Anna - Life is easy if you wear a smile!

Fick äntligen "rumpan ur vagnen" och kollade igenom alla mina fröer här hemma. Skrev ner vad jag har för fröer, deras utgångsdatum och sort. Sen gjorde jag en lista över vad jag ska inhandla och nu är både fröer och sättlökar beställda.

 

Delar av förra årets skörd:

 

I morse hörde jag att 80%(!) av dagens barn rör sig för lite. Inte ens en timme per dag även om promenader finns med i beräkningarna.

Senare under förmiddagen hör jag att allt fler barn behöver glasögon till följd av för mycket tittande på mobiler, paddor m.m.

Nyligen läste jag på internet att dagens barn har allt svårare att sova, även det var mycket troligt på grund av mobiler och liknande.

 

Jag tycker att det är obehagligt att höra dessa saker. Barn som rör på sig är friskare och gladare, dessutom lär dom sig umgås med varandra, använda fantasin i sina lekar och upptäcka livet.

 

Dagens barn blir allt tjockare, allt tidigare i sina liv. Som förälder borde man vilja ge sina barn ett bra liv, och om jag får välja ser jag hellre att Ludde har en god hälsa än en ipad att glo på dagligen.

 

Så, kära föräldrar: Stäng av mobilen, klä er själva och era barn varmt och gå ut i snön!

Visa era barn djurspår, åk pulka eller ha snöbollskrig.  (och nej, du behöver inte ta upp mobilen för att googla på vinteraktiviteter, använd fantasin! Du vet, så som folk gjorde förr, innan mobilerna fanns.)

 

 

 

Idag är det exakt 3 år sedan vi fick beskedet om att jag drabbats av livmoderhalscancer.

 

Jag hade två dagar tidigare lämnat prov på den misstänkta tumören dom hittat på i min livmoderhals och vid provtagningen berättade läkarna att dom skulle se till att få svar snabbt.

Där i början minns jag en hel del av vad vi gick igenom. Rummen vi var in i, undersökningarna och smärtan. Ryggsmärtan och sammandragningarna i buken var så illa att jag inte stod ut längre, och det var därför vi sökte hjälp.

Jag var gravid och skyllde allt på det. Foglossning är ju inte ovanligt, inte sammandragningar heller. Mödravården hjälpte mig inte utan sa att det var normalt, detta trots att jag nu i efterhand förstått att jag stod där med tydliga symptom på livmoderhalscancer.

 

Jobbet på gården började bli allt svårare. Jag fick vid flera tillfällen stanna upp mitt i mjölkningarna och bara ta mig igenom sammandragningarna som var så kraftiga att jag fick stå framåtböjd över bord eller lutad mot väggen. Jag bet ihop, dum som man var.

Minns ett tillfälle där sammandragningen kom mitt i ett samtal med chefen. Jag bet ihop och försökte låtsas som ingenting. "Gör det så ont?" sa chefen med en bekymrad blick. Det gick inte längre att dölja smärtan och problemet var ett faktum.

Dom sista resorna hem från jobbet var fruktansvärda eftersom ryggen gjorde så hemskt ont.

Det var då jag insåg hur illa det var och att jag måste ta tag i problemet. Jag hade hopp om att kunna jobba fram tills förlossningen(mer eller mindre), men istället åkte jag hem för att vila en vecka och kom sedan aldrig tillbaka.

 

Smärtan blev värre och vi sökte hjälp på Akademiska. Första undersökningen fann dom ingenting, men ville att jag skulle komma tillbaka en vecka senare.

Endast några dagar senare var jag tillbaka med ännu värre smärta. Då fann dom orsaken snabbt och provet togs.

 

Jag minns samtalet. Minns att jag stod och tittade ut genom fönstret och lyssnade på läkaren som ville att vi skulle komma in. VI. Det var viktigt att Johnnie följde med.

Johnnie jobbade men han hade möjlighet att smita ifrån tidigare.

Nu i efterhand vet jag att om det är viktigt att Johnnie är med, då är det allvarligt.

 

Jag minns rummet. Jag minns läkaren. Jag minns läkarspråket vi inte fattade ett ord av.

Vi bad läkaren upprepa utan alla dessa "fina" läkarord.

"Du har livmoderhalscancer. En väldigt aggresiv sådan"

"Jaaha?" blev vårat svar. Tystnad.

Läkaren väntade på en reaktion men hon fick ingen. Jag tittade bara in i väggen en bit framför mig. Cancer?

