Anna - Life is easy if you wear a smile!

Här bakas det för fullt, trots att klockan strax är 23!

 

Gjorde iordning bröddegen tidigare under eftermiddagen och sen skulle den jäsa i två timmar. Men eftersom vi var överbjudna till grannen på smörgåstårta och fika tog vi det emellan. Ludde vill ändå i säng runt 21 så jag har tid att fullfölja baket nu innan läggdags.

Anledningen till att jag bakar bröd är att det är pumpakött i. När jag gjorde iordning mina pumpor blev det ju både kött och kärnor kvar, vilket kändes onödigt att slänga.

Så jag bakade bröd på en del av köttet och resten tillagade jag i ugnen tills det mjuknat, sen mixade jag det och frös in det. Kommer säkert till användning i något bröd eller liknande i framtiden. Kärnorna rostade jag i ugnen, mums! Smakade popcorn!

Så nu har jag varit en rätt duktig flicka som tagit tillvara på det mesta. Nu återstår att se om bröden blir goda. Får ta en till kvällsfikat så får vi se.

 

Här är resultatet av pumpastylingen:

Ryggvärken gick över efter lite vila och värktabletter, så nu är allt som det ska igen!

 

Ludde sover tungt i sin säng och jag tänkte röja upp här hemma inför helgen. Inte för att vi har planerat att bjuda hem någon eller så, men det brukar alltid komma över grannar och bekanta regelbundet på helgerna. Dessutom ska jag passa på att pyssla med mina halloweenpumpor jag köpt. Tänkte för första gången testa att göra en lykta av pumpor, och det kan gå hur som helst..

 

Igår åkte jag, Ludde, mamma och pappa till Södertälje för att agera flyttfirma åt min syster som ska flytta därifrån. Ludde var inte helt nöjd med allt ståhej och stillasittande i bilen, men det gick bra ändå. Han hade dock missuppfattat hela uppdraget något, för han började packa upp sin mosters saker istället för att packa ner.

 

Vi hamnade mitt i Stockholms rusningstrafik, så allt tog mycket längre tid att vi tänkt. Jag och Ludde kom hem klockan tolv på natten, lite lagom trötta.

Han har varit lite extra gnällig dom senaste dagarna, så jag undrar om det är en tand eller kanske en sjukdom på gång. Det visar sig.

 

Nu är det bäst att jag sätter lite fart innan Ludde hinner vakna! Trevlig Alla Helgons Helg, eller vad man nu säger.

Nu på kvällen har jag fått ont i ryggslutet igen, det var där jag hade så förskräckligt ont under sjukdomsperioden. Har tagit värktabletter och ska lägga mig på soffan och vila en stund. Går det inte över har jag min suveräna medicin jag fick när tumören tryckte på nerverna i ryggen. Känns skönt att ha hittat denna medicin, för så mycket lidande jag gick igenom innan en sköterska kom på att just den medicinen var lösningen!

Läkarna ville bara ge mig mer och mer morfin, trots att det inte hjälpte. Jag minns precis mötet med sköterskan som blev min räddande ängel. Jag hade fruktansvärt ont i ryggslutet och låg på sängen och grät eftersom jag inte stod ut. Det var en ny sköterska, som visade sig ha jobbat med just ryggproblem. Hon föreslog att jag skulle testa medicinen och snacka om skillnad!

Smärtan avtog nästan omgående och försvann helt under flera timmar innan det var dags för en ny dos. Efter det hade jag jämt med mig medicinen, vart jag än gick.

Efter den dagen gjorde jag uppror mot läkarna och trappade ner på morfinet. Varför ska jag äta morfin om det ändå inte funkar?

 

Jag gillar inte att ta tabletter och har aldrig gjort. Inte för att tabletterna är ett problem i sig, utan jag vill inte äta nåt i onödan. Vid huvudvärk sover jag hellre bort smärtan till exempel. Vila kommer man långt med.

Nu i efterhand när jag haft väldigt ont har det hänt att jag till exempel tagit två citodon. Hände dock bara en gång eftersom jag blev yr och illamående. Antagligen var det för starkt för mig. Att då tänka tillbaka att jag tog den mängden flera gånger om dagen utan att få tillfredsställande effekt på smärtan känns overkligt. Ännu overkligare är det att jag samtidigt hade Ludde i magen, och han blev frisk och kry när han kom ut!

