Anna - Life is easy if you wear a smile!

Tillbaka på hemmaplan igen, efter besök hos både tandläkare och cancerläkare.

 

Börjar med det lite mildare, om man bortser från kostnaderna i efterhand..

Tandläkarbesöket gick bra. Tjejen förhörde mig om mina vanor och petade lite i min mun. Sen satt 3 stycken och tittade på mina röntgenplåtar för att bedöma om ett gammalt hål skulle lagas eller inte. Dom diskuterade och funderade en bra stund. Vid ett tillfälle tystnade dom och tittade på mig. Jag slog upp med armarna, skrattade och utbrast: "Titta inte på mig, jag vet inte!". Jag är ju ingen tandläkare. Får plånboken och mitt nålrädda tandkött bestämma säger vi "NEEEEJ!" men samtidigt är det ju bra att laga det så att det inte blir sämre. Har hållit sig rätt lika i många år nu, men förr eller senare kanske det tar fart igen.

 

Nu är en tid bokad för tandlagning och lite tandstensborttagning. Kommer gå på 1200kr.. Dagens besök gick på strax över 500kr, och då hade jag rabatt att utnyttja så 600kr hade dragits bort innan slutnotan hamnade på lite mer än 500kr.

Alltså, jag förstår inte. Hur kan lite röntgen och pet på tänderna vara så förbannat dyrt!? Skulle gärna vilja se en fullständig lista över vad det är som kostar, så jag slipper fundera varje gång.

Får be om en nästa gång jag kommer dit.

Att en reservdel till lastbilen kan kosta har jag en viss förståelse för, men att en enkel titt i munnen kostar så mycket som det gör har jag inte förstått än.

 

Tack gode gud för att jag bor i Sverige. Jag hade efter bara några månader nått upp till frikort inom sjukvården, och behöver inte betala mer detta år för läkarbesök och liknande. Och även utan frikort kostar ett läkarbesök bara någon hundring. Tänk vad en röntgenundersökning hade kostat om man fått betala allt själv? Hua, vill inte tänka tanken.. Jag hade säkerligen varit avliden vid det här laget, för alla cellgifter, undersökningar, stålning och mediciner hade ruinerat hela min familj direkt.

Tänk på det när ni klagar på Sverige, dess sjukvård och skatter.

 

Nu hamnade jag på ett sidospår!

 

Nu till det ni säkert väntat på att få veta, nämligen hur undersökningen hos min läkare gick.

Vi pratade igenom problemen för att han skulle få en bild över läget. Sen en undersökning där han både klämde, kände och tittade. Med ultraljudet såg han ett svullet parti på vänster sida, vid äggstocken.

Troligen en infektion.

Medicin i 10 dagar och är det inte bättre ska jag höra av mig. Röntgen blir av om några veckor och efter läkarbesöket lämnades blodprov. Har blivit stucken säkert närmare 100 gånger nu, och idag var en sån dag då allt stämde. Fick endast vänta ca 10 minuter, trevlig sköterska, nålen kändes nästan inte alls och allt gick supersmidigt.

Hämtade sen ut antibiotikan och värktabletter. Visade sig att jag tagit Ipren fel, vilket var otroligt klantigt från min sida. Har tagit dom som Alvedon, trots att det är en viss skillnad. Jag som jämt är så noga med att läsa på om läkemedlet innan jag börjar använda det..

Frågade om det kan ha påverkat smärtläget negativt på något vis, men Bengt trodde inte det. Inget tydde på det nämligen.

Nu håller vi tummarna för att behandlingen(som jag precis startat) går bra och att smärtan försvinner snabbt.

 

Väskan som jag packade innan jag åkte hemifrån kan jag glatt packa upp igen. Har hänt så många gånger att jag blivit kvar inne på Akademiska, så jag valde att ta med tandborste, en bok, underkläder och liknande ifall att. Hade ju ingen aning om vad dom skulle hitta..

När jag skulle säga Hej då till Ludde vågade jag inte ens säga "mamma är snart tillbaka!" som vanligt utan det blev "Vi ses sen Ludde".

