Anna - Life is easy if you wear a smile!

Idag har jag och Ludde varit rätt duktiga.

Vi började dagen med frukost, eftersom vi båda blir kusligt lika arga monster i humöret om magen kurrar. När vi kände oss nöjda skuttade vi in i bilen och begav oss till en badplats i närheten. Vi var där igår också, och vi fick dela badplatsen med endast 3 äldre människor som satt och fikade.

Idag var det inte en kotte där, så vi kunde bada ostört. Bada är kanske fel ord, vi plaskar mest omkring i det grundaste vattnet. Ludde är liten och kan inte simma, jag är stor men en riktig badkruka.

 

När vi kände oss nöjda hoppade vi in i bilen på nytt och åkte hem till mina föräldrar. Efter att ha ätit lunchen jag tagit med hemifrån fick Ludde gå och lägga sig. Han började bli så tjurig!

Medans han sov pysslade jag i grönsakslandet och tog in hästarna en sväng. Bromsarna är hemska och näst intill lika stora som minigrisar, så för att hästarna skulle kunna slappna av en stund fick dom vara i stallet i två timmar.

 

Tillslut började klockan bli så mycket att jag fick väcka den lilla sömntutan och åka hem. Där åt vi middag med hemmaodlade tomater och gurka. Sen traskade vi över till grannkåken, som Johnnies bror äger, för att plocka vinbär.

Sitta snällt i vagnen och vänta är inget för Ludde(som nog ärvt mitt kan-inte-sitta-still-beteende) så han fick krypa omkring på backen medans jag plockade. Han skulle absolut dyka ner i min bärbytta gång på gång, så jag fick flytta den var och varannan minut. Tillslut kom han på att det var mycket smidigare(och enklare) att själv plocka bären från busken och stoppa i munnen. Vilken toppenidé tänkte Ludde och vräkte i sig bär.

Efter lite mer än två liter bär gav jag upp för dagen. Men det finns ungefär lika mycket till kvar så vi får fortsätta plockandet inom kort.

 

Sen blev det välling och hopp i säng för Ludde, medans hans mor tog tag i träningen. Eftersom jag ändå skulle se två program på tv:n kunde jag lika gärna trampa på crosstrainern och göra några armhävningar. Äntligen känner jag mig frisk igen(om man räknar bort biverkningarna) så jag ska åter igen försöka komma igång med träningen. När programmen var slut stack jag iväg på en kort springtur. Kände för att få ur mig den där energin som fortfarande var kvar, så 1 km i snabb hastighet gjorde susen.

 

Nu har jag duschat och ätit en blandning av hemmaodlade rödbetor, morötter och palsternackor körda i ugnen. Nu ska jag äntligen få krypa till kojs!

 

Imorgon ska min ena bror få testa på att sitta barnvakt medans jag är in till stan för att knäcka nacken. Har haft så ont att jag måste lossa lite på spänningarna..

Nu är jag hemma igen efter några dagar uppe i Rättvik där Classic Car Week pågår för fullt. Egentligen är jag inte ett dugg intresserad av den typen av bilar, men Johnnie är så det var därför jag började hänga med upp dit. Det var roligt att komma iväg på lite äventyr tillsammans med sambon och hans bekanta. Att jag sen "råkade" fixa en campingplats på Johnnies favoritcamping gjorde inte hans intresse svalare.

Egentligen var vi inte riktigt sugna på att åka upp i år, men eftersom vi hoppade över förra året(pga min sjukdom) så var vi tvungna att åka i år om vi ville ha kvar platsen på campingen. Man får nämligen hoppa över ett år, men inte två i rad.

 

Eftersom jag inte är intresserad av bilarna, men gillar att komma iväg lite, åkte jag och Ludde upp en kort sväng. Johnnie är däremot där hela veckan. Så Johnnie åkte i fredags, medans jag och Ludde åkte i söndags och kom hem idag. Kändes lagom då jag anser att en plats full av avgaser, drickande människor och emellanåt tveksamt trafikvett inte är någon bra plats för ett litet barn. Samtidigt tyckte jag att det var ovanligt lugnt i år, men det beror nog på att vi var uppe i början på veckan och dessutom inte var ute länge på kvällarna.

 

Det var roligt i alla fall, och Ludde har skött sig utmärkt. Förutom igår kväll då han inte ville sova på kvällen...

 

Men det var skönt att komma hem igen, borta bra men hemma bäst. Jag är lite folkskygg och är inte riktigt förtjust i att bo så tätt inpå andra. Men det kändes lite som hemma där på campingen ändå, för några av våra grannar bodde bara ca 10 meter ifrån oss.

 

Nu är det bäst att jag avslutar inlägget, för datorn laddar strax ur. Återkommer säkert imorgon!

Sjukdomar och besvär bara avlöser varandra och jag börjar bli riktigt less nu. Njuta av sommaren? Pyttsan..