Man glömmer så snabbt, och att jag hade så fruktansvärt ont att det fick mig att gråta hysteriskt går knappt att tänka sig. Ens för mig det drabbade.

 

Idag äter jag sällan tabletter. Förr tog jag ca 10 olika sorter, men en efter en trappades ned till att utgå helt ur mitt dagliga behov.

Nu tar jag bara om bukmusklerna krampar(känns som mensvärk) vilket det gjorde när jag sökte hjälp på akuten i somras. Har lärt mig reglera smärtan nu, så jag tar smärtstillande innan det gått allt för långt. På så vis häver jag smärtan innan den blivit okontrollerad(som den blev när jag var tvungen att söka hjälp)

Idag är det alltså ryggen som bråkar. Har varit förskonad från denna smärta länge nu, men idag kom den krypande. Antagligen har jag framkallat den själv på något vis, spänt mig eller gjort någon konstig rörelse.

 

Går det inte över eller återkommer får jag kolla upp det. Tänker inte hålla ut lika länge som förra gången, dvs tills jag grät av smärta. Jag lärde mig av det misstaget.

Skriver alltid upp saker som denna, ifall läkaren vill veta hur ofta en sak hänt sen under läkarbesöket.

 

Nä, nu blev det ett rätt långt inlägg ändå. Jag som ska vila ryggen.. Mot soffan!

 

Det var enklare att skriva inlägg förr när man hade mer att skriva om. Nuförtiden när jag loggar in och ska börja skriva ett nytt inlägg inser jag ofta att jag inte har något att skriva om, och loggar ut utan att ha uppdaterat. När jag väl skriver inlägg känns det som om jag bara upprepar mig.

 

Idag har jag och Ludde i alla fall trotsat det tråkiga höstvädret genom att cykla en sväng. Motvinden var kraftig emellanåt, så jag fick trampa på ordentligt för att komma framåt på dom leriga grusvägarna.

Hos bonden här i närheten kan man titta på både maskiner och kor, så vi cyklar ofta förbi där. Att försöka få Ludde intresserad av djur börjar kännas hopplöst för maskiner, traktorer och bilar är myyyyycket intressantare än tråkiga kor som käkar ensilage i hagen eller hästar som nyfiket traskar fram till stängslet för att hälsa.

 

Nu har Ludde somnat så jag tänkte gå ut och fortsätta med veden. Vedstapling är min uppgift här hemma, då jag finner det rätt underhållande. I regn och rusk har jag under den senaste veckan staplat ved lite här och var. En del i garaget, en del under tak bakom huset och en del på gräsmattan. Försökte mig på att göra ett staplat torn på gräsmattan, men när jag var nästan klar rasade en del. Typiskt.. Jag hade byggt en lite för dålig grund, plus att veden var lite blöt och därmed halkigare. När jag kommit en bit förstod jag hur jag skulle göra, men utan en stadig grund rasar allt.

Men men.. Det var kul så länge det varade. Jag tänker inte försöka laga det, utan det får vara som det är. Ska bara ösa på den sista veden och sen dra på en presenning. Men en sak är säker: All respekt till folk som staplar runda vedtorn! Det är mycket svårare än det ser ut.

Veden skulle i vilket fall som helst flyttas, så allt arbete är inte förgäves. Där veden låg ska jord ösas på och sen börjar gräsmattan ta form på riktigt. Nästa sommar kommer vi ha fullt upp. Vi ska lägga om tak, måla, fixa det sista med gräsmattan och ordna ett bra ställe att ha nästa års ved på. Ja, självklart är det massor mer som ska göras, men jag orkar inte rabbla upp mer.

 

Igår åkte jag en sväng till jobbet för att hälsa på. Hamnade mitt i en kalvning som börjat avstanna lite, så jag började med att hjälpa kvigan att få ut kalven. När jag berättade det för mamma på kvällen skrattade hon och utbrast: "Låter som om du gjorde det av bara farten!" och ja, nästan så. Trots att jag inte jobbat på länge sitter vanorna än.

Är helt säker på att om jag skulle börja jobba där igen imorgon, skulle det ta max en vecka innan man är tillbaka i gamla vanor igen. Det skulle säkert inte kännas konstigare än om man varit på semester en vecka. Lite smått ovant, men man kommer snabbt in i det.

 

Jag saknar fortfarande korna. Inte på individnivå längre, för jag har varit ifrån dom så länge att man börjat glömma sina forna arbetskamrater. Minns fortfarande favoriterna, även om säkert många av dessa gått på slakt sen jag blev sjuk och slutade jobba.

