Anna - Life is easy if you wear a smile!

Idag fyller min älskade lillasyster år, och för att piffa till grattis-sms:et lite tänkte jag även skicka en bild på mig och Ludde. I mitt huvud var det enkelt. Ta upp Ludde i famnen, ta bilden och syrran kommer få en bild på en glad syster och en lika glad systerson. Pyttsan!

 

Ludde krälade, ålade, sprattlade och fäktade med armarna för att få tag i mobilen alternativt komma ur morsans grepp så att han kunde fortsätta springa runt i sin gåstol och utforska världen(vardagsrummet, hallen och köket).

 

Bästa bilden vi fick till var följande:

Min kompis Camilla pluggar på Gotland men är hemma nu då det är lov. Självklart måste vi passa på att ses när hon är i krokarna, och eftersom Johnnie kunde ta Ludde bestämde vi oss för att gå på bio. Camilla föreslog filmen "Frost", och jag jublade inombords. Har velat se den sen jag såg en snutt på julafton!

 

Hon hade egentligen tänkt se den med sina syskon, men dom hade hunnit före. När hon då funderade på vem av hennes kompisar som skulle vara mest passande som sällskap till barnfilmstittande stod jag högst på listan. Haha, Camilla känner mig..

 

Efter att ha ätit mat hemma hos hennes föräldrar(som hon bor hos när hon kommer hem) åkte vi in till Norrtälje.

Filmen var helt underbar, och jag skrattade så att jag grät. Var längesen jag skrattade så mycket!

 

När jag kom hem och berättade att vi sett den utbrast Johnnie: "Men den vill ju jag också se!". Inga problem, jag ser den gärna igen!

 

Jag, under gårdagen: (Bäst att passa på att göra sig fin när man väl har chansen!)

Idag gick vi en lite längre promenad än normalt. Jag bestämmer sällan i förväg vart vi ska gå, utan dagsformen får bestämma. Idag kände jag för att gå en ny sträcka, eller ja, ny och ny.. Jag har ju åkt bil och cykel där tidigare, men aldrig gått.

Tänkte fört att vi skulle gå fram tills asfaltsvägen, men när vi kom till det tilltänkta "vända-hemåt-stället" hade vi sånt flyt att vi fortsatte.

Vi traskade förbi gruvan, och stannade till en snabbis för att kolla lite närmare på gruvhål och informationsskyltar. Känns nästan pinsamt att vi bott här i över 10 år och jag knappt sett gruvan. Vägen går ju rakt igenom området, men trots det har jag knappt sett mer än man ser från vägen. En gång stannade jag och en bekant till och knallade fram till gruvhålen och tittade ner, det är allt.

 

Gruvområdet:

När vi kände oss nöjda traskade vi vidare hemåt. Ludde tog två små Power-nap´s  men annars höll han sig vaken hela tiden. Hans motto tycks vara: "Sover man för länge, missar man för mycket".

 

När vi kom hem berättade jag att vi varit på en liten privat sightseeing i Dannemora. "Dannemora!?" utbrast Johnnie och stirrade på mig. "Gick du hela vägen runt Dannemora??". Ja, har man flytet så.. Tror sträckan bör ligga på ca en mil, men det är bara en gissning. Tre timmar tog det i alla fall, och när vi kom hem var jag sådär härligt trött i ben och fötter.

Några timmar senare började det regna vatten och snöslask från himlen, så det var tur att vi gick på förmiddagen.

 

 

 

 

Någon som har en overall i storlek 70-80? Ludde växer så det knakar, och hans tidigare overaller börjar bli små. Känns onödigt att köpa nytt då han inte kommer kunna använda den så länge, så jag tänkte fråga runt om någon har nåt som barnet vuxit ur.

 

Så hojta till om du har ytterkläder du vill bli av med!

Igår åkte jag och mamma till Stockholm. I julklapp fick jag nämligen en biljett till teaterföreställningen "Trollkarlen från oz", och i samband med detta skulle mamma även bjuda på en god middag. Strax innan jul pratade jag och mamma om teaterföreställningar, något jag inte är så intresserad av i vanliga fall. Men jag nämnde att är det något jag vill se så är det "trollkarlen från oz", dels för att man är uppväxt med den filmen och dessutom är ju både den härliga Markoolio och den roliga Tobbe Trollkarl med.

 

Innan föreställningen besökte vi en fin restaurang, så pass fin att jag kände mig som en riktig lantis. Maten var jättegod, och både vinet och efterrätten likaså. När vi var mätta och belåtna traskade vi vidare till teatern.

Föreställningen var underbar, duktiga skådespelare och hela tiden humoristiska inslag. Barnen i publiken satt knäpptysta och koncentrerade, så det var tystare än i en biosalong med vuxna och ungdomar!

 

Det var skönt att få komma iväg lite och göra nåt helt annat än vad man brukar. Och igår tog jag även på mig min peruk igen, för att få känna mig fin. Mitt hår växer så det knakar, och jag vill att det ska bli långt igen. Funderade ett tag på att behålla det kort ett tag till, men..Jag känner mig inte helt bekväm och fin i det. Och nu är det helt omöjligt att få till en fin frisyr, det står åt alla håll hur jag än gör. Samtidigt vill jag alltså inte klippa mig då jag vill att det ska växa ut så fort som möjligt.

