Anna - Life is easy if you wear a smile!

Eftersom jag oftast är uppe rätt mycket under morgonen brukar jag ofta sova rätt länge på förmiddagen. På så vis får Johnnie sova under morgonen och sen när han kliver upp får jag sova lite, och då tar Johnnie över ansvaret över Ludde.

Ludde sover rätt bra under natten numera, men vid 6-8 tiden tycker Ludde att det är hög tid att gå upp. Så man får ingen sovmorgon om inte någon av oss kliver upp och pysslar med grabben.

 

Idag ville Ludde ha mat vid halv 7, men ville inte somna om sen. Så Johnnie tog över för han skulle ändå upp. Jag somnade och några timmar senare var Johnnie tvungen att sticka iväg då det var problem med lastbilen. Han kom in och la Ludde i sängen med mig, men den pigga lilla gossen ville inte sova utan sprattlade vilt och pratade ständigt. Ingen mer sömn för mig..

Men han är bra fin att ligga och kolla på!

 

Stort grattis till min kompis Karin och hennes make John som ska bli föräldrar i februari! Ska bli kul att följa den växande magen, och jag håller tummarna för att allt ska gå bra.

 

Känner mig riktigt mör i benen just nu. Eller så gott som hela kroppen faktiskt..

 

Har under hela dagen varit sugen på att sticka ut och motionera i regnet. Och nu på kvällen var det dags, så jag lämnade över Ludde till Johnnie, drog på mig relativt vettiga kläder och gav mig iväg. Blev cykeln idag, för det var ett tag sen nu. Dessutom är det lite svårare att kunna sticka iväg med cykeln eftersom Johnnie då måste ha hand om Ludde. På promenader kan Ludde följa med.

 

Regnet öste inte riktigt ner, men det var inte så värst långt ifrån. Tyvärr har jag inga tunna regnkläder att träna i, men det måste införskaffas för tillfällen som denna. Tog inte så lång tid innan jag var ordentligt blöt.. Nåt mer jag ska skaffa är stänkskydd till cykeln, för det sprutade upp massor av smuts på grusvägen.

Men trots detta gick det väldigt bra att cykla då jag varken blev för kall eller varm. På hemvägen hade jag ordentligt med motvind, och det sög riktigt ordentligt i benen.

När jag cyklade in på parkeringen här hemma och klev av cykeln kunde jag knappt gå för att jag var så slut. Väl inne gick jag direkt mot duschen för att värma upp mig innan dom blöta kläderna kylde ner musklerna.

 

Tog ett tag innan jag fick av mig dom plaskvåta kläderna. Jag föredrar att träna i tajta stretchkläder, och dom är nästan svåra att få på sig. Så det var en hel vetenskap att få av dessa när dom var så blöta att det droppade om dom.

Min rygg efter cykelturen som innehöll ca 40-50% lerig grusväg:

 

 

 

Vem vill ut i regnet och motionera?

 

Jag vill! Jag vill!!

Igår åkte jag, Johnnie och lille Ludde hem till en gammal kompis till mig. Hon och hennes kille har gift sig nyligen och eftersom inte alla kunde komma på bröllopet bjöd dom hem oss till sig. För första gången på bra länge kunde alla i det forna kompisgänget komma, det är ovanligt!

Alla har olika jobb med olika tider och Leila bor numera i Finland. Så det brukar vara knepigt att hitta ett datum alla kan.

Jag har det lite enklare att ses nu då jag inte jobbar, jämfört med tidigare då jag bara kunde ses på helger.

 

Vi blev såklart sena dit då Ludde krävde mat precis när vi skulle åka, och sen körde vi fel. Vi hade nämligen aldrig varit på besök hos Karin och John tidigare i deras nya hus.

 

Huset var jättefint, maten var god och det var så härligt att träffa alla igen. Dessutom fick alla äntligen träffa lille Ludde. Dom läser den här bloggen, så dom har bara sett honom på bild tidigare.

Ludde var tyvärr ovanligt grinig, men det hade en förklaring. För helt plötsligt hände det en ordentlig olycka i lilla blöjan, så det blev en ordentlig renovering av grabben. In i badrummet, av med kläder och blöja, torka rent så gott det gick, tvätta av honom i handfatet och sen på med ny blöja och rena kläder.

Just typiskt att det ska hända när man för en gångs skull är hos folk man inte träffar så ofta! Men sånt händer, helt otroligt att en sån liten grabb kan få ur sig så mycket på en och samma gång..

 

När det var dags för folk att åka hem kändes det riktigt tråkigt. Var så roligt att träffa alla igen.. Har inte träffat nån av dom på länge då jag varit upptagen med mitt elände, men nu ska det bli ändring på det!

 

Självklart behövde vi ha en bild på oss nu när vi väl var samlade:

 

Vaknade av att Ludde sov oroligt, gnällde och hade sparkat av sig täcket. Men det var snabbt fixat, så nu sover han sött igen.

 

Mådde lite illa när jag vaknade också. Kanske beror på ölen jag drack igår.. Absolut inga mängder, men kroppen är väldigt ovan nu när man inte druckit på så länge.

Ska berätta mer om gårdagskvällen senare idag, tänkte inte skriva nåt långt inlägg just nu.

 

Jag är trött och bör krypa ner i sängen igen, men jag känner på mig att Ludde närsomhelst kommer vilja ha mat. Kan lika gärna vänta tills dess, så slipper Johnnie kliva upp. Får fördriva tiden med att äta nåt!

Promenad med Ludde avklarad. Blev en relativt lång sväng, ca 5 km. Senast jag och Ludde gick den sträckan tillsammans låg han och njöt i min mage, jag var öm i ryggen och snödrivor låg lite här och var. Det var alltså ett tag sen.

 

Föräldrar med barn säger alltid: "Tiden går fort när dom är så där små, njut och ta tillvara på varenda dag!". Men ska jag vara ärlig är jag glad över att tiden tickar på i rätt frisk takt just nu. Bort från elände, smärta och trötthet.

