade pojkarna och frågade blygt om dom fick klappa på hästen.
 
"Det får ni gärna göra!" svarade jag och stannade Bullen.
Grabbarna blev synligt förtjusta och kom närmare. Lill-killen började röra sig mot Bullens bakdel, antagligen för att klappa honom på "skinkan" men jag hejdade honom fort.
Jag berättade att dom kunde klappa honom på bogen och mulen, vilket dom glatt började göra.
 
Barnens far, som pysslat med en brasa, stod en bit bort och fotade. Sen ropade grabbarna till honom:
"Pappa, vill du också klappa??"
"Jättegärna!" Sa han och stegade fram till oss.
Han var jättetrevlig och förklarade att dom kom från Stockholm och var där för att kolla till jaktplatsen(Han är med i jaktlaget som jagar där) och samtidigt vara ute på en liten utflyckt med barnen.
Vi pratade en lång stund om hur viktigt det är för barn att komma ut i naturen och träffa djur, samtidigt som grabbarna klappade, kelade och matade Bullen.
Vad tyckte Bullen då? Jo, han njöt till fullo av uppmärksamheten.
 
Tillslut var det dags för familjen att grilla korv och vi skulle skritta vidare. Dom tackade så mycket och det syntes att dom var väldigt nöjda.
Egentligen hade jag lite tidspress då vi skulle på festligheter senare på kvällen, men det värmde så gott i hjärtat att se pojkarnas glittrande ögon att jag helt enkelt inte kunde låta bli att ta mig tid åt dom.
Som ni vet är jag väldigt mån om att barn ska få en bra uppväxt, och tycker det är väldigt viktigt att både vara öppen och tillmötesgående, samtidigt som jag lär dom lite om djur och natur.
Jag tror på att kärlek och glädje föder mer kärlek och glädje, och genom att ge lite av min "dyrbara" tid gjorde jag deras dag så mycket bättre.
 
Det blev en kort ridtur. Men när vi åter kom skrittande förbi jaktkojan kom grabbarna glatt fram igen. Dom klappade Bullen och tog farväl innan vi sedan skrittade hem till stallet.
 
Få saker känns så bra som att göra andra glada och jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att det krävs så lite. Det kan räcka med ett leende, en hälsning eller att släppa förbi någon med få varor i kassan när man besöker mataffären.
 
 
 
 

Maskinvisning

Idag har vi åkt runt på olika maskinvisningar i Uppsalaområdet. Ludde har minst sagt varit i himmelen och pratat, pekat och provsuttit konstant.
Även en hel del fikabröd och kaffe hann vi med. Även Ludde dricker kaffe, så när jag frågade om han ville ha saft eller kaffe fick jag ett bestämt svar: "Kaffe!"
När vi slog oss ner vid ett bord för att fika hade Johnnie hört en man säga till sin kamrat: "Ungen dricker kaffe!"
 
 
På hemvägen svängde vi förbi Emmaus där jag köpte en gungstol i all hast. Hittade på en fin, och eftersom både jag och min syster velat ha en kunde jag inte låta bli att handla. Jag är tveksam till om vi har plats för den här hemma dock. Om inte så får syrran den.
 
När vi kom hem stekte jag pannkakor och sen åkte jag och Ludde till stallet en sväng. Där mockade jag stallet medans Ludde lekte, sen klappade vi kor och kalvar innan vi till sist åkte hem. Ludde var ordentligt trött efter dagens alla äventyr och sover nu som en stock. När jag skrivit klart detta och nattmackan är uppäten tänker jag också hälsa på John Blund.
Det sägs att man inte ska äta innan läggdags, men jag kan verkligen inte sova om jag inte ätit. Dom gånger jag försökt att lägga mig utan nyäten mat i magen har jag fått kliva upp och snabbt tugga i mig en frukt.
 
 

Inkafolket

Som ni säkert redan vet jobbar jag halvdag och hämtar Ludde på dagis vid lunch. Efter att ha hämtat honom, åkt hem och lagt honom i sin säng(dags att sova en stund), satte jag mig i soffan med en matlåda för att skotta i mig lunch.
Vid den tiden visas alla dom onödigaste programmen, plus massor av repriser man inte vill se.
Bläddrade lite snabbt och stannade till på kundskapskanalen som jag sällan kollar på. Det var ett program vid namn "Time scanner" eller möjligtvis "Time scanners" som precis börjat.
Handlade om att dom med modern teknik scannade historiska byggnader som man inte kan göra utgrävningar vid. På så vis kunde dom se hur byggnader, pyramider och liknande var uppbyggda, utan att behöva förstöra något.
 