När håret växt ut en bit kändes det onödigt att använda peruken, men nu tänker jag börja med den igen. Så att man får känna sig fin då och då åtminstone.

Igår kände jag mig i alla fall riktigt fin, för första gången på länge. Härligt!

 

Idag kunde Johnnie ta Ludde en stund på förmiddagen så att jag kunde åka till stallet. När jag har chansen brukar jag smita ut på en ridtur, och idag var det dessutom väldigt skönt väder. Trots att solen inte var framme kändes det verkligen som vår!

Mirran var ordentligt lerig, så jag fick ta ut henne och borsta bort det utomhus för att undvika dammet. När hon var klar och jag satt upp kändes det verkligen som om det skulle bli en underbar ridtur.

Lämnade till och med västen kvar i stallet och red helt utan ytterkläder, första gången i år.

 

Mirran var underbar! Hon har verkligen blivit en helt annan häst sen jag började rida henne igen efter pausen som uppstod när jag var gravid och sjuk. Istället för att kasta med huvudet, vägra lyssna och ständigt försöka öka farten i traven och galoppen har hon börjat samarbeta. Detta har resulterat i att jag knappt behöver ta i tyglarna alls, utan har nästan jämt långa tyglar, även i dom snabbare gångarterna.

Jag tycker inte att jag gör något annorlunda i ridningen, utan kanske hon helt enkelt förstod sambandet mellan snäll häst och snäll ryttare.

 

Hur som helst är jag jättenöjd och glad över framgångarna med denna lilla pigga dam. Vi har mycket roligare nu när vi är ute tillsammans.

 

När vi kom hem var Mirran trött och lite småsvettig, och hon belönade sig själv med att rulla riktigt ordentligt i leran flera gånger. Det unnar jag henne verkligen, så duktig som hon varit.

 

 

Har just joggat en sväng. Samma sväng som senast, dock med mycket sämre väglag. Asfalten var ungefär som senast, dock lite blötare. Men biten jag joggade i skogen var helt klart jobbigare än senast. Lerigt, mjukt, slasksnö och is. I varje steg gled skorna i kladdet.

Men bra träning var det, och framförallt vaderna är trötta nu.

 

Jag är väldigt sugen på att handla lite nya träningskläder. Handlar sällan kläder överhuvudtaget och det var nog flera år sen jag köpte ett träningsplagg senast. Dom jag har börjar bli slitna, och en del har till och med gått sönder. Har fastnat för Röhnisch kläder, känns som min stil.

 

Igår fick jag ett brev från Länsförsäkringar. Mamma och pappa hade en barnförsäkring på mig, och i slutet av förra året ringde jag till försäkringsbolaget och förklarade läget. Jag berättade att jag inte hade en aning om huruvida jag kunde utnyttja den, och kvinnan var jättetrevlig och skickade papper jag skulle fylla i.

 

Fick vid årsskiftet ett brev om att dom skulle kolla i mina journaler(Vilket jag godkänt) och nu var allt klart. En summa hade förts in på kontot, och jag är nöjd med både summa och bemötandet.

 

Johnnie gillar inte Länsförsäkringar, men dom gånger jag haft med försäkringsbolaget att göra har dom varit underbara. Trevliga, förklarar så att man förstår, inget tjafs och helt enkelt inga problem alls. Man har ringt, dom har fixat. Punkt.

 

Ville bara skriva det och berömma/tipsa om dom då jag är väldigt nöjd med deras bemötande. Anledningen till att jag har Länsförsäkringar som försäkringsbolag är att mina föräldrar pratade gott om dom när jag skulle försäkra första bilen. Har för mig att det var så i alla fall. Sen har jag helt enkelt fortsatt ha dom, då jag varit nöjd. Är dålig på att jämföra och ta det billigaste/bästa, så jag vet inte alls hur dom ligger till jämfört med andra försäkringsbolag.

 

Men fortsätter dom så här har jag ingen anledning att byta..

 

Igår hade jag fullt upp hela dagen. Först åkte jag till hästarna och red en barbackatur på Bullen. Meningen var att vi skulle ut och jogga lite för kondisens skull, men dels hade han en knöl där sadelgjorden ska sitta och dessutom upptäckte jag att hans ena baksko hängde löst. Drog av skon då den var för lös för att försöka slå fast igen.

 

Vädret var inte det bästa, med både blåst och snöfall, så Bullen såg skeptisk ut när jag styrde honom från gården. Blev väldigt avis på Bullens lurviga öron när snön blåste rakt in i mina. Bland träden gick det bra, men på öppnare platser blåste det ordentligt.

När vi kom hem var vi plaskvåta, och det var skönt att komma in i stallet. Strax efter att vi varit ute lugnade sig snöandet betydligt. Skönt, för i det här varma vädret smälter snön ändå bort direkt.

 

Ludde var med hem till gården, men satt och sov i bilen rätt länge. När han vaknade fick mamma ta hand om honom en stund, så att jag kunde smita iväg och få massage. Har haft problem med nacken några veckor nu så jag behövde verkligen göra något åt det.

