Hästkillen

På förmiddagen idag jobbade jag i kyrkan och sedan åkte jag hem för att byta om, äta och åka vidare till stallet.
Ludde var lite tjurig när jag kom hem och ville absolut följa med mig till stallet och rida. Vanligtvis är det något han säger för att på något vis övertala mig att han ska få följa med till gården, och i själva verket vill han inte rida utan bara leka.
Men idag var han bestämd, han ville rida. Han fick följa med, tänkte ändå inte göra något mer än mocka stallet, klippa en bagge och gå en sväng med Bullen som varit lite hängig på grund av pälsfällning. Vi är rätt säkra på att han saknar sin kompis Skruttan också, som varit iväg och tränats av en duktig tjej i Västerås. Men snart kommer hon hem, så han får hålla ut några dagar till.
 
Hur som helst, Ludde följde med och höll fast vid sin önskan att få rida. "Ja ja" tänkte jag, van vid att han ändrar sig. Han har aldrig ens velat sitta på en häst. Han tycker att dom är stora och läskiga.
Väl i stallet frågade jag igen. Han ville fortfarande.
På med hjälm och han fick ett grimskaft, sen traskade vi ut i hagen. Hästarna tittade nyfiket när vi kom gående, sen stegade dom fram och hälsade på oss.
Vi tog med Bullen ut ur hagen och jag frågade en sista gång. Japp, Ludde skulle rida. Jag lyfte upp honom på Bullens rygg och till synes vant kastade han över sitt högra ben så att han satte sig rätt direkt.
Vi skrittade sedan en sväng. Jag höll i Luddes arm hela tiden då man aldrig vet vad som kan hända. Bullen må vara lugn och van, men är samtidigt en riktig fjomp. Spelar rädd för allt, jämt!
 
Men idag gick han så snällt och Ludde såg så glad ut, men samtidigt lugn. Under promenaden red han i flera omgångar och varvade med lite löpning för egen maskin.
Varje gång jag satte honom på Bullen rygg och vi började gå, undrade han varför det gungade så. Jag förklarade att Bullens långa ben skapade gungandet.
 
När vi kom hem var han mycket stolt, men samtidigt utstrålade han någon form av lugn. Som om han inte gjort annat fast att det var hans första ridtur.
 
Efteråt hjälpte han mig att mocka stallet. Han tog sin rätt stora lastbil, skottade på dynga och körde ut på dyngstacken. Min pojk är en driftig och hjälpsam kille!
 
 
 
 
 

En dröm.

Som ni märker är jag sällan inne här och uppdaterar för tillfället. Jag har helt enkelt inte haft tiden och behovet. Under dom senaste åren har jag ju mest skrivit för att bli av med tankar och funderingar.
Men ni ska veta att det är oerhört skönt att ha den här bloggen, för den har hjälpt mig så många gånger.
 
I natt drömde jag en väldigt speciell dröm. Som ni vet så försvinner gärna detaljer snabbt ur minnet, men jag minns en kort snutt och jag minns känslan när jag vaknade.
Jag drömde att jag var höggravid. Att jag gick där, som en "normal" höggravid kvinna och väntade på att födseln skulle sätta igång. Inga sjukdomar eller besvär, bara en stor mage och en härlig väntan på att få se vem som bott i ens mage i 9 månader.
Efter en sådan dröm trodde jag att jag skulle vara deppig och ledsen, för ni anar inte hur mycket jag hade velat ha en "normal" graviditet istället för kaoset vi fick gå igenom.
Men jag vaknade med en sån skön känsla i kroppen. Som om jag plötsligt fått känna på just den känslan, om bara för en natt.
 
Jag har alltid känt mig så utanför när mammor pratar om sina graviditeter och förlossningar. Jag mådde kanon i början, inga besvär alls. Jag jobbade på med korna och magen växte så fint. Det var så häftigt att se/känna kroppens förändringar!
Jag minns första gången jag kände Luddes sparkar. Jag satte mig i bilen och började köra hem från jobbet. En konstig, kittlande känsla i magen. Det var bara början det, som den grabben har sparkat! Jag fick ofta hålla emot sparkarna mot slutet då han gillade att kicka mot mina revben. Inte speciellt skönt..
Men mitt i allt kaos var det skönt med en livlig bebis i magen, man behövde aldrig vara rädd för att något var fel med honom.
Han är lika livlig nu också, så ni kanske förstår vilken fart det var i min mage!
 
Ibland får jag en oskyldig fråga från någon nybliven mamma: "Hur var din graviditet/förlossning då?"
Ja, vad svarar man egentligen på det? "Fick cancer under graviditeten, Ludde plockades ut 2 månader för tidigt och jag var nedsövd under kejsarsnitter eftersom bedövningen var otillräcklig. Sen drabbades jag av en liten förlossningsdepression samtidigt som jag fick behandling för cancern. Kunde inte äta, mådde pyton och hade ont som satan. Frågor på det?"
 
Jag kommer aldrig få uppleva en relativt normal graviditet och förlossning, hur gärna jag än hade velat. Jag förstår att förlossningen i sig kanske inte är speciellt rolig, men då hade jag i alla fall fått uppleva det. Då hade jag förstått vad alla pratar om.
 
Snaggat hår, en infart på armen där jag fick mina cellgifter och värktabletter bredvid sängen. Men trots det glad och positiv ändå, för snart var det dags för Ludde att se dagens ljus!
 

Stora killen

Dagarna rullar på. Redan september! Vart tog augusti vägen?
 
Jag har gått och blivit lite förkyld, så jag sov rätt oroligt i natt. Jobbade idag men kommer vara ledig både tisdag och onsdag(Jobbar som sagt 50% för tillfället) och det är nog bra så att jag får vila lite extra.
Det är full fart på Ludde som vanligt och i helgen har vi varit på lite olika ställen. I fredags åt vi ute på restaurang och Ludde skötte sig över förväntan. När vi väntade på bord stod han som ett ljus trots att det dröjde, och vid bordet åt han snällt.
I lördags åkte vi hem till min vän Heidi, och där var han däremot stökig. Annars brukar han sköta sig rätt bra när vi är borta, men inte denna gång. Egentligen borde jag nog sagt åt honom på skarpen ordentligt, men jag är lite feg när man är borta på middag sådär. Skärpning Anna!
 
Sen igår var vi hem till min bror en sväng så att Ludde skulle få leka med sin kusin Arvid. Om lekte jättefint tillsammans och det gick jättebra. Dom är så fina tillsammans! Ludde är för det mesta den som är framåt och energisk medans Arvid knallar efter och deltar i leken på sitt egna, lugna vis.
Jag tror att dom grabbarna kompletterar varandra väldigt bra.
 
