Anna - Life is easy if you wear a smile!

Idag har det känts rätt bra i kroppen så jag har kunnat pyssla en del här hemma. Promenad på morgonen, diskat, tvättat, vikt tvätt, dammtorkat, dammsugit, plockat leksaker.. Ja, såna saker man måste göra regelbundet men som vi sällan hinner i detta hus. Eller prioriterar. Ligger jag på sjukhus eller är hemma sjuk så prioriteras inte städningen speciellt högt.

 

Nu är det lite snyggare här hemma i alla fall. Städar jag lite varje dag nu under sjukskrivningen kommer huset vara renare än någonsin. I nuläget kan jag dock inte städa så värst noggrant eftersom jag inte är speciellt smidig med den här katetern. Men jag känner framstegen så det går i alla fall åt rätt håll.

 

Blandade även i ordning lite tacokrydda. Tröttnade på affärens så jag har länge gjort egen vilket är mycket godare(och säkert både billigare och nyttigare).  Perfekt när det är dags för tacos eller tacopaj!

Dagen började med att jag slog upp ögonen, kollade klockan och började knuffa på Johnnie. Han grymtade bara till en början, men när han hörde mig säga: "Ni har försovit er!" blev det fart. Jag hoppade också snabbt upp ur sängen och började assistera för att få iväg dom snabbare.

När dom tillslut kom utanför dörren tittade jag på dom genom fönstret. Johnnie huttrade i kylan( 3 minusgrader) men Ludde såg helt oberörd ut. Han pekade på saker och pratade på, precis som vanligt.

 

Klockan var så pass mycket att det kändes onödigt att krypa tillbaka ner i sängen, vilket jag brukar göra i vanliga fall. Istället åt jag en banan, drog på mig ytterkläder och gick en promenad med Viggo.

Kylan nöp i kinderna, men trots det kan jag inte annat än njuta. Jag får en sån härlig myskänsla i kroppen när kylan kommer!

Igår kväll gick jag en promenad rätt sent. Mörkret hade fallit och det var helt tyst. Jag och Viggo gick sida vid sida under den stjärnklara himlen och jag kände en sådan underbar ro i hela kroppen.

Mitt liv är inte alls som jag själv hade önskat just nu, men trots det kan jag ändå njuta. Ibland är det svårt, men jag vill inte förlora månader av mitt liv för att jag är missnöjd över mitt hälsotillstånd.

 

Nyss knackade det på dörren och där stod Jenny, mjölkbonden som bor alldeles i närheten. Hon undrade hur det var och vi stod länge och pratade kor, gårdar och allt däromkring. Jag kom på mig själv flera gånger att prata om mitt förra jobb som om jag fortfarande jobbade där, "Vi brukar göra si.." eller " Min chef gör så.." och ibland blev samtalet nog lite förvirrat av den anledningen.

Härligt att få prata kor i alla fall, inte ofta man får anledning att göra det längre. Jenny tyckte att jag skulle ta med Ludde hem till dom och hälsa på kalvarna, och det måste jag absolut göra. Ludde älskar dom och så ofta vi kan brukar vi köra/cykla förbi gården och kolla på djuren.

Förr brukade man höra ett högt och ljudligt "MUUUUU" från Ludde när han såg nötkreatur, men numera brukar han även ropa: "KUSSUR! KUSSUR!" (dvs kossor)

 

Bilder från dagens kyliga morgon:

 

Igår besökte jag Vårdcentralen och fick hjälp att byta kompressen som sitter där kateterslangen går in till njuren. Numera skrämmer det mesta som har med sjukvård mig, eftersom jag är så rädd att det ska göra ont. Därför gick jag dit något nervös. Detta hade inte oroat mig det minsta för 2 år sedan, men alla sjukhusbesök har satt sina spår.

Men när jag kom på att detta inte borde vara värre än den piccline jag hade när jag var cancersjuk, kändes det bättre.

För er som inte vet: När jag hade cancer fick jag en liten slang i armen som sen gick hela vägen in till hjärtat. Genom denna slang fick jag mina cellgifter varje vecka. Denna lilla smala slang kallas piccline.

