Blodprovet
Idag var det dags för något jag faktiskt fasat för några veckor nu. Blodprovet inför läkarbesöket nästa vecka.
Jag hade inga större problem med nålar tidigare, donerade blod bland annat. Visst, att bli stucken har aldrig varit en rolig sak, men jag har inte känt såhär tidigare. Nu knyter det sig i magen bara jag tänker på smärta, nålar och sjukhus.
Med bestämda steg traskade jag in i vårdcentralens väntrum och slog mig ner. När mitt nummer dök upp på skärmen gick jag lydigt in och hälsade på sköterskorna i provtagningsrummet. Den ena kände jag igen, och hon sken upp så hon kände igen mig med. Hon frågade försiktigt hur det gått med graviditeten, och jag svarade att allt gått bra och berättade att det blivit en liten Ludde.
Själva provtagningen gick sådär, men sköterskan var i alla fall trevlig. Hon missade kärlet första sticket, vilket inte förvånar mig ett dugg.
Kärlen är så slitna nu efter alla stick att dom helt enkelt är svårare att pricka. Alla säger samma sak. Nu får dom ofta sticka längre ner på armarna där dom inte stuckit så mycket.
Andra försöket gick i alla fall och sen rann blodet med god fart ner i provrören. Aldrig är det så skönt att se blodet rinna som vid dessa provtagningar. Sen är det bara att andas och hoppas på att kärlen inte drar ihop sig och stryper flödet. Det har hänt några gånger.
Jag vill inte skrämma upp någon, det är ju inte alls farligt att bli stucken. Men blir man det för ofta mot sin vilja börjar kroppen helt enkelt sätta sig i försvarsläge, och man blir rädd.
Skönt att det inte är lika ofta numera, och förhoppningsvis ska jag inte behöva lämna så många prov i fortsättningen.
Jag hoppas att jag någon gång glömmer bort rädslan för stick, och kanske till och med kan börja donera blod igen. På så vis kopplar jag kanske åter ihop det med något bra, och inte cancer.
Vi får vänta och se!
Kommentarer
Trackback
