Anna - Life is easy if you wear a smile!

Sent igår satt jag och rensade lite bland mina mejl. Hittade då på gamla mejl från min ridtravare Bullens förra ägare. Travhästar har ofta flera delägare, och jag har haft kontakt med två av dessa.

Nu var det dock längesen, så jag skrev till båda dessa personer och uppdaterade dom lite om hur det går med Bullen.

Det finns människor som inte alls bryr sig om sitt djur när det sålts vidare, men båda dessa män har varit så glada över att ha fått kontakt med mig. Jag skulle själv utan tvekan vilja ha en bra relation till dom nya ägarna ifall jag sålt ett djur, vill vara säker på att allt går bra.

 

Men som sagt, uppdaterade dom lite och nu är det bara att vänta och se om dom svarar. Den ena har jag haft relativt regelbunden kontakt med, medans den andra sökte upp mig för ca 6 år sen men efter det har det varit tyst.

 

Nä, idag ska jag städa! Ser verkligen ut som om andra världskriget dragit fram genom huset.. Inte blir det bättre av att jag har plockat ur tvättstugan inför renovering, rensar i förvaringsutrymmen och har packat ner kläder m.m. som ska skänkas bort. Grejer överallt. Undrar vad folk tror när dom kliver in här i huset!

 

Men jag kan garantera att det kommer bli bättre framöver. Målet är att allt ska ha sin plats i huset, och då blir det väldigt mycket lättare att städa regelbundet. Just nu vet man inte vart man ska lägga alla grejer..

Ska bli skönt när kontoret är klart, för då försvinner automatiskt alla papper som är spridda överallt på borden. För trots att jag regelbundet sätter in alla mina sjukhuspapper i en pärm, blir det aldrig rent. Kan tillägga att jag redan fyllt den pärmen, så jag behöver skaffa en ny om jag fortsätter vara sjuk!

 

Nä, nu måste jag komma igång med städningen. Ludde sover och Johnnie är ute, perfekt tillfälle att röja upp i huset.

 

Senare idag ska jag spela innebandy, nåt jag ser fram emot då det är den träning jag inte kommer undan ifrån. Har man nåt inbokat på det viset blir det av, men den där träningen man planerar att ta när det passar blir däremot sällan av.

Idag besökte jag, mamma och Ludde en gård i närheten som hade nåt dom kallade "Hönsbytardag". Lite försäljning av hemmagjorda produkter och begagnade prylar och ett gäng fjäderfän till salu.

Kul att se lite olika raser, då jag är rätt dålig på just höns. Fanns även två ankor bland alla hönor och tuppar, och dom blev jag lite smått kär i.. Dom ser så härliga ut!

Gården hade får och fjällkor också, fjällkor är så fina! Och gården hade färister, inte ofta man ser sånt.

 

Blev klar med tavlan i går, eller rättare sagt i morse. Kom i säng kl. 1 på natten, tyckte att det var så kul att måla..

 

Har precis tagit mig upp ur sängen. Nu undrar ni säkert varför jag kliver upp ur sängen strax innan nio på kvällen.

 

Det var så att Ludde inte sovit så mycket i natt(Johnnie tackar för de..) och var därför väldigt trött nu mitt på dagen. När han är övertrött brukar jag krypa ner i sängen och vagga honom till sömns, innan jag kliver upp igen. Brukar läsa lite i väntan på att han ska slockna.

När han somnat blev jag också trött, så jag sov ca 2 timmar innan jag vaknade av att Ludde lugnt talade om att det var dags för mat.

Matade och läste lite till medans han somnade om. Men boken började närma sig slutet så det blev allt mer spännande. Slutade helt enkelt som vanligt: boken var för intressant för att lägga åt sidan, så jag läste klart den.

 

Så idag har jag inte fått mycket gjort, men såna dagar får man unna sig ibland!

 

Ville dessutom läsa ut boken fort då jag såg att det blivit film av den som nu(tror den hade premiär igår) går på bio. Det är syrrans bok, och hon ville också hinna läsa den innan vi ser filmen.