Just detta avsnitt var från Inkafolkets stad uppe i bergen, Machu Picchu. Det var så otroligt intressant att jag knappt kunde släppa blicken från tv:n utan formligen skopade i mig maten utan att knappt kasta en blick ner på maten. När jag ätit upp satt jag med uppspärrade ögon och halvöppen mun och var helt inne i programmet.
Jag vet lite om Inkafolket efter att ha sett Vetenskapens Värld för säkert 15 år sedan, men skäms nästan över att jag inte vetat mer om detta fantastiska folk.
Helt häpnadsväckande byggnader och så genomtänkta idéer att jag känner mig dummare än en sten. Vattensystemet var otroligt genomtänkt och jag kan inte förstå att allt detta byggdes för 500 år sedan. Att bygga en hel stad på den höjden måste ha krävt massor av blod, svett och tårar, men bra byggde dom utan tvekan med tanke på hur stabilt det står där uppe på 500 meters höjd.
 
Och vilket tid dom la ner på varje sten! Rundade kanter, men perfekt hoplagda så att man inte ens kunde peta in ett bankkort mellan stenarna. Såg ut som något väldigt modernt(om ens det) och då ska man alltså ha i åtanke att allt detta byggdes för flera hundra år sedan med dom verktyg som fanns då.
Otroligt.
 
  

Bloggdesign

Jag och en kompis har äntligen börjat klura på hur min nya bloggdesign ska se ut. Min nuvarande header(bilden längst upp) är flera år gammal och jag känner inte att den representerar mitt liv så bra längre.
 
Eftersom det är ni som läser bloggen får ni gärna komma med förslag på utseende, bilder m.m. Kanske ni vet någon blogg som har väldigt snygg design?
 
 
 

En vecka med sjukhusbesök

Nu på förmiddagen blev det ett besök på vårdcentralen för att lägga om kompressen till katetern. Upptäckte igår kväll att jag missat att lämna blodprov i fredags, så även det fick uträttas idag. Ska nämligen på läkarbesök hos onkologen(rutinkontroll efter cancern) imorgon och då vill läkaren kolla att blodprovet ser bra ut.
Förhoppningsvis är resultatet klart då, annars får dom kolla i efterhand och höra av sig om något är tokigt. Bättre med ett sent blodprov än inget alls!
 
När blodprovet skulle tas informerade jag i vanlig ordning om att jag är svårstucken, och det var en ny tjej som skulle ta provet. Men mina blodådror har sett ovanligt stora och fina ut senaste tiden så jag kände mig ändå lugn, ibland är dom ju som sytrådar..
Tjejen klarade det galant och det kändes knappt. Helt klart ett blodprov som hamnade på topp 5-listan över bästa provtagningar!
Ska tillägga att jag berömde henne för det.
 
Förövrigt så blir det en smått körig vecka. Imorgon ska jag som sagt besöka onkologen och på torsdag ska mina urinvägar undersökas. Troligen blir det ytterligare ett besök på sjukhuset under veckan, förhoppningsvis i anslutning till dom besök som redan är inplanerade så jag slipper åka varje dag.
På fredag har jag också en sak inplanerad, men den är lättare att avboka. Samtidigt som dessa saker ska Johnnie försöka jobba men Ludde är lite krasslig.
Ludde var sjuk förra veckan men är mycket bättre och pigg som en mört. Dock forsar snoret och han är lite hostig än, vilket gör att vi inte vill lämna honom på dagis. Visst, säg de barn som inte är snorigt på dagis, men det vore bra om hostan la sig först i alla fall.
 
Vi är förkylda allihopa här hemma. Visst vill jag uppfostra Ludde till en snäll och givmild person, men sjukdomarna får han mer än gärna behålla. Hans mor har tillräckligt med sitt just nu.
  
