Anna - Life is easy if you wear a smile!

Det går mot höst, vare sig vi vill det eller inte. Jag har ingen ångest inför hösten, snarare tvärt om. Jag får den där mysiga känslan i kroppen bara jag tänker på levande ljus, härliga halsdukar, frisk höstluft och långkok på spisen.

På sommaren är man ofta så pressad att göra allt. Huset ska målas, semester ska avnjutas, det ska badas i sjöar och man ska vara så aktiv jämt och ständigt.

På hösten tillåts man ta det lugnt på ett helt annat sätt.

 

När det går mot höst infaller även skördetiden. Jag försöker plocka så mycket bär, grönsaker och frukt jag bara kan.

Nyss gjorde jag inlagd chili för första gången. Det var lite akut att ta hand om ett gäng chilifrukter då en tomatplanta brutit av en stor gren på chiliplantan i växthuset.

Jag är lite dålig på att använda chili i maten men tycker att det är jätteroligt att odla den, så jag försöker hitta bra sätt att ta tillvara på den lilla frukten.

Ringde brorsan och frågade om inlagd chili då han är bättre på detta. Bestämde mig för att testa och ja, såhär långt ser det bra ut. Får smaka om några veckor.

 

Just nu låter jag 4 liter kokade vinbär rinna av i en silställning. Saft på röda vinbär på gång, och det doftar härligt i huset.

Nu ska saften bara få koka med socker, sen är den klar. Enkelt, men det är lite pyssel. Fast det är det värt i slutändan.

Jag tycker, som ni säkert märkt vid det här laget, att det är jättekul att odla och sen ta tillvara på det som naturen ger. Tror att det intresset främst kommer från min mor, som också är väldigt intresserad av självhushållning. Hon har dock inte tiden som krävs, men jag försöker ta mig tid till det.

 

 

Jag minns inte om jag nämnt det här, men jag kommer jobba kvar åt Svenska Kyrkan fram till nyår. Blir dock inte heltid då detta vikariat är ett hopplock. En person är sjukskriven och andra har gått ner i tid, så det blev några timmar här och där.

Helst vill jag ha en heltidstjänst då jag trivs bra med det, men jag hade redan innan bestämt mig för att tacka ja till deltid om det erbjöds. Detta jobb ligger väldigt nära och tiderna funkar bra med Luddes dagistider, plus att jag trivs väldigt bra med arbetskamraterna.

Att jobba lite mindre kanske inte är det bästa för plånboken, men jag lever hellre lite snålare och prioriterar bort lite resor och liknande, för att istället tillbringa mer tid hemma med min familj.

Ludde växer så det knakar och jag vill väldigt gärna tillbringa så mycket tid som möjligt med honom nu när han är liten(och vill umgås med mig!)

 

Nu har jag precis börjat jobba på nya vikariatet och det innebär att jag endast jobbar 50%. I oktober går jag dock upp på 85%.

Känner mig som en skolkare nu när jag är hemma en vardag. Får nästan dåligt samvete, fast att jag inte ska jobba mer nu under denna perod. Känns väldigt konstigt.

 

Dagen började med att Ludde vaknade lite väl tidigt. 05.45.

Vi klev upp och jag småpysslade lite medans Ludde lekte. Vid 9 drog vi på oss ytterkläder och stack ut i blåbärsskogen för att samla på oss några liter.

Vi är överrens om upplägget: Jag plockar i min hink och Ludde i sin mun. Det går inte att ta miste om vad vi gjort när vi kommer hem.

 

Ett par timmar senare, med 3-4 liter blåbär och en borttappad burk(Ludde har lite svårt för att komma ihåg vart han ställer sin bärburk) kom vi hem igen.

Lunch och sen vila. Somnade bredvid Ludde i min och Johnnies säng och sov några timmar. Planen var att jag skulle ut och måla lite på huset medans Ludde sov, men dom planerna sprack. När jag vaknade hade dessutom regnet börjat falla.

 

Började med maten när jag nyvaket kravlat mig upp ur sängen. Det bästa med chiligryta är att den sköter sig själv i några timmar, så jag kunde pyssla med annat under tiden. Städa lite, sortera tvätt och titta på OS.

Slukar det mesta OS har att erbjuda. Det är det som är det bästa med OS, att man ser så mycket sport som annars inte visas på dom "vanligare" kanalerna.

Verkar dock vara rätt ensam om att kolla mycket på OS i min bekantskapskrets. Vill jag diskutera tävlingarna får jag åka hem till min far och prata med honom om Bolts överlägsenhet, Kallurs väg tillbaka till tävlandet och fotbollsdamernas skräll. Måste skaffa mer sportintresserade vänner! (Inte byta ut befintliga, bara skaffa några till)

 

Har under detta OS verkligen fått upp ögonen för gymnastik. Har suttit och tittat på en hel del av damernas gymnastik och jag skojar inte när jag skriver att jag suttit med öppen mun och vidöppna ögon. Vilka volter dom kan göra! Helt fantastiskt!

