Uppdatering.

Fick sån lust att uppdatera bloggen, så nu är jag här igen.
 
Livet rullar på. Börjar komma in i mina nya arbetsuppgifter på jobbet. Kämpar fortfarande med flera barns namn, men det blir bättre och bättre. Namn är inte min starka sida, tyvärr inte ansikten heller...
 
Jobbar som barnledare 4 dagar i veckan och fredagarna spenderas ute på kyrkogårdarna. Skönt att komma ut i friska luften efter några dagar inomhus och avsluta arbetsveckan med lite fysiskt arbete. Med barnen är det mest min lilla hjärna som blir trött.
 
Vi har under några veckor haft en stegräknartävling på jobbet. Vissa i arbetslaget gillar det, men många suckar uttråkat. Jag älskar sånt! Tävlingsmänniskan i mig vaknar till liv och jag kastar mig in i tävlingen med liv och lust.
Tyvärr ställde en saftig förkylning till det så att två arbetskamrater fick ett onödigt stort försprång som jag sedan inte kunnat ta igen, men jag kan nöja mig med en tredjeplats.
Denna lilla tävling har inte bara hållit min motivation för träning på topp, utan också lärt mig se luckorna i vardagssysslorna. Man hinner ta en snabb promenad på 15-30 minuter eller jogga på löpbandet medans maten står i ugnen 12 minuter.
Bäst av allt har varit att jag tagit mig i kragen och gjort verklighet av en dröm jag haft. Att börja cykla till jobbet. Ja, ni läste rätt. Jag har länge drömt om att kunna cykla till jobbet.
Tidigare har jag varit beroende av bilen både av lathet och att jag använt den i jobbet. Vi har nämligen 4 kyrkor i församlingen och som vaktmästare blir det mycket åkande emellan.
Sen jag börjat som barnledare håller jag till i Kyrkans Hus, vilket innebär att jag inte längre behöver ha bilen till annat än att ta mig till och från jobbet.
Målet är att cykla minst 2 gånger i veckan, men hittills har det blivit 1-2 gånger per vecka. Väder, veckohandling och planer efter jobbet har satt stopp för mer.
 
Ludde älskar min idé att börja cykla mer. Det har till och med blivit tjafs på morgonen över det.
"Ska vi cykla idag?"
"Nä, idag åker vi bil"
"Men mamma, jag VILL cykla!!"
"Men det spöregnar ju ute!?"
"Men jag vill cykla ändå!!"
Efter lite tjafs och gnäll ger han sig och accepterar att vi ska ta den tråkiga bilen.
Sen cyklar vi förbi dagis för att lämna Ludde och fortsätter jag till jobbet som ligger ca 5 minuter bort. En snabb dusch, nya kläder och sen jag jag redo för en ny dag. Pigg och glad.
 
Vad händer mer i mitt liv just nu?
Inte mycket som är värt att skriva. Jag njuter mest av livet och allt jag får uppleva.
 
 
Bilden togs under morgonen idag. Bakom Films Kyrka brukar dimman ligga tät under hösten, och idag var inget undantag.

Fast anställning

Man kan säga att jag hade min första riktiga arbetsdag på min nya post igår. Som jag skrev häromdagen så har jag fått fast anställning åt Svenska Kyrkan nu, efter en tids vikariat på en och samma arbetsplats.
Jag har varit lite här och var då dom skrapat ihop lite timmar på olika ställen inom församlingen i hopp om att få ha mig kvar. Allt började med ett vikariat som vaktmästare när min vän skulle vara mammaledig, sen har det bara rullat på. Med tiden har jag visat min flexibla sida vilket cheferna verkar ha gillat, och därför har dom valt att ha mig kvar, fast att ingen fast tjänst funnits.
Tur har jag haft också eftersom folk har varit sjukskrivna, föräldralediga och liknande. Har hoppat likt Super Mario mellan vikariaten.
Men nu är jag alltså fast anställd eftersom en person i arbetslaget valde att säga upp sig. Men det är inte som kyrkvaktmästare vilket dom flesta nu vant sig vid att jag är, utan som barnskötare i församlingens barnverksamhet.
 
Församlingen har öppen förskola(Kyrkis) dit föräldrar kan åka med sina småttingar för att fika, leka m.m Man kan även åka dit för att få sina barn vägda en gång i veckan. Utöver det har vi barngrupper i olika åldrar, två pyssel- och lekgrupper och två körgrupper.
(skulle det låta intressant kan man hojta till, det finns några platser kvar)
 
Som sagt, man kan säga att jag hade min första riktiga arbetsdag igår. Egentligen inte då det var några arbetsdagar sedan jag bytte arbetsuppgifter, men det var igår barngrupperna drog igång på riktigt.
Min lilla ärthjärna fick jobba hårt. Inte nog med tempot, man ska även lära sig alla namn och ansikten. Är man uppväxt här så har man ofta koll på människor åtminstone lite, men jag som är inflyttad måste lära mig känna igen barnen och deras namn från grunden.
Gårdagen gick bra, på den korta tiden hann jag glädja barnen med att rita enhörningar plus att jag fick en teckning.
Idag har det också gått bra, vi har härliga barn i grupperna!
 
Har aldrig tidigare jobbat med barn så detta blir intressant. Jag hade inte gett mig in på detta om jag inte trott att det skulle bli kul, så jag klev in i min nya tjänst med nyfikenhet och en hel del idéer.
 
Jag saknar fortfarande "mina" kor och mitt förra jobb då jag gillar att jobba hårt, självständigt och utomhus. Jag gillar dock utmaningar och att lära mig nya saker, och detta är som sagt något helt nytt. Jag gillar gemenskapen i arbetslaget och nu när jag har Ludde är det skönt med fasta arbetstider. Nära till jobbet har jag också.
Jag är helt säker på att jag, Carol och alla "våra" barn kommer att ha riktigt roligt tillsammans!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Uppdatering!

