"Sov så gott Viggo"

I torsdags, dvs den 8:e mars, tog vi beslutet att låta våran underbara hund Viggo somna in.
Viggo kom till oss av en slump när han var 5 år. Johnnie hade fått avliva sin dåvarande hund och tyckte att det blivit lite väl tomt hemma.
En arbetskamrat till honom erbjöd oss då att ta hans 5-årige jakthund Viggo. Viggo hade blivit sparkad av en älg och ville inte längre jaga, och det var just jakten han var inköpt för.
Vi åkte dit och vårt första minne av Viggo var när han stod på taket till hundkojan och skällde på oss.
Han verkade vara en trevlig hund så han fick följa med hem. Det har vi aldrig ångrat.
 
Han har alltid varit en väldigt pigg och glad hund, men under det senaste året märkte vi att han blev allt stelare. Ett besök hos veterinären visade att han fått artros.
Sen dess fick han äta en svag dos smärtstillande, men vi kom överrens om att den dag han inte längre klarar av vardagen eller inte längre njuter av livet, då är det dags.
Jag trodde faktiskt inte han skulle vara kvar över nyår, men gammelgubben höll sig pigg och glad.
 
Men sen började han få problem med att resa sig inomhus. Utomhus var det inga problem men inne var golvet halare. En natt vaknade jag av att han inte kom upp alls och jag fick hjälpa honom. Det var signalen.
 
Johnnie ringde veterinären och fick tid samma dag. Jag satt länge och klappade Viggo den eftermiddagen och efter en kort promenad åkte vi. Johnnie, jag och Viggo.
Vi hade lite delade meningar om hur Ludde skulle få vara med. Under min uppväxt bland många djur var mina föräldrar väldigt noga att låta oss vara med om vi ville och orkade. Det har hjälpt mig att bearbeta det hela.
Vi gick halva vägen var och kom överrens om att hämta Ludde på hemvägen och låta honom se och klappa Viggo efter själva avlivningen.
 
Veterinären var jätteduktig och allt gick bra. Vi var med hela tiden. När han fick sprutan sa jag "Sov så gott Viggo" och smekte hans huvud tills han somnat in. Johnnie bar ut honom i bilen och på hemvägen rann tårarna nedför mina kinder utan stopp.
När vi hämtade Ludde undrade han varför jag hade Viggos koppel i handen.
Väl hemma satte jag mig på huk och förklarade. Att Viggo var gammal och att vi avlivat honom. Att han var död och inte skulle komma tillbaka. Jag öppnade bakluckan och visade. Ludde tog det med ro men förklarade att han tyckte om Viggo.
 
Den kvällen var hemsk. Jag grät hela kvällen igenom. Egentligen skulle jag på kurs men jag orkade inte. Johnnie och Ludde tröstade. Ludde genom att bädda ner mig i soffan och hålla om mig samtidigt som vi tittade på tecknat.
 
Under helgen har jag knappt velat göra något alls. Allt har känts så meningslöst.
Jag har så många gånger tänkt "skärp dig nu Anna, det är "bara" en hund.." men tyvärr så är det inte så enkelt.
Det är en familjemedlem.
Helt plötsligt märker man hur mycket rutiner man skaffat kring honom. Småsaker som man knappt tänkt på tidigare.
Man märker hur mycket man saknar alla dom där grejerna man förr kunde irritera sig på. Håriga kläder, att nästan bli omkullsprungen när man öppnar ytterdörren, att ständigt känna sig iaktagen när man hanterar ätbara saker.
Man märker hur stor plats han tagit i vår familj. En plats som nu gapar tomt.
 
Varje gång jag kliver in i hallen hugger det till i hjärtat av sorg när ingen hund glatt kommer studsande för att hälsa. Ingen hund ber om mat morgon och kväll. Ingen hund ber om mer mat när husse kommer för att kolla om man kan lura till sig ett mål till. Ingen följer mig som en skugga.
 
Vi har så mycket fina minnen efter den hunden.
Som gången han smet över till grannarna och snodde en limpa dom lagt ut till fåglarna, en limpa han sen glatt kom studsande med. Eller gången han smet in i vår andra grannes garage och åt kattmat. Han lämnade ytterst sällan trädgården, men några gånger hände det.
Alla gånger han la sig mitt i blomrabbaten. På ett sätt irriterande, men samtidigt lite charmigt. Alla promenader. Hans sätt att nästan släpa mig bort från hemmet men sen knappt vilja gå hem, oavsett hur lång promenaden varit.
Hans sätt att näst intill göra en kullerbytta för att sedan glatt ligga och skrubba ryggen mot marken en lång stund.
Hans snälla ögon. Hans mjuka hängöron som fick honom att se ut som en stor valp. Alla gånger katten stått och tvättat hans öron så att dom flaxat till vid varje slick.
Allt bus. Alla gånger han kom studsande fram till bilen när man kom hem. Alltid lika glad, mot allt och alla. Världens snällaste hund.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tack för alla fina år Viggo. Vi saknar dig så.
Sov så gott.
 
 
 
 
 

Vardagsinlägg

Livet rullar på i en rasande takt och plötsligt så tog vi klivet in i November. Jag tyckte att det nyss var September..
Vädret är inte det mest uppiggande just nu. Moln, regn, lera och allmänt slask. Och för att inte tala om mörkt.
Då är det inte konstigt om man känner sig lite omotiverad och trött. Jag har kommit av mig lite med det mesta, den här tiden på året känns mest som en transportsträcka mellan en vacker höst och en kylig vinter.
Träningen känns inte riktigt rolig, odlingssäsongen är slut och är inte hästarna superleriga när man ska rida så har en hästsko åkt av i hagen.
Nu låter jag nog superdeppig, men man kan inte vara på topp jämt! Hoppas på en fin vinter så att jag antingen kan åka längdskidor eller långfärdsskridskor, helst båda. Och snowboard, det var flera år sedan nu.
 
Tröttheten har smugit sig på igen också, men det beror nog på en kombination av bristen på ljus och nytt jobb(eller rättare sagt: Samma jobb men nya uppgifter). Efter våra något körigare dagar på jobbet brukar jag vara helt tom i huvudet. På kvällarna är jag trött men det känns ändå som om jag har det mesta under kontroll i vardagskarusellen.
Jag har kommit på den kloka idén(efter tips från instagram) att laga mycket av maten under helgen eller när Ludde somnat på kvällen och sen äta matlådor under veckan. Låter kanske dötrist, men det är otroligt skönt att slippa ställa sig vid spisen efter heldag på jobbet, lämning och hämtning på dagis m.m.
Värma mat, äta - Klart! Massor av tid över för lek med Ludde, städning, träning..
Ska kanske tillägga att jag försöker laga så mycket ordentlig mat som möjligt - och så lite halvfabrikat som jag bara kan. Och som alla nog vet brukar mat lagad från grunden ofta ta lite längre tid än att steka köttbullar, och då är det skönt att syssla med den typen av matlagning när det finns mer tid och ork.
 
På fredagar jobbar jag som vaktmästare för att fylla ut min tjänst till heltid(vilket jag säkert nämnt några gånger i tidigare inlägg). Därför känns ofta torsdagarna som fredagar eftersom jag tycker att det är roligt att vara vaktmästare. Härliga jobbarkompisar, frisk luft och fysiskt arbete. Passar mig fint och är en bra start på helgen.
 
