Anna - Life is easy if you wear a smile!

I torsdags, dvs den 8:e mars, tog vi beslutet att låta våran underbara hund Viggo somna in.

Viggo kom till oss av en slump när han var 5 år. Johnnie hade fått avliva sin dåvarande hund och tyckte att det blivit lite väl tomt hemma.

En arbetskamrat till honom erbjöd oss då att ta hans 5-årige jakthund Viggo. Viggo hade blivit sparkad av en älg och ville inte längre jaga, och det var just jakten han var inköpt för.

Vi åkte dit och vårt första minne av Viggo var när han stod på taket till hundkojan och skällde på oss.

Han verkade vara en trevlig hund så han fick följa med hem. Det har vi aldrig ångrat.

 

Han har alltid varit en väldigt pigg och glad hund, men under det senaste året märkte vi att han blev allt stelare. Ett besök hos veterinären visade att han fått artros.

Sen dess fick han äta en svag dos smärtstillande, men vi kom överrens om att den dag han inte längre klarar av vardagen eller inte längre njuter av livet, då är det dags.

Jag trodde faktiskt inte han skulle vara kvar över nyår, men gammelgubben höll sig pigg och glad.

 

Men sen började han få problem med att resa sig inomhus. Utomhus var det inga problem men inne var golvet halare. En natt vaknade jag av att han inte kom upp alls och jag fick hjälpa honom. Det var signalen.

 

Johnnie ringde veterinären och fick tid samma dag. Jag satt länge och klappade Viggo den eftermiddagen och efter en kort promenad åkte vi. Johnnie, jag och Viggo.

Vi hade lite delade meningar om hur Ludde skulle få vara med. Under min uppväxt bland många djur var mina föräldrar väldigt noga att låta oss vara med om vi ville och orkade. Det har hjälpt mig att bearbeta det hela.

Vi gick halva vägen var och kom överrens om att hämta Ludde på hemvägen och låta honom se och klappa Viggo efter själva avlivningen.

 

Veterinären var jätteduktig och allt gick bra. Vi var med hela tiden. När han fick sprutan sa jag "Sov så gott Viggo" och smekte hans huvud tills han somnat in. Johnnie bar ut honom i bilen och på hemvägen rann tårarna nedför mina kinder utan stopp.

När vi hämtade Ludde undrade han varför jag hade Viggos koppel i handen.

Väl hemma satte jag mig på huk och förklarade. Att Viggo var gammal och att vi avlivat honom. Att han var död och inte skulle komma tillbaka. Jag öppnade bakluckan och visade. Ludde tog det med ro men förklarade att han tyckte om Viggo.

 

Den kvällen var hemsk. Jag grät hela kvällen igenom. Egentligen skulle jag på kurs men jag orkade inte. Johnnie och Ludde tröstade. Ludde genom att bädda ner mig i soffan och hålla om mig samtidigt som vi tittade på tecknat.

 

Under helgen har jag knappt velat göra något alls. Allt har känts så meningslöst.

Jag har så många gånger tänkt "skärp dig nu Anna, det är "bara" en hund.." men tyvärr så är det inte så enkelt.

Det är en familjemedlem.

Helt plötsligt märker man hur mycket rutiner man skaffat kring honom. Småsaker som man knappt tänkt på tidigare.

Man märker hur mycket man saknar alla dom där grejerna man förr kunde irritera sig på. Håriga kläder, att nästan bli omkullsprungen när man öppnar ytterdörren, att ständigt känna sig iaktagen när man hanterar ätbara saker.

Man märker hur stor plats han tagit i vår familj. En plats som nu gapar tomt.

 

Varje gång jag kliver in i hallen hugger det till i hjärtat av sorg när ingen hund glatt kommer studsande för att hälsa. Ingen hund ber om mat morgon och kväll. Ingen hund ber om mer mat när husse kommer för att kolla om man kan lura till sig ett mål till. Ingen följer mig som en skugga.

 

Vi har så mycket fina minnen efter den hunden.

Som gången han smet över till grannarna och snodde en limpa dom lagt ut till fåglarna, en limpa han sen glatt kom studsande med. Eller gången han smet in i vår andra grannes garage och åt kattmat. Han lämnade ytterst sällan trädgården, men några gånger hände det.

Alla gånger han la sig mitt i blomrabbaten. På ett sätt irriterande, men samtidigt lite charmigt. Alla promenader. Hans sätt att nästan släpa mig bort från hemmet men sen knappt vilja gå hem, oavsett hur lång promenaden varit.

Hans sätt att näst intill göra en kullerbytta för att sedan glatt ligga och skrubba ryggen mot marken en lång stund.

Hans snälla ögon. Hans mjuka hängöron som fick honom att se ut som en stor valp. Alla gånger katten stått och tvättat hans öron så att dom flaxat till vid varje slick.

Allt bus. Alla gånger han kom studsande fram till bilen när man kom hem. Alltid lika glad, mot allt och alla. Världens snällaste hund.