Hemma en sväng
Nu har jag äntligen fått komma hem en sväng från sjukhuset.
Febern och den hemska frossan har lagt sig och det underlättar massor. Har nog aldrig haft en sån ordentlig frossa i hela mitt liv!
Jag ska fatta mig kort eftersom jag inte kan sitta speciellt bekvämt just nu. Anledningen är att jag som sagt fått en slang in i njuren som vätskan ska gå igenom. Sköterskorna kallar det helt enkelt för en kateter, men det är alltså ingen vanlig urinkateter. Denna sitter i direktkontakt med njuren och inte i urinblåsan.
Inte helt bekvämt att ha slangen in i njuren, för det ömmar då och då. Framförallt är jag rädd att det ska kännas, så jag rör mig väldigt försiktigt.
Det som hamnar i påsen(som sitter i rörets andra ände) tömmer jag ut själv via en liten kran. Smidigt, men som sagt lite obehagligt.
Är dessutom väldigt handikappad då jag varken kan bära tungt eller böja mig hur som helst. Så stackars Johnnie får mycket att tänka på den närmaste tiden. Se till att Ludde kommer upp ur sängen och lämnas på dagis, jobba långa dagar, se till att han själv eller någon annan hämtar Ludde, laga mat, leka, städa, natta.. Ja, allt.
Johnnie är en klippa!
Dessutom har vi underbara familjer och bekanta som hjälper på alla sätt dom kan. Vi är lyckligt lottade.
Jag ska äta antibiotika i väntan på att dom ringer från sjukhuset. En ny stent ska sättas in för att öppna upp åt vätskan i njuren. Hur planen sen ser ut är jag osäker på. Osäker på om ens läkarna vet det.
Läkaren jag pratade med sa att stenten skulle sättas in inom 10 dagar, så förhoppningsvis behöver jag inte gå med min lilla påse speciellt länge.
Förövrigt så har 95% av sköterskorna känt igen mig och vissa har till och med sagt: "Nämen hej Anna! Är du tillbaka!?"
Mitt svar har då varit: "Ja, jag saknade er för mycket! Jag har redan adressändrat hit och tänkte stanna för gott!"
Jag gillar nästan alla sköterskor, dom flesta är helt underbara. Dom skrattar och härjar, tröstar och stöttar. Helt beroende på vad man behöver för stunden.
Sjukhuset börjar kännas som ett andra hem. Lite blandade känslor angående det..
sjukhus
Inlagd på sjukhuset igen. Febern blev så hög igår att jag ringde in till ackis. När sköterskan fick höra lite bakgrundsfakta plus min höga feber, var det inget snack om saken. Jag skulle komma in direkt.
För att göra en lång historia kort: allt tyder på en infektion i vänster njure. Måste vara allvarligt då dom både röntgat och satt i en dräneringsslang i njuren nu under eftermiddagen. Det sistnämnda var inte kul. En nål rakt in till njuren.
Verkar alltså vara mer eller minder stopp på flödet från njuren, så stenten gjorde nog inte den nytta man hoppats på. Men nu minskar i alla fall trycket i njuren i och med den här lilla dräneringsslangen. Får se vad läkarna säger imorgon.
Eländet tycks aldrig vilja ta slut.
För att göra en lång historia kort: allt tyder på en infektion i vänster njure. Måste vara allvarligt då dom både röntgat och satt i en dräneringsslang i njuren nu under eftermiddagen. Det sistnämnda var inte kul. En nål rakt in till njuren.
Verkar alltså vara mer eller minder stopp på flödet från njuren, så stenten gjorde nog inte den nytta man hoppats på. Men nu minskar i alla fall trycket i njuren i och med den här lilla dräneringsslangen. Får se vad läkarna säger imorgon.
Eländet tycks aldrig vilja ta slut.
Feber
Igår kväll var det tänk att jag och Johnnie skulle sätta oss i bastun och njuta av fredagskvällen, men energin försvann totalt så jag valde att gå och lägga mig istället. Tänkte att det nog berodde på cykelturen jag och Ludde tagit på eftermiddagen. Den i kombination med jobb blev kanske för mycket?
Vaknade i natt av att Ludde blev ledsen. Men innan jag hann fram somnade han om. Även Johnnie hade hört honom gråta en kort stund, men det var samma sak där. Han somnade om själv.
På morgonen kände jag varför jag varit så trött igår. Feber..
Sveda i ögonen, fryser, svettas, öm i musklerna, huvudvärk.. Ni vet hur det är.
Ludde var lite smågnällig nu på förmiddagen, men efter lite välling blev han sig själv igen. Hoppas på att inte han också blir sjuk.
Jag hade massor av planer för dagen, men det var bara att stryka allt. Bland annat så skulle jag och mamma träna min unghäst, men förhoppningsvis känner jag mig bättre imorgon.
Nu ska jag äta något och sen vila. Håller tummarna för att det inte blir värre än så här. Blev lite orolig att febern har med borttagandet av stenten att göra, men avvaktar över helgen innan jag forskar vidare i det. Om det inte blir mycket sämre alltså, då är det akuten som gäller.. Och det känns ju inte så värst lockande.
Facebook?
Min facebook när lite konstig just nu. Tror jag i alla fall. Jag delar oftast nya blogginlägg där så att folk uppmärksammar att ett nytt inlägg skrivits. Dessutom får folk en chans att enkelt kommentera, gilla eller liknande då det inte alltid funkat att kommentera på själva bloggen(minns att det var någon som inte kunde det av någon anledning).
Men dom senaste veckorna har jag inte kunnat se om någon gillat eller kommenterat det jag skrivit. Visst, folk kanske helt enkelt inte har visat någon som helst intresse och därmed hoppat över att trycka på "Gilla"-knappen, men med tanke på hur regelbundet folk kommenterat och "gillat" tidigare blev jag lite fundersam nu när det gått ett tag.
Någon som försökt skriva en kommentar och inte lyckats? Eller är det bara jag som inget ser? Ett riktigt i-landsproblem, jag vet. Men jag vill inte att någon skriver en fin kommentar eller liknande utan att få någon som helst respons från mig.