 

Ludde testar soffor på IKEA:

Nu när jag har mer tid hemma än någonsin(innan jag blev sjuk mellanlandade jag bara hemma innan jag åkte vidare till jobb, hästar, vänner m.m.) har mina konstnärligare gener bett om att få jobba lite.

Fick mersmak efter att ha målat brevlådan, så jag köpte färg och har satt igång med en tavla till Ludde. Ni ska få ett litet smakprov:

 

Nu är Ludde matad, blöjan är bytt och han sover sött i sin lilla säng. Det har varit en lång dag för en sån liten plutt! Vi hade nämligen inte nåt speciellt för oss idag, så vi åkte till mitt gamla jobb och hälsade på. Det var tänkt att bli ett relativt kort besök, men det slutade med att vi blev kvar en bra stund. Inte mig emot, det var bara trevligt.

Ludde, som varit lite grinig under en del av besöket, somnade tillslut och sov sött ett par timmar. Det är jobbigt att kolla på kor!

Men när han sen vaknade och ville ha mat, kom jag på att jag inte hade så mycket kvar. Eftersom besöket skulle bli rätt kort tog jag inte med mig så mycket mjölk. Han fick skvätten som var kvar, sen var det brådis hem. Han somnade i vanlig ordning på hemvägen, men blev väldigt nöjd över att få ordentligt med mat här hemma.

 

Det var kul att åka dit och kolla runt lite, hälsa på korna och byta några meningar med människorna jag jobbat flera år med. Det är egentligen inte mycket som hänt under tiden jag varit borta från gården, men det känns ändå konstigt att vara där.

Äntligen börjar jag acceptera min sjukskrivning på riktigt, tog bara ett halvår.. Känns allt lättare att hälsa på på gården, slipper nästan helt känna det där välbekanta hugget av längtan och sorg inombords. Ni vet hur mycket jag saknat mitt jobb, för det har jag skrivit så många gånger och behöver inte upprepa.

 

Det konstiga är att jag haft svårare att acceptera de här med att inte kunna/få jobba, än själva sjukdomen. Visst har jag haft mina jobbiga stunder på grund av cancern, konstigt vore det annars. Men flest tårar har jag nog ändå fällt när jag saknat jobbet. Jag är lite av en kontrollfreak när det gäller jobb, och vill ha koll på allt. Att då släppa allt och lämna över ansvaret till någon annan känns extremt jobbigt. Men nu kan jag äntligen hälsa på på jobbet utan att det kliar i fingrarna. Jag har accepterat att jag bara är en besökare, inte någon som jobbar på gården.

 

Det är dags att släppa sorgen över att inte få jobba, och se framåt. Nu ska jag "bara" vara mamma, och se till att denna lilla grabb växer upp till en frisk, nyfiken och vettig person. Jag ska börja pyssla med hästarna igen, och helt enkelt försöka skapa det liv jag vill leva. För det liv jag en gång hade är förbi, och kommer inte tillbaka.

 

Usch va jag tycker synd om mig själv! Jag ska inte klaga, jag mår mycket bättre och trivs allt bättre med livet. Det finns alltid någon som har det värre, så man ska inte sitta och beklaga sig. Jag har förhoppningsvis blivit av med tumören, har fått en frisk pojke och situationen kunde inte löst sig så mycket bättre.

Nu ska jag inte säga för mycket förrän jag fått svar på senaste röntgen, men jag tror att det är över nu. Det känns så i alla fall.

 

Men jag kan inte låta bli att tänka på folk som nästan bara skaffar barn bara för att gå hemma, och trivs jättebra med de. Jag är helt klart inte en sån person, även om jag börjar vänja mig. Att träffa samtalsgruppen på sjukhuset varje måndag, ha möjlighet att träffa mammagruppen på tisdagar och att spela innebandy på söndagar gör att jag känner mig lite mer sysselsatt. Inte för att jag inte har nåt att göra, alla med småbarn vet att man har fullt upp...

Äh, jag vet inte hur jag ska förklara det jag känner.. Jag avslutar inlägget här innan alla lessnat på mitt tjat och röriga meningar. Allt blir så rörigt när jag försöker förklara mina känslor att jag tillslut snubblar bland mina egna meningar och tappar bort mig. Varför ens försöka förklara vad man känner när man inte ens kan sätta ord på de?