 

Hur som helst: Sköterskan var jätteförsiktig när hon tog loss den tidigare kompressen och gjorde rent. Allt såg bra ut och en ny kompress sattes på. Klart!

Sen åkte jag till jobbet en sväng för att lämna lite sjukskrivningspapper och annat. Alla var glada över att se mig och jag blev kvar en bra stund.

 

När jag kom hem igen passade jag på att gå en sväng med Viggo eftersom vädret var så fint. Men det ömmade lite lätt från njurpartiet på grund av slangen, så det blev en kortare tur än jag egentligen velat. Man får gå lite efter dagsformen förstår ni. För även om det säkert inte är någon fara att gå längre även om det ömmar lite, så kan man inte precis njuta av promenaden om det ömmar till i varje steg.

 

Istället gick vi ut på åkern så att Viggo fick springa lite fritt. Själv gick jag och drömde mig bort till vinterns längdskidåkning. Får vi klartecken från bonden så ska vi helt klart dra spår på den åkern i år igen, då det var jättesmidigt att ha 50 meter(om ens det) till skidspåret. Då kunde vi åka en sväng så fort man fick möjlighet.

Och åkern är stor så det räckte med 2 varv i vårat spår så var vi helt slutkörda, otränade som vi var och fortfarande är.

 

Igår kväll var det tänk att jag och Johnnie skulle sätta oss i bastun och njuta av fredagskvällen, men energin försvann totalt så jag valde att gå och lägga mig istället. Tänkte att det nog berodde på cykelturen jag och Ludde tagit på eftermiddagen. Den i kombination med jobb blev kanske för mycket?

 

Vaknade i natt av att Ludde blev ledsen. Men innan jag hann fram somnade han om. Även Johnnie hade hört honom gråta en kort stund, men det var samma sak där. Han somnade om själv.

På morgonen kände jag varför jag varit så trött igår. Feber..

Sveda i ögonen, fryser, svettas, öm i musklerna, huvudvärk.. Ni vet hur det är.

 

Ludde var lite smågnällig nu på förmiddagen, men efter lite välling blev han sig själv igen. Hoppas på att inte han också blir sjuk.

 

Jag hade massor av planer för dagen, men det var bara att stryka allt. Bland annat så skulle jag och mamma träna min unghäst, men förhoppningsvis känner jag mig bättre imorgon.

 

Nu ska jag äta något och sen vila. Håller tummarna för att det inte blir värre än så här. Blev lite orolig att febern har med borttagandet av stenten att göra, men avvaktar över helgen innan jag forskar vidare i det. Om det inte blir mycket sämre alltså, då är det akuten som gäller.. Och det känns ju inte så värst lockande.

 

Min facebook när lite konstig just nu. Tror jag i alla fall. Jag delar oftast nya blogginlägg där så att folk uppmärksammar att ett nytt inlägg skrivits. Dessutom får folk en chans att enkelt kommentera, gilla eller liknande då det inte alltid funkat att kommentera på själva bloggen(minns att det var någon som inte kunde det av någon anledning).

 

Men dom senaste veckorna har jag inte kunnat se om någon gillat eller kommenterat det jag skrivit. Visst, folk kanske helt enkelt inte har visat någon som helst intresse och därmed hoppat över att trycka på "Gilla"-knappen, men med tanke på hur regelbundet folk kommenterat och "gillat" tidigare blev jag lite fundersam nu när det gått ett tag.

 

Någon som försökt skriva en kommentar och inte lyckats? Eller är det bara jag som inget ser? Ett riktigt i-landsproblem, jag vet. Men jag vill inte att någon skriver en fin kommentar eller liknande utan att få någon som helst respons från mig.

 

Hur som helst, jag klottrar regelbundet ner nya inlägg här på bloggen vare sig jag får kommentarer på facebook eller inte. Bloggen är ju mest till för min egen skull. Men för säkerhetsskull ville jag bara kolla upp denna lilla detalj.

 

Skönt med fredag! Har saknat den här underbara fredagskänslan nu när jag varit sjukskriven. Dagen har gått bra, mycket självständigt arbete(vilket jag gillar).

