Anna - Life is easy if you wear a smile!

Nu har jag äntligen satt mig ner och känner mig nöjd för idag.

 

Sen Ludde gick och la sig har jag passat på att hänga tvätt, diska, titta lite på tv + badat Kaninis och Barbapapa.

Det sistnämnda kanske låter lite konstigt, varför badar jag en Barbapapa?

 

Tar det från början så förstår ni.

 

Natten till idag(fredag) vaknar jag och Johnnie av att Ludde är jätteledsen. Det har hänt ett fåtal gånger att han vaknat på det viset och det är inte alltid man förstår varför han vaknat och varit så upprörd.

Johnnie kliver upp och finner en nedspydd liten kille i spjälsängen.

Underbar som Johnnie är tar han upp Ludde och "snyggar till honom" lite innan han lägger honom bredvid mig i sängen. Jag bäddar ner och lugnar.

Johnnie röjer sedan upp det värsta i sängen och kastar in nedspydda saker i tvättmaskinen. Behöver jag säga att jag var lite extra kär i min sambo just då? Eftersom utan tvekan skötte "grovgörat" på egen hand.

 

Precis när vi lagt oss i sängen igen småpratar vi lite innan jag säger: "Vi kanske skulle ha en handduk eller liknande här ifall han skulle spy mer under natten?". Några sekunder senare vänder Ludde huvudet åt sidan och spyr riktigt ordentligt över kudden jag just gjort i ordning till honom.

"Vill du ta Ludde eller sängen?" frågar jag Johnnie och efter en kort betänketid väljer han Ludde. Han tar in Ludde i duschen och jag byter sängkläder i vår säng.

Denna gång ser jag till att lägga en handduk under Luddes provisoriska sovplats mellan oss i sängen och lägger en annan handduk vid sidan om som reserv. In case of emergency.

Tog emot Ludde när han var färdisduschad och gjorde honom klar. Johnnie passade på att duscha sig själv också på en gång då han skulle iväg på mässa idag.

 

Sen sov vi gott hela natten, och trots att Johnnie gick upp vid 6 sov vi andra vidare. Vaknade vid 8-tiden och började med att sjukanmäla Ludde. Jag hade tänkt hinna med massor idag(så mycket jag orkar och kan hinna med just nu) men jag fick planera om.

Efter som far i huset inte varit hemma har vi haft lite mor- och sontid. Lekt, sovit middag tillsammans och skördat grönsaker hos mina föräldrar. Ludde fick tag i vattenslangen och sprutade ner mig ordentligt innan jag hann undan. Nästa gång tar jag med reservkläder, nu är det krig!

 

Nu på kvällen har jag som sagt röjt upp lite här hemma. När jag var in i tvättstugan fick jag syn på stackars Kaninis och Barbapapa i handfatet. Alla mjukdjur hann undan förutom dessa som blev ordentligt nedspydda under nattens bravader.

Dom fick glatt badas i handfatet och jag skrubbade rent dom ordentligt med tvål och vatten. Nu är dom invirade i en handduk och imorgon ska dom få komma ut och vädras lite.

 

Livet som småbarnsförälder: Ena stunden byter man bajsblöjor eller blåser på ett klämt litet barnfinger, för att i nästa stund skrubba Barbapapa på magen med tvål.

 

 

 

Hemma igen efter tandläkarbesöket. Det blev dock inte riktigt som planerat.

När jag fick komma in och sätta mig i stolen började den lugna, snälla sköterskan glatt fråga om hur jag mår och om sommaren varit bra. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla god min och förklarade att jag legat på sjukhus, opererats osv.

Sen började tårarna rulla ner för kinderna. Sköterskan blev lite förskräckt och undrade om det var hennes frågor som gjort mig ledsen.

Jag berättade att så inte var fallet, utan att det var sprutan jag var rädd för. Som ni vet har all sjukhusvistelse gjort mig allt mer spruträdd, och de senaste månadernas problem har blivit lite mycket för mig.  

 

Jag trodde att det skulle gå bra idag, även om jag kände mig stressad över sprutan. Men när jag väl satt där kände jag att det var jobbigare än jag trodde. Det har blivit lite för mycket den senaste tiden helt enkelt.

 

Sköterskan och tandläkaren var jättegulliga och förstod mitt problem. Eftersom det inte var akut att laga hålet bestämde vi oss för att göra ett nytt försök om 6 månader. Hålet har trots allt stått still i utvecklingen länge så det borde kunna hålla sig ett tag till.

Jag behöver få lite distans till sommarens sjukhusvistelse och sprutor. Få tillbaka lite energi och styrka, sen är jag nog redo för hållagning!

Jag har nog med problem just nu..

 

Mitt besök var dock inte helt onödigt, för vi tog bort lite tandsten och fluorlackade på några ställen.

 

Kändes så dumt att sitta där hos tandläkaren och gråta över en liten spruta, men ibland behövs det inte mycket för att bägaren ska rinna över.

 

Bättre lycka nästa gång!

 

Fick ett sms idag. Tandläkarbesök imorgon.. Var helt säker på att det skulle vara senare i augusti, men hade tappat bort lappen där datumet stod.