 

Tack för att ni åtminstone läser det jag skriver trots att jag klagar, tjatar och försöker förklara obegripliga saker som jag inte ens själv fattar.  

 

 

Ludde sover så jag passar på att uppdatera bloggen lite!

 

I onsdags åkte jag, Ludde och mamma till Stockholm för att hälsa på min syster som flyttade dit i somras för att hon fick jobb där. Hon jobbar numera på Saltå Kafé, där hon bakar och står i. Hon bor dessutom i en lägenhet precis bredvid, så det tar inte ens 5 minuter för henne att gå till jobbet!

 

Med oss dit hade vi min hästtransport lastad med några möbler syrran ville ha hemifrån. När vi kom fram mötte vi syrran och hon visade oss runt på sin arbetsplats. Ludde var först lite småkinkig, men sen satt han som ett ljus i mitt knä och tittade sig omkring en bra stund innan han slocknade. Aldrig har han varit så otroligt lugn på allmän plats.

Eftersom Emelie jobbar där, bjöd hennes chefer oss på fikat. Jättesnällt! Vi träffade även på den ena chefen, och hon verkar vara en väldigt glad, härlig och sprallig person.

Syrran verkar ha hittat en väldigt bra arbetsplats.

Hon visste redan vad hon ville ha, så det gick rätt snabbt. Jag, mamma och Ludde provsatt, sen var det klart.

 

Jag, mamma och Ludde kom hem rätt sent, så vi bara åt innan vi stupade i säng.

Veckans schema:

 

Måndag: Städa stallet på förmiddagen, träffa samtalsgruppen på akademiska kl. 16.00

Tisdag: Hovslagare kl. 9, röntgen kl. 11.00

Onsdag: Hälsa på syrran i Stockholm(första gången sen hon flyttade) och flytta dit lite möbler åt henne.

Torsdag: Rida islandshäst tillsammans med Heidi och hennes familj.

Fredag-söndag: Promenad med en bekant, betala en skuld till en granne(fika och prata).

 

Skönt att ha en del att göra trots sjukdomen. Det gör mitt liv mycket roligare att leva, trots alla sjukhusbesök.

Johnnies pappa kom nyss med 4 liter blåbär som han plockat åt mig. Han måste tycka väldigt mycket om mig!

 

Nu är frågan: Blåbärspaj, blåbärssylt, blåbärsdricka.. Eller vad ska jag göra av dessa goda små bär? Kommer självklart mumsa i mig en del på frukostflingorna, det är otroligt gott!

 

Jag lev så nöjd när jag målade våran brevlåda att jag ville fortsätta måla. Suget blev inte mindre av att min moster, som vi besökte i söndags, gillar att måla och har flera egenmålade tavlor på väggarna.

 

Så idag när jag ändå var i stan passade jag på att handla lite grejer för att kunna ge utlopp för suget. Har haft färg förut, men de har försvunnit med åren. Använde det senast när jag målade höns på väggarna i hönshuset..

 

Som jag nämnde häromdagen åkte vi till Västerås i söndags för att hälsa på min moster och hennes man. Dom hade inte träffat Ludde än så mycket av besöket berodde på det. Vore kul om dom fick se honom innan han är en kaxig tonåring!

 

Jag gillar att åka och hälsa på dom. Jag är nämligen alltid så full av energi när jag åker därifrån. Dom har en helt underbar humor och det är så kul att sitta och prata med dom. Dessutom är dom driftiga och Helen pysslar även med hästar(äger 2 st.).

 

Ludde skötte sig sådär, lite smågnällig av trötthet emellanåt. Han har lite svårt att sova när det händer mycket runtomkring då han vill hänga med i svängarna. Men han somnade sött då och då, bland annat i Marias famn(Brorsans sambo). Hon hade den rätta vaggningstekniken :)

 

Syrran hittade också en härlig liten kompis:

 

Sådär ja, nu har jag möjlighet att uppdatera bloggen lite!

 

De här är en fullbokad vecka, så vi får se hur många inlägg jag hinner skriva..

