Anna - Life is easy if you wear a smile!

Som ni märker är jag sällan inne här och uppdaterar för tillfället. Jag har helt enkelt inte haft tiden och behovet. Under dom senaste åren har jag ju mest skrivit för att bli av med tankar och funderingar.

Men ni ska veta att det är oerhört skönt att ha den här bloggen, för den har hjälpt mig så många gånger.

 

I natt drömde jag en väldigt speciell dröm. Som ni vet så försvinner gärna detaljer snabbt ur minnet, men jag minns en kort snutt och jag minns känslan när jag vaknade.

Jag drömde att jag var höggravid. Att jag gick där, som en "normal" höggravid kvinna och väntade på att födseln skulle sätta igång. Inga sjukdomar eller besvär, bara en stor mage och en härlig väntan på att få se vem som bott i ens mage i 9 månader.

Efter en sådan dröm trodde jag att jag skulle vara deppig och ledsen, för ni anar inte hur mycket jag hade velat ha en "normal" graviditet istället för kaoset vi fick gå igenom.

Men jag vaknade med en sån skön känsla i kroppen. Som om jag plötsligt fått känna på just den känslan, om bara för en natt.

 

Jag har alltid känt mig så utanför när mammor pratar om sina graviditeter och förlossningar. Jag mådde kanon i början, inga besvär alls. Jag jobbade på med korna och magen växte så fint. Det var så häftigt att se/känna kroppens förändringar!

Jag minns första gången jag kände Luddes sparkar. Jag satte mig i bilen och började köra hem från jobbet. En konstig, kittlande känsla i magen. Det var bara början det, som den grabben har sparkat! Jag fick ofta hålla emot sparkarna mot slutet då han gillade att kicka mot mina revben. Inte speciellt skönt..

Men mitt i allt kaos var det skönt med en livlig bebis i magen, man behövde aldrig vara rädd för att något var fel med honom.

Han är lika livlig nu också, så ni kanske förstår vilken fart det var i min mage!

 

Ibland får jag en oskyldig fråga från någon nybliven mamma: "Hur var din graviditet/förlossning då?"

Ja, vad svarar man egentligen på det? "Fick cancer under graviditeten, Ludde plockades ut 2 månader för tidigt och jag var nedsövd under kejsarsnitter eftersom bedövningen var otillräcklig. Sen drabbades jag av en liten förlossningsdepression samtidigt som jag fick behandling för cancern. Kunde inte äta, mådde pyton och hade ont som satan. Frågor på det?"

 

Jag kommer aldrig få uppleva en relativt normal graviditet och förlossning, hur gärna jag än hade velat. Jag förstår att förlossningen i sig kanske inte är speciellt rolig, men då hade jag i alla fall fått uppleva det. Då hade jag förstått vad alla pratar om.

 

Häromdagen ringde mobilen och det var ett nummer jag inte kände igen. Vanligtvis är jag tveksam till att svara på dessa samtal eftersom det oftast är försäljare, men denna gång valde jag att svara.

Tur det för det visade sig vara min läkare. När dom ringer från sjukhuset brukar det alltid vara från dolt nr, men han missade nog detta denna gång.

 

Röntgenplåtarna såg bra ut. Inga tecken på tumörer eller liknande. Han frågade mig hur jag mådde och hur det varit med besvären sen vi sist sågs. Som ni kanske minns så hade jag problem med ryggen på ett oroande vis för en tid sedan.

Jag förklarade att allt varit bra och att jag kunnat jobba, träna m.m. utan problem.

 

Han var nöjd över det svaret och jag var självklart välkommen att höra av mig igen om mer problem dök upp. Sedan avslutade vi samtalet.

 

Skönt att höra att allt är bra på insidan. Det har känts bra senaste tiden men man kan fortfarande hamna i stunder då man undrar och känner efter. Det är som reklamen om cancer berättar: Vart än cancen har suttit så hamnar den i huvudet tillslut. Man funderar, oroar sig och deppar ihop en stund ibland. Oftast är det bra, men ibland är det tungt. Det har gått snart 4 år sedan cancern, men trots det är den emellanåt så nära att den skrämmer mig till tårar.

 

Men när allt känns bra, vilket är oftast, då är allt otroligt bra. Jag mår så mycket bättre än tidigare och kan njuta av livet på ett sätt jag tidigare bara upplevt ett fåtal gånger.

Jag är så otroligt levnadsglad nu jämfört med tidigare. Kanske andra inte märker skillnad, men jag gör. Det krävs så lite för att jag ska nå den där totala lyckokänslan inombords.

Men det är klart, har man varit på botten är väl allt ovanför vattenytan underbart?

 

Jat tittade på "I huvudet på Gunde Svan" häromdagen. Det är ett av mina absoluta favoritprogram då jag älskar både sport och Gunde. Dessutom tycker jag att programmet lyfter fram idrottare på ett väldigt fint och respektfullt sätt.

Nu senast var det enduroåkaren Anders Eriksson, en för mig nästan helt okänd människa. Men han var helt underbar och en så fin människa, så jag var helt tagen när programmet slutat.

På en träning råkade han ut för en svår olycka och hade turen att överleva. När han sedan skulle förklara för Gunde vad sporten betydde för honom och hur gärna han ville sätta sig på cykeln igen, brast han ut i tårar. Gunde är även han en känslig människa så han började också gråta.

Och jag då, jag som gråter åt allt, kunde inte stoppa floden av tårar. Jag kände så igen känslan när han berättade.

Jag hade samma typ av känslor och målbilder när jag låg på sjukhus. Ni kanske minns när jag hade infektionen i magen och låg på sjukhus en period. Det var otroligt tufft för mig psykiskt och när allt var som värst slöt jag ögonen och såg mig själv på en helt annan plats.

Jag föreställde mig att jag åkte skidor ute en klar, kall vinterkväll. Och när jag åkt en bit stannade jag till och såg upp mot månen som lös upp den snötäckta marken och alla stjärnor som glittrade.

Jag tänkte på det där om och om igen. Känslan av att vara frisk och stark. Känslan av att leva i nuet och kunna njuta av varje sekund.

Tiden gick. Ärret på magen där läkarna gått in för att fixa infektionen läkte och en vacker vinterkväll stod jag där. På ett par skidor och tittade upp mot stjärnorna. Det var rent utsagt magiskt att få uppleva den där "målbilden".

 

Jag har, precis som Anders Eriksson, sökt en känsla från när man var frisk och stark. Och det är just detta jag sökt, att vara frisk och stark. Jag är fortfarande inte riktigt där än, men jag närmar mig sakta men säkert.