Anna - Life is easy if you wear a smile!

Hej! 

Här kommer ett litet kort livstecken från mig.

 

Operationen gick bra och läkarna är nöjda. Fick komma hem i tisdags och kan i nuläget inte göra annat än vila. Dötrist men nödvändigt.

 

Just nu ligger jag här i sängen och lyssnar på grabbarnas djupa andetag. Jag vaknar vid 7 på mornarna medans dom andra trynar fram till 9. Orättvist, hade gärna sovit både dag och natt nu när jag ändå inte kan göra något.

 

Vad ska jag skriva mer? Känner mig som en uppsprättad plåtburk. Har ett långt, lodrätt snitt över buken. Hoppas läkningen går fort så att jag snart kan leka med Ludde igen. 

 

Återkommer när jag orkar och kan. 

Hemma och samlar kraft inför operationen. Efter röntgenundersökningen idag hämtade Johnnie mig vid sjukhuset och sen åkte vi hem. Dock hade jag inte fått frukost eftersom man måste fasta inför röntgen, så magen sparkade bakut när jag åt kexen jag fick av personalen efter undersökningen.

Detta resulterade i att jag spydde nästan hela vägen hem. Som tur är har jag alltid en spypåse i handen eftersom jag vet hur snabbt illamåendet kan komma, så bilen är oskadd.

Tyckte dock väldigt synd om Johnnie, för jag vet själv hur jobbigt det är att lyssna på människor som spyr. Men han har förståelse och är inte speciellt kinkig, så det gick bra.

 

Väl hemma har jag bara ätit, tittat på tv och sovit. Magen börjar åter igen vänja sig vid mat så jag börjar piggna till. Alla dessa tabletter gör magen väldigt lynnig och äter jag inte ordentligt kommer spyorna som ett brev på posten. Jobbigt att spy när magen är tom bara..

 

Vägde mig på måndag morgon innan vi åkte till sjukhuset. 54,5 kg. Brukar normalt väga 60-62kg så vikten har verkligen rasat. Många tjejer skulle jubla, men jag behöver inte tappa kilon så jag försöker att äta så mycket jag bara kan. Ser ut som ett benrangel när jag ser mig i spegeln. Saknar min friska, hälsosamma kropp nu när jag känner mig så svag och orkeslös.

 

Undersökningen av tarmarna i måndags gick bra. Dom ville kontrollera att mina strålskador i tarmarna inte var orsaken till min infektion. Läkaren sa att det syntes tydligt att jag fått strålning, men trodde inte att infektionen hade med tarmarna att göra. Skönt. Då är det troligtvis äggstocken ändå. Röntgenundersökningen jag var på idag ska förhoppningsvis bekräfta det.

 

Eftersom jag kommit igång med ätandet någorlunda nu i veckan känner jag mig mycket starkare än tidigare, både fysiskt och psykiskt. Jag börjar känna mig redo att ta tjuren vid hornen och vill ha operationen överstökad. Förhoppningsvis börjar allt vända då och gå mot det bättre, men jag vågar inte hoppas för mycket. Mycket kan fortfarande hända.

Skräcken är att dom ska misslyckas med operationen helt.

 

Jag är mest rädd för veckan efter operationen. Vet hur dålig jag var efter kejsarsnittet och dom minnena kommer tillbaka. Det var då Johnnie trodde att han skulle förlora mig eftersom jag var så dålig. Och all smärta.. Hualigen!

Är väldigt rädd för att jag ska må illa och spy, vilket säkert är underbart när man är nyopererad. Smärtan skrämmer mig helt klart mest.

 

Nu har jag inte så mycket mer att skriva. På Torsdag gäller det. Så nu finns det risk att bloggen blir tyst några veckor beroende på hur fort jag repar mig. Skönt att jag fick den här lilla luckan mellan undersökningar och operation att smita hem på i alla fall. Sjukhuset har jag "hängt på" så mycket ändå.

 

Håll tummarna!

 

 Bus på sjukhuset. Sådan mor, sådan son..

Orken är på väg tillbaka, dessvärre blir det kortvarigt eftersom jag under dagen inte kommer få äta något. Imorgon väntar en undersökning och inför den får jag bara dricka "klara drycker". På tisdag ska jag röntgas vilket också innebär fasta, och inför operationen ska jag fasta. Får göra mitt bästa för att få i mig mat dom få stunder jag kan.

 

Vägde mig igår morse, och jag har(inte helt oväntat) tappat ca 4-6kg under min sjukhusvistelse. Inte undra på att man är trött!

 

Ludde är superglad över att ha mig hemma, och jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta över det. En del av mig blir överlycklig, samtidigt som jag känner en sorg över att inte kunna ge tillbaka lika mycket glädje just nu.

Längtar tills detta är över och jag kan busa hejdlöst med min lilla solstråle igen.

Men samtidigt som jag blir sorgsen av att se honom så glad, ger han mig tonvis med energi för varje leende. Låter konstigt att skriva att jag blir sorgsen av att se honom glad, men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag vill ge tillbaka lika mycket glädje som han ger mig, och leka vilt med honom när han bjuder in mig i leken.