 

Dagen började med att hovslagaren kom för att ta hand om hästarnas små fossingar. Mamma skulle passa Ludde under dagen då jag skulle till stan, så han var med.

Min unghäst skötte sig helt okej, blir snällare och snällare för varje gång. Eller snäll är hon redan, men tålamodet blir bättre.

När hon var klar drog jag snabbt av mig överdragskläderna jag haft ovanpå finkläderna. Det var nämligen ont om tid då jag hade en tid bokad kl. 11 i stan. Det var bara unghästen jag behövde hjälpa till med, resten kunde mamma sköta.

 

Idag var det nämligen dags för MRT-röntgen. Hann in i tid, trots att det var tajt.

Den här gången var det på ett annat ställe än tidigare. Det är tydligen på denna avdelning dom normalt tar emot såna som mig. Den förra röntgenapparaten jag besökte var mer i reserv, var nog många som skulle röntgas just då.

Kvinnan som tog emot mig berättade att vi setts förut, men jag minns henne inte. Jag har svårt för ansikten och namn ändå, och nu under sjukdomstiden har jag mött hundratals nya ansikten. Inte en chans att jag känner igen alla. Hon mindes i alla fall att jag var gravid, och frågade glatt vad det blev för kön.

 

Själva röntgenundersökningen gick till som vanligt. Har nog klottrat ner händelseförloppet, men jag tar det igen för säkerhets skull:

Jag får dra av mig alla kläder förutom trosor och strumpor. Örhängen och liknande ska självklart plockas ut, då de annars stör maskinen.

På med en sjukhusskjorta och traska iväg till rummet med maskinen. Där får jag ett hårnät och öronproppar. Lägger mig på en bår, brits eller vad dom nu kallar det, med kuddar under huvud och knän(ligger på rygg). Får en sorts gelé insprutat i slidan, en spruta i låret som ska lugna tarmarna och kontrastvätska i blodet. Allt för att bilderna ska bli så bra som möjligt.

Sen får man hörlurar med musik i och får åka in i den klassiska tunneln. Sen kan röntgenundersökningen börja. Det låter en hel del, därav hörselskydd och proppar.

Sen ligger man där, helt stilla, och filosoferar. Undersökningen tar ca 30 minuter, men man ligger bekvämt och så länge man inte är rädd för trånga utrymmen är det inga problem.  

 

När det är klart får man byta om igen och knalla därifrån.

 

Åkte hem igen, och ju närmare hem jag kom desto mer regnade det. Fick springa från bilen och kasta mig in genom ytterdörren hos mamma och pappa. Hittade på en väldigt glad Ludde inne i vardagsrummet, och enligt föräldrarna hade han skött sig utmärkt.

 

Nu är jag hemma, Ludde sover och jag passar på att uppdatera er lite om min vardag.

 

Ska träffa min läkare i början på oktober, så jag antar att jag först då får höra hur röntgenplåtarna såg ut. Om det inte ser väldigt illa ut förstås. Men det hoppas jag verkligen inte, för det var inte så kul att jag vill börja om behandlingen igen.

Så det kommer troligen dröja ett tag innan domen faller, men jag är inte orolig. Hur det än ser ut så löser det sig! 

Imorgon bär det av till Västerås, där min moster med man bor. Dom ska äntligen få träffa Ludde. Det var tänkt att dom skulle hälsa på mig på sjukhuset när jag låg inne, men den dag dom kunde på passade inte mig. Var den dagen som jag fick ett radioaktivt medel insprutat i blodet och sen röntgades. Gav ifrån mig strålning den dagen, så jag fick inte träffa Ludde på ett dygn efter röntgen.

 

Eftersom dom har både hästar och hundar hade dom svårt att komma ifrån. Men nu ska dom alltså äntligen få träffa den lille grabben. Mig har dom träffat några gånger sen jag insjuknade, men det känns bra att visa dom hur pigg jag blivit sen behandlingen avslutades.

 

Nä, nu somnar jag snart sittandes. Ha det bra så återkommer jag med nya inlägg när jag får tid!