Ska jag vara ärlig så hade jag tänkt skriva ett mycket djupare inlägg idag. Kändes som om jag hade så mycket att fördjupa mig i angående cancern och hur allt känns nu. Problemet är att när jag skriver inlägg så vet jag aldrig åt vilket håll det bär. Ibland, när jag bara ska skriva ett snabbt och enkelt inlägg, halkar jag in på djupa ämnen och kan aldrig sluta skriva.
Sen har vi dessa inlägg. Dom som var tänkta att bli djupa och seriösa men som bara handlar om vardagen i slutändan. Jag vet liksom inte hur jag ska börja och tänker att jag ska göra en snygg styrning in i ämnet jag planerat att skriva om. Nu börjar klockan bli mycket och jag måste ta en snabbdusch innan läggdags. Trampade lite på cykeln framför tv:n nyss, inte för att jag egentligen ville utan för att jag vill hålla igång kroppen.
 
Sådär ja. Ett helt vanligt vardagsinlägg ordnat. Inte alls som planerat, men bättre lycka nästa gång!
 
 
 
 

Uppdatering.

Fick sån lust att uppdatera bloggen, så nu är jag här igen.
 
Livet rullar på. Börjar komma in i mina nya arbetsuppgifter på jobbet. Kämpar fortfarande med flera barns namn, men det blir bättre och bättre. Namn är inte min starka sida, tyvärr inte ansikten heller...
 
Jobbar som barnledare 4 dagar i veckan och fredagarna spenderas ute på kyrkogårdarna. Skönt att komma ut i friska luften efter några dagar inomhus och avsluta arbetsveckan med lite fysiskt arbete. Med barnen är det mest min lilla hjärna som blir trött.
 
Vi har under några veckor haft en stegräknartävling på jobbet. Vissa i arbetslaget gillar det, men många suckar uttråkat. Jag älskar sånt! Tävlingsmänniskan i mig vaknar till liv och jag kastar mig in i tävlingen med liv och lust.
Tyvärr ställde en saftig förkylning till det så att två arbetskamrater fick ett onödigt stort försprång som jag sedan inte kunnat ta igen, men jag kan nöja mig med en tredjeplats.
Denna lilla tävling har inte bara hållit min motivation för träning på topp, utan också lärt mig se luckorna i vardagssysslorna. Man hinner ta en snabb promenad på 15-30 minuter eller jogga på löpbandet medans maten står i ugnen 12 minuter.
Bäst av allt har varit att jag tagit mig i kragen och gjort verklighet av en dröm jag haft. Att börja cykla till jobbet. Ja, ni läste rätt. Jag har länge drömt om att kunna cykla till jobbet.
Tidigare har jag varit beroende av bilen både av lathet och att jag använt den i jobbet. Vi har nämligen 4 kyrkor i församlingen och som vaktmästare blir det mycket åkande emellan.
Sen jag börjat som barnledare håller jag till i Kyrkans Hus, vilket innebär att jag inte längre behöver ha bilen till annat än att ta mig till och från jobbet.
Målet är att cykla minst 2 gånger i veckan, men hittills har det blivit 1-2 gånger per vecka. Väder, veckohandling och planer efter jobbet har satt stopp för mer.
 
Ludde älskar min idé att börja cykla mer. Det har till och med blivit tjafs på morgonen över det.
"Ska vi cykla idag?"
"Nä, idag åker vi bil"
"Men mamma, jag VILL cykla!!"
"Men det spöregnar ju ute!?"
"Men jag vill cykla ändå!!"
Efter lite tjafs och gnäll ger han sig och accepterar att vi ska ta den tråkiga bilen.
Sen cyklar vi förbi dagis för att lämna Ludde och fortsätter jag till jobbet som ligger ca 5 minuter bort. En snabb dusch, nya kläder och sen jag jag redo för en ny dag. Pigg och glad.
 
Vad händer mer i mitt liv just nu?
Inte mycket som är värt att skriva. Jag njuter mest av livet och allt jag får uppleva.
 
 
Bilden togs under morgonen idag. Bakom Films Kyrka brukar dimman ligga tät under hösten, och idag var inget undantag.

När någon gör min dag.

Idag åkte jag, Johnnie och Ludde på en så kallad skrotmarknad. Inte den typen av marknad som säljer godis,smycken, tröjor och korv, utan en marknad full av reservdelar, gamla cyklar m.m.
 
Ludde kollar leksaker, Johnnie kollar reservdelar och jag på allt annat. Vi tog ut pengar innan vi åkte men jag tänkte inte så långt som att försöka hålla mig till låga belopp på sedlarna.
På marknaden hittade jag snabbt på en sak jag ville ha, eller rättare sagt: en sak att ge till min mor. En äldre, glad farbror berättade att han ville ha 50 kr och började packa in den i papper.
Jag räckte fram min femhundralapp och han började leta växel, men förgäves. Normalt skulle nog säljaren tagit tillbaka varan, men lagt den åt sidan så att jag skulle kunna komma tillbaka och köpa den senare när jag betalat med sedeln någon annanstans och på så vis fått fram mer lätthanterliga sedlar.
Men mannen säger, utan någon längre betänketid: "Äh, ta den här och kom tillbaka senare när du betalat med sedeln någon annanstans och skaffat dig en 50-lapp. Jag litar på dig"
Han räcker mig påsen och ler varmt.
Jag lovar att återkomma och vi går vidare. I handen håller jag påsen med varan.
En kort bit längre bort hittar Ludde en bil han vill ha. Säljaren vill ha 10 kr för den. Jag förklarar att jag inte har några småpengar utan endast en femhundring än så länge och gör mig beredd på att fortsätta vidare om växel inte finns.
Mannen ler mot Ludde och förklarar att det är hans sons leksaker, men att Ludde kan få den. "Jag gör upp det med min son sen" fortsätter han. Jag blir helt paff och samtidigt väldigt glad. Tackar flera gånger innan vi går vidare.
 
Senare återvände jag till den äldre mannen och gav honom 50-lappen precis som vi gjort upp. Tackade dessutom för förtroendet.
Såhär i efterhand skulle jag ha velat förklara för honom att han gjort min dag och hur mycket jag uppskattade meningen: "Jag litar på dig". Det betydde nog mycket mer för mig än han kan ana.
Dessutom hade jag velat berätta för leksaksförsäljaren att Ludde älskade leksaken och att han o hans kusin lekt med den hela eftermiddagen.
 
Människor som dessa två växer inte på träd och dom ger mig hopp om mänskligheten. Så små saker i grund och botten, men för mig betydde det enormt mycket.
 
Jag blir väldigt glad för småsaker. Någon som håller upp en dörr, någon som ger mig ett varmt leende i mataffären eller någon som tackar vid ett möte i trafiken. Kanske för att det är saker man inte kan ta för givet.
När någon gör något för mig som jag uppskattar så försöker jag ge tillbaka. Ett tack i dörrhålet, ett lika varmt leende tillbaka i mataffären eller en glad vinkning i trafiken.
Ett leende eller liknande gör så mycket, och det varken kostar eller tar tid. Samtidigt som det kan göra någons dag. Ha det i åtanke nästa gång du handlar mat.
 
 
 

Höst

Upptäckte precis att mitt senaste inlägg skrevs i början av juni! Tiden går fort när man har roligt.
 
Jag har haft en underbar sommar. Besökt min syster i Smögen där hon jobbat hela sommaren, vandrat en bit av Höga Kustenleden och varit på Gotland. Dessutom har jag pysslat massor med mina odlingar, ridit mina hästar och njutit av livet.
 
