Anna - Life is easy if you wear a smile!

Jag och Ludde tog en ordentlig cykeltur på förmiddagen och det uppskattades av oss båda. Jag hade träningskläder på mig eftersom jag satsade på att hålla ett relativt svettigt tempo. Slogs av tanken att det måste se kul ut att se mig cykla förbi. Snygga och fräscha träningskläder, nya terrängskor(som jag håller på att gå in) och till detta en skabbig gammal cykel som inte alls matchar mig och min stil.

Men det är extremt smidigt att kunna träna med sitt barn, så att han får frisk luft och miljöombyte medans jag bättrar på kondisen. Min mountainbike har ingen pakethållare så jag kan inte ha med mig Ludde på den. Dessutom står den just nu med platta däck. Smygpunka..

 

Ludde roade sig dock med att dra av sig vantarna och kasta dom överbord, så det blev en del U-svängar hit och dit för att hämta dessa.

Knäna känns helt okej just nu. Men jag har inte vågat belasta dom allt för mycket än. I söndags spelade jag bandy med tjejerna, och det var inga problem. Fick visserligen ont efteråt, men det var bara gammal klassisk träningsvärk i rumpmuskulaturen.

 

Imorgon är det dags för läkarbesök igen. Känns som om det var evigheter sen! Blodprovet jag alltid lämnar innan togs igår, och det gick ovanligt bra eftersom hon fick allt blod som behövdes på första försöket. Bredvid satt min skadeglade son och skrattade glatt. Han var tvungen att följa med eftersom Johnnie jobbade, men han skötte sig utmärkt.

Min favoritsköterska, som denna gång tog provet på mig, frågade fundersamt hur gammal Ludde hunnit bli. Snart 1½ blev svaret.

"Oj, vad tiden går fort! Han låg ju i din mage när du började gå här" Utbrast hon.

Ja, tänk vad tiden går. Och jag har verkligen inte legat på latsidan under de senaste 2 åren. Ibland går det liksom upp för mig vilket kaos vi gått igenom, och det känns nästan som en konstig dröm.

 

Hursomhelst, jag är inte alls nervös inför morgondagen. Jag känner mig visserligen trött väldigt ofta, men om man bortser från det känner jag mig frisk, pigg och stark. Jag har hört om många som är supernervösa inför dessa läkarbesök, men är det något jag lärt mig så är det att inte lägga energi på saker jag ändå inte kan påverka. Cancerns vara eller icke vara kan jag inte styra över, men jag håller ögonen öppna för minsta lilla tecken.

 

Nä, nog om det. Nu ska jag krypa till kojs och sova gott(sover bättre och bättre) och drömma söta drömmar. Men först ska jag peta på min  snarkande karl som ockuperat soffan och se om jag kan få med honom.

 

Häromdagen kom ett stort brev från Tjurrusets arrangörer med posten. Det innehöll min nummerlapp och info inför loppet, och då började jag verkligen bli nervös.

Efter diverse sjukdomar(förkylning, feber m.m.), brist på motivation när det kommer till träning och ömma knän känner jag mig inte alls redo. Inte för att jag räknat med toppresultat, men jag känner att jag skulle kunna ge så mycket mer än jag kommer göra.

 

För dom som inte vet kanske jag ska förklara: Tjurruset är en mils jobbigt löpning genom skog och mark, vatten och lera. Det går varje år utanför Stockholm, och jag har länge velat vara med. Nu, efter cancerns tankeställare, bestämde jag mig för att anmäla mig. Nu eller aldrig!

 

Jag kommer satsa på att i lugnt tempo ta mig runt, för jag vet att jag kommer vara nöjd bara jag tar mig i mål. Det värsta som kan hända är att jag helt enkelt måste avbryta på grund av skada eller liknande. Ve och fasa..

 

Knäna är bättre, men jag vågar absolut inte säga att dom är helt bra. Jag har nämligen inte vågat mig ut på en löprunda än. Får testa under veckan som kommer.

