Anna - Life is easy if you wear a smile!

 För en vecka sedan var vädret i en skidåkares ögon perfekt. Lagom kyligt, lagom mycket snö, sol och kanonspår att åka i.

 

 

Ludde har varit pigg och glad idag och hostattackerna kommer allt mer sällan. Härligt!

Han vaknade när Johnnie kom hem från jobbet, runt halv 6 på morgonen. Johnnie gick och la sig och jag och lill-grabben gick upp.

Efter frukost började vi städa för att ha något att göra. Ludde hjälpte i vanlig ordning till och han gör mig alltid lika glad, för han har sån koll på vad som ska göras.

Jag tog den ena filten från soffan och gick ut för att skaka av den. Hör inget när jag skakar men känner att någon tittar på mig. Vänder mig om och där står Ludde med den andra filten i famnen.

Han fick beröm och vi bytte filtar med varandra. Sedan gick han in med den och la den på soffan, precis som jag bad honom. Han är en bättre hjälpreda än en del praktikanter jag haft i släptåg!

 

Sedan kollade vi på skidor. SM-veckan pågår för fullt och jag passar på att kolla nu när jag ändå är hemma med Ludde.

Efter herrarnas stafett blev Ludde trött och ville sova. På tok för tidigt jämfört med hur han normalt sover, men jag vill ju inte hindra honom. Är man trött så är man!

Så medans grabbarna låg i sina sängar och trynade passade jag på att cykla lite. Ville ändå se damernas stafett så istället för att ligga och slöa i soffan slog jag två flugor i en smäll.

 

 

Ludde blir allt friskare och piggare men den envisa hostan håller fortfarande i sig. Måste därför vara hemma minst en dag till eftersom jag inte kan lämna Ludde på dagis i det här skicket.

 

Nu på kvällen åkte vi över till stallet för att mocka. Ludde är en väldigt hjälpsam liten kille så han är med och pysslar lite här och var.

Jag och pappa hjälptes åt att ta in hästarna och sen knallade vi ner till lösdriften för att klappa kor och får. Och titta på traktorerna, icke att förglömma!

Ludde var tidigare lite hetsig i rörelserna när han skulle klappa djuren, vilket inte uppskattades eftersom fåren och korna blev rädda. Nu har han äntligen förstått att man ska röra sig långsamt och försiktigt, och vips står djuren på rad vid grinden för att hälsa.

Traktorerna är viktiga att kolla till, "Morfars traktorer" som Ludde brukar säga. Tror dock att mormor har ett finger med i spelet, men jag låter honom tro att dom är enbart morfars.

När Ludde sedan går framför mig på kornas foderbord frågar jag om han inte ska klappa på korna idag. "Nä" säger han bestämt. Men när han passerar snällaste kossan bjuder han på ett "hej hej kossan" och vinkar så nära hennes mule att han borde känna hennes andetag.

Jag säger plötsligt "akta dig för den gula kon, hon är inte så snäll!" och Ludde tvärnitar och väntar tills jag tar honom i handen och leder honom förbi. Den "gula kon" har långa horn och går just nu i en egen box, hon är nämligen inte rädd för att använda sina huvudbonader.

 

Innan vi åkte hem gav vi en av ponnyerna medicin. Medicinen skulle tas i munnen och Ludde skrattade högljutt. Han avskyr att få medicin så kanske var det därför han skrattade så glatt. Skadeglädje.

När jag berättade för Ludde häromdagen att en av hästarna var sjuk blev Ludde mycket bekymrad.

"Skuttan?" frågade han.

"Nä, inte Skruttan(Min unghäst). Det är Olli som är sjuk"(han heter Oliver egentligen men Ludde kan inte säga det än)

"Dött??" utbrast Ludde.

"Nej, han har inte dött. Han får medicin och sen är han frisk igen"

När jag sagt det försvann den bekymrade minen i hans ansikte och han såg nöjd ut.