Nu är hösten här och jag, liksom så många andra, välkomnar alla rutiner som åter börjar infinna sig. Sommaren med dess ledighet må vara härlig, men rutinerna försvinner totalt.
 
Sen jag skrev senast har jag dessutom fått fast jobb åt Svenska Kyrkan. Kommer att ha en hel del nya uppgifter och jag är väldigt förväntansfull.
 
Känns som om jag har MASSOR att berätta men tiden finns inte just nu. Klockan är mycket och jag måste sova..
Får ta mig i kragen och återkomma inom kort!
 
På bilden ser ni mig och min lilla familj när vi var på Gotland. Det blåste halv orkan men en snabb liten bild med självutlösaren hann vi ta innan mobilen tippade i blåsten.
 
 
 
 
 

Fullbokad helg

Plötligt händer det: Ett nytt inlägg!
Jag har varit sugen på att uppdatera bloggen länge, men livet kommer emellan.
Ni vet hur det är. Jobb, matlagning, handla, tvätta, diska, städa, rensa ogräs, tvätta bilen, rida.. Ja, ni fattar.
Tanken har slagit mig att jag borde uppdatera från mobilen men innan jag ens har försökt så har jag gett upp den idén. Att sitta och skriva långa texter på mobilen är inte speciellt roligt. Brukar tröttna efter andra meningen i ett sms.
 
Men nu är jag här, och ska väl kunna klottra ner några rader innan jag måste gå och lägga mig. Ligger lite minus på sömnkontot så jag försöker komma isäng ännu tidigare än normalt.
 
Andra halvan av maj har varit fullbokad. Känns som om allt händer då!
Nu har jag inte fullt lika mycket uppskrivet i kalendern så jag kan pusta ut lite innan semestern börjar. Känns dock som om den kommer vara fullbokad med aktiviteter i år.
Jätteroligt på ett sätt, men samtidigt så gillar jag att ha lite luckor så att man kan ta det lite lugnt.
 
Helgen vi precis lämnat bakom oss var en sådan helg då jag inte haft en lugn stund. Ni som följer mig på instagram har hängt med lite i svängarna, för er andra kommer min helg här:
 
I fredags jobbade jag halvdag. Åkte hem, packade klart och hakade på husvagnen efter bilen. Hämtade upp Min syster och far för att sedan åka norrut. Det var dags för cykelloppet Siljan Runt!
Det var ett bra val att ta husvagnen, lördagens morgon och förmiddag var nämligen regnig. Husvagn är trevligare än tält då.
Jag och min syster cyklade kortaste sträckan som är 7 mil. Trots regn under hela loppet kände jag mig stark och pigg. Vi kom i mål på en bättre tid än förra året, ca 3 timmar och 10 minuter.
 
 
Vi duschade, tog på oss torra kläder och kröp ner i husvagnens mysiga säng i väntan på pappa och brorsan som cyklade 16 mil.
När alla var klara styrde jag ekipaget hemåt igen. Strax innan 9 på kvällen parkerade jag hemma. Sov som en gris den natten, mör efter att ha kört upp, cyklat och kört hem.
Premiär för mig när det kommer till att köra med husvagn, och jag måste säga att jag är väldigt stolt över min insats! Att köra med släp av något slag är en av ytterst få saker som jag känner mig bra på, kanske för att så otroligt många är helt värdelösa på det?
 
 
På söndagen väntade jobb. En gudstjänst och en urnsättning. Kunde pusta ut något under eftermiddagen.
 
På måndagen åkte jag och mamma till Strömsholm för att besöka hästtävlingarna där. Väl hemma igen åkte jag med Ludde till min syster som skulle vara barnvakt och sen fixade jag mig inför kvällens dans i parken.
Höll mig städad men kom sent i säng, upp skapligt dagen efter för att åka med familjen på slottsvandring.
Ludde skötte sig exemplariskt under hela vandringen, stolt mamma! Han tyckte att det var väldigt spännande och roligt, och jag kan bara hålla med.
 
 
Sen byggde vi klart odlingstunneln innan det var dags att åka hem och äta, duscha och sova.
 
Jag gillar kontrasterna i mitt liv just nu. Att på en helg cykla 7 mil i regn, åka hem och ha gudstjänst och urnsättning, åka till Västerås för att kolla på hästar och sedan delta i en slottsvandring med familj och son. Sen avsluta helgen med växthusbygge.
Jag tycker att mitt liv är otroligt omväxlande och spännande just nu. Och vill ja ha lugn och ro sätter jag mig i trädgårdslandet och rensar ogräs.
 
Kroppen är stark, sommaren har precis kommit och jag njuter av livet.
 
Nu är jag där jag vill vara.
 
 
 
 
 

Uppdatering!

Känns ovant att skriva inlägg här numera. Sitter aldrig vid datorn längre.
Anledningen till att jag satte mig här nu var att jag skulle ordna det sista med mitt CV och personliga brev. Ska nämligen söka ett jobb jag är intresserad av.
Jag har fortfarande mitt vikariat åt Svenska Kyrkan, men eftersom det är just ett vikariat kan jag inte förlita mig på att bli kvar. Visst, alla verkar vilja ha mig kvar, men det ska ju finnas en tjänst också.
Sitter säkert fram till och med april, sen får vi se. Därför söker jag lite jobb då och så, när det dyker upp något av intresse.
 
Och när jag ändå sitter här kan jag klottra ner några rader. Såg ju trots allt att ni är några trogna läsare som fortfarande kikar in här då och då. Kan påminna om att min instagram är mycket aktivare, även om de´n är mycket ytligare och enklare än bloggen. Delar bilder jag gillar, men några djupa känslor hittar man sällan där.
_annawallin_ heter jag, kika in och säg hej!
 
Hur som helst, livet tuffar på. Känner mig trött och sliten som alla andra såhär års, men piggnar till när solen kommer fram.
"På cancerfronten intet nytt" - Inget nytt på cancerfronten alltså. Läkarbesök nu på onsdag och jag känner mig lugn. Kroppen känns bra och jag börjar komma tillrätta igen. Lär känna min kropp på nytt och försöker hålla känslor och tankar under kontroll. Mycket har såklart förändrats på grund av cancern, och det tar tid att känna igen sig själv igen.
Ju mer jag tränar desto mer hittar jag tillbaka till den jag var. Träning är fantastiskt!
 
Åkte långfärdsskridskor på Stordammen i fredags. Det var soligt och fint när jag kom dit. En familj spelade hockey och lekte vid strandkanten, annars var det lugnt.
Jag gav mig ut och isen var helt ok. Lättåkt men man fick vara på sin vakt periodvis. När snön smälte och sedan frös blev det lite ojämt på vissa delar.
Jag tänkte satsa på 1 mil, vilket jag inte åkt än då.
Solen började gå ner bakom trädtopparna och jag åkte varv efter varv på lilla slingan(tror den hade bäst is).
Det var så fint, och tyst. Allt som hördes var skridskornas rytmiska skrapande mot den blanka isen och stavarnas dova duns när jag körde ner spetsarna i isen.
Jag kan inte beskriva känslan mer än att jag njuter av blotta tanken på hur det kändes att fara fram över isen.
 
Det har hänt att Johnnie ibland tittat på mig när jag tränat framför tv:n och sagt: "Hur orkar du!?" eller "Varför utsätter du dig för det där?".
Men för min del är det just denna känsla jag strävar emot. Jag har känt den några gånger förr och kan leva på den länge om så behövs.
 
