Dagens läkarbesök
Var in till stan idag för ett läkarbesök. Att åka in till stan just denna dag visade sig inte vara det bästa. Regn och proppfullt med stressade människor som skulle hem/bort inför helgen.
Väl i parkeringsgaraget fanns det gott om plats, så det gick bättre än väntat. Skönt, för jag hade ont om tid.
Var ett tag sen jag besökte kvinnokliniken nu, men trots det känns det så välbekant. Har knallat runt där en hel del ska ni veta.
Avdelningen jag skulle till idag är samma samma ställe som gynakuten håller till. Tråkiga minnen kom tillbaka när jag slog mig ner i väntrummet. Det var där dom först hittade tumören.
Min läkare kom gående efter några minuter. Tror inte han kände igen mig riktigt, såg inte så ut i alla fall. Han tog i hand och sa att vi setts förut. Jorå, honom minns jag. Det var han som opererade mig i buken för ett år sedan.
Han sticker ut en aning från mängden med sin långa kroppsbyggnad och sin brytning när han talar. Det långa håret gör att han ser ut som en rysk gangster ännu mer.
Vi slog oss ner och han kollade lite i min journal samtidigt som vi pratade lite om när vi senast sågs. Man får lyssna noga för att höra vad han säger, för han bryter som sagt en hel del och pratar samtidigt fort.
Jag förklarade att allt kändes bra och att njurarna och dess ledningar funkar fint. Tog upp det där med att jag ofta är trött, och precis som jag misstänkte så var det inget ovanligt.
Har man varit så sliten som jag och nu återgått till heltidsjobb som kyrkvaktmästare, då får man vara trött. Han tyckte att det bästa helt enkelt var att ha förståelse och vila när tröttheten slår till.
Han tog en titt på ärret jag har på magen och var inte alls nöjd. Ja, det var ingen fara så, men rent skönhetsmässigt var det inte så bra enligt honom.
Jag tänkte ta den biten i ett eget inlägg senare, och visa hur ärret ser ut nu. Återkommer om det.
Förövrigt så var han rätt nöjd med läkningen efter strålningen. Han förklarade att man just på grund av denna utdragna läkning helst inte vill stråla patienter som mig. Slemhinnorna tar stryk och kroppen har svårt att läka bra. Och det säger han nu när jag redan är rätt sönderstrålad i buken.. Jag blev av med cancern i alla fall, det är huvudsaken för min del. Resten lär man sig att leva med.
Men läkningen har gått framåt anser jag själv. Känns bra!
Ja, vad ska jag berätta mer?
Jag ska tillbaka om ca 6 månader. Kontrollerna blir allt glesare nu ju längre bort från cancern jag kommer. Efter 5 år släpper som mig helt och anser mig helt frisk. Tror att jag kommer bli lite rädd då eftersom mitt skyddsnät på sätt och vis försvinner. Det känns så tryggt att gå på läkarbesöken regelbundet.
Ungefär om ett halvår kommer jag dessutom röntgas för att kolla hur alla organ mår därinne. Om jag förstod honom rätt kunde organen klistra ihop sig en aning igen, vilket var problemet i somras.
Usch, ju mer man lär sig om kroppen, desto mer blir man nervös över vad som kan hända. Men också väldigt imponerad över hur allt kan funka!
På hemvägen svängde jag förbi en vän som fick klippa mig. Ingen större förändring, rätt kort lugg men annars är bara topparna bortklippta.
Nä, hopp i säng! Klockan är mycket för tröttisar som mig!
Kommentarer
Trackback