 

Det kom så oväntat, varför trodde han att hästen skulle ha dött? Ludde klappade en del på föräldrarnas gamla bagge i somras, men i höstas dog han plötsligt. Kan inte komma på något annat tillfälle då jag behövt nämna döden för Ludde. Annars vet jag inte varifrån han skulle ha snappat upp det ordet.

Jag vet folk som inte vågar berätta om döden för sina barn, folk som tror att det ämnet skulle skada dom.

Jag tror dock att det är bra att prata öppet om det från att barnen är små. Frågorna kommer förr eller senare ändå, om inte döden i fysisk form hinner dyka upp i barnens liv innan dess.

 

Jag är uppväxt på en gård full av djur och döden har alltid varit en naturlig del av djurhållningen. En del blir sjuka och dör eller avlivas, andra avlivas för att bli mat.

Det har alltid varit och kommer alltid att vara svårt när favoriterna går ur tiden, men ingen lever för evigt. Varken människor eller djur.

Det är nog svårt att vänja sig vid döden, men man kan lära sig hantera den och framförallt så kan man lära sig prata om den.

Barn lever i nuet. Dom sörjer en kort period, sen är det oftast över och allt blir som vanligt igen. Kan vi lära våra barn att ha en "sund" och avslappnad syn på döden, tror jag att det kommer hjälpa dom i framtiden.

 

Bild: Min syster klappar om gamla Svala innan hon fick avsluta sina dagar hemma på gården.

 

 

Dom senaste dagarna har det inte hänt speciellt mycket. Ludde har varit ordentligt krasslig så allt har kretsat kring hans välbefinnande.

Förra veckan hade han feber, och när han sen blev bättre lät vi honom vara hemma lite extra då han hostat och nyst några gånger.

Sedan blev han ännu sämre än han varit under förra veckan. Kraftig förkylning, hosta, nysningar och feber. Under hela söndagen satt jag i soffan med honom i famnen. Han har varit sådär sjuk att man inte ens kan sätta ner honom i soffan eller på golvet, han bara måste vara i famnen annars sprutar tårarna.

Han har inte ätit speciellt mycket men vatten och mjölk har han druckit relativt bra. Han har sovit oroligt om nätterna så han har sovit i vår säng. Var inte så dumt att köpa en 180cm bred säng ändå.

Det har dock varit som att ha en varm, gnällig orm i sängen då han ständigt ålat omkring.

 

Nu har det äntligen börjat vända och han har piggnat till något. Men han hostar och nyser fortfarande så han blir hemma några dagar till.

Jag tvättar händerna flitigt, äter mycket frukt och sover så mycket jag kan för att slippa smittas. Jag känner ju att smittan finns i kroppen och väntar på att få slå till(konstigt vore det annars med tanke på alla baciller Ludde nyst/hostat i mitt ansikte dom senaste dagarna).

 

Skidspåren töar bort för fullt. Bilen visade 4 plusgrader när jag åkte hem från jobbet. Synd, skidspåren som var så fina!

På jobbet började vi prata om längdskidåkning och att det ska bli tråkigt väder nästa vecka. Vi var överrens om att det var bäst att passa på att åka nu när vädret är så bra. Vem vet när det blir såhär fina spår nästa gång?

 

Banan Johnnie gjort här hemma är 1,8km. Tidigare har jag åkt max två varv, är ju trots allt både otränad och ovan åkare. Arbetskamraten tyckte att det var dags för mig att åka tre. Challenge accepted!

 

Åkte hem från jobbet, åt lunch, bäddade ner Ludde i hans säng och när han somnat åkte jag dom tre varven. Var rätt bakhalt, men det funkade(som tur är så är det rätt slätt).

Nu känner jag mig sådär härligt mör i kroppen, samtidigt som jag är nöjd med både prestation och att jag varit ute och njutit av kanonvädret.

 

Igår ringde läkaren från urologen med svar om hur senaste röntgen såg ut. Innan jul röntgades mina urinvägar för att vi skulle se hur flödet såg ut efter alla problemen jag haft under hösten.