Jag gav mig efter 1,65 mil, fast ska jag vara ärlig så tvekade jag en minut när jag tog av mig skridskorna. Jag ville inte sluta, men kroppen tyckte att det fick vara bra.
 
 
Nä, nog tjatat om mina skridskor. Nu är det dags för mig att krypa till kojs, för klockan ringer i vanlig ordning 05.15 imorgon..
 
God natt!

Gott Nytt År!

Nu var det verkligen inte igår jag skrev ett inlägg här, och jag har inte ens loggat in på evigheter. När jag skriver nya inlägg vill/behöver jag tid. För ni ska veta att ju djupare jag gräver ner mig i mina inre känslor och klottrar ner det här, desto längre tid tar det. Vissa inlägg har tagit flera timmar att skriva..
 
Jag har helt enkelt inte tagit mig tid till att sitta här vid datorn. Visst, jag kan uppdatera via mobilen, men jag orkar knappt skriva ett sms på den då det är så trixigt. Skulle aldrig orka skriva ett ordentligt inlägg på den. Instagram uppdateras ofta, men där är det bilderna jag vill visa. Oftast är det någon mening eller två med text till, men det är väldigt enkla saker. Det är inte direkt någon idé att gå in djupare i funderingar och tankar där, även om jag ibland varit nära.
 
Hur som helst. Loggar in här och möts av en så fin kommentar som skickades till mig för mer än en månad sedan. Tack fina du, det värmde verkligen att höra att det jag skriver uppskattas. Även om jag kanske borde förstå det eftersom folk går in och läser, så är det alltid roligt att höra. Jag kan förstå att folk följde mig när jag var sjuk, men det är roligt att vissa hänger med fortfarande. En del har hängt med sedan min "skrivstart" på Lunarstorm för mååånga år sedan.
 
I kommentaren jag fick stod det följande:
 
Hejsan!!!
Jag skriver sällan men ditt skrivande är verken tomt eller meningslöst!! Du är viktig och att du bara orkar kliva upp och gå till jobbet är värt att skriva..
Vad har du gjort för 5 saker du är stolt över, just denna dagen???
Vad för 5 saker är du tacksam över, just denna dagen??
Det skriver jag varje dag men på papper. Det skulle vara intressant att veta om du vill skriva det..

Puss och kram "Du är en värdefull kvinna!!"
 
Okej, jag gör ett försök att komma på 5 saker jag är stolt över att ha gjort idag:
 
1) Skrivit en jobbansökan
2) Tagit en fin bild som jag blev väldigt nöjd med.
3) Haft en lugn dag, utan att ha känt alltför stor press att jag måste få något gjort.
4) Lagat mat, trots att jag inte hade någon lust..
5) Unnade mig choklad, utan att tänka på hur onyttigt det är. Man måste unna sig!
 
Tacksam över:
Oj, detta var svårt.. Jag är tacksam över så mycket, men allt blir som en klump istället för 5 specifika saker.
Jag är tacksam över att, i det stora hela, vara frisk.
Jag är tacksam över att ha underbara människor omkring mig i form av familj, vänner, arbetskamrater m.m.
Jag är tacksam över Johnnie och Ludde.
Jag är tacksam över att kunna njuta av varje dag på ett sätt jag aldrig gjort innan cancern.
Jag är tacksam över att kunna känna denna ständiga tacksamhet över att få leva och andas.
 
 
 
 
Jag tror att ni förstår, det är svårt att urskilja något när jag är tacksam för så mycket.
 
Jag har som sagt skrivit en jobbansökan idag och jag tycker att det är riktigt roligt.
Som ni nog vet så är jag inte fast anställd åt Svenska Kyrkan i nuläget utan det är bara ett vikariat. Jag trivs, men eftersom framtiden är aningen osäker så söker jag självklart andra jobb.
Jag har inte känt någon press utan när det dykt upp ett lämpligt jobb så har jag sökt. Annat hade det varit om jag var arbetslös, då hade jag sökt mycket mer. Kan man jobba, så ska man.
 
Hittills så har jag inte fått napp, men det kommer alltid nya jobb.
Jag har ovanan att inte riktigt kunna se mig som en duktig, kunnig och bra anställd, fast att jag egentligen borde det. Jag har så höga krav på mig själv och tycker att jag inte är speciellt bra på något här i livet.
Men när jag sätter mig och skriver det Personliga brevet till en jobbansökan, då kommer jag på andra tankar.
Helt plötsligt kan jag lyfta fram massor av goda egenskaper jag har. Jag är glad och positiv, jobbar gärna självständigt men funkar även bra i grupp, jag gör mitt bästa och är inte rädd att ta i..osv.
Jag är väldigt nöjd med mina personliga brev(Skräddarsyr dom självklart efter jobbet jag söker) och tycker att dom speglar mig bra, utan att jag ljuger.
 
Nu är jag klar med min ena jobbansökan, och inom kort ska jag fixa den andra. Känns så spännande, samtidigt som jag inte vill hoppas för mycket.
 
Snart är 2016 slut, och jag är väldigt nyfiken på vad nästa år har att erbjuda. Nytt jobb kanske?
Någon dag kanske jag sätter mig och sammanfattar 2016 här i ett inlägg, det brukar vara roligt. Sen om det hänt så mycket det är frågan, men något kan jag nog skriva om. Lite bilder finns det i alla fall.
 
Om detta blir mitt sista inlägg detta år, vill jag önska er besökare ett riktigt Gott Nytt År!
 
Vår får troligtvis ett lugnt nyår. Vi är förkylda och ja, dom flesta tycks vara sjuka nu. Det blir nog en mysig kväll med familjen skulle jag tro.
 
Ha det bra och ta hand om er!
 
 
 
 
 

En uppdatering

Idag fick jag en sån stark lust att uppdatera bloggen, så jag satte mig här vid datorn. Exakt vad jag ska skriva vet jag inte, vi får väl se vart det bär.
 
Ännu en arbetsvecka har nått sitt slut. En av dom värsta på länge faktiskt. Jag har varit fruktansvärt trött, sliten och omotiverad. Vet inte varför, vädret? Den luriga förkylningen som pyr i kroppen? Slarv med östrogenintaget?
Eller helt enkelt en kombination av dessa faktorer.
Veckan har gått fruktansvärt trögt på grund av detta. Allt har tagit längre tid och inget har känts roligt. Ena stunden har jag haft sprängande huvudvärk och andra stunden vill man bara sätta sig någonstans och gråta en skvätt.
Jag har tvivlat på mig själv och känt att jag inte gör ett bra jobb, och jag har tvivlat på mig själv som vän, mor och sambo.
Arbetsveckan blev dock bättre mot slutet och en lyckad arbetsuppgift blev vändningen. Jag fick tillbaka lite av tron på mig själv och kände att jag gjort ett bra jobb. Små saker kan göra stor skillnad.
 
Känns dock bra att helgen är här. Dags att hämta kraft och så att man kan vara på topp när alarmet ringer på måndag morgon.
 
Tänkte försöka ge mig på fårklippningen nu under helgen. Mina föräldrar har ett litet gäng på ca 15 vuxna tackor som jag brukar klippa vår och höst. Emellanåt har jag fått hjälp av min mor och bror, men oftast sköter jag det själv till tonerna av bra musik.
 