 

Jag njuter allt mer av min tid tillsammans med Ludde, men kan ofta sörja att den första tiden tillsammans gick förlorad. Jag vet att han inte lider speciellt av de, men för min del känns det som om jag missat det mesta nyblivna föräldrar pratar om. En okej graviditet med lite illamående, svullna fötter och trött rygg. Att i lugn och ro förbereda inför det nya livets födelse. Att få åka till förlossningen och föda "normalt", se det lilla livet komma ut och sen njuta av att helt plötsligt vara en liten familj. Att någon dag senare åka hem till lugnet och påbörja livet som småbarnsförälder. Ja, jag behöver inte skriva mer. Ni fattar.

 

Samtidigt får jag trösta mig med att om jag lyckats ta mig igenom detta, kan jag nog ta mig igenom en hel del. Man brukar säga att "det som inte dödar, härdar" och det ligger nåt i det. Jag har lärt mig mycket om mig själv under den här tiden, värderar livet annorlunda och har haft mycket tid att fundera över allt.

Innan allt detta drog igång trodde jag aldrig att jag skulle kunna ta mig igenom nåt så jobbigt som en cancersjukdom. Jag som gråter över allt, får väldigt lätt dåligt samvete och emellanåt tycker fruktansvärt synd om mig själv. Så att jag skulle orka så här pass bra trodde jag inte en sekund på. Man lär sig något nytt varje dag.

 

Att det kunde bli en liten Ludde mitt i smeten är, ju mer jag tänker på det, helt otroligt. Man tycker att kroppen borde göra det lite enkelt för sig och "dumpa" sånt som är överflödigt under en krissituation. I de här fallet en graviditet. Men att en kropp kan klara av att under en och samma period ha en cancertumör i sig som trycker på nerver och annat skoj, hantera dess behandling och samtidigt ge näring och styrka till ett växande barn är helt fantastiskt.

Kroppen är ett helt fantastiskt verktyg som klarar mer än man tror. Ta hand om den och njut av varje sekund, för en vacker dag orkar den inte bära dig längre.

 

Jag har väldigt svårt att sova för tillfället. Det är varmt, svettigt och Ludde ska ha mat regelbundet under nätterna vilket har stört dygnsrytmen ordentligt. Har aldrig haft problem med sömnen förr, utan skulle kunna sova mig igenom en jordbävning!

Dessutom tröttar jag ju inte ut kroppen som förr när man jobbade varje vardag och hade fullbokade helger. Har även hört att behandlingen, sjukdomen och "biverkningarna" stör sömnen, så jag har inte dom bästa förutsättningarna för tillfället.

 

Vaknade först av att det var varmt, men efter att ha kastat iväg täcket och bytt till enbart ett lakan började Ludde gny. Efter lite gos i sin mors famn blev han trött på nytt och gick med på att snällt sova lite till. Men så lätt är det inte för mig, så jag funderar på att äta lite frukost och ta en promenad ute i regnet. Just nu har jag lust att gå ut naken, så man sen frusen kan krypa tillbaka ner i sängen och värma sig istället för att nästan smälta bort.

 

Senare idag ska jag med pojkvän och liten Ludde åka hem till en av mina gamla kompisar för att äta middag. Då ska mina vänner från grundskolan äntligen få träffa Ludde, hoppas bara att han är på gott humör. Folk med egna barn förstår de där med griniga ungar, men har man inte barn själv störs man lätt av det. Vet själv hur det var..

 

Nä, mot kylskåpet! Magen kurrar!

Nu har jag äntligen börjat visa min nya frisyr ute bland folk. Har fram tills nu alltid haft keps, mössa eller sjal när jag åkt hemifrån, men nu börjar det kännas okej att vara utan.

Jag gillar fortfarande inte att vara korthårig, även om det är praktiskt och går snabbt att fixa när man ska iväg. Tycker helt enkelt inte att det är fint att vara korthårig tjej. Gillade min frisyr jag hade förut.. Men jag hade inget val när jag blev sjuk, så det var bara att gilla läget och se det positivt.

 

Tyckte faktiskt att det var kul att låta brorsan snagga av mig håret, för det var nåt man inte gör varje dag. Hade aldrig gjort det om jag inte visste att jag inte hade så mycket att välja på. Men jag har alltid undrat hur det är att ha kort hår, precis som dom flesta killar.

 

Men eftersom jag känner mig rätt trygg i min nya frisyr nu så tänkte jag för första gången lägga upp bilder på den. Bilderna är suddiga, men visar hur jag såg ut i dag. Skojade till det lite och gjorde en tuppkam, lite kul måste man ju få ha..!

 

Nu har vi kommit hem från födelsedagsfirandet. Känner mig helt slutkörd, men Ludde ligger glatt och pratar här bredvid. Fast han såg i och för sig bra trött ut emellanåt hos föräldrarna(där firandet hölls).

 

Min ena bror Jimmy håller Ludde sällskap på golvet:

 

Idag ska min äldsta bror firas då han fyllde 29 för några dagar sedan. Vi tänkte grilla och syrran står i vanlig ordning för tårta och liknande. Finns många fördelar med att ha en konditor i familjen!

Ser fram emot att träffa familjen i samlad trupp, det är alltid lika kul. Dessutom är det första familjeträffen sedan Ludde kom ut, så vi får se vad han tycker om det hela. Han gillar när det händer mycket runtomkring, så han kommer nog vara mer än nöjd!

 

Nu ska jag gå ut i solen och njuta en stund, innan jag måste göra mig och familjen klar för att åka. Luddes faster ringde och ville träffa honom under dagen också. Dom har precis kommit hem från semestern så hon har nog helt enkelt fått lite "Ludde-abstinens" under resan.

 

Återkommer förhoppningsvis senare under dagen med fler inlägg från dagens påhitt!

Sommarkvällar är helt underbara. Den friska luften, den härliga doften och den lätta dimman över böndernas gröna åkrar.

Jag är en solklar kvällmänniska, och pysslar gärna med saker långt in på natten. När jag växte upp stannade jag kvar i ladugården med mina föräldrar så länge jag kunde. Och trots att så många år har gått, var min favoritstund alltid att gå och kolla till djuren en sista gång på kvällen innan det var dags att åka hem från jobbet.