Känns ovant att skriva inlägg här numera. Sitter aldrig vid datorn längre.
Anledningen till att jag satte mig här nu var att jag skulle ordna det sista med mitt CV och personliga brev. Ska nämligen söka ett jobb jag är intresserad av.
Jag har fortfarande mitt vikariat åt Svenska Kyrkan, men eftersom det är just ett vikariat kan jag inte förlita mig på att bli kvar. Visst, alla verkar vilja ha mig kvar, men det ska ju finnas en tjänst också.
Sitter säkert fram till och med april, sen får vi se. Därför söker jag lite jobb då och så, när det dyker upp något av intresse.
 
Och när jag ändå sitter här kan jag klottra ner några rader. Såg ju trots allt att ni är några trogna läsare som fortfarande kikar in här då och då. Kan påminna om att min instagram är mycket aktivare, även om de´n är mycket ytligare och enklare än bloggen. Delar bilder jag gillar, men några djupa känslor hittar man sällan där.
_annawallin_ heter jag, kika in och säg hej!
 
Hur som helst, livet tuffar på. Känner mig trött och sliten som alla andra såhär års, men piggnar till när solen kommer fram.
"På cancerfronten intet nytt" - Inget nytt på cancerfronten alltså. Läkarbesök nu på onsdag och jag känner mig lugn. Kroppen känns bra och jag börjar komma tillrätta igen. Lär känna min kropp på nytt och försöker hålla känslor och tankar under kontroll. Mycket har såklart förändrats på grund av cancern, och det tar tid att känna igen sig själv igen.
Ju mer jag tränar desto mer hittar jag tillbaka till den jag var. Träning är fantastiskt!
 
Åkte långfärdsskridskor på Stordammen i fredags. Det var soligt och fint när jag kom dit. En familj spelade hockey och lekte vid strandkanten, annars var det lugnt.
Jag gav mig ut och isen var helt ok. Lättåkt men man fick vara på sin vakt periodvis. När snön smälte och sedan frös blev det lite ojämt på vissa delar.
Jag tänkte satsa på 1 mil, vilket jag inte åkt än då.
Solen började gå ner bakom trädtopparna och jag åkte varv efter varv på lilla slingan(tror den hade bäst is).
Det var så fint, och tyst. Allt som hördes var skridskornas rytmiska skrapande mot den blanka isen och stavarnas dova duns när jag körde ner spetsarna i isen.
Jag kan inte beskriva känslan mer än att jag njuter av blotta tanken på hur det kändes att fara fram över isen.
 
Det har hänt att Johnnie ibland tittat på mig när jag tränat framför tv:n och sagt: "Hur orkar du!?" eller "Varför utsätter du dig för det där?".
Men för min del är det just denna känsla jag strävar emot. Jag har känt den några gånger förr och kan leva på den länge om så behövs.
 
Jag gav mig efter 1,65 mil, fast ska jag vara ärlig så tvekade jag en minut när jag tog av mig skridskorna. Jag ville inte sluta, men kroppen tyckte att det fick vara bra.
 
 
Nä, nog tjatat om mina skridskor. Nu är det dags för mig att krypa till kojs, för klockan ringer i vanlig ordning 05.15 imorgon..
 
God natt!

En uppdatering

Idag fick jag en sån stark lust att uppdatera bloggen, så jag satte mig här vid datorn. Exakt vad jag ska skriva vet jag inte, vi får väl se vart det bär.
 
Ännu en arbetsvecka har nått sitt slut. En av dom värsta på länge faktiskt. Jag har varit fruktansvärt trött, sliten och omotiverad. Vet inte varför, vädret? Den luriga förkylningen som pyr i kroppen? Slarv med östrogenintaget?
Eller helt enkelt en kombination av dessa faktorer.
Veckan har gått fruktansvärt trögt på grund av detta. Allt har tagit längre tid och inget har känts roligt. Ena stunden har jag haft sprängande huvudvärk och andra stunden vill man bara sätta sig någonstans och gråta en skvätt.
Jag har tvivlat på mig själv och känt att jag inte gör ett bra jobb, och jag har tvivlat på mig själv som vän, mor och sambo.
Arbetsveckan blev dock bättre mot slutet och en lyckad arbetsuppgift blev vändningen. Jag fick tillbaka lite av tron på mig själv och kände att jag gjort ett bra jobb. Små saker kan göra stor skillnad.
 
Känns dock bra att helgen är här. Dags att hämta kraft och så att man kan vara på topp när alarmet ringer på måndag morgon.
 
Tänkte försöka ge mig på fårklippningen nu under helgen. Mina föräldrar har ett litet gäng på ca 15 vuxna tackor som jag brukar klippa vår och höst. Emellanåt har jag fått hjälp av min mor och bror, men oftast sköter jag det själv till tonerna av bra musik.
 
Jag har blivit väldigt dålig på att uppdatera bloggen, vilket ni säkert har märkt. Min instagram uppdateras mycket oftare, för det är så enkelt att kasta ut någon bild med enbart någon mening till.
När jag uppdaterar bloggen vill jag helst ha något speciellt att skriva, men det händer inte så mycket just nu. Så då blir det såna här enkla texter.
Ribban lades rätt högt under cancerperioden. Då hade jag något viktigt att skriva, både för er som undrade hur det gick och för mig som behövde ösa ur mig allt som fanns i huvudet. Allt jag skriver nu känns så tomt och meningslöst i jämförelse.
 
Men gillar ni bilder får ni gärna följa min instagram för lite mer regelbundna uppdateringar.
anna__wallin
 
Smakprov på vad ni hittar på mitt instagramkonto:
 
 
 
 
 
 
Nu ska jag ta en liten kvällsmacka och sen är det dags att krypa till kojs.