Hur som helst, jag klottrar regelbundet ner nya inlägg här på bloggen vare sig jag får kommentarer på facebook eller inte. Bloggen är ju mest till för min egen skull. Men för säkerhetsskull ville jag bara kolla upp denna lilla detalj.
Skönt med fredag! Har saknat den här underbara fredagskänslan nu när jag varit sjukskriven. Dagen har gått bra, mycket självständigt arbete(vilket jag gillar).
Nu ska jag röja upp lite här hemma, det behövs när man har en 2-åring som river ut alla leksaker dagligen..
Daggmask
Mamman letar potatis, sonen letar daggmaskar..
Alla har vi olika mål när vi skördar på hösten!
Borttagning av stenten
Dagens uppdrag är nu slutfört. I det stora hela gick det bra, men vissa saker kunde ha gått bättre..
Som ni säkert har koll på skulle stenten(eller röret, som den här läkaren valde att kalla det då den var rätt lång) plockas ut idag.
Vi klev upp vid halv 7 och gjorde oss klara. Drömde "mardrömmar" under natten om att jag skulle glömma bort att fasta, och komma på det först när jag ätit frukost. Trots drömmen hade jag inte en tanke på det förrän Johnnie påpekade fastan. Jag hade nämligen tänkt äta gröt med Ludde i vanlig ordning, men Johnnie påminde mig innan jag han börja tillaga den. Tur!
För dom som inte vet ska man fasta(varken äta och dricka) från kl. 24.00 på natten fram tills efter ingreppet/operationen.
Utan frukost blev det ovanligt mycket dötid innan vi gav oss iväg. Trots att jag skulle duscha igen. Skulle nämligen duscha både kvällen innan och på operationsdagens morgon. Skulle dessutom byta till rena sängkläder under den natten så att man skulle vara så ren och fräsch som möjligt tills det var dags.
Även rena kläder skulle på. Just de.. Det hade jag glömt så mina gravidbyxor var använda och därmed inte nytvättade. Visst, det kanske inte är superkinkigt inför den här typen av ingrepp, men jag tog ett par vanliga jeans ändå. Kunde dock inte stänga knappen på grund av ärret så man fick diskret dra upp byxorna då och då..
Vi lämnade av Ludde på dagis och dagispersonalen var fullt medvetna om att Luddes dag kunde bli lite konstig. På lappen hade vi skrivit i att han skulle vara kvar till 17, men gick allt bra kom vi tidigare. I värsta fall fick någon annan hämta. Johnnies syster hade "jour" på den punkten.
Men personalen vet vad vi går igenom och är mycket förstående. Det har dom alltid varit.
Sen åkte vi in till Uppsala och i bilen spelades Rachel Plattens "Fight song". Har inte varit speciellt intresserad av den tidigare men idag träffade den så rätt på något vis:
This is my fight song
Take back my life song
Prove I'm alright song
My power's turned on
Starting right now I'll be strong
I'll play my fight song
And I don't really care if nobody else believes
'Cause I've still got a lot of fight left in me
Take back my life song
Prove I'm alright song
My power's turned on
Starting right now I'll be strong
I'll play my fight song
And I don't really care if nobody else believes
'Cause I've still got a lot of fight left in me
Lite "pepp" inför ingreppet genom en låt som denna är inte fel.
Johnnie följde med in på sjukhuset men så fort det skulle bli min tur hade jag gett honom fria tyglar att göra vad han ville tills ingreppet var klart. Jag har inget behov av hans stöd under läkarbesök m.m, utan jag är bara glad att han jämt finns där i närheten, kör och stöttar. Det räcker gott för mig så länge det inte ska rabblas upp massor av info som jag inte kan memorera på egen hand eller om dåliga besked ska delas ut.
Så när jag fick byta om traskade han iväg på egna små äventyr tills jag vaknat från narkosen. Kläderna var dom vanliga: Dom sexiga strumporna som går upp över knät, Den klassiska sjukhusrocken och mössan som gör att man ser ut som en svamp.
Sen fick jag träffa läkaren, sköterskor och narkosläkaren. Alla ville kolla ungefär samma saker. Allergier, mediciner, allmäntillstånd m.m. Kolla så att jag var okej och redo inför ingreppet.
Sen var det äntligen dags. Visades in i den klassiska vita operationssalen med alla sladdar och skärmar. Fick lägga mig på en brits och sen var det dags för infarten. Men idag var jag inte orolig, dom sätter infarter jämt på såna där ställen så dom är duktiga.
Ja, så tänkte jag innan det satte igång..
Ett stick, två, tre, fyra.. Vid den fjärde kom tårarna. Det gör ont och jag känner mig som en nåldyna. Jag vet att jag är svårstucken och inte blir det bättre för varje försök. Och numera blir jag så stressad och pressad att tårarna börjar rinna efter tillräckligt många försök. Stick nummer fem, också misslyckat.
Sen kommer en äldre kvinna in och Talar lugnande till mig samtidigt som hon undersöker min ena hand. Efter en liten stund säger hon att hon hittat ett bra kärl. "Får jag?" undrar hon. Jag nickar, vad har jag för val? Dessutom gjorde hon mig lite lugnare.
Hon fixade det direkt. Underbart! Då kunde jag äntligen slappna av. På sjätte försöket fick dom i den.
Sen gick allt snabbt. Syrgasmask på.
"Nu ger jag dig smärtstillande. Du kommer att känna dig lite varm, konstig och snurrig"
Jag brukar skoja och skratta mycket med sköterskorna i vanliga fall, då det är mitt sätt att lätta på den tryckta och seriösa stämningen. Men idag var jag något dämpad av någon anledning.
Men när hon sa sådär om smärtlindringen log jag lite in i syrgasmasken samtidigt som jag tänkte "Ska du hälla i mig alkohol?"
Lät så på beskrivningen.
"känner du något?" Frågar hon. Jag skakar på huvudet, inget.
Sköterskorna börjar småprata lite med varandra och någon halv minut senare ställer hon samma fråga.
Jorå, varmt i kroppen och blicken blir lite snurrig. Härlig känsla! Som om alla bekymmer försvinner en stund.