 

Efter diverse biverkningar, en långdragen förkylning och feber har jag nu tagit nästa steg. Ordentligt halsont och extremt stel i nacken vilket ger mig en underbar huvudvärk. Igår började jag reagera på att febern försvunnit men halsen blev bara sämre, så jag undersökte saken lite närmare med hjälp av en spegel och en ficklampa. Fann en väldigt röd och irriterad hals med små vita blåsor på.

Ringde vårdcentralen och rådfrågade, kanske skulle behöva behandling. Sköterskan gav mig en tid på eftermiddagen och frågade sen: "Visst är det du som varit här en del och lämnat prover?"

"Ja, blodprover har jag lämnat en del.."

"Jaha ja, men då vet jag precis vem du är! Du är så välkommen!" Svarade hon glatt och vi avslutade samtalet.

 

Verkar vara en välkänd figur där med andra ord, och det ryktas om att dom minns oss väl inne på neonatalavdelningen på Akademiska också. Fick höra att dom minns oss extra väl på grund av hela situationen, med min cancer och att Johnnie drog hela lasset med Ludde dom första veckorna.

Sköterskorna på avdelningen räknar ju med att hjälpa till en hel del, men trots vår kniviga situation envisades vi med att sköta Ludde nästan helt på egen hand.

Det är ju lite av problemet med oss, vi är så sjukligt envisa att vi ska klara oss själva...

 

Hur som helst, inne på vårdcentralen tog sköterskan prover och under tiden hon förberedde allt sa jag glatt att det var roligt att vara där(och sitta i den stolen) utan att behöva lämna blodprov. Skönt med lite variation liksom. Sköterskan skrattade och svarade att "ja, det är bra att tänka positivt! Och det verkar du vara bra på"

Proverna visade inga tecken på halsfluss, så jag fick knalla därifrån utan att dom kunnat göra något. Känns så dumt i såna situationer... Som om man tagit upp deras tid helt i onödan.

 

Besökte även apoteket för att hämta ut ett läkemedel som min läkare på onkologen vill att jag ska testa. Dom har inte kunnat hitta något annat fel på mig än en ärrbildning i tjocktarmen efter strålningen. Det får dom att misstänka att detta irriterade område ligger bakom buksmärtorna. Jag är lite tveksam, men det är dom som är läkarna här.. Det skadar ju inte att testa behandlingen i alla fall.

Målet är väl att försöka hjälpa ärrområdet att läka ihop bättre och på så vis kanske bli av med besvären.

Medicinen fanns dock inte hemma så jag ska hämta den på fredag.

 

Halsen gör ordentligt ont och jag har svårt att äta. Idag visste jag först inte vad jag skulle tvinga i mig till frukost, det måste ju vara något lent och lättsvalt, men ändå som man kan stå sig en stund på. Det slutade med att jag gjorde iordning lite av Luddes barngröt som jag sakta fick i mig. Ludde vägrar äta gröt för tillfället så han lider inte av konkurrensen.

Och nacken håller på att ta kål på mig. Huvudvärk igår, sov jättedåligt(när jag väl somnat) och vaknade med huvudvärk som var snäppet värre än gårdagens. En huvudvärkstablett har gjort dagen lite lättare i alla fall, och nästa vecka ska min kotknackare försöka klämma in mig i sitt schema. Hon är nämligen på semester fortfarande.

 

Sådär ja, nu har jag klagat klart för tillfället. Nu ska jag försöka laga lite mat så att inte hela familjen svälter!

 

Grabben har vuxit en hel del under året som gått, men trots det är han sig lik.

 

Just nu lägger flera personer ut bilder på facebook från en ordentligt snörik vinter och antyder att man inte ska klaga på värmen för vintern är snart tillbaka.

Kan hålla med, till en viss del. Jag förstår poängen, men just nu är det på tok för varmt. Man kan inte vara ute i solen utan att bli halvgrillad!

På vintern kan man dra på sig massor av kläder och hålla sig relativt varm, men jag tycker att det är svårare att reglera/styra temperaturen under heta sommardagar.

Man kan inte göra så mycket förrän på kvällen, då är det underbart att vara ute!

 

Kan verkligen inte förstå hur folk kan vilja ligga och pressa i solen en dag som denna. Bada och hänga på stranden är en sak, för då kan man åtminstone svalka sig, men att lägga sig hemma i trädgården mitt under gassande sol? Nej tack!

När jag var yngre solade jag gärna för att det var skönt(om det inte var tokvarmt) och för att bli lite brunare. Men åren går och visheten ökar. Numera solar jag aldrig. Jag kan vistas i solen med solar inte genom att ligga och pressa.

Jag har inte tid, jag har inte ro nog att ligga och slappa, det känns som slöseri med tid och framförallt: Jag har redan kämpat mig igenom en cancerbehandling, och är inte sugen på en ny.

Hörde nyligen att hudcancer är den snabbast ökande cancerformen, vilket är förvånande med tanke på att allt fler nås av informationen om riskerna.

Men det är typiskt människor, man måste kliva i fällan för att inse att det var en dum idé. Folk röker ju fortfarande, trots att rökning inte har några positiva effekter alls, det bara skadar rökaren själv och folk i omgivningen.