 

På hemvägen satt vi tysta. Tårarna kom och rann nedför mina kinder. Cancer... Cancer är illa. Väldigt illa.

Väl hemma satte jag mig på sängen och ringde mamma.

"Vi har fått provsvaren nu... Mamma, jag har cancer"

Tystnad.

Mamma tröstade och höll sig samlad. Jag bad henne prata med mina syskon för jag orkade inte ge dom beskedet själv.

Inte långt senare svängde en bil in utanför huset och in genom dörren kommer min ena bror. Han var på jobbet i skogen när han fick veta och åkte direkt hem till oss. Tröstade och fanns där.

Mina andra syskon hörde också av sig med stöttande ord. Du klarar detta. Du är stark!

Det var lugnet före stormen.

 

Sen gick allt fort. En vecka fullsmockad av undersökningar och sedan hade läkarna koll på läget. Jag hade ett helt team till hjälp. Alla hade sina uppgifter. Eftersom jag var gravid fanns det mycket att tänka på.

 

Efter den veckans undersökningar drog karusellen och kaoset igång. Strålning, cellgifter, ständiga ultraljud, blodprover, otaliga nätter på sjukhus, läkarbesök, kejsarsnitt, resor till Örebro för ytterligare behandling och ja..en massa annat i en salig blandning.

 

En del cancerdrabbade har sagt att dom velat veta i förväg vilket elände dom sen skulle gå igenom. Jag kan dock säga som så att det var tur att jag inte visste, för det hade nog slagit undan benen på mig totalt. Jag hade aldrig orkat om jag vetat vad som väntade.

 

Jag tar inte resten av kaoset nu, då skulle jag bli sittande här hela natten. Dessutom är den perioden som gröt i mitt huvud..

Har dock tänkt ta mig tid att klottra ner allt från början till slut då jag förstått att en del(säkert dom flesta) av er inte hängt med riktigt i händelseförloppet. Framförallt nya läsare har svårt att hänga med, vilket jag förstår.

 

Nu är jag i alla fall fri från cancern sedan hösten -13. Som ni säkert märkt har jag haft problem med hälsan även efteråt, och det är alltså knutet till cancern och dess behandling.

Den här resan har gett mig stora ärr, både fysiskt och psykiskt. Men den har också gjort mig till en klokare person som tänker, förstår och njuter mer än tidigare.

 

Livet är till för att levas, inte bara överlevas.

 

Det här året som kyrkvaktmästare har gått fort och i vår går mitt vikariat ut. Vad som händer efter det har jag ingen aning om.

 

Jag tänkte därför höra om ni har några förslag på jobb åt mig? Det skadar ju inte att kasta ut frågan här. Vet ni något jobb som är på gång eller så?

Allt är av intresse.

 

 

 

Det märks att ljuset är på väg tillbaka nu. Solen går upp tidigare och ner senare. Helt plötsligt känns dagarna så mycket längre!

Antalet ljusa timmar per dygn ökar och så även min energinivå. Jag älskar den här tiden på året, för det är då jag mår som bäst.

Ljuset återvänder och våren närmar sig med stormsteg.

 

Under soliga tö-dagar får jag vårkänslor och det bara pirrar i kroppen. Jag hoppas att ni alla någon gång får känna den känslan som jag har på våren.

Alla bekymmer och all oro är som bortblåst och ja, hur ska jag beskriva det? Energinivån går upp på max och jag kan inte annat än njuta av livet. Jag blir som en kalv på grönbete!

 

Den här känslan har varit som bortblåst under flera av dom senaste årens vårar. Sjukdomar, oro och trötthet har tagit överhanden. Men i år har jag redan nu känt känslan.

Känslan av att livet är underbart och att inget kan stoppa mig!

 

 

Ibland blir jag riktigt stolt över min grabb och känner att vi hittills lyckats bra med hans uppfostran. Igår följde han med mig in i en butik där vi skulle hämta mina och min pappas färdigslipade långfärdsskridskor plus handla lite. Innan vi gick in förklarade jag för Ludde att han skulle sköta sig om han skulle följa med, och att han annars skulle få stanna i bilen.

Han tog sin lilla lastmaskin i ena handen och fattade min hand med den andra, sen gick vi in. Sedan gick han som ett litet ljus bredvid mig fram och tillbaka i butiken. Jag hade aldrig varit in där förr och passade på att kolla utbudet, så vi gick lite hit och dit innan vi kom fram till kassan.