"Okej, då söver vi dig."
Jag fäster blicken på klisterremsa med text på som sitter på en av dom stora lamporna ovanför mig. Tycker att det är lite roligt fött försöka kämpa emot och hålla mig vaken så länge det går. Men självklart tar det bara sekunder innan texten blir suddigare och suddigare för att sedan försvinna helt.
Tack och god natt!
Vaknar en halvtimme senare. Tittade på klockan innan sövningen och det första jag såg när ögonen öppnades var klockan i uppvaket. Slumrade dock lite i omgångar och först 25 minuter senare var jag vaken ordentligt.
Serverades mackor, vatten och kaffe. Skönt efter fastan!
Mindes också att någon berättat för mig att ingreppet gått bra precis när jag började vakna till. Och efter ett bra tag fick jag träffa läkaren som bekräftade det. Han var upptagen med operationer så jag fick säkert vänta en timme på honom.
Han hade fixat smärtstillande på recept då jag förklarat mina biverkningar efter strålningen(sköra slemhinnor) så förhoppningsvis ska smärtan vara under kontroll.
Hittills idag har det gått bra, men det beror kanske på lokalbedövningen jag fick. Eller irriterade stenten så mycket?
När jag pratat med läkaren tog en sköterska bort infarten och klippte av sjukhusbandet från handleden. "Nu är du fri!" sa hon samtidigt. "Tjoohooo!" blev mitt svar, sen smet jag snabbt iväg. Ifall dom skulle komma på att dom ville ha mig kvar och öva att sätta infarter på. Man vet ju aldrig..
Johnnie hämtade upp mig och vi åkte hemåt. Sen hämtade vi ut både smärtstillande och Ludde, från olika ställen dock.
Resten av kvällen har varit rätt lugn. Bläddrade i en bok med Ludde, tv-tittande, lite Luddebus, mat.. Och nu sitter jag här. Ska bara äta något sen krypa till kojs. Jobb imorgon!
Om jag mår bra vill säga, men känns det såhär bra kan jag absolut jobba.
Blev ett långt inlägg, hoppas ni orkade läsa.
Min ena plågade arm(syns inte jättebra på grund av ljuset)
Förresten: Om 4-5 veckor ska jag in på undersökning och kolla om stenten gjort nytta eller om problemet kvarstår. Håller tummarna..
En fin höstmorgon
Idag var en sån dag då jag hade velat stanna på jobbet och fortsätta med mina sysslor. Vissa dagar är det skönt att komma hem tidigt, men det känns ofta lite dumt att behöva åka hem när man precis blivit varm i kläderna.
När jag kommer hem så här tidigt tappar jag gnistan en aning och tröttheten tar över. Jobbar jag fram till fyra på eftermiddagen ska man hem, laga middag, leka med Ludde, motionera osv. På något sätt känns det som om jag får mindre gjort nu när jag jobbar halvtid jämfört med heltid..?
Vilket underbart måndagsväder vi haft häromkring idag! Det är bara en sak som kan göra en sån här dag ännu bättre, och det är lite mer färg på träden. Få saker är finare än soliga höstdagar när träden har alla möjliga härliga färger.
I morse låg dimman tät över ängarna. Films Kyrka ligger fint placerad uppe på en liten höjd, och nedanför ligger ängar där hästar dagligen går och betar. Bortom ängarna ligger en liten sjö. Idag, trots att solen gått upp med sina varma solstrålar, låg dimman kvar över ängarna och sjön lite längre än vanligt.
Passade på att njuta av lugnet och tog några bilder innan jag fortsatte jobba.
Imorgon ska jag vara ledig på grund av att stenten ska plockas ut. Kommer ett mer akut fall in blir dom dock tvungna att flytta på mitt ingrepp, men förhoppningsvis blir det av imorgon.
Nu när jag vet att jag ska bli sövd känns ingreppet helt okej. Fasar dock en aning för hur det kommer kännas efteråt. Jag räknar med att det kommer göra förbaskat ont, om jag ska uttrycka mig milt.
Men ut ska den förr eller senare, så jag vill gärna ha eländet avklarat.
Önska mig lycka till och håll tummarna!
En fullspäckad lördag
Nyss hemkommen från en liten grillfest med grannarna. Jag har varit igång hela dagen och kände helt enkelt att det var dags att gå hem och sova för kroppen är slutkörd.
Först åkte jag, Ludde och min bror Jimmy till vår gymnasieskola Jälla. Dom har varje år en dag då dom har "öppet hus" så att folk och fä kan komma och kolla in skolan med alla dess djur och maskiner. Jällaskolan är ett naturbruksgymnasium om det är någon som undrar.
Träffade dock på ytterst få av dom lärare vi haft, och det var ju lite tråkigt. Det roligaste är ju just att träffa alla bekanta ansikten igen.
Ludde gillade framförallt skogsmaskinerna, vilket hans morbror(som jobbar i skogen) var mycket nöjd med.
Sen åkte vi in till Uppsala. Jimmy skulle springa Kung Björn-loppet tillsammans med min andra bror och hans sambo. Jag brukar vara med och springa, men förra året hade jag knäproblem och i år har jag helt enkelt inte kommit till joggingträningen än efter all sjukdom och smärta. När kroppen orkar med vardagen utan större problem, då är det dags att börja springa igen.
Visst känns det tråkigt att se alla andra springa iväg efter att starten gått, men var sak har sin tid. Snart är jag igång igen.
Ludde hade roligt och klappade händerna när folk sprang i mål.
När det var klart åkte vi(jag och Ludde) och hjälpte mamma och pappa att rensa i en trädgård. Om jag fattat det rätt är det en av mammas brukare(hon driver ett hemtjänstföretag) som bett om hjälp. Mamma bad i sin tur mig om hjälp, eftersom jag gillar att pyssla i trädgården. Hjälpte till ett par timmar innan vi fortsatte resan hemåt.