Det kändes mindre tidsbestämt, ifall jag skulle bli kvar i stan längre än planerat.  

 

Nu ska jag slå mig ner i soffan och äta lunch, samtidigt som jag väntar på att värktabletterna ska komma igång. Hemresan blev allt jobbigare för varje minut som gick, eftersom smärtan kom tillbaka mer och mer. Men nu så borde smärtan avta rätt snabbt.

 

Ska på bröllop imorgon, men det blir nyktert för min del. Att dricka med dessa mediciner i kroppen känns inte bra!

  

Smärtan har blivit värre i framförallt buken, där en huggande smärta blir allt svårare att ignorera. Känns som om jag inte gör annat att äta värktabletter, samtidigt som jag tycker synd om min stackars lever som ska hantera medicinerna.

När värktabletterna gör sitt jobb mår jag nästan helt bra, och har under dagen både kunnat leka med Ludde och måla på husgrundet. Men när tabletterna slutar verka kommer den huggande smärtan tillbaka i buken och den jämna smärtan i ryggen.

 

Lovade mig själv att ringa onkologen idag och höll mitt ord. Pratade med en sköterska som skulle informera min läkare om läget, och på eftermiddagen ringde han.

Planen är såhär långt att jag, efter morgondagens tandläkarbesök, ska fortsätta resan in till stan för att träffa Bengt(min läkare). Han ansåg antagligen att jag var så pass viktig att han valde att klämma in mig i hans annars så fullbokade schema.

Skönt att träffa en läkare på onkologen nu när det känns såhär, och inte bli tvungen att åka till akuten.

 

"Kvällstabletterna" är tagna och snart borde jag vara rätt så smärtfri igen. Är lättare att somna om man inte känner den huggande känslan i buken hela tiden... Men först en dusch!

 

Jag återkommer med mer info om läget när jag får tid.

Åkte till samhället idag för att uträtta några ärenden. Handla på Ica och Apoteket, slänga återvinning, hämta urinprovsrör hos vårdcentralen, kolla kvigorna och köpa gymkort.

Allt gick strålande förutom inhandlandet av gymkort, för karln jag skulle handla av var precis på väg därifrån och hade dessutom brådis. Jag försäkrade honom om att det inte var någon fara, och att jag kunde återkomma. Han skulle vara där på torsdag förmiddag så jag gör ett nytt försök då.

 

Egentligen är gym inte speciellt lockande för mig. Ligga där i konstiga ställningar och flåsa samtidigt som svetten rinner.. I ett litet instängt rum dessutom. Föredrar att jogga en sväng ute i naturen.

Dessutom har vardagsmotionen jag fått av att jobba på en mjölkgård och sen leka med Ludde räckt bra för mig för att hålla igång musklerna.

Men i slutet av förra året bestämde jag mig för att börja på gym för att, på ett effektivt sätt, bygga upp all styrka jag tappat under sjukdomsperioden. Fick till och med stipendium för det från "Ung Cancer", så själva kortet är gratis för mig den här gången.

Valde att vänta tills dom värsta "Jag-har-gymkort-som-nyårslöfte-människorna" tappat motivationen och slutat träna(för alla vet att gym och andra träningslokaler har en tendens att vara väldigt fulla efter nyår) och sen har tiden bara gått. Nu måste dock kvittona skickas in till "Ung Cancer" så att dom ser att pengarna används rätt.

 

Gym är som sagt inte min grej. Jag tror i alla fall inte det.. Har aldrig varit på gym regelbundet så jag vill ge det en chans i alla fall, innan jag bestämmer mig för att det inte är min grej. Det var ju roligt att hänga på gymmet under senaste semestern i Östersund, men då var jag nästan alltid själv där. Är nämligen lite folkskygg, framförallt när jag tränar!

Inte har man några kompisar som går till gymmet regelbundet heller, som man kan "ta rygg på". Kan ju inte maskinerna alls.

Äh, det löser sig. Alla är vi barn i början!

Hoppas bara att jag får tid till att åka till gymmet, det är det svåraste av allt. Hästar, barn, jobb, hem och nu gym. Vardagspusslet blir allt svårare att lägga.