Jobb, målarfärg och chiligryta

Jag minns inte om jag nämnt det här, men jag kommer jobba kvar åt Svenska Kyrkan fram till nyår. Blir dock inte heltid då detta vikariat är ett hopplock. En person är sjukskriven och andra har gått ner i tid, så det blev några timmar här och där.
Helst vill jag ha en heltidstjänst då jag trivs bra med det, men jag hade redan innan bestämt mig för att tacka ja till deltid om det erbjöds. Detta jobb ligger väldigt nära och tiderna funkar bra med Luddes dagistider, plus att jag trivs väldigt bra med arbetskamraterna.
Att jobba lite mindre kanske inte är det bästa för plånboken, men jag lever hellre lite snålare och prioriterar bort lite resor och liknande, för att istället tillbringa mer tid hemma med min familj.
Ludde växer så det knakar och jag vill väldigt gärna tillbringa så mycket tid som möjligt med honom nu när han är liten(och vill umgås med mig!)
 
Nu har jag precis börjat jobba på nya vikariatet och det innebär att jag endast jobbar 50%. I oktober går jag dock upp på 85%.
Känner mig som en skolkare nu när jag är hemma en vardag. Får nästan dåligt samvete, fast att jag inte ska jobba mer nu under denna perod. Känns väldigt konstigt.
 
Dagen började med att Ludde vaknade lite väl tidigt. 05.45.
Vi klev upp och jag småpysslade lite medans Ludde lekte. Vid 9 drog vi på oss ytterkläder och stack ut i blåbärsskogen för att samla på oss några liter.
Vi är överrens om upplägget: Jag plockar i min hink och Ludde i sin mun. Det går inte att ta miste om vad vi gjort när vi kommer hem.
 
Ett par timmar senare, med 3-4 liter blåbär och en borttappad burk(Ludde har lite svårt för att komma ihåg vart han ställer sin bärburk) kom vi hem igen.
Lunch och sen vila. Somnade bredvid Ludde i min och Johnnies säng och sov några timmar. Planen var att jag skulle ut och måla lite på huset medans Ludde sov, men dom planerna sprack. När jag vaknade hade dessutom regnet börjat falla.
 
Började med maten när jag nyvaket kravlat mig upp ur sängen. Det bästa med chiligryta är att den sköter sig själv i några timmar, så jag kunde pyssla med annat under tiden. Städa lite, sortera tvätt och titta på OS.
Slukar det mesta OS har att erbjuda. Det är det som är det bästa med OS, att man ser så mycket sport som annars inte visas på dom "vanligare" kanalerna.
Verkar dock vara rätt ensam om att kolla mycket på OS i min bekantskapskrets. Vill jag diskutera tävlingarna får jag åka hem till min far och prata med honom om Bolts överlägsenhet, Kallurs väg tillbaka till tävlandet och fotbollsdamernas skräll. Måste skaffa mer sportintresserade vänner! (Inte byta ut befintliga, bara skaffa några till)
 
Har under detta OS verkligen fått upp ögonen för gymnastik. Har suttit och tittat på en hel del av damernas gymnastik och jag skojar inte när jag skriver att jag suttit med öppen mun och vidöppna ögon. Vilka volter dom kan göra! Helt fantastiskt!
 
Nu på eftermiddagen/kvällen har jag och Ludde haft myskväll medans Johnnie jobbat. Vi åt en jättegod middag i form av chiligryta gjord på chili, lök och kött från min trädgård/föräldrarnas gård. Åt även vår egna gurka till. Vi äter gurka och tomat dagligen just nu, hela växthuset är fullt!
Skivad baguette penslad med smält smör blandat med pressad vitlök. Uppepå lite riven ost. In i ugnen några minuter. Supergott.
Som efterrätt åt vi glass och dagsfärska blåbär. Sen låg vi och jäste på soffan samtidigt som vi kollade på Sommar med Ernst.
Jag hade tänkt träna ikväll, men jag är proppmätt fortfarande trots att klockan närmar sig 23. Satsar på att träna imorgon istället.
Jag har legat lite lågt med styrketräning efter senaste gången jag fick ryggont. Är lite rädd att det hör ihop och har inte velat riskera att jag kommer till jobbet med öm rygg. Men igår körde jag på eftersom jag är ledig idag och imorgon.
Har känts bra i ryggen idag, lite trött bara men ingen fara.
 
Läkaren ringde någon dag efter läkarbesöket och förklarade att blodproverna såg bra ut och att det med största sannolikhet inte är någon fara. Remiss är skickad till röntgen och vi får se när kallelsen kommer.
"Jaag ar innte oorolig" sa han i slutet av samtalet med sin djupa, ryska(eller liknande) dialekt.
 
Ommålning av huset pågår. Framsidan är så gott som klar och om vädret kan hålla sig fint kommer jag köra på och måla tills händerna trillar av. Vill verkligen bli klar innan kylan kommer.
Bilden visar den nästan färdiga framsidan, och nej, pelarna ska inte vara vita. Folk verkar tro att det är meningen men det är bara grundfärg. Nu är dom målade en sväng med grönt och en eller två lager till ska på.
Fint va? Jag är supernöjd, vilken skillnad från tidigare!
 

Begravning

Idag hade jag min första begravning sedan jag började jobba som vaktmästare. Jag var med på två i början för att lära mig hur det går till, men efter allt elände jag gått igenom kände jag mig inte redo för så pass "tunga" uppgifter. Det var helt enkelt för känslosamt även för mig, trots att jag varken kände den avlidne eller dom anhöriga.
Jag är och har alltid varit en känslomänniska och har lätt för att gråta. Detta blev mycket värre efter cancer och barnafödande, och det krävs inte mycket för att jag ska få tårar i ögonen.
 