Idag sprang jag, min äldsta bror och hans tjej Kung björnloppet i Uppsala. Som jag skrev tidigare så satsade jag på att ta mig runt på max 45 minuter, och jag lyckades precis. Resultatet är inte ute på hemsidan än, men ca 42 minuter blev de.

Jag sprang mer än jag trodde jag skulle göra, och försökte att gå endast i uppförsbackarna. På så vis fick jag ner pulsen lite och flåset lugnade sig så att jag skulle orka springa lite till.

 

När jag kom till upploppet var jag HELT SLUT. Annars brukar jag alltid kunna spurta den sista biten, men det var helt omöjligt idag. Kröp nästan i mål, men i mål kom jag i alla fall!

 

Återkommer mer om loppet när resultatet kommit ut. Men nu vet ni i alla fall att jag lever, även om kroppen är fullkomligt slutkörd. Någon kommer sova väldigt gott i natt..

 

Precis innan start för hurtbullarna som sprang en mil:

En timme kvar tills jag åker hemifrån. Ludde har skött sig bra i natt och även om han velat ha mat relativt tätt så har han snällt somnat om efteråt. Fick ta hela natten själv den här gången, så jag är inte helt utvilad. Men vilken småbarnsförälder är de?

 

Är lite nervös inför loppet idag. Brukar nästan alltid vara lite nervös, det är så det känns när jag är laddad och på hugget. Men idag är jag nog lite extra nervös, eftersom jag vet att jag inte kommer kunna prestera som jag vill.

 

Nä, nu ska jag packa klart(behöver ha med lite extra kläder ifall det är kallare än jag trott), äta frukost och borsta tänderna.

 

Hörs senare under eftermiddagen!

 

Imorgon ska jag springa Kung Björn-loppet i Uppsala. Ser fram emot de, då jag gillar att springa lopp!

Knät känns mycket bättre nu, men jag har inte gått några längre sträckor eller joggat något den senaste tiden. Så deltagandet kommer vara en chansning, men i värsta fall får jag avbryta om det inte alls går.

 

Min kondis är i botten, så nu får "grundkondisen" verkligen visa var den går för. Jag slutade jogga i höstas någon gång när magen började växa, det kändes för obehagligt. Sen har jag joggat ca 3 gånger sen behandlingen avslutades. Knät har som sagt satt stopp för hårdare träning, trots att kroppen i övrigt orkat komma igång med träningen.

 

Det kommer bli min sämsta tid någonsin under ett lopp, men jag får stå ut med de den här gången. Men det svider att inte kunna ge allt när man är en riktig tävlingsmänniska. Men jag får tänka på allt jag gått igenom senaste tiden, jag kan inte begära så mycket av min kropp än.

Förra året kom jag på plats 12 av 97 startande i klassen. Sprang på 32.46 minuter, i år satsar jag på högst 45 min.

 

Imorgon kl. 10 ska jag hämta upp min ena bror och hans sambo, sen bär det av till Uppsala.

 

Håll tummarna för mig, för nu ska jag göra en försiktig liten comeback i joggingspåret!

Nu är vi hemma igen, Ludde har fått mat, ny blöja och sover sött i sängen. Vår säng dock, men jag har fått för mig att han sover mycket bättre där. Kanske luktar det oss, vilket gör honom lugn?

När vi sover i sängen får Ludde dock sova i sin egen. Men ibland när Johnnie gått upp/inte kommer gå och lägga sig på ett tag får Ludde sova bredvid mig i sängen. Har aldrig gillat tanken på att ha ungar i sängen, men ibland kan de vara tillåtet. Så länge det inte förstör myset oss vuxna emellan!

 

Ludde har varit med mig hela dagen ute hos mina föräldrar. Tyvärr har han varit lite småtjurig. De är det vanliga "problemet", att han inte tycker att han ser tillräckligt mycket när han är i vagnen. Jag behövde ha händerna fria om jag skulle hjälpa till med hönsen, men jag var tvungen att ta hand om Ludde eftersom han vägrade sova och ville vara i händelsernas centrum.

Det mesta av tjurigheten berodde med all största säkerhet på att han inte sovit tillräckligt, det är nackdelen med att ha med honom till gården. Där händer det så mycket, och finns så mycket att se att han inte vill sova.