 

För övrigt så fixade jag alla ärenden jag hade. Men kom hem med trött och ömmande rygg efter att ha stått och gått en del. Det gör även ont på vänster sida nere vid höften, på kroppens framsida. Kollade upp vart blindtarmen sitter, men det är höger sida. Kollade sen vilken äggstock jag har kvar. Visade sig vara vänster. Är det den som bråkar?

Imorgon ska urinprov lämnas för att utesluta infektion. Vi tar en sak i taget.

 

Ett exempel på vardagsmotion är grästrimmning:

Min läkare ringde nu under eftermiddagen. Vi gick igenom mina besvär och kom fram till att jag ska på röntgen om några veckor plus lämna ett urinprov till vårdcentralen under denna vecka.

Urinprovet kan visa om det är en infektion som är problemet och röntgenundersökningen var mer för säkerhetsskull. Var ett tag sen jag var på just den här typen av röntgen.

 

Han trodde att besvären helt enkelt beror på strålbehandlingen jag fick, men jag tycker att det är konstigt att det bara dyker upp. Hade jag jobbat hårt och lyft tungt dagarna innan kan jag förstå, men så vitt jag kan minnas har jag tagit det ovanligt lugnt.

 

Hur som helst. Skönt att han ringde upp så fort och att han tog mig på allvar. Är lika rädd varje gång att bara få svaret: "Det är biverkningar efter behandlingen. Punkt."

Beror nog på att barnmorskan inte ville tro mig där när allt började. Tycker inte att man ska behöva gråta i telefonen för att få hjälp.. Men blivande mammor är kanske väldigt hispiga? Brukar resonera så till barnmorskans försvar när jag blir förbannad över minnena.

Bengt är i alla fall underbar och jag känner mig sedd och trodd varje gång något känns fel.

 

Och självklart: Blev ryggen värre skulle jag höra av mig direkt igen.

 

 

Satt igår och bläddrade i en av mina träningsböcker. Sen satt jag och tittade på träningsglada människors facebook och instagram på Johnnies mobil. Älskar att se andras träningsbilder, det får mig motiverad och taggad.

 

Träning känns just nu väldigt avlägset, men jag roar mig med att drömma om framtiden. Under tiden jag väntar på att få köra igång ska jag både plugga på om hur man skaffar sig ett bra löpsteg och klottra ner en liten plan över hur jag ska lägga upp träningen när jag väl får köra igång.

 

Jag är en typisk "allt eller inget-person" så risken är alltid stor att jag kör igång lite väl hårt när det väl är dags. Nu har jag blivit mycket bättre på detta efter problemen jag hade med knäna, men det är alltid bra att ha en plan att följa.

Knäna känns numera kanon och jag har inte känt något obehag alls under flera veckor. Fördelen med att vara sjuk i ständiga förkylningar har varit att knäna fått vila ordentligt, för få regler håller jag fast vid så hårt som "träna inte om du är sjuk eller bakis-regeln".

Sen har jag inte riktigt vågat träna heller eftersom jag är rädd att knäna ska fortsätta bråka. Det var ju trots allt i höstas problemen kom och det är först nu under våren som det försvann.

 

Det här året har jag i första hand prioriterat vardagsmotionen jag får av att pyssla med hästarna, jobba i trädgården eller leka med Ludde. På så sätt har jag kunnat ha en bra "vardagskondition" vilket har varit viktigt inför min jobbstart.

Jobbandet har gått över min förväntan och även om benen och fötterna var riktigt trötta i början trodde jag att det skulle vara värre. Nu har kroppen vant sig och jag kan riktigt njuta av att vara igång igen. Som jag har längtat!

 

Nu får vi se hur det går med ryggen, känns nämligen inte ett dugg bättre idag. Jag hoppas att det är en överbelastning eller något, så att vila ska göra susen. Men jag är tyvärr tveksam. Jag vilar så mycket jag kan, och trots det känns det inte bättre. Att stå och gå gör ryggen trött och ännu ömmare.

