Begravning

Idag hade jag min första begravning sedan jag började jobba som vaktmästare. Jag var med på två i början för att lära mig hur det går till, men efter allt elände jag gått igenom kände jag mig inte redo för så pass "tunga" uppgifter. Det var helt enkelt för känslosamt även för mig, trots att jag varken kände den avlidne eller dom anhöriga.
Jag är och har alltid varit en känslomänniska och har lätt för att gråta. Detta blev mycket värre efter cancer och barnafödande, och det krävs inte mycket för att jag ska få tårar i ögonen.
 
Nu blev det så att alla ordinarie vaktmästare skulle ha semester just när denna begravning skulle vara. Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att ta den och ja, jag kände mig redo. Jag har fått distans till sjukhusbesök, sjukdom och elände så det var dags att ta tjuren vid hornen.
Ska bara tillägga att mina arbetskamrater har haft full förståelse och respekt för mitt beslut att avstå begravningar, så jag har aldrig känt någon press att ta dessa uppgifter. Inte heller denna gång, utan jag kände direkt att jag ville.
 
Jag har lärt mig kyrkorna hyfsat bra och har kommit in i rollen som kyrkvaktmästare. Det är så viktigt att begravningarna blir bra eftersom det ofta är ett sista avsked för dom anhöriga(om dom inte deltar på urnnedsättning) så jag ville ha lite koll på det mesta innan jag ger mig på en sådan uppgift.
 
För att fatta mig relativt kort så gick det jättebra. Kunde nog inte gå mycket bättre utan allt gick enligt planerna. För er som inte har koll på kyrkvaktmästaryrket så innebär det att man(i det här fallet jag) ställer fram det som behövs, assisterar begravningsbyrån om dom behöver det, tänder ljus, fixar blommor att ha på altaret, sköter allt ljud och ljus, ringer i kyrk-klockorna m.m. Allt runt omkring helt enkelt. Efteråt städar vi och kollar att allt är bra inför nästa gång kyrkan ska användas.
 
Imorgon ska jag ha två bröllop och jag hoppas att dessa flyter på lika bra. Känner mig lite nervös men samtidigt lugn över att jag har koll. Känns som om allt är under kontroll såhär långt.
Sedan på söndag är det högmässa, så det är mycket för mig nu. Men det är roligt, för jag lär mig nya saker hela tiden och skaffar mig allt mer erfarenhet inom yrket.
Prästen sa att jag "utstrålar ett lugn" när jag jobbar. Skönt att inte nervositeten syns allt för tydligt.
 
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
 
Framme vid altaret stod den snövita kistan med blommor och tända ljus omkring sig, orgeln spelade en lugn och fin melodi och dom sörgande tog plats i kyrkbänkarna. Jag stod vid porten och väntade på att få ringa i klockorna, och av en slump kastar jag en blick upp emot den vackert målade taket. Där, långt ovanför mitt huvud, flyger en liten fjäril omkring helt ljudlöst.
Det var så fint och symboliskt på något vis. Vem vet, kanske var det den avlidna som ville ta farväl av sina barn och barnbarn?
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0