Jag har blivit väldigt dålig på att uppdatera bloggen, vilket ni säkert har märkt. Min instagram uppdateras mycket oftare, för det är så enkelt att kasta ut någon bild med enbart någon mening till.
När jag uppdaterar bloggen vill jag helst ha något speciellt att skriva, men det händer inte så mycket just nu. Så då blir det såna här enkla texter.
Ribban lades rätt högt under cancerperioden. Då hade jag något viktigt att skriva, både för er som undrade hur det gick och för mig som behövde ösa ur mig allt som fanns i huvudet. Allt jag skriver nu känns så tomt och meningslöst i jämförelse.
 
Men gillar ni bilder får ni gärna följa min instagram för lite mer regelbundna uppdateringar.
anna__wallin
 
Smakprov på vad ni hittar på mitt instagramkonto:
 
 
 
 
 
 
Nu ska jag ta en liten kvällsmacka och sen är det dags att krypa till kojs.

Att få vara frisk och stark

Häromdagen ringde mobilen och det var ett nummer jag inte kände igen. Vanligtvis är jag tveksam till att svara på dessa samtal eftersom det oftast är försäljare, men denna gång valde jag att svara.
Tur det för det visade sig vara min läkare. När dom ringer från sjukhuset brukar det alltid vara från dolt nr, men han missade nog detta denna gång.
 
Röntgenplåtarna såg bra ut. Inga tecken på tumörer eller liknande. Han frågade mig hur jag mådde och hur det varit med besvären sen vi sist sågs. Som ni kanske minns så hade jag problem med ryggen på ett oroande vis för en tid sedan.
Jag förklarade att allt varit bra och att jag kunnat jobba, träna m.m. utan problem.
 
Han var nöjd över det svaret och jag var självklart välkommen att höra av mig igen om mer problem dök upp. Sedan avslutade vi samtalet.
 
Skönt att höra att allt är bra på insidan. Det har känts bra senaste tiden men man kan fortfarande hamna i stunder då man undrar och känner efter. Det är som reklamen om cancer berättar: Vart än cancen har suttit så hamnar den i huvudet tillslut. Man funderar, oroar sig och deppar ihop en stund ibland. Oftast är det bra, men ibland är det tungt. Det har gått snart 4 år sedan cancern, men trots det är den emellanåt så nära att den skrämmer mig till tårar.
 
Men när allt känns bra, vilket är oftast, då är allt otroligt bra. Jag mår så mycket bättre än tidigare och kan njuta av livet på ett sätt jag tidigare bara upplevt ett fåtal gånger.
Jag är så otroligt levnadsglad nu jämfört med tidigare. Kanske andra inte märker skillnad, men jag gör. Det krävs så lite för att jag ska nå den där totala lyckokänslan inombords.
Men det är klart, har man varit på botten är väl allt ovanför vattenytan underbart?
 
Jat tittade på "I huvudet på Gunde Svan" häromdagen. Det är ett av mina absoluta favoritprogram då jag älskar både sport och Gunde. Dessutom tycker jag att programmet lyfter fram idrottare på ett väldigt fint och respektfullt sätt.
Nu senast var det enduroåkaren Anders Eriksson, en för mig nästan helt okänd människa. Men han var helt underbar och en så fin människa, så jag var helt tagen när programmet slutat.
På en träning råkade han ut för en svår olycka och hade turen att överleva. När han sedan skulle förklara för Gunde vad sporten betydde för honom och hur gärna han ville sätta sig på cykeln igen, brast han ut i tårar. Gunde är även han en känslig människa så han började också gråta.
Och jag då, jag som gråter åt allt, kunde inte stoppa floden av tårar. Jag kände så igen känslan när han berättade.
Jag hade samma typ av känslor och målbilder när jag låg på sjukhus. Ni kanske minns när jag hade infektionen i magen och låg på sjukhus en period. Det var otroligt tufft för mig psykiskt och när allt var som värst slöt jag ögonen och såg mig själv på en helt annan plats.
Jag föreställde mig att jag åkte skidor ute en klar, kall vinterkväll. Och när jag åkt en bit stannade jag till och såg upp mot månen som lös upp den snötäckta marken och alla stjärnor som glittrade.
Jag tänkte på det där om och om igen. Känslan av att vara frisk och stark. Känslan av att leva i nuet och kunna njuta av varje sekund.
Tiden gick. Ärret på magen där läkarna gått in för att fixa infektionen läkte och en vacker vinterkväll stod jag där. På ett par skidor och tittade upp mot stjärnorna. Det var rent utsagt magiskt att få uppleva den där "målbilden".
 
Jag har, precis som Anders Eriksson, sökt en känsla från när man var frisk och stark. Och det är just detta jag sökt, att vara frisk och stark. Jag är fortfarande inte riktigt där än, men jag närmar mig sakta men säkert.
 
 
 
 
 
 

Målning och chilitjuvar

Idag har jag målat på huset hela dagen lång. Jag har farit upp och ner på stegar, stått på knä, krypit över ett tveksamt bodtak och suttit uppe på själva hustaket. Ibland känns det som om jag nästan slog knut på mig själv.
Johnnie har skött mycket av pysslandet runt omkring, så jag har kunnat måla på för kung och fosterland. Ludde har skött sig utmärkt och Johnnies pappa var här och målade ett gäng fönsterfoder.
 
Nu är jag helt slut och mina handleder är glada över att det äntligen är dags att vila. Det är inte mycket kvar att måla på huset nu, så vi börjar se ljuset i tunneln.
Jag gillar att måla, framförallt nu när det blir sån skillnad. Johnnie berättade att en person stannat ute på vägen och frågat om huset var nybyggt. Måste vara ett gott betyg för oss som jobbat med huset!
Men även om jag gillar att måla så känner jag mig lite stressad. Jag vill ha huset klart i år, och vintern närmar sig med stormsteg.
Hade vi även hunnit med lillstugan och gräsmattan, då hade jag varit mer än nöjd. Lillstugan ska målas och gräsmattan fixas. Lite pyssel, men sätter man igång så tar det inte så värst lång tid. I vår familj är det startsträckan som är lite väl lång emellanåt.
 
Min köksträdgård vill jag gärna sätta igång med också, så att jag kan börja odla mer än bara i växthuset nästa år. Ni hör, vi har massor att göra och kommer troligtvis bara hinna med hälften. Om vi har tur.
 
På tal om mitt växthus: Det har skett en vandalisering/stöld här hemma. Någon har smugit sig in i växthuset nattetid och rensat en chilibuske på alla dess frukter. Och inte nog med det, tjuven har även varit så fräck att denne kalasat på stöldgodset i växthuset. På självaste brottsplatsen!
Jag blev paff och Ludde skrek rakt ut när vi gjorde upptäckten. Vem kan ha en sån stålmage att man kan kalasa på en hel hög chilifrukter? Inte jag i alla fall.
Började forska lite på internet, och det lutar mot att det är en fågel. Fåglar kan tydligen inte känna hettan i chilifrukter på samma vis som oss andra.
Har tänkt ha växthuset stängt i fortsättningen för att undvika fler stölder, men glömde i natt. Imorse hade rackaren snott ännu mer.
Sicken buse!(och idol, för skulle jag äta den mängden hade jag trott att jag skulle dö)
 
 

Livet på landet

Idag har vi spenderat större delen av dagen ute på föräldrarnas gård.
Först sorterade vi upp koflocken i två grupper, vilket gick ovanligt smidigt. Jag och pappa skötte själva arbetet medans Ludde och mamma var åskådare/grindvakter.
Sedan har vi mest lekt och pysslat i trädgårdslandet. Dagen har varit sådär lugn och skön som en ledig dag ska vara.
 
Ludde klappar jättepumpan. Ska odla mer pumpor nästa år, det är ju så fruktansvärt roligt!
 