Jag saknar den regelbundna kontakten med korna. Kor är ju väldigt härliga djur, även om man inte kan tro det ifall man inte haft med dom att göra tidigare.

 

Medans jag var på besök på jobbet satt min syster barnvakt till en väldigt busig liten kille vid namn Ludvig. Han hade skött sig exemplariskt och när jag skulle hämta honom ville han knappt följa med mig. Efter några timmar med moster blev hon favorit. Ombytlig liten grabb det där..

 

Nä, nu är det bäst att jag smiter ut och gör klart veden innan Ludde vaknar!

Idag har jag varit flitig och hunnit med en del. Ridit, grillat korv, fyllt på Luddes sandlåda med mer sand, krattat ihop löv och lekt med Ludde i den lövhögen, staplat ved och städat. Så nu känner jag mig nöjd med dagen.

 

Peters idé att åka ut i skogen och grilla var inte alls tokig så jag, Johnnie och Ludde åkte ut tillsammans med honom, hans son Liam och min syster. Förutom korv hade Peter och syrran med sig efterrätt, så vi var proppmätta när vi åkte därifrån. Smågrabbarna verkade ha kul för dom sprang omkring med kottar, pinnar och annat dom hittade i naturen. Nyttigt med frisk skogsluft får såna små knattar!

 

När vi kom hem pysslade jag och Ludde i trädgården. Jag började kasta upp löv i luften, vilket Ludde gillade. Det slutade med att jag krattade ihop en stor hög löv som vi lekte i. Tror dock att jag hade roligare än Ludde, trots att han nöjt kastade löv och lät sig begravas. Man blir som ett barn på nytt!

 

 

 

Regnet öser ner utanför, Ludde sover en stund och jag pysslar. Hittills har jag inte fått mycket gjort, planterat om lite blommor och diskat. Men vissa dagar får man ligga på latsidan! Försöker komma på någon anledning till att få vara ute i regnet, men fantasin går på sparlåga. Lite trädgårdspyssel inför vintern och en cykeltur möjligen.

Ludde vill vara ute så han kommer förmodligen bli jätteglad, ni vet ju hur barn reagerar när dom ser en vattenpöl!

 

Nu byter jag ämne och går över till cancersnack istället. Min urinblåsa är inte riktigt vad den borde vara just nu. Har inga problem med läckage eller så, men minsta lilla tryck(när det närmar sig dags för toabesök) gör ont. Så varje morgon ömmar blåsan ordentligt eftersom man är kissnödig och inte har tömt på hela natten.

Jag vet att detta har med strålningen att göra, eftersom jag känner igen känslan. Dessutom sitter den stackars blåsan mitt i strålningsområdet.

Förhoppningsvis är detta bara tillfälligt då kroppen verkar gå igenom olika faser under läkningen.

 

När jag ändå beklagar mig kan jag tillägga att även ryggen bråkar. Detta har dock inget med cancern att göra utan kommer säkert av felaktigt utförda lyft. Lite träning brukar göra susen! Undviker dock allt för mycket fysisk aktivitet nu när knäna inte är helt bra. Som tur är känns knäna bättre. Jippi!

 

Förövrigt är allt bra. Jag är på riktigt pysselhumör så nu händer det mycket här hemma. Kontoret tar form, Ludde har fått sitt egna rum, tavlor åker upp på väggarna, saker packas ner i lådor för att skänkas bort m.m.

Ludde verkar gilla sitt rum, för han sitter gärna där och leker när jag lagar mat eller städar. Och när han vaknar på mornarna blir han inte arg över att vi inte är där, utan sitter och pratar eller filosoferar tills vi kommer och plockar upp honom.

 

Igår åkte jag till Kyrkis för att väga Ludde och låta honom leka lite med andra barn. Han väger nu 9955g så en macka till och han når 10kg! Liten börjar bli stor.

Ludde umgås inte överdrivet mycket med andra barn, och då kan man lätt tro att han borde vara blyg eller försiktig när han hamnar i ett rum fullt av ungar. Men icke, han lekte glatt med dom andra bitvis och själv resten av tiden. Han hittade en traktor och en grävmaskin som blev favoriterna, så man anar vart detta bär.

Ska försöka åka regelbundet till Kyrkis och "släppa ut honom" bland barnen, så han över lite inför kommande förskola.