Jag har hört rökare säga att man blir lugn av att ta en cigg, men i mitt huvud väger nackdelarna så tungt att det inte finns något att diskutera.

Jag får så ont i huvudet av cigarettrök, och ibland blir jag till och med illamående. Detta var en stor anledning till att Johnnie, som rökte en hel del när vi träffades, drog ner ordentligt på ovanan. Sen höll han sig nästan helt i skinnet tills jag blev sjuk, då började han igen. Det blev nog helt enkelt för mycket, och han föll in i ovanan på nytt.

 

Men nu var det inte rökning jag skulle skriva om, utan solning och värme..

Jag minns att jag dessutom var dålig på att smörja in mig med solkräm. Detta berodde på att jag hört att man inte blir brun om man smörjt in sig.

Det är så man skäms när man tänker tillbaka på sina solvanor, vilken idiot man varit! Men det är väl dom flesta i sina unga år, det är en del av uppväxten. Hur ska man kunna bli gammal och vis om man inte är ung och dum först?

Men nu kan jag i alla fall meddela(om det fortfarande finns någon som inte tror man blir brun med solkräm) att jag varje morgon smörjt in mig med solskyddsfaktor 30(kroppen) och 50(ansiktet). Trots detta ser man tydliga linjer både efter bikiniöverdel och kortbyxor, trots att jag är väldigt sparsam med att vistas i solen jämfört med många andra.

 

Om det finns någon som fortfarande kommer kliva utanför dörren utan ordentligt solskydd och sunt förnuft kan jag meddela att som alla läsare nog vet har jag haft cancer. Inte hudcancer, men jag har en ordentlig inblick i behandlingen.

Den är jobbig, smärtsam och psykiskt tärande. Även om behandlingen är avslutad kan biverkningarna plåga dig i år framöver. Om man har turen att bli frisk vill säga, för det blir inte alla(8 av 10 botas helt).

Jag skriver inte detta för att skrämmas, utan för att folk ska tänka ett steg längre. Är man beredd att ta den risken?

Jag minns att jag tänkte det klassiska: "Det händer inte mig". Nä nä.. Cancer fick jag i alla fall, även om det inte var just i huden. Så det hände mig, just mig.

 

Ta hand om er i detta varma väder och glöm inte att dricka massor av vatten! Själv får jag huvudvärk direkt om jag slarvar med det..

Satt nyss och tittade på en dokumentär om en fertilitetsklinik i...ja, vart var det nu igen? England tror jag. Hur som helst, det var väldigt intressant att få se lite mer om hur det går till att göra barn på "konstgjord" väg. Samtidigt var det väldigt känslosamt då jag verkligen kan förstå deras hopp och längtan. Dom följde ett antal par i deras jakt på barn, och mot slutet kom ett av dessa par i mål och fick en liten son. Vid det laget grät jag för längesen, både av lycka och av sorg.

 

Man vet inget om denna saknad förrän man själv fått uppleva den. Man vet inte hur jobbigt den kampen är förrän man själv fått en ordentlig inblick i den. Det är så lätt för dom flesta att få barn, och trots detta ska det trixas med ställningar och kost. Var sund, ha kul under tillverkningen och gör det inte till en allt för stor grej, så sköter nog naturen resten. Sen finns det dom som det inte alls går lika lätt för. Man kämpar och kämpar, och blir allt mer desperata. Många lyckas tillslut, en del gör det inte.

 

Nu när jag själv hamnat i "kan-inte-få-barn-träsket" har många tankar surrat i huvudet. På ett sätt är det oerhört orättvist att underbara, fina människor inte kan få barn medans missbrukare, idioter(om man får uttrycka sig så) kan bli på smällen vare sig dom vill det eller inte. Men kanske är det naturens sätt att ge föräldralösa barn fina föräldrar? Vi har hundratusentals barn därute som behöver ett nytt hem, och om alla kunde få barn utan problem skulle alla dessa föräldralösa småttingar med all säkerhet gå ett grymt öde till mötes.

 

När jag var yngre(ca 20 år) hade jag planen att adoptera. Varför? Jo, inte för att jag är rädd för att bli "sliten" och ful efter att ha burit barn i magen, utan av denna anledning: Varför ska jag föda fram ännu flera barn till denna överbefolkade värld när det redan finns massor som behöver hjälp?

Men på något vis glömdes detta bort och längtan efter ett "eget" barn tog överhanden.

 

Som ni säkert redan vet vill jag inget hellre än att få ett syskon till Ludde. Jag är själv uppvuxen med 3 syskon och kan inte tänka mig ett liv utan dessa, och det är nog därför jag har så svårt att föreställa mig att Ludde får en fin uppväxt ensam. Jag vet att Ludde kommer ha det bra, men den tanken gnager ändå.

Jag har funderat på adoption sen vi fick höra att det var kört att få fler biologiska, men om inte jag är helt ute och cyklar bör man vara gift- oftast i minst 2 år?

