Igår lyckades Ludde få tag i min mobil och tappade den i golvet, igen. Tidigare har det varit lite pyssel att plocka ihop den då fronten, knapparna i fronten och skärmen kastats ur. Men denna gång blev inte skärmen sig lik, hur mycket jag än försökte. Den var suddig, väldigt mörk och var allmänt svår att se nåt på. Det gick, men bara om det var väldigt mörkt runt omkring.
Detta gjorde att dagen var kommen. Dagen då det blev dags att byta mobil.
Hatar att byta mobil och gör det aldrig frivilligt. Dom flesta verkar byta när det kommer ut nåt nyare på marknaden, men jag klamrar mig fast vid mina gamla slitna knapptelefoner så länge jag kan.
Den senaste hade dessutom varit i min brors ägo under flera år, så den höll länge ändå.
Brorsan har tillfälligt lånat ut en annan gammal telefon, som jag hittills inte är imponerad av. En blandning av klösbräda och knapptelefon, och jag är helt vilse.
Efter midsommar ska jag åka till stan och handla en ny mobil. Frågan är vad jag ska ha... Jag tycker att knapptelefonerna duger gott åt mig, men i dagens samhälle verkar man bli allt mer handikappad utan en klösbräda. Johnnie har också nöjt sig med knapptelefon, men till och med han börjar ge vika.
Känns dock som om 90% av alla klösbrädeägare har/har haft med sina mobiler, och det är mycket det som får mig att tveka.
Dessutom stör det mig något enormt att folk JÄMT sitter med mobilen upptryckt i ansiktet. Är det inte facebook så är det spel eller film. Jag om sanningen ska fram är jag rädd att också fastna i det där, som så många andra. Folk pratar inte längre med varandra, dom leker inte med sina barn och dom rör inte på sig. Är det bara jag som ser den utvecklingen?
Jag vet att det finns massor av fördelar med att ha en klösbräda, men frågan är om jag verkligen behöver en.
Nu ska jag fundera ordentligt under helgen, pilla på lånemobilen och besluta om jag ska motarbeta den tekniska utvecklingen eller ge efter.
En annan sak, förutom själva mobilen, som jag saknar är alla bilder och sms som fanns sparade i den. Bilderna finns på datorn, men inte resten. Jag hade massor av sms sparade av olika anledningar, mest för att dom betydde något för mig.
En hel del sms var från förra året när jag var sjuk. Massor av uppiggande, stöttande och underbara meddelanden från nära och kära. Jag brukade regelbundet läsa igenom dom och gråta en skvätt över hur underbara människor jag har runt mig när livet vänder. Men jag läste dom också för att påminna mig om att vara tacksam och njuta av livet. Man vet ju aldrig när man når "Game over".
Men jag antar att när man byter mobil, vänder man på sätt och vis också blad. Dags att lämna allt gammalt bakom sig och fortsätta framåt. Kanske man ska acceptera den tekniska utvecklingen ändå... och lämna alla tunga cancer-sms i en avstängd gammal knapptelefon.