När han fick vara med inne hos hönsen slocknade han dock efter en stund i min famn, trots hönsens kackel och flaxande.

 

 

Idag ska jag och Ludde åka till mina föräldrar och städa hönshuset. Inte alls kul, men måste göras.

Hoppas bara att Ludde är snäll så vi får något gjort.

 

Återkommer senare i eftermiddag/kväll med nya inlägg. Om inte Ludde kört slut på mig vill säga!

Gårdstomtar finns visst! Sen om dom sköter om gården är jag tveksam till. Tigger mat, kollar på tv, kräver blöjbyte och sover mest..

 

 

 

 

Varje år insjuknar ungefär 450 kvinnor i livmoderhalscancer. Av dessa avlider ca 150.

 

Sen man införde den gynekologiska cellprovtagningen i mitten på 1960-talet har antalet insjuknade halverats. Många kvinnor, ungefär 30 000, får årligen besked om att dom har cellförändringar. Ungefär en fjärdedel av dessa behöver genomgå någon form av behandling.

 

Det är väldigt ovanligt att drabbas av livmoderhalscancer innan 25 års ålder. Vanligast drabbas kvinnor i 30-40 års åldern och kvinnor över 70 år.

 

7 av 10 kvinnor blir idag friska från sin livmoderhalscancer.

 

Den vanligaste orsaken till livmoderhalscancer är att man någon gång har smittats av en viss typ av HPV, humant papillomvirus. HPV i underlivet är vanligt och sprids genom sex. Hos de allra flesta som blir smittade läker infektionen av sig själv. Men några kvinnor får en bestående infektion som kan leda till skador på celler i livmoderhalsens slemhinna. Cellförändringar kan då uppstå och så småningom utvecklas till cancer.

 

Det finns mer än hundra olika typer av HPV som kan uppträda på olika ställen i kroppen. Vissa typer orsakar vårtor på händerna och andra gör att man får vårtor i underlivet, så kallade kondylom. De sjukdomarna har inget med cancer att göra. De typer av HPV som kan orsaka cancer är främst HPV 16 och 18. Dessa virus ger inga synliga förändringar och orsakar inga symtom.

 

Vissa saker kan öka risken för denna typ av cancer. Först och främst ska man ha drabbats av en bestående HPV-infektion. Om man samtidigt har nedsatt immunförsvar, har haft upprepade infektioner i slidan eller röker, ökas risken för att cancer ska uppstå.

 

I Sverige bjuds alla kvinnor i åldrarna 23-50 år in för att ta gynekologiska cellprov vart 3:e år. Åldern varierar dock något, för jag fick min första kallelse vid 25, precis som flera av mina jämnåriga vänner.

Efter 50 års ålder tas provet var 5:e år och efter 60 tar man inga prov alls.

 

 

 

 

Dom två vanligaste cancerformerna som kan utvecklas i livmodern är livmodercancer och livmoderhalscancer. Livmoderhalscancer kan relativt unga kvinnor få, men livmodercancer uppkommer sällan innan 40 års ålder.

 

 

Människokroppen är uppbyggd av många miljarder celler. För att kroppen ska kunna växa och leva vidare, måste de flesta celler regelbundet ersättas med nya. Det sker genom att cellerna delar sig. När cellen ska dela sig fördubblar den hela sitt innehåll och blir till två celler. Då har en exakt kopia av cellen skapats och den första cellen dör.

Oftast fungerar celldelningen eller så klarar cellens arvsmassa, DNA, själv av att reparera skador som uppstår.

Men någon gång får cellen en skada som den själv inte kan reparera, och den tappar då förmågan att kontrollera sin delning och tillväxt. Det kan leda till att cancer uppstår .

Det som kännetecknar cancerceller är bland annat att de fortsätter att föröka sig okontrollerat samtidigt som de inte dör när deras tid är ute. Ofta klumpar cancercellerna ihop sig och bildar en tumör.