Hann bara hem och vända, för vi skulle vidare på grillfest. Helst ville min kropp ligga i soffan och vila, men en stund ville jag i alla fall vara med och grilla. Vi har en plats här i närheten som vi grannar brukar samlas vid några gånger per år för att grilla, ta några öl och ha trevligt. Jag och Johnnie har pratat om att dra ihop en träff under hela sommaren, men eftersom jag varit dålig har det inte blivit av.
Men nu när jag piggnat till något var det dags. Johnnie bjöd in folk genom facebook, och trots att det blev med kort varsel kom det väldigt många. Jättekul!
Men eftersom jag äter lite smärtstillande fortfarande och just nu dessutom äter antibiotika mot den misstänka urinvägsinfektionen(som är fruktansvärd, med andra ord inga förbättringar än..) ville jag inte dricka speciellt mycket. Framförallt så vill jag inte dricka om Ludde är med, eftersom jag vill ha så bra koll jag kan ha på honom.
En öl blev det, min andra öl sedan midsommar. Sommarens infektion och all dess mediciner har gjort att jag inte ens kunnat ta en kall öl under dom varma sommarkvällarna. Eller ja, kunnat och kunnat. Visst hade jag väl kunnat, men jag är väldigt försiktig med alkohol och mediciner(med all rätt).
Vid halv nio tog Luddes krafter slut och tröttheten tog över. Det gjorde inte mig något då jag kände likadant.
Åter igen känns det tråkigt att tröttheten styr mitt liv, även om jag blivit piggare. Hade gärna stannat längre med tanke på hur många underbara människor som var där, men orkade inte. Jag vet att alla grannarna förstår, men jag känner mig så osocial och tråkig som måste gå hem så tidigt.
Ludde har varit jätteduktig hela dagen och skött sig nästan exemplariskt. Tittat på djur, maskiner och joggande människor, släpat ris i trädgården vi röjde upp i och sprungit och lekt med grannungarna under grillfesten. Inte undra på att han somnade med vällingflaskan i munnen nyss, det har varit en lång dag för honom med.
Nu ska jag ta en liten nattmacka, en antibiotika-tablett och sen krypa till kojs. Imorgon väntar några timmars jobb då jag ska gå dubbelt med Jens. Dags att lära sig "inre tjänst", dvs sköta om begravningar, dop m.m.
Vårdcentralen
Jag ringde vårdcentralen idag på grund av misstänkt urinvägsinfektion. Igen.. Kollade upp svedan efter operationen, och det verkade bara ha varit urinkatetern som irriterat urinvägarna(som är känsliga efter strålningen). Provsvaren var dock otydliga så jag fick en kur ändå, eftersom jag är lite av ett "specialfall".
Kuren hjälpte inte med svedan försvann sakta men säkert av sig självt. Nu har den dock tagit fart igen, så jag kände att det var bäst att kolla upp.
Kan inte vara helt bra att ha UVI när dom ska dra ut stenten nästa vecka? Har inte pratat med dom läkarna än, eftersom jag vet att dom kommer vilja att jag kollar upp det på vårdcentralen direkt. Så jag vände mig helt enkelt till VC först.
Ringde VC på morgonen, och när dom sen ringde upp ställde den klassiska frågan: "Vad kan jag hjälpa dig med?" blev jag lite ställd. Inte av frågan i sig, men hur jag skulle förklara mitt ärende. Kolla upp en misstänkt urinvägsinfektion, så långt allt väl.
Men sen då? Måste förklara att det är lite brådis på grund av nästa veckas ingrepp, sen börjar jag förklara varför jag har stenten och varför jag inte är säker på att det är just en urinvägsinfektion. Svedan kan ju som sagt vara den vanliga "strålningsbiverkningen".
Sköterskan förklarar då att hon mycket väl vet vem jag är och vad jag gått igenom, och att jag inte skulle ringa i onödan. Så hon smet iväg och pratade med läkaren direkt. Efter att ha fått vänta i telefonen en liten stund meddelar hon att dom klämmer in mig omgående. Så det var bara att åka dit.
Läkaren jag får träffa presenterar sig och frågar sedan hur jag mår. Jag skrattar till och utbrister: " Väldigt bra om man jämför med dom senaste månaderna!"
Läkaren ser lite bedrövad ut. Han hade läst journalen och visste vad jag syftade på.
Det slog mig att smärtan blivit en del av mitt liv, mer eller mindre. För några år sen hade jag ansett att jag inte alls mådde speciellt bra om jag hade den här svedan, nu rycker jag nästan på axlarna åt det. Jag har ju varit med om värre och tar inte det smärtfria livet för givet längre. När man var yngre hade man ju lite av den där "jag är odödlig-tänket", men nu har jag verkligen lärt mig att så inte är fallet.
Det är faktiskt skönt att ha med cancern i journalen, för den får läkarna att ta mig på större allvar än om jag kommit med liknande besvär som "vanlig" människa. Personalen på vårdcentralen har alltid varit underbara, så ingen kritik riktad mot dom. Jag menar mer allmänt. Minsta lilla "skavank" kollas upp om jag söker hjälp för det.
Alla som känner mig vet dock att jag helst undviker att söka hjälp, även om jag verkligen skulle behöva det. Numera har Johnnie lärt sig vart gränserna går, så när han tycker att gränsen är nådd ser han till att jag får den hjälp jag behöver. Tur att jag har honom, för ibland är jag för tjurskallig för mitt eget bästa..
Man kan ta den här senaste infektionen som ett exempel. I början hade jag lite ont i rygg och buk, vilket jag nämnde för min läkare. Direkt bokades diverse undersökningar in för att se till att inget allvarligt var på gång. Infektionen hittades därför rätt snabbt. Men tänk om dom bara skickat hem mig igen med värktabletter?
Jag tycker att sjukvården har behandlat mig väl. Lite små skavanker här och var, men i det stora hela är jag väldigt nöjd. Däremot är jag missnöjd med barnmorskan jag träffade innan cancern upptäcktes. Tycker att en barnmorska ska reagera om man har klockrena symptom för livmoderhalscancer..
Oj, vilket långt inlägg det blev. Skulle ju bara skriva lite snabbt om besöket på vårdcentralen och hur svårt det är att veta vad man ska berätta när sköterskan undrar vad hon kan hjälpa till med. Min historia börjar bli lång och invecklad..