Skulle jag ha bott på en gård hade jag väl aldrig velat gå från ladugården om kvällarna! På så sätt är det nog tur att jag inte har några djur här hemma..

 

Gick en sväng med Ludde nu på kvällen, och mötte på både en otroligt snabb groda och en grävling som skumpade iväg när den fick syn på mig.

När vi kom hem tyckte Ludde att det var dags för mat, och nu har han slocknat på soffan. Ska bära honom till sängen nu och sen krypa till kojs själv.

 

Sov så gott! Det ska jag göra :)

Nu på kvällen har Johnnie och jag haft "myskväll". Satt ute på baksidan och grillade, drack öl och njöt av sommarkvällen.

Första ölen sen i höstas, behöver jag skriva att den satt fint?

Idag skulle mamma åka till stan, och eftersom jag hade några ärenden dit följde jag med. Johnnie och Ludde var inte bästa vänner under morgonen, så lill-grabben fick följa med oss.

 

Vi spenderade nästan halva dagen i stan, och Ludde skötte sig fint. Han vill hålla koll på allt, och i stan fanns det mycket att kolla på. Nu ligger han här bredvid i soffan som en överkörd padda, trött efter en lång dag.

 

Är nöjd med dagens inköp, några presenter till olika personer och lite grejer till mig själv. Bland annat flaskor och burkar att ha sylt och saft i. Nu när jag har gått och blivit en bärplockande hemmafru måste jag självklart göra min egen saft och sylt!

Väntar på att Ludde ska somna om så att vi kan återvända in i sovrummet. Jag sov lite igår eftermiddag eftersom jag var så otroligt trött, så jag tog den här matningen som annars Johnnie brukar ta hand om. Vi har inga speciella regler över vem som tar vilken matning, utan den som är piggast får offra sig.

Nog för att jag är mycket piggare nu när behandlingen är avslutad, men jag är oftast bra slut när kvällen kommer ändå. Beror nog helt enkelt på att jag är ovan vid att träna, vara hos föräldrarna dagligen och pyssla här hemma efter flera månaders vila. Dessutom har vi ju en liten Ludde som regelbundet kräver ens uppmärksamhet.

 

Igår morse tog Johnnie matningen, sen kom han och Ludde in i sovrummet och kröp ner i sängen bredvid mig. Sen spenderade vi nästan hela förmiddagen i sängen med att prata, gulla med Ludde och bara ta det lugnt. Det är fördelen med att vara hemma hela dagarna, man har inga "måsten" utan kan spendera nästan hela dagen i sängen om man verkligen skulle vilja. Nu är jag för rastlös för att kunna det, men ni fattar.

 

Fick en kommentar angående att jag använder östrogenplåster när jag precis avslutat min behandling då plåstren ökar risken för cancer.

Jag är medveten om detta, för när jag läste bipacksedeln var jag inte allt för kaxig. Enligt den var det ökad risk för det mesta man inte vill drabbas av när man använde plåstren. Bröstcancer, stroke och liknande.

 

Började inte använda plåstren direkt utan väntade tills jag skulle träffa en läkare. Tog upp detta då, för det sista jag behöver nu är en ny, härlig sjukdom som bryter ned mig.

Läkaren berättade att man fick väga för- och nackdelar mot varandra, och att i det här fallet vägde fördelarna över. Risken för vissa sjukdomar var mycket riktigt ökad, men det var så pass lite att man inte skulle oroa sig. Läkemedelsföretagen måste skriva såna saker, hur liten den ökade risken än är.

 

Att inte få östrogen har också sina nackdelar. För det första har vi dom klassiska klimakteriebesvären, och skelettet bryts ner snabbare och risken för benskörhet ökar ju längre tiden går.

 

Det finns undersökningar som visar att behandling med östrogen kan ge ett visst skydd mot andra sjukdomar, till exempel tarmcancer och hjärtinfarkt.

 

Läkaren betonade speciellt det faktum att jag är ung och stark. Dom flesta som behandlas med östrogen är äldre människor, och dom har lättare för att drabbas av biverkningar och sjukdomar på grund av att kroppen är så sliten.

Hon menade på att jag därför hade goda chanser att klara mig ifrån allt tråkigt som stod på bipacksedeln, och att det i mitt fall var mest fördelar med östrogenbehandlingen.

 

Kan tillägga att jag själv varit lite tveksam till att använda plåstren. Gillar inte alla dessa tabletter, sprutor och plåster. Försöker att ta så lite som möjligt(självklart samarbetar jag med läkarna) och trappar ständigt ner på dessa saker.

Just nu tar jag bara en sorts tabletter, och ska egentligen fortsätta ca 2 veckor till. Jag trappar dock ner lite fortare, för jag ser ingen vits med att ta dom. Dom ska vara till för att döva smärta genom att påverka nervernas signaler, men jag har inte alls lika ont längre. Blir lite trött i kroppen bara då jag legat still i flera månader.

Burken med tabletterna är snart slut, och då tänker jag inte hämta ut fler.

Angående plåstren så hoppas jag på att inte behöva ta dom så länge. Dom ska hjälpa mig att lindra besvär ett tag, men när jag kommit igång med träningen ordentligt kan jag nog sluta. Träning hjälper mot det mesta, även klimakteriebesvär.

 

Jag litar på mina läkare när dom skriver ut recept på läkemedel, eftersom dom är helt insatta i min sjukdom och behandling. Jag är inte den första som dom behandlar, så dom bör veta vad dom gör.

Jag försöker dessutom alltid ha koll på mina läkemedel, så jag vet om risker och biverkningar. Bra att ha lite koll ifall man drabbas av nåt som tabletterna kan framkalla.

 

Det är alltid en risk att ta läkemedel med hormoner och liknande. Åt p-piller under många år, trots att det ökar risken för till exempel blodproppar. Man måste alltid väga för- och nackdelar med det man utsätter sig för.

Hade ingen vidare dag igår.. Hade en svacka igen. Dom kommer som ett brev på posten då och då, och det är inte så mycket jag kan göra åt de. Det är bara att gilla läget och försöka tänka på annat än eländet.