Ludde blir allt tyngre och jag försöker att inte lyfta honom, men ibland har man inget val. Har haft lite ont i ryggen i perioder vilket har berott på Ludde, men dels är det inte ens nära denna ömma punkt och dessutom känns det helt olika. Men som sagt, hoppas att det beror på Ludde ändå, vore mycket enklare än övriga alternativ!

 

Johnnie kämpar på med takbytet på egen hand och jag får dåligt samvete för att jag inte kan hjälpa till. Tanken med denna semestervecka var ju trots allt att vi skulle få mycket gjort här hemma, men nu kommer den gå åt till vila, vila och åter vila.

Passar Ludde gör jag i alla fall så gott jag kan, även om jag inte är landets roligaste mor just nu. Sitter mest och kollar på när han leker.

Kanske vi kan ta oss ut på en lugn cykeltur senare idag, får se hur ryggen känns.

 

Det är väldigt frustrerande att vilja så mycket men inte kunna göra något. Eller ja, "kunna" är fel ord. Visst kan jag, men kostnaderna för att ignorera kroppens signaler kan bli dyra.. Vi såg ju hur det gick förra gången!

 

Jaja, jag får sätta mig i trädgården och drömma mig bort en stund istället.

 

 

En veckas semester väntar, och jag har massor att göra under den veckan. Dom övriga två jag kommer ha senare i sommar är nämligen rätt uppbokade.

 

Men ryggen har börjat bråka igen. Nacken är öm den med, men förra gången räckte det med ett besök hos kiropraktorn innan allt var bra igen. Men ryggen.. Det började för två dagar sedan utan att jag gjort något speciellt, och känns precis som när jag blev sjuk 2013.

Det är detta som oroar mig mest, att jag inte känt såhär sen behandlingen skrämt tumören på flykt. Blev nyligen röntgad och det lugnar mig något, men vem vet.. Kanske dom missat något?

 

Just nu känner jag mig inte ett dugg stark, utan väldigt liten och klen. Minnen från tuffa tider kommer tillbaka och jag har lust att gråta en skvätt.

Det är säkert ingen fara, men jag vill vara säker på att dom inte missat något. Och dessutom vill jag vara säker på att inte behöva känna den där fruktansvärda smärtan i ryggen igen!  

 

Jag har skrivit ett meddelande till onkologen på minavardkontakter.se där jag bett min läkare kontakta mig. Får för mig att detta är ett enklare sätt att nå min läkare än att ringa och jaga honom. Om det inte blir akut vill säga, då får jag ringa.

 

Känns som vanligt tråkigt att det ena byter av det andra. Knäna känns kanon, sjukdomarna är för stunden borta och jag känner mig taggad på att börja träna igen. Men det får bli en lugn vecka med mycket vila för ryggens skull.

 

Jag har i alla fall haft en härlig midsommar med trevligt folk, så på den punkten klagar jag inte!

 

Höll på att glömma!

 

Precis innan midsommarfirandet på dagis skulle dra igång fick jag ett samtal från okänt nr. Det visade sig vara en kvinna från Akademiska som skulle meddela svaret på mina prover jag tog för en vecka sen.

 

Det var inget avvikande, så vi skulle gå efter samma plan som jag redan gör(dvs. läkarbesök var 3:e månad osv). Härliga nyheter!

 

En annan som tycks vänta på samtal är Ludde som häromdagen somnade med telefonluren i famnen..

Blev en kort jobbdag idag. Dom andra jobbade bara halvdag, men jag skulle på Luddes midsommarfirande så för mig blev det snarare 1/4´s dag.

Eftersom vädret inte var det bästa städade jag och sommarjobbaren en kyrka. Dammsög, skurade golv, dammtorka och städa toan.

När vi var klara var det dags för "frukost"(dom kallar det för det, men för mig är det mellanmål) och då tackade jag för mig och åkte till dagis.

 

Som jag säkert nämnt tidigare tog jag prov på några körtlar i armhålorna i onsdags då dom var något förstorade på senaste röntgen.

Min läkare trodde inte att det var någon fara, men ville ändå att prover skulle tas för säkerhetsskull.