 

 

 

 

 

 

 

Igår kväll åkte jag till Arlanda för att hämta mina föräldrar som varit utomlands en vecka. När jag skulle åka hemifrån var det redan minusgrader, trots att klockan inte ens var 21.00 än. Och med allt regn som kommit vågade jag inte lita på bilens slitna sommardäck, så jag körde ovanligt försiktigt.

 

Nu känner man verkligen den där "höstmyskänslan" i kroppen när man går ut genom ytterdörren. Alla surar över att hösten är här, men jag tycker att den är härlig! Den friska luften, alla färger på träden och bäst av allt: Man kan vara ute i kylan i timmar, komma in och mysa ner sig i soffan med en kopp varm te.

Jag hoppas att vintern blir lagom i år. Förra vinterns snöfria klimat gjorde att vi inte kom iväg till skidbacken, vilket innebär att jag inte åkt snowboard på två vintrar. Nu går skam på torra land..

Och förra vintern fick jag dessutom låna längdskidor av Peter för att utforska en helt ny sport, men jag hann bara åka en gång(i tö) innan snön försvann.

Så i år hoppas jag på Lagom med snö så att man kan åka i backen, men utan att behöva skotta snö i en timme innan avfärd för att få ut bilen från gårdsplan.

 

Ska man spå den kommande vintern på gammalt vis blir det en rätt hård, för rönnarna har en hel del bär i år.

 

Nog om det. Medans mamma och pappa var utomlands roade jag och Ludde oss med att sköta om deras gård, kolla djuren och städa. För att överraska dom städade jag ur hönshuset totalt(den årliga storstädningen) och städade en hel del i huset. Ena brorsan har dessutom städat bland maskinparken och bilar, så det hände en hel del medans föräldrarna var bortresta.

Idag har jag och Ludde latat oss lite och tagit det allmänt lugnt. Vi åkte och handlade på förmiddagen, annars har vi inte gjort ett dugg.

Just nu sover grabben en stund och sen ska vi till stallet och ta emot hovslagaren. Bullen var(observera VAR) bara skodd i fram, men han har dragit av sig båda skorna. Eller rättare sagt, en åkte av själv och den andra drog jag av eftersom den hängde i en söm. Hästarna har haft semester så det gjorde inget att han var barfota.

 

Men nu vill jag komma igång med ridningen igen så idag ska skorna på runtom på Bullen. Det gäller bara att få lite ordning på barnvakter så att jag kan smita iväg på ridturer regelbundet. Nu lät det som att det var barnvakterna som inte sköter sig och det är fel. Barnvakterna vi har är kanon! Det gäller bara att hitta tider och dagar då vi kan lämna honom hos barnvakt några timmar, utan att barnvakterna jobbar eller är upptagna med annat.

Bullen saknar verkligen ridturerna, det märks. Han var precis likadan när jag var sjuk och bara kom på besök någon gång med flera månaders mellanrum. Åter igen: Vilka underbara föräldrar jag har som tog hand om hästarna helt själva i mer än ett halvår! Utan dom hade jag fått göra mig av med dom.

 

Nä, nu anslutar jag inlägget innan det blivit en roman om mitt liv!

 

Ludde sover en stund nu på dagen så jag passar på att klottra ner några rader.

Allt är bra förutom mina knän som ömmar. Tror att jag tränade lite för hårt med tanke på att jag inte hade tränat så mycket innan, så knäna orkade inte med belastningen. Jag har aldrig haft problem med knäna tidigare, så det är bara träningen jag kan tänka mig är orsaken.

Så nu är det strängt förbjudet att träna ett tag framöver. Inte kul med tanke på att Tjurruset närmar sig och jag vill finslipa den form jag hunnit få.

Det är två veckor kvar nu, så jag hinner ju i vilket fall inte bättra på formen speciellt mycket. Men att sitta still som laddning känns inte bra. Ska vila en vecka till, sen får jag börja "testa" knäna lite. Vore kul om man åtminstone kunde cykla och gå promenader med Ludde.