Nu är grabben nästan helt blöjfri dessutom. Träningen skulle ha påbörjats för längesen, men av olika anledningar har det dröjt. Vet att jag började potträna förra året riktigt ordentligt med siktet inställt på att han skulle sluta med blöjan, men strax efter fick jag den där infektionen i buken och då blev det avbrutet. Johnnie hade fullt upp med jobb, Ludde och mig så inte heller han kunde jobba vidare på det just då.
Men nu under min andra semester(hade uppdelat i två) var det dags. Första dagarna blev det några olyckor, såklart, men sen har det gått oväntat bra.
Fortfarande händer det någon enstaka olycka och han har blöja på natten, men det går framåt!
 
Liten börjar bli stor! (Och lika glad nu som då!)
 
 
 
 
 

3 år.

Igår, klockan 09.01, var det exakt 3 år sedan Ludde såg dagens ljus.
När jag ser på honom tänker jag precis som alla föräldrar: "Jösses vad tiden går fort!", men samtidigt känns det så avlägset.
Som dom flesta av er nog redan vet var det en tuff tid för oss eftersom jag några månader tidigare fått diagnosen livmoderhalscancer.
Att cancer är allvarligt kan nog alla hålla med om, men cancer under en graviditet? Hur ska man reagera då? Tanken hade inte ens slagit mig. Foglossning, illamående och sug efter konstiga saker att äta hade jag ju hört talas om, men cancer?
 
Självklart var jag ju orolig över hur det skulle gå för det ofödda barnet jag bar på, men samtidigt tycker jag att jag höll mig ovanligt lugn med tanke på omständigheterna.
Jag är en väldigt känslig person i grund och botten, tar illa vid mig för minsta lilla och kan lätt bli stressad för småsaker. Gråter lätt och har allmänt nära till känslor. Och därför trodde jag att jag skulle ta det mycket värre än jag faktiskt gjorde, men mycket berodde helt enkelt på att jag inte riktigt insåg vad jag skulle utsättas för.
Alla nålar, alla undersökningar, all ovisshet och alla dygn på sjukhus.
 
När jag först blev gravid mådde jag kanon. Inget illamående alls, bara en glädje och nyfikenhet över vad som växte där inne.
Magen blev snabbt synlig i och med att jag är så smal, så när vi berättade för våra familjer hade jag redan en fin liten kula.
Jag kan emellanåt tänka tillbaka på min graviditet och känna lite sorg över att jag inte fick uppleva en sån där fin graviditet som så många andra.
Eller få uppleva en "klassisk" förlossning. Känna den där fantastiska, omedelbara kärleken över att få bli mamma. Att få den där lilla slemmiga nykomlingen i min famn och känna det där bandet som direkt knyts mellan mor och barn.
 
Vad fick jag uppleva istället?
När cancertumören slutligen upptäckts efter många veckors obeskrivlig värk fick vi veta att läkarna inte kunde garantera att fostret skulle få fortsätta växa i min mage. Var det riktigt illa med sjukdomen skulle vi tvingas till abort då fostret inte skulle klara av den starka cancerbehandlingen jag skulle få.
I mitt huvud var jag beredd att avstå stark medicin för att rädda barnet, även om det skulle kosta mig livet. Modersinstingten gjorde att jag bara ville skydda mitt barn, kosta vad det kosta vill. 
 
Vi behövde dock inte hamna i någon så svår situation. Efter en veckas undersökningar av hela min kropp fick vi veta att enbart en tumör påträffats. Goda nyheter!
Jag skulle få 3 cellgiftsbehandlingar innan kejsarsnittet, och om jag svarade bra på behandlingen kunde fostret få bo kvar.
 
Första behandlingen var både obehaglig och lite spännande. Cellgifterna gjorde mig fruktansvärt trött och jag kunde inte lyssna på vad läkaren sa eftersom jag somnade till hela tiden.
Min trogna följeslagare och sambo Johnnie var dock med och lyssnade uppmärksamt.
 
Min kropp svarade oväntat bra på behandlingen och ryggsmärtan jag burit på så länge avtog nästan omedelbart. Tumören slutade klämma mot ryggnerverna och det var helt underbart att slippa ha så fruktansvärt ont.
Vi var under hela denna period på regelbundna kontroller av fostret för att kolla att allt var bra. Han var liksom jag lite trött, men annars var allt bra.
Målet var att hans skulle nå 2 kg innan han plockades ut genom kejsarsnitt. När han var stor nog bokades ett kejsarsnitt in och allt var under kontroll.
En vecka innan detta inbokade datum fick jag åter igen ont och jag undrar om det inte även var blödningar. Åkte in till sjukhuset där dom konstaterade att en förlossning troligen startat.
Dropp under 2 dagar för att bromsa förlossningen i väntan på att alla inblandade läkare och sköterskor hade tid att ta hand om mig.
 
Dagen kom och vi var redo.
Jag gjordes i ordning och sedan var det dags. Allt började bra. Bedövning lades och dom började öppna upp buken. Helt plötsligt sticker det till lite, vilket jag självklart meddelar. Johnnie föstes snabbt ut ur rummet och jag sövdes.
Dom fick trixa, pyssla och bråka en stund på den lille envise krabaten i min mage innan dom fick ut honom. Då var det ingen vidare fart på honom men sen kom han igång.
I samma veva kollade dom buken på mig för att se lite hur det cancerdrabbade området såg ut, samtidigt som dom tog ut ena äggstocken. Den frystes sedan ner för att bevara mina ägg, om jag någon gång vill använda dom.
Johnnie har beskrivit kejsarsnittet som ett formel 1-lopp.
Utanför salen stod olika team redo för att ta hand om sin uppgift. Några tog Ludde, några tog äggstocken, cancerläkarna kollade efter cancer och dom vanliga förlossningsläkarna tog själva förlösningsdelen. Alla visste precis vad dom skulle göra och allt gick med en rasande fart, precis som när formel 1-bilarna ska byta däck.
 
Det tog tid innan jag vaknade, det kändes som en evighet. När jag var tillräckligt vaken rullades jag ner till neonatalavdelningen för att få se min son för första gången.
Jag var så trött och groggy, men jag minns hur dom la den lilla, sköra grabben på mitt bröst. Så fruktansvärt liten!
Han hade massor av slangar och sladdar kopplad till sig för att dom skulle ha koll på andning, puls m.m.
 
Sen fick jag åka upp till ett eget rum på BB-avdelningen medans Johnnie stannade med Ludde. Redan då hade han fått sitt namn, för vi båda såg klart och tydligt att det var en liten Ludde. Ingen Oskar och ingen Henrik. En Ludvig!
 