 

Fick åka från jobbet vis lunch för att hinna in till drop in-tiden på akademiska. Mamma hade ärenden i stan att uträtta så hon följde med. Hon satt dock kvar i bilen när själva provet skulle tas. För mig är det inte så viktigt att ha sällskap under läkarbesöken och provtagningarna, vilket ni säkert märkt..

 

Först kände dom efter "dom små kulorna" i armhålorna, och dom hade minskat i storlek. Ett tecken på att det inte är någon fara. Men dom valde ändå att ta prover eftersom jag pallrat mig dit.

 

Fick sen lägga mig ner på sida med den aktuella armen upp mot huvudet så att dom lätt skulle komma åt. Sprutan såg hemsk ut, och jag ångrade att jag kastat en blick på den. En stor spruta med en sorts ställning runt så att det nästan såg ut som en pistol eller liknande. Svårt att förklara.

Nålen var dock pytteliten, men det var just då en klen tröst då bara tanken på nålen som tränger in i körteln får mig att rysa.

 

Men det var absolut ingen fara! Det kändes som om någon nöp mig lite försiktigt i armhålan, inte mer. Och det trots att dom "pumpade" med nålen några gånger. Kändes så i alla fall.

Ett blodprov är värre, om man ska jämföra. Och då har jag den lilla nålen när dom tar blodprov, för mina kärl är fortfarande lite arga efter alla blodprover under sjukdomsperioden...

 

Hur som helst, allt gick bra och läkaren var nöjd. En vecka skulle jag få vänta på provsvaret, och av ren nyfikenhet gick jag in på minavardkontakter.se för att se om svaret kommit än. Där kan man läsa allt läkarna skriver om mig, provsvar och liknande.

Men inget provsvar. får vackert vänta.

 

Som ni ser fick jag ett litet plåster i varje armhåla, för säkerhetsskull. Nålen var nämligen så tunn att man inte blödde efteråt, men som sköterskan sa: "Det är ju så tråkigt om det kommer blod på kläderna!"

 

 

Johnnie lånade grannens grävmaskin en period för att äntligen få lite ordning på trädgården. Ludde har inspekterat jobbet dagligen för att se till att pappa gör rätt. Det är en ordningsam kille vi har!

 

 

I går under tiden Ludde sov vid lunch kände jag mig trött och inte helt kry. Passade på att krypa ner i sängen eftersom Ludde ändå sov. Sov några timmar och vaknade sen av att Ludde ville upp.

Kände mig ännu sämre och kollade min temp. Lite feber. Kul.. Jag som aldrig annars brukar ha feber eller överhuvudtaget brukar vara speciellt sjuk har nu efter cancern varit dålig allt oftare. Feber, magsjuka, ständiga förkylningar, influensor eller helt enkelt en jobbig trötthet.

Det känns som om jag inte gör annat än klagar, klagar och åter klagar, men jag börjar bli så fruktansvärt less på detta. Eller vem försöker jag lura? Jag ÄR otroligt less på detta.

 

Största boven är nog att Ludde går på dagis, men vad ska man göra? Jag är jätteglad över att jobba igen och Ludde trivs på dagis.

 

Johnnie fixade mat(snabbmat..) och jag fick i mig 2 piroger och ca 2 glas juice. La mig på soffan för att vila lite framför tv:n när två grannar klev in. Dom höll sig lite på avstånd, för säkerhetsskull. Tur var väl det, för när jag hade gått och lagt mig började magen protestera och tillslut spydde jag upp all mat jag fått i mig.

 

Somnade sen och sov några timmar. Sov väldigt dåligt men lite sömn blev det i alla fall. Klev upp 7 och ringde mig sjuk och även Ludde fick vara kvar hemma. Dagisregler ni vet.  När Ludde sen vaknade tog Johnnie hand om honom medans jag vilade ett tag till.

Senaste gången jag kontrollerade min temp. hade jag precis kommit under febergränsen. Men jag fryser konstant och går som ett gammalt troll, så helt kry är jag verkligen inte. Fick i mig en knäckemacka nyss för att magen ska komma igång, så förhoppningsvis är det värsta över nu.

 

Men som ena grannen sa igår: "När ska du få bli helt frisk?"