Sedan stod han snällt bredvid mig när jag fick skridskorna, betalade och pratade lite med personalen. När vi sedan satte oss i bilen fylldes jag av sån glädje och stolthet, vilken kille vi har!

 

Idag tog vi veckohandlingen efter jobbet/dagis. Ludde ville ha egen vagn och de fick han. Han följde snällt efter mig och ställde snällt tillbaka varje vara han tog utan lov. Inget tjafs eller gnäll.

Vid kassan hjälpte han till att lägga upp varor på bandet(Eller rättare sagt kasta, han är ju inte så lång än) och sedan hjälpte han till att packa ner varorna i kassarna.

Väl hemma hjälpte han till att bära från bilen och in i huset. Han är väldigt hjälpsam.

 

Såna här gånger är jag väldigt stolt över honom, så som alla mödrar vill vara över sina barn.

Men visst har han sina svackor. Nyligen gjorde han den klassiska "lägga-sig-på-golvet-och-gnälla-manövern" i en mataffär eftersom han inte fick godis vid kassan. Han var rätt nyvaken och hungrig, vilket inte är så bra att vara i en matvarubutik.

Han får dock aldrig sin vilja igenom på det viset, så han gav upp snabbt. Ger jag upp och låter honom få det han vill ha, kommer han vara ännu värre nästa gång. Barn är smarta!

 

Jag försöker att alltid låta Ludde hjälpa till när vi gör saker eftersom barn älskar att hjälpa till. Det är dock aldrig tvång så länge han inte med flit stökat ner. Men när jag till exempel mockar stallet får han hjälpa till om/när han vill, även om det bara handlar om 5 minuter. Barn är impulsiva och gör det som känns kul för stunden.

När jag var liten sprang jag omkring mycket i föräldrarnas ladugård. Ibland gjorde man något vettigt som att hjälpa till när kalvarna skulle få mat eller fösa in korna från hagen, men mest lekte jag. Och aldrig sa dom något negativt om det! Barn måste få vara barn.

Men trots det måste man självklart ställa krav på dom, bortskämda ungar som vägrar gå ifrån tv:n, datorn eller mobilen har vi tillräckligt av..

 

Själv är man uppväxt med 3 kanaler på tv:n(som inte hade någon fjärrkontroll), en telefon som satt fast i väggen och en dator med ytterst få spel(som man inte fick sitta vid hur som helst).

Vi var ute mycket och lekte, antingen tillsammans eller var för sig. Jag lekte mycket själv i skog och mark, och när mina föräldrar ville ha hem mig ropade dom så att det ekade över landskapet:

"ANNNAAA!"

"JAAAA?"

"MAAT!"

"KOMMER!"

Så gjorde man innan mobilerna började användas flitigt av både barn och vuxna. Det var en härlig tid i mitt liv. Man var så fri!

Detta är något jag vill föra vidare till Ludde. Friheten och närheten till skog och mark. Det är så sorgligt att vuxna sätter sina barn vid tv:n, paddan eller telefonen för att få dom sysselsatta. Barn ska röra på sig, vara ute i naturen och lära sig saker i verkliga livet.

 

Kom nyss hem från stallet med en trött Ludde i släptåg. Ludde har under den senaste tiden roat sig med att väcka mig tidigt, runt 04.30 fast att vi normalt kliver upp 05.30 på vardagar.

Igår morse väckte han mig 4(!) på morgonen och där gick gränsen. Dags att banta ner hans middagslurer ordentligt!

Vi har alltid låtit honom sova så länge han vill på dagarna eftersom han inte haft några problem att sova på natten sen. Ofta har han kunnat sova från 12 till 17 på dagen och sedan utan problem gått och lagt sig 20.00 på kvällen. Folk har inte trott att det varit sant när vi berättat detta.

Men nu är det dags att hålla honom vaken mer på dagarna. Både igår och idag har vi åkt en del bil, så han har somnat till under resan. Men sammanlagt har han bara fått sova ca 1-1½ timme, vilket resulterar i att han är väldigt trött på kvällarna.

Vi får experimentera lite och se vad som blir bäst.

 

Hjälpredan i stallet: 

Nu sover Ludde sött i sin säng. Han rullade ihop sig direkt och somnade på en gång. Jag känner mig rätt mör jag med, så efter en dusch ska jag också krypa till kojs.