 

Hon hittade både det ena och det andra tråkiga i min nacke, rygg och axlar. Hon tyckte att jag skulle ringa en "kotknackare" som kan knäcka igenom mig ordentligt, och på så sätt reda ut själva orsaken till alla knutar, spänningar och annat tråkigt jag bär på. På måndag ska jag se till att boka in en tid. När det är avklarad tänker jag gå på massage regelbundet några gånger så att jag ser till att reda ut det ordentligt.

 

När jag klev ut från lokalen igår kändes det skönt i kroppen, men idag ömmar nacken en hel del. Märks att man inte är helt kry i kroppen!

 

Efter massagen hämtade jag upp Ludde och åkte hem. Hann inte göra så mycket innan Johnnie kommer in och säger att vi är bortbjudna. In i duschen och sen åkte vi. Johnnies kompis Anders har fyllt år, så vi var bjudna på en liten födelsedagsfest. Det bjöds på paj och det var ett härligt gäng där. Jag kände mig dock trött och tråkig, så jag och Ludde åkte hem strax innan 12.

Jag har aldrig tyckt att det är speciellt kul att vara nykter på en fest där nästan alla andra dricker, så jag brukar dra mig hemåt när det blir för högljutt  och stökigt. Jag beundrar verkligen folk som kan vara nyktra på "fyllefester" och ändå ha kul. Jag är tyvärr ingen sån person.

Ludde skötte sig bra under kvällen, men när tröttheten slog till ville han i vanlig ordning inte somna. Är man på kalas så är man. Men tillslut slocknade han och sov sött i sin bilbarnstol.

 

Nu sitter jag här i soffan och tittar på OS, som vanligt. Damerna åker längskidor, tyvärr har Kalla ingen bra tävlingsdag idag, så det lär inte bli medalj för Sverige. Norge har för stort övertag.

Grabbarna ligger i sina sängar och sover. Jobbigt att vara på kalas.. Själv försöker jag planera dagen. Vill hinna med massor, men kommer knappt hinna hälften. Hade varit härligt att hinna titta på detta skidlopp, rida, gå en promenad med Ludde, träna, städa och måla lite på mina tavlor. Men bara detta skidlopp tar upp halva dagen.

 

Aja, får se hur mycket jag hinner när loppet är slut!

 

 

 

 

Johnnie sa alltid att var det någon av oss som skulle råka ut för något allvarligt så skulle det vara jag. Han tyckte nämligen att det nästan bara var "renlevnadsmänniskorna" i hans omgivning som drabbats och att dom som missköter sin kropp med alkohol, nikotin och övervikt klarade sig "bättre".

Jag protesterade alltid till detta påstående. Omöjligt att sportiga människor som sköter om sig drabbas oftare av sjukdomar och skador än deras motsatser.

Nu sitter jag här, med en cancerdiagnos i bagaget trots att jag rör på mig, dricker ytterst sällan, varken röker eller snusar, äter bra m.m.

Fast jag håller fortfarande fast vid vad jag brukar säga till honom när ämnet kommer på tal: "Jag dör hellre tidigt som frisk och sund(frisk och sund fram tills jag i så fall skulle bli dödssjuk) än sent som överviktig och sjuk".

 

Jag tänker inte så mycket på cancern längre. Visst finns den alltid där, och gör sig påmind varje dag. Men jag ödslar ingen energi på det.

När jag fick veta att jag var frisk blev jag självklart jätteglad, men samtidigt kände jag att det inte var över. Jag har en känsla inombords att cancern kommer komma tillbaka, men förhoppningsvis har jag fel. Men detta är alltså inget jag tänker på, oroar mig över och ödslar energi på. Men jag håller ögonen öppna den här gången.

För ett år sen dök cancern upp lika hastigt och oväntat som en käftsmäll, men nu kan den inte smyga sig på mig på det viset igen. Man kan säga att allt jag gör numera har en tanke bakom sig. En förberedelse ifall cancern återkommer.

Jag försöker umgås med familjen så mycket jag kan, njuter av varje dag och tränar för att kroppen ska orka mer. Vill sjukdomen komma tillbaka tänker jag åtminstone ge den en match.

 

 Men hur negativt det än låter vill jag verkligen poängtera att jag inte oroar mig. Jag är inte alls nervös nu när jag väntar på röntgenresultatet, jag är inte orolig inför läkarbesöken och sitter inte på nålar här hemma. Jag har bättre saker för mig än att oroa mig över saker jag ändå inte kan påverka. Läkarna har koll på mig så dyker något upp lär dom se det direkt.

 

Som ni läst i tidigare inlägg har jag kommit igång med träningen ordentligt, något jag längtat efter under hela sjukdomsperioden. Det är viktigt för mig att bli stark i kroppen igen efter att ha varit så otroligt svag och hjälplös under behandlingen. Träningen är lättare nu dessutom, då jag funnit ny motivation.

Cancern får mig att kämpa hårdare, springa snabbare och orka längre. När musklerna skriker och lungorna kämpar hårt tänker jag på vad jag tränar för, och finner på så vis ny kraft.

Jag hörde en gång om en kvinna som drabbats av MS, och började bygga väldigt mycket muskler. Varför? För att kämpa emot sjukdomen och på så vis säga "Fuck you!" åt den. Hur det gick sen vet jag inte, men detta inspirerar mig.