Till en början ömmade bara det ena knät, och då slutade jag självklart träna. Men en liten promenad med sittvagnen ville jag i alla fall ut på, så vi gick en sväng på några kilometer. Efter det ömmar båda.

 

Detta gjorde att jag fick stå över Kung Björnloppet i år, vilket kändes väldigt surt. Jag var med förra året med NOLL kondis efter sjukdomen(skam den som ger sig!) och var ordentligt taggad inför årets lopp. Jag åkte med mina syskon dit som hejarklack, och hade med mig träningskläder ifall jag skulle ändra mig i sista stund.

Men det blev inget lopp eftersom jag inte vågade chansa, så jag fick ta hand om dom andras bilnycklar och mobiler.

Det var dock härligt att se alla som var kvar på området när dom sportiga människorna startat och försvunnit in i skogen. Många motionärer hade sina familjer med sig så det var mycket barn i olika åldrar, och det var så härligt att se dom sitta på filtar i gräset och fika i väntan på sin andra förälder. Härligt att se att dom har sånt stöd hemifrån även på såna här små lopp. Johnnie har dock inte tid att hänga med, men det gör inget eftersom framförallt min ena bror och hans tjej är sportiga och brukar springa dom flesta loppen jag deltar i. Så jag har alltid någon bekant med mig.

 

En bild på årets Kung Björngäng(Mina bröder och Maria):

 

Idag var det stora potatisplockardagen! I alla fall hemma hos föräldrarna. Pappa hade bestämt att det var dags att gräva upp potatisen, så nästan hela styrkan samlades in för att hjälpa till.

Det var jag, pappa, mina bröder och Maria, och det gick fort när vi väl fick upp farten. Pappa hade tänkt sig att det skulle ta hela dagen plus lite till, men vi var klara runt femtiden på eftermiddagen.

Nu är jordkällaren full med så mycket potatis att det nästan skulle kunna räcka till en hel by, så vi behöver inte handla knölar än på ett tag.

 

Egentligen hade jag tänkt spela bandy idag på eftermiddagen, men jag kände att det skulle bli tajt att hinna då jag även skulle rösta. Så jag sa ifrån så att jag slapp stressa. Bandyn ska ju vara roligt!

 

Nu ska jag kolla upp hur man bäst förvarar andra grönsaker som morötter och rödbetor, så att jag kan skörda dessa inom kort.

 

 

Tack till alla medverkande, och mamma som stod för köttfärssåsen!

Är riktigt glad just nu, och framförallt stolt!

Träningen går riktigt bra just nu, och jag har gjort stora framsteg under dom senaste veckorna. Jag har inte kunnat planera träningen speciellt bra, eftersom allt beror på Johnnie. Kommer han hem rätt tidigt och kan ta Ludde sticker jag ut och joggar, annars tränar jag inne framför tv:n när Ludde somnat.

Dom senaste två veckorna har jag tränat runt 5-6 dagar i veckan, lite beroende på hur kroppen känns. Minst en vilodag i veckan ska jag ha, och om jag känner mig sliten, har kraftig träningsvärk eller liknande blir det fler vilodagar.

 

Jag fick ingen rutin på träningen förut, och motivationen sviktade. Men när jag insåg hur snart Tjurruset går av stapeln blev det fart på mig. Tjurruset är(om jag minns rätt) Sveriges tuffaste terränglopp, och jag hade länge varit sugen på att delta. Och efter sjukdomen såg jag till att anmäla mig, vilket jag bestämde mig för att göra när jag låg där i sjukhussängen dag ut och dag in. Det kommer(förhoppningsvis) bli min revansch mot sjukdomen, ett sätt och visa mig själv att jag är tillbaka igen. På riktigt.

