Behandlingen är avslutad!
Nu är det hög tid att jag uppdaterar bloggen lite! Dom senaste dagarna har jag antingen haft fullt upp eller så har jag varit för trött för att skriva nya inlägg, trots en stor nyhet.
Det är nämligen så att behandlingen är avslutad!
I måndags fick jag sista strålbehandlingen, och i tisdags fick jag sista cellgifterna. Det kändes väldigt konstigt att tacka för mig och gå därifrån, förhoppningsvis för sista gången. Behandlingarna har ju varit mitt liv sen februari, så det känns knäppt att inte ha så mycket inbokat längre.
Lämnar strålningen efter sista behandlingen i måndags:
När jag fått min sista behandling med cellgifter skulle min piccline dras ur. Det är en slang jag har haft i armen sen februari.
Slangen ligger i ett blodkärl och som bilden visar går den fram till hjärtat. Genom den slangen har jag fått mina cellgifter under behandlingens gång.
Jag var lite orolig över hur det skulle kännas när dom drog ur denna lilla slang. Sköterskan lugnade med att det inte kändes. Eller hur, så säger dom alltid.. Men hon hade helt rätt! Hon började dra, jag var beredd på nåt obehagligt kittlande eller liknande, men ingenting!
Jag satt till och med och kollade på när hon drog ut den. Den var rätt lång, ca 2-2,5dm. Det var riktigt häftigt att se, utan att känna nåt. Tack gode gud för det, har upplevt tillräckligt med obehagliga saker dom senaste månaderna..
Jag satt till och med och kollade på när hon drog ut den. Den var rätt lång, ca 2-2,5dm. Det var riktigt häftigt att se, utan att känna nåt. Tack gode gud för det, har upplevt tillräckligt med obehagliga saker dom senaste månaderna..
Skönt att behandlingen är över, men nu börjar den långa vägen tillbaka till ett normalt liv. Detta har hittills kostat mig mycket blod, svett och tårar, men det var bara några kapitel. Resten av boken om min sjukdom och återhämtning återstår.
Ni är välkomna att fortsätta följa min resa, även om det värsta verkar vara över. Jag har mycket kvar att hantera och jobba med, men nu kan jag äntligen börja återgå till den jag var innan sjukdomen upptäcktes.
Nu gäller det att ha is i magen, för det är först om 3 månader dom kan se om tumören är borta. Skräcken är självklart att de ska finnas nåt kvar, men under dessa omständigheter måste jag leva för dagen. Njuta av livet och kämpa vidare framåt. År 2013 må ha börjat eländigt, men inget säger att det ska sluta lika illa.
Kommentarer
Trackback