Ska lite snabbt uppdatera läget på "cancerfronten".

 

I torsdag åkte jag tidigt från Jobbet för att hinna in till min bokade tid på Akademiska. För att göra en lång historia kort:

Två kvinnor undersökte mina armhålor, bröst och området kring halsen i jakt efter knölar. Dom hittade knölar i armhålorna men trodde inte att det var någon fara. Men för säkerhetsskull ska jag in på onsdag igen och ta prover på dessa knölar. Hua, nålar igen.. Ryser vid blotta tanken att dom ska sticka nålar i mina armhålor!

 

Skönt att dom kontrollerar minsta lilla sak ordentligt, och inte bara rycker på axlarna likt barnmorskan gjorde när jag var gravid och hade både blödningar och smärta.

 

Återkommer om dessa undersökningar när jag har något nytt att berätta.

 

 

 

Känns som ett väldigt klokt beslut att vara hemma, för han slocknade kl. 10 i min famn. Väldigt olikt honom. Han har inte slocknat vid en tiden på förmiddagen sen han var liten bebis eller väldigt sjuk. Han brukar normalt bli arg när jag lägger honom vid lunch, eftersom han inte alls vill sova(fast att han behöver det).

 

Under tiden han sover passar jag på att hänga tvätt och pyssla bland mina plantor. Ställde ut en hel del plantor utanför ytterdörren en stund för att vänja dom vid kylan innan dom ska planteras ut. Jag hade hopp om bättre väder och temperatur, men eftersom det fortfarande är så kyligt har dom flesta plantorna fått stanna kvar i sina krukor av rädsla att dom ska frysa sönder i kylan utomhus.

Förra året(eller var det året innan?) kom en sen frostnatt och tog död på både pump- och gurkplantorna, trots att dom var i växthus. Hittills har bara dom tåliga tomaterna fått flytta ut i växthuset.

 

Men alla plantorna måste ut inom kort, för dom börjar bli alldeles för stora och vilda!

 

Blir förövrigt en lugn dag. Allt beror på hur Ludde mår.

 

Kryddväxter som ska ut i landet inom kort:

 

Tanken var att mamma och jag skulle åka till Strömsholm idag och titta på hästtävlingar/shoppa. Vi åker alltid på dessa hästtävlingar och det är en gammal tradition som vi håller mycket kär. Vi åker i första hand dit för själva shoppingen av hästgrejer, men spanar även in snygga hästar och hälsar på min moster som bor i området.

 

Tyvärr kom vi aldrig iväg i år vilket är väldigt tråkigt. Har trots allt sett fram emot detta sen förra året vi var där..

Vi skulle egentligen åkt igår, men eftersom en kviga skulle kalva inom kort och Johnnie inte kunde ta Ludde bestämde vi oss för att avvakta till idag.

 

Trots att Johnnie och några till bestämde sig för att ha efterfest hemma hos oss sov jag riktigt bra. Vaknade till lite snabbt när dom höjde musiken bara, men somnade sen om. Är man trött så är man!

Vaknade även till av att Johnnie letade efter sängkläder åt sin kompis som skulle sova på soffan. Man skulle ha spelat in deras samtal, för det var minst sagt skrattretande. Kompisen ville bara sova och Johnnie festade fortfarande. Samtidigt hittade inte Johnnie något alls av det han skulle ta fram åt sin kompis, så jag fick berätta vart allt låg. Öl gör en uppenbarligen glömsk, för han vet mycket väl vart man hittar sängkläderna..

Sov fram tills tidig morgon då jag vaknade av ett sms. Kvigan hade börjat kalva så jag kunde sova lite till. Vi skulle åka sen när det var klart.

Någon timme senare ringer hon, uppjagad. Kalven låg fel.

 

Klev upp och åkte dit(var körduglig då jag inte drack speciellt mycket igår, men kollade med alkoholmätare för säkerhets skull)

Kom dit strax innan veterinären. När hon kom var det dags att köra igång.

Hon lyckades rätta till felläget, som var att kalvens ena framben låg vikt bakåt. I normala fall ska nämligen frambenen och huvudet ut först, men nu fattades alltså ena frambenet.