Dom följande dagarna var jag riktigt dålig. Smärta, drogad med smärtstillande och bara allmänt borta. Johnnie har i efterhand berättat att där och då trodde han att det var kört. Att jag aldrig skulle komma hem igen.
 
Dagarna gick och jag piggnade till sakta men säkert. Efter 2 veckors "vila" drog cancerbehandlingarna igång med full styrka.
Under sin andra dag hade Ludde bestämt visat att han minsann inte ville ha en slang i näsan utan kunde andas själv genom att dra ur slangen. Han andades så bra att inga mätningar larmade, och det tog därför en stund innan dom upptäckte hans "hyss".
Han var tillräckligt pigg för att slippa kuvösen, så dom fick flytta till ett eget rum.
Jag fick hjälp att komma ner till grabbarna då och då. Sköterskorna var mycket måna om att vi skulle ses och knyta band.
Tyvärr uteblev detta "mor- och sonband" och jag kände inget speciellt för honom. Han var en bebis, inget mer.
Detta var jättejobbigt, då jag hade en bild av att det skulle ske automatiskt.
 
Det tog mig säkert ett halvår innan jag började känna att det var min grabb på riktigt. Innan dess orkade jag inte, behandlingen sög musten ur mig totalt.
Som tur är har jag skaffat mig en riktig klippa till sambo. Han tog hand om både mig och Ludde med bravur och jag vet att många var och fortfarande är imponerad av honom.
 
Jag minns första gången Ludde log mot mig. Jag satt i soffan och hade honom i knät. Det var som vilken dag som helst, jag jollrade och gullade med honom sådär som man gör med små bebisar.
Plötsligt spricker hans lilla ansikte upp i ett stort leende.
Där och då vände det. Där och då började vi hitta varandra i allt elände.
 
Gravidmagen. På armen har jag min piccline som jag fick cellgifterna genom, och på huvudet en peruk då håret var avsnaggat.
 
Morgonen den 8/5-13, någon timme innan kejsarsnittet.
 
En 2-kilosklump är född!
 
Trots absolut minsta blöjstorleken gjort för prematurbarn såg den gigantisk ut på den lille killen.
 
Tänk att han varit så liten en gång i tiden..
 
 
Ludde idag, frisk som en nötkärna och med massor av spring i benen. Precis som det ska vara med andra ord!
 
 
 
 

Dagens barn

I morse hörde jag att 80%(!) av dagens barn rör sig för lite. Inte ens en timme per dag även om promenader finns med i beräkningarna.
Senare under förmiddagen hör jag att allt fler barn behöver glasögon till följd av för mycket tittande på mobiler, paddor m.m.
Nyligen läste jag på internet att dagens barn har allt svårare att sova, även det var mycket troligt på grund av mobiler och liknande.
 
Jag tycker att det är obehagligt att höra dessa saker. Barn som rör på sig är friskare och gladare, dessutom lär dom sig umgås med varandra, använda fantasin i sina lekar och upptäcka livet.
 
Dagens barn blir allt tjockare, allt tidigare i sina liv. Som förälder borde man vilja ge sina barn ett bra liv, och om jag får välja ser jag hellre att Ludde har en god hälsa än en ipad att glo på dagligen.
 
Så, kära föräldrar: Stäng av mobilen, klä er själva och era barn varmt och gå ut i snön!
Visa era barn djurspår, åk pulka eller ha snöbollskrig.  (och nej, du behöver inte ta upp mobilen för att googla på vinteraktiviteter, använd fantasin! Du vet, så som folk gjorde förr, innan mobilerna fanns.)
 
 
 
 
 
 

Att uppfostra sitt barn

Ibland blir jag riktigt stolt över min grabb och känner att vi hittills lyckats bra med hans uppfostran. Igår följde han med mig in i en butik där vi skulle hämta mina och min pappas färdigslipade långfärdsskridskor plus handla lite. Innan vi gick in förklarade jag för Ludde att han skulle sköta sig om han skulle följa med, och att han annars skulle få stanna i bilen.
Han tog sin lilla lastmaskin i ena handen och fattade min hand med den andra, sen gick vi in. Sedan gick han som ett litet ljus bredvid mig fram och tillbaka i butiken. Jag hade aldrig varit in där förr och passade på att kolla utbudet, så vi gick lite hit och dit innan vi kom fram till kassan.
Sedan stod han snällt bredvid mig när jag fick skridskorna, betalade och pratade lite med personalen. När vi sedan satte oss i bilen fylldes jag av sån glädje och stolthet, vilken kille vi har!
 
Idag tog vi veckohandlingen efter jobbet/dagis. Ludde ville ha egen vagn och de fick han. Han följde snällt efter mig och ställde snällt tillbaka varje vara han tog utan lov. Inget tjafs eller gnäll.
Vid kassan hjälpte han till att lägga upp varor på bandet(Eller rättare sagt kasta, han är ju inte så lång än) och sedan hjälpte han till att packa ner varorna i kassarna.
Väl hemma hjälpte han till att bära från bilen och in i huset. Han är väldigt hjälpsam.
 
Såna här gånger är jag väldigt stolt över honom, så som alla mödrar vill vara över sina barn.
Men visst har han sina svackor. Nyligen gjorde han den klassiska "lägga-sig-på-golvet-och-gnälla-manövern" i en mataffär eftersom han inte fick godis vid kassan. Han var rätt nyvaken och hungrig, vilket inte är så bra att vara i en matvarubutik.
Han får dock aldrig sin vilja igenom på det viset, så han gav upp snabbt. Ger jag upp och låter honom få det han vill ha, kommer han vara ännu värre nästa gång. Barn är smarta!
 
Jag försöker att alltid låta Ludde hjälpa till när vi gör saker eftersom barn älskar att hjälpa till. Det är dock aldrig tvång så länge han inte med flit stökat ner. Men när jag till exempel mockar stallet får han hjälpa till om/när han vill, även om det bara handlar om 5 minuter. Barn är impulsiva och gör det som känns kul för stunden.
När jag var liten sprang jag omkring mycket i föräldrarnas ladugård. Ibland gjorde man något vettigt som att hjälpa till när kalvarna skulle få mat eller fösa in korna från hagen, men mest lekte jag. Och aldrig sa dom något negativt om det! Barn måste få vara barn.
Men trots det måste man självklart ställa krav på dom, bortskämda ungar som vägrar gå ifrån tv:n, datorn eller mobilen har vi tillräckligt av..
 