Hade bara en prydnadspumpeplanta i år, men den har massor av små knottriga pumpor på sig.
 
Mitt växthus är proppfullt med röda tomater just nu, och fler blir det!
 
Ludde skördar tomater endast klädd i t-tröja, kalsonger och gummistövlar.
 
Nyskördad morot.
 
"Hääääääästarnaaaaa!!!!" ropar Ludde bestämt när vi kliver in i hagen för att bjuda på några kasserade morötter.
 
Nä, dags för middag. Idag blir det lax och (hör och häpna) egenodlad potatis. Gott!

Stora killen

Dagarna rullar på. Redan september! Vart tog augusti vägen?
 
Jag har gått och blivit lite förkyld, så jag sov rätt oroligt i natt. Jobbade idag men kommer vara ledig både tisdag och onsdag(Jobbar som sagt 50% för tillfället) och det är nog bra så att jag får vila lite extra.
Det är full fart på Ludde som vanligt och i helgen har vi varit på lite olika ställen. I fredags åt vi ute på restaurang och Ludde skötte sig över förväntan. När vi väntade på bord stod han som ett ljus trots att det dröjde, och vid bordet åt han snällt.
I lördags åkte vi hem till min vän Heidi, och där var han däremot stökig. Annars brukar han sköta sig rätt bra när vi är borta, men inte denna gång. Egentligen borde jag nog sagt åt honom på skarpen ordentligt, men jag är lite feg när man är borta på middag sådär. Skärpning Anna!
 
Sen igår var vi hem till min bror en sväng så att Ludde skulle få leka med sin kusin Arvid. Om lekte jättefint tillsammans och det gick jättebra. Dom är så fina tillsammans! Ludde är för det mesta den som är framåt och energisk medans Arvid knallar efter och deltar i leken på sitt egna, lugna vis.
Jag tror att dom grabbarna kompletterar varandra väldigt bra.
 
Nu är grabben nästan helt blöjfri dessutom. Träningen skulle ha påbörjats för längesen, men av olika anledningar har det dröjt. Vet att jag började potträna förra året riktigt ordentligt med siktet inställt på att han skulle sluta med blöjan, men strax efter fick jag den där infektionen i buken och då blev det avbrutet. Johnnie hade fullt upp med jobb, Ludde och mig så inte heller han kunde jobba vidare på det just då.
Men nu under min andra semester(hade uppdelat i två) var det dags. Första dagarna blev det några olyckor, såklart, men sen har det gått oväntat bra.
Fortfarande händer det någon enstaka olycka och han har blöja på natten, men det går framåt!
 
Liten börjar bli stor! (Och lika glad nu som då!)
 
 
 
 
 

Jobb, målarfärg och chiligryta

Jag minns inte om jag nämnt det här, men jag kommer jobba kvar åt Svenska Kyrkan fram till nyår. Blir dock inte heltid då detta vikariat är ett hopplock. En person är sjukskriven och andra har gått ner i tid, så det blev några timmar här och där.
Helst vill jag ha en heltidstjänst då jag trivs bra med det, men jag hade redan innan bestämt mig för att tacka ja till deltid om det erbjöds. Detta jobb ligger väldigt nära och tiderna funkar bra med Luddes dagistider, plus att jag trivs väldigt bra med arbetskamraterna.
Att jobba lite mindre kanske inte är det bästa för plånboken, men jag lever hellre lite snålare och prioriterar bort lite resor och liknande, för att istället tillbringa mer tid hemma med min familj.
Ludde växer så det knakar och jag vill väldigt gärna tillbringa så mycket tid som möjligt med honom nu när han är liten(och vill umgås med mig!)
 
Nu har jag precis börjat jobba på nya vikariatet och det innebär att jag endast jobbar 50%. I oktober går jag dock upp på 85%.
Känner mig som en skolkare nu när jag är hemma en vardag. Får nästan dåligt samvete, fast att jag inte ska jobba mer nu under denna perod. Känns väldigt konstigt.
 
Dagen började med att Ludde vaknade lite väl tidigt. 05.45.
Vi klev upp och jag småpysslade lite medans Ludde lekte. Vid 9 drog vi på oss ytterkläder och stack ut i blåbärsskogen för att samla på oss några liter.
Vi är överrens om upplägget: Jag plockar i min hink och Ludde i sin mun. Det går inte att ta miste om vad vi gjort när vi kommer hem.
 
Ett par timmar senare, med 3-4 liter blåbär och en borttappad burk(Ludde har lite svårt för att komma ihåg vart han ställer sin bärburk) kom vi hem igen.
Lunch och sen vila. Somnade bredvid Ludde i min och Johnnies säng och sov några timmar. Planen var att jag skulle ut och måla lite på huset medans Ludde sov, men dom planerna sprack. När jag vaknade hade dessutom regnet börjat falla.
 
Började med maten när jag nyvaket kravlat mig upp ur sängen. Det bästa med chiligryta är att den sköter sig själv i några timmar, så jag kunde pyssla med annat under tiden. Städa lite, sortera tvätt och titta på OS.
Slukar det mesta OS har att erbjuda. Det är det som är det bästa med OS, att man ser så mycket sport som annars inte visas på dom "vanligare" kanalerna.
Verkar dock vara rätt ensam om att kolla mycket på OS i min bekantskapskrets. Vill jag diskutera tävlingarna får jag åka hem till min far och prata med honom om Bolts överlägsenhet, Kallurs väg tillbaka till tävlandet och fotbollsdamernas skräll. Måste skaffa mer sportintresserade vänner! (Inte byta ut befintliga, bara skaffa några till)
 
Har under detta OS verkligen fått upp ögonen för gymnastik. Har suttit och tittat på en hel del av damernas gymnastik och jag skojar inte när jag skriver att jag suttit med öppen mun och vidöppna ögon. Vilka volter dom kan göra! Helt fantastiskt!
 
Nu på eftermiddagen/kvällen har jag och Ludde haft myskväll medans Johnnie jobbat. Vi åt en jättegod middag i form av chiligryta gjord på chili, lök och kött från min trädgård/föräldrarnas gård. Åt även vår egna gurka till. Vi äter gurka och tomat dagligen just nu, hela växthuset är fullt!
Skivad baguette penslad med smält smör blandat med pressad vitlök. Uppepå lite riven ost. In i ugnen några minuter. Supergott.
Som efterrätt åt vi glass och dagsfärska blåbär. Sen låg vi och jäste på soffan samtidigt som vi kollade på Sommar med Ernst.
Jag hade tänkt träna ikväll, men jag är proppmätt fortfarande trots att klockan närmar sig 23. Satsar på att träna imorgon istället.
Jag har legat lite lågt med styrketräning efter senaste gången jag fick ryggont. Är lite rädd att det hör ihop och har inte velat riskera att jag kommer till jobbet med öm rygg. Men igår körde jag på eftersom jag är ledig idag och imorgon.
Har känts bra i ryggen idag, lite trött bara men ingen fara.
 
Läkaren ringde någon dag efter läkarbesöket och förklarade att blodproverna såg bra ut och att det med största sannolikhet inte är någon fara. Remiss är skickad till röntgen och vi får se när kallelsen kommer.
"Jaag ar innte oorolig" sa han i slutet av samtalet med sin djupa, ryska(eller liknande) dialekt.
 