Träningen har förövrigt fått mig att sova bättre och bli piggare. Jag har varit så otroligt trött under en väldigt lång tid. Självklart kan man skylla på cancerbehandlingens "efterskalv" och Ludde, men även innan allt detta drog igång kände jag att något inte stämde.

När vårarna kommer brukar det pirra i kroppen och en underbar känsla av lycka och energi bubblar i mig. Detta har jag inte känt under dom senaste vårarna, vilket jag reagerat på. Jag har dessutom varit extremt morgontrött under flera år.

 

Jag har skyllt morgontröttheten på vårt mörka sovrum. Jag vill ha morgonsol in genom fönstret, men vårat nuvarande sovrum är väldigt mörkt på morgonen och har bara ljus från fönstret på kvällarna.

Självklart kan detta vara en bidragande orsak, men jag tycker inte att det borde göra mig så ofantligt trött jämt.

En del säger att det var på grund av trötthet och den uteblivna energin som deras cancer upptäcktes. Så kanske var det en så pass "enkel" förklaring till mitt problem.

 

Det är otroligt skönt att vara "på banan" igen, då jag äntligen kan vara den mor och flickvän min familj förtjänar. Jag är glad över att kunna dra mitt strå till stacken här hemma, och inte bara ligga på soffan då orken inte finns. Och framförallt är jag glad över att känna den kärlek till Ludde som jag "ska" i egenskap av mor. Vi fick en knepig start, men nu är han inte bara ett barn längre. Han är MITT barn, och jag älskar honom precis som en mor ska göra.

När jag berättade här i bloggen att jag inte kände den där självklara kärleken som till synes alla andra verkade känna, hjälpte det mig mycket att en bekant hörde av sig och hade känt samma sak trots en "normal" förlossning. Folk är så rädda för att erkänna hur dom egentligen känner, trots att det nästan alltid är en helt normal och vanlig känsla. Att inte känna kärlek vid första ögonkastet när man ser sitt barn är tydligen inte ett dugg ovanligt, trots det är det inget jag hört någon prata öppet om.

Det var därför jag skrev om det. Mest för att visa att problemet finns och kan dyka upp, men också som ett rop på hjälp. Att prata med "privatpersoner" ger oftast mycket mer än att prata med läkare, sköterskor och barnmorskor.

 

Ja.. Jag har inte så mycket mer att skriva i nuläget. Tur det kanske, för detta inlägg är snart lika långt som en bok. Oftast gillar jag att fatta mig relativt kort, men emellanåt kan inläggen bli hur långa som helst. Ibland har jag helt enkelt lust att skriva av mig totalt.

 

Tack till alla som bryr sig och kollar hur jag mår(både då och nu), alla som på något sätt hjälpt till och alla som finns där när vi behöver er. Ni är guld värda!

 

Blev tacos till middag idag, Johnnie ville så gärna ha det. Själv är jag inte lika förtjust som Johnnie och övriga Sverige, men ibland kan det vara okej.

Man blir så otroligt, jobbigt mätt bara!

 

Jag, Ludde och vovven har i vanlig ordning gått en promenad. Blev en tvåtimmarspromenix, för det var så skönt väder och vi passade på att undersöka lite småvägar. Det finns massor av vägar hit och dit häromkring, och jag som är så nyfiken måste ju kolla upp vart dom leder..

Vovven fick springa lös nästan hela promenaden vilket han var väldigt nöjd över. Vi gick på så pass otrafikerade vägar att jag vågade det. På hemvägen såg jag rådjur på två ställen, men jag hann se dom innan Viggo och hann koppla honom innan han förstod varför. Han hinner inte ikapp djuren, men det är så onödigt om han springer efter och skrämmer dom.

Igår, efter att ha njutit av en solig förmiddag, blev jag väldigt sugen på att sticka ut på en joggingtur. Suget har ökat dag för dag, men nu när det var så fint väder kunde jag inte motstå frestelsen.

Det är lite knepigt att komma ut på jogga eftersom det gäller att Johnnie är hemma och kan passa Ludde, och under gårdagen passade det bra. Ska ju heller inte krocka med matlagning, hushållssysslor, inbokade aktiviteter och speciella OS-sändningar(Måste ju se hur det går för Svenskarna!)

Efter att ha matat och gullat med Ludde somnade han. Det var nästan helt mörkt ute, men jag hade bestämt mig. På med kläderna, informera Johnnie(som jobbade med sitt bastubygge), koppla vovven och sen bar det iväg.

Kan tillägga att jag inte joggat på jättelänge. Jag minns att jag varit ute några gånger sen behandlingarna avslutades, men sen kom jag av mig och har bara tränat inne eller gått promenader. Tror det var i slutet på sommaren eller i höstas jag senast joggade.

 

Jag brukar sällan jogga med vovven eftersom han inte orkar hela vägen/inte vill hem. Vissa hundar gillar inte att vända och gå hemåt, och Viggo är en sådan. Väldigt irriterande om man joggar..

Men eftersom jag inte joggat på så länge tog jag med mig vovven. Vi skulle ju ändå behöva gå emellanåt då jag inte skulle orka springa så långt.