Själv är man uppväxt med 3 kanaler på tv:n(som inte hade någon fjärrkontroll), en telefon som satt fast i väggen och en dator med ytterst få spel(som man inte fick sitta vid hur som helst).
Vi var ute mycket och lekte, antingen tillsammans eller var för sig. Jag lekte mycket själv i skog och mark, och när mina föräldrar ville ha hem mig ropade dom så att det ekade över landskapet:
"ANNNAAA!"
"JAAAA?"
"MAAT!"
"KOMMER!"
Så gjorde man innan mobilerna började användas flitigt av både barn och vuxna. Det var en härlig tid i mitt liv. Man var så fri!
Detta är något jag vill föra vidare till Ludde. Friheten och närheten till skog och mark. Det är så sorgligt att vuxna sätter sina barn vid tv:n, paddan eller telefonen för att få dom sysselsatta. Barn ska röra på sig, vara ute i naturen och lära sig saker i verkliga livet.
 
 

Pigg son + trött mor

Kom nyss hem från stallet med en trött Ludde i släptåg. Ludde har under den senaste tiden roat sig med att väcka mig tidigt, runt 04.30 fast att vi normalt kliver upp 05.30 på vardagar.
Igår morse väckte han mig 4(!) på morgonen och där gick gränsen. Dags att banta ner hans middagslurer ordentligt!
Vi har alltid låtit honom sova så länge han vill på dagarna eftersom han inte haft några problem att sova på natten sen. Ofta har han kunnat sova från 12 till 17 på dagen och sedan utan problem gått och lagt sig 20.00 på kvällen. Folk har inte trott att det varit sant när vi berättat detta.
Men nu är det dags att hålla honom vaken mer på dagarna. Både igår och idag har vi åkt en del bil, så han har somnat till under resan. Men sammanlagt har han bara fått sova ca 1-1½ timme, vilket resulterar i att han är väldigt trött på kvällarna.
Vi får experimentera lite och se vad som blir bäst.
 
Hjälpredan i stallet: 

Nu sover Ludde sött i sin säng. Han rullade ihop sig direkt och somnade på en gång. Jag känner mig rätt mör jag med, så efter en dusch ska jag också krypa till kojs.

Ordningen återställd

Äntligen är ordningen återställd. Ludde har varit på dagis och jag på jobbet.
Jag brukar vara inställd på att det kan ta lite extra tid att lämna honom på dagis såhär efter ett avbrott. Jag tror att han ska vara lite extra blyg eller mammig och inte vilja att jag ska åka, men icke. Han slog sig ner bredvid Kicki och började kolla igenom leksakslådan, precis som vilken vardagsmorgon som helst.  
Det som tog tid var bilens framruta där isen satt som berget. Ett garage som inte var fullt med grejer vore fint, men då får jag nog flytta till en egen bostad först. Johnnie gillar grejer..
 
Jobbandet gick bra. Den vanliga måndagsstädningen i Kyrkans Hus, möblera om efter ett stort dopkalas och sen röja upp lite i en kyrka efter en begravning. Lite lagom måndagssysslor.
Känns som om jag varit borta jättelänge, men det var bara några dagar.
 
Ludde hade skött sig bra på dagis och var glad när vi gick därifrån. Vanligtvis brukar han protestera lite då han vill leka mer. Det märktes dock att han var lite tröttare än vanligt och jag förstår honom. Känner mig lite mosig själv trots den korta arbetsdagen.
 
 Bilder från Morkarla klockstapel.
 
 

Barns inställning till döden

Ludde blir allt friskare och piggare men den envisa hostan håller fortfarande i sig. Måste därför vara hemma minst en dag till eftersom jag inte kan lämna Ludde på dagis i det här skicket.
 
Nu på kvällen åkte vi över till stallet för att mocka. Ludde är en väldigt hjälpsam liten kille så han är med och pysslar lite här och var.
Jag och pappa hjälptes åt att ta in hästarna och sen knallade vi ner till lösdriften för att klappa kor och får. Och titta på traktorerna, icke att förglömma!
Ludde var tidigare lite hetsig i rörelserna när han skulle klappa djuren, vilket inte uppskattades eftersom fåren och korna blev rädda. Nu har han äntligen förstått att man ska röra sig långsamt och försiktigt, och vips står djuren på rad vid grinden för att hälsa.
Traktorerna är viktiga att kolla till, "Morfars traktorer" som Ludde brukar säga. Tror dock att mormor har ett finger med i spelet, men jag låter honom tro att dom är enbart morfars.
När Ludde sedan går framför mig på kornas foderbord frågar jag om han inte ska klappa på korna idag. "Nä" säger han bestämt. Men när han passerar snällaste kossan bjuder han på ett "hej hej kossan" och vinkar så nära hennes mule att han borde känna hennes andetag.
Jag säger plötsligt "akta dig för den gula kon, hon är inte så snäll!" och Ludde tvärnitar och väntar tills jag tar honom i handen och leder honom förbi. Den "gula kon" har långa horn och går just nu i en egen box, hon är nämligen inte rädd för att använda sina huvudbonader.
 
Innan vi åkte hem gav vi en av ponnyerna medicin. Medicinen skulle tas i munnen och Ludde skrattade högljutt. Han avskyr att få medicin så kanske var det därför han skrattade så glatt. Skadeglädje.
När jag berättade för Ludde häromdagen att en av hästarna var sjuk blev Ludde mycket bekymrad.
"Skuttan?" frågade han.
"Nä, inte Skruttan(Min unghäst). Det är Olli som är sjuk"(han heter Oliver egentligen men Ludde kan inte säga det än)
"Dött??" utbrast Ludde.
"Nej, han har inte dött. Han får medicin och sen är han frisk igen"
När jag sagt det försvann den bekymrade minen i hans ansikte och han såg nöjd ut.
 
Det kom så oväntat, varför trodde han att hästen skulle ha dött? Ludde klappade en del på föräldrarnas gamla bagge i somras, men i höstas dog han plötsligt. Kan inte komma på något annat tillfälle då jag behövt nämna döden för Ludde. Annars vet jag inte varifrån han skulle ha snappat upp det ordet.
Jag vet folk som inte vågar berätta om döden för sina barn, folk som tror att det ämnet skulle skada dom.
Jag tror dock att det är bra att prata öppet om det från att barnen är små. Frågorna kommer förr eller senare ändå, om inte döden i fysisk form hinner dyka upp i barnens liv innan dess.
 
Jag är uppväxt på en gård full av djur och döden har alltid varit en naturlig del av djurhållningen. En del blir sjuka och dör eller avlivas, andra avlivas för att bli mat.
Det har alltid varit och kommer alltid att vara svårt när favoriterna går ur tiden, men ingen lever för evigt. Varken människor eller djur.
Det är nog svårt att vänja sig vid döden, men man kan lära sig hantera den och framförallt så kan man lära sig prata om den.
Barn lever i nuet. Dom sörjer en kort period, sen är det oftast över och allt blir som vanligt igen. Kan vi lära våra barn att ha en "sund" och avslappnad syn på döden, tror jag att det kommer hjälpa dom i framtiden.
 