Dessutom vet jag inte om jag orkar med en sådan process just nu. Kanske i framtiden, men inte nu. Samtidigt vet jag som sagt att det går bra att ha "bara" en, men om vi har möjligheten...Bör vi inte ge ytterligare ett barn möjligheten till ett bra liv?

 

Jag har inte pratat med Johnnie om detta speciellt mycket. Och när jag gjort det har hans åsikt varit att: "Det räcker väl med en? Eller?". Jag tror inte att han tänker lika mycket på det som jag, eller så resonerar han kanske helt annorlunda.

Vi får se hur det blir, men det slutar nog lyckligt vilken väg vi än väljer. Om Ludde blir ensambarn i vår familj får jag hoppas på många fina syskonbarn som han kan leka med!

 

Ska tillägga att vi är oerhört glada över att ha fått Ludde, framförallt med tanke på att prognosen såg extremt tveksam ut till en början. Mina känslor var till en början obefintliga när jag såg på honom, vilket inte var konstigt med tanke på situationen. Men nu kan jag egentligen bara beskriva det på ett sätt, och det genom denna snutt från en låt:

"Men mitt hjärta det svämmar över utav lycka var gång du ler. För du ger mig vad jag behöver, all din kärlek och mer"

Underbara lilla gossebarn!

 

Nä, nog om mina tankar och känslor. Nu ska jag äta nåt och sen hoppa i säng. Men först ska jag stryka Ludde över pannan och tacka Gud för att vi fick detta underbara barn.

 

Ludde tillfrisknade lika hastigt som han insjuknade. På lördag kväll blev han mycket bättre och sov gott hela natten. Sen på söndagen var vi på traktorrace och alla var friska och krya, men på måndagen vaknade jag och kände mig öm i hela kroppen.

Tänkte först att det kanske berodde på att vi stor still länge under traktorracet, vilket kan göra att min kropp börjar ömma lite. Det har varit så sen sjukdomen, så det är nog en blandning av brist på träning och att jag fortfarande är sliten i kroppen.

Hur som helst så gjorde jag och Ludde klart hans sandlåda, och jag tog det lite extra lugnt ifall att jag var på väg att bli sjuk.

Ludde tyckte att det var jättekul att åka skottkärra medans jag körde sand från sandhögen till den blivande sandlådan. Verkade som om många som passerade också tyckte att det såg kul ut, för dom flesta skrattade/log och vinkade glatt.

När vi var klara gick vi in, för solen började bli lite väl stekande. Sen blev jag allt sämre och när Johnnie kom hem fick han ta hand om Ludde.

Alvedonen tog ner den värsta febern lite, och jag känner mig aningen bättre idag. Ögonen och halsen svider, jag känner mig ordentligt groggy och hela kroppen ömmar, men annars så!

 

Johnnie var snäll och tog med sig Ludde när han skulle köra grus. Skönt att få vila ordentligt utan att Ludde ska klänga, vilja leka och ha mat.

Nu är det bara att hålla tummarna för att min feber går över lika fort som Luddes. Inte så kul att ligga och sova/titta på tv när vädret är kanonfint ute. Att det är ordentligt hett hjälper inte mitt välmående heller, då det känns som om jag kokar bort...

 

Men sandlådan är i alla fall klar. Tadaaa:

 

Ludde sover en stund så jag passar på att skriva ett inlägg.

 

Har en god nyhet och en dålig:

Vi börjar med den goda. Jag är bättre i ryggen och behövde inte ta värktabletter igår vid läggdags för att kunna sova. Det har jag fått göra i ungefär en vecka så det kändes skönt med ett framsteg! Jag är fortfarande inte 100% frisk då det fortfarande pulserar en svag smärta på vänster sida av buken. Inte ständigt, men då och då. Har fått svar på mitt meddelande att en läkare(förhoppningsvis någon som är insatt i mitt fall) ska ringa under dom närmaste dagarna. Hoppas på att det blir idag eftersom det är helg sen, men man vet aldrig såhär på sommaren och i semestertider..

 

Den dåliga nyheten är att stackars lille Ludde är krasslig. Igår, någon gång mitt på dagen, märkte jag att han började bli ovanligt kinkig och varm. Kvällen spenderades inte i joggingspåret eller i trädgården som tänkt, utan i soffan med en skållhet, ledsen bebis.

Som tur var skulle jag ändå titta på tv en stund på kvällen, så jag kunde både trösta och titta på bra program samtidigt. Annars brukar det alltid vara dåliga saker på tv när man har tid att titta!

Vanligtvis brukar det vara lite svårt att koncentrera sig då Ludde flänger omkring hit och dit, men den hör gången låg han bara och sov/gnällde i mitt knä om vartannat. Ovanligt lugn med andra ord, men mycket ledsnare än vanligt.