Idag var det mycket sjukdomar på jobbet så jag fick jobba självständigt. Jag gillar att jobba självständigt men känner mig fortfarande lite ovan vid detta jobb och dess sysslor vilket gör att allt går lite trögt. Minns hur det var i början när jag skulle städa i Kyrkans Hus. Allt gick jättetrögt och utan något flyt alls. Nu däremot, när jag städat en hel del, går det som smort och jag står ofta och undrar om jag missat något eftersom det känns som om det gått för snabbt.

 

Under natten föll det snö så det var snöskottning/plogning som stod på schemat idag. Ordern löd: "Skotta tills du storknar".

Kyrkans Hus var prio 1. Körde dit men när jag väl skulle börja fick jag inte plogbladet att samarbeta. Efter en bra stunds kikande och assistans över telefon från arbetskamraterna hittade jag på felet. En kontakt som inte satt i helt. Kände på mig att det skulle vara något riktigt skitfel(rent utsagt..) och därför känns det pinsamt att behöva ringa efter hjälp. En sån där sak borde jag hitta på själv, men trodde inte ens att den kontakten hade med saken att göra.

Nu kommer jag inte göra den missen igen i alla fall.

 

När jag väl kom igång gick det bra. Lite trögt eftersom jag inte har så bra koll på gräskanter och vart snön ska ligga, men ju mer jag körde desto bättre gick det.

Jag har bara testat på att ploga litegrann tidigare, så detta var jättebra träning för mig.

 

Eftersom jag blev försenad hann jag inte med allt jag hoppats på. Jag jobbar ju bara halvdagar så när klockan närmade sig lunch fick jag backa in maskinen och åka därifrån. Typiskt, när arbetet var som roligast!

Jag avskyr att åka från jobbet innan allt är klart och jag ogillar överhuvudtaget att avbryta sysslor. Framförallt på fredagar vill jag hoppa in i bilen med vetskapen om att sysslorna är klara och med känslan av att jag gjort ett bra jobb. Idag hade jag den helt motsatta känslan.

Jag vet innerst inne att jag gjorde mitt bästa, men tydligen hade jag högre krav på mig själv idag.

Alla jag pratade med sa: "Ta det i din takt, du behöver inte stressa" när jag förklarade att dom andra var sjuka och att jag körde själv.

Trots det kände jag mig väldigt stressad när jag hoppade ur maskinen för att sluta för dagen. Stressad av att behöva avbryta något som inte är klart.

 

 

Det låter självklart inte bra att bli stressad över jobbet på detta vis som jag beskriver nu, men detta är en egenskap hos mig som jag ständigt jobbar på. Sedan jag blev sjuk 2013 har jag helt enkelt fått inse att jag måste ta det lugnt och att jag inte kan göra annat än mitt bästa. Resten är överkurs.

Är jag trött en dag så tillåter jag mig att sova en stund. Känner jag mig inte helt kry är det helt okej att ligga på soffan och titta på tv. Disken, dammråttorna och komposthinken kan vänta.

 

Jag ska tillägga att jag har underbara arbetskamrater som påminner mig om att ta det lugnt och inte stressa, vilket behövs emellanåt då jag gärna vill ha ett högt tempo av ren vana.

 

När jag kom hem var jag för "igång" för att sova en stund, så jag satte igång att diska och städa. Men nu är pulsen nere och jag kan slappna av och njuta av fredagen.

På söndag ska jag jobba som vaktmästare på en konsert i en av "våra" kyrkor. Pengarna dom tjänar på inträdet går till cancerfonden, så när jag fick frågan om jag kunde ställa upp och jobba kändes svaret självklart.

Börjar bli lite nervös nu, samtidigt som det ska bli väldigt roligt. Jag ska bland annat sköta ljud och ljus, en uppgift jag inte känner mig helt bekväm med än. Men jag ser det som bra träning.

 

 

 

 

Vardagarna ser ut ungefär såhär:

Kliver upp 5.30 och gör frukost. Ludde vaknar oftast själv men annars väcks han 6.

6.30 klär vi på oss och går ut till bilen.

Åker till dagis och lämnar av Ludde efter att han inspekterat soptunnorna där utanför(Skrev nyligen om hans stora intresse för sopbilar och allt däromkring).

Åker till jobbet och jobbar fram till 11.30.

Hämtar Ludde, åker hem och äter lunch.

Lägger Ludde så att han får sova några timmar.

Kryper oftast ner i sängen jag med och sover fram till 16-17. (Ludde sover också så länge) 

Lagar mat, äter och i bästa fall diskar jag lite.