Bild: Min syster klappar om gamla Svala innan hon fick avsluta sina dagar hemma på gården.
 
 
 
 

Krasslig grabb och slasksnö

Dom senaste dagarna har det inte hänt speciellt mycket. Ludde har varit ordentligt krasslig så allt har kretsat kring hans välbefinnande.
Förra veckan hade han feber, och när han sen blev bättre lät vi honom vara hemma lite extra då han hostat och nyst några gånger.
Sedan blev han ännu sämre än han varit under förra veckan. Kraftig förkylning, hosta, nysningar och feber. Under hela söndagen satt jag i soffan med honom i famnen. Han har varit sådär sjuk att man inte ens kan sätta ner honom i soffan eller på golvet, han bara måste vara i famnen annars sprutar tårarna.
Han har inte ätit speciellt mycket men vatten och mjölk har han druckit relativt bra. Han har sovit oroligt om nätterna så han har sovit i vår säng. Var inte så dumt att köpa en 180cm bred säng ändå.
Det har dock varit som att ha en varm, gnällig orm i sängen då han ständigt ålat omkring.
 
Nu har det äntligen börjat vända och han har piggnat till något. Men han hostar och nyser fortfarande så han blir hemma några dagar till.
Jag tvättar händerna flitigt, äter mycket frukt och sover så mycket jag kan för att slippa smittas. Jag känner ju att smittan finns i kroppen och väntar på att få slå till(konstigt vore det annars med tanke på alla baciller Ludde nyst/hostat i mitt ansikte dom senaste dagarna).
 
Skidspåren töar bort för fullt. Bilen visade 4 plusgrader när jag åkte hem från jobbet. Synd, skidspåren som var så fina!
 

Sjukt barn

Vaknade ca 4.30 av att Ludde ville upp. Normalt ska vi kliva upp en timme senare, men det händer att han vill upp tidigare ändå.
När jag tog upp honom kändes han varm, och jag antog att han legat under täcket, blivit lite väl varm och vaknat tidigt av den anledningen.
Efter vällingen kom han och kröp ner bredvid mig i sängen, då började jag ana att han var krasslig. Den killen tar det inte lugnt i onödan, och vill han ligga och mysa bredvid mig i sängen är han troligtvis sjuk.
När mitt alarm ringde klev jag upp och åt frukost. Ville ta temp. på Ludde, men han försvann som ett skott när jag kom gående med den läskiga pinnen i handen.
Jag tar aldrig temp. på Ludde annars utan brukar gå på känsla, precis som pappa gjorde när vi var små. Han kände på vår panna och bedömde därefter febern.
Man märker väldigt snabbt om Ludde är krasslig eftersom han normalt är väldigt aktiv. Vill han sitta och titta på tv längre än 5 minuter i sträck eller är lite gnälligare än normalt, då vet man att han inte är helt kry.
 
Han har inte haft speciellt hög feber med tanke på att han inte varit jättegnällig och klängig, men mycket varmare om kroppen än han brukar.
Därför blev vi hemma idag. Efter att ha sjukanmält Ludde och ringt kollegan om att jag blir hemma, kröp vi ner i sängen och somnade om.
Ludde sov lite oroligt men det var först kl. 10(!) vi vaknade ordentligt. Sen har dagen bestått av att passa upp på Ludde. Vi har ritat, tittat på tv och lekt, allt efter vad han känt för.
När jag kunnat har jag försökt sköta lite vardagssysslor. Tvättat, diskat, eldat, lagat mat.. Man får ta det lite som det kommer när man har ett krassligt barn i släptåg.
 
Jag vet att många matar sina barn med sötsaker när dom är sjuka, för att dom inte vill ha annat. När då Ludde vill ha äpple och smäller i sig nästan 3 stycken själv blir man nöjd. Mycket nyttigare än saft och glass.
 
Han ville inte sova middag och eftersom han sov länge på förmiddagen lät jag honom vara uppe. Han somnade dock i min famn kl. 18.30, och normalt kommer han i säng runt 20-tiden. Får se när han vaknar imorgon..
 
Lär bli hemma imorgon också i alla fall, eftersom han inte är kry än.

När sjukdomen avtar och tröttheten tar vid.

Idag är det fredag och vädret har varit kanon. Kyligt, men soligt och sådär fin som bara kalla vinterdagar med pudersnö kan vara.
Jobbandet gick relativt bra. Dock så ville inte en av traktorerna starta så arbetsuppgifterna betades inte av så smidigt som man hade velat. På en fredag vill man att allt bara ska flyta på så att man sedan kan ta helg med den där härligt nöjda känslan i kroppen.
 
Ludde ville som vanligt inte åka hem från dagis. Halva dagar är på tok för lite i hans värld. Han vill fortsätta leka med kompisarna några timmar till.
Folk måste tro att vi är lite konstiga. Ludde är inne i en "sopbilsperiod" och är intresserad av allt som har med sopbilar att göra. Själva lastbilarna, soptunnor, sopor.. Ni fattar.
Denna period gör att Ludde inte bara tar med sig blöjpåsarna ut från dagis och kastar när jag hämtar honom, utan han vill även titta i dagisets soptunnor både vid lämning och hämtning.
Detta är mycket viktigt för Ludde, så jag låter honom ägna sig åt detta. Jag tycker att det är lite charmigt att han tar det så seriöst och kan inte annat än skratta åt det. Och sämre intressen kan man väl ha? Eller??
Så nu vet ni vad vi pysslar med ifall ni ser oss stå och kika ner i en soptunna någonstans!
 
Efter dagishämtningen åkte vi hem och åt lunch. Ludde hade ätit på dagis men jag skopade i mig lite mat. Vi kröp ner i min och Johnnies säng där vi läste sagor innan det var dags för grabben att sova en stund. När Ludde somnat i sin säng kröp jag ner i min säng igen och sov fram tills det var dags att laga mat.
Även om dom kommer allt mer sällan så har jag fortfarande mina trötta dagar då jag bara måste sova en stund på dagtid.
För några veckor sen sov jag nästan varje dag efter jobbet, men nu händer det bara då och då.
Idag var en sådan dag då jag helst av allt hade velat gå ut på promenad med kameran i högsta hugg. Tänk vilka fina bilder man hade kunnat få i det soliga vintervädret!
Men jag försöker lyssna på kroppen och vila när den där ordentliga tröttheten sköljer över mig. Jag blir helt maktlös och orken bara rinner av mig. Det är väldigt jobbigt eftersom jag ofta har så mycket annat jag vill hinna med.
Men jag har lärt mig att det är bättre att sova en stund och sköta hushållssysslorna under kvällen, än att göra dessa sysslor halvdant och sedan känna mig misslyckad eftersom jag inte orkade mer än så.
Jag jobbar ständigt med att acceptera mina begränsningar, även om det ofta tar emot och det dåliga samvetet smyger sig på.
 