Om någon har missat det så upptäcktes en förträngning i vänster urinledare under operationen(infektion i buken) i somras.

En stent(ett slags rör) sattes in för att töja urinledaren men när denna togs bort fick jag hög feber. Stenten hade inte gjort sitt jobb och njuren blev inte av med vätskan. För att avlasta gick jag i en månad med en kateter direkt från vänster njure.  

En ny, lite tuffare stent sattes in och jag slapp katetern. Efter några veckor hamnade dock stenten lite fel vilket resulterade i kraftiga smärtor från njuren och en tur till akuten liggandes i baksätet på föräldrarnas bil.

Stenten plockades ut och sedan väntade vi spänt på om det skulle funka denna gång.

 

Har inte haft problem sedan dess och denna röntgen skulle bekräfta att allt var bra.

Läkaren förklarade att allt såg bra ut i det stora hela. Flödet var okej och han var nöjd. Vänster sida är dock lite sämre än min högra, antagligen på grund av alla problem.

Men så länge jag inte får mer problem är dom nöjda med mig. Härligt!

 

Kanske jag äntligen går mot ljusare tider nu. Jag skulle åtminstone vilja ha en paus att återhämta mig ordentligt på. Om man nu kan få komma med ett litet önskemål!

 

Vaknade ca 4.30 av att Ludde ville upp. Normalt ska vi kliva upp en timme senare, men det händer att han vill upp tidigare ändå.

När jag tog upp honom kändes han varm, och jag antog att han legat under täcket, blivit lite väl varm och vaknat tidigt av den anledningen.

Efter vällingen kom han och kröp ner bredvid mig i sängen, då började jag ana att han var krasslig. Den killen tar det inte lugnt i onödan, och vill han ligga och mysa bredvid mig i sängen är han troligtvis sjuk.

När mitt alarm ringde klev jag upp och åt frukost. Ville ta temp. på Ludde, men han försvann som ett skott när jag kom gående med den läskiga pinnen i handen.

Jag tar aldrig temp. på Ludde annars utan brukar gå på känsla, precis som pappa gjorde när vi var små. Han kände på vår panna och bedömde därefter febern.

Man märker väldigt snabbt om Ludde är krasslig eftersom han normalt är väldigt aktiv. Vill han sitta och titta på tv längre än 5 minuter i sträck eller är lite gnälligare än normalt, då vet man att han inte är helt kry.

 

Han har inte haft speciellt hög feber med tanke på att han inte varit jättegnällig och klängig, men mycket varmare om kroppen än han brukar.

Därför blev vi hemma idag. Efter att ha sjukanmält Ludde och ringt kollegan om att jag blir hemma, kröp vi ner i sängen och somnade om.

Ludde sov lite oroligt men det var först kl. 10(!) vi vaknade ordentligt. Sen har dagen bestått av att passa upp på Ludde. Vi har ritat, tittat på tv och lekt, allt efter vad han känt för.

När jag kunnat har jag försökt sköta lite vardagssysslor. Tvättat, diskat, eldat, lagat mat.. Man får ta det lite som det kommer när man har ett krassligt barn i släptåg.

 

Jag vet att många matar sina barn med sötsaker när dom är sjuka, för att dom inte vill ha annat. När då Ludde vill ha äpple och smäller i sig nästan 3 stycken själv blir man nöjd. Mycket nyttigare än saft och glass.

 

Han ville inte sova middag och eftersom han sov länge på förmiddagen lät jag honom vara uppe. Han somnade dock i min famn kl. 18.30, och normalt kommer han i säng runt 20-tiden. Får se när han vaknar imorgon..

 

Lär bli hemma imorgon också i alla fall, eftersom han inte är kry än.

Kom nyss in efter att ha testat Johnnies skidspår här ute på åkern. Han har nämligen köpt en egen spårsläde som han och hans kompisar fixade spår med häromdagen.