Nu ska jag röja upp lite här hemma, det behövs när man har en 2-åring som river ut alla leksaker dagligen..

 

Nyss hemkommen från en liten grillfest med grannarna. Jag har varit igång hela dagen och kände helt enkelt att det var dags att gå hem och sova för kroppen är slutkörd.

 

Först åkte jag, Ludde och min bror Jimmy till vår gymnasieskola Jälla. Dom har varje år en dag då dom har "öppet hus" så att folk och fä kan komma och kolla in skolan med alla dess djur och maskiner. Jällaskolan är ett naturbruksgymnasium om det är någon som undrar.

Träffade dock på ytterst få av dom lärare vi haft, och det var ju lite tråkigt. Det roligaste är ju just att träffa alla bekanta ansikten igen.

Ludde gillade framförallt skogsmaskinerna, vilket hans morbror(som jobbar i skogen) var mycket nöjd med.

 

Sen åkte vi in till Uppsala. Jimmy skulle springa Kung Björn-loppet tillsammans med min andra bror och hans sambo. Jag brukar vara med och springa, men förra året hade jag knäproblem och i år har jag helt enkelt inte kommit till joggingträningen än efter all sjukdom och smärta. När kroppen orkar med vardagen utan större problem, då är det dags att börja springa igen.

Visst känns det tråkigt att se alla andra springa iväg efter att starten gått, men var sak har sin tid. Snart är jag igång igen.

Ludde hade roligt och klappade händerna när folk sprang i mål.

 

När det var klart åkte vi(jag och Ludde) och hjälpte mamma och pappa att rensa i en trädgård. Om jag fattat det rätt är det en av mammas brukare(hon driver ett hemtjänstföretag) som bett om hjälp. Mamma bad i sin tur mig om hjälp, eftersom jag gillar att pyssla i trädgården. Hjälpte till ett par timmar innan vi fortsatte resan hemåt.

 

Hann bara hem och vända, för vi skulle vidare på grillfest. Helst ville min kropp ligga i soffan och vila, men en stund ville jag i alla fall vara med och grilla. Vi har en plats här i närheten som vi grannar brukar samlas vid några gånger per år för att grilla, ta några öl och ha trevligt. Jag och Johnnie har pratat om att dra ihop en träff under hela sommaren, men eftersom jag varit dålig har det inte blivit av.

Men nu när jag piggnat till något var det dags. Johnnie bjöd in folk genom facebook, och trots att det blev med kort varsel kom det väldigt många. Jättekul!

 

Men eftersom jag äter lite smärtstillande fortfarande och just nu dessutom äter antibiotika mot den misstänka urinvägsinfektionen(som är fruktansvärd, med andra ord inga förbättringar än..) ville jag inte dricka speciellt mycket. Framförallt så vill jag inte dricka om Ludde är med, eftersom jag vill ha så bra koll jag kan ha på honom.

En öl blev det, min andra öl sedan midsommar. Sommarens infektion och all dess mediciner har gjort att jag inte ens kunnat ta en kall öl under dom varma sommarkvällarna. Eller ja, kunnat och kunnat. Visst hade jag väl kunnat, men jag är väldigt försiktig med alkohol och mediciner(med all rätt).

Vid halv nio tog Luddes krafter slut och tröttheten tog över. Det gjorde inte mig något då jag kände likadant.

 

Åter igen känns det tråkigt att tröttheten styr mitt liv, även om jag blivit piggare. Hade gärna stannat längre med tanke på hur många underbara människor som var där, men orkade inte. Jag vet att alla grannarna förstår, men jag känner mig så osocial och tråkig som måste gå hem så tidigt.

 

Ludde har varit jätteduktig hela dagen och skött sig nästan exemplariskt. Tittat på djur, maskiner och joggande människor, släpat ris i trädgården vi röjde upp i och sprungit och lekt med grannungarna under grillfesten. Inte undra på att han somnade med vällingflaskan i munnen nyss, det har varit en lång dag för honom med.

 

Nu ska jag ta en liten nattmacka, en antibiotika-tablett och sen krypa till kojs. Imorgon väntar några timmars jobb då jag ska gå dubbelt med Jens. Dags att lära sig "inre tjänst", dvs sköta om begravningar, dop m.m.