 

Nu på eftermiddagen/kvällen har jag och Ludde haft myskväll medans Johnnie jobbat. Vi åt en jättegod middag i form av chiligryta gjord på chili, lök och kött från min trädgård/föräldrarnas gård. Åt även vår egna gurka till. Vi äter gurka och tomat dagligen just nu, hela växthuset är fullt!

Skivad baguette penslad med smält smör blandat med pressad vitlök. Uppepå lite riven ost. In i ugnen några minuter. Supergott.

Som efterrätt åt vi glass och dagsfärska blåbär. Sen låg vi och jäste på soffan samtidigt som vi kollade på Sommar med Ernst.

Jag hade tänkt träna ikväll, men jag är proppmätt fortfarande trots att klockan närmar sig 23. Satsar på att träna imorgon istället.

Jag har legat lite lågt med styrketräning efter senaste gången jag fick ryggont. Är lite rädd att det hör ihop och har inte velat riskera att jag kommer till jobbet med öm rygg. Men igår körde jag på eftersom jag är ledig idag och imorgon.

Har känts bra i ryggen idag, lite trött bara men ingen fara.

 

Läkaren ringde någon dag efter läkarbesöket och förklarade att blodproverna såg bra ut och att det med största sannolikhet inte är någon fara. Remiss är skickad till röntgen och vi får se när kallelsen kommer.

"Jaag ar innte oorolig" sa han i slutet av samtalet med sin djupa, ryska(eller liknande) dialekt.

 

Ommålning av huset pågår. Framsidan är så gott som klar och om vädret kan hålla sig fint kommer jag köra på och måla tills händerna trillar av. Vill verkligen bli klar innan kylan kommer.

Bilden visar den nästan färdiga framsidan, och nej, pelarna ska inte vara vita. Folk verkar tro att det är meningen men det är bara grundfärg. Nu är dom målade en sväng med grönt och en eller två lager till ska på.

Fint va? Jag är supernöjd, vilken skillnad från tidigare!

Önskar att jag hade ett större växthus. Första säsongen med detta lånade växthus är inte ens över och jag drömmer redan om mer plats!

 

Efter att ha kokat 2 liter svartvinbärssaft och ordnat inlagda rödbetor som ska avnjutas vid senare tillfälle, slår jag mig nu ner här vid datorn en snabbis för att uppdatera läget lite.

 

Vi åkte till sjukhuset som planerat idag. Johnnie och Ludde följde med då dom ändå hade några ärenden i stan att uträtta.

Dom lämnade av mig vid sjukhuset och åkte sedan vidare på andra äventyr. Sjukhusmiljön är ju inte den mest spännande!

Det är med skräckblandad förtjusning jag går in genom ingången till kvinnokliniken. Så mycket minnen slår emot mig som en vägg.

Så mycket elände, sorg och smärta.. Men också glädje, hopp och kärlek. Jag har träffat så otroligt många underbara människor där på sjukhuset. Sköterskor som tar sig tid att sitta en stund bredvid sängen och hålla mig i handen medans jag gråter ut allt elände när bägaren rinner över, eller helt enkelt en privatperson som glatt samtalar när vi stöter samman vid hissen.

 

Jag tog hissen upp till våning 4 och slog mig ner i väntrummet. På den våningen har jag varit mycket, och jag kände igen minst hälften av alla sköterskor som traskade förbi.

Flera tittade lite extra på mig, sådär som man gör när man känner igen någon utan att kunna placera personen. En kom till slut fram och sa att jag såg väldigt bekant ut. "Inte så konstigt, jag har varit inlagd här" svarade jag glatt.

Måste vara jobbigt att vara sköterska. Att regelbundet känna igen folk men inte komma ihåg mer än så. Avskyr den känslan.

Folk brukar alltid minnas mig om jag förklarar att det var jag som hade cancer samtidigt som jag var gravid. Det var ett speciellt fall så det glömmer man inte så lätt. Det har ju hänt en del med mig sen dess, så jag förstår att dom inte känner igen mig. Då var jag mager, sliten, kraftlös och snaggad på skallen. Nu är det raka motsatsen.

 

Hur som helst. Efter en stunds väntan(Man får inte ha bråttom om man besöker ett sjukhus) kom min läkare inrusande. Stressad men lika trevlig som vanligt.

Vi gick in på ett rum och slog oss ner. Jag förklarade mina besvär och vi diskuterade lite. Efter en snabb undersökning kom vi fram till följande:

Troligtvis är det ärr efter strålningen som ger mig besvären(ryggont m.m.) men han kunde inte förklara den plötsliga uppkomsten riktigt.

Röntgen väntar, men eftersom mitt fall inte var jätteakut skulle det ta ett tag. Skulle besvären bli värre, skulle jag höra av mig. Om allt känns okej ska vi avvakta tills han tittat på röntgenplåtarna.

 

Innan jag åkte fick jag lämna blodprov(Jippi) och som vanligt var det inte det enklaste. Så fort jag kliver in på sjukhuset flyr blodådrorna likt harar under harjakt. Tittar man på mina armar är det svårt att tro att jag förr donerade blod. Ådrorna är tunna och smala som sytrådar, och det är fantastiskt att dessa små trådar kan leverera blod till fingrarna.