 

Livmoderhalscancerns utveckling

 

Livmoderhalsens uppgift är att under en graviditet hålla emot tyngden från fostret. När barnet ska komma ut vidgas livmoderhalsen så att han/hon kommer igenom.

Livmoderhalsen och livmodertappen är täckta av två olika sorters celler. På livmodertappen möts dessa två cellertyper och slemhinnan på det området är extra känslig för bakterier och virus.

Cellförändringar kan uppstå i det området, vilket inte är ovanligt. Förändringarna delas in i lätta, måttliga och svåra. Lätta cellförändringar läker oftast ut av sig självt, utan att kvinnan märker något alls. Måttliga och svåra cellförändringar har desto svårare att självläka. Cellförändringar utvecklas ofta långsamt och  från en lätt cellförändring till en fullt utvecklad cancertumör kan det ta 15 år.

Pratade med min läkare idag. Nu är receptet till pillren fixat och jag ska hämta ut dom i morgon. Han ursäktade sig så otroligt mycket över misstaget, men det gör inget. Han gjorde det knappast med flit!

 

Frågade även hur röntgenplåtarna från senaste undersökningen såg ut. Han förklarade att den röntgen endast visade omkringliggande organ som lungor, lever och liknande, men att det såg jättefint ut. Själva problemområdet däremot får vi inte svar på förrän efter den 24:e, då jag ska på en ny röntgen.

 

Ska även träffa min läkare i början på oktober då ett läkarbesök är inbokat. Förutom träff med samtalsgruppen, röntgen, blodprov och läkarbesök har jag inget planerat på cancerfronten för tillfället.

 

 

Spelade innebandy i söndags igen, men slapp som tur var träningsvärken helt den här gången. Jag har nämligen aldrig haft en sån hemsk träningsvärk som efter första gången jag var med och spelade!

Hittills har jag lånat en klubba, men igår köpte jag en egen i stan. Ingen dyr historia, utan den billigaste jag hittade. Dessutom hade jag presentkort, så det kostade inte mig en krona!

Köpte även en boll, så om jag någon gång får tråkigt kan jag öva lite här på vardagsrumsgolvet. :)

 

I måndags åkte jag in till stan för att träffa samtalsgruppen på akademiska sjukhuset. Om någon missat de, så deltar jag i en samtalsgrupp för kvinnor med gynekologisk cancer.

Den är dock främst riktad till kvinnor som opererat sig på grund av cancern, och det har ju inte jag. Jag fick "bara" cellgifter och strålning. Men jag genomgick på sätt och vis en operation ändå, eftersom Ludde kom till världen. Jag tror att det är därför jag blev inbjuden att delta.

 

Men även om jag inte är opererad så lär jag mig mycket av dom andra, för jag får veta hur det gick till, hur det kändes då och hur det känns nu.

 

Förra gången var stämningen tung och deppig. Några grät när dom berättade sin historia och jag fick bita ihop för att hålla tårarna borta. Den här gången var stämningen annorlunda.

Vi skrattade, skojade och allt kändes mycket trevligare. Det är skönt att alla nu vet vad man gått igenom, så den värsta grejen att berätta är över. För hur många gånger jag än berättat vad som hände mig, blev det plötsligt svårt bland dessa sorgsna människor. Borde vara tvärt om? Dessa människor förstår på ett annat sätt, så dom borde vara mycket lättare att prata med.

 

Vi pratade om träning den här gången. Ett av dom ämnen jag vet mest om då jag gillar att röra på mig. En sjukgymnast var på besök och svarade på frågor, pratade om hur man ska träna och varför man ska komma igång och röra sig. Hon pratade på om när man får börja träna och hur hårt, men jag lessnade lite. Sjukhus vill gärna säga: "träna inte på 8 veckor efter operationen" eller "Inga tunga lyft inom si och så många veckor". Visst, det är kanske bra för dom som inte känner sin kropp och aldrig tränar, men det är så olika hur och när man kan börja röra på sig igen. Sjukhuset ger bara riktlinjer, kom ihåg det.

 

Jag lyssnar alltid på kroppen när jag tränar. Jag tränar ALDRIG dagen efter en fest där jag druckit rätt mycket alkohol och aldrig när jag är sjuk. Har jag ont någonstans, anpassar jag träningen efter det eller vilar helt några dagar för att se hur det går med smärtan.

