Kommentarer
När jag loggade in på bloggen idag hade jag fått två nya kommentarer, och jag ska svara med en text till båda dessa.
Först och främst fick jag frågan om varför Ludde bara vägde 2 kg vid födseln. Drar en liten kort sammanfattning för dom som inte hängt med från äventyrets början:
Blev gravid i höstas, men i februari fick jag svåra ryggsmärtor och sökte hjälp. Efter lite undersökningar hittade man på en tumör i livmoderhalsen och diagnosen cancer sattes. Tumören var orsaken till ryggsmärtorna, och även dom smärtsamma sammandragningarna jag börjat få samtidigt som ryggen började bråka.
Behandlingen kunde inte vänta tills den lilla krabaten i magen var född, så läkarna gjorde allt dom kunde för att påbörja en "mild" behandling samtidigt som graviditeten fortskred.
Risken för problem var såklart stor, och dom förberedde mig på att om tumören skulle fortsätta växa skulle grabben i magen tyvärr plockas ut för att jag skulle kunna fortsätta behandlingen. En sen abort alltså.
Sen tumören upptäcktes i slutet på vintern har jag genomgått cellgifter, undersökningar, ultraljud, röntgen, blodprover m.m. regelbundet. Grabben i magen klarade sig genom allt, och för att kunna fortsätta med min behandling med full styrka plockade man ut Ludde mer än en månad för tidigt, endast 2 kg tung.
Ludde, eller Ludvig som han egentligen heter, mår fint och inget tyder än på att han tagit skada av min sjukdom och behandlingen jag fick.
På måndag påbörjar jag min strålbehandling och mer cellgifter väntar. Nu ska tumören bort!
Den andra kommentaren löd följande:
De värmde i hjärtat all läsa detta! Ska jag vara ärlig ser jag mig inte riktigt som sjuk, men den korta frisyren jag ser när jag kollar mig i spegeln skvallrar om sjukdomens krig med behandlingen.
Ofta har jag tyckt att det är lite spännande att åka på olika saker som röntgen och liknande, jag har lärt mig mycket sen jag fick diagnosen. Men nu, när vi bott på sjukhuset i ca 3 veckor, har jag lessnat totalt och vill bara hem till familjen, hästarna och mitt vanliga liv.
Visst bryter jag ihop ibland och sitter på golvet med tårarna rinnande, men det blir man inte friskare, gladare och lyckligare av.
En vacker dag är detta över, och det går inte en minut utan att jag längtar efter den dagen. Drömmer om hur min framtid ser ut och vad skönt det kommer vara att återgå till ens normala liv igen.
Kommentarer
Postat av: Amanda igen :D
åh va skönt!! du är stark tjejen :) Skönt när allt är över på sjukan!
Trackback