 

 

Idag är en sån dag då jag hållit mig hemma. Jag ska börja jobba på onsdag och därför tänkte jag försöka städa så mycket som möjligt idag, eftersom jobbet kanske tröttar ut mig rätt ordentligt i början. Ska visserligen jobba korta dagar i början, men det är bäst att ta det säkra före det osäkra.

Ni anar inte hur mycket jag längtar till att komma in i "vardagslunket" och ha lite mer struktur i veckorna. När jag började jobba efter mammaledigheten var det så skönt att få ha alla dom där vardagsrutinerna. Kliva upp tidigt, lämna Ludde på dagis, jobba, hämta på dagis, hem och laga mat, äta,  leka och motionera med Ludde, natta grabben, städa och pyssla för att slutligen sjunka ner i soffan och bara känna sig nöjd.

Och att kunna njuta sådär lite extra på fredagar över att helgen närmar sig med stormsteg! Ja, ni hör. Ska bli skönt att jobba igen!

Folk underskattar vardagen alldeles för mycket.

 

Som sagt, städ- och pysseldag idag. Jag har städat i flera timmar, men trots det syns det inte speciellt mycket. Jag har diskat, men mycket disk står kvar än eftersom den i diskstället måste torka innan jag tar en vända till. Jag har tvättat och vikt massor av tvätt, men det syns inte om man inte kikar in i tvättstugan. Jag har äntligen putsat bort dom där kladdfläckarna Ludde gett fönstret i vardagsrummet, men insåg snabbt att jobbet mer eller mindre var förgäves. Fönstren är ÄNNU smutsigare på utsidan..

Jag har gått ut med komposthinken, men det syns inte såvida man inte kollar i sopskåpet. Även soppåsen är bytt.

Jag har röjt upp i förrådet för att få plats med mer saker, inte heller det syns.

Luddes sängkläder är bytta, men det kommer ingen märka.

 

Ja, ibland är det otacksamt att städa. För inte kommer Johnnie se någon skillnad när han kommer hem. Bäst att plocka bort lite leksaker från golvet och dammsuga, så att man ser någon förändring. Förresten, en sak har jag gjort som syns!

Jag har bäddat sängen..

 

Vilken härlig höstmorgon det var idag! Dimman låg tät långt in på förmiddagen, vilket den sällan gör.

 

Just nu är jag riktigt mör i kroppen. Vad underbart det är att få sitta ner en stund!

 

Igår försvann en kviga från flocken hemma hos mina föräldrar. Efter timmars letande hittade jag på henne, och eftersom hon troligen rymt på grund av att övriga flocken inte varit helt snälla lät jag henne gå i en angränsande hage.

I dag skulle jag kolla till henne, men åter igen fick jag leta länge innan jag fann vad jag sökte(hagen är stor..). Så efter en hel del traskande i jobbig terräng är jag lite lagom mör.

Var lite orolig att jag skulle behöva ta extra värktabletter på kvällen, men det behövdes inte. Jag var bara trött i kroppen, så smärtan hade inte blivit värre.

Vilken motion jag fått! Så länge inte smärtan blir värre så ser jag all motion som väldigt positivt just nu när jag försöker få igång kroppen igen.

 

Förövrigt känns allt bra. Ärret ser fint ut och är inte fullt så ömt som tidigare. Jeans och andra åtsittande kläder är fortfarande något jag kan glömma, men det går framåt.

På insidan av ärret(i själva buken) verkar det ha läkt bra då det inte alls gör ont. Jag kan nysa och hosta utan problem. Har märkt, nu när jag gått över stock och sten, att jag även kan börja använda magmusklerna med gott resultat.

 

Även om konditionen lyser med sin frånvaro känner jag mig mycket piggare och orkar mycket mer än tidigare. Detta gör att jag även känner mig mycket gladare och lyckligare.

Jag får inte längre dom höga topparna och djupa dalarna psykiskt längre, vilket är skönt. Dom djupa dalarna är i alla fall borta, men dagligen kommer den där "hög-på-livet-känslan"´. Inte lika starkt och oväntat som tidigare, men den känns. Som en stark lyckokänsla som gör att det riktigt pirrar i kroppen.