 

Brukar alltid starta och avsluta med att gå i rask takt en liten bit. Sen gav vi oss iväg i relativt snabb jogginghastighet, kände mig så pigg och fräsch att den hastigheten passade bra. Skulle jag ändå behöva gå regelbundet under turen kunde jag ju alltid se till att ha lite fart när jag väl joggade.

Vi sprang och sprang. "Men herregud människa, blir du aldrig trött??" tänkte jag efter ca 2 km då jag inte kände mig ett dugg trött. Förra gången jag jobbade orkade jag inte ens 1 km innan jag blev tvungen att sakta in och gå för att lungorna skulle hinna med.

 

Jag, som är en riktig tävlingsmänniska, hade valt att springa en sträcka på ca 4-5 km. Ingen mjukstart med andra ord.

Ungefär 1/3 av sträckan är en skogsväg, resten asfalt. När jag svängde in på skogsvägen hade jag gott om kraft kvar. Ojämnt, mörkt och en blandning av lera och is. Trots det höll vi god fart och pannlampan lös upp vägen framför oss.

På slutet ökade vi hastigheten och när vi tillslut saktade in var jag inte alls speciellt trött! Vilken underbar känsla!

 

Nu sitter jag i soffan med datorn i knät och är lite härligt öm i hela kroppen. Får se om jag har en hemsk träningsvärk imorgon, det är mycket möjligt.

Min träning på cykeln och crosstrainern måste gett bättre resultat än jag trott, eftersom jag hade så bra kondis. Även vovve höll god fart hela vägen, kanske även han lessnat lite på promenader.

 

Min lilla klotterlapp hemma på bordet över träningen på cykel och crosstrainer. Övre tider m.m. är efter cyklandet och de nedre är till crosstrainerträningen. I början var jag inte så noga med att kolla tider och sträcka, men nu försöker jag få bättre tider för varje gång.

 Genom Facebook hittade jag på detta lilla youtubeklipp som förklarar på ett enkelt sätt vad cancer är. Det är konstigt att inte folk vet mer om cancer med tanke på att det finns överallt omkring oss, fast i olika former. Alla vet vi någon som drabbats, oftast även någon som dött.

Jag visste själv pinsamt lite om cancer innan jag själv drabbades, och Johnnie var lika dåligt påläst. Minns att han någon gång sa: "Jag har hört att cancer inte gör ont". Hmm.. Själva tumören i sig gör kanske inte ont, men det den trycker och växer på signalerar förr eller senare till övriga kroppen att en ovälkommen gäst kommit på besök.

 

Ni som följt bloggen ett tag minns säkert hur ont jag hade. Både sammandragningarna och ryggen. Usch, jag har aldrig någonsin upplevt en sådan smärta. Nu är jag bara 25 år och bör därmed inte ha fått uppleva så mycket, men inget jag varit med om kan jämföras med smärtan från tumörens framfart.

 

Jag hoppas att ni som läser det jag skriver lärt er en del nytt om cancer, i alla fall livmoderhalscancer. För att ytterligare sprida lite allmän kunskap om cancer länkar jag till detta klipp. Jag är kass på allt vad datorer och elektronik heter, så ni får stå ut med denna tråkiga länkning:

 

 

Förövrigt kan jag citera någon som den ideella organisationen Ung Cancer skrivit på Facebook:

 

 

 

 

Vilka underbara vårdagar vi haft både idag och igår! Igår följde Johnnie med ut på promenad, vilket inte händer speciellt ofta. Vi skulle passera mjölkgården som ligger 1,5km från oss och när vi ändå var där traskade vi in på gårdsplanen för att säga hej. Blev inbjudna på kaffe i ladugårdens fikarum och satt där och pratade en stund.

 

Ludde var lite smågnällig(trött) men var nöjd när han fick sitta i Storbondens knä och leka med bestick och annat skoj. Ja, Johnnie kallar honom för "Storbonden", han har ju trots allt en av dom största gårdarna häromkring. Johnnie fick se hur en mjölkrobot arbetar också, nåt han funderat över.

 

Sen traskade vi vidare och mös i solskenet. Det riktigt pirrade i min kropp av alla vårkänslor, och jag kände mig som en kalv på sommarbete. Det kändes som en dag i april, men det är bara mitten på februari. För min del får det gärna bli vår nu, men samtidigt vill jag ju åla längdskidor och snowboard!

 

Igår följde Ludde med till Uppsala för att klättra. Nu var det ju inte Ludde som klättrade utan hans mor och morbror, men han tittade nöjt på. Han verkar gilla att följa med, antagligen då det finns mycket att kolla på. Folk här och var, färgglada klätterväggar och en glad morbror som kastar omkring på honom. Kan det bli bättre?

 

Den här gången träffade han på en liten kompis också, för jag var inte ensam om att ha med en liten avkomma. Ett par med en 6-månadersgrabb kom glatt fram och hälsade på oss och lät grabbarna hälsa på varandra. Vi pratade lite och dom var jättetrevliga.

 

Det märks att det var ett tag sen jag klättrade senast, för jag blev snabbt trött och öm i händerna. Men kul var det!