Kanonspår blev det! Dock var samarbetet killarna emellan lite tveksamt då dom kört lite slalom här och var, men själva spåren är fina.

Åkte ett varv vilket innebär en sträcka på 1-2 km. Johnnie har sagt den exakta längden men jag minns inte just nu. 1,7 km kanske?

Ringrostig åkning men väldigt kul när man fick in rytmen. Stannade till, släckte pannlampan och bara njöt. Knäpptyst, stjärnklar himmel och månljus. Kan det bli en finare vinterkväll?

Vänder mig åt sidan och ser att vovve står tyst bredvid och spanar ut i mörkret. Vi står där bredvid varandra och bara njuter en stund innan vi fortsätter.

 

Detta var ett stort ögonblick för mig. Varför?

Jo, när jag låg på sjukhus i somras med smärtor, ensam och med sviktande tro på mig själv var det just denna stund jag drömde mig bort till.

När allt kändes riktigt jobbigt slöt jag ögonen och drömde mig bort till något bra. I just detta fall stod jag ute på åkern med skidorna på. Mörkret hade fallit och himlen var stjärnklar. Tystnad. Ingen smärta och inget elände. Jag tittar upp mot stjärnorna och bara njuter av livet.

 

Nu får jag faktiskt lite tårar i ögonen. Blödig jag blivit på senare tid..

Det var tufft i somras, riktigt tufft. Modet och hoppet om att bli av med allt elände var nästan obefintligt. Den där bilden hjälpte mig väldigt mycket när det var extra jobbigt.

Jag vet att många idrottare ofta jobbar så rent psykiskt. Ser sin målbild framför sig och riktigt går in i den drömmen. Tänker sig att det är verklighet.

 

Nog om känslosnack, ni måste ju vara trötta på det vid de här laget!

Skönt att stå på skidorna igen. Detta var första gången denna säsong, men förhoppningsvis inte sista.

Hade egentligen velat åka minst ett varv till men måste tygla mig lite. Får inte gå för fort fram även om jag vill.

Var sak har sin tid.

 

Tidigare idag åkte jag och Ludde spark. Vi åkte i går och när vi kom hem från dagis/jobb ville Ludde åka mer. Jag var hungrig men vädret var kanon och värre saker kan ju sonen kräva av en. Hellre att han vill åka spark än sitta inne och glo på tv, så såna här saker måste uppmuntras.

Efter en ca 3 km lång åktur i härligt solsken kom vi hem igen. Ludde fick hoppa i säng(han åt lunch på dagis) och jag åt min efterlängtade mat. Rester från igår: lammsadel, hasselbackspotatis och rödvinssås. Smaskens!

 

Idag är det fredag och vädret har varit kanon. Kyligt, men soligt och sådär fin som bara kalla vinterdagar med pudersnö kan vara.

Jobbandet gick relativt bra. Dock så ville inte en av traktorerna starta så arbetsuppgifterna betades inte av så smidigt som man hade velat. På en fredag vill man att allt bara ska flyta på så att man sedan kan ta helg med den där härligt nöjda känslan i kroppen.

 

Ludde ville som vanligt inte åka hem från dagis. Halva dagar är på tok för lite i hans värld. Han vill fortsätta leka med kompisarna några timmar till.

Folk måste tro att vi är lite konstiga. Ludde är inne i en "sopbilsperiod" och är intresserad av allt som har med sopbilar att göra. Själva lastbilarna, soptunnor, sopor.. Ni fattar.

Denna period gör att Ludde inte bara tar med sig blöjpåsarna ut från dagis och kastar när jag hämtar honom, utan han vill även titta i dagisets soptunnor både vid lämning och hämtning.

Detta är mycket viktigt för Ludde, så jag låter honom ägna sig åt detta. Jag tycker att det är lite charmigt att han tar det så seriöst och kan inte annat än skratta åt det. Och sämre intressen kan man väl ha? Eller??

Så nu vet ni vad vi pysslar med ifall ni ser oss stå och kika ner i en soptunna någonstans!