Och nej, jag äter inga starka mediciner längre. Så jag är inte drogad, även om det låter så!

 

Jag är nog bara väldigt, väldigt lycklig över att orken är tillbaka, att hösten är här och att jag känner att allt är på väg åt rätt håll.

Dessutom kan jag stanna upp och bara njuta av stunden på ett helt annat sätt numera. Jag kan koppla bort allt runtomkring och bara känna höstens dofter, titta på solen som går ner bakom träden eller lyssna på vinden som susar i trädkronorna.

Det är annat än sjukhussängen det.

 

Idag gav jag mig på att storstäda hönshuset hos föräldrarna. Inte den roligaste sysslan eftersom det dammar så fruktansvärt när man river i bädden och tar bort spindelnät(Höns är ju väldigt "dammiga" djur), men det är fruktansvärt skönt när det är gjort.

 

Dom flesta hönsen valde att gå ut i solskenet medans jag bökade runt, men några ville absolut sitta kvar uppe på pinnarna och titta på.

 

Jag är också väldigt nöjd. Dels över att ha hönshuset städat och fint, men också för att jag orkade göra allt på en gång. Jag var beredd på att få städa lite i taget med pauser emellan, men det gick bra. Det känns väldigt lovande nu när jag snart ska börja jobba igen.

Krafterna och orken är tillbaka!

Men jag känner mig lite mörare i kroppen än vanligt så efter en liten nattmacka blir det sängen för min del.

Halva familjen Wallin/Wahlström räds inget regn! Regnet öste ner under frukosten och när vi ätit klart åkte regnkläderna på.

Sen gick vi en liten sväng. Stannade till vid en av bondens åkrar och lät Ludde och Viggo springa av sig lite.

Ludde gillar rundbalar och inspekterade flera stycken innan han var nöjd. Han skrattade högt när jag gömde mig bakom balarna och kikade fram lite försiktigt då och då.

 

När min son och vovven var färdigrastade gick vi hem igen. Blev självklart lite bus i vattenpölarna här hemma innan det var dags att gå in. Obligatoriskt!

 

Igår åkte jag, Johnnie och Ludde både på auktion och loppis. Inte ofta jag besöker en auktion så det var roligt. Fanns en del saker jag gärna hade velat ha, men när man sedan inser att vi har ett alldeles för litet hus är det bara att ge upp idén om ett köp.

Dessutom ska vi renovera alla rum, mer eller mindre. Då känns det dumt att försöka inreda innan.. Alternativet är att ställa undan dom nya möblerna för att sedan plocka fram i den takt man renoverar, men vi har inte den förvaringsmöjligheten heller. Surt..

 

Men man kan alltid titta och bli inspirerad, så vet man vad man vill ha senare i framtiden.

På loppisen hittade jag dock lite saker. En boxningssäck, boxningshandskar och en vattenbytta till föräldrarna. Allt för 100 kr, vilket jag nog inte ens skulle få handskarna för om jag handlade nytt. Bra skick var det i också.

Har faktiskt sneglat på just en boxningssäck och handskar på stadium regelbundet. Har en liten dröm om att kunna ordna ett litet gym här hemma, vilket Johnnie inte låter helt negativ till.

Tills dess får väl säcken hänga i garaget eller liknande. Kanske något för Johnnie att slå på när livet känns motigt?

 

Ludde har under morgonen jobbat med att sätta fast själva kedjan i säcken:

 

 Förövrigt så älskade Ludde att vara på både auktion och loppis. Mycket folk att titta på vid auktionen och gott om plats att springa på vid loppisen. Dessutom känner vi paret som höll i loppisen så Ludde hade många människor runt sig som han kände igen och kunde busa med.

Goda nyheter!

Kvinnan från urologmottagningen ringde upp idag angående ingreppet då stenten ska plockas ut. Som ni säkert redan vet ringde jag och frågade om man kunde få bli sövd under tiden, och idag när hon ringde berättade hon glatt att hon fixat det åt mig.