 

På kvällen när Ludde sov och Johnnie var ute och pysslade tänkte jag skiva ett nytt inlägg, men satt bara och stirrade på dataskärmen. Ville skriva nåt, men huvudet var helt tomt.

Efter ungefär en halvtimme gav jag upp och la ifrån mig datorn. Det är ingen idé att försöka skriva nåt om man inte känner för det.

 

Att humöret ständigt går upp och ner har sin förklaring. Visst, det kan det ju göra ändå, men såhär illa brukar det inte vara.

För det första har jag helt enkelt gått igenom en jobbig behandling, som kan få vem som helst att må dåligt. För det andra har jag nyligen varit gravid, vilket gärna rör till bland hormonerna som i sin tur skapar förvirring bland känslorna.

För det tredje så har strålningen förstört min äggstock(en opererades ut vid kejsarsnittet) vilket innebär att jag nu är i klimakteriet. Det skapar också humörsvängningar..

 

Kan tillägga att jag inte speciellt ofta är arg och grinig, utan oftast pendlar det mellan ledsen och glad. Igår grät jag mig igenom hela kvällen, men när jag får frågan varför kan jag inte sätta fingret på det. Det finns för mycket som är fel för att kunna välja ut en sak att vara ledsen över. Men det är ju i och för sig smidigt, jag sörjer över alla besvär på en och samma gång!

 

Att vara i klimakteriet redan som 25åring känns inte speciellt kul, men jag har inte haft så mycket att välja på. Målet är att min utopererade äggstock ska lappa ihop mig och få igång "systemet" igen, men det finns självklart inte några garantier på att det kommer funka. Ännu mindre garantier för att jag kommer kunna bli gravid igen. Men jag har i alla fall min lilla mirakel-Ludde, inte många barn som föds mitt i en cancersjukdom. Sen om det är nåt att skryta om eller gråta över är dock oklart..

Önskar att han ska få ett syskon i framtiden, men det är för tidigt att fundera över det nu. En sak i taget!

För att tygla klimakteriebesvären har jag fått östrogenplåster, men jag har precis börjat med dom och vet inte hur bra dom kommer funka.

 

Som sagt: Bara för att behandlingen är avslutad betyder det inte att allt är över och har återgått till det normala. Jag har en lång väg kvar, och målet är att allt ska bli som vanligt igen. Men det kommer ta många år, om någonsin, innan jag nått dit.

Framöver kan jag skriva ett bättre inlägg över allt jag kämpar med dagligen nu efter behandlingens slut, så ni får en mer sammanhängande bild av nuläget.

 

 

 

Blir så glad när jag får kommentarer som denna:

 

Ludde var väldigt pigg nu på natten så jag avlöste Johnnie så att han fick sova lite. Jag la mig vid 23.30 ungefär, och fick sova fram tills 02.30 då Johnnie kom in och försökte få en sur Ludde att somna i sin egna säng. Inte en chans.. Man måste alltid få honom att somna helt innan man kan placera honom där. Johnnie var även han grinig så för allas bästa var det lika bra att jag tog över.

Nu, efter lite mjölk och massor av försök att få honom att somna, har Ludde slocknat i soffan här bredvid. Så jag ska snabba mig lite med detta inlägg så att jag hinner sova lite innan det är dags med nästa matning.

 

Det jobbiga är att han vägrar ta nappen emellanåt, den är annars en bra "ljuddämpare". Jag är i och för sig glad om han inte fäster sig allt för mycket vid nappar, då jag anser att det är bättre med tumme eller snuttefilt. Alla har olika åsikter om detta beroende på vad man själv hade som liten.

Jag hade dock inget av detta då jag fäste mig vid långfingret och ringfingret på vänster hand. Vet inte hur det kunde bli så, men goda var dom! :)

Ludde vill oftast inte ha något alls. Ibland när han är hungrig snuttar han tillfälligt på fingrarna, och ibland tar han nappen och snuttar nöjt på den. Men än så länge finns det inget självklart att ta till när han är upprörd och vägrar somna. Man får testa vad som funkar för dagen.

 

Nu sover båda gossarna sött, skönt! Då är alla nöjda och glada.

 

På bilden har han tagit nappen, och dessutom min ena arbetshandske som jag tillfälligt placerat i vagnen..

Har en saftig träningsvärk just nu. Jag har gått promenader, och igår tog jag en sväng på ca 5 km på cykeln. Mötte på två grannar när jag cyklade genom skogen, och dom undrade om jag var tokig. Dom skojade självklart bara, dom vet ju hur jag är.

 

Skönt att känna att kroppen bär mig nu, och att jag kan ge mig ut en sväng på cykeln eller till fots utan några större problem. Detta har gjort att sömnen snabbt förbättrats, då den varit dålig sen smärtan kom i februari. Är det något som jag finner riktigt jobbigt så är det när sömnen inte funkar. För funkar inte den blir jag både trött och grinig.

 

Cykeltur i skymningen, självklart med reflexer. Behöver inte bli påkörd nu när jag äntligen kommit bort från sjukhuset!

 

 

Nu på eftermiddagen visades filmen "Hidalgo" på tv. Har sett den en gång förut för många år sen och tyckte väldigt bra om den, och det var anledningen till att jag ville kolla den här gången med.

 

Filmen sägs vara verklighetsbaserad, men hur mycket sanning det ligger i berättelsen är oklar. Huvudpersonen har funnits, och kämpade hela sitt liv för dom vilda mustangerna(precis som i filmen). Hur mycket sanning den än ligger i filmen så gillar jag den otroligt mycket, då den visar kärleken mellan en cowboy och hans häst. Se den, det rekommenderas!

Om inte annat bör den ses på grund av den snygga huvudpersonen. Den karln är som snyggast när han är skitig, orakad och uppsutten på en häst! Kolla bara i Sagan om ringen-filmerna...

 

 

 

Har varit och kollat på en hästpremiering idag, och det tog halva dagen. Träffade på dom två tjejer jag brukar rida med, och dom blev så glada över att se mig. Har inte träffat dom sen jag blev dålig. Härligt att få prata en massa om hästar!

