Hylla livet men respektera döden
Ludde vaknade tidigt idag, och för första gången på väldigt länge fick jag en kort sovmorgon då Johnnie klev upp med unge herr Piggelin.
Efter frukost gick vi en sväng tillsammans, alla förutom katten. Vi valde att gå till närmaste kyrkan, Johnnie ville ta ett varv och titta till hans släktingars gravar.
Vovve fick självklart sitta kvar utanför kyrkogården, men vi andra strosade runt och tittade. Det är en mysig, men samtidigt lite tung känsla att gå på en kyrkogård bland gravar och blommor. Framförallt när man ser barn och ungdomars gravstenar, dom som borde haft hela livet framför sig.
Kan inte låta bli att tänka på vilka livsöden som finns samlade där innanför murarna. Man kan inte ens föreställa sig allt dessa människor varit med om. Sorg, sjukdom och saknad, men också massor av äventyr, kärlek, skratt och lycka.
Den dag jag somnar in skulle jag helst inte vilja vila på en kyrkogård. Om jag fick välja helt fritt skulle jag vilja kremeras och sen spridas ut hemma på föräldrarnas gård. I någon kohage, ett skogsbryn eller på en fin äng. Det är liksom där jag hör hemma, och det är där jag helst skulle vilja vila.
Har inte en aning om hur reglerna ser ut för sånt, men lite aska på en privat gård ska väl kunna gå. Annat vore det om jag ville spridas ut i centrala Stockholm, vilket jag absolut inte vill bli. Där finner jag ingen ro, vare sig jag är död eller levande!
Som ni säkert förstår har jag tänkt mycket på döden och min begravning under en lång period. Inte numera, men förra året. Jag hade några förslag på låtar till min begravning, funderade på vilka som skulle komma och ta farväl, hur jag skulle få sista vilan osv.
I min ålder tänker man nog normalt inte på döden för egen del. Man tar för givet att man har minst 50 år kvar. Men man vet aldrig, vad som helst kan hända.
Det kändes faktiskt lite skönt att efterlevande hade lite koll på hur man vill ha det, både med begravning och sånt jag äger. Blir enklare för dom då när det är dags att planera, istället för att dom ska behöva gissa hur jag ville ha allt.
Egentligen borde man klottra ner allt på ett papper, lägga i ett kuvert och lägga det någonstans där familjen vet. Känner att det är dags att skriva ett testamente!
Nä, nog om döden! Hylla livet men respektera döden.
På hemvägen gick vi lugnt och pratade, när jag plötsligt utbrister i ett tyst, nästan väsande skrik: "Titta, Titta!!" samtidigt som jag pekar ut på en åker.
Johnnie tittar ut över åkern och ser samma sak som jag. Där ute, ca 30 meter från oss, skumpar en utter. Vi har sett skymtar av den, men aldrig såhär bra.
Vi har nämligen en utter bosatt här i området, för den har synts till under flera år.
Viggo(vår hund) blev alldeles till sig och hade kunnat gett mycket för att få jaga det lilla djuret. Han var alldeles nervig hela vägen hem sen, jakthundar alltså..
Uttern skumpade iväg över åkern och ner i ett stort vattenfyllt dike. Sen försvann den.
Kul att se den i alla fall, för nu har jag sett en utter klart och tydligt med egna ögon.
Kommentarer
Trackback