Vi låg där hela kvällen tills han lugnat sig och kunde somna mer ordentligt. I dessa morsgrisetider är det bara mamma som duger till tröst, så pappa kunde vackert gå och greja med annat. Ludde blev så ledsen när han fick komma till pappa, men lugnade sig snabbt så fort han fick krypa upp i min famn och gosa in sig igen.

 

Ludde sov oroligt fram tills 04.30 då han ville ha välling. Sen sov han i korta omgångar bredvid och uppepå mig i sängen. Vid ett tillfälle spydde han också, så jag ska byta sängkläder sen.

Det är tur att såna här små ungar är så söta även i sjukt tillstånd, för annars hade man aldrig haft tålamodet att pyssla, trösta, kliva upp 10 gånger under natten m.m.

Och alla vet vi hur hemskt det är att ha feber, och det gör att man tycker ännu mer synd om dom små liven.

 

Nu har han i alla fall somnat och han känns mycket bättre nu. Svalare och lugnare. Nu är det bara att hålla tummarna för att man inte blir sjuk själv..

 

Alltså som sammanfattning: Jag slapp ta Alvedon mot smärtan medans Ludde däremot blev tvungen för att få ner febern.

 

När han vaknat och ätit sticker vi nog ut på en cykeltur, det gillar han! Nu ska jag passa på att äta medans lugnet härskar i huset..

Under helgen som var åkte jag och syrran till sjön och lät Ludde bada. Han hade aldrig badat i sjön förr och såg ut att ha lite blandade känslor kring det hela.

Kul att ha en massa vatten och sand att leka med, men mycket kallare vatten än hemma i badbaljan..

 

Nu har jag sparkat iväg ett mejl till onkologen så jag hoppas att dom ringer upp under dagen. Vaknade tidigt idag, vet inte när jag vaknade kl. 5 senast och kände mig utvilad och redo att gå upp! Annars är det ju inte helt ovanligt att jag vaknar och har ont eller är kissnödig..

Ont har jag i och för sig, då ryggen bråkar ovanligt mycket. Får ta några värktabletter och hoppas på att dom tar bort smärtan.

Jag gick och la mig kl. 22 igår eftersom jag var så trött, men inte sov man längre för det..

 

Grabbarna sover som stockar, fast den ena ska jag väcka nu för han ska iväg och jobba. Den lille får sova en stund till, inte mig emot!

Vad duktiga ni följare är på att kika in på bloggen trots att jag aldrig uppdaterar! Får nästan skuldkänslor..

 

Nu ska jag i alla fall göra ett försök att uppdatera läget lite, så alla ni som inte sett/träffat mig dom senaste dagarna får höra hur det går.

 

Jag mår mycket bättre, men är fortfarande långt ifrån bra. Buken ömmar inte alls speciellt mycket längre utan det är ryggen som är värst. Inte ens i närheten av så illa som när jag var gravid och hade cancer, men tillräckligt för att störa min vardag och sömn. På kvällarna tar jag värktabletter för att kunna sova ostört, och jag är på sluttampen med urinvägsinfektionsbehandlingen. Märker dock ingen skillnad trots den behandlingen, så uvi var det nog inte. Inte för att vi trodde det, men ändå. Skadar inte att försöka behandla mot det.

Emellanåt får jag ont i buken fortfarande, men det är i alla fall mycket bättre.

 

Jag kommer absolut försöka få läkarna att kolla upp detta noggrannare, för såhär kan vi inte ha det. Som mamma sa: Fortsätter det utan att man lyckas få ordning på det får dom väl testa att operera ut livmoder och allt sånt(det är ju ändå överflödigt nu när jag inte kan få fler barn). Kanske blir det bättre då..

 

Jaha, vad ska jag skriva mer? Jag försöker hålla igång trots att det inte är helt bra i kroppen. Cykelturer går bra, och då kan jag ju anpassa turen lite efter dagsformen. Är det en dålig dag blir det en kort, långsam tur och mår jag bra en längre, snabbare.

 

Idag har jag och Ludde varit på dop. En barndomskompis döpte sin lilla tjej och allt gick jättebra. Ludde skötte sig väldigt bra, över förväntan faktiskt. Dock var det jättemycket energi i den lilla kroppen så han kunde knappt sitta still en sekund.

Jag fick kasta i mig de smarriga fikat så gott jag kunde samtidigt som jag höll i en viftande, sprattlande liten grabb som helst av allt ville krypa runt på bordet bland fat, koppar och glas.

Men han var i alla fall aldrig arg och grinig, att kroppen är full av myror är ju nåt man får räkna med när det kommer till barn i den här åldern.

Men nu är jag HELT slutkörd, och uppenbarligen Ludde med eftersom han slocknade i bilen på hemvägen. Jag bara lämnade barnvakten till Johnnie och gick in, la mig på sängen och pustade ut någon minut.

Förut kunde det vara full fart hela dagen utan problem, men efter sjukdomsperioden blir jag trött för minsta lilla. Dels kräver Ludde massor av energi då man måste ha ständig koll på honom, men jag tror också att sjukdomen har haft en del med i spelet. Hela kroppen gick ju på sparlåga åtminstone halva förra året, och hjärnan har inte riktigt vant sig vid att det börjar bli full fart igen.