Vi pustade ut. Men lättnaden var kortvarig då veterinären inte alls trodde att hon skulle få ut kalven ändå på grund av för trångt bäcken. Hon började prata om att såga sönder kalven och plocka ut bit för bit, allt för att rädda kvigan.

Mamma satte sig på tvären direkt. Här skulle det inte sågas sönder levande kalvar om kvigan inte hade fått en chans att få ur sig kalven. Nu låg den trots allt rätt. Ska tillägga att mina föräldrar jobbat med kor i nästan hela sitt liv, så dom vet oftast vad dom pratar om.

Veterinären försökte få mamma att förstå att det inte fanns en chans att det skulle gå, men mamma stod på sig. Veterinären menade att kalven var för bred om skuldrorna, men mamma som också kände på kvigans bäcken och kalvens bredd hade konstaterat att hon stött på värre kalvningar.

 

Jag föreslog att vi skulle försöka dra benen lite växelvis på kalven. För att på så vis slinka förbi det trånga bäckenet. Mamma nappade på idén och vi försökte. Med hjälp av mina idéer, mammas erfarenhet och pappas styrka kom kalven ut. Levande men med väldigt svullen nos och tunga.

Detta oroade pappa, men jag har stött på svullna tungor förr så jag vet att det ordnar sig snabbt. Ibland blir det så om kalven ligger i kläm lite för länge, men svullnaden går ner snabbt så fort den kommit ut ur sin trånga bostad.

 

Veterinären var förvånad över det lyckade resultatet och vi hoppades att hon lärde sig något av detta. Hon var ung och hade nog ingen stor erfarenhet av såna här kalvningar, men nu visade vi att det går med lite envishet och bra idéer.

Kvigan var totalt utslagen först, men efter några minuters vila lyfte hon huvudet för att undersöka sin kalv. Det gick inte att ta miste på moderskänslorna där inte, trots den knepiga kalvningen.

Jag mjölkade ur kvigan lite råmjölk och gav kalven med ingivare(sondmatning) för att den skulle få ett mål mat direkt.

 

En nöjd veterinär åkte vidare mot nya äventyr, och fick självklart beröm. "Inte ska jag ha beröm, det var ju ni som fixade det" svarade hon. Men utan henne hade vi nog inte löst själva felläget, som var det första problemet.

 

När jag åkte från gården gick en glad, nybliven ko i hagen med sin lilla tjurkalv. Förhoppningsvis har varken kalv eller ko fått några bestående men från förmiddagens bravader.

 

När det var avklarat var klockan för mycket så det var ingen idé att åka till Strömsholm. Men vi är i alla fall nöjda med att kalvningen löste sig efter mycket om och men.

 

 

Ludde är hos sin faster, ölen är kall, den grillade maten god och jag duschad och fixad. Men trots det valde jag att stanna hemma idag efter vår förfest här hemma. Det är nämligen fest i Björkparken ikväll. Dansband och trevligt folk.

Igår var jag jättetaggad, men idag var jag inte alls sugen när det började bli dags att röra sig vidare. Därför tog jag beslutet att stanna hemma och komma i säng tidigare än följa med och vara en uttråkad, gäspande tråkmåns.

 

Precis när dom skulle gå krossades ett glas som någon ställt på golvet vid ytterdörren(!?), så jag avslutade kvällen med att samla glasbitar, torka upp grogg och skura den blöta fläcken i hallen. Annars hade det blivit bra klibbigt där.

Körde ett varv med dammsugaren och städade bort tomma ölburkar och disk. Skönt att ha det gjort till imorgon då jag inte ens kommer vara hemma.

Stort tack till Annelie som plockade av bord, diskade och städade efter maten. Hon hjälpte även till en hel del vid själva matlagningen. Jätteskönt! Tusen tack!

 

Och stort tack ni andra inblandade för en trevlig eftermiddag/kväll. Synd att jag inte hade lust att fortsätta festandet, men det får bli en annan gång.

Ska upp kl. 6 imorgon så nu måste jag komma i säng. God natt!