Nu doftar det gott av nybakat bröd här hemma. Slängde ihop två lingonbröd här på kvällskvisten och det riktigt vattnas i munnen på mig när jag tänker på dom. Mot nattmackan!
Visa ord om döden
Döden är något vi aldrig kommer ifrån. Den finns ständigt runt omkring oss och drabbar oss på ett eller annat sätt.
På facebook hade en av mina väldigt kloka vänner länkat till följande text. Tyckte att den var så bra skriven att jag ville lägga ut den här på bloggen. Jag har ju trots allt skrivit mycket om både livet och döden, så den följer den röda tråd min blogg fått. Man vänjer sig aldrig vid döden, men man kan lära sig hantera och förstå den.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
En ung man var förkrossad av sorg, han hade precis förlorat sin allra bästa vän och skrev följande inlägg på internet: ”Min vän dog precis och jag vet inte vad jag ska göra.”
I kommentarsfältet visade en mängd människor sitt stöd. Men ett av svaren som den unga mannen fick hade han nog inte väntat sig. Svaret från signaturen ”Gammal man” kanske till och med ändrar hur man förhåller dig till liv och död.
Den gamla mannen skrev följande:
Jag är gammal. Vad det betyder är att jag har överlevt (hittills) samtidigt som många jag känner och har älskat inte har gjort det.
Jag har förlorat vänner, bästa vänner, nära, kollegor, farföräldrar, min mamma, släktingar, lärare, mentorer, studenter, grannar, och en mängd andra. Jag har inga barn, och jag kan inte ens sätta min in i smärtan av att förlora ett barn. Men här är det jag vill säga dig:
Jag önskar att jag kunde säga att du vänjer dig vid att folk dör. Men det har jag aldrig gjort. Jag vill inte göra det. Det river ett hål i mitt hjärta varje gång någon jag älskar dör, oavsett omständigheterna. Men jag skulle inte ”inte vilja bry mig”. Jag vill inte att det ska vara något som snabbt går över. Ärren är ett minne av den kärlek och den relation jag haft med den personen. Om ärret blir djupt var det för att kärleken också var det. Låt det då vara så.
Ärren är en vittnesbörd på livet. Ärr är ett tecken på att jag kan älska innerligt och djupt men såras, få ett sår, eller till och med urholkas, men ändå sedan läka och fortsätta leva och älska. Och ärrvävnaden kan till och med bli starkare än huden som var där innan. Ärren är ett bevis på att man levt. Ärr är bara fula på människor som inte kan se.
Vad gäller sorg så kommer du upptäcka att det kommer i vågor. När fartyget först havererar så drunknar du, med vrakdelar runt omkring dig. Allt som flyter runt dig påminner dig om skönheten och hur magnifikt fartyget en gång var. Och allt du kan göra är att flyta. Du hittar några bitar från vraket och klamrar dig fast, ett tag i alla fall. Kanske är det någon fysisk sak. Kanske är det ett trevligt minne eller ett fotografi. Eller kanske är det en annan person som också flyter. För ett tag så är allt du kan göra att flyta och hålla dig vid liv.
I början är vågorna skyhöga, 50 meter, och kraschar över dig utan någon nåd. De kommer med tio sekunders mellanrum och låter dig inte ens hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och försöka flyta. Efter ett tag, kanske veckor, eller månader, så är fortfarande vågorna lika höga, men de kommer med mindre mellanrum. Men fortfarande så utplånar de dig när de väl slår till. Men mellan gångerna kan du andas och fungera. Du vet aldrig vad som ska utlösa sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en gatukorsning, doften av en kopp kaffe. Det kan vara precis vad som helst…. och då kommer vågen med full kraft. Men mellan vågorna finns det liv.
Någonstans längs vägen upptäcker du att vågorna bara är 30 meter höga, eller kanske 20 meter. Och även om de fortfarande kommer så slår de till mer sällan. Du kan se dem när de är på väg. En årsdag, en födelsedag eller vid jul. Du kan se dem komma, för det mesta, och då förbereda dig. Och när de sköljer över dig så vet du att du kommer att överleva. Genomblöt, skakad, klamrar du dig fast vid en liten bit av vraket, men du kommer att överleva.
Ta det som ett råd från en gammal man som varit där. Vågorna slutar inte att komma, och på något sätt vill du heller inte att de ska göra det. Men du förstår att du kommer att överleva dem. Och andra vågor kommer att komma. Men du överlever dem också.
Om du har tur, kommer du så småningom att ha massor av ärr från dem du älskat. Och massor av skeppsförlisningar bakom dig.
Tillbaka på jobbet!
Äntligen tillbaka på jobbet igen!
Bara halvdagar nu i början, vilket känns lite konstigt. Precis när man börjar få upp värmen och farten ska man lägga ifrån sig det man håller i och åka hem.
Har mått lite si och så både igår och idag, så jag var väldigt orolig för att behöva stanna hemma på grund av sjukdom. Men trots dålig sömn i natt bestämde jag mig för att åka till jobbet ändå. Skulle jag bli sämre är det ju bara att åka hem igen. Men jobbandet gick jättebra och det är skönt att vara på banan igen.
Premiär för nya arbetskläderna också, så nu går jag och gör reklam för Svenska Kyrkan. Känner mig lite sådär barnsligt förtjust i arbetskläder med jobbets tryck på. Dels för att jag hittills varit väldigt stolt över mina arbetsplatser och gärna visar att jag jobbar där, men också för att man känner en sorts tillhörighet. Man är en i gänget liksom!
Trodde dock att jag skulle bli tvungen att jobba i mina "mammajeans" på grund av ärret, då såna här arbetsbyxor gärna har många grova sömmar som går rakt över magen/buken.
Men ett par strumpbyxor för gravida och sen linnet nedstoppat innanför byxorna räckte för att det skulle gå. Visst känns ärret lite när byxorna ligger och trycker/gnider, men det står jag ut med. Kanske jag kan fixa en ännu bättre lösning till imorgon.
Men sagt, skönt att vara tillbaka!
Bilden tog jag vid sommarens början (Films kyrka.)