Som tur är får man i alla fall ett sms ett dygn innan så att man inte glömmer.

 

Det jobbiga är att jag tänkte flytta på tiden, då det känns som om jag har tillräckligt just nu. Dom ska nämligen laga ett gammalt hål som jag haft länge. Hålet har dock "stått still" och inte blivit djupare på flera år, så det är därför det inte blivit lagat tidigare.

Ett vanligt tandläkarbesök gör mig inget, men nu när dom ska laga kommer jag även få bedövning. Dvs en spruta. Och som ni säkert förstått är jag rätt ordentligt trött på allt som har med sprutor att göra just nu.

 

Men nu är det lite sent att avboka då det är mindre än 24 timmar till besöket. Visst kan jag avboka, men då kostar det. Lika bra att pallra sig dit och få det gjort.

Om dom sen får ge mig den där sprutan eller inte, det återstår att se.

 

 

Idag har det varit en lite sämre dag för min del. Rent energimässigt. Jag orkade knappt ta mig upp ur sängen och om jag funderar på vad som hänt idag, kommer jag knappt på något alls. Vi tog en sväng på 4-hjulingen för att Ludde skulle få titta på kor och rundbalspress. Jag passade även på att plocka en liter hallon, finns ju så otroligt mycket hallon just nu!

 

Men annars har jag legat lågt. Men en positiv sak var att jag inte behövde ta värktabletter mitt på dagen som jag brukar, utan det räckte med morgon- och kvällsdosen. Lite värre värk nu på kvällen dock, men ändå. Det vore skönt om värken kunde försvinna, så att jag hade en sak mindre att tänka på.

Snittet läker fint. Kom på nu på kvällen att jag inte visat er det än, men ljuset var för dåligt för att fota så jag får ta det en annan gång. Kommer bli fint när det gått nåt år eller två och ärret ljusnat. Kejsarsnittsärret blev jättebra även om det är lite som ett dike på ena ändan, dvs buktar in lite mot kroppen.

Men vad gör det? Ärret påminner mig om ett kaos som slutade lyckligt, så jag är glad över att det sitter där.

 

Hur som helst. Imorgon tänkte familjen Wallin-Wahlström åka med några grannar till Öregrund för att äta. Hoppas att orken finns på plats, och att Öregrund inte är överfullt(båtvecka..). I värsta fall får vi sitta på någon tom plätt och äta glass.

 

 

Johnnie lånade grannens grävmaskin en period för att äntligen få lite ordning på trädgården. Ludde har inspekterat jobbet dagligen för att se till att pappa gör rätt. Det är en ordningsam kille vi har!

 

 

I går under tiden Ludde sov vid lunch kände jag mig trött och inte helt kry. Passade på att krypa ner i sängen eftersom Ludde ändå sov. Sov några timmar och vaknade sen av att Ludde ville upp.

Kände mig ännu sämre och kollade min temp. Lite feber. Kul.. Jag som aldrig annars brukar ha feber eller överhuvudtaget brukar vara speciellt sjuk har nu efter cancern varit dålig allt oftare. Feber, magsjuka, ständiga förkylningar, influensor eller helt enkelt en jobbig trötthet.

Det känns som om jag inte gör annat än klagar, klagar och åter klagar, men jag börjar bli så fruktansvärt less på detta. Eller vem försöker jag lura? Jag ÄR otroligt less på detta.

 

Största boven är nog att Ludde går på dagis, men vad ska man göra? Jag är jätteglad över att jobba igen och Ludde trivs på dagis.

 

Johnnie fixade mat(snabbmat..) och jag fick i mig 2 piroger och ca 2 glas juice. La mig på soffan för att vila lite framför tv:n när två grannar klev in. Dom höll sig lite på avstånd, för säkerhetsskull. Tur var väl det, för när jag hade gått och lagt mig började magen protestera och tillslut spydde jag upp all mat jag fått i mig.

 

Somnade sen och sov några timmar. Sov väldigt dåligt men lite sömn blev det i alla fall. Klev upp 7 och ringde mig sjuk och även Ludde fick vara kvar hemma. Dagisregler ni vet.  När Ludde sen vaknade tog Johnnie hand om honom medans jag vilade ett tag till.

Senaste gången jag kontrollerade min temp. hade jag precis kommit under febergränsen. Men jag fryser konstant och går som ett gammalt troll, så helt kry är jag verkligen inte. Fick i mig en knäckemacka nyss för att magen ska komma igång, så förhoppningsvis är det värsta över nu.

 

Men som ena grannen sa igår: "När ska du få bli helt frisk?"

Åkte nu under kvällen till kvigornas hage för att, i regnet, räkna dom och kolla att allt var ok. Har börjat kombinera träning och "kvigkontroll" och på så sätt förenat nytta och nöje. Eller ska man uttrycka sig att jag slår två flugor i en smäll kanske?

Hur som helst. När jag ska kolla kvigorna och dom inte är vid grinden får jag gå en sväng runt den stora hagen för att leta rätt på dom. Har istället för att gå börjat jogga över stock och sten för att spara tid och samtidigt träna upp knän och kondis sakta men säkert. Mjukt underlag är det också, vilket känns superbra för kinkiga knän.