 

Igår åkte jag och Ludde hem till min barndomskompis Karin. Känns lite konstigt att kalla någon för barndomskompis när jag bara är 25 år, men vi har känt varandra i ca 12 år om jag räknat rätt.

 

Vilken dag som helst ska hon och hennes partner få en liten dotter, så jag ville passa på att hälsa på nu under "lugnet före stormen".

Vi har varit dit en gång tidigare, men Johnnie valde en lång omväg då vi inte riktigt visste vart vi skulle. Men Karin berättade att det fanns en genväg genom Bälinge, så jag satsade på att köra den vägen. En snabb titt på en karta sen visste jag ungefär.

Eftersom jag jobbat i Bälinge under många år har jag inga problem att hitta dit, och vägen jag skulle ta från Bälinge hade jag åkt många gånger förr eftersom chefen har åkrar åt det hållet. Hittade fram direkt, så jag kom till och med lite tidigt.

 

Det var Alla Hjärtans dag igår, men Karins make skulle på firmafest och därför valde vi att ses ändå. Jag och Johnnie brukar inte uppmärksamma den 14:e februari utan tillhör skaran som hellre överraskar varandra i vardagen.

Jag trodde att Karin skulle vara tjock som en boll, men där hade jag fel. En rund, fin mage som inte var överdrivet stor och i övrigt såg hon ut precis som vanligt. En helt okomplicerad graviditet hade hon turen att få, och jag håller tummarna att förlossningen blir lika enkel.

 

Hon bjöd på både mat och fika, vi pratade massor och Ludde älskade henne. När hon gullade med honom skrattade han så att det riktigt kluckade. Hon jobbar med barn och det märks att hon är riktigt barnkär, för hon hade väldigt bra hand med lilla Ludde.

Jag trodde att grabben skulle vara relativt lugn och snäll, och utforska huset lite i taget. Men nej, det var raka motsatsen. Det var full fart hela tiden, förutom den korta stunden han sov.

 

Tiden gick fort och innan jag visste ordet av närmade sig klockan 23. Ludde var trött och vi behövde åka hemåt. På hemvägen passerade vi en flock hjortar som gick och betade precis bredvid vägen. När jag passerade tittade dom knappt på mig, utan fortsatte beta fridfullt.

 

När vi kom hem fick den jättetrötta lilla killen lite mat och sen sov han som en stock fram tills halv 9 på förmiddagen. Jag har också sovit som en stock.

 

Gårdagen blev inte som tänkt, då jag inte alls trott att jag skulle vara kvar så länge hos Karin. Men har man trevligt så har man. Vi ses så sällan att vi brukar ha mycket att prata om när man väl ses.

 

Idag tänkte jag åka och rida en sväng innan det blir mörkt. Det beror självklart på hur leriga mina "nakna" hästar är. När det är så här varmt har jag inte täcken på dom, inte ens Mirran som är lite klippt. Känns dumt att kasta på täcken bara för att dom inte ska bli leriga, hästar måste få vara hästar.

Nu tar jag mig i kragen och uppdaterar bloggen lite innan jag åker hemifrån. Ska nämligen åka hem till min väldigt höggravida kompis Karin en sväng under eftermiddagen. Ludde ska självklart med, och just nu laddar han upp genom att sova som en liten gris.

 

Röntgenundersökningen i tisdags gick bra. Kommer dock inte få några svar på hur det såg ut förrän om någon vecka eller två. Läkaren måste ta sig en titt. Röntgenundersökningen gick till precis som vanligt. Dom blev dock(i vanlig ordning..) tvungna att sticka mig tre gånger innan dom fick i infarten. Behöver ha en infart eftersom dom ger mig kontrastvätska genom den.

Johnnie och Ludde följde med in till stan den här gången, men tog en tur runt stan under tiden jag låg i tunneln och lyssnade på musik.

När jag var klar hämtade dom upp mig och sen åkte vi och åt.

 

Medans jag sitter och skriver detta sneglar jag på tv:n där herrarnas 15 kilometerslopp(längdskidor) pågår. Ser ut som om Sverige fick silver, igen! Härligt!

 

Förövrigt så blev vår inbokade tid på reproduktionscentrum flyttad till i början på Mars. Fick en lapp om det igår.

Vi fick brons också! Vilket lopp! Oj, syftar på skidåkningen nu alltså. Vilka svenska längdskidåkare vi har!

Imorgon ska vi in på röntgen. Det är den vanliga MRT-röntgen som står på schemat, vilken är den som tar längst tid. Har hunnit avverka några olika sorters röntgen nu, men den här är den jag varit på oftast.

 

Får kliva upp i tid så att jag hinner äta frukost. Ska nämligen vara fastande 4 timmar innan så det gäller att hinna äta nåt innan dess.

 

Jag är inte orolig inför denna undersökning. Har märkt att många cancersjuka är näst intill livrädda inför läkarbesök m.m. men jag tycker snarare att det är skönt. Då får jag regelbundet svar på hur läget ser ut i min kropp, och behöver inte fundera över det. Så jag har faktiskt sett fram emot detta just därför. Bara få veta att det inte växer nåt igen.