Nu blev det så att alla ordinarie vaktmästare skulle ha semester just när denna begravning skulle vara. Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att ta den och ja, jag kände mig redo. Jag har fått distans till sjukhusbesök, sjukdom och elände så det var dags att ta tjuren vid hornen.
Ska bara tillägga att mina arbetskamrater har haft full förståelse och respekt för mitt beslut att avstå begravningar, så jag har aldrig känt någon press att ta dessa uppgifter. Inte heller denna gång, utan jag kände direkt att jag ville.
 
Jag har lärt mig kyrkorna hyfsat bra och har kommit in i rollen som kyrkvaktmästare. Det är så viktigt att begravningarna blir bra eftersom det ofta är ett sista avsked för dom anhöriga(om dom inte deltar på urnnedsättning) så jag ville ha lite koll på det mesta innan jag ger mig på en sådan uppgift.
 
För att fatta mig relativt kort så gick det jättebra. Kunde nog inte gå mycket bättre utan allt gick enligt planerna. För er som inte har koll på kyrkvaktmästaryrket så innebär det att man(i det här fallet jag) ställer fram det som behövs, assisterar begravningsbyrån om dom behöver det, tänder ljus, fixar blommor att ha på altaret, sköter allt ljud och ljus, ringer i kyrk-klockorna m.m. Allt runt omkring helt enkelt. Efteråt städar vi och kollar att allt är bra inför nästa gång kyrkan ska användas.
 
Imorgon ska jag ha två bröllop och jag hoppas att dessa flyter på lika bra. Känner mig lite nervös men samtidigt lugn över att jag har koll. Känns som om allt är under kontroll såhär långt.
Sedan på söndag är det högmässa, så det är mycket för mig nu. Men det är roligt, för jag lär mig nya saker hela tiden och skaffar mig allt mer erfarenhet inom yrket.
Prästen sa att jag "utstrålar ett lugn" när jag jobbar. Skönt att inte nervositeten syns allt för tydligt.
 
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
 
Framme vid altaret stod den snövita kistan med blommor och tända ljus omkring sig, orgeln spelade en lugn och fin melodi och dom sörgande tog plats i kyrkbänkarna. Jag stod vid porten och väntade på att få ringa i klockorna, och av en slump kastar jag en blick upp emot den vackert målade taket. Där, långt ovanför mitt huvud, flyger en liten fjäril omkring helt ljudlöst.
Det var så fint och symboliskt på något vis. Vem vet, kanske var det den avlidna som ville ta farväl av sina barn och barnbarn?
 
 
 

Utflykt med jobbet

Idag åkte jag med jobbet på utflykt till Uppsala för att gå en guidad tur i Uppsala Domkyrka, äta och bowla.
 
Kyrkan har jag varit in i en gång förut, men det var många år sedan nu. Det måste ha varit i grundskolan någon gång, för jag minns det knappt.
Ska jag vara ärlig hoppades jag på att utflykten skulle vara till just Domkyrkan. Det är en ståtlig byggnad och hur många gånger stod jag inte och tittade på den från sjukhusets fönster?
Jag tycker att det är väldigt intressant att titta på gamla saker och byggnader. Dom bär så mycket historia med sig.
 
 
 
 
När jag stod där och såg ut över det stora kyrkorummet slogs jag av en tacksamhet över att inte behöva städa där. Tycker att det är tillräckligt att städa våra små kyrkor, och tänk då att gå där i Domkyrkan med dammsugaren? Ja, sånt tänker man på när man jobbar med just kyrkor. Arbetsskada kallas det!
 
Jag var som vanligt väldigt imponerad över vad folk kunde bygga och skapa förr i tiden. Vilket jobb att bygga en domkyrka för flera hundra år sedan.
 
Efter besöket i kyrkan åt vi lunch och sen var det bowling som stod på schemat. Jag är absolut ingen talang, men lite tur då och då hade jag. Tävlingsmänniskan inom mig vaknade och jag fick tygla mig ordentligt för att bara se det som en rolig aktivitet och inte en tävling.
Jag har bara bowlat 2-3 gånger tidigare med flera år mellan varje gång, och jag hade glömt hur roligt det var!
 
Sen var det dags att åka hemåt och det kändes lite vemodigt att dagen redan var över. Jag jobbar med ett underbart gäng människor och vi har alltid lika roligt ihop. Men trots det är det extra kul att ibland få umgås lite mer privat och släppa på yrkesrollerna en stund.
 
När jag kom hem låg mina två grabbar i sängen och sov, sida vid sida. Ludde är fortfarande lite småkrasslig och har fått vara hemma från dagis några dagar. Han är pigg och glad, men snoret forsar och han hostar lite för mycket fortfarande.
Som tur är kunde Johnnie ta hand om sjuklingen så att jag kunde smita iväg på den här utflykten.
 
Nu sover Ludde och jag ska strax krypa till kojs jag med. Det tar på krafterna att hänga med arbetskamraterna in till stan!
 

Planteringsvecka

Äntligen fredag! Skönt med helg så att jag hinner med lite mer sömn och intressen.
 
Veckan har handlat mycket om plantering av blommor på kyrkogårdarna och minneslunden har fått lite omtanke i form av nya buskar och klätterväxter.
Detta känns lite mer som mitt område då jag gillar att plantera, så jag har tycket att det varit roligt.
 
 
Arbetskamraterna i full gång med att gräva hål till buskarna. Man har då aldrig tråkigt när man jobbar med dessa killar!
 
Slutresultatet. Nu ska dom få växa till sig och blomma vackert varje juni månad!
 
Efter jobbet gjorde jag i ordning Bullen och tog en tur barbacka i den fina vårvädret. Skönt att få lyssna på fågelkvitter, andas frisk luft och njuta av den värmande kvällssolen.
 
Morgondagen är uppbokad med diverse marknader, kosläpp och sista april-firanden. Hoppas dock på en lugn söndag då jag kanske till och med kan komma ut med kameran en sväng. Vi får se!

Våren 2016

Tråkigt väder idag. Regn och snöslask.
 