 
 

Urinkateter

Dagarna känns rätt värdelösa just nu eftersom jag inte kan göra så mycket. Katetern jag har från njuren begränsar mig en hel del just nu, men jag tycker mig känna en liten förbättring. Jag tycker att det inte känns fullt lika mycket från själva insticksstället, och det underlättar.
Jag hoppas på att kunna småpyssla lite i alla fall. Diska lite, tvätta, dammtorka någonstans.. Så man kan fördriva tiden.
Igår tog jag mig ut på en liten promenad med Viggo. Jag fick vara på min vakt och säga åt honom några gånger, då han gärna är lite ivrig och vill dra i kopplet. Alla rörelser måste ske med försiktighet än så länge.
Blev en trevlig promenad, men vi gick väldigt långsamt. Kändes skönt med lite frisk luft efter sjukhusvistelsen.
 
Dagens stora projekt var "personlig hygien" för min del. Håret skrek efter schampo och jag kände mig allt annat än fräsch. Men eftersom jag har katetern var det lite bökigt. Jag kan nog duscha som vanligt, men då ska bandaget/plåstret över njuren helst bytas direkt.
Jag valde att tvätta håret för sig, underkroppen för sig och sist överkroppen. På så vis blev inte katetern blöt.
Tog mig en timme men det är jätteskönt att känna sig lite ren och fräsch igen.
 
Ska pallra mig ut på en promenad igen under dagen, så att jag håller igång kroppen så gott jag kan.
 
För att ni ska förstå mer och få en bra bild utav läget, har jag valt att ta en bild på katetern. Känsliga personer varnas, men jag har svårt att tro att bilden skulle få någon att misstycka. Har ni stått ut med bloggen såhär långt så borde ni kunna se en kateter.
 
Såhär ser jag alltså ut just nu. Från njuren går en slang ner till en påse. Eftersom jag skulle hem fick jag en liten smart påse att ha på låret under kläderna. Påsen stoppas in i en liten ficka på "strumpan"(eller vad man nu ska kalla det) som jag har på låret.
Påsen är på bilden lite ihopknycklad i fickan, men det är bara för att slangarna upp till njuren ska ligga bra. Jag kontrollerar ständigt slangarna så att den inte blivit något veck någonstans.
 
Längst ner på påsen sitter en liten pip med kran så att jag enkelt kan tömma påsen. En del av er uppmärksammar säkert redan nu att urinen är lite lätt blodblandad, men det är ingen fara. Det är mycket bättre nu än tidigare.
Vid flera tillfällen har dom sköljt njuren. Låter jätteobehagligt, men det blir bara lite kallt just där.

Nu när ni ser hur det ser ut förstår ni säkert varför jag är så fruktansvärt rädd för Ludde och hans busande. Han menar ju inget illa, men glömmer snabbt att han skulle vara försiktig med mamma. Han är ju van vid att vi ligger och brottas på golvet och liknande, så för honom är det jättekonstigt att jag inte vill leka.
 
Dessutom tar han det väldigt personligt när han hindras från att klättra på mig. Han blir ofta ledsen och upprörd, trots att vi verkligen försöker förklara att mamma är sjuk och ömtålig just nu.
Vi har även börjat få lite klarhet i en del av hans beteenden. Jag tror helt enkelt att han är rädd att jag ska försvinna i flera veckor, igen. För när pappa försvinner kommer han tillbaka efter några timmar, mamma kan försvinna i en månad eller två.
Barn är smartare än man tror, och jag tror att Ludde just nu är väldigt förvirrad över sommarens och höstens händelser.
Att han i perioder bara får vara med pappa medans mamma är borta, och när mamma är hemma får han inte vara med mig. Sen kan vi leka och busa som vanligt en period innan allt börjar om igen. Vem skulle inte vara förvirrad då?
 
Detta ger mig självklart dåligt samvete. Vem vill inte kunna leka med sitt barn? Jag vill ju att Ludde ska känna sig trygg och veta att vi alltid finns där när han behöver oss. Inte att han ska bli osäker och rädd att vi ska försvinna från honom helt plötsligt.
Men förhoppningsvis kommer allt snart bli bra och vi som familj kommer gå ut ur striden som starkare och klokare människor.
 