Skulle man utforska min hjärnkapacitet nu skulle det blinka "Error", så det blir till att hoppa i säng tidigt idag. Vågar knappt tänka på hur stackars Karin har det som inte bara döpte sitt barn, utan även bakade allt fika, tillverkade all saft och(om jag känner henne rätt) styrde upp hela dopet med inbjudningar, boka kyrka m.m. Hon sover nog gott i natt.

Ska tillägga att jag bar klänning idag på dopet, inte ofta det händer!

 

Nu ska jag krypa bort till kylen och leta föda, för magen kurrar. Återkommer när jag får tid och ork!

Okej, nu ska ni få en mer ordentlig berättelse över senaste dygnet:

 

Eftersom smärtorna var oförändrade under söndag förmiddag tog jag beslutet att åka in och försöka få det utrett. Johnnie har ju velat att vi skulle åka in hela tiden, men jag ville vänta och se om det gav sig. Att få vård på en helg känns inte som det enklaste då alla ordinarie läkare jag har oftast är hemma då.

 

Johnnie tänkte först att Ludde skulle med, men jag såg framför mig hur det skulle bli.. En arg, rastlös Ludde som var arg hela tiden eller drog i allt han inte fick röra. Inte en lugn stund med andra ord.

Föreslog att han skulle ringa sin syster, som alltid ställer upp om hon har möjlighet. Hon och hennes familj kunde som tur var vara barnvakter trots att det var så kort varsel. Tack för det!

Våran bil bråkade dessutom när vi skulle åka så vi fick låna deras. Vilket bra byte va? Dom får ett barn och vi en BMW!

 

Vi åkte in mot stan, och ju närmare vi kom desto mer avtog smärtan. När vi kom in hade jag inte alls speciellt ont längre så resan började kännas onödig. Jag vill ju inte vara till besvär, och det kändes dumt att dom skulle ta sig tid om jag ändå inte hade så speciellt ont längre.

Men hade vi kommit sådär långt kunde vi lika gärna löpa hela linan ut.

I bilen slogs jag av tanken: Hur ska jag förklara mina besvär?

- "Hej, mitt namn är Anna och jag har buksmärtor"

- "Jaså, hur känns det?"

- "Det känns som att bukmusklerna krampar och det strålar bak i ländryggen.."

- "Som mensvärk?"

- "Ja, precis!"

- "Men lilla vän, vi har viktigare saker för oss än att ta oss an unga tjejer med lite mensvärk! Åk hem och ta en värktablett, lägg något varm mot magen och vila en stund!"

 

Nu sa dom självklart inte så, men jag var lite rädd för att inte bli tagen på allvar. Nu fattar väl även jag att med min historik måste jag tas på allvar, men ändå. Dessutom visste jag inte vad jag skulle säga, var ska jag börja och var ska jag sluta?

För jag måste ju berätta både vad jag har för besvär, och även lägga till lite av min cancerhistoria. Kändes inte som om det skulle kunna bli en kort sammanfattning direkt..

 

Tjejen jag pratade med när jag klev in på akuten var jättesnäll och det tog bara några minuter innan vi fick ett rum.

Sen tog det tid. För att uttrycka mig milt.

Vi kom in vid 14.30 och vid ca 19 gav Johnnie upp och åkte hem för att hämta Ludde hos Eva. Vi bestämde att jag antingen skulle ta en sjuktaxi hem eller ringa efter honom när dom var klara med mig.

 

Dom kollade allt de klassiska, blodprov, blodtryck, kollade hjärtat, urinprov m.m. allt såg bra ut förutom att jag visade tecken på att ha en svag infektion i kroppen.

Läkaren förklarade att om inte proverna visat det hade han nog skickat hem mig igen, eftersom jag inte hade lika ont längre. Men han ville gärna veta vad det var för infektion.  

 

Vill även sticka in med detta: En sköterska som pysslade om mig var in någon gång, gick ut och kom sedan tillbaka efter någon kvart. Då frågade hon försiktigt: "Jag tycker att jag känner igen dig, har du möjligtvis varit med i tv?"

Jag log och svarade lite blygt att det stämde. Jag blev så glad, dels för att hon kände igen mig och framförallt för att hon vågade fråga!

 

Men, tillbaka till allvaret:

Under kvällen röntgade dom mig men hittade inget. Läkaren ringde då upp till gyn-avdelningen för att fråga om dom ville ha mig. Annars skulle jag stanna där över natten för mer prover dagen efter.

Gyn tackade ja till att ha dit mig och jag kördes upp dit. Sjukhuset är väldigt tomt på söndagskvällar kan jag lova!

 

Efter en låååång väntan(men som tur var i ett ensamt rum med tv) var det min tur. Då hade smärtorna tagit fart igen och framförallt ryggen gjorde väldigt ont. En mycket trevlig läkare undersökte genom att titta, känna och klämma. Han hittade dock inget konstigt mer än själva smärtan. Eftersom han inte kunde göra mer fick jag ett rum över natten. Planen var att jag skulle undersökas idag igen, fast av en annan läkare.