Och skulle det vara så att något börjat växa, så tar vi det då. För jag orkar inte ränna runt och oroa mig över att det KAN komma tillbaka. För det är bäst att njuta av livet så länge man kan. Det man inte vet, har man inte ont av. Så fram tills eventuella återfall tänker jag ägna mig åt viktigare saker. En sak i taget.

 

Förövrigt så kan jag meddela att jag inte jobbat på ett år nu. För den 8 februari förra året åkte jag hem från jobbet för att vila ryggen en vecka, men kom aldrig tillbaka efter det. Känns på sätt och vis konstigt att det redan gått ett år, samtidigt som det känns som om jag inte jobbat på Nyvla på flera år. Det där med tidsuppfattning är intressant.. Samtidigt vet jag att om jag skulle börja jobba idag, skulle det vara dröja någon vecka innan det kändes som om "ledigheten" aldrig inträffat. Då har man hittat tillbaka till gamla spår och nöter på precis som vanligt.

"Det är jobbigt att vara hos morbror på födelsedagskalas!" Tycker Ludde som slocknade framför tv:n med mjukiselefanten i högsta hugg.

 

 

 

Vad har hänt sen senast jag skrev ett inlägg? Kalla och Hellner har tagit varsitt silver i OS(Helt fantastiska insatser från båda två!), brorsan har firats på födelsedagen och jag har målat en flock småfåglar. Tycker att det är skönt att sitta och måla lite då och då, göra små avbrott i vardagens barnpassning, träning, städning och ridning för att måla lite i lugn och ro. Visst, Ludde passar jag samtidigt, men jag har mycket bättre koll på honom medans jag målar om man jämför med till exempel stunder då jag städar eller tar in ved.

 

Medans jag målar har jag uppsikt över tv:n´s OS-sändningar och lyssnar på allt som pågår. Vi tjejer är ju belönade med egenskapen att göra flera saker samtidigt, så medans jag är djupt koncentrerad i penseldragen har jag både uppsikt över Ludde OCH lyssnar på OS-sändningarna.

 

Ludde har slocknat, jag har lessnat på målandet för ikväll och tävlingarna har slutat för idag. Därför börjar jag fundera på att krypa till kojs. Men magen kurrar så jag ska först rota lite i kyl och matskåp.

 

Gårdagens och dagens resultat med penseln: I morgon ska jag klottra dit en koltrast, sen är jag nöjd på fågelsidan. Sen ska grenen målas och eventuellt någon bakgrund..

Igår kände jag mig riktigt mosig men spydde inte igen. Idag mår jag mycket bättre och ska under dagen gå ut en sväng för att få lite frisk luft.

Gårdagen spenderades i soffan, skönt att OS drog igång igår så att man har nåt roligt att titta på. Mycket snowboardåkning, och för er som missat de tävlar en 19-årig kille vid namn Sven Thorgren just nu i finalen. Fast ska jag vara ärlig håller jag andan vid varje åk, för vilka trick killarna gör! Jag som har fullt upp med själva basåkningen när jag står på snowboarden!

 

 

Mitt krassliga tillstånd igår visade sig vara någon sorts magsjukefeber. Igår var jag helt kraftlös, frusen och allmänt öm och sliten i hela kroppen.

Vaknade i natt runt 4 av att jag inte mådde så bra. Lite illamående, svettig och orolig i kroppen. Klev upp och drack lite vatten, och det var verkligen droppen som fick bägaren att rinna över. Magen började centrifugera och det vara bara att snabbt bege sig till toaletten.

Magen lugnade sig efter att ha spytt ordentligt, men för säkerhetsskull tog jag mitt täcke och kudden och la mig på soffan med en påse intill.

 

Sov gott fram tills 8. Känns ungefär som "dagen efter" dvs. dagen efter fest. Huvudvärk, sliten och trött. Men alkohol är det i alla fall inte då jag endast druckit ett glas vin och en öl under detta år. Jag brukar vara väldigt sparsam när jag tränar regelbundet..

 

Nu ska jag äta lite frukost, eller lunch snarare. Förhoppningsvis har "stormen" dragit förbi, och förhoppningsvis klarar sig grabbarna. På söndag ska min bror firas och på tisdag är det röntgen, och då får vi inte vara dåliga!

 

Jag, Ludde och vovven kom nyss hem från en lite småkylig, halkig men ändå rätt trevlig promenad. Men nu när vi kom hem blev jag alldeles yr, fick huvudvärk och började må illa. Skulle gärna vilja sova en liten stund, men Ludde skuttar runt och är hur pigg och glad som helst. Får vila lite framför tv:n så kan jag förhoppningsvis pallra mig upp och laga mat sen.

Som pricken över i:et skulle jag byta blöja på Ludde men fick hastigt lägga ifrån mig honom då jag hörde pannan koka(pannan vi eldar i). Var längesen det hände nu, vet dock inte varför det blev så den här gången.. Får hålla lite koll.

 

Förra veckan fick jag en kallelse till Reproduktionscentrumet i Uppsala. Kallelsen var väntad då min läkare skickat en remiss dit efter senaste läkarbesöket.

Jag har bearbetat hela cancergrejen och känner mig redo att ta nästa steg i ledet. Och nästa steg är att operera in äggstocken(riktigt så enkelt var det ju inte, men mer exakt hur det går till får jag ta senare).