 

Nu på kvällen stack jag ut och joggade, och jag hade planerat att jogga en lite längre sträcka. Tyvärr laddade träningsklockan ur, så jag fick varken en tid eller en mer exakt sträcka. Men om jag räknat rätt bör det vara ungefär en mil. Och då ska jag tillägga att jag bara sprungit en mil rakt av en gång, och det var under Tjejmilen för några år sen. Då var jag bättre tränad än nu.

Dom två senaste gångerna jag joggat/sprungit har det känts så förbannat bra, och detta gör mig så sprudlande glad! Jag har kunnat hålla ett bra tempo, sprungit utan avbrott hela sträckan och ändå inte tagit ut mig helt. Idag när jag var ca 500m hemifrån ökade jag farten utan problem, trots att jag sprungit så långt. Den gamla Anna är äntligen tillbaka, starkare än någonsin.

Jag vet massor av gånger då jag sprungit och känt: "Varför utsätter jag mig för detta??" medans benen värker och lungorna vill sprängas. Idag hade jag sånt underbart flyt, och trots distansen var jag varken speciellt flåsig eller trött. Det var först den sista kilometern som jag började krokna en aning.

 

Även motivationen är som förbytt. Jag riktigt längtar efter att få springa en runda, längtar så mycket att det till och med kan pirra i magen. Vet inte om jag någonsin har känt såhär.

Jag är så förvånad över framstegen, det har gått så bra den senaste tiden.

 

Mitt liv är verkligen underbart just nu!

 

Ska alldeles strax krypa till kojs, men eftersom jag ändå skulle svara på ett mail kände jag att jag lika gärna kunde skriva ett nytt inlägg också.

När Ludde gick i säng efter en relativt lång och händelserik dag passade jag på att rulla fram träningscykeln och trampa 16,77 km på en timme. Jag vill nå 2 mil på en timme, men det dröjer ett tag till.

Om jag inte vill eller kan träna utomhus brukar jag göra det framför tv:n istället. Jag måste få något annat att tänka på än "Usch vad jobbigt", "Varför utsätter jag mig för detta" och "Mjölksyra, mjölksyra, mjölksyra.."

Oftast brukar jag sikta in mig på att träna framför tv:n om jag ändå ska kolla på ett speciellt program. På så sätt kombinerar jag nytta och nöje. Men nu går det inget vettigt på tv, då man tager vad man haver..

 

Efter cykeltrampandet kämpade jag vidare med lite styrkeövningar. Körde en övning för magen som är ny för mig, och då slet det ordentligt i magmusklerna. På ett dåligt sätt alltså, för det kändes inte helt bra. Det kändes ungefär som om musklerna skulle gå av om jag ansträngde mig lite hårdare, så jag fick utöva andra magövningar istället. Vet inte om det är efter strålningen eller kejsarsnittet, men det kändes i nedre delen av magmusklerna.

Jag är inte riktigt vän med mina magmuskler just nu, för det känns inte som om vi samarbetar. Jag började ju känna att träningen gav resultat men nu tycker jag att magens muskler inte alls hänger med och samarbetar.

Äh, det kommer väl. Ju mer jag tränar desto bättre bör musklerna bli(såklart).

Ska väl ta och poängtera att jag självklart inte tränar om det inte känns bra. Som med den där magövningen, det får ju inte kännas obehagligt och göra ont när man tränar.

 

Körde även på med lite andra övningar som grabbarna visade i måndags på klättringen. Det kändes fint i låren den här gången med kan jag ju lugnt säga!

 

Förövrigt så mår jag jättebra just nu. Bättre än på mycket länge! Jag känner mig trött och sliten nästan jämt, men om man räknar bort det så är livet kanon.

Jag har kommit igång med träningen, Ludde och jag håller oss sysselsatta, jag njuter av att se Ludde växa och jag tar en dag i taget. Jag går inte och oroar mig över saker längre, det löser sig.