Tar med mig Ludde till stallet där vi mockar, tar in hästarna och klappar kor o får.

Kommer hem någonstans runt 20-21.

Ludde dricker välling och kryper till kojs.

Jag tränar, röjer upp lite och kanske sitter en stund vid datorn. Beror på vad jag känner för.

Kommer i säng runt 22-23.

 

Vissa dagar känner jag mig så pass pigg att jag stannar uppe när Ludde sover. Då brukar jag försöka städa, träna eller bara ta det lugnt.

På ett sätt njuter jag av dessa vardagar, då jag saknat dessa när jag varit sjuk och det inte har varit någon ordning alls. Samtidigt så känns det som om jag inte hinner något, dagarna bara rinner iväg.

Inget ovanligt antar jag, så känner nog många.

Visst har jag tiden, men inte orken just nu.

 

Förhoppningsvis kommer energin öka nu när jag börjat träna igen och framförallt nu när ljuset kommer tillbaka efter den mörka vintern.

Kom nyss hem efter att ha ridit en sväng på Mirran i det underbara vårvädret vi haft idag. Grusvägarna var bitvis svinhala, för att inte tala om gårdsplanen.. Men Mirran har brodd så hon hade inga problem alls.

Solen värmde, fåglarna sjöng och det doftade vår. Underbart!

Vårkänslorna riktigt bubblar i mig såna här dagar! Det tråkiga är att det bara är början på februari, så det hade gärna fått vara vinter några veckor till.

 

Skridskobana i hästhagen:

Varje dag då det är plusgrader och sol väcks en otrolig längtan inom mig. Inte bara efter våren i allmänhet, utan det riktigt kliar i fingrarna efter att få börja så frön. Tomater, pumpor, gurka, chili, kryddörter, bönor..you name it!

Ska kolla med föräldrarna och syskonen om dom har några specifika förslag och önskemål på vad som ska sås, sen är det dags att beställa fröer.

I år hoppas jag på att kunna så en del här hemma också, och inte bara hemma hos föräldrarna. Det är hög tid att ta tag i planeringen av nya grönsakslandet nu när våren närmar sig med stormsteg.

Odling av grönsaker har verkligen blivit ett stort intresse hos mig som ni kanske märker.

Dessutom tycker jag att det är roligt att Ludde får se varifrån grönsakerna kommer. Tycker att det är sorgligt när barn(och många vuxna!) inte har koll på varifrån kött, mjölk, ost, grönsaker m.m. kommer ifrån i grund och botten. Och att människor inte längre förstår vilket hårt jobb det ligger bakom bra råvaror. Hade folk vetat det hade nog bönderna haft det bra mycket bättre ekonomiskt i dagens läge!

Lika häftigt var det däremot inte dom gånger man skulle hämta hem nykalvade kor från betet vars kalv smitit under stängslet och gömt sig i majsåkern..

Att bryta loss en majskolv från plantan och sen skala fram själva kolven(som ligger inbäddad i blad) var som att öppna en julklapp!

Försökte hitta en bild från Nyvla på majsåkrarna men allt ligger i gamla datorn och här på bloggen hittade jag ingen alls. Bara en massa ko-bilder.

Denna hittade jag i alla fall:

Äntligen är ordningen återställd. Ludde har varit på dagis och jag på jobbet.

Jag brukar vara inställd på att det kan ta lite extra tid att lämna honom på dagis såhär efter ett avbrott. Jag tror att han ska vara lite extra blyg eller mammig och inte vilja att jag ska åka, men icke. Han slog sig ner bredvid Kicki och började kolla igenom leksakslådan, precis som vilken vardagsmorgon som helst.  

Det som tog tid var bilens framruta där isen satt som berget. Ett garage som inte var fullt med grejer vore fint, men då får jag nog flytta till en egen bostad först. Johnnie gillar grejer..

 

Jobbandet gick bra. Den vanliga måndagsstädningen i Kyrkans Hus, möblera om efter ett stort dopkalas och sen röja upp lite i en kyrka efter en begravning. Lite lagom måndagssysslor.

Känns som om jag varit borta jättelänge, men det var bara några dagar.

 

Ludde hade skött sig bra på dagis och var glad när vi gick därifrån. Vanligtvis brukar han protestera lite då han vill leka mer. Det märktes dock att han var lite tröttare än vanligt och jag förstår honom. Känner mig lite mosig själv trots den korta arbetsdagen.

 

 Bilder från Morkarla klockstapel.