Vi klev upp ungefär 7.30, så lite sovmorgon blev det. Det behövdes verkligen för min del, för jag har lite svårt att sova tillräckligt mycket i veckorna. Själva sovandet går bra, men att komma i säng i tid är svårare. Jag är en kvällsmänniska och får alltid lust att göra så mycket under kvällarna.
 
Den här veckan har varit min första som "heltidare" på länge. Mitt vikariat är på 75%. 100% på sommarhalvåret och 50% på vintern. Allt strul i somras med min hälsa gjorde dessutom att det inte blev mycket heltidsjobb för mig.
Att jobba heltid är väldigt roligt och jag trivs absolut med det. Jag tycker nämligen att det är svårt att ha koll på vad som händer på jobbet när man bara jobbar halvtid.
Sen är det klart att det är otroligt bekvämt att jobba halvtid. Man blir fruktansvärt bortskämd..
 
 
 
Varje dag efter jobbet denna vecka har jag varit fruktansvärt trött. Tidigare har jag haft tid att "ladda batterierna" mellan jobbpassen, men nu har jag inte haft tid för det.
Jag kommer förhoppningsvis in i heltidsjobbandet snabbt. Tills dess får jag själv och omgivningen stå ut med att jag är såsig i skallen om eftermiddagarna.
 
Just nu är jag lite förkyld så träningen får mer eller mindre utebli. Nu när våren varit så fin har jag varit fruktansvärt sugen på att jogga låååånga turer på sköna skogsstigar bland fågelkvitter och blåsippor. Tyvärr orkar inte mitt knä det än så jag får nöja mig med att cykla.
Då kan ju även Ludde följa med, så det är en klar fördel att ta sig fram på cykel. Han har dessutom blivit lite av en pt åt mig, för i tunga uppförsbackar peppar han och ropar "Hejhå Hejhå!"
 
Jaha, vad har jag mer att skriva?
Sommaren är delvis planerad. I juni kommer jag vara ledig i 2 veckor och förhoppningsvis åker vi på semester då. Dessutom så har jag precis skrivit på papper om jobb i sommar. Blir kvar som kyrkvaktmästare fram tills vecka 30, så det är skönt att ha dom veckorna säkrade.
Vad händer sen? Den som lever får se!
 
 
 
Förövrigt så är det lite tufft i min skalle just nu. Våren har alltid varit en underbar årstid för mig, men i år har den lockat fram jobbiga minnen från 2013 då jag hade cancer.
Har inga minnen av att det varit såhär 2014 och 2015, men i år är det lite tufft.
Som ni säkert har koll på så blev jag sjuk i början på året och det var i just mars- maj som det var som jobbigast. Tuff behandling och kejsarsnitt.
Ludde blir 3 år snart. Tiden går! Tack och lov verkar han ha klarat sig bra och är som alla andra barn i hans ålder.
 
 

Nytt jobb

Det här året som kyrkvaktmästare har gått fort och i vår går mitt vikariat ut. Vad som händer efter det har jag ingen aning om.
 
Jag tänkte därför höra om ni har några förslag på jobb åt mig? Det skadar ju inte att kasta ut frågan här. Vet ni något jobb som är på gång eller så?
Allt är av intresse.
 
 
 
 

Snöröjning

Idag var det mycket sjukdomar på jobbet så jag fick jobba självständigt. Jag gillar att jobba självständigt men känner mig fortfarande lite ovan vid detta jobb och dess sysslor vilket gör att allt går lite trögt. Minns hur det var i början när jag skulle städa i Kyrkans Hus. Allt gick jättetrögt och utan något flyt alls. Nu däremot, när jag städat en hel del, går det som smort och jag står ofta och undrar om jag missat något eftersom det känns som om det gått för snabbt.
 
Under natten föll det snö så det var snöskottning/plogning som stod på schemat idag. Ordern löd: "Skotta tills du storknar".
Kyrkans Hus var prio 1. Körde dit men när jag väl skulle börja fick jag inte plogbladet att samarbeta. Efter en bra stunds kikande och assistans över telefon från arbetskamraterna hittade jag på felet. En kontakt som inte satt i helt. Kände på mig att det skulle vara något riktigt skitfel(rent utsagt..) och därför känns det pinsamt att behöva ringa efter hjälp. En sån där sak borde jag hitta på själv, men trodde inte ens att den kontakten hade med saken att göra.
Nu kommer jag inte göra den missen igen i alla fall.
 
När jag väl kom igång gick det bra. Lite trögt eftersom jag inte har så bra koll på gräskanter och vart snön ska ligga, men ju mer jag körde desto bättre gick det.
Jag har bara testat på att ploga litegrann tidigare, så detta var jättebra träning för mig.
 
Eftersom jag blev försenad hann jag inte med allt jag hoppats på. Jag jobbar ju bara halvdagar så när klockan närmade sig lunch fick jag backa in maskinen och åka därifrån. Typiskt, när arbetet var som roligast!
Jag avskyr att åka från jobbet innan allt är klart och jag ogillar överhuvudtaget att avbryta sysslor. Framförallt på fredagar vill jag hoppa in i bilen med vetskapen om att sysslorna är klara och med känslan av att jag gjort ett bra jobb. Idag hade jag den helt motsatta känslan.
Jag vet innerst inne att jag gjorde mitt bästa, men tydligen hade jag högre krav på mig själv idag.
Alla jag pratade med sa: "Ta det i din takt, du behöver inte stressa" när jag förklarade att dom andra var sjuka och att jag körde själv.
Trots det kände jag mig väldigt stressad när jag hoppade ur maskinen för att sluta för dagen. Stressad av att behöva avbryta något som inte är klart.
 
 

Sån är jag. Det är nog helt enkelt gamla vanor sedan jobben på mjölkgårdar. Sysslorna måste göras och man kan inte åka hem förrän allt är klart. På mjölkgårdarna hanterar man levande djur som behöver ha alla sina behov tillgodosedda, så självklart är det annorlunda med ett sådant jobb.
 