Nu när jag känner mig "Fit for fight" igen vill jag ta in ny info om vad som komma skall. Så vi är redo när det är dags att sätta igång.

När cancern upptäcktes gick allt så fort, vilket jag självklart är tacksam för. Men hjärnan hann inte riktigt med och det tog många långa promenader innan jag funderat, klurat och bearbetat allt som hände ordentligt.

 

Nu vill jag vara ordentligt förberedd och veta exakt vad som ska hända framöver. Ja, så mycket jag kan få veta och förbereda mig på alltså. Eventuella återfall kan dyka upp, men sånt kan inte jag styra över.

 

I slutet av februari ska vi alltså in och prata med en läkare.

 

Idag har hela familjen(minus husdjuren) åkt till BVC för att väga, mäta och vaccinera Ludde. Han är inom kort en 8-kilosklump då han nu vägde 7,9 kg. Han är även ökat på längden och blivit en ståtlig 70 centimetersgrabb.

 

Själva vaccinationen var inte så populär, och jag klandrar honom inte. Men han blev bara lite ledsen precis vid sticket, sen blev han snabbt glad igen. Han har ju varken napp eller tumme som tröst, utan det räckte med lite tröst från mor och några nycklar att pyssla med. Sen var alla sorger och besvär som bortblåsta, ungar är så härliga!

 

När vi kom hem packade jag ner Ludde i sittvagnen och sen gick vi en promenad på 1½ timme. Mötte på både rådjur och älgar, och avslutade med en liten hare som smet över vägen.

Under nästan varje promenad möter vi på rådjur och älgar, verkar finnas mycket vilt häromkring. Detta oroar inte mig de minsta, jag tycker bara att det är härligt. (så länge jag inte krockar med en)

Häromdagen såg jag dessutom lokattsspår i snön när jag var ute och red. Har aldrig sett så stora kissekattsspår förr, så det var kul att se. Vore häftigt att se en lokatt i dagsljus också, då jag bara sett en i mörker och därmed bara fått en otydlig skymt av den..

 

Som ni ser tog Ludde älgmötet med ett lugn. Men jag och Viggo stod och tittade på dom 3 djuren när dom först stod och betraktade oss och sen travade vidare.

Åk och parkera gärna snöskotrarna i trädgården grabbar, men riv INTE upp gräsmattan!

 

 

När jag testade längdskidorna häromdagen och passerade hästhagarna var det blandade reaktioner hos hästarna. Bullen tittade knappt, Mirran stod och funderade lite men brydde sig inte nämndvärt, Oliver busade lite eftersom hagkompisen gjorde det och unghästen skuttade, stegrade, sparkade bakut och kutade som en galning fram och tillbaka.

Inte av rädsla utan av nyfikenhet och hon fick äntligen en anledning att ge utlopp för sin överskottsenergi. Den damen tar nämligen alla chanser hon får till att busa, precis som alla "småglin" gör.  

 

 

 

Sådär ja, nu är jag åter igen hemma efter att ha skött om hästarna och testat på lite längdskidåkning.

 

Eftersom ingen var hemma, och Ludde var vaken(han sov i bilen under tiden jag skötte hästarna och stallet) fick han följa med ut när morsan skulle testa skidorna.

Man hoppades ju på att det skulle se ut ungefär såhär:

Imorgon ska jag åka och släppa ut hästarna. Då hoppas jag även på att hinna(och få för Ludde) åka lite längdskidor. Så man får känna på det lite innan man satsar på allt för hårda träningspass. Kan tänka mig att jag kommer få en saftig träningsvärk någonstans i kroppen efter att ha åkt första gången..

 

 

Idag var syrran hem till föräldrarna, så jag och Ludde åkte dit efter lunch. Vi hade nämligen bestämt oss för att hitta på nåt nu när hon kom hem från jobbet i Stockholm.

Dessutom måste hon ju hälsa på Ludde, då hon inte träffat honom sen i julas! Ludde blev glad över att träffa sin moster, och trött! För nu sover han som en stock i sin säng efter en lång dag.

 

Jag och syrran bestämde oss för att tolka, dvs åka miniskidor efter häst. Bullen var det självklara valet av häst då han både är lugn och gammal körhäst. Alltså står han ut med att ha någon åkandes efter.

Vägen var lite för grusig, så vi åkte runt, runt på en åker. Eftersom man blev trött i benen rätt fort turades vi om att rida och åka skidor.

Bullen tyckte att det var roligt och skötte sig exemplariskt. Vi travade mest, men precis på slutet bestämde vi oss för att testa en kort galopp. Jag åkte skidorna och fick sitta på huk för att ha en chans att hänga med på grund av min dåliga balans.

Bullen fattade vinken och sköt iväg i galopp. Det var nära några gånger, man jag höll mig på fötter. Precis när syrran skulle sakta av honom gjorde han några små bocksprång. Av glädje självklart. Hann tänka: "Jippi, nu åker syrran av, jag ramlar och Bullen skuttar glatt hem till gården och vi får gå!"

Men alla höll sina tilltänkta positioner och vi begav oss hem i samlad trupp, nöjda med aktiviteten. Kul var det, jag skrattade större delen av tiden!

 

En snöig syster(tyvärr en dålig bild..):