När kroppen fått sin behövliga vila efter sommaren och höstens hälsoproblem, då kommer allt bli som det ska igen. Jag måste bara ge mig själv den tiden som behövs för att komma upp på banan igen.
I teorin låter det så lätt, men i praktiken är det mycket svårare!
 
Bortsett från tröttheten känns allt bättre än det gjort på länge. Ingen smärta alls vilket innebär att jag inte behöver ta tabletter. Jag kan slappna av eftersom jag känner att kroppen tål vardagens påfrestningar och lätta träning.
Ni alla har nog fått den där insikten när man är ordentligt sjuk(nu talar jag alltså om mer vardagliga sjukdomar som förkylning, feber och liknande). Det är först då man inser hur bra man har det när man är frisk. Problemet är bara att när man väl är frisk har man glömt hur tacksam man ska vara över att slippa sjukdom.
Jag tänker varje dag på hur jag känner mig nu jämfört med tidigare då smärta och oro haft ett hårt grepp om mig. Varje ny dag jag vaknar upp till är jag tacksam över att vara frisk och njuter av min nya smärtfria tillvaro.
Jag har nämligen lärt mig den hårda vägen hur snabbt det kan vända.
 
 
 

Helgpyssel

Måndag igen, tiden går fort!
 
Den här helgen fick jag vara hemma med familjen, och inte på sjukhus som på första advent. Allt känns bra och jag är mer än tacksam för var dag som går utan hälsoproblem.
I lördags kväll åkte vi till Gävle för att äta på restaurang med några bekanta till Johnnie. Vi får ständigt höra saker som "kom över och fika någon dag vetja!" eller "kan vi inte åka till stan och äta middag någon dag?" av alla möjliga människor men vi är urusla på att få det gjort. Vi vill, men det blir aldrig av helt enkelt. Allt annat kommer i vägen.   
Men den här gången fick vi rumpan ur vagnen och åkte iväg. Johnnies mamma kunde passa Ludde och äntligen blev det av.
 
Senast vi åt på Church Street Saloon var jag gravid med Ludde. Jag tog sprutor dagligen för att minska risken för blodpropp, och minns att jag fick gå ner till toaletterna och ta sprutan(skulle tas samma tid varje dag). Det var precis i början då jag inte lärt mig ta sprutan själv än. Därför fick den bekanta vi var ut och åt med(utbildad sjuksköterska) hjälpa mig.
Det måste alltså ha varit väldigt tidigt efter sjukdomsbeskedet, för jag lärde mig snabbt att ta den där sprutan själv. Det är ju svårt att jämt vara beroende av andra, och Johnnie är extremt spruträdd så honom kunde jag inte be.
 
Hur som helst. Strax innan avfärd kom jag på att jag, för första gången på länge, inte tar någon form av medicin. Så i väntan på maten smuttade jag nöjt på en riktigt kall öl. Godaste ölen någonsin!
Maten var över all förväntan, hade glömt hur gott det var där.
När jag klev ut från lokalen kände jag mig som en stoppad korv. Proppmätt är bara förnamnet.
Ska tillägga att sällskapet också var väldigt trevligt, så det finns inget att klaga på.
 
På söndagen tog vi det mest lugnt. Vi städade på förmiddagen, tittade på längdskidor och sen tog vi 4-hjulingen ut i skogen för att plocka lite mossa. Vi fick även med oss lite granris eftersom vi hittade en liten gran som brutits av(inget att spara på alltså).
Hittade även på lite bark som ramlat av ett dött träd. Perfekt, jag har nämligen gått och tänkt att vi(jag och Ludde) ska göra barkbåtar och släppa ner dom i ett vattendrag. Det är annat än spel på mobilen eller konstiga barnprogram på tv!
 
 
Adventsljusstaken är äntligen klar: (Bättre sent än aldrig)
 
Av det som blev över pysslade jag och Ludde ihop varsin..eh..prydnad. Jag satsade på ett rätt rent utseende, medans Ludde körde på. Han plockade ner mossan i småbitar, drog av barren från den lilla tallkvisten, plockade av bladen i lingonriset.

Det är så roligt att gå i skogen med Ludde. Han ser så mycket som man själv inte längre tänker på. Mossa, grenar, älgbajs, stenar.. Det finns så mycket att titta på!
Barn får oss föräldrar att verkligen bli barn på nytt. Om föräldrarna behagar stoppa undan mobilen vill säga.

Torsdag och snöslask

Nu smälter snön bort. Jag som hade hopp om att få plocka fram längdskidorna snart..
 
 
Flödet från njuren tycks gå bra fortfarande, för jag har inte haft några problem än. Det ömmar från ryggslutet, men det känns lindrigt i jämförelse med allt annat som hänt senaste tiden. Lite försiktighet och vila så repar det sig nog bra.
Dom senaste dagarna har jag varit så otroligt trött att jag gått och lagt mig när jag kommit hem. Idag känns det lite bättre men trots det måste jag ta det lugnt.
Helst av allt hade jag velat dra igång en storstädning här hemma, eftersom städningen inte prioriterats på ett tag. Idag diskade jag lite och satte igång tvättmaskinen när jag kom hem från jobbet, man får vara glad för det lilla.
 
Igår följde Ludde med till stallet på kvällen. Han hade under flera dagar tjatat om korna, fåren och även baggen. Tyvärr fick vår snälla gamla bagge vandra vidare till dom evigt gröna ängarna på grund av sjukdom nyligen, men
några snälla tackor finns ju att hälsa på.
 

Först mockade vi stallet och Ludde hjälpte till. Han har nämligen egna små redskap som hans mormor inhandlat. Sen tog vi in hästarna. Ludde stod snällt bredvid grinden och väntade tills vi gått förbi, då vände jag på huvudet och ropade att han kunde komma.
Försiktigt skuttade han efter på säkert avstånd. Hästarna var inte helt tillfreds med "skuttandet" men det är bra att dom får vänja sig.
När hästarna var nattade gick vi med morfar ner till lösdriften. Där hälsade vi på fåren, korna och traktorerna. När det sen var dags att packa in Ludde i bilen blev han inte alls glad, det är alldeles för roligt ute på gården(Jag klandrar honom inte, jag älskade också att vara med på gården som liten)
 
(Ludde har inga vantar eftersom vi bara skulle gå från bilen och in, men han ville mellanlanda lite i vattenpölen)
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Inför morgondagen

Ludde mår mycket bättre idag, men vi är hemma idag med. Under gårdagen spydde han en sväng så vi håller oss borta för säkerhetsskull. Jag hoppas som sagt verkligen att jag inte drabbas av några Luddebaciller, för det skulle betyda att morgondagens ingrepp inte blir av som planerat.
 