Det låter självklart inte bra att bli stressad över jobbet på detta vis som jag beskriver nu, men detta är en egenskap hos mig som jag ständigt jobbar på. Sedan jag blev sjuk 2013 har jag helt enkelt fått inse att jag måste ta det lugnt och att jag inte kan göra annat än mitt bästa. Resten är överkurs.
Är jag trött en dag så tillåter jag mig att sova en stund. Känner jag mig inte helt kry är det helt okej att ligga på soffan och titta på tv. Disken, dammråttorna och komposthinken kan vänta.
 
Jag ska tillägga att jag har underbara arbetskamrater som påminner mig om att ta det lugnt och inte stressa, vilket behövs emellanåt då jag gärna vill ha ett högt tempo av ren vana.
 
När jag kom hem var jag för "igång" för att sova en stund, så jag satte igång att diska och städa. Men nu är pulsen nere och jag kan slappna av och njuta av fredagen.
På söndag ska jag jobba som vaktmästare på en konsert i en av "våra" kyrkor. Pengarna dom tjänar på inträdet går till cancerfonden, så när jag fick frågan om jag kunde ställa upp och jobba kändes svaret självklart.
Börjar bli lite nervös nu, samtidigt som det ska bli väldigt roligt. Jag ska bland annat sköta ljud och ljus, en uppgift jag inte känner mig helt bekväm med än. Men jag ser det som bra träning.
 

Nu ska jag väcka lill-grodan som ligger och trynar i min säng. Dags för middag och stallskötsel!
 
 

Ordningen återställd

Äntligen är ordningen återställd. Ludde har varit på dagis och jag på jobbet.
Jag brukar vara inställd på att det kan ta lite extra tid att lämna honom på dagis såhär efter ett avbrott. Jag tror att han ska vara lite extra blyg eller mammig och inte vilja att jag ska åka, men icke. Han slog sig ner bredvid Kicki och började kolla igenom leksakslådan, precis som vilken vardagsmorgon som helst.  
Det som tog tid var bilens framruta där isen satt som berget. Ett garage som inte var fullt med grejer vore fint, men då får jag nog flytta till en egen bostad först. Johnnie gillar grejer..
 
Jobbandet gick bra. Den vanliga måndagsstädningen i Kyrkans Hus, möblera om efter ett stort dopkalas och sen röja upp lite i en kyrka efter en begravning. Lite lagom måndagssysslor.
Känns som om jag varit borta jättelänge, men det var bara några dagar.
 
Ludde hade skött sig bra på dagis och var glad när vi gick därifrån. Vanligtvis brukar han protestera lite då han vill leka mer. Det märktes dock att han var lite tröttare än vanligt och jag förstår honom. Känner mig lite mosig själv trots den korta arbetsdagen.
 
 Bilder från Morkarla klockstapel.
 
 

När sjukdomen avtar och tröttheten tar vid.

Idag är det fredag och vädret har varit kanon. Kyligt, men soligt och sådär fin som bara kalla vinterdagar med pudersnö kan vara.
Jobbandet gick relativt bra. Dock så ville inte en av traktorerna starta så arbetsuppgifterna betades inte av så smidigt som man hade velat. På en fredag vill man att allt bara ska flyta på så att man sedan kan ta helg med den där härligt nöjda känslan i kroppen.
 
Ludde ville som vanligt inte åka hem från dagis. Halva dagar är på tok för lite i hans värld. Han vill fortsätta leka med kompisarna några timmar till.
Folk måste tro att vi är lite konstiga. Ludde är inne i en "sopbilsperiod" och är intresserad av allt som har med sopbilar att göra. Själva lastbilarna, soptunnor, sopor.. Ni fattar.
Denna period gör att Ludde inte bara tar med sig blöjpåsarna ut från dagis och kastar när jag hämtar honom, utan han vill även titta i dagisets soptunnor både vid lämning och hämtning.
Detta är mycket viktigt för Ludde, så jag låter honom ägna sig åt detta. Jag tycker att det är lite charmigt att han tar det så seriöst och kan inte annat än skratta åt det. Och sämre intressen kan man väl ha? Eller??
Så nu vet ni vad vi pysslar med ifall ni ser oss stå och kika ner i en soptunna någonstans!
 
Efter dagishämtningen åkte vi hem och åt lunch. Ludde hade ätit på dagis men jag skopade i mig lite mat. Vi kröp ner i min och Johnnies säng där vi läste sagor innan det var dags för grabben att sova en stund. När Ludde somnat i sin säng kröp jag ner i min säng igen och sov fram tills det var dags att laga mat.
Även om dom kommer allt mer sällan så har jag fortfarande mina trötta dagar då jag bara måste sova en stund på dagtid.
För några veckor sen sov jag nästan varje dag efter jobbet, men nu händer det bara då och då.
Idag var en sådan dag då jag helst av allt hade velat gå ut på promenad med kameran i högsta hugg. Tänk vilka fina bilder man hade kunnat få i det soliga vintervädret!
Men jag försöker lyssna på kroppen och vila när den där ordentliga tröttheten sköljer över mig. Jag blir helt maktlös och orken bara rinner av mig. Det är väldigt jobbigt eftersom jag ofta har så mycket annat jag vill hinna med.
Men jag har lärt mig att det är bättre att sova en stund och sköta hushållssysslorna under kvällen, än att göra dessa sysslor halvdant och sedan känna mig misslyckad eftersom jag inte orkade mer än så.
Jag jobbar ständigt med att acceptera mina begränsningar, även om det ofta tar emot och det dåliga samvetet smyger sig på.
 
När kroppen fått sin behövliga vila efter sommaren och höstens hälsoproblem, då kommer allt bli som det ska igen. Jag måste bara ge mig själv den tiden som behövs för att komma upp på banan igen.
I teorin låter det så lätt, men i praktiken är det mycket svårare!
 