Bestämde mig även för att nästa häst jag köper ska bli en nordsvensk. Vore superkul att ha en inkörd och inriden nordis. Användbar till allt!

 

Efteråt åkte jag hem till mor och far för att hjälpa till med höskörden. Skönt att få använda kroppen igen!

 

Igår, när det hunnit mörkna väldigt mycket, gav jag mig ut på kvällspromenad. Det märks att dom mörkare årstiderna smyger sig på, för nätterna är inte alls lika ljusa längre.

Johnnie blev väldigt förvånad när jag skulle ge mig iväg så sent, men han borde veta vid de här laget att jag inte är rädd för varesig mörker, kyla eller spöregn...

 

Jag har länge tänkt skriva ett ordentligt inlägg om mitt snitt på magen. Bilder från hur det såg ut direkt efter kejsarsnittet, och hur det ser ut nu.

Tänkte även berätta hur jag upplevt allt runt kejsarsnittet och hur det faktiskt känns att ha blivit öppnad. Jag visste inget om detta tidigare, och har aldrig mött någon som genomgått ett kejsarsnitt. Eller i alla fall ingen som berättat om det.

 

Ska försöka skriva detta inlägg i morgon, för nu ska jag ge mig ut på kvällspromenad!

 

När Ludde är väldigt tjurig och man testat allt, då tar vi till nappen. Men Ludde är inte så bra på att hålla kvar nappen, och nu har han löst detta problem genom att ofta hålla i nappen själv. Bra de, för då kan hans morsa gå och pyssla med annat!

 

 

Idag har jag känt mig väldigt nere, hatar när dom dagarna kommer!

 

Valde att åka hem till föräldrarna med Ludde för att plocka bär, städa i mitt gamla rum och umgås. Humöret blev lite bättre i alla fall, för då fick jag annat att tänka på.

Ludde har dock varit lite grinig idag, vet inte riktigt varför.. Kanske hade han också en dålig dag? :)

 

Hittade lite allt möjligt när jag städade mitt gamla rum:(suddiga bilder, jag vet.. Men min mobilkamera är inge vidare..)

 

Annonsen jag svarade på när jag fick mitt jobb jag haft i 6 år:

Idag, vid lunchtid, kom min kompis Camilla hem till mig på besök. Hon hade ännu inte träffat Ludde så det var verkligen hög tid!

Hon hade även med sig några plagg hon köpt till lill-grabben:

 

Blev en mysig kvällspromenad med Ludde idag. Var härligt att komma ut i den fina sommarkvällen, och samtidigt nyttigt för min kropp att få gå i rask takt. Ska helt klart bli en vana att gå promenader på morgonen eller kvällen!

Ludde tog promenaden med ro, och sov hela vägen..

Dagen började med ett besök i stan. Jag skulle nämligen träffa min barnmorska och läkare(spec. mödravården) för en så kallad uppföljning. Dom ville stämma av hur det gått med saker och ting efter graviditeten.

 

Allt har ju gått riktigt bra(tack och lov, behöver inte fler motgångar!) så besöket blev kort. Läkaren hade träffat mig strax innan jag skrevs ut från avdelningen jag låg på efter kejsarsnittet(BB-avdelningen) och var glad över att se mig så pigg. Hon tyckte att skillnaden var väldigt stor, och det är kul att höra!

Hon berättade dessutom att hela avdelningen följde mitt fall, både av intresse och för att dom helt enkelt lider med oss som hamnat i detta elände. En graviditet eller en cancersjukdom kan vara väldigt jobbigt var för sig, och att då lyckas med båda samtidigt..

Hon frågade hur jag mådde psykiskt, och jag berättade som det var. Att jag haft mina djupa dalar men oftast lyckats hålla huvudet ovanför vattenytan.

Jag fick beröm för hur jag hanterat eländet, att mitt positiva tankesätt var min räddning. Har lite svårt att ta till mig av de, för själv har jag ju känt mig som ett nervvrak fram tills för några veckor sedan.

 

På hemvägen svängde vi förbi mitt tidigare jobb för ett litet studiebesök. Johnnie skulle även hämta några bildelar han fått av min chef.

Hade väldigt blandade känslor när jag klev ur bilen. Självklart var det jättekul att träffa min chef och hans pappa som jag jobbat med så många år, och se gården och djuren igen. Men samtidigt saknar jag som sagt mitt jobb så förbannat mycket, och den saknaden blir ju inte mindre när jag hälsar på där.

Jag önskar att de här eländet aldrig hänt så att jag själv kunnat valt när jag ville gå hem från jobbet. Jag kommer vara sjukskriven i flera månader till, och under den tiden får jag inte jobba.

Längtar tills jag blir friskförklarad, då ska jag jobba! Tills dess får jag se till att umgås ordentligt med Ludde och träna upp kroppen.

 

Chefen och Johnnie letar bildelar. Johnnie sken som en sol när han lastade in det i bilen!

Har varit hos mamma och pappa nästan hela dagen idag. Och min trogna kompanjon Ludde hängde med(inte för att han hade nåt val direkt..).

Först och främst skulle hovslagaren komma, så vi anlände rätt tidigt för att göra iordning allt innan och ta in hästarna.

Nä hovslagaren var klar och hästarna återvänt till hagen ville pappa ha hjälp att flytta fåren. Jag erbjöd mig att ta täten med kraftfoderhinken, vilket oftast är min uppgift när vi flyttar fåren eftersom jag normalt både har kondis och springer snabbt.

Vi samlade flocken och allt gick som planerat när vi satte fart mot den nya hagen några hundra meter bort. Tackorna har inget tålamod utan springer, därav det höga tempot vid flytten. Så det gäller att man håller sig i täten och visar vägen innan tackorna tar sina egna vägar.

Tackorna kom upp jämsides om mig och började dra om, och jag tänkte som vanligt att jag bara ökar tempot och springer fram till tätposition igen.

Men det gick inte! Min kropp orkade inte öka det minsta, fast att jag normalt kan öka mycket mer. Så går det när man glömmer sina bekymmer(och sin nya, otränade kropp).