 

Nu vaknade grabben, dags att sätta punkt! ---> .

 

Jag kom på att jag inte skrivit något om det senaste läkarbesöket, så jag tar och klottrar ner några rader.

 

Egentligen finns det kanske inte så mycket att skriva, då allt gick till precis som tidigare läkarbesök.

Jag fick för en gångs skull komma in direkt när jag satt mig i väntrummet, trots att det var ungefär 10-15 minuter innan den avtalade tiden.

Dom senaste läkarbesöken jag varit på har dragit ut på tiden då läkarna har blivit försenade. Så jag har vid dessa tillfällen fått vänta minst 30 minuter extra. Jag har sällan något viktigt inbokat efter besöken, så mig gör det inte så mycket. Däremot kan det vara så att Johnnie samtidigt passar Ludde, och då behöver jag hem snabbast möjligt efteråt så att han kan åka och jobba. Där har vi en klar fördel med att han är egenföretagare och kan styra sina dagar själv, för när jag ska på läkarbesök kan han nästan alltid passa Ludde och sen åka och jobba när jag kommit hem.

 

Själva läkarbesöket var alltså precis som vanligt. Det skulle vara en kvinnlig läkare, men hon var sjuk så min läkare Bengt(som varit boss över hela min behandling) vikarierade. Inte mig emot, jag tycker bäst om honom eftersom det är honom jag träffat regelbundet under hela sjukdomsförloppet.

Vi satte oss ner och han frågade lite hur det var med mig och om jag stött på några problem. Han kollar alltid i min journal och kollar lite hur det gått med tidigare problem. Vi pratade bland annat om smärtorna jag haft i buken, och även om den återkommer ibland har jag lärt mig att häva den. Dessutom vet jag ungefär vilka saker som utlöser det så när jag känner minsta lilla tendens till smärta(den typen av smärta) tar jag en eller två värktabletter. 

 

Han hade vettiga svar på alla mina frågor och funderingar, så jag var nöjd. Jag frågade även om nästa röntgen, och han tyckte att det var dags för det i januari.

Förövrigt så ska jag fortsätta med dom östrogenpreparat jag använder mig av nu(eftersom min kropp inte kan bilda eget). Ska även testa att regelbundet ta ytterligare ett för att se om det ger positiv effekt på läkningen av det strålade området.

 

En snabb undersökning senare och sen var vi klara. Allt såg bra ut så han hade inget negativt att säga.

 

Nästa besök ska alltså bli i Januari, med tillhörande röntgen och blodprov. Tre månader låter som en väldigt kort tid, men det känns som om det är minst ett halvår mellan läkarbesöken. Nästan så att man börjar sakna läkarbesöken innan man får nästa kallelse! Mitt tidsperspektiv är lite knasigt..

 

Förövrigt så sover Ludde just nu för första gången i sitt egna rum, och han protesterade inte det minsta. Vi har inte renoverat rummet, men lite gardiner och tavlor gör mycket. Vi har inte möjlighet att göra en renovering än så han får klara sig ett tag. Men ska man tänka ett steg längre så gör det ingenting, för "råkar" han klottra på väggen eller liknande gör det ju ingenting!

Det känns obeskrivligt bra att det börjar bli allt mer ordning här hemma. När jag flyttade hit fanns det väldigt mycket grejer kvar från när Johnnies familj bodde här(han är uppväxt i detta hus), och det är självklart inte så kul för mig som vill känna mig hemma här.

Men sakta men säkert städar vi upp, och det känns helt fantastiskt att Ludde nu sover i ett rum som för en månad sen var ett förråd/kontor FULLT med grejer. Äntligen börjar vi få ordning.

Det är självklart en hel del kvar att göra, men det tar sig.

Även lille Ludde har hjälpt till. Igår stod jag i köket och diskade när Johnnie bad mig komma. Han tog mig till Luddes rum och pekade på den lille grabben.

Ludde hade på eget initiativ hämtat en liten låda som han bestämt höll på att packa ner sin fars småsaker i. Just då önskade jag att jag haft något att filma med, för han såg helt underbar ut.

 

Nä, nu ska jag skriva en inköpslista, för när Ludde vaknar från sin tupplur ska vi åka och handla.

 

Idag har jag inte haft en speciellt bra dag. När jag joggade lite i spåret igår kom jag bara någon kilometer innan jag började känna av ena knät igen. Så jag fick vackert gå tillbaka till bilen, åka hem och vila. Så jag kan glömma Tjurruset i år, knäna håller inte.