Bortsett från tröttheten känns allt bättre än det gjort på länge. Ingen smärta alls vilket innebär att jag inte behöver ta tabletter. Jag kan slappna av eftersom jag känner att kroppen tål vardagens påfrestningar och lätta träning.
Ni alla har nog fått den där insikten när man är ordentligt sjuk(nu talar jag alltså om mer vardagliga sjukdomar som förkylning, feber och liknande). Det är först då man inser hur bra man har det när man är frisk. Problemet är bara att när man väl är frisk har man glömt hur tacksam man ska vara över att slippa sjukdom.
Jag tänker varje dag på hur jag känner mig nu jämfört med tidigare då smärta och oro haft ett hårt grepp om mig. Varje ny dag jag vaknar upp till är jag tacksam över att vara frisk och njuter av min nya smärtfria tillvaro.
Jag har nämligen lärt mig den hårda vägen hur snabbt det kan vända.
 
 
 

Vinter på riktigt

Vilket väder vi har! Snön öser ner och det blåser ordentligt, riktigt mysigt!
 
Mycket snöskottning just nu, både på jobbet och hemma. Inte helt förvånande med tanke på hur mycket snö som kommit den senaste tiden. Jag gillar att skotta snö. Jag vet inte riktigt varför, men det är nog en blandning av att jag gillar motionen, den friska luften och den underbara känslan av tillfredsställelse när jag kommer in. Det är så skönt att känna att man både fått något vettigt gjort, tränat och varit utomhus samtidigt!
Plus att man, om inte Ludde är med, får egentid och kan vara i sin egna lilla värld. Fundera över saker och så.
Tänk vad mycket tankar och problem jag gått igenom/löst under alla promenader, snöskottningstimmar och joggingturer.
 
Hur som helst, skottade hela parkeringen här hemma och "grävde" fram vägar till bastun, lastbilsparkeringen m.m. När jag var klar tog jag hälften en gång till, då det hunnit bli några cm ny snö. Nu sitter jag här och känner mig mör i kroppen. Det var dagens träningspass det!
 
Films Kyrka idag:
 
Just nu känns bilden jag tog över kyrkogården i somras väldigt avlägsen. När jag pulsade fram genom snödrivorna samtidigt som snöfyllda vindar piskade mig i ansiktet kom jag att tänka på denna bild. Nåt av det härligaste med Sverige är alla dess årstider. Varje årstid har sin charm och vad tråkigt det vore om man bara hade en och samma årstid jämt.
 
 

Soluppgång

Det finns många fördelar med att jobba utomhus året runt, och en av dessa är att man får se många vackra soluppgångar.
 

Jag trivs med att jobba utomhus, även om man ibland kan ledsna på kyla, regn, stekhet sol och liknande. Men jag gillar att följa årets alla årstider och ständigt vara i rörelse. 
I nuläget inte tänka mig att ha ett stillasittande jobb inomhus, jag skulle tröttna direkt.
 
Just nu känns framtiden väldigt oviss. Vad ska jag hitta på när detta vikariat går ut? Jag känner på sätt och vis ingen press över detta, men visst känns det lite olustigt att för första gången i sitt liv känna sig lite vilse. Tidigare har jag alltid vetat vad jag velat göra.
Gå på Jälla naturbruksgymnasium och sen jobba på en gård. Inga tveksamheter.
Men nu när jag både varit sjuk och fått barn har jag tappat tråden en aning och vet inte riktigt vad jag vill. Jobbet ska passa mig och vara givande, samtidigt som det ska funka med familjelivet. Inte alltid lätt att hitta.
 
Jag är dock rätt flexibel, och tänker inte sitta hemma och sura bara för att inte rätt jobb dyker upp(har mött folk som gör så). Dyker inte det där "perfekta kanonjobbet" upp i vår när vikariatet går ut, får jag sysselsätta mig med något annat så länge. Det ordnar sig.
 
Helst vill jag jobba med kor igen, men dom jobben växer inte på träd med tanke på att bönderna redan går på knäna. Minst sagt.
Hur som helst är jag väldigt glad över att detta vikariat dök upp, för jag har faktiskt varit nyfiken på den här sortens jobb.
Jag trivs jättebra och lär mig nya saker hela tiden. Och bättre arbetskamrater får man leta efter!
 
 

Hej December!

Redan december, vart tar tiden vägen?
Satt vid datorn för att ordna upp lite med försäkringskassan igår, och bläddrade i almanackan för att hålla koll på datumen. Då insåg jag vad jag gjort för att få min tid att flyga iväg. Sjukskriven, sjukskriven och åter sjukskriven..
 
Dagen har gått bra, men jag har varit väldigt trött. Kroppen känns seg och jag har gäspat regelbundet. Tycker inte att jag har sovit för lite, men kroppen ligger nog lite på minus i sömn nu efter helgens bravader. När detta inlägg är färdigskrivet ska jag krypa ner i sängen och vila en stund.
 
Känner fortfarande av njuren så som igår, men inget har blivit värre. För varje dag som går kan jag pusta ut en liten aning, för varje dag hamnar jag lite närmare målet. Om inget hänt innan veckan är slut kan jag nog se den värsta tiden som avklarad.  
Sen är frågan när jag kommer kunna slappna av helt. Tidigare har det ju kunnat gå en månad eller två innan nästa problem dyker upp. Jag får försöka ta det som det kommer och inte tänka så mycket, för inget blir bättre av att jag är hispig och stressad.
 
I eftermiddag ska jag åka och klippa mig hos en bekant. Håret må vara längre än normalt(vilket jag gillar) men det är så risigt att till och med skatorna dissar det. Värst var det efter duschen jag tog på sjukhuset med deras schampo utan balsam efteråt. Hua!
Detta blir förövrigt första gången jag klipper det på.. ja, låt se.. 2,5 år kanske? Det var ju någon gång innan jag blev sjuk i alla fall(2013).
Så det är dags nu.
 