Hur som helst. Den 22 oktober ska jag in och kolla njurar och urinvägar genom röntgen. Vad som sker innan dess vet jag inte riktigt. Vi får se.
Idag är det Rimbo marknad, något jag brukar försöka gå på varje år. I år får dock mamma och min syster gå själva, för jag vågar inte gå bland allt folk såhär. Tänk om någon tränger sig förbi och lyckas knuffa mig rakt över njuren? Den smärtan vill jag inte riskera att känna.
 
Nu ska jag pallra mig ut på en promenad.
 
Förresten: Inga funderingar är dumma, så undrar ni något är det bara att fråga. Men skriv här på bloggen i så fall, min facebook funkar inte riktigt som den ska. Eller mejla för all del. kifissos@hotmail.com

Facebook?

Min facebook när lite konstig just nu. Tror jag i alla fall. Jag delar oftast nya blogginlägg där så att folk uppmärksammar att ett nytt inlägg skrivits. Dessutom får folk en chans att enkelt kommentera, gilla eller liknande då det inte alltid funkat att kommentera på själva bloggen(minns att det var någon som inte kunde det av någon anledning).
 
Men dom senaste veckorna har jag inte kunnat se om någon gillat eller kommenterat det jag skrivit. Visst, folk kanske helt enkelt inte har visat någon som helst intresse och därmed hoppat över att trycka på "Gilla"-knappen, men med tanke på hur regelbundet folk kommenterat och "gillat" tidigare blev jag lite fundersam nu när det gått ett tag.
 
Någon som försökt skriva en kommentar och inte lyckats? Eller är det bara jag som inget ser? Ett riktigt i-landsproblem, jag vet. Men jag vill inte att någon skriver en fin kommentar eller liknande utan att få någon som helst respons från mig.
 
Hur som helst, jag klottrar regelbundet ner nya inlägg här på bloggen vare sig jag får kommentarer på facebook eller inte. Bloggen är ju mest till för min egen skull. Men för säkerhetsskull ville jag bara kolla upp denna lilla detalj.
 
Skönt med fredag! Har saknat den här underbara fredagskänslan nu när jag varit sjukskriven. Dagen har gått bra, mycket självständigt arbete(vilket jag gillar).
Nu ska jag röja upp lite här hemma, det behövs när man har en 2-åring som river ut alla leksaker dagligen..
 
 

inlagd igen

Förlåt för den dåliga uppdateringen. Är som många av er redan vet inlagd på sjukhuset på grund av en infektion i buken. 
Har väldigt ont och trots medicinerna blir jag inte bättre. Men nu vet ni i allafall att jag fortfarande lever.
 
Johnnie och ludde var här idag och hälsade på. Saknar dom så mycket. 
 
Berättar mer en annan dag. Tack för alla sms och hälsningar via johnnie och Facebook. Det värmer nu när man är svag och uppgiven.

Åkt en sväng..

Idag har jag, Johnnie och Ludde varit ute och åkt nästan hela dagen. Vi kände för att åka en sväng utan nåt speciellt mål. Vi åkte lite skogsvägar och kollade på ödehus, skogsmaskiner och virke. Sen åkte vi vidare till Östhammar där vi köpte glass och satte oss vid vattnet.
Det var varmt, men vid vattnet blåste det alldeles lagom mycket för att jag skulle kunna sitta i shorts och bikiniöverdel utan att varesig svettas eller frysa.
 
 
Ludde gillar att åka bil, och somnar nästan direkt. Han var dock ovanligt tjurig nu på kvällen, men i sin mors famn somnade han tvärt. Så nu är han nedbäddad och jag ska pyssla lite innan det är dags att kolla på tv kl. 21 :)
 
 

Semesterbild

Nu när allt känns tungt och svårt gillar jag att titta på bilder som väcker fina minnen. Det får mig på bättre humör, och ger mig nåt att kämpa för när jag tvivlar.
 
Den här bilden är tagen i somras när jag och Johnnie åkte till Östersund. Det var nog vår bästa semester tillsammans, och mest aktiva. Jag har ju lite svårt för att bara slappa, även om det är semester. Så det var min idé att göra en massa saker..
 
Jag är dock missnöjd över att jag inte såg något storsjöodjur. Inte ens en liten storsjöodjursunge!