 

Kl. 2 kom jag i säng, alltså ca 12 timmar efter att vi kom in. Kl. 6 började det som vanligt ränna sköterskor in och ut för att kolla temp., ta blodprover och liknande.

En annan läkare undersökte mig och hittade inte heller något konstigt, men för säkerhetsskull tog hon några prover.

Idag har smärtan inte alls varit lika hemsk, men vid tryck eller liknande gör det väldigt ont. Eftersom jag var bättre och dom inte kunde göra mer var jag fri att åka hem.

Men en vecka framöver kommer jag äta mediciner mot urinvägsinflammation. Läkarna var absolut inte säkra på att det var det, men det skadar inte att behandlas för det ändå.

Läkarna var inne på allt möjligt i sjukdomsväg, men inget stämde med nåt annat. Inget pekade på en speciell sjukdom alltså. Så denna behandling är bara en chansning.

Jag hade haft lite vita blodkroppar i urinen, så det var det som väckte misstankarna. Men jag har haft uvi förr och vet hur det känns. Men vem vet, efter strålningen kanske symptomen är annorlunda?

 

Ja, hur som helst så vet dom inte. Men jag har fått ut värktabletter och dom skrev ner ett nr. dit jag ringer om problemen kommer tillbaka.

 

Nu börjar jag bli trött i ryggen av att skriva.. Men för att avsluta inlägget:

 

Jag har fortfarande ont, men det är i alla fall bättre. Nu gör det nästan bara ont vid tryck mot mage och rygg. Ludde har fått in några kanonfina träffar i buken på mig med sina fötter och knän, vilket har fått mig att skrika rakt ut av smärta. Men jag kan ju inte bli arg på honom, han menar ju inget illa..

Cyklade en kort sväng nu på kvällen för att göra en arg Ludde glad, men varje större gupp var jobbigt.

Magen är dessutom lite svullen, men vi får se om det blir bättre eller om jag måste in igen..

Sov helt okej i natt, förutom att jag vaknade till vid 3-4 på natten. När jag vaknade vid 8 av att Ludde vaknat kunde jag snabbt konstatera att smärtan var kvar.

Tog två värktabletter när jag kom upp ur sängen och nu har dom fått bort en del av smärtan.

 

Vi har bestämt oss för att åka in till akuten idag, eftersom det inte blivit någon förbättring alls trots att vi avvaktat i mer än 24 timmar.

 

Jag är lite orolig såklart, men inte så farligt. Det kan vara vadsomhelst som framkallat smärtan, så jag tror mer på att det är nåt enklare fel än att cancern skulle vara tillbaka. Jag är nästan lite nyfiken på vad dom blivit fel den här gången. Jag hoppas att dom hittar på felet rätt omgående så att jag inte behöver åka fram och tillbaka på undersökningar hela tiden.

 

Finns inte så mycket mer att skriva om saken.. Jag får återkomma när jag får möjlighet.

 

Jaha, here we go again.

Fick buksmärtor igår kväll, även ländryggen började ömma. Tog en värktablett och gick och la mig. Vaknade vid 4 efter att ha sovit väldigt oroligt på grund av smärtorna. Mer värktabletter och en colaflaska med varmt vatten mot magen, somnade om tillslut. Men det var bra nära att jag väckte Johnnie för jag kände mig inte alls bra.

 

Vaknade kl. 8 när Ludde ville upp, men smärtorna var fortfarande kvar. Johnnie tog Ludde så att jag kunde somna om lite till, med nytt varmvatten i flaskan. Det kändes som mensvärk, och det var därför jag la en flaska varmvatten mot magen. Det lindrar.

Ska tillägga att jag inte har mens längre efter strålningen, och läkarna har inte sett någon aktivitet i äggstockarna.

 

Vaknade en stund senare och hade fortfarande ont, så Johnnie tog med sig Ludde i lastbilen när han åkte och fixade lite saker. Under tiden han var borta åt jag och la mig på soffan. Började kolla på sändningar från Vansbrosimmet, och blev sugen på att träna. Men eftersom varje rörelse gjorde att det ömmade i magen blev det ingen träning för min del idag.

Kände mig åter igen trött och la mig i sängen och sov ytterligare några timmar tills Johnnie kom hem.

 

Eftersom det är helg är det inte lätt att få tag i några av mina ordinarie läkare, men jag ringde och pratade med en annan canceravdelning. Kvinnan var jättesnäll men kunde inte hjälpa mig. Hon sa att buksmärtor kan ha så otroligt många anledningar att det är svårt att bedöma utan undersökning. Om jag blev sämre eller om det inte gav sig skulle jag dock söka hjälp på akuten.

 

Johnnie har åkt på fest så jag har tagit hand om Ludde hela kvällen. Johnnie var osäker på om han skulle åka men jag ville det. Men skulle jag bli sämre kommer han hem som ett skott.