Otacksam städdag..
Idag är en sån dag då jag hållit mig hemma. Jag ska börja jobba på onsdag och därför tänkte jag försöka städa så mycket som möjligt idag, eftersom jobbet kanske tröttar ut mig rätt ordentligt i början. Ska visserligen jobba korta dagar i början, men det är bäst att ta det säkra före det osäkra.
Ni anar inte hur mycket jag längtar till att komma in i "vardagslunket" och ha lite mer struktur i veckorna. När jag började jobba efter mammaledigheten var det så skönt att få ha alla dom där vardagsrutinerna. Kliva upp tidigt, lämna Ludde på dagis, jobba, hämta på dagis, hem och laga mat, äta, leka och motionera med Ludde, natta grabben, städa och pyssla för att slutligen sjunka ner i soffan och bara känna sig nöjd.
Och att kunna njuta sådär lite extra på fredagar över att helgen närmar sig med stormsteg! Ja, ni hör. Ska bli skönt att jobba igen!
Folk underskattar vardagen alldeles för mycket.
Som sagt, städ- och pysseldag idag. Jag har städat i flera timmar, men trots det syns det inte speciellt mycket. Jag har diskat, men mycket disk står kvar än eftersom den i diskstället måste torka innan jag tar en vända till. Jag har tvättat och vikt massor av tvätt, men det syns inte om man inte kikar in i tvättstugan. Jag har äntligen putsat bort dom där kladdfläckarna Ludde gett fönstret i vardagsrummet, men insåg snabbt att jobbet mer eller mindre var förgäves. Fönstren är ÄNNU smutsigare på utsidan..
Jag har gått ut med komposthinken, men det syns inte såvida man inte kollar i sopskåpet. Även soppåsen är bytt.
Jag har röjt upp i förrådet för att få plats med mer saker, inte heller det syns.
Luddes sängkläder är bytta, men det kommer ingen märka.
Ja, ibland är det otacksamt att städa. För inte kommer Johnnie se någon skillnad när han kommer hem. Bäst att plocka bort lite leksaker från golvet och dammsuga, så att man ser någon förändring. Förresten, en sak har jag gjort som syns!
Jag har bäddat sängen..
Stenten
"Du kommer känna ett visst obehag av stenten vi opererat in, och kommer med stor säkerhet få urinvägsinfektion på grund av den"
Så sa läkaren till mig strax efter operationen. Men han förklarade också att han var väldigt nöjd med ingreppet och att allt gått enligt planerna.
Om jag fick urinvägsinfektion, vilket var väldigt troligt, skulle jag självklart behandlas för det. "Obehaget" som han beskrev det, fick jag däremot stå ut med dom här två månaderna som stenten skulle sitta på plats.
Någon urinvägsinfektion har jag hittills inte drabbats av(peppar, peppar..) men det där så kallade obehaget tror jag att jag känner nu. Nu när den övriga smärtan lugnat sig betydligt känner jag av en annan smärta som inte lagt sig som den övriga.
Då och då kommer en huggande/pulserande/irriterande smärta som inte gör så värst ont(i alla fall inte i jämförelse med vad jag tidigare känt) i bukens vänstra del. Den kommer helt oväntat och försvinner lika fort, utan att jag gör något.
Visst får man bita ihop ibland, men som tur är försvinner det som sagt av sig självt någon minut senare.
Ingreppet där stenten ska plockas ut närmar sig. Snart är det bara en vecka kvar. Men jag känner mig helt lugn nu efter beskedet om sövningen.
Det ska bli skönt att ha det avklarat och bara få koncentrera sig på att läka, träna upp kroppen och komma igång ordentligt med jobbandet.
Återgå till vardagen helt enkelt, jag kräver inte mer.
Höstmorgon
Vilken härlig höstmorgon det var idag! Dimman låg tät långt in på förmiddagen, vilket den sällan gör.
"Hög på livet"
Just nu är jag riktigt mör i kroppen. Vad underbart det är att få sitta ner en stund!
Igår försvann en kviga från flocken hemma hos mina föräldrar. Efter timmars letande hittade jag på henne, och eftersom hon troligen rymt på grund av att övriga flocken inte varit helt snälla lät jag henne gå i en angränsande hage.
I dag skulle jag kolla till henne, men åter igen fick jag leta länge innan jag fann vad jag sökte(hagen är stor..). Så efter en hel del traskande i jobbig terräng är jag lite lagom mör.
Var lite orolig att jag skulle behöva ta extra värktabletter på kvällen, men det behövdes inte. Jag var bara trött i kroppen, så smärtan hade inte blivit värre.
Vilken motion jag fått! Så länge inte smärtan blir värre så ser jag all motion som väldigt positivt just nu när jag försöker få igång kroppen igen.
Förövrigt känns allt bra. Ärret ser fint ut och är inte fullt så ömt som tidigare. Jeans och andra åtsittande kläder är fortfarande något jag kan glömma, men det går framåt.
På insidan av ärret(i själva buken) verkar det ha läkt bra då det inte alls gör ont. Jag kan nysa och hosta utan problem. Har märkt, nu när jag gått över stock och sten, att jag även kan börja använda magmusklerna med gott resultat.
Även om konditionen lyser med sin frånvaro känner jag mig mycket piggare och orkar mycket mer än tidigare. Detta gör att jag även känner mig mycket gladare och lyckligare.
Jag får inte längre dom höga topparna och djupa dalarna psykiskt längre, vilket är skönt. Dom djupa dalarna är i alla fall borta, men dagligen kommer den där "hög-på-livet-känslan"´. Inte lika starkt och oväntat som tidigare, men den känns. Som en stark lyckokänsla som gör att det riktigt pirrar i kroppen.
Och nej, jag äter inga starka mediciner längre. Så jag är inte drogad, även om det låter så!
Jag är nog bara väldigt, väldigt lycklig över att orken är tillbaka, att hösten är här och att jag känner att allt är på väg åt rätt håll.
Dessutom kan jag stanna upp och bara njuta av stunden på ett helt annat sätt numera. Jag kan koppla bort allt runtomkring och bara känna höstens dofter, titta på solen som går ner bakom träden eller lyssna på vinden som susar i trädkronorna.