Som tur var saktade tackorna snällt in när vägen delade sig, för att jag skulle få visa dom vägen. Trodde nämligen att dom skulle sticka och inte bry sig om mig alls. Men dom hamnade i rätt hage trots allt. Men sen flåsade jag bra nog, trots en så kort sträcka!

 

Efter det visste jag inte riktigt vad jag skulle hitta på, men fick syn på en buske med mogna, röda vinbär. Det kliade så pass i mina "bärplockarfingrar" så jag satte igång att rensa busken. Nästan 2 liter bär senare var busken tom och jag nöjd för dagen.

Kollade på en gammal film med mamma och Ludde innan jag började fundera på att åka hem.

 

Pappa skulle lasta av ett lass med höbalar, och undrade om jag klarade av att hjälpa till lite. Självklart! Ingen sommar utan höskörd!

Klarade av att lasta av lasset, men hade inte orkat ett till direkt efter. Men pappa var jätteglad för hjälpen, dock lite orolig för att jag skulle blivit lite för trött.

Läkarna sa ju att jag skulle börja träna, men dom pratade i och för sig om lugna promenader, inte en massa tunga höbalar.. Men jag gillar utmaningar :)

 

 Pappa kastar på dom första balarna så att jag ska slippa klättra så mycket. Sen gick han upp så skullen och staplade det jag skickade upp.

 

 

 

För en "vanlig" människa vore dagens äventyr ingenting, men för mig har det varit en rätt händelserik dag. Som jag skrev i förra inlägget så har jag plockat bär, och efter det pysslade jag lite hemma. Sen på kvällen åkte jag och handlade innan jag tog en sväng förbi mamma och pappa för att träna unghästen lite.

 

Sen jag kom hem har jag packat upp matvarorna, lagat mat, ätit, matat lillen och nu sitter jag här och gäspar. Ludde har varit lite väl pigg och även lite sur nu på kvällen, så jag har inte fått en lugn stund. Tur att jag hann äta innan han vaknade!

Johnnie är iväg och umgås med grannarna, så jag och Ludde har myskväll även den här dagen.

 

Idag sov jag rätt länge, men är man uppe flera gånger under nätterna är det tillåtet! Drömde obehagliga drömmar om ryggmärgsbedövning och elaka apor, inte i samma dröm dock. Så jag var inte helt nöjd och utvilad när jag klev upp. Vaknade dessutom av en arg Ludde som fortfarande har problem med magen.

 

Johnnie kom hem sent och var väldigt trött. Resan till och från Norrtälje tog längre tid än väntat då bilen gick sönder, och dessutom går det aldrig fort att köra berusade människor.

Han hade i alla fall träffat en väldigt trevlig bonde från Alunda där, och jag är rätt säker på att det är den bonden jag hade praktik hos för många år sedan. Dom blev hembjudna till honom någon dag framöver, och jag tänker hänga med. Kul att kolla på gårdar och vore ännu roligare om det är den gården jag tror det är.

 

Efter frukost åkte jag iväg för att kolla hur det ligger till med mognad av blåbär, hallon och smultron. Syrran berättade igår att hon sett blåbär nämligen.

Tidigare år håller jag koll på detta när jag är ute och rider i skog och mark. Ibland stannar man till och med till för att äta lite bär, medans hästen får beta. Men nu var det längesen jag red, så jag har inte haft någon koll alls.

Men syrran hade rätt, det fanns gott om blåbär. Plockade en del men ska låta resten mogna lite till, för många bär var inte tillräckligt klara. Lite fetare kan dom små bären allt bli.

 

Hittade även en del smultron och hallon. På jobbet har jag massor av smultronställen, men nu får jag leta upp bra ställen här hemma istället.

Hallonen var på gång, men bara ett fåtal var klara nog. Men det kommer bli massor av dessa smarriga bollar i sommar, så jag kommer återvända till "mina" buskar och mjölka dom på bär regelbundet.

 

Har varit hos mamma och pappa idag och tränat unghästen lite. Syrran kom hem från Stockholm och vi började prata om allt möjligt.

Johnnie ringde och berättade att en bekant behövde skjuts hem från Norrtälje och undrade om jag kunde ta hand om Ludde under tiden.

Som tur var hängde syrran med mig hem och gjorde mig och Ludde sällskap. Vi låg i solen och njöt samtidigt som vi pratade om allt möjligt. Skönt med lite ordentligt tjejsnack!

 

Nu på kvällen duschade hon, gjorde sig klar och åkte vidare till några kompisar. Jag berättade för henne att jag och Ludde skulle ha myskväll, skåla med mjölk i glasen och så. Luddes del i myskvällen är dock något tveksamt:

 

Johnnie röjer upp för fullt på gården just nu, och kör bil efter bil till skroten. Vi har nämligen en hög gamla bilar som gjort sitt här hemma..

 

Igår fick min gamla trotjänare Galanten åka till sista vilan efter att ha stått här hemma i flera år. Jag vet hur löjligt det låter, men det är med sorg i hjärtat jag lät honom åka. Han var min första bil, och jag har haft mycket kul med honom!

Buskörning, dikeskörning, off-road-körning m.m.

 

Jag vet att andra tycker dessa bilar är fula och ena riktiga gubb-bilar, men jag tycker faktiskt att galanter är fina. Men det kanske bara beror på att jag ägt flera såna. Ingen förälder tycker väl att sina egna barn är fula, och ingen hästägare tycker väl att ens häst är gräslig?

 

Galanten tackade för sig när han började trassla helt plötsligt för några år sedan. Han stannade bara, utan förvarning. Vi hittade aldrig på felet, trots att flera personer kollat på bilen. Sen blev han bara stående.

 

 

Här kommer några bilder på Min unghäst Fire Princess, som bara växer och växer! Hon var så liten och tanig när jag hämtade hem henne, och nu är hon en riktigt fin häst.

 

Flamman strax efter att jag hämtat hem henne. Hon är då ca 6 månader.

Nu är det hög tid att jag uppdaterar bloggen lite! Dom senaste dagarna har jag antingen haft fullt upp eller så har jag varit för trött för att skriva nya inlägg, trots en stor nyhet.

 

Det är nämligen så att behandlingen är avslutad!