Blir dock flyttat till dagen efter, men det gör inte mig något. Hon förklarade att hon lyckats klämma in mig i väntelistan och att allt nu var klart. Den nya kallelsen kommer inom kort.

 

Jag blev såklart jätteglad och lättad, vilket resulterade i att jag tackade henne flera gånger. "Ja, men det är självklart att vi försöker hjälpa till och underlätta det för dig så gott vi kan" Sa hon. Det är inte alls så självklart, och det är därför jag blev så glad. Att hon tog sig tid att fixa nedsövningen åt mig var guld värt.

 

Det känns som om jag går mot ljusare tider, trots att sommaren går åt motsatt håll.

 

Ludde ska egentligen sova nu men jag hör hur han ligger och pratar oavbrutet. Undrar vad han säger?

 

Igår var Johnnie på fest så det blev en lugn kväll här hemma för mig och Ludde. Jag bestämde mig för att stanna hemma av två anledningar. För det första hade vi svårt att hitta barnvakt då våra ordinarie barnvakter var upptagna med annat, och för det andra vill/kan jag inte dricka nu när jag äter smärtstillande.

Visst kan man vara nykter på fest, men jag hade inte lust med det denna gång. Tycker att det är lite jobbigt att vara nykter bland berusade människor, men beundrar folk som kan vara nyktra och ha superkul på sådana ställen.

 

Dessutom var det friidrott på tv, och det vill jag gärna se. Har blivit en lite mysig vana att titta på den sena reprisen av dagens VM-tävlingar när Ludde gått och lagt sig.

Sitter där i soffan och broderar medans jag lyssnar/tittar på tävlingarna.

Oj, vad jag låter gammal! Jag väljer hellre att sitta hemma och brodera än gå på fest. Haha!

 

Har inte varit ute på speciellt mycket denna sommar, och det har ju sina skäl. Ingen semester(bara sjukskrivning..), inga marknader och inga fester. Inte ens traktorracet kom jag iväg på eftersom jag var alldeles nyopererad då.

Känns som om jag missat nästan hela sommaren.

Pratade med min chef om att göra ett nytt försök med semester senare. Hon tyckte absolut att jag skulle försöka komma iväg en sväng senare i år med familjen. Håller tummarna för att vi kanske kan komma iväg när hösten är som finast, men vi får se. Vill komma igång med jobbandet också. Känns som om allt kommer krocka.

Vi tar det som det kommer.

 

Var ute och cyklade med Ludde häromkvällen. Trots att det var en kort runda började jag känna av mitt dåliga knä igen. Snacka om bakslag.. Hade hopp om att dom problemen skulle vara borta nu. Men jag ska leta fram papperet med övningarna jag fick av sjukgymnasten, och träna upp knäna försiktigt innan jag motionerar på annat sätt än korta promenader.

Ludde gillade cykelturen i alla fall, och vi tittade på allt från rundbalar och kor till traktorer och bilar. Ludde hade massor att berätta och fråga om, så han pratade ständigt. Härlig ålder!

 

Nu ska jag sätta mig och titta på friidrott, bäst att passa på nu när VM håller på att ta slut.

 

 

 

Glada miner på gårdagens kvällspromenad!

 

 

Idag åkte jag och Viggo(vår hund) ut i blåbärsskogen för att hamstra lite inför vintern. Skogen är proppfull av blåbär så jag försöker plocka så mycket jag bara kan och orkar.

Jag och Ludde äter massor av blåbär (framförallt nu när dom är färska och därmed godast) så det går åt en del i vårat hushåll.

 

Igår åkte jag och grabbarna(Johnnie, Ludde och grannen Örjan) till Öregrund för att äta och njuta. Vädret var kanon och det var inte så farligt med folk.

Efter att ha ätit mat köpte vi glass som vi smaskade i oss vid vattnet. Ludde skötte sig strålande och tittade nyfiket på alla båtar, människor, fåglar och det kluckande vattnet vid klipporna.

 

Jag är en badkruka, men det var så skönt i solen att även jag kände lite sug efter att bada. Jag har inte badat alls denna sommar, mest på grund av dåligt väder och snittet på magen. Men något litet dopp får jag se till att det blir innan sommaren är slut!