Det är annat än sjukhussängen det.
Konst
Jag har en yttepytteliten konstnärlig gen, och det syns spår efter den i föräldrarnas hönshus:
Vi kände att det var lite i tråkigaste laget med helt vita väggar..
Städning av hönshuset
Idag gav jag mig på att storstäda hönshuset hos föräldrarna. Inte den roligaste sysslan eftersom det dammar så fruktansvärt när man river i bädden och tar bort spindelnät(Höns är ju väldigt "dammiga" djur), men det är fruktansvärt skönt när det är gjort.
Dom flesta hönsen valde att gå ut i solskenet medans jag bökade runt, men några ville absolut sitta kvar uppe på pinnarna och titta på.
Jag tog en bild på hur det såg ut innan jag började städa, men den ville datorn inte ta emot. Men det här blev i alla fall slutresultatet:
När hönsen gått in och slagit sig till ro hade några nöjd bäddat ner sig i höet för att lägga ägg. Tror att hönsen var nöjda och glada över städningen.
Jag är också väldigt nöjd. Dels över att ha hönshuset städat och fint, men också för att jag orkade göra allt på en gång. Jag var beredd på att få städa lite i taget med pauser emellan, men det gick bra. Det känns väldigt lovande nu när jag snart ska börja jobba igen.
Krafterna och orken är tillbaka!
Men jag känner mig lite mörare i kroppen än vanligt så efter en liten nattmacka blir det sängen för min del.
Sommarpäls
Vissa kor får så fin sommarpäls, det blir nästan som snöflingor över hela kroppen. Titta på Lorry till exempel:
Undrar hur det kan bli så?
Grönsaksskörd
Bestämde mig för att skörda lite lök idag. Solen skiner så det var perfekt att lägga dom på backen för att torka. Är väldigt nöjd med skörden, framförallt med tanke på att ogräset nästan fått härja helt fritt runtomkring. Tänk vad fina dom kommer bli när man håller undan ogräset helt?
Lök är busenkelt att odla, helt klart något för nybörjaren. Dessutom är det både gott och väldigt användbart i matlagningen.
Men kom ihåg att köpa sättlökar, vårt kalla klimat gör att dom inte hinner bli speciellt stora om man odlar dom från grunden..
Hästarna
Susan efterlyste bilder på hästarna. Lättare sagt än gjort, eftersom ingen av dom är intresserade av att på något vis posera framför kameran. Min unghäst vill dessutom vara med och fota så henne ser man mest i närbild. Att ta en bild på henne från sidan utan att hon betar är näst intill helt omöjligt. Antingen går hon och betar, eller så nosar hon på kameran. Suck..
Jag försökte i alla fall!
Det började med såna här bilder på Skruttan(unghästen):
Sen fick jag några aningen bättre bilder(efter att ha skuttat runt som en galning fram och tillbaka för att få henne på lite avstånd, men hon följer ju efter som en hund.. haha!)
Sen har vi dom övriga hästarna.
Oliver:
Miranda(Mirran):
Och sist men inte minst, Bowl Vip(Bullen):
Har haft så fruktansvärt dåligt samvete hela sommaren för att jag inte hunnit med hästarna som jag velat. Men tillslut fick jag helt enkelt förstå att jag inte kunnat göra mer med tanke på infektionen jag fick. Hästarna fick helt enkelt ett ordentligt sommarlov.
Eftersom jag känner mig allt bättre hoppas jag på att snart kunna sitta på hästryggen igen. Dessutom ska ju den unga damen ridas in. Jag och mamma hade planerat att börja med grunderna(Hänga över sadeln, sitta upp, skritta m.m.) nu i sommar, men som ni förstår blev allt förskjutet.
Men man kan inte planera allt här i livet. Man får ta det lite som det kommer.
Rastning i regn
Halva familjen Wallin/Wahlström räds inget regn! Regnet öste ner under frukosten och när vi ätit klart åkte regnkläderna på.
Sen gick vi en liten sväng. Stannade till vid en av bondens åkrar och lät Ludde och Viggo springa av sig lite.
Ludde gillar rundbalar och inspekterade flera stycken innan han var nöjd. Han skrattade högt när jag gömde mig bakom balarna och kikade fram lite försiktigt då och då.
När min son och vovven var färdigrastade gick vi hem igen. Blev självklart lite bus i vattenpölarna här hemma innan det var dags att gå in. Obligatoriskt!
Nu hänger kläderna på tork, Ludde sover och jag ska röja upp lite här hemma.
Auktion och loppis
Igår åkte jag, Johnnie och Ludde både på auktion och loppis. Inte ofta jag besöker en auktion så det var roligt. Fanns en del saker jag gärna hade velat ha, men när man sedan inser att vi har ett alldeles för litet hus är det bara att ge upp idén om ett köp.
Dessutom ska vi renovera alla rum, mer eller mindre. Då känns det dumt att försöka inreda innan.. Alternativet är att ställa undan dom nya möblerna för att sedan plocka fram i den takt man renoverar, men vi har inte den förvaringsmöjligheten heller. Surt..
Men man kan alltid titta och bli inspirerad, så vet man vad man vill ha senare i framtiden.
På loppisen hittade jag dock lite saker. En boxningssäck, boxningshandskar och en vattenbytta till föräldrarna. Allt för 100 kr, vilket jag nog inte ens skulle få handskarna för om jag handlade nytt. Bra skick var det i också.
Har faktiskt sneglat på just en boxningssäck och handskar på stadium regelbundet. Har en liten dröm om att kunna ordna ett litet gym här hemma, vilket Johnnie inte låter helt negativ till.
Tills dess får väl säcken hänga i garaget eller liknande. Kanske något för Johnnie att slå på när livet känns motigt?
Ludde har under morgonen jobbat med att sätta fast själva kedjan i säcken:
Förövrigt så älskade Ludde att vara på både auktion och loppis. Mycket folk att titta på vid auktionen och gott om plats att springa på vid loppisen. Dessutom känner vi paret som höll i loppisen så Ludde hade många människor runt sig som han kände igen och kunde busa med.