Känns väldigt surt, för att uttrycka mig milt. Har ju sett fram emot loppet länge nu. Samtidigt så var det bra att jag märkte att knäet inte var redo nu, och inte en km in i loppet. Hade känts ännu värre att ha startat och sen behöva bryta.

Och framförallt så vill jag inte riskera att smärtan blir värre, så nu blir det ingen löpning på minst en månad! Lite lugna cykelturer kan jag ta om det känns ok, men ingen löpning. När jag cyklade över milen igår kändes knäna helt okej, så jag trodde att faran var över.

 

Aja, jag får komma igen nästa år. Smidigare, starkare och uthålligare!

Känns dock tråkigt när huvudet är så fullt av motivation och lust, men kroppen hänger inte med i svängarna och behöver trappa upp långsamt.

Knäna är antagligen överansträngda och läker av sig själva med ordentlig vila. När jag börjar springa igen får jag INTE springa milen förrän jag trappat upp distansen långsamt först..

 

Detta är ett steg i min tillfriskning, som ni kanske förstår. Det är inte bara att bli frisk och sen är allt frid och fröjd, det är så mycket mer. Att inse kroppens begränsningar och att den inte är vad den var är helt enkelt ett kapitel i boken och tillfriskning. I mitt huvud är jag frisk och stark, men kroppen är inte vad den var innan sjukdomen. Utan allt måste börjas om från ruta ett igen. Och jag är otålig och har inte tålamodet helt enkelt.

 

Men nu har jag lärt mig min läxa och när knäna är bra ska jag vara mycket försiktigare. Man är ju inte 20 år längre!

 

Jag tänkte följa med dom andra imorgon som assistent och hejarklack, men ändrade mig. Jag kommer bara tycka att det känns tråkigt att inte jag kunde delta. Så jag stannar hemma och försöker göra lite nytta istället.

 

Och som om inte dagen var tillräckligt dyster var det nära att min unghäst sparkade mig i huvudet nu på eftermiddagen. Jag hämtade travhästen för att rida en sväng och unghästen var på bushumör. Efter en riktig "spanska ridskolan-uppvisning" med höga hopp och riktiga kickar i luften höll jag på att få bakhovarna på mig. Som tur var hade jag en meter till godo, så jag kunde pusta ut. Hade varit just snyggt att, förutom ömmande knän, även ha ett hovavtryck i skallen.

 

Nä, nu ska jag krypa till kojs och drömma om alla härliga löprundor jag ska ut på när knät är bra igen!

Nu har Ludde precis somnat och jag ska sticka ut på en joggingtur. Har inte joggat sen knäna började ömma, men nu känns som okej och jag ska göra ett försök. Kondisen går inte att bättre på såhär nära inpå Tjurruset, utan det är skorna jag vill testa lite mer ordentligt.

Köpte trailskor för ca 2 veckor sen, då jag kände att jag behövde nåt med lite bättre grepp i skogen. Dom är bättre anpassade för löpning i skog och mark än mina vanliga joggingskor är, då dom är både mer vattentåliga och har bättre grepp.

Tyvärr har jag inte hunnit träna så mycket i dom, och jag vill absolut inte komma med allt för oprövade skor till ett lopp som Tjurruset. Jag har använt dom så mycket jag kunnat, men inte till löpning.

Så idag ska jag sticka ut och känna hur dom känns, är jag allt för osäker så tar jag mina gamla vanliga joggingskor på söndag.

 

I natt drömde jag om loppet på söndag. Att skorna skavde och att jag inte visste var och när min start skulle gå. Det ska verkligen bli jättekul att delta i loppet då jag velat det i flera år. Samtidigt känns det jobbigt att inte känna sig redo. Ja, så redo man kan känna sig inför en sån här sak alltså.

Men jag ska göra mitt bästa och bara försöka ta mig runt. Det sägs att det ska vara extra tufft i år, känns ju bra!

 

Idag har jag och Ludde cyklat 1,7 mil i varierad terräng(grusvägar, åkrar, asfalt m.m.) så lite kondis har jag i alla fall i mig.

Nä, nu måste jag sticka ut och testa skorna. Om jag inte hinner skriva några fler inlägg innan söndag: Önska mig lycka till och håll tummarna för att jag tar mig runt!