Anna - Life is easy if you wear a smile!

Det var enklare att skriva inlägg förr när man hade mer att skriva om. Nuförtiden när jag loggar in och ska börja skriva ett nytt inlägg inser jag ofta att jag inte har något att skriva om, och loggar ut utan att ha uppdaterat. När jag väl skriver inlägg känns det som om jag bara upprepar mig.

 

Idag har jag och Ludde i alla fall trotsat det tråkiga höstvädret genom att cykla en sväng. Motvinden var kraftig emellanåt, så jag fick trampa på ordentligt för att komma framåt på dom leriga grusvägarna.

Hos bonden här i närheten kan man titta på både maskiner och kor, så vi cyklar ofta förbi där. Att försöka få Ludde intresserad av djur börjar kännas hopplöst för maskiner, traktorer och bilar är myyyyycket intressantare än tråkiga kor som käkar ensilage i hagen eller hästar som nyfiket traskar fram till stängslet för att hälsa.

 

Nu har Ludde somnat så jag tänkte gå ut och fortsätta med veden. Vedstapling är min uppgift här hemma, då jag finner det rätt underhållande. I regn och rusk har jag under den senaste veckan staplat ved lite här och var. En del i garaget, en del under tak bakom huset och en del på gräsmattan. Försökte mig på att göra ett staplat torn på gräsmattan, men när jag var nästan klar rasade en del. Typiskt.. Jag hade byggt en lite för dålig grund, plus att veden var lite blöt och därmed halkigare. När jag kommit en bit förstod jag hur jag skulle göra, men utan en stadig grund rasar allt.

Men men.. Det var kul så länge det varade. Jag tänker inte försöka laga det, utan det får vara som det är. Ska bara ösa på den sista veden och sen dra på en presenning. Men en sak är säker: All respekt till folk som staplar runda vedtorn! Det är mycket svårare än det ser ut.

Veden skulle i vilket fall som helst flyttas, så allt arbete är inte förgäves. Där veden låg ska jord ösas på och sen börjar gräsmattan ta form på riktigt. Nästa sommar kommer vi ha fullt upp. Vi ska lägga om tak, måla, fixa det sista med gräsmattan och ordna ett bra ställe att ha nästa års ved på. Ja, självklart är det massor mer som ska göras, men jag orkar inte rabbla upp mer.

 

Igår åkte jag en sväng till jobbet för att hälsa på. Hamnade mitt i en kalvning som börjat avstanna lite, så jag började med att hjälpa kvigan att få ut kalven. När jag berättade det för mamma på kvällen skrattade hon och utbrast: "Låter som om du gjorde det av bara farten!" och ja, nästan så. Trots att jag inte jobbat på länge sitter vanorna än.

Är helt säker på att om jag skulle börja jobba där igen imorgon, skulle det ta max en vecka innan man är tillbaka i gamla vanor igen. Det skulle säkert inte kännas konstigare än om man varit på semester en vecka. Lite smått ovant, men man kommer snabbt in i det.

 

Jag saknar fortfarande korna. Inte på individnivå längre, för jag har varit ifrån dom så länge att man börjat glömma sina forna arbetskamrater. Minns fortfarande favoriterna, även om säkert många av dessa gått på slakt sen jag blev sjuk och slutade jobba.

Jag saknar den regelbundna kontakten med korna. Kor är ju väldigt härliga djur, även om man inte kan tro det ifall man inte haft med dom att göra tidigare.

 

Medans jag var på besök på jobbet satt min syster barnvakt till en väldigt busig liten kille vid namn Ludvig. Han hade skött sig exemplariskt och när jag skulle hämta honom ville han knappt följa med mig. Efter några timmar med moster blev hon favorit. Ombytlig liten grabb det där..

 

Nä, nu är det bäst att jag smiter ut och gör klart veden innan Ludde vaknar!