 

Idag gick kvigorna nästan längst bort i hagen, så det blev en svettig joggingtur. Hade lite väl mycket kläder..  Var lite orolig att det blev för mycket för knäna med både sträckan och det ojämna underlaget, men knäna känns kanon nu efteråt.

 

Kvigorna räknades och det blev lite försiktigt gos. Dom är fortfarande lite rädda för mig, men samtidigt sådär sjukt nyfikna som bara nötkreatur är.

 

Mina trailskor jag köpte i höstas funkar fint, underbart att dom är vattentäta! Så trots allt blött gräs, våtmarker och lera jag sprang genom i min jakt på kvigor så höll dom fukten ute. Lite hade kommit in samma väg som foten hittar in i skon, men det vore ju konstigt annars..

 

 

Idag har jag varit till stan en sväng och uträttat ärenden. Listan över saker som skulle behöva handlas började bli lång, så min snälla syster passade Ludde medans jag spenderade pengar.

Johnnie lägger om taket på huset så han var hemma, men kunde inte passa Ludde. Då är det skönt att ha pålitliga barnvakter som kan ställa upp!

 

Fick tag i nästan allt på listan. Dock fick jag inte tag i en ny cykelhjälm, vilket var dumt då det var en av dom viktigaste punkterna på listan. Den jag har trycker numera mot tinningarna och orsakar huvudvärk vid längre turer, inte kul. Jag drar mig för att sticka ut på cykelturer, fast att jag gärna vill.

Det konstiga var att det var så svårt att hitta dom cykelhjälmarna jag var ute efter. Nu när en ny hjälm ska handlas har jag lagt ner lite tid på att kolla upp vilka som hamnat högt på "bäst i test-listor" för att vara säker på att hjälmen jag köper är värd pengarna.

Men trots att jag var in i två Intersportbutiker, en Stadiumbutik och XXL var utbudet sämre än väntat. Får söka mig till en butik mer inriktad på cykelsport.

 

När jag kom hem var syrran inte helt nöjd. Ludde hade skönt sig fint, men sovit nästan hela tiden under timmarna hon passat honom. Hon ville ut och cykla med honom bland annat, men hann inte. Hon får återkomma. Ludde sov nog länge på grund av nattens oroligheter. Han vaknade vid 11-12 ungefär och var jätteledsen. Ingen feber, vilket brukar vara felet när han vaknar såhär på natten. Han lugnade sig inte när jag försökte trösta och ville inte ha välling. Lugnet infann sig först vid 3-tiden, och först då kunde vi sova.

Sen sov vi fram till 9.30, då Johnnies far kom för att hjälpa till med taket.

 

Nu på kvällen åkte jag till kvigorna för att rengöra deras vattenkar, räkna dom och mata med lite spannmål. Solen var på väg ner och jag önskade att jag hade haft en kamera. Så fint med solnedgång och nyfikna kvigor.

Dessutom kvittrade fåglarna glatt, snacka om att jag njöt!

Fanns bara en glädjedödare, eller rättare sagt 50 000.. Myggen och knotten har vaknat och var sugna på blod.

 

Nu ska jag krypa till kojs. Imorgon är det jobb igen!

Är det inte konstigt att när man letar jobb, finns inget. Men när man sen börjat jobba, näst intill haglar jobben ner från himlen. Skönt att vara eftertraktad i alla fall!

 

Sov gott! Det ska jag göra.

Tittade nyss på Uppdrag Granskning, som idag handlade om Arla och böndernas knepiga situation. Blir så förbannad på att inte mjölkbönderna, som gör grovgörat, inte får mer betalt för varje liter mjölk dom producerar.

Jag har relativt god inblick i hur det är att vara bonde, och jag kan ärligt säga att få jobbar så hårt. Varje dag, alla dagar på året. Ständig jour om något skulle hända och aldrig speciellt fasta arbetstider. Och ändå går det knappt runt, om det ens går runt.

Djurhållningen i vårat avlånga land är knappt jämförbar med dom flesta andra länder i världen och dom regelbundna kontrollerna av djur och gård är hårda. Trots att vi sköter våra djur bättre än dom flesta står vi nu och ser på när bonde efter bonde säljer mjölkgården. Känns det inte lite fel?

 

Varje gång jag är ute och cyklar/går/joggar ser jag betesmarker som sakta växer igen. Slyträden tar över på nolltid och vårt vackra landskap är snart ett minne blott. För mig som är uppvuxen på gård med friska, välmående djur och betade marker känns det rent utsagt förjävligt.

 

Under dom senaste åren har det tagit allt längre tid för mig att handla mat. Varför?

Jo, för var dag som går blir jag allt kinkigare med varifrån varan kommer. Förr kunde det slinka ner en dansk fläskfilé eller liknande i kundvagnen, men aldrig igen. Jag tittar på allt från pålägg och köttbullar till gräddfil och ost. Ibland finns inget svenskt av varan jag ska ha, men om det finns försöker jag alltid köpa svenskt.

Jag har bra mycket bättre koll på hur våra svenska djur lever, än djuren i våra grannländer eller övriga Europa.