Jag gillar även att överhuvudtaget kolla på bilder från förr, innan eländet började. När jag såg frisk och pigg ut, inte sliten och trött. När jag hade ett äkta leende på läpparna.
Jag får som sagt nåt att kämpa för. Jag ska bli frisk och pigg igen! Så jag kan släpa med Ludde på en massa roliga aktiviteter så att Johnnie slipper :)
Längtar tills Ludde blir gammal nog att kunna åka pulka, jag vill ju ha nån att åka med! Misstänker att jag kommer vara en rätt intressant morsa.. För i mitt huvud är jag fortfarande ca 10-15 år! Fast till utseendet ser jag nog ut som ca 30år, med alla rynkor kring ögonen..

Förslag?

Nåt speciellt ni som följer bloggen vill att jag ska skriva om? Nåt ni vill veta eller vill ni se nån speciell bild på nåt?
Kom gärna med förslag, så blir det lättare för mig att uppdatera bloggen oftare och hålla den levande. Är ofta svårt att komma på vad jag ska skriva om..
Självklart får man vara anonym när man kommenterar om man vill det!
 

Leriga tassar

Kan inte påstå att bilen var ren innan, men efter att den stått parkerad hos mamma och pappa några timmar var den ännu lerigare. Var nämligen ett litet nyfiket djur som undersökt den nya bilen på gården, utan att torka av dom små tassarna innan..
 
 
Kan tillägga att det var långa leriga halkmärken över framrutan också..

Arg lapp

Den här bilden cirkulerar på facebook just nu. Förstår verkligen hennes vrede, att de ska vara så jäkla svårt att plocka upp efter hunden om man bor i städer och samhällen!
 
 
 Snacka om att hon var arg när hon satte sig vid datorn och skrev den lappen..
 

Power Boy

Såg just att fadern till våra 3 uppfödningar hemma, Power Boy, gick bort i somras. Så Tara förlorade inte bara sitt eget liv, utan även både sin mors och fars samma år.
 
Power Boy var en ridponnyhingst som gett många fina avkommor runt om i världen. Min nu avlidna ponny Tara var en av hans första avkommor i Sverige.
 
 
Enligt den lilla info jag hittat var det hans bakknän som tackade för sig efter alla betäckningar. man kan alltså få för mycket av det roliga..
Har jag mer tid en annan dag kan jag skriva mer om honom och hans avkommor då.

Hiss och diss!

Idag känner jag för att köra en hiss och diss med ett tema, nämligen bilar, trafik och vett!
 
 
1) Folk som tackar när man går åt sidan och släpper förbi en bil som vill om. Det gör mig riktigt glad, för det är nåt inte alla gör. jag ser det som självklart. Lastbilar brukar vara jättebra på att gå åt sidan, och jag tackar ALLTID när nån släpper förbi mig. Ser det som en självklarhet.
 
2) Folk som bländar av innan man hinner bli bländad, och sen slår på helljuset när man ligger jämsides, inte innan mötet! Uppskattar verkligen folk som bländar av när man själv gör de, så att ingen blir bländad. Olika bilars lysen lyser ju väldigt olika starkt.
 
3) Folk som är tålmodiga, lugna och vettiga i trafiken. Håller avståndet mellan bilarna är ett bra exempel. Använder blinkers och planerar sin körning är ett annat.
 
 
 
1) Folk som inte kan förstå att det finns andra bilar i trafiken, utan ligger mitt i vägen(till och med i skymda kurvor!). Detta gäller framförallt vintertid, då väglaget är något svårare. Har flera gånger den senaste veckan fått ha is i magen och tryckt undan bilar som kommer mitt i vägen. Vågar du inte gå ut i vägkanten, kör inte bil!! Jag tänker då inte köra i diket för att andra inte kan köra på vintern.
 
2) Folk som gnäller, skäller och tränger sig förbi till exempel plogbilar och liknande. Har sett detta betéende hos allt från vänner till okända människor. Blir så less, dom gör ju bara sitt jobb! Det värsta av allt är att deras jobb går ut på att se till att DU kan ta dig fram med bilen!
Kan däremot förstå om man gnäller lite om plogbilen inte gör sitt jobb, men det är en annan sak.
 
3) Folk som inte tackar när man släpper förbi dom, och folk som slår på helljuset innan bilarna möts. Då hinner man blir riktigt bländad innan bilen passerat. Tack för den..
 