Jag känner mig verkligen redo mentalt för nästa steg i denna följetong, vad detta steg än innebär. Förhoppningsvis kommer urinledningen funka, men jag försöker verkligen förbereda mig på att det inte kommer det. Jag försöker tänka negativt för en gångs skull! På så vis kanske jag inte blir lika besviken som vid förra gångens bakslag.
 
Jag pratade med urologen igår, dvs dom som ska utföra ingreppet imorgon. Jag ville höra mig för om när undersökningen av urinvägarna blir av så att dom förhoppningsvis hinner se att det inte funkar innan febern och smärtan kommer. Hon visste inte när detta skulle bli av utan hänvisade mig till att prata med läkaren imorgon. "Det är samma läkare som förra gången, så han bör vara förberedd på att det kanske inte funkar eftersom det blev trassel förra gången" svarade hon.
Frågade dessutom om jag kunde få lugnande om jag blev för nervös innan ingreppet. Lät som om det inte skulle vara några problem. Jag känner mig lugn idag men vet inte alls hur det kommer kännas imorgon.  
 
Förr tacklade jag varje situation på sjukhuset med humor och nyfikenhet samtidigt som jag var en aning naiv. Numera har rädslan för smärta tagit över och det är svårt att slappna av.
Inte blir det bättre av att problemen bara avlöser varandra. På så vis kan man aldrig slappna av och må så bra som man skulle vilja.
 
 
 

Febrig Ludde

Idag hann jag endast jobba 2 timmar innan dagis ringde och förklarade att Ludde hade feber och var otröstlig. Som tur var hade jag inte hunnit lämna Kyrkans Hus, så det tog max 10 minuter för mig att ta mig till dagiset för att hämta Lilleman.
Och ja, det var ingen tvekan om att han blivit sjuk. Han grät ordentligt när jag satte på honom ytterkläderna, typisk sjukgråt och inte trotsgråt.
 
Väl hemma tittade vi på tv och sen kröp vi ner i sängen och sov. Sov lääänge, fast vaknade till då och då på grund av Luddes feber.
Ludde är sällan såhär sjuk, men när han väl är det vill han sitta/ligga som en koalabjörn i ens famn hela tiden. Därför har jag inte gjort ett dugg idag mer än att mysa med den lilla sjuklingen. När Johnnie kom hem åt vi middag, fast Ludde ville inte äta. Inte ens äppelpajen slank ner i honom(men vi andra frossade..)
 
Nu ligger grabbarna i sängen och sover. Johnnie ska upp tidigt och Ludde är febertrött. Själv är jag pigg som en mört, men ska strax sova jag med. Ludde kommer säkert sova oroligt och då är det bra om jag hinner sova lite mellan svängarna.
 
Gäller att hålla tummarna nu för att jag inte drabbas av några sjukdomsbaciller, för på onsdag ska jag som sagt till sjukhuset. Känner mig hittills lugn, men samtidigt väldigt redo och laddad.
 
 

I´m the boss

Idag var Jens och Pelle lediga så jag fick vara chef för en dag. Jens hade rabblat upp lite smått och gott jag och den andra vikarien kunde pyssla med under dagen, så vi gick inte sysslolösa.
Jag gillar att planera och utforma dagen med dess sysslor lite som jag själv vill, eftersom jag är van sedan tidigare att jobba rätt mycket självständigt. Så att ha en lista att gå efter och sen ta det i sin egna ordning passar mig utmärkt.
Förövrigt älskar jag att skriva listor, eftersom man då inte behöver stanna upp och fundera över nästa steg. Då kan man bara tuffa på med nästa syssla så fort den första är klar.
 
Eftersom den andra vikarien jobbade sin sista dag idag åkte vi till Kyrkans hus och hade en "avskedsfika" till hans ära.
 
Eftersom jag jobbar halvtid får vikarien jobba på en stund utan mig. Men han har koll och är duktig så det fixar han galant. Då kan han ta allt i sin takt. Ibland misstänker jag att jag omedvetet stressar på honom lite, eftersom jag gärna jobbar i ett högt tempo. Detta är dock något jag försöker jobba med nu när jag är lite "skör" på grund av stenten.
 
Mot slutet av förmiddagen höll vi på med att klippa ner en häck, och vi hade sånt flyt att jag gärna jobbat vidare några timmar till. Fick verkligen tvinga mig att åka därifrån, skulle ju hämta Ludde på dagis en bestämd tid.
Det är så roligt att jobba när allt bara flyter på!
 
Ludde hade uppenbarligen samma flyt, för han ville inte heller lämna sin "arbetsplats"(dvs dagis). Han blev arg först, men dagisfröknarna hjälpte mig att övertala Ludde. Han har fått en lite rolig vana. Häromdagen fick Ludde med sig en påse med sin använda blöja i för att slänga den utanför dagiset i deras soptunna. Fröknarna lägger alltid påsar med blöjor utanför dörren för att sedan kasta dom, men numera när Ludde ser dessa tar han dom med sig och kastar.
Han är en hjälpsam och framförallt ordningssam liten kille. (varifrån kom dom generna!?)
 
 

En bråkig stent och en glad liten kille.

Vaknade igår morse av att Ludde satt och lekte i sin säng. Eftersom han fortfarande var nöjd stressade jag inte med att lyfta ur honom ur sängen utan gick till köket för att fixa morgonvällingen.
Först då märkte jag att vänster njure gjorde ont, som om den åter igen var full av vätska(och därmed stopp i ledningen).
Blev orolig att det helt enkelt var stopp och att det skulle bli en akut resa in till stan, men efter att ha tömt blåsan på morgonurin lättade trycket även i njuren.
Har märkt att jag lätt får ont i njuren om jag är i behov av att tömma blåsan, vilket jag kommer ta upp med min läkare. Det är lite jobbigt, för känner jag mig nödig måste jag direkt besöka toan. Annars brukar man ju kunna göra klart det man pysslar med och sen besöka toan, men nu går inte det eftersom jag får alldeles för ont.
 
Jag trodde ju inte att jag kände av stenten så mycket förra gången, men nu vet jag att det gjorde jag visst. Besvären jag trodde berodde på infektionen och operationen i somras kom hastigt tillbaka nu när jag fick stent nr 2. Ont i ryggslutet, öm i buken och är i behov av regelbunden vila och värktabletter.
Är orolig för hur jag ska kunna jobba i det här tillståndet. Men med värktabletter ska jag nog kunna fixa att jobba halvtid, för jag vill verkligen inte vara sjukskriven längre nu.
Jag ska diskutera även detta med min läkare.
 