Det är så härlig stämning utomhus såhär års. Allt sover och det känns så fridfullt. Vi har haft en väldigt fin eftermiddag dessutom, som om vi inte var tillräckligt bortskämda efter höstens kanonväder.
 
 
 
 

Inför advent

Idag var det kyligt ute så vi höll oss inomhus. Jag är visserligen van vid att jobba ute i alla väder, men idag var det alltså inomhusjobb som stod på schemat.
 
Bland annat så skulle en av kyrkorna få upp sina ljusstakar i fönstren, precis som varje år. Så medans jag dammsög hade grabbarna fullt upp med att klättra:

Jag har en riktig hatkärlek till vintern. Jag älskar dess vackra vinterlandskap, mjuka snö och den mysiga känslan man känner när man varit ute i kylan hela dagen och slutligen får komma in i värmen. Samtidigt så är jag en väldigt frusen person och det spelar ingen roll om jag klätt på mig så att jag nästan rullar fram, jag fryser ändå.
Dessutom har jag urusel blodcirkulation i händer och fötter, vilket gör att ingen vill ha mig riktigt nära(varning för kalla händer!).
Men vad vore resten av året utan den kalla vintern? Mycket av charmen med vårat land är att klimatet kan under ett år gå från väldigt varmt till väldigt kallt.
Jag älskar årets alla skiftningar, för varje årstid har sin charm.
 
Under helgen som var kom första snön här hemma. Bara någon centimeter(om ens det), men myskänslan infann sig ändå!
 

Febrig Ludde

Idag hann jag endast jobba 2 timmar innan dagis ringde och förklarade att Ludde hade feber och var otröstlig. Som tur var hade jag inte hunnit lämna Kyrkans Hus, så det tog max 10 minuter för mig att ta mig till dagiset för att hämta Lilleman.
Och ja, det var ingen tvekan om att han blivit sjuk. Han grät ordentligt när jag satte på honom ytterkläderna, typisk sjukgråt och inte trotsgråt.
 
Väl hemma tittade vi på tv och sen kröp vi ner i sängen och sov. Sov lääänge, fast vaknade till då och då på grund av Luddes feber.
Ludde är sällan såhär sjuk, men när han väl är det vill han sitta/ligga som en koalabjörn i ens famn hela tiden. Därför har jag inte gjort ett dugg idag mer än att mysa med den lilla sjuklingen. När Johnnie kom hem åt vi middag, fast Ludde ville inte äta. Inte ens äppelpajen slank ner i honom(men vi andra frossade..)
 
Nu ligger grabbarna i sängen och sover. Johnnie ska upp tidigt och Ludde är febertrött. Själv är jag pigg som en mört, men ska strax sova jag med. Ludde kommer säkert sova oroligt och då är det bra om jag hinner sova lite mellan svängarna.
 
Gäller att hålla tummarna nu för att jag inte drabbas av några sjukdomsbaciller, för på onsdag ska jag som sagt till sjukhuset. Känner mig hittills lugn, men samtidigt väldigt redo och laddad.
 
 

Du är borta men inte glömd.

Jag pratade nyligen med en kille som berättade att han hade ställt gravljus vid lite halvt bortglömda gravar, eftersom han tyckte att dom också skulle ha ljus. Om jag förstod det rätt hade han inte ens någon direkt anknytning till gravarna.
 
Då har man hjärtat på rätt ställe och har respekt för sina medmänniskor, vare sig dom lever eller har tackat för sig.
Ville berätta det eftersom jag tyckte att det var så fint gjort.
 
 
 
 
 

I´m the boss

Idag var Jens och Pelle lediga så jag fick vara chef för en dag. Jens hade rabblat upp lite smått och gott jag och den andra vikarien kunde pyssla med under dagen, så vi gick inte sysslolösa.
Jag gillar att planera och utforma dagen med dess sysslor lite som jag själv vill, eftersom jag är van sedan tidigare att jobba rätt mycket självständigt. Så att ha en lista att gå efter och sen ta det i sin egna ordning passar mig utmärkt.
Förövrigt älskar jag att skriva listor, eftersom man då inte behöver stanna upp och fundera över nästa steg. Då kan man bara tuffa på med nästa syssla så fort den första är klar.
 
Eftersom den andra vikarien jobbade sin sista dag idag åkte vi till Kyrkans hus och hade en "avskedsfika" till hans ära.
 
Eftersom jag jobbar halvtid får vikarien jobba på en stund utan mig. Men han har koll och är duktig så det fixar han galant. Då kan han ta allt i sin takt. Ibland misstänker jag att jag omedvetet stressar på honom lite, eftersom jag gärna jobbar i ett högt tempo. Detta är dock något jag försöker jobba med nu när jag är lite "skör" på grund av stenten.
 
Mot slutet av förmiddagen höll vi på med att klippa ner en häck, och vi hade sånt flyt att jag gärna jobbat vidare några timmar till. Fick verkligen tvinga mig att åka därifrån, skulle ju hämta Ludde på dagis en bestämd tid.
Det är så roligt att jobba när allt bara flyter på!
 
Ludde hade uppenbarligen samma flyt, för han ville inte heller lämna sin "arbetsplats"(dvs dagis). Han blev arg först, men dagisfröknarna hjälpte mig att övertala Ludde. Han har fått en lite rolig vana. Häromdagen fick Ludde med sig en påse med sin använda blöja i för att slänga den utanför dagiset i deras soptunna. Fröknarna lägger alltid påsar med blöjor utanför dörren för att sedan kasta dom, men numera när Ludde ser dessa tar han dom med sig och kastar.
Han är en hjälpsam och framförallt ordningssam liten kille. (varifrån kom dom generna!?)
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0