Jag vill vara här och nu, jag vill se alla Luddes framsteg och bara.. njuta. Vi kommer inte få fler egna barn, jag har accepterat det nästan helt nu. Fast ska sanningen fram hugger det alltid till inombords när jag ser en rund, fin gravidmage. Graviditeten blev ett kapitel i mitt liv som stals ifrån mig, liksom möjligheten att göra ett nytt försök. Men sånt är livet. Vi fick ett barn, och honom gjorde vi jäkligt bra(rent utsagt).

Men att langa in Ludde på dagis är helt uteslutet just nu, för den här barnkaramellen ska jag suga på ett tag till utan stress!

Det är så härligt att se Ludde upptäcka världen, och man blir själv som ett barn på nytt. Idag jagade jag Ludde fram och tillbaka i föräldrarnas kök i säkert en halvtimme. Han skrek av skratt och var så lycklig. Jag med för den delen, för nu är jag riktigt lycklig igen.

 

Efter regn kommer solsken.

Har ännu värre träningsvärk idag, så jag ligger lågt med träningen idag med. Det får räcka med pyssel på föräldrarnas gård och lingonplockning.

Undrar vad för muskler vi hittade på i måndags egentligen, med tanke på att jag kommit igång rätt bra med träningen innan och ändå får den här träningsvärken.

 

Sitter just nu och söker efter trevliga träningsövningar på youtube. Jag tycker att det är mycket smidigare att kolla upp övningar där eftersom man då får se exakt hur rörelserna går till.

Tänkte sätta ihop en egen serie övningar som jag kan köra några gånger i veckan för att bygga upp styrkan i kroppen. Men fantasin är dålig och jag behöver övningar för alla delar av kroppen, och då tar jag hjälp av youtube.

Ska ta och tillägga att jag inte är speciellt intresserad av gym, och har inte tiden till att uppsöka ett heller för den delen. Jag gillar övningar där man inte behöver så mycket mer än sin egna kropp och lite enklare redskap till hjälp.

 

Ett av mina redskap här hemma heter Ludde och älskar att få delta i träningen. Kast med liten Ludde till exempel, då åker alltid mungiporna upp! Han håller mig i form på alla möjliga sätt. Det ska lyftas, kastas, jagas och busas.

 

Nä, nu ska jag äta nåt och sen hoppa i säng. Försöker komma i säng allt tidigare så att jag får sova så mycket som möjligt innan Ludde vaknar.

 

 

Idag har jag en riktigt saftig träningsvärk i låren och magen. Låren är värst och jag kan knappt gå i trappor, sätta mig lugnt i soffan eller liknande övningar som gör att lårmusklerna används. Försökte gå från huksittande till stående med Ludde i famnen, det gjorde ont!

 

Anledningen till träningsvärken är gårdagens besök i stan. Vi(jag, brorsan och Anders) träffades i stan och klättrade en sväng i vanlig ordning. Efteråt tränade vi lite i det lilla enkla gymmet dom har i samma lokal, och grabbarna lärde mig lite nya övningar.

Gillar övningar där man använder sin egna vikt, alt. enkla redskap som hopprep, vikter eller liknande. Och efteråt var jag helt slut i framförallt låren, så det var jobbigare än jag trodde. Och med tanke på smärtan idag hittade vi övningar som fick mina muskler att jobba ordentligt!

 

Eftersom jag har sån träningsvärk tar jag det nog rätt lugnt idag. Jag har cyklat en sväng med Ludde, men det är tveksamt om jag gör något mer i motionsväg i dag. Men dagen är inte slut, så vi får se.

Jag är sugen på att jogga en sväng, eftersom det gick så bra sist..

 

Ludde har fått vaccinationssprutor idag, inte alls poppis hos vare sig honom själv eller hans spruträdda far. Men nu är det klart och Ludde tar en tupplur. Jag blir så trött när jag har ordentlig träningsvärk(samma sak varje gång), så jag skulle gärna sova en stund jag med. Men jag ska sätta igång med maten, magen kurrar!