Dimma
Efter en ordentlig regnskur med dundrande åska avslutades kvällen med ett allt tätare lager av dimma över ängarna. Att då kunna ta en promenad och bara njuta av livet är guld värt.
Höst
Känns som om sommaren tackat för sig och lämnat över till hösten nu när september kom. Det är kyligare, löven byter färg och det riktigt doftar höst.
Alla årstider har sin charm, det har jag verkligen insett nu efter cancern. Jag njuter av livet på ett helt nytt sätt.
I morse vaknade jag tidigt av att jag behövde besöka toan, inte helt ovanligt om jag råkar dricka för mycket kvällen innan. Det var riktigt kyligt inomhus och det börjar bli dags att sätta på värmen under nätterna.
Ute låg morgondimman tät över åkrarna och någon dag ska jag gå ut och fota lite. Det är så fint med dimma.
Mamma och pappa efterlyste bilder på korna, och eftersom jag har en "finkamera" frågade dom om jag kunde fixa det. Så häromdagen tog jag en tur ut i hagen. Blev en del foton och mer ska det bli. Hade nästan glömt hur kul jag tycker att det är att fota kor!
Goda nyheter
Goda nyheter!
Kvinnan från urologmottagningen ringde upp idag angående ingreppet då stenten ska plockas ut. Som ni säkert redan vet ringde jag och frågade om man kunde få bli sövd under tiden, och idag när hon ringde berättade hon glatt att hon fixat det åt mig.
Blir dock flyttat till dagen efter, men det gör inte mig något. Hon förklarade att hon lyckats klämma in mig i väntelistan och att allt nu var klart. Den nya kallelsen kommer inom kort.
Jag blev såklart jätteglad och lättad, vilket resulterade i att jag tackade henne flera gånger. "Ja, men det är självklart att vi försöker hjälpa till och underlätta det för dig så gott vi kan" Sa hon. Det är inte alls så självklart, och det är därför jag blev så glad. Att hon tog sig tid att fixa nedsövningen åt mig var guld värt.
Det känns som om jag går mot ljusare tider, trots att sommaren går åt motsatt håll.
Telefonsamtal och regniga promenader
Har precis lagt Ludde efter en promenad i regnet. Självklart avslutade vi promenaden med bus i vattenpölarna, bäst att passa på nu när vi har regnkläder!
Barn ska få vara barn och vi alla vet hur kul det var att leka i vattenpölarna, blanda till geggamoja och undersöka allt vad livet har att erbjuda.
Ludde hoppade glatt fram och tillbaka i pölarna, och jag hängde på. Fast jag höll mig lite mer i kanterna då jag trots allt hade joggingskorna på mig.
Ringde mottagningen jag ska till för att ta bort stenten, och fick prata med en väldigt trevlig och förstående kvinna. Jag frågade först om hur ingreppet skulle gå till, och hon förklarade. Det var som min läkare berättat. Dom ska gå in via urinblåsan med små verktyg och en liten kamera för att sen ta tag i stenten och dra ut den genom urinröret. Visst låter det härligt?
Jag förklarade att strålningen jag fått gjort slemhinnorna känsliga och att detta kommer innebära att ingreppet kommer göra extra ont jämfört med en "vanlig" person.
Hon antecknade detta och jag frågade om chanserna att få bli nedsövd. Lät inte helt omöjligt, men hon skulle höra sig för och sedan återkomma.
Har inte hört något än, men förhoppningsvis ringer hon upp under morgondagen.
Läkarsamtal
En av mina läkare(killen som opererade mig nu senast) ringde idag. Han ville kolla lite hur läkningen gått och kolla att allt gick åt rätt håll.
Jag förklarade att allt var bra, så bra det kan vara just nu alltså. Smärtan i ryggen verkar avta då jag tar allt mindre smärtstillande utan att få mer ont. Snittet känns bra så länge man inte tar på själva sårområdet och jag blir piggare för var dag som går.
Han frågade om jag fått kallelsen till att ta bort stenten, och ja, den har jag ju fått. Jag förklarade om min oro kring ingreppet och undrade lite mer detaljerat hur det gick till. Han förklarade och sa att ja, det kommer göra lite ont. Tack för ärligheten, men jag blev inte lugnare. Frågade om man inte kunde bli sövd en snabbis men det kunde han inte svara på. "Om man har riktigt bra skäl till det så kanske det går, men jag kan inte lova något" blev svaret.
Jag kände hur gråten var på väg.
Vi kom överrens om att jag skulle ringa dom som ska utföra ingreppet och fråga.
När vi avslutat samtalet rann några tårar ner längs kinderna på mig. "Riktigt bra skäl".. Känns som om jag borde ha så pass bra skäl.
Cancer och dess tuffa behandlingar, operationer, undersökningar, nålar och infarter i mängder.. För att inte tala om hur psyket mår efter allt detta.
Jag ska ta mod till mig och ringa urologmottagningen i morgon. Hoppas på att det är en förstående person som svarar och inte någon vresig tant som förklarar att man "minsann får stå ut med ingreppet så som dom normalt brukar utföra det".
Läkaren nämnde att man normalt fick lite smärtstillande och lugnande. Har blivit erbjuden lugnande inför varje större ingrepp dom gjort. Smakar fruktansvärt och hjälper inte ett dugg. Senaste gångerna har jag tackat nej. Vill dom ha mig lugnare får dom komma med tyngre grejer.
Som ni märker känns detta jättejobbigt för mig. Kan inte beskriva vad skönt det vore att få bli sövd en snabbis under ingreppet. Det är alltid en risk att bli sövd, men jag tar lätt den risken bara jag får slippa känna eländet.
Dom har "bråkat" tillräckligt med mig och min kropp nu.
Massor av dill
Dillen skulle ha skördats för länge sen, men eftersom jag blev sjuk prioriterades detta bort. En del är skördat och ligger nu i min frys, men det mesta står kvar i väntan på att man kan behöva en kvist till färskpotatisen.
Kan inte tycka annat än att den är väldigt fin med sina gigantiska gula kronor.