 

Det har varit en trög dag såhär långt.

 

På väg till dagis körde jag på en rätt stor fågel(som en skata ungefär men det var inte en sådan) och fick stanna och lägga stackarn i diket. Som tur var dog den i krocken så jag behövde inte avliva.

Ludde var lätt att lämna på dagis idag. Han sprang direkt till sandlådan för att leka och när jag sen gick satt han och pratade med Amanda(dagisfröken). Annars brukar han kunna bli lite ledsen såhär i början efter ett dagisuppehåll, men idag gick det som sagt bra.

 

Åkte hem och la mig på soffan efter att ha tagit värktabletter. Ryggen har bråkat lite mer dom senaste dagarna. Har säkert med att jag rör mig mer nu än tidigare. Får ta ett steg tillbaka och ta pauser oftare.

 

Efter att ha spenderat flera timmar på soffan masade jag mig upp och åt en macka. Sen gick jag ut och pysslade med lite småsaker.

Efter en stund kände jag mig motiverad och stark nog att ge mig på målningen av grundet. Det skulle jag ha gjort för länge sen, men i början av sommaren var vädret för blött och tiden för knapp. Dom senaste veckorna vet ni vad jag gjort, och förstår att husgrundet inte legat högt på prioriteringslistan.

Det mesta är nu målat första svängen och nu är jag inne och vilar ryggen lite. Det gör mycket att bara få sitta ner en stund.

 

En del låter förvånade när dom får höra att jag är ute i skogen och plockar bär eller som idag, målar husgrundet. Det låter kanske "hurtigt" och energiskt, men sanningen är att jag vilar mycket mellan aktiviteterna. Jag vill alltid ha nära hem till sängen och soffan ifall energin tar slut, vilket den gör rätt snabbt.

Dessa små aktiviteter är mitt sätt att träna upp kroppen och känna efter var gränserna går.

 

Jag pratade med min chef igår då jag fått ett papper från försäkringskassan som hon och jag ska fylla i. Så på torsdag ska vi ses och fylla i papperet och diskutera hur jag ska komma tillbaka till jobbet igen.

Imorgon ska jag in på läkarbesök och då får jag diskutera sjukskrivningen med min läkare. Jag hoppas ju på att kunna börja jobba den första september, men läkaren får avgöra det.

Jag har en tendens att gå lite för fort fram så det är viktigt att min läkare får avgöra om jag är redo eller inte.

Viljan finns i alla fall!

 

 

Idag har det varit en tung förmiddag. Vi satt uppe och kollade på Jägarna 2 igår, så jag hade nog fått lite för lite sömn.

Jag har inte haft vare sig energi eller motivation, men lyckades städa och diska lite här hemma i alla fall. Fast helst hade jag velat ligga på soffan och stirra upp i taket. Men efter en värktablett och lite mat med glass o blåbär som efterrätt kändes det lite bättre.

 

Nu sover Ludde en stund och jag satte mig här. Ska fortsätta pyssla lite här hemma tror jag, för det behövs verkligen. Husets insida har liksom inte prioriterats den senaste tiden som ni säkert förstår.

 

I natt sprang folk Midnattsloppet i Stockholm. Jag är avis, för det är ett lopp jag skulle vilja springa i framtiden. Har tänkt på det länge men det har inte blivit av än.

Blir inga lopp alls för mig i år, förutom Vårruset som jag deltog i under våren. Gick dock runt då jag var förkyld och otränad. Knäna var ju dessutom "nyläkta" och jag ville inte riskera något genom att springa.

 

Är anmäld sedan länge till Tjurruset(i år igen) men jag har gett upp den tanken. Chansen att jag skulle kunna pallra mig runt en mil i knepig terräng i oktober känns liten. Känns värdelöst att åter igen få avstå.

Men jag får ta en sak i taget. Tjurruset är ett av mina mål och man brukar ju säga att vägen fram mot målet är det bästa.

Så även om allt känns värdelöst just nu så ska jag försöka njuta av resan mot mina mål, även om resan just nu bara handlar om promenader.