 

Efter dagishämtningen åkte vi hem och åt lunch. Ludde hade ätit på dagis men jag skopade i mig lite mat. Vi kröp ner i min och Johnnies säng där vi läste sagor innan det var dags för grabben att sova en stund. När Ludde somnat i sin säng kröp jag ner i min säng igen och sov fram tills det var dags att laga mat.

Även om dom kommer allt mer sällan så har jag fortfarande mina trötta dagar då jag bara måste sova en stund på dagtid.

För några veckor sen sov jag nästan varje dag efter jobbet, men nu händer det bara då och då.

Idag var en sådan dag då jag helst av allt hade velat gå ut på promenad med kameran i högsta hugg. Tänk vilka fina bilder man hade kunnat få i det soliga vintervädret!

Men jag försöker lyssna på kroppen och vila när den där ordentliga tröttheten sköljer över mig. Jag blir helt maktlös och orken bara rinner av mig. Det är väldigt jobbigt eftersom jag ofta har så mycket annat jag vill hinna med.

Men jag har lärt mig att det är bättre att sova en stund och sköta hushållssysslorna under kvällen, än att göra dessa sysslor halvdant och sedan känna mig misslyckad eftersom jag inte orkade mer än så.

Jag jobbar ständigt med att acceptera mina begränsningar, även om det ofta tar emot och det dåliga samvetet smyger sig på.

 

När kroppen fått sin behövliga vila efter sommaren och höstens hälsoproblem, då kommer allt bli som det ska igen. Jag måste bara ge mig själv den tiden som behövs för att komma upp på banan igen.

I teorin låter det så lätt, men i praktiken är det mycket svårare!

 

Bortsett från tröttheten känns allt bättre än det gjort på länge. Ingen smärta alls vilket innebär att jag inte behöver ta tabletter. Jag kan slappna av eftersom jag känner att kroppen tål vardagens påfrestningar och lätta träning.

Ni alla har nog fått den där insikten när man är ordentligt sjuk(nu talar jag alltså om mer vardagliga sjukdomar som förkylning, feber och liknande). Det är först då man inser hur bra man har det när man är frisk. Problemet är bara att när man väl är frisk har man glömt hur tacksam man ska vara över att slippa sjukdom.

Jag tänker varje dag på hur jag känner mig nu jämfört med tidigare då smärta och oro haft ett hårt grepp om mig. Varje ny dag jag vaknar upp till är jag tacksam över att vara frisk och njuter av min nya smärtfria tillvaro.

Jag har nämligen lärt mig den hårda vägen hur snabbt det kan vända.

 

Vilket väder vi har! Snön öser ner och det blåser ordentligt, riktigt mysigt!

 

Mycket snöskottning just nu, både på jobbet och hemma. Inte helt förvånande med tanke på hur mycket snö som kommit den senaste tiden. Jag gillar att skotta snö. Jag vet inte riktigt varför, men det är nog en blandning av att jag gillar motionen, den friska luften och den underbara känslan av tillfredsställelse när jag kommer in. Det är så skönt att känna att man både fått något vettigt gjort, tränat och varit utomhus samtidigt!

Plus att man, om inte Ludde är med, får egentid och kan vara i sin egna lilla värld. Fundera över saker och så.

Tänk vad mycket tankar och problem jag gått igenom/löst under alla promenader, snöskottningstimmar och joggingturer.

 

Hur som helst, skottade hela parkeringen här hemma och "grävde" fram vägar till bastun, lastbilsparkeringen m.m. När jag var klar tog jag hälften en gång till, då det hunnit bli några cm ny snö. Nu sitter jag här och känner mig mör i kroppen. Det var dagens träningspass det!

 

Films Kyrka idag:

Tack för alla fina kommentarer jag fick efter gårdagens inlägg, det värmer gott inombords. Det är så otroligt skönt att veta att ni alltid finns där när jag behöver er.