Jag vill äta kött från friska, välmående djur och dricka mjölk från kor som haft det bra. Dessutom känns det då bra mycket bättre att äta och dricka varor som kommer från Sverige än övriga länder på grund av transporterna. Ju mer närproducerat, desto bättre!

 

Köttet vi äter nu och många månader framöver kommer dessutom från föräldrarnas gård i grunden, eftersom både tjurarna och fåren fötts och växt upp där. Dessutom var jag själv med och lastade djuren och körde dom till slakteriet. Alltså har jag och mina föräldrar följt hela kedjan från födsel till köttbit(om man räknar bort själva slakten) och aldrig är väl kött godare än det man producerat själv!?

 

Köp svenskt och så närproducerat som möjligt. Gynna våra svenska bönder så gott ni kan!

 

Äntligen har sjukdomarna gett vika och jag är näst intill frisk. Som många av er nog redan vet har jag varit riktigt dålig dom senaste dagarna eftersom någon form av influensa slog till.

Jag har haft feber i flera dagar, mått illa och spytt en gång, ordentlig huvudvärk och stora smärtsamma blåsor i halsen(så även om man kunnat äta trots febern har man fått nöja sig med lite soppa på sin höjd..)

 

På grund av detta har jag varit sängliggande i flera dagar och som tur var kunde Johnnie ta hand om Ludde. När Johnnie sen skulle jobba stod mina föräldrar redo att rycka in och hjälpa till.

Usch, skönt att det äntligen är över!

 

I torsdags var det dags för läkarbesök inne på Akademiska sjukhuset. Hade tänkt åka själv, men det slutade med att både mamma och Ludde hakade på.

 

Vanligtvis när första frågan kommer brukar jag ha ett enkelt svar, men den här gången hade jag mer än vanligt att prata om. Första frågan är nämligen alltid: -"Hur mår du?"

Jag brukar alltid kunna svara att allt är bra, då allt hittills bara gått åt rätt håll. Kroppen läker sakta men säkert och biverkningarna stör inte vardagen lika mycket.

Men mitt svar på frågan var mycket mer osäkert denna gång. Allt är ok, men..

 

Först och främst tog jag upp den misstänkta urinvägsinfektionen, som enligt vårdcentralens prov inte var urinvägsinfektion. Min läkare Bengt frågade om dom skickat provet på odling, vilket dom inte gjort eftersom inget annat än svedan tydde på infektionen. Dom misstänkte biverkningar och ville höra Bengts åsikt innan dom gick vidare.

Jag förklarade för min läkare att det visserligen känts såhär precis efter strålbehandlingen(då biverkningarna varit som värst) men att dom problemen varit borta sen länge. Dessutom har det inte varit något som utlöst det hela, vilket känns skumt.

Bengt beslutade att en odling skulle göras så jag ska lämna urinprov på vårdcentralen under måndag morgon. Förhoppningsvis hittar dom en anledning till problemet så att jag kan få rätt behandling.

 

När vi var klara med den punkten tittade han på resultatet av senaste blodprovet, och allt såg fint ut. Då passade jag på att nämna min ständiga trötthet, och frågade om inte något såg skumt ut med blodet. Brist på något ämne eller så. Nix, inga konstigheter.

Jag förklarade att jag vanligtvis är en pigg och glad person som framförallt nu på våren har massor av energi, men att jag bara känner mig tröttare och tröttare.

Visst, jag är ständigt förkyld, men tröttheten börjar ta över allt mer. Jag avslutade med att: "Hade jag inte haft Ludde som vill upp ur sängen på mornarna hade jag nog inte kommit upp alls emellanåt".

Det är ju på grund av honom jag tar mig upp ur sängen, ut i trädgården, ut på cykelturer.. Oftast hade jag bara velat sova eller titta på tv.

Jag hade nog innerst inne oroat mig för att inte bli trodd och tagen på allvar, för det var jätteskönt när han la upp en plan för hur vi skulle undersöka saken.

Först och främst lyssnade han efter missljud i lungorna, men hittade inget konstigt. Sen klämde och kände han här och var på kroppen (i jakt efter misstänkta knölar och liknande) men hittade inte något konstigt då heller.

Nästa steg var att boka in ännu en röntgen. Jag röntgades nyligen men då var det bara buken eftersom det är där tumören satt, men den här gången blir det överkroppen.

Det blir någon gång i maj trodde han. Kallelsen kommer nog inom kort.

 

Förra röntgen visade att allt såg bra ut och att det irriterade området(irriterat efter strålningen) har minskat. Dom hade sett något litet på äggstocken, så han undrade om jag märkt någon aktivitet från äggstocken. Nix, inget alls. Det trodde han inte heller, för äggstocken ska vara sönderstrålad och därmed ur funktion för all framtid.

Har som ni säkert redan vet bara en äggstock kvar, den andra ligger nedfryst på Akademiska.

 

Sen gick vi igenom dom mediciner jag tar, och han tyckte att östrogendosen skulle ökas lite. Fick recept på starkare plåster och sen kände vi oss klara med varandra.

