Anna - Life is easy if you wear a smile!

 

Johnnie sa alltid att var det någon av oss som skulle råka ut för något allvarligt så skulle det vara jag. Han tyckte nämligen att det nästan bara var "renlevnadsmänniskorna" i hans omgivning som drabbats och att dom som missköter sin kropp med alkohol, nikotin och övervikt klarade sig "bättre".

Jag protesterade alltid till detta påstående. Omöjligt att sportiga människor som sköter om sig drabbas oftare av sjukdomar och skador än deras motsatser.

Nu sitter jag här, med en cancerdiagnos i bagaget trots att jag rör på mig, dricker ytterst sällan, varken röker eller snusar, äter bra m.m.

Fast jag håller fortfarande fast vid vad jag brukar säga till honom när ämnet kommer på tal: "Jag dör hellre tidigt som frisk och sund(frisk och sund fram tills jag i så fall skulle bli dödssjuk) än sent som överviktig och sjuk".

 

Jag tänker inte så mycket på cancern längre. Visst finns den alltid där, och gör sig påmind varje dag. Men jag ödslar ingen energi på det.

När jag fick veta att jag var frisk blev jag självklart jätteglad, men samtidigt kände jag att det inte var över. Jag har en känsla inombords att cancern kommer komma tillbaka, men förhoppningsvis har jag fel. Men detta är alltså inget jag tänker på, oroar mig över och ödslar energi på. Men jag håller ögonen öppna den här gången.

För ett år sen dök cancern upp lika hastigt och oväntat som en käftsmäll, men nu kan den inte smyga sig på mig på det viset igen. Man kan säga att allt jag gör numera har en tanke bakom sig. En förberedelse ifall cancern återkommer.

Jag försöker umgås med familjen så mycket jag kan, njuter av varje dag och tränar för att kroppen ska orka mer. Vill sjukdomen komma tillbaka tänker jag åtminstone ge den en match.

 

 Men hur negativt det än låter vill jag verkligen poängtera att jag inte oroar mig. Jag är inte alls nervös nu när jag väntar på röntgenresultatet, jag är inte orolig inför läkarbesöken och sitter inte på nålar här hemma. Jag har bättre saker för mig än att oroa mig över saker jag ändå inte kan påverka. Läkarna har koll på mig så dyker något upp lär dom se det direkt.

 

Som ni läst i tidigare inlägg har jag kommit igång med träningen ordentligt, något jag längtat efter under hela sjukdomsperioden. Det är viktigt för mig att bli stark i kroppen igen efter att ha varit så otroligt svag och hjälplös under behandlingen. Träningen är lättare nu dessutom, då jag funnit ny motivation.

Cancern får mig att kämpa hårdare, springa snabbare och orka längre. När musklerna skriker och lungorna kämpar hårt tänker jag på vad jag tränar för, och finner på så vis ny kraft.

Jag hörde en gång om en kvinna som drabbats av MS, och började bygga väldigt mycket muskler. Varför? För att kämpa emot sjukdomen och på så vis säga "Fuck you!" åt den. Hur det gick sen vet jag inte, men detta inspirerar mig.

Träningen har förövrigt fått mig att sova bättre och bli piggare. Jag har varit så otroligt trött under en väldigt lång tid. Självklart kan man skylla på cancerbehandlingens "efterskalv" och Ludde, men även innan allt detta drog igång kände jag att något inte stämde.

När vårarna kommer brukar det pirra i kroppen och en underbar känsla av lycka och energi bubblar i mig. Detta har jag inte känt under dom senaste vårarna, vilket jag reagerat på. Jag har dessutom varit extremt morgontrött under flera år.

 

Jag har skyllt morgontröttheten på vårt mörka sovrum. Jag vill ha morgonsol in genom fönstret, men vårat nuvarande sovrum är väldigt mörkt på morgonen och har bara ljus från fönstret på kvällarna.

Självklart kan detta vara en bidragande orsak, men jag tycker inte att det borde göra mig så ofantligt trött jämt.

En del säger att det var på grund av trötthet och den uteblivna energin som deras cancer upptäcktes. Så kanske var det en så pass "enkel" förklaring till mitt problem.

 

Det är otroligt skönt att vara "på banan" igen, då jag äntligen kan vara den mor och flickvän min familj förtjänar. Jag är glad över att kunna dra mitt strå till stacken här hemma, och inte bara ligga på soffan då orken inte finns. Och framförallt är jag glad över att känna den kärlek till Ludde som jag "ska" i egenskap av mor. Vi fick en knepig start, men nu är han inte bara ett barn längre. Han är MITT barn, och jag älskar honom precis som en mor ska göra.

När jag berättade här i bloggen att jag inte kände den där självklara kärleken som till synes alla andra verkade känna, hjälpte det mig mycket att en bekant hörde av sig och hade känt samma sak trots en "normal" förlossning. Folk är så rädda för att erkänna hur dom egentligen känner, trots att det nästan alltid är en helt normal och vanlig känsla. Att inte känna kärlek vid första ögonkastet när man ser sitt barn är tydligen inte ett dugg ovanligt, trots det är det inget jag hört någon prata öppet om.

Det var därför jag skrev om det. Mest för att visa att problemet finns och kan dyka upp, men också som ett rop på hjälp. Att prata med "privatpersoner" ger oftast mycket mer än att prata med läkare, sköterskor och barnmorskor.

 

Ja.. Jag har inte så mycket mer att skriva i nuläget. Tur det kanske, för detta inlägg är snart lika långt som en bok. Oftast gillar jag att fatta mig relativt kort, men emellanåt kan inläggen bli hur långa som helst. Ibland har jag helt enkelt lust att skriva av mig totalt.

 

Tack till alla som bryr sig och kollar hur jag mår(både då och nu), alla som på något sätt hjälpt till och alla som finns där när vi behöver er. Ni är guld värda!