Som ni märker är inte livet en dans på rosor trots den nya stenten. Känns som ett steg tillbaka i tillfrisknandet eftersom jag kände mig piggare och smärtfriare med katetern. Men förhoppningsvis ska den här stenten göra sitt jobb och reda ut problemet. Annars blir jag lite.. less.
 
Ludde blev så fruktansvärt glad när jag kom hem från sjukhuset och har ständigt hängt efter mig som en sprudlande glad skugga. Jag tror att mycket av "mammigheten" just nu beror på mina ständiga sjukhusbesök vilket innebär att hans mor då och då försvinner i dagar, veckor eller månader i sträck. Det är lång tid för en liten kille på 2,5 år.
När jag är hemma försöker jag umgås och leka med Ludde så gott jag kan, även om det emellanåt är svårt på grund av smärta och liknande.
Men det är viktigt för mig att han inte på något sätt tror att det är honom det är fel på när mamma inte vill/kan leka eller försvinner hemifrån. Jag försöker hålla skenet uppe och ha en så normal vardag som möjligt, trots den lite knepiga situationen vi lever i.
 
Förhoppningsvis ordnar allt upp sig snart så att vi kan få vara en normal familj med en normal vardag igen.
 

Som en arbetskamrat skrev i ett sms häromdagen: "Vila nu och kom tillbaka starkare än någonsin"

Att ha råd med sport

Kollade lite på nyhetsmorgon nu under förmiddagen.
 
En kvinna berättade att hon bestämt sig för att åka Tjejvasan, tränade och när dagen kom genomförde hon loppet. Till allas(inklusive sin egen) förvåning kom hon på en 8:e plats. När hon sedan efter loppet pratade med sin far via telefon var han såklart stolt men också förvånad över dotterns fina tid i skidloppet. Han hade sedan avslutat samtalet med att be om ursäkt för att dom inte gett henne bättre möjligheter att sporta som barn. Men tyvärr hade ekonomin inte tillåtit det.
 
Hon började fundera mer över just det, att ekonomin ofta sätter stopp för många ungdomar som vill sporta, och samlade in prylar m.m. som nu resulterat i en auktion till förmån för barns sportande. Auktionen pågår just nu, och går ni in på Nyhetsmorgons hemsida kan ni vara med och buda.
 
Ett väldigt fint initiativ, och jag hoppas att dom får in massor av pengar. Alla barn ska ha möjlighet att sporta, så är det bara.
Både jag och Johnnie har egna erfarenheter inom detta ämne. Vi har båda 3 syskon var och ekonomin var inte den bästa när vi var små.
Mina föräldrar var bönder och det blir man inte rik på. Trots att vi var 4 barn och mina föräldrar inte hade mycket pengar över ska dom ha beröm för hur mycket dom faktiskt gjorde för oss. Vi alla fick möjlighet att sporta även om det som sagt var begränsat. Jag red till exempel på ridskola när jag var yngre, och det är inte billigt!
 
Men eftersom vi dessutom var ett helt gäng sportade vi en hel del där hemma på gården. Vi åkte skridskor nere på åkern, pulka bakom grannhuset och liknande. Oj, vilka fina minnen! Barn behöver inte mycket för att ha roligt och vardagsmotionen fanns det gott om på den tiden.
 
Men trots det finns det folk som inte har råd med det ett barn behöver för att sporta. När man är ung kan man dessutom behöva testa på lite olika sporter innan man hittar rätt. Att det då ordnas auktioner för att samla in pengar till just barn och ungdomars idrottande är underbart.
 
Vi har pratat om detta nu när vi har Ludde. Ludde är ensambarn och kommer därför inte ha den konkurrens om "sportpengarna" så som ett gäng på 4 syskon har. Dessutom är vi överrens om att stötta och uppmuntra Luddes sportande så mycket vi bara kan, vilket inte är självklart i alla familjer.
Men trots detta vill vi absolut inte skapa ett bortskämt monster som bara pekar och sen får. Det finns tillräckligt många såna här i världen..
Han ska få kämpa för det han vill ha genom att spara födelsedagspengar och liknande. Precis som vi fick göra som små. Det lär man sig enormt mycket av! Att bara få saker gratis utan problem gör att barnen inte lär sig pengarnas värde.
Självklart så kommer vi stå för det mesta av pengarna när han sportar, men "överflödet" får han betala själv. Vill han till exempel ha extra snygga och dyra sportkläder utöver det nödvändiga, får han betala med egna pengar osv. Det får finnas gränser för vad mamma och pappa betalar.
Sen har vi dom där föräldrarna som till exempel köper en dyr ponny till dottern att tävla på, men som hon inte gör annat med än just tävlar på. Resten får föräldrarna fixa. Barnen ska ha intresset och föräldrarna ska lära sina barn att ta ansvar för sina sportprylar. Vare sig det är en ponny, cross eller ett par längdskidor.
Det är mycket att tänka på när det handlar om barn och sport!
 
Jag gillar att sporta och hoppas verkligen att Ludde blir likadan. Men med hans energi vore det konstigt om han blev annat än aktiv som tonåring och vuxen. Jag håller tummarna!
 
 
 
 

Feber

Igår kväll var det tänk att jag och Johnnie skulle sätta oss i bastun och njuta av fredagskvällen, men energin försvann totalt så jag valde att gå och lägga mig istället. Tänkte att det nog berodde på cykelturen jag och Ludde tagit på eftermiddagen. Den i kombination med jobb blev kanske för mycket?
 
Vaknade i natt av att Ludde blev ledsen. Men innan jag hann fram somnade han om. Även Johnnie hade hört honom gråta en kort stund, men det var samma sak där. Han somnade om själv.
På morgonen kände jag varför jag varit så trött igår. Feber..
Sveda i ögonen, fryser, svettas, öm i musklerna, huvudvärk.. Ni vet hur det är.
 
Ludde var lite smågnällig nu på förmiddagen, men efter lite välling blev han sig själv igen. Hoppas på att inte han också blir sjuk.
 
Jag hade massor av planer för dagen, men det var bara att stryka allt. Bland annat så skulle jag och mamma träna min unghäst, men förhoppningsvis känner jag mig bättre imorgon.
 
Nu ska jag äta något och sen vila. Håller tummarna för att det inte blir värre än så här. Blev lite orolig att febern har med borttagandet av stenten att göra, men avvaktar över helgen innan jag forskar vidare i det. Om det inte blir mycket sämre alltså, då är det akuten som gäller.. Och det känns ju inte så värst lockande.
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0