Ommålning av huset pågår. Framsidan är så gott som klar och om vädret kan hålla sig fint kommer jag köra på och måla tills händerna trillar av. Vill verkligen bli klar innan kylan kommer.
Bilden visar den nästan färdiga framsidan, och nej, pelarna ska inte vara vita. Folk verkar tro att det är meningen men det är bara grundfärg. Nu är dom målade en sväng med grönt och en eller två lager till ska på.
Fint va? Jag är supernöjd, vilken skillnad från tidigare!
 

Sommar

Dagarna rusar förbi och vi har redan kommit fram till juli. Jag jobbar på som tänkt och hälsan är på min sida.
Ni kanske minns att jag hade en period då jag var väldigt trött och sliten jämt? Så pass trött att jag ofta sov en stund mitt på dagen när jag jobbat klart.
Nu känner jag inte alls av det längre utan energin är tillbaka. Varje fysisk anstängning ser jag träning och jag känner att kroppen blir starkare och starkare för varje dag.
 
Det är som vanligt, samma sak varje år. Jag vill hinna så mycket under sommaren men tiden blåser förbi mig i 130km/h. Känner mig dock inte lika stressad som tidigare. Försöker stanna upp och njuta av livet, leka med Ludde och, när jag har tid och lust, beta av punkterna jag vill hinna under sommaren.
Det mesta av min tid går åt på Ludde, hästarna, grönsakslandet, växthuset och målning av vårat boningshus. Det är därför jag sällan är in här och skriver något. Jag är en kass bloggare om man ser till mängden inlägg, men ibland så får jag lite tid över och kan klottra ner något.
Jag kommer snart visa lite mer från semestern, men det får bli framöver för nu ska jag avrunda och krypa till kojs.
 
God natt!
 
 

Hög på livet!

Första dagen på min lilla semester kunde väl inte starta så mycket bättre. Det har varit kanonväder och jag har gått klädd i kortbyxor och bikiniöverdel större delen av dagen.
 
Jag har pysslat med lite allt möjligt, så jag har inte legat på latsidan. Semester för mig är en period då man ser till att göra allt det där man inte hinner annars och varva det med att vara livsnjutare.
 
Nu på kvällen pysslade jag och Ludde med odlingarna här hemma. Eftersom inte trädgården är klar har jag inte haft någon plan för odlingen i år. Allt blir tillfälliga lösningar. Förutom växthuset då, den ska stå där den står tills jag har lust, tid och råd att skaffa något större.
 
 
Men jag hade tomatplantor kvar som jag ville få ner i jorden, så jag ordnade med pallkragar utanför växthuset. Tanken är att jag ska bygga en odlingslåda som går runt hela växthuset förutom framför dörren. Men som sagt, jag vill vänta tills trädgården är mer i ordning. I höst hoppas jag att det mesta ska stå klart. (Hoppas kan man ju alltid..)
 
Ludde var med hela tiden och grävde, la ut jord, planterade och vattnade. En pallkrage åt tomatplantorna och västeråsgurkor och en åt blandade blommor.
I växthuset har det tagit sig fint och dom första tomaterna har börjat växa. Snart har jag hemmaodlade tomater att äta till maten.
 
När vi kände oss nöjda med planteringen hängde jag upp tvättade kläder utomhus. Stod där och njöt av dom svala vindarna, fågelkvittret och Luddes envisa försök att hänga upp sin tröja med hjälp av klädnypor.
Efteråt började jag jaga honom(På skoj) då han inte ville ha sin solhatt på huvudet,. Ludde skrek av skratt och jag kunde inte annat än ryckas med i det.
Efter några varv fram och tillbaka på gräsmattan kunde inte vovven hålla sig längre utan kom som ett skott för att delta i leken. Det härliga med vår hund Viggo är att han är så snäll mot Ludde. När jag kommer och tar aport-pinnen från honom kan han morra lite på skoj, och ofta utmana mig i dragkamp. Men han morrar och håller aldrig fast i pinnen när Ludde kommer, utan släpper snällt. Den hunden kan man lita på.
När vi lekt oss trötta gick vi in. Det var hög tid för Ludde att sova.
 
Det är såna här kvällar jag vill minnas och plocka fram när livet känns svårt. Härliga sommarkvällar när allt bara känns underbart.
 
 

Dom små stegen framåt

Tiden går fort och jag har så fullt upp att jag inte hinner sitta här och skriva inlägg speciellt ofta. Även tv:n får prioriteras bort för det mesta.
Istället tränar jag, pysslar om mina plantor, jobbar i trädgården, målar på huset, städar, sköter om hästarna m.m.
 
På fredag är det dags för läkarbesök. Nu är jag flyttad till kvinnokliniken istället för onkologen för att lämna plats åt nya  cancersjuka patienter. Kvinnokliniken och onkologen samarbetar väldigt bra, så jag känner mig trygg trots att jag får byta ställe. Läkaren jag ska träffa är mannen som opererade mig nu i somras, alltså ingen okänd.
Känns ju alltid lite bättre när man träffar läkare och sköterskor som är insatta i mitt fall.
 
Blir ett enkelt läkarbesök eftersom allt rullar på bra nu. Blir lätt trött fortfarande, men jag anser att det sakta men säkert går åt rätt håll.
Den senaste veckan har varit lite jobbig fysiskt. Antingen är det helt enkelt så att temperaturen ute växlar så mycket att kroppen har svårt att reglera, eller så är det obalans med östrogenet.
Först börjar jag svettas ordentligt, men strax efter att tröjan åkt av fryser jag så pass att den måste dras på igen. Precis så har jag det om jag inte sköter mina östrogenplåster ordentligt. Plåstren byts 2 gånger i veckan och ger mig den dos jag behöver för att slippa dom klimakteriebesvär jag annars får nu när äggstockarna är borta.
 
Men som sagt, i det stora hela är allt bra. Det går framåt och jag hoppas verkligen att denna sommar blir problemfri när det kommer till min och min familjs hälsa. Vi behöver komma iväg lite och bara vara en familj.
Förra sommaren kom vi aldrig iväg på någon semester, vi hann helt enkelt inte. När jag väl piggnat till efter sommarens bravader ville jag bara komma igång och jobba. Jag värdesätter vardagen och dess "ekorrhjul" så mycket mer efter allt elände.
Som sjuk vill man inget hellre än bara få återgå till vardagen och dess "tråkiga" sysslor.
 
Sen har vi alla små steg man tar framåt. Som häromdagen då jag satte i ytterligare ett av mina örhängen. Från början hade jag 5 ringar i öronen, men alla dessa togs ur när jag blev sjuk(kan inte röntgas med örhängen).
Tiden gick och jag såg ingen mening att sätta i dom förrän det var över.
När det värsta väl var över blev det aldrig av att jag satte i dom igen. Det är ju inte det första man siktar in sig på liksom.
Dom började växa igen något så jag har fått trixa lite för att öppna upp hålen igen. Nu är 4 ringar i och den 5:e ska i inom kort. Ville vänja hål nr 4 innan nästa ska i då det blir lite ömt. Sover alltid på sida så jag vill ha en oöm sida att ligga på.
Men jag blir lite fånigt glad när jag tar ett sånt där litet steg framåt. Ytterligare lite närmare målet, dvs att återgå till den jag en gång var. Återgå så mycket jag kan alltså, inget blir ju som förr igen.
 
Och sen har vi håret. Varje gång jag ser hästsvansen eller flätan skymta i spegelbilden blir jag så glad. Som jag saknade mitt hår! Det var ju inte jag som tittade tillbaka när jag såg mig i spegeln.
Vilken lycka det var när jag åter igen kunde sätta upp håret i en hästsvans!
 