 

Ikväll kommer TV4 sända "Nej till Cancer" kl. 20.  Ett tufft men viktigt ämne, så jag ska titta.

Jag gråter varje gång jag tittar på cancerprogram. Jag berörs mycket djupare nu än innan jag själv blev sjuk, inte konstigt då jag nu vet vilket elände diagnosen innebär.

Men som ni säkert märkt försöker jag fokusera på det positiva också. Jag hade aldrig orkat om det inte vore för min relativt positiva och ofta något naiva inställning till livet.

Jag är en tävlingsmänniska, och avskyr därmed att förlora. Det gör nog sitt till det med, för inte tänkte jag låta cancern vinna över mig!

 

Cancerforskningen har kommit långt och det är helt otroligt vad sjukvården kan göra nuförtiden. Inte kunde jag väl tro att en gravid kvinna med cancer i livmoderhalsen kunde få cellgifter med barnet kvar i magen, få ett friskt barn och sedan bli av med tumören.

Helt fantastiskt.

Dom gör fortfarande regelbundna tester på Ludde för att se om något avviker från ett normalt barn. Visst har dom påpekat småsaker, men inget konstigt. Barn utvecklas olika och han sticker inte ut från mängden mer än han borde.

Han är ett väldigt positivt barn som nästan jämt har ett leende på läpparna. Munnen går nästan oavbrutet och han är väldigt noggrann och hjälpsam.

Han är som ett barn ska vara.

 

Jag tänkte egentligen skriva om något helt annat, men det blev ändrade planer.

 

När jag startade datorn upptäckte jag att en kvinna i min ålder kontaktat mig. Hon har precis hamnat i den sits jag var i 2013, cancer och gravid.

Det är inte första gången en kvinna kontaktar mig angående att hon har en oro för cancer eller som kanske rent av redan blivit drabbad.  

mycket av anledningen till att jag är så offentlig med min cancerhistorik är just att jag vill hjälpa andra. Många känner inte till symptomen och ett fåtal behöver veta att någon annan har drabbats av samma sak som dom. Det kan vara en stor tröst bara att VETA att någon annan varit där och gått igenom samma sak.

 

Jag hörde av mig denna kvinna direkt och svarade på hennes frågor. Anslutade mejlet med att jag fanns här om hon behövde mig och att inga frågor var för jobbiga eller intima.

 

Det är 2016, vi måste kunna prata om problemen och inte bara sopa dom under mattan som man gjorde förr. Jag tyckte att det var underbart att höra kvinnor berätta om hur det EGENTLIGEN är att föda barn och vara mamma. Jag gillar att höra sanningen och är inte rädd för att berätta min historia i detalj om någon vill höra.

Därför är jag glad över att kunna stå till tjänst när folk behöver mig. Jag vill gärna visa för folk att man kan vara cancersjuk och gravid, tillfriskna och återgå till vardagen. Cancer behöver inte innebära död, vilket jag först trodde.

Det var en sjuhelsikes resa och jag lärde mig mycket om mig själv på vägen.

 

Nu håller jag tummarna för denna kvinna och jag hoppas att hon tar sig igenom kaoset utan större problem. Vill hon ha mitt stöd så finns jag här. Ni bloggläsare fanns där när jag var sjuk, och nu gäller det för mig att vara en lika bra medmänniska.

 

 

Tänkte skriva en liten uppdatering.

 

Kan glatt berätta att jag fortfarande känner mig bra i kroppen. Ingen smärta, inga besvär. Fortfarande väldigt trött, men det tar jag med ro. Inte så konstigt att man blir trött när kroppen väl får slappna av efter allt kaos. Dessutom är det vinter, och att bli lite vinterdeppig är inte ovanligt i vårat avlånga land.

Skönt att vara igång och jobba igen utan att behöva stå ut med ryggsmärtor och liknande.

Träningen går också bra, märker redan stor skillnad. Kroppen börjar hitta på sina muskler igen och jag har träningsvärk lite då och då.

 

Förövrigt händer det inte så mycket nytt. Läkarbesök nu om ett par veckor om jag inte minns fel. Det vanliga rutinbesöket på onkologen(rutinkoll efter cancern). Har fortfarande inte hört något angående senaste röntgen av urinvägarna. Får väl se om dom hör av sig, annars får jag ringa.

Som Johnnie sa för ett tag sen: "När du var cancersjuk och gravid ville alla ta del av ditt fall och allt gick med en sån otrolig fart, men nu när du inte längre är lika intressant hör ingen av sig".

Måste hålla med, förut var dom jätteduktiga på att ringa och hålla mig uppdaterad, men numera får man nästan tjata för att få svar på prover och liknande. Ingen säger något alls.

Jag förstår att läget inte är lika akut längre, men ett snabbt samtal, brev eller mail om hur röntgen såg ut kan dom väl ta sig tid till?

Läkarna har säkert mycket nu efter jul och nyår, men det är inte bara den här gången jag fått vänta på provsvar som dröjer.

Aja, så länge det känns bra i kroppen lider jag inte speciellt mycket av att inte ha fått svar. Vore ju dock skönt att få sätta punkt för detta kapitel av elände alternativt förbereda sig på vidare behandling om så skulle behövas.

 

Härligt att vintern äntligen tog fart. Folk gnäller i vanlig ordning över snö och kyla vilket roar mig. Lite gnäll är ju okej, men kom igen.. vintern kommer varje år. Vänj er eller flytta till ett varmare land?

Jag gillar inte bilar på vintern. Kalla, isiga och emellanåt svårstartade. Men jag njuter av hur vacker vintern är med all snö, och tittar roat på medans hunden, katten och sonen leker i snön. Tills jag själv ger mig in i leken vill säga, dom ska inte få allt det roliga!

 

 

 

I år fick jag "rumpan ur vagnen" och beställde en almanacka från hemsidan personligalmanacka.se. Hade lika gärna kunnat köpt en vanlig i affären alternativt tiggt till mig av något företag då många delar ut gratisexemplar som reklam för företaget, men en personlig almanacka är snäppet roligare.

Dessutom kan man utforma den så som man själv vill, både på utsidan och på insidan. På så vis passar den mig lite bättre än vanliga exemplar.

 

På fram- och baksida valde jag bilder jag gillar och blir glad utav(och som jag själv tagit) vilket gör att jag blir glad varje gång jag ska bläddra i den.

Kan glatt meddela(för er som inte följer mig på instagram) att jag nu är anmäld till mitt livs första cykellopp. Pappa och min äldsta bror cyklar loppet varje år, och jag har blivit allt mer sugen på att hänga med.

Loppet heter Siljan Runt och som loppets titel avslöjar cyklar man runt sjön Siljan. Man kan välja 3 olika längder på cykelloppet och jag har valt kortaste, dvs 70km. Längsta är 160km om jag inte minns helt fel, och det är den sträckan pappa och brorsan tar.

 

Vid mål får man sedan en dalahäst, vilket självklart är ett plus för min del. Kul med något annat än medaljer jämt!

Pappa, som cyklat loppet 39 gånger får snart bygga ut huset för att få plats med alla färgglada pållar. Bilden visar en del av dessa:

 

Vi hade ett väldigt lugnt, men väldigt trevligt nyårsfirande i år.

Grannen kom över med sina 3 barn och åt tacos tills vi alla var proppmätta. Till efterrätt bakade Johnnie(ja, ni läste rätt!) kladdkaka som serverades med glass. Blev riktigt gott.

 

Ludde tycker väldigt bra om grannungarna och dom lekte massor. Jag förstår inte hur dom orkar springa så mycket!

När dom sprungit av sig lite överskottsenergi slog dom sig ner i soffan och Johnnie satte på en DVD med filmklipp från Gotland Grand National(endurolopp). Det slutade med att alla satt och tittade i väntan på att klockan skulle närma sig tolvslaget.