På tredje försöket lyckades hon få ut så pass mycket att det troligen skulle räcka. Sköterskan skötte sig superbra, vilket jag också talade om. Det är bara det att jag är så otroligt rädd. Det har gjort så fruktansvärt ont ibland när dom tar blodprover eller sätter i en ny infart, och det har satt sig i mitt huvud.

 

Sen var det i alla fall över och jag kunde bli upphämtad av grabbarna igen. Vi uträttade några snabba ärenden och åkte sedan hemåt. Resten av kvällen har jag inte gjort så mycket.

 

Nu är klockan mycket och det är dags att sova!

 

Direkt när jag vaknade idag ringde jag till Akademiska Sjukhuset för att hamna i deras telefonlista. Somnade sedan om och vaknade runt 9.30 av att en sköterska ringde upp.

Något nyvaken förklarade jag så gott jag kunde varför jag ringt. Det är alltid lika svårt. Efter min numera långa sjukdomshistorik är det svårt att veta vart man ska börja och sluta.

Jag är alltid noga med att förklara att jag haft livmoderhalscancer, för då inser dom oftast allvaret på en gång. Det har hänt att dom inte tagit mig på allvar, framförallt i nödsituationer. Tack och lov så har det bara hänt ett fåtal gånger och då får man lirka lite extra.

Jag kan på ett sätt förstå dessa skeptiska människor då dom säkert dagligen pratar med kinkiga människor som blir hysteriska över en sticka i fingret, men det är samtidigt oerhört jobbigt att behöva motivera varför man vill prata med läkare om läget är pressat.

 

Hur som helst, kvinnan skulle kontakta min läkare och sen får vi helt enkelt se hur vi går vidare. Det kanske räcker med ett telefonsamtal, eller så får jag åka in och undersökas.

Ryggen är bättre idag så jag kan slappna av något. Bekanta hade funderingar på om det är träningen som gör att ryggen ömmar, och det är absolut inte omöjligt att det har en koppling. Men jag älskar att träna och ha en stark, sund kropp, så jag vill i vilket fall rådgöra med läkare om hur jag ska gå vidare.

Är det ingen fara att träna bortsett från obehaget med ryggsmärtan, då vet jag i alla fall hur jag ska fortsätta med träningen.

Jag får som sagt se vad läkaren säger.

 

Ländryggen har börjat ömma igen. Även denna gång utan någon större anledning.

Mejlade sjukhuset för några veckor sedan och fick ett nummer jag kan ringa(Tycker alltid att det är så svårt att veta exakt vart jag ska ringa när det är något).

Har haft det såhär 3 gånger nu, men det går över efter lite vila så jag har inte brytt mig så mycket. Men nu börjar jag bli bra less och tänker ringa sjukhust imorgon.

 

Första gången kom det helt utan anledning, andra gången efter resan till Smögen(och eftersom vi gick en hel del tänkte jag att det nog berodde på det) och nu kom det igen. Tränade lite lätt igår, men tycker att det vore konstigt om det utlöste detta. I så fall är det konstigt om lite träning kan ge mig ryggvärk om inte mitt aktiva jobb gör det.

Vi får se vad läkarna säger.

 

Min syster säsongsjobbar nere i Smögen nu i sommar(precis som förra sommaren) och har sällan tid att komma hem och hälsa på.

Oberoende av varandra började jag och mina två bröder fundera lite på att åka ner och hälsa på henne nu i semestertider.

Det föll sig så bra att vi alla tre kunde åka tillsammans, så snuskigt tidigt på fredag morgon bar det av. Jag klev upp 01.30(!!) för att kunna vara hos Jimmy klockan 3.

På vägen hämtade jag upp Robin, och i samlad trupp studsade vi in hos Jimmy och ropade: "Roadtrip!!". Sen bar det av.

Omkring 6½ timme senare, timmar fyllda av fniss, skämt och skratt, anlände vi.

 

Syrran visste att vi skulle komma, eller rättare sagt: Hon visste att våra bröder skulle komma. Det bestämdes rätt sent att jag kunde följa med så min närvaro blev en överraskning.

 

Vi stannade endast 1½ dygn, men trots den korta vistelsen blev det verkligen en superbra minisemester!

Vi fikade, åt glass, åt kanongoda hamburgare, åt ännu mera god mat, badade i havet flera gånger, snorklade, tittade ofrivilligt närbild på brännmaneter(och lyckades bli bränd flera gånger), åkte vattenskoter, klättrade och vandrade långa sträckor på klipporna, sov på syrrans golv och tog en hel del bilder.

Helt klart ett minne för livet! Jättekul att komma iväg på en liten resa med syskonen. Det var längesen!

 

Jag älskar aktiva semestrar, så en sån här semester passar mig perfekt. Mycket mat och godsaker, men samtidigt mycket rörelse.

Kan tillägga att jag fick en fruktansvärd träningsvärk dagarna efteråt, värsta på länge! Det tog uppenbarligen på låren och vaderna att vandra på klipporna.