Jag gick till sjukhusets apotek direkt efter läkarbesöket, dels för att hämta ut nya östrogenpreparat men också för att handla lite småsaker.

Kön var för en gångs skull inte lång, men det tog tid ändå. Plåstren fanns inte inne. Plåstren finns inte att få tag i hos tillverkaren. Plåstren ska sluta tillverkas!?

Den stackars kvinnan fick ringa, forska och fråga sig runt en bra stund innan vi kom fram till att jag fick gå hem utan plåster. Plåstren jag använder ska sluta tillverkas och apoteket måste ha ett godkännande från Bengt innan dom ger mig en annan sort(likadana fast annan tillverkare).

Bengt svarade inte när kvinnan försökte ringa, men hon lovade att försöka igen och åtminstone lämna ett meddelande.

Jag har några av den svagare sorten kvar, så det är ingen fara på taket. Men det är ju skönt om dom kan reda ut problemet inom en snar framtid.

 

Sen åkte jag, mamma och Ludde runt i Uppsala och uträttade ärenden. Blev ingen ny cykelhjälm dock, jag orkade inte.

Jag lämnade av mamma hemma hos henne och fortsatte sen hemåt. Började frysa något alldeles fruktansvärt så jag vred på mer värme. Väl hemma visade det sig vara feber, jippi!

 

Johnnie var inte hemma men som tur var var det läggdags för Ludde. Hade inte orkat leka och hålla honom sysselsatt.

Gick och la mig tidigt med feber, huvudvärk, öm kropp och illamående mage. Sov oroligt men utan mardrömmar.

 

Dagen efter kände jag mig bättre och det visade sig att febern gått ner. Men fortfarande öm i kroppen och trött. Mitt på dagen kom febern tillbaka så det blev soffan resten av kvällen. Johnnie var ledig så han tog hand om Ludde hela dagen. Bland annat så åkte dom en tur på fyrhjulingen, vilket Ludde älskar. Jag ville också åka med, men jag fick vackert sitta inomhus och vinka åt grabbarna när dom stack iväg.

 

Sov åter igen oroligt under natten till idag, vaknade lite då och då. Nu känner jag mig åter igen bättre, men inte helt bra. Skulle egentligen följa med grabbarna till Viksta marknad idag, men fick åter igen sitta kvar här hemma medans dom roar sig. Har dessutom stora smärtsamma blåsor i halsen så jag är ju rädd att smitta någon om jag rör mig bland folk.

Så här sitter jag ensam och surar över alla dessa sjukdomar.

 

Ska äta något nu, sen ska jag masa mig ut i trädgården och pyssla lite. Mår knappast bättre av att sitta här bland dammråttor och baciller..

Det var en väldigt trött liten kille jag nyss la i sin säng. Först har han varit på dagis 9-14, sen hem för att äta och busa lite. Vid 17-tiden cyklade vi till gamla skolan där vi lekte med Elin och lilla Svea resten av eftermiddagen.

Elin hade till och med tagit med sig fika, duktig som hon är. En riktig mysmamma!

 

Efter ca 2½ timme gav vi upp och cyklade hem för att äta kvällsmat. Sen somnade lillgrabben ovaggad.

Känner att han inte kommer vara ensam om att göra det..

 

Men först veckans höjdpunkt: Unga bönder på tv!

 

 

Nu på eftermiddagen bestämde jag mig för att ta en cykeltur med Ludde, något han älskar. Han har det kanske i blodet, för hans morfar och morbror gillar att cykla. Själv har jag alltid tyckt att det inte riktigt är min grej, men har blivit allt mer intresserad. Framförallt nu när Ludde kan sitta bakom.

 

Innan vi hann sticka iväg kom Johnnie hem från en kurs, och han hade tänkt lite i samma bana. Han hade nämligen planerat att gå en promenad med Ludde i sittvagnen.

Det slutade med att jag och Ludde tog ena cykeln och Johnnie den andra med hunden i koppel. En riktig familjetur alltså, om man bortser från att katten saknades. Men hon vill nog inte vara med och cykla heller, så hon misströstade troligen inte.

 

På hemvägen mötte vi en av Johnnies bekanta som var ute och luftade motorcykeln, så vi stannade för att prata en stund. Ludde hade gott om tålamod och satt nöjt och väntade. Under tiden vi stod där märkte jag att huvudvärken kom krypande. Hjälmen sitter inte riktigt bra längre utan trycker mot framförallt tinningarna. Det är själva plastdelen man reglerar för att få hjälmen att sitta bra som börjat bukta inåt mot bärarens huvud. Inte skönt, framförallt inte under längre stunder.

Har märkt att jag lätt får huvudvärk när jag cyklar, men det var först nu jag insåg att hjälmen är den stora boven. Trodde att det var min nacke som i vanlig ordning är stel och att cyklingen på något vis irriterade nacke och huvud. Hur som helst, dags för ett hjälmköp alltså. Hjälmen jag har är från Biltema, så att den inte funkade längre förvånar inte. Men jag har varit nöjd fram tills nu i alla fall(ca 5 år?).

Kollade hur länge man bör ha sin cykelhjälm innan den ska bytas, och man rekommenderade 10 år om den inte fått någon hårdare stöt. Då ska den nämligen bytas direkt.