Jag har väldigt tunt och "fint" hår, väldigt nordiskt med andra ord. Men det gör inget, det är helt klart bättre än inget hår alls. Nu börjar det dock bli risigt igen, dags att besöka min frisör!
 
 
Träningen går också framåt. Jag orkar allt mer och knäna håller för allt mer belastning. Jag längtar tills jag åter igen kan ge mig ut på lååånga löprundor under varma sommarkvällar.
 

Minnen

Våren är verkligen som bäst nu!
Vitsippor överallt, fågelkvitter och långa ljusa dagar. Jag vill hinna så mycket men i slutändan hinner jag nästan ingenting. Tror dom flesta känner igen sig i det.
 
Jag slits mellan att vara lycklig över vårens intåg och minnen från "canceråret". Jag försöker att hålla minnena borta men helt plötsligt ploppar dom upp i mitt huvud. Jag ser mig själv sakta gå mellan avdelningen där Ludde låg och avdelningen där jag fick min behandling. Oerhört sliten och trött. Det var då jag kom utanför sjukhusets dörrar, för annars låg jag mest bara inomhus och vilade.
Vårens ljud och dofter påminner mig om just dessa promenader. Jag påminns om oron, ängslan och uppgivenheten jag kände.
Självklart känns det väldigt jobbigt emellanåt, men samtidigt får detta mig att allt oftare stanna upp och bara vara en kort stund.
Lyssna på fåglarna, känna vinden mot ansiktet, dofterna.. Allt det där man tar för givet annars.
 
Jag och Ludde tog en promenad i skogen häromdagen. Han sprang omkring och lekte, plockade blommor och undersökte naturen. Han är så levnadsglad, vår lille kille.
Tänk att något så glatt och fint kan komma ur ett sådant elände.
 
Ludde testar fjärrkontrollen till kameran:
 

Våren 2016

Tråkigt väder idag. Regn och snöslask.
 
Vi klev upp ungefär 7.30, så lite sovmorgon blev det. Det behövdes verkligen för min del, för jag har lite svårt att sova tillräckligt mycket i veckorna. Själva sovandet går bra, men att komma i säng i tid är svårare. Jag är en kvällsmänniska och får alltid lust att göra så mycket under kvällarna.
 
Den här veckan har varit min första som "heltidare" på länge. Mitt vikariat är på 75%. 100% på sommarhalvåret och 50% på vintern. Allt strul i somras med min hälsa gjorde dessutom att det inte blev mycket heltidsjobb för mig.
Att jobba heltid är väldigt roligt och jag trivs absolut med det. Jag tycker nämligen att det är svårt att ha koll på vad som händer på jobbet när man bara jobbar halvtid.
Sen är det klart att det är otroligt bekvämt att jobba halvtid. Man blir fruktansvärt bortskämd..
 
 
 
Varje dag efter jobbet denna vecka har jag varit fruktansvärt trött. Tidigare har jag haft tid att "ladda batterierna" mellan jobbpassen, men nu har jag inte haft tid för det.
Jag kommer förhoppningsvis in i heltidsjobbandet snabbt. Tills dess får jag själv och omgivningen stå ut med att jag är såsig i skallen om eftermiddagarna.
 
Just nu är jag lite förkyld så träningen får mer eller mindre utebli. Nu när våren varit så fin har jag varit fruktansvärt sugen på att jogga låååånga turer på sköna skogsstigar bland fågelkvitter och blåsippor. Tyvärr orkar inte mitt knä det än så jag får nöja mig med att cykla.
Då kan ju även Ludde följa med, så det är en klar fördel att ta sig fram på cykel. Han har dessutom blivit lite av en pt åt mig, för i tunga uppförsbackar peppar han och ropar "Hejhå Hejhå!"
 
Jaha, vad har jag mer att skriva?
Sommaren är delvis planerad. I juni kommer jag vara ledig i 2 veckor och förhoppningsvis åker vi på semester då. Dessutom så har jag precis skrivit på papper om jobb i sommar. Blir kvar som kyrkvaktmästare fram tills vecka 30, så det är skönt att ha dom veckorna säkrade.
Vad händer sen? Den som lever får se!
 
 
 
Förövrigt så är det lite tufft i min skalle just nu. Våren har alltid varit en underbar årstid för mig, men i år har den lockat fram jobbiga minnen från 2013 då jag hade cancer.
Har inga minnen av att det varit såhär 2014 och 2015, men i år är det lite tufft.
Som ni säkert har koll på så blev jag sjuk i början på året och det var i just mars- maj som det var som jobbigast. Tuff behandling och kejsarsnitt.
Ludde blir 3 år snart. Tiden går! Tack och lov verkar han ha klarat sig bra och är som alla andra barn i hans ålder.
 
 

Födelsedag!

Idag fyller jag 28 år.
 
Varje födelsedagsmorgon vaknar jag upp med den där barnsligt förtjusta känslan inombords. Idag är det MIN dag!
 
Det brukar ju inte hända speciellt mycket på mina födelsedagar, men att folk tar sig tid att höra av sig och gratta värmer lika mycket varje år. Så tack till alla er som grattat, ni är många! Telefonen har ringt och plingat till hela dagen, och på facebook hade folk grattat en hel del såg jag nu.
 
När jag kom till jobbet fick jag fika och paket av arbetskamraterna. Jag hade verkligen inte förväntat mig något, så jag blev faktiskt chockad när jag fick paketet i händerna.
Jag har tidigare berättat för mina arbetskamrater att jag vill bo på en gård i framtiden, och vad får jag då?
Jo, detta:
 
 
Erik pekar på gården i bakgrunden och förklarar att där har jag min gård. Jag blev jätteglad för jag gillade verkligen deras sätt att tänka. Presenten var både personlig och användbar, för vem tror ni hoppade upp och ner av lycka när jag kom hem?
Ludde har lekt hela kvällen med legot. Han försökte dock mörda kon vid ett tillfälle..
 
Av Johnnie har jag fått ett presentkort på traktens bygghandel(inte jätteromantiskt men mycket mer användbart än blommor) och av svärfar o Karin fick jag kryddörter. Kryddörter jag inte har i min odling än, perfekt!
 
För 28 år sedan gick vattnet för mamma under mjölkningen. Men mamma och pappa var vid det laget redan föräldrar till två söner så dom hade lite erfarenhet av det där med födslar. Plus att dom ständigt var barnmorskor åt kor som skulle kalva, så dom hade koll på händelseförloppet.
Någon sa en gång till mig att bönder var lite speciella att förlösa. Dom är så duktiga och vana vid kalvningar att dom direkt känner/märker om något inte står rätt till under sin egna förlossning.
Hur som helst, dom gjorde klart ladugården, ringde en avbytare och åkte sen till BB. Pappa somnade så barnmorskorna fick väcka honom när det var dags.
När jag sedan "ploppat ut" var dom kvar på sjukhuset några dagar(var lite annat då när det fanns plats på BB och man inte fick stressa därifrån på grund av platsbrist).
Väl hemma fick man rätt omgående följa med ut i ladugården. Och sen kan man väl säga att jag mer eller mindre blev kvar eftersom intresset för djuren växte med åren och ingen doft känns så hemtrevlig som doften av ko!
 
 
Nu ska jag krypa till kojs, nöjd med min 28:e födelsedag.
 
Svärfars kommentar:
-Du blir 26 va?
-Nej, 28!
-Jaha! Ja, du börjar bli vuxen du med!
 
(Jag blir nog inte mer vuxen än såhär..)
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0