Just nu är jag väldigt begränsad, men jag är jätteglad över att Ludde njuter av att ha mig hemma även om jag inte är speciellt rolig för tillfället.

 

Jag känner mig så hjälplös just nu, och har ständigt nära till gråt på grund av det. Men snart är operationen över och jag hoppas verkligen att den blir lyckad. Min skräck är att dom inte är nöjda med ingreppet och att eländet bara fortsätter. Jag vill bara vara frisk, är det för mycket begärt?

 

Som ni förstår så är det tung nu, och det känns som en brant uppförsbacke. Cancer eller inte cancer, detta blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över. En infektion låter milt i jämförelse med cancer, men jag mår bra mycket sämre än jag trodde att jag skulle göra av en infektion.

 

Rekordmånga människor har läst mitt senaste inlägg här på bloggen så det verkar vara många som vill höra hur det går. Dock kommer det bli tyst här under nästa vecka och förmodligen även veckan efter det beroende på hur det går. Men när orken kommer tillbaka lovar jag att skriva ett inlägg.

 

Tack till alla som bryr sig och finns här för oss när vi har det kämpigt. Johnnies föräldrar städade huset inför våran hemkomst och utanför ytterdörren stod en ost-och baconpaj tillsammans med lite godis som några grannar lämnat. Folk skickar hälsningar både genom Johnnie och över internet och min telefon tar dagligen emot sms. Ni anar inte hur mycket det värmer!

 

Nu ska jag "äta" lunch, dvs dricka lite "klar dryck" och lägga mig på soffan och vila lite.

 

Återkommer en annan dag, förhoppningsvis något friskare och piggare.

Jag har egentligen massor att skriva men det får bli ett kort inlägg då kroppen redan börjar bli trött, trots att jag sitter ner.

 

Jag är just nu hemma från sjukhuset över helgen för att samla kraft, äta och sova i min egna säng. Nästa vecka väntar nämligen undersökningar, röntgen och operation.

Dom har hittills inte funnit tecken på att cancern är tillbaka. Men orsaken till min rygg- och buksmärta är en inkapslad infektion i buken. Dom har försökt få ut varet på två sätt utan att lyckas så det är därför jag ska opereras på torsdag för att äntligen bli av med eländet.

 

Dom är osäkra på om det är tarmarna eller äggstocken som orsakat infektionen, så detta ska undersökas i början på kommande vecka så dom vet hur operationen ska gå till.

 

Jag har blivit väldigt rädd för nålar då dom näst intill torterat mig under dom två senaste veckorna. Att jag var så dålig under en vecka att jag varken kunde äta eller dricka gjorde inte saken bättre då jag blev mycket svårare att sticka(ådrorna drar ihop sig av vätskebristen).

Så det är inte bara jag som  njuter av hemmavistelsen just nu, mina blodådror nästan spinner av njutning nu när dom kan slappna av över helgen.

 

Ludde är överlycklig över att ha mig hemma, och har varit som klistrad efter mig sedan jag kom hem. Även husdjuren är nöjda, framförallt Kisse.

Hittills har allt gått bra, inget farligt illamående och smärtan är under kontroll. Längtar tills jag får krypa ner i min egna säng och höra Johnnies andetag.

 

Jag har mått extremt dåligt under mina två veckor på sjukhuset och många tårar har rullat nedför dessa kinder. Tårar orsakade av allt från hemlängtan till rädsla för all smärta och ovisshet. Sköterskorna har varit underbara och suttit långa stunder och lugnat mig med både ord och smekningar.

Varje dag har jag haft besök av familjemedlemmar och nu dom senaste dagarna har dom tagit mig ut i regnet på korta promenader för att få igång kroppen. Att vara inomhus i 1½ vecka tar på psyket ska ni veta.

 

Stort tack till er alla som bryr sig. Det värmer enormt och hjälper mig se lite ljus i tunneln nu när livet känns tungt. Hoppades ju så innerligt att min "sjukhuskvot" var fylld för ett bra tag framöver, men icke.

Johnnie är en klippa som hinner med att sköta Ludde, hemmet och stötta mig samtidigt.

 

Nu måste jag vila. Kommer kanske skriva ett till inlägg innan det bär av in till sjukhuset igen. Om inte: Håll timmarna för att allt går bra för mig.

 

 Under mina lite piggare dagar fick Ludde följa med in till sjukhuset. Härliga lilla solstråle!

Förlåt för den dåliga uppdateringen. Är som många av er redan vet inlagd på sjukhuset på grund av en infektion i buken. 

Har väldigt ont och trots medicinerna blir jag inte bättre. Men nu vet ni i allafall att jag fortfarande lever.

 

Johnnie och ludde var här idag och hälsade på. Saknar dom så mycket. 

 

Berättar mer en annan dag. Tack för alla sms och hälsningar via johnnie och Facebook. Det värmer nu när man är svag och uppgiven.