 

Fick cykla sista biten hem utan hjälm, och som jag skämdes! Jag avskyr när folk inte har hjälm, framförallt när dom satt på sitt barn hjälm men skippar det för egen del.

Man ska först och främst vara rädd om sig själv, och framförallt ska man vara ett gott föredöme för nästa generation. Vill inte stå där en vacker dag och försöka svara på Luddes fråga när han undrar varför inte jag har hjälm. "För att jag är vuxen" skulle nog många säga. Tragiskt.

Är man rädd om sina barn ska man inte bara uppmana dom att tänka på säkerheten, utan även visa dom hur man gör.

Barn gör inte som du säger, dom gör som du gör. Uppfattat?

 

När jag kollade upp cykelhjälmens livslängd hittade jag även meningen: "Ungefär hälften av alla som dött i cykelolyckor hade överlevt om dom haft hjälm". Ha det i åtanke när du tar cykeln nästa gång, och lämnar hjälmen hemma.

 

Nästa gång jag åker till stan ska jag skaffa mig en snygg, skön cykelhjälm. Som inte ger mig huvudvärk!

 

Vill börja med att tacka alla som grattat mig på födelsedagen, gratulationerna riktigt haglade in från facebook, genom sms och samtal.

Känns härligt att så många kommer ihåg min födelsedag, även om 98% nog blev påminda genom facebook. Smidigt att kunna se när folk fyller, framförallt för glömska personer som jag. Är verkligen totalt värdelös på att komma ihåg födelsedagar.. Men idag har jag i alla fall grattat Malin, alltid nåt!

 

Igår kom Johnnies föräldrar hit och grattade mig. Hade bakat kakor då jag blivit less på att alltid handla fika av ren lathet och tidsbrist. Kakorna uppskattades, framförallt av Ludde som bara ville ha mer och mer! Det är ju busenkelt att baka kakor, varför gör jag aldrig det!?

 

Har precis kommit hem från stallet, där jag och Ludde släppt ut hästar och höns, mockat och gosat med lammungar och kalvar. Det tog på krafterna för sen slocknade han i min famn när jag stod och pratade med pappa och brorsan. Nu sover han gott i bilen. Självklart under uppsikt.

 

Förkylningen har åter igen tagit ny fart hos oss alla. Ludde som nästan inte var ett dugg snorig var på dagis några dagar och nu forsar det ur den lilla näsan igen. Jag har hela tiden varit mer förkyld på morgonen än kvällen, men idag kände jag mig extra förkyld.

Har lättat lite på mina gränser att aldrig träna sjuk, och "smygtränar" lite. Eller ja, egentligen är det bara helt vanlig vardagsmotion. Cykelturer och promenader med Ludde. Försöker dock hålla ett lugnt tempo för att inte bli allt för andfådd och svettig, är ju som sagt sjuk.

Blir en hel del pyssel både ute och inne dessutom, så förhoppningsvis får kroppen lite motion trots förkylningarna.

Är anmäld till två 5km-lopp nu under våren, och det känns inte bra att inte kunna träna ordentligt. Vårruset tar jag mig igenom i vilket fall, även om jag är sjuk och måste gå runt. Har deltagit så många år att jag inte vill få en lucka i deltagandet. Tog mig faktiskt runt även som cancersjuk, relativt nyförlöst och under behandling, så det krävs mer än en förkylning för att hindra mig!

 

Nu kurrar magen ordentligt, dags för lunch!

Idag fyller den här "gamla morsan" år och blir hela 27 år gammal! Håller knappt reda på hur gammal jag är längre, så nu förstår jag vad alla äldre pratar om. När man var yngre kunde man till och med lägga till halvår, dvs att man är 11½,  och man hade alltid stenkoll på sin ålder.  Nu får jag ibland tänka en stund innan jag minns.

Man börjar väl bli gammal..

 

Men jag känner mig fortfarande som en 25-åring, så ingen ålderskris i sikte än!

Lite mer skador och känningar dock, men jag skojar inte när jag skriver att man åldras snabbare i kroppen om man slutar jobba. Jag är mycket sämre i kroppen nu än när jag jobbade för fullt. Visserligen har jag en sjukdomshistorik som heter duga, men ändå.

Tror många skulle må mycket bättre om dom fick ha ett ordentligt fysiskt aktivt jobb. Det är det vi är gjorda för.

 

Idag har jag varit på röjsågskurs. Kursen har jag redan gått på gymnasiet, men numera måste man ha kort för att få använda moror-/och röjsåg. Kursen behövs för mitt blivande jobb. Har inte nämnt det än, men jag har alltså fått jobb. Får berätta mer om det vid ett annat tillfälle, när jag har mer tid.

 

Dagens kurstillfälle hölls i Hallstavik där vi skulle inhandla den utrustning vi behöver för resten av kursen. Vi bjöds på fika av den härliga personalen i butiken och gick sen runt och kollade på utbudet. När det var dags att röra sig hemåt kom en anställd tjej fram till mig och förklarade att hon läste min blogg och följt vår resa under flera års tid. Jag kan erkänna att jag blev paff eftersom jag inte träffat henne förr, men hon förklarade att hon jobbat med en bekant till mig och hittat bloggen den vägen.

Jag blir väldigt glad och smickrad när folk kommer fram och berättar att dom följer bloggen, då jag inte trodde att så många skulle börja läsa den.

Det började som en rolig grej, men sen när jag blev sjuk blev det ett väldigt nödvändigt verktyg för både mig och läsarna. Jag fick skriva av mig och läsarna(ofta närstående och bekanta) höll sig uppdaterade.

Nu är stämningen något lättare i bloggen igen men läsarna som tillkom under sjukdomsperioden blev kvar.

Tittar jag igenom tidigare inlägg förstår jag hur mycket jag vuxit som person sen bloggen startades. Det hinner hända mycket på 6 år..

 

Som sagt, jättekul att ni hittar in här och som jag skrivit förr: Undrar ni något är ni välkomna att fråga! Kan nämligen vara lite svårt att förstå allt om man kommer in mitt i en blogg utan att veta tidigare historik.

 

Nu ska jag äta lunch. Har dessutom lovat min lilla grabb en cykeltur idag, då han älskar att cykla. I morse när jag tog på honom ytterkläderna tog han sin hjälm och hoppades på en cykeltur. Men vi hade inte tid med det då eftersom han skulle till dagis och jag på kurs. Så vi får ta det nu under eftermiddagen istället.

 

 

 

 

 

 

Jag och Ludde kom alldeles nyss hem från stallet, ordentligt trötta båda två. Ludde sov i min famn när vi gick in från bilen, men när jag tog av honom ytterkläderna vaknade han och blev sur över att han inte fick sova vidare. Lite välling och sen fick grabben äntligen sova vidare, fast i sin säng. Han sa inte ett knyst, så han måste ha varit väldigt sliten efter dagens äventyr.

 

Medans Ludde sov i bilen mitt på dagen passade jag på att klippa några av föräldrarnas får och när han vaknade gav vi oss på att mocka stallet, röja upp i trädgården och tillsammans med min  pappa förbereda grönsakslandet inför årets sådd.

 

På sätt och vis känns det som om jag inte gjort så mycket avancerat idag, men tydligen tillräckligt för att bli trött.

 

Mot sängen!

Ingen vidare dag i dag. Solen skiner och det är riktigt varmt och skönt ute, som bäddat för en riktigt bra dag helt enkelt!

Men igår fick jag ont i buken igen, sådär som jag fått förr. Värktabletterna gjorde ingen nytta och jag sov dåligt hela natten. Har fortfarande lite ont, men det är på bättringsvägen. Men med en sjuk liten kille i huset är tajmingen dålig. Ludde vill att jag roar honom alternativt gosar(beror på hur han mår för tillfället), men jag kan inte riktigt stå till tjänst så som jag annars kan.

Värst är det när han bökar runt i min famn när vi till exempel tittar på tv. Det händer då titt som tätt att han råkar köra en fot eller armbåge i buken på mig. Det gör väldigt ont, men han förstår inte riktigt det.

 

Besöket på vårdcentralen igår gjorde att jag i alla fall kunde utesluta urinvägsinfektion. Troligen är det "bara" biverkningar efter cancerbehandlingen. Det har varit lite klurigt att lära känna sin kropp igen nu efter cancern. Det ömmar lite här, svider lite där. Gör jag si kan jag få ont efteråt, men gör jag så går det bra. Ät inte det och rör dig inte så. Jag har fått testa mig fram till vad som funkar och inte funkar.

Förut tog jag min kropp för givet, eftersom den alltid ställde upp när jag behövde den. Numera får man ligga steget före hela tiden.

 

Igår var jag flitig här hemma, och strök många saker från min "att göra-lista". Jag var så flitig att Johnnie till och med kom och frågade om jag druckit "monsterdricka". Monsterdricka? Ja, energidryck. Jag har vid några tillfällen druckit energidryck, och blir lite väl energisk. Dricker det aldrig numera, tycker det är lite otäckt när jag blir så speedad.. Dessutom är det en väldigt onödig utgift! Dricker hellre vatten än en burk sliskigt sockerblask.

 

Kanske var jag lite för energisk igår för min kropps bästa, för det är ju inte omöjligt att det var därför jag fick ont. Hur som helst, lite lugnare tempo idag så ska jag nog känna mig bra imorgon.

Nu har vi en riktig sjukstuga här hemma, igen! Johnnie och jag är förkylda, och min förkylning ökar för var dag som går. Pricken över i:et för min del är en urinvägsinfektion som är på gång, fast den är ovanligt trög denna gång. Har haft det ca 2-3 gånger tidigare men då har det bara gått någon dag innan man knappt står ut.

Trodde först att det var en biverkning från strålningen, för det är inte första gången det svider vid toabesök om man säger så.. Förr gjorde det hemskt ont, men nu har jag normalt sällan dessa besvär längre.