 
 
Nu vet ni hur ni ska göra, och vad ni absolut INTE ska göra om ni möter mig i trafiken!
 
 
 
 

Gråter floder..

Läste just detta på internet...
 
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.115826-sebbe-visste-att-han-snart-skulle-do?ref=fb
 
...och grät floder. Nog för att jag har lätt att gråta, men den här familjens berättelse håller nog inte många ögon torra.
Tur att inte Johnnie är inne just nu, han hade nog blivit orolig över min plötsliga gråtattack!
 
Tips: Hämta näsdukar innan du läser..

Ridning

Idag red jag först Mirran, som fick testa sitt nya tredelade bett. Gick hur bra som helst, hon lyssnade mycket mer än vanligt. Får hoppas på att det beror på bettet :)
 
Sen gjorde jag iordning Bullen, som idag skulle få lilla Oliver på släp! Oliver är otroligt knepig att rida, så han gör inte så mycket för tillfället. Orkar inte berätta hela händelseförloppet.. Men jag vill att han ska röra på sig då han är rätt tjock, så han fick vara handhäst.
 
 
Först var han väldigt förvirrad, men fattade tillslut grejen och följde snällt med. Alla är vi barn i början :)
 

Nytt

Usch, dom har gjort om Blogg.se, och jag känner mig alldeles förvirrad :)
 
Tar väl ett tag innan man vant sig antar jag..Allt är numera på andra ställen jämfört med tidigare!

Titanics första och sista resa

2 april
10 april
11 april
  • Kl. 12.30: Anländer till Queenstown på södra Irland för att ta passagerare och post. En 24-årig eldare smiter iland, vilket troligen räddade hans liv.
  • Kl. 14.00: Avgår från Queenstown mot slutdestinationen New York med 1322 passagerare och 885 besättningsmän. Sammanlagt befinner sig 2207 personer ombord på Titanic.
14 april
  • Kl. 21.00: Uppmanas utkiken i mastkorgen att hålla skarp utkik efter is.
  • Kl. 21.30: Fartygets andre styrman Charles Lightoller säger till timmermannen och maskinrummet att ge akt på färskvattensförrådet då det finns risk att det fryser på grund av den sjunkande temperaturen.
  • Kl. 23.05: Fartyget Californian varnar för is men avbryts av Titanics telegrafist innan hon rapporterat färdigt läget.
  • Kl. 23.38: Utkiken Frederick Fleet upptäcker ett stort isberg rakt föröver om Titanic.
  • Kl. 23.40: Titanic kolliderar med isberget på sin styrbordssida (höger), efter en misslyckad undanmanöver.
15 april
  • Kl. 24.00: Telegrafisterna på Titanic skickar ut nödsignalen CQD ett antal gånger. Cunard Lines fartyget Carpathia svarar och vänder med högsta fart (17 knop) mot den sjunkande Titanic.
  • Kl. 00.05: Besättningen får order om att göra i ordning livbåtarna. Order ges till besättning och passagerare att samlas vid livbåtarna uppe på däck.
  • Kl. 00.20: Matrosernas hytter på E-deck översvämmas av vattenmassor.
  • Kl. 00.45: Första livbåten, nr 7, firas ned i vattnet.
  • Kl. 02.05: Sista livbåten, den hopfällbara D, firas ned.
  • Kl. 02.17: Titanic skickar ut sin sista nödsignal.
  • Kl. 02.18: Den elektriska belysningen slocknar.
  • Kl. 02.20: Titanic sjunker med fören före ned i havet.
  • Kl. 04.10: Den första livbåten, nr 2, tas upp av Carpathia.
  • Kl. 08.30: Sista båten, nr 12, tas upp.
  • Kl. 08.50: Carpathia ger upp hoppet om att hitta fler överlevande och vänder kursen mot New York med 710 överlevande ombord. 1 514 människor har mist livet i en av världens värsta fartygskatastrofer.
18 april
  • Carpathia anländer till New York med överlevande.
19 april-25 maj
  • Sjöförhör angående katastrofen hålls på hotellet Waldorf-Astoria i New York. 82 personer kallas för att vittna.
    2 maj-3 juli
  • Sjöförhör angående katastrofen hålls i den brittiska handelskammaren. 96 vittnen kallas för att vittna

Tidigare inlägg
RSS 2.0