Ludde var rätt tjurig nu på kvällen och mina möjligheter att aktivera honom är något begränsade på grund av den ömma buken. Men vi gav oss iväg på en cykeltur, vilket både jag och Ludde uppskattade. Ofta kan såna här smärtor lindras av motion och rörelse, så jag ville testa. Tror inte att det blev speciellt mycket bättre, men jag fick något annat att tänka på och Ludde blev glad.

 

Det blev en långsam tur på ca 8 km, blev längre än tänkt för jag ville fördriva tiden lite. Väl hemma lekte vi lite i trädgården innan det var dags för kvällsvälling och hopp i säng för små avkommor.

Johnnie ringde och kollade läget, men eftersom det inte är värre och Ludde sover tyckte jag att han kunde stanna på festen.

 

För alla er som nu tänker: "Men varför söker hon inte mer hjälp/åker in??" kan jag berätta att jag haft ont på detta vis förut några gånger, men aldrig såhär illa. En värktablett och lite sömn sen har det varit borta. Läkarna säger att det är biverkningar och att det kan bli så om jag använder musklerna lite för mycket. Man kan säga att det blir som en spänningshuvudvärk, fast i bukmuskulaturen.

Men eftersom det varit värre än vanligt idag kommer jag absolut kolla upp det, men med mina egna läkare. Att försöka lösa det nu på helgen känns rätt lönlöst, om det inte skulle bli värre alltså. På måndag ska jag höra av mig till min avdelning och kräva att få prata med min läkare. Såhär kan jag ju inte ha det!

 

Dom har röntgat mig efter att jag känt av detta, så dom borde ju ha sett nåt om det var cancern som är tillbaka. Men alla kan göra fel så man vet ju aldrig. Bäst att få det ordentligt utrett.

 

Nu har jag ätit lite och ska krypa ner i sängen. Hoppas att smärtan är borta när jag vaknar imorgon så att man kan få njuta lite av det fina vädret!

Nu var det ett tag sen jag skrev ett nytt inlägg. Ludde tar upp nästan all min tid och den tid som blir över går till städning, trädgårdspyssel, träning och annat som behöver göras.

 

Nu skulle jag kolla några saker på internet så jag passar på att klottra ner några rader här, så ni vet att jag fortfarande lever!

 

Igår var jag på läkarbesök, inget konstigt utan det vanliga 3-månadersbesöket. Har egentligen inget speciellt att säga om det. Det gick till precis som vanligt. Vi pratade om hur jag mår och hur livet funkar, om jag på något sätt har ont, blöder eller liknande. En snabb gynundersökning för att kolla hur ärrvävnaden efter strålningen ser ut och sen klart!

Läkaren utbrast efter att ha kollat att hon är "positivt överraskad" över hur fint jag läker. Dom brukar alltid stirra på mitt ärr efter kejsarsnittet och utbrista "Oj, vilket fint ärr! Det läkte verkligen ihop jättefint!", så jag verkar ha bra läkekött eller vad man brukar kalla det.

 

Dom hittade inget konstigt vare sig under undersökningen eller i det jag berättade, så det blir ingen röntgen förrän i höst. Precis när vi skulle avsluta besöket kom jag på en till sak att fråga om. Har på senare tid blivit väldigt snurrig och yr när jag rest mig snabbt, så jag bad henne om att kolla mitt blodtryck. Precis som jag trodde var trycket för lågt, och hon bad mig att dricka mer vatten och äta mer salt.

Vatten är jag alltid dålig på att dricka tillräckligt av, vilket ofta slutar med huvudvärk. Och saltet har jag nästan slutat med i maten för Luddes skull. Så små barn ska inte äta så mycket salt och Johnnie äter på tok för mycket, så jag har helt enkelt dragit ner på det ordentligt för allas skull.

Mamma skrattade glatt när jag berättade om att jag behöver äta mer salt. "Du som jämt slickade på kornas saltstenar som liten! Du kan få med dig en hem och slicka på framför tv:n"

Tror att det är enklare om jag bara saltar min mat lite mer..

 

Men som sagt, inga konstigheter i övrigt. Skönt, då får jag förhoppningsvis tre nya, lugna månader.

 

Träningen har tagit fart ordentligt efter förkylningen och jag både cyklar och joggar. När jag passar Ludde cyklar jag med honom bakpå, och när Johnnie är hemma smiter jag iväg på en joggingtur. Märks dock att man är otränad, för minsta uppförsbacke gör att det suger bra nog i låren!

 

Nu måste jag avsluta inlägget här och hoppa i säng. Imorgon ska jag upp relativt tidigt eftersom passaten och min hästtransport ska in på verkstad. Bilen har dåliga hjullager och transporten har inga bromsar.. Blir ingen billig historia!

 

Återkommer snart i mån om tid!

 

Fördelen med sommaren är att man kan parkera badbaljan med den hysteriskt plaskande lilla avkomman i utomhus. Luddes kvällssyssla: