Ärrad för livet

Såhär ser mitt ärr på magen ut idag. Dom flesta av er som följer bloggen har säkert koll, men jag förklarar ändå.
 
Det vågräta ärret är efter att Ludde fick plockas ut i vecka 32 på grund av cancerdiagnosen jag fick. Som ni ser är det lite av ett dike eftersom själva ärret ligger lite längre in än magen i övrigt, framförallt på min vänstra sida. Annars har det läkt väldigt bra, både enligt mig och läkarna.
Nervtrådarna har funnit varandra igen(förut hade man en lite avdomnad känsla närmast ärret eftersom nervtrådarna skurits av) och ärret har bleknat.
 
Det lodträta ärret är från operationen i somras, då läkarna blev tvungna att öppna min buk på grund av en infektion. Urinledaren, äggstocken och tarmen hade vuxit samman på ena sidan efter strålbehandlingen jag fick 2013 och det var det som orsakat infektionen.
Äggstocken plockades ut då den ändå var strålskadad och inte skulle funka igen, och jag vill minnas att dom sydde något stygn i tarmen. Urinledarens problem borde ni inte ha missat, eftersom jag regelbundet tjatat om min stent och alla besvär kring det.
 
Ärret i sig läker trögt. Det buktar ut något och går bland annat över bukens mest utbuktande del, vilket gör att alla kläder gärna dras fram och tillbaka över ärret. Jag går fortfarande mest i "mammabyxor" som dels går hela vägen upp över magen(dvs inga byxkanter precis vid ärret) och dessutom sitter rätt löst över just det känsliga området. Kan varmt rekommendera mammabyxor efter operationer i buken/magen!
 
 När jag jobbar har jag arbetsbyxor, och dom är rätt hårda i sömmar och kanter eftersom dom är sydda i hårt o starkt tyg. Eftersom byxkanten går precis över ärret har jag löst det så att jag har strumpbyxor, långkalsonger och en tunn handduk/trasa mellan själva byxorna och ärret.
Det funkar bra, lite bökigt när man ska på toa bara. Det klassiska problemet på vintern med alla lager kläder man har.
 

Jag kommer alltid ha dessa ärr och dom kommer alltid att synas även om dom bleknar. Men det gör mig inget, huvudsaken är att jag får ha hälsan i behåll.
Ärren påminner mig om att vara tacksam och inte ta livet och hälsan förgivet.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0