 

I måndags fick jag sista strålbehandlingen, och i tisdags fick jag sista cellgifterna. Det kändes väldigt konstigt att tacka för mig och gå därifrån, förhoppningsvis för sista gången. Behandlingarna har ju varit mitt liv sen februari, så det känns knäppt att inte ha så mycket inbokat längre.

 

Lämnar strålningen efter sista behandlingen i måndags:

Nu på eftermiddagen kom min äldsta bror och hans sambo på besök. Tur det, för Robin behövdes för att rädda Johnnies mors katt som klättrat upp högt i ett träd.

Robin är både lång och smidig, och tog emot katten när han klättrat ner tillräckligt långt.

 

Johnnie kom hem kl. halv 8 i morse efter festen, så kul var det där! Men han såg bra sliten ut, så han börjar nog bli för gammal för att vara ute hela nätterna. :)

Men när han kom och la sig var det bara för mig att kliva upp, för han började snarka så förbannat..

 

Åt frukost och la mig sen på soffan och kollade på tv ett tag. Men rastlösheten steg i takt med temperaturen ute, så jag var tvungen att hitta på något. Att rastlösheten ökar är på sätt och vis ett bra tecken, för det tyder på att jag håller på att bli piggare. Men det är väldigt frustrerande att känna en rastlöshet som kroppen sen inte kan tillfredsställa då den är för kraftlös..

Men idag kände jag mig bra i kroppen också, så nåt inte allt för kraftansträngande kunde jag i alla fall hitta på.

 

Bestämde mig för att åka hem en sväng till mamma och pappa. Johnnie sov ju och Ludde var kvar hos sin faster, fritt fram för mig att göra vad jag vill alltså. Bäst att passa på!

 

Pappa var hemma, men efter en stund pratande gav han sig ut för att kämpa på med höskörden. Han gör det mesta själv i år, till och med lastar av småbalar som ska upp på höskullen! Han berättade att det gick om han kastade på 7 balar på balbanan och sen gick upp och staplade. Normalt brukar vi vara 3 personer: en som kastar på balar på banan, en som tar emot uppe på höskullen och kastar vidare till den som staplar.

Pappa är helt klart den spänstigaste 60+ jag känner! Blir alltid lika imponerad av hans påhitt..

Jag erbjöd mig att hjälpa till, men han ville inte ha min hjälp nu när jag är sjuk och svag i kroppen..

 

Bestämde mig för att pyssla lite med unghästen. Nu när jag varit sjuk har jag inte kunnat göra det som jag velat. För vill man ha en bra häst ska man lägga en bra grund så man har nåt att bygga på. Så det gäller att man kan hantera hästen från marken utan problem och helst ska man kunna göra det mesta med den utan att den blir rädd/upprörd/arg.

Gick ut i hagen och ryktade henne, lyfte framhovarna(hon är lite bråkig att lyfta hovar på) och sprayade på flugmedel. Allt gick galant, så jag är nöjd. Testade inte att lyfta bakhovarna, då jag inte vill göra det ensam. Hon kan nämligen sparka ordentligt om hon misstycker..

 

Några bilder på Skruttan:

 

 

Jaha, dags att berätta om resorna till Örebro..

 

Kan sammanfatta dom med att det INTE var speciellt kul, även om den andra resan kändes lättare eftersom jag visste att det(förhoppningsvis) var den sista.

 

Resorna har sett ut såhär:

Mamma har kört mig dit och lämnat av mig. Hon har flera gånger frågat om hon ska stanna och hålla mig sällskap, men jag är van vid att vara ensam på sjukhus nu så jag tyckte att hon kunde åka hem igen. Känns onödigt att hon ska sitta där och vänta när jag är på behandling större delen av dagarna.. Hon har bättre saker att göra!

 

Första dagen har jag bara fått träffa läkare. Dom gör en gynundersökning för att få en bild av läget, och förklarar hur behandlingen ser ut. Behandlingen går ut på att två instrument körs in i underlivet. Dessa instrument ska i sin tur hålla fast ett antal nålar som sätts in mot tumören( I mitt fall har tumören även växt lite snett bakåt, så nålarna sätts även mot det partiet). Nålarna för sen strålningen direkt mot tumören, så att den får en rejäl omgång!

Denna behandling skonar på så sätt omkringliggande organ. Vanlig strålning kommer utifrån och stör balansen i organen som ligger närmast tumören.

 

Förövrigt händer inte mycket under första dagen. Man gör sig hemmastadd i rummet, som jag båda gångerna fått dela med en till person. Första gången en ca 35årig kvinna, och nu senast med en äldre dam.

 

Den 35-åriga kvinnan skulle precis påbörja samma behandling jag går igenom, och tyckte att den första röntgen med kontrastmedel i blodet var jobbig. Jag sa inget, men tänkte bara "du anar inte vilken pärs du ska gå igenom..". Den röntgen hon var på var nämligen den lätta delen!

 

Kl. 12 på natten till dag 2 påbörjas fastan. Får varken äta eller dricka under ett visst antal timmar innan behandlingen nämligen.

Dag 2 börjar med att jag blir väckt, duschar och får dropp för att få i mig vätska. Får lugnande(vilket jag inte märker nåt av) och körs ner till avdelningen där jag ska få behandlingen.

Får ryggmärgsbedövning, vilket bara gick bra 2 gånger av 4(fick sammanlagt 4 behandlingar), verkar som om jag är en svår person att pricka rätt på..

Nu under senaste Örebroresan satsade dom på mycket lugnande och sövande medel när jag skulle få bedövningen, då jag tyckte sprutan i ryggen blev allt jobbigare. Har dåliga erfarenheter från kejsarsnittet..

 

Eftersom jag sövdes delvis eller fick kraftigt lugnande så minns jag inte mycket av behandlingen, framförallt inte nu från senaste resan. Men såhär gick det till:

 

När man var ordentligt bedövad, eller i mitt fall sövd, sattes instrumenten in. Sen röntgades man gör att se hur man ska sätta nålarna. Läkarna planerar hur många nålar som ska sättas och var. När det är klart körs man in i strålningsrummet, och nålarna sätts in och kopplas till maskinen som strålar.

Strålningen tar ca 13-15 minuter och man märker inget.

Nålarna och instrumenten tas ut och man är klar! Nu ska man bara vänta på att den bedövning man har i benen försvinner. För även om dom misslyckades med min bedövning, så försvann känseln delvis,

När bedövningen är borta tas urinkatetern bort, den sattes in så fort man fått sprutan i ryggen.

När man är tillbaka på avdelningen får man börja äta igen. en man får börja lugnt eftersom man lätt blir illamående. Har man fastat under närmare ett dygn är magen ovan vid mat nämligen!

 

Dag nr 3 upprepas allt detta. Behöver inte skriva mer om det..

 

Dag nr 4 får jag prata med läkaren igen och sen åka hem! Underbar känsla!

 

Eftersom bedövningen tog dåligt gjorde det väldigt ont emellanåt under första resans behandling, men nu senast såg vi till att göra det bättre. Därför sövdes jag under andra resan, första resan fick jag vara vaken men proppades full med morfin.  

 

Lite bilder från resan:

 

 

 

 

Johnnie är som sagt på fest i kväll, en granne/nära vän fyller 50år och firar med en stor fest. Dom närvarande hade lagt ut en bild på facebook från festen, och jag kan väl säga detta: Såhär festar vi häromkring! :)

 

Känns konstigt att vara hemma ensam, inte ofta det hänt sen Ludde kom. Några gånger har Johnnie tagit med sig Ludde ut en sväng, men inte hela kvällen.

 

Jag har spenderat eftermiddagen med att ligga ute i solen med musik i öronen, pysslat i trädgården och lagat mat. Mer än så orkar jag inte göra idag,,

 

Var skönt att laga lite ordentlig mat, för jag är så otroligt trött på snabbmat och sjukhusmat. Har verkligen längtat efter att få laga egen, ordentlig mat som är lagat från grunden. Blev en renskavsgryta jag gillar, och den kunde inte bli godare!

Blev en liten romantisk middag på egen hand, plockade till och med lite blommor för stämningens skull!

 

 

Känner mig väldigt sliten idag med, men lite bättre än igår i alla fall. Måste dock passa mig när jag reser mig hastigt, för då snurrar det till ordentligt i skallen.

Grannen kom förbi nyss och då satt jag först på huk hos Ludde som låg på golvet. Reste mig lite väl fort när jag hörde honom komma in i hallen och då blev de nästan suddigt för ögonen.

Det går nog över när jag vilat och ätit ordentligt.

 

Johnnie ska på fest i kväll, men jag har valt att stanna hemma och ta det lugnt. Johnnies syster ska ta hand om Ludde under kvällen/natten så att jag inte behöver tänka på honom utan bara på mig själv.

Vågar inte vara själv med honom för länge då jag inte litar på att jag orkar sköta honom ordentligt. Självklart gör jag mitt bästa, men eftersom jag måste vila så är det dumt att ta på sig att sköta honom hela natten när Johnnie inte är hemma.

Ska tillägga att Johnnie självklart fått mitt godkännande att gå på den här festen, då han behöver en paus från blöjbyten, matning, sjukhusbesök och sjuk flickvän. Jag hade gärna själv tagit en paus från allt detta, men den här sjukdomen kan man inte bara klä av sig som en tröja.

 

Johnnie har skött Ludde exemplariskt nu när jag varit borta i Örebro, och jag är så stolt över honom. Det är verkligen inte lätt för honom att bli pappa samtidigt som han ska ta hand om mig dagligen. Man kan jämföra det med att sitta ensam hemma med tvillingbebisar..

 

Nä, nu ska jag nog sätta mig ute i trädgården en stund. Måste ha lite frisk luft!

Hemma igen. Blir ett kort inlägg, vill bara ge er ett livstecken i väntan på att jag har ork att berätta om Örebroresan.

 

Har aldrig känt mig såhär svag i kroppen. Kan knappt resa mig upp, vilket känns lite obehagligt. När jag väl ställt mig upp snurrar världen runt några sekunder innan jag kan börja gå.

Hängde upp tvätt från maskinen nyss, och det var inte så lätt som det låter när kroppen inte riktigt orkar samarbeta.

 

Nu ska jag sova lite, och förhoppningsvis är jag piggare imorgon. Då ska jag försöka skriva ordentliga inlägg!

 

Ni anar inte hur skönt de är att vara hemma igen, med min härliga lilla familj. Ludde har växt när jag varit borta, och allt jag vill nu är att vara nära både honom och Johnnie. Samla kraft inför nästa vecka.

 

Till sist vill jag bara tacka för era fina kommentarer. Det är underbart att logga in här och läsa era stöttande ord. Ni kanske tycker att ni upprepar er när ni skriver nya kommentarer, men för mig spelar det ingen roll. Jag behöver era ord, det ger mig kraft att kämpa på och komma ihåg vad jag har för mål.

Vet inte om det märks tydligt, men emellanåt tappar jag gnistan helt och bara gråter sittandes på golvet. Jag är så nära, men emellanåt känns det om ett "never ending story".

Eländet har pågått sen början av februari, och jag har ännu en lång väg att gå. För även om behandlingen snart är klar kommer det dröja länge innan jag är den jag var när jag klev in i detta.

 

Tack för att ni tror på mig.

 

Idag fick jag både cellgifter och strålning, så jag känner mig lite mör. Men nu är Ludde nattad och jag ska också krypa till kojs. Ska upp tidigt imorgon för att åka till Örebro.

 

Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på resan. Det ska inte bli kul på något sätt, men samtidigt vill jag ha det överstökat. För när den här veckan är avklarad ska det lugna sig lite med behandlingar.

Fick dock veta att jag ska få cellgifter nästa vecka, men jag missade dom förra gången jag åkte till Örebro så det är nog därför.

 

Blir precis som förra resan lugnt här på bloggen när jag är i Örebro. Lämnar nämligen datorn hemma den här gången med. Kommer hem på fredag, men kommer troligen inte orka uppdatera nåt då. Men när jag är pigg nog kommer jag berätta om resan.

 

Håll tummarna för mig nu när jag är i Örebro!

 

Tack och hej!