Detta känns dock mer som uvi, så jag pratade med vårdcentralen under dagen. Har en tid bokad på torsdag fm, om det inte blir värre innan dess vill säga. Imorgon ska jag på kurs hela dagen så då kan jag inte besöka vårdcentalen(om det inte blir värre som sagt) och eftersom dom väldigt gärna ville ha morgonurin att undersöka kunde jag inte komma idag. Därav torsdagens inbokade besök.

 

Nog om det! Ludde stackarn är både ordentligt förkyld och febrig, inte kul när man är så liten som han. Vi hade egentligen planer för dagen men jag och Ludde blev hemma för att vila och bli friska.

Just nu sover han, så jag ska pyssla med lite blandat under tiden.  

 

Är ordentligt less på alla dessa sjukomar nu..

Förkyld... Igen! Detta börjar nästan bli komiskt.. Frisk någon vecka eller två, sjuk ett par veckor, frisk en vecka eller två, sjuk ett par veckor.. Nu är det säkert 5-6:e gången jag är förkyld i år, och jag har även hunnit med både magsjuka och feber i mitt späckade förkylningsschema.

 

Som tur är har jag kommit lindrigt undan vid flera tillfällen, och sluppit den värsta förkylningsgraden. Men man blir ändå tillräckligt förkyld för att inte kunna träna och göra allt för ansträngande saker.

Troligast är att Ludde är boven i dramat, eftersom han går på dagis. Dessutom verkar mitt immunförsvar inte vara vad det varit, för normalt brukar jag vara förkyld 0-1 gång per år. Absolut max 2 gånger.

 

Irriterande..

Har blivit ont om nya inlägg dom senaste dagarna, ont om internetvistelse överhuvudtaget faktiskt. Min dator har nämligen blivit lite krasslig. Den vill inte ladda batteriet längre, så helt plötsligt laddade den ur. Tänkte att jag och Ludde, under våra vilda lekar, råkat trampa på sladden så den glidit ur jacket litegrann. Kollade sladden men hittade inga fel. Johnnie testade den på sin lilla minidator, och då funkade den. Måste vara min dator som strular med andra ord.

Ska låta min dataintresserade bror ta sig en titt, så får vi se. Datorn i sig har några år på nacken så den är jag inte jätterädd om. Men alla bilder vore skönt att kunna flytta. Datorn är ju inte livlös, så jag tror att det ska gå att rädda bilderna. Pucko, du(dvs jag) skulle ju kopiera bilderna och spara på ett reservställe för längesen.. Varför ska jag dra ut på det tills det börjar bli kritiskt läge?

 

Hur som helst, dom inlägg som blir framöver blir fattiga på bilder tills jag löst problemet med datorn. Så nöj er med text!

Jag som hade härliga bilder på både små lamm och Ludde att visa..

 

Vad händer annars då?

Jag och Ludde trotsade vädret idag och cyklade 45 minuter i regnet. Tycker om när det regnar, så länge man har möjlighet att byta kläder vid behov. Ludde älskar att följa med på cykelturer, och blir jätteglad så fort hjälmar och cykel plockas fram. Är man inte tillräckligt snabb börjar han dessutom klättra på cykeln för att ta sig upp på sin sittplats.

Att cykla en sväng är bra för oss båda. Jag får motion och Ludde får komma ut i friska luften och se saker. Vi brukar stanna till och titta på korna och kvigorna som går på sommarbete här i närheten, traktorerna som jobbar på åkrarna eller annat som kan vara intressant för en liten kille. Alltid finns det något att titta på.

Under den senaste tiden har vi tittat mycket på svanar och gäss ute på åkrarna, och lite rådjur här och var.

 

Ludde sköter sig på dagis och äter nästan som en häst. I alla fall om man ska tro dagispersonalen. Men är man så aktiv som Ludde ofta är måste man äta ordentligt. Några gånger har han blivit ledsen när jag ska lämna honom, men oftast går det jättebra.

 

Lammen ploppar ut på löpande band hemma hos föräldrarna och häromdagen hjälpte jag en tacka att förlösa sitt lamm. Vilken skillnad att dra ut ett lamm om man jämför med kalvar! När man ska hjälpa en ko/kviga får man knyta snören i kalvens framben, ta spjärn med fötterna och dra allt vad man orkar samtidigt som modern krystar.

Strax efter att jag lämnat gården fick jag sms från mamma att tackan fått ett lamm till. Som sagt, lammen ploppar ut på löpande band..

Ludde är inte lika intresserad av att gosa med lammen som jag. Han tycker att dom är lite obehagliga. Han kan sträcka sig till att mata baggen med hö, fast häromdagen ville inte baggen ha mer hö och då skulle Ludde slå honom i huvudet med hötussen. Snällt.. Och snacka om att utmana ödet, med tanke på att baggen är rätt mycket större än honom själv. Tur att baggen är snäll och tålmodig.

 

Mina knän känns okej, men inte helt bra. Jag motionerar lite försiktigt, men vågar inte spela bandy med tjejerna eller liknande. Förhoppningsvis blir knäna bättre ju starkare jag blir till följd av träningen. Men det är väldigt frustrerande att inte kunna träna som jag vill!

Jag satsar mycket på vardagsmotion just nu. Pysslar mycket i trädgården och försöker röra på mig så mycket som möjligt så fort tillfälle ges.