Alla läker olika snabbt, och man ska inte gå blint efter vad sjukhuset säger. Det kan ta mycket längre tid för vissa att komma igång på grund av smärtor och seg läkning. Andra kan komma igång mycket tidigare.

Det ska kännas bra, det är huvudsaken!

 

Det tog över 3 månader för mitt snitt att kännas så pass bra att jag vågade mig på försiktiga sit-ups. Och ligga på mage var väldigt obehagligt dom första månaderna. Inte för att de gjorde ont, utan det var bara obehagligt.

 

Kortare promenader, cykling, innebandyn och ridningen klarar jag av nu. Men knät är fortfarande lite för bråkigt för att jag ska våga jogga ordentligt.

Frågade sjukgymnasten om mitt knä, och det var tyvärr inte hennes område. Men hon gav mig några tips. Hon trodde precis som jag, att knät var ostabilt efter så lång vila. Musklerna som stabiliserar knät är svaga för tillfället. Träna, träna och åter träna! Men självklart försiktigt så att knät inte tar skada.

 

Det var i alla fall roligare att träffa gruppen den här gången, även om sjukgymnasten mest sa samma saker om och om igen. Man måste kunna skoja om eländet för att hålla distansen från de.

Nästa gång vi ses kommer dagens ämne vara "Att vara kvinna".

 

 

Började lite slött läsa igenom gamla inlägg jag skrivit under tiden jag skrev om cancern, dess behandlingar och Luddes födelse.

Precis som när jag läser gamla sms från den tiden tog det inte lång tid innan tårarna rann. Det är så mycket känslor begravda i dom orden jag skrivit.

 

All smärta, trötthet och oro inför framtiden. Samtidigt är jag väldigt glad över att jag skrev ner och delade med mig av alla känslor, funderingar och hela kaoset vi gick igenom. För jag vill inte glömma det som hänt, jag vill bli starkare av det. Och när livet känns motigt i framtiden kan jag läsa igenom mina inlägg och inse att om jag klarar det där, då kan jag klara mycket.

Det låter konstigt, men jag är på sätt och vis glad över att det hände. Det var som ett prov. Ett prov på om jag är stark nog, om min omgivning ställer upp när det gäller och om jag gjort rätt val av pojkvän.

 

Jag är dessutom inte samma person som förr. Jag bryr mig mer och jag tänker annorlunda, jag är tacksam för varje andetag jag tar och tar inte livet för givet längre.

Tänk vad en cancerdiagnos kan göra med en människa.

Nu ska jag ta mig tid att skriva ett nytt inlägg. Har haft fullt upp med Ludde, träning, besök i stan osv.

 

Idag har jag till exempel varit i stan större delen av dagen tillsammans med mamma och Ludde. Mamma skulle in till stan och jag hakade på då det fanns några saker jag ville handla. Och min näst intill ständige följeslagare Ludde ville självklart följa med på äventyr. Han är inne i en "måste-kolla-på-allt-period" just nu så han älskar när det är mycket rörelse och aktivitet runtomkring.

 

Vi hann med allt vi tänkt och Ludde skötte sig nästan utmärkt. Men den gången han blev arg kunde man absolut inte klandra honom för, hungrig kan vi alla bli! Jag och mamma blev också hungriga, så ett litet besök på IKEA för att tanka magen blev nödvändigt.

 

När vi kom hem åkte Ludde i badet, och han skvätte glatt ner mor sin. Nya kläder, mat och sen bäddade jag ner honom i sängen så han fick sova. Han ska ju bara kolla på allt när det händer saker runt honom, så han glömmer sova och blir övertrött. Men han slocknade direkt och har sovit fram tills nu.

Under tiden hann jag äta, diska, baka muffins, pyssla med grejerna jag köpt och kolla på tv. Nu är jag bra trött och ska strax sova.

 

Lite smått och gott jag sparat på datorn:

 

Idag åkte jag och min kompis Heidi till Jälla naturbruksgymnasium för att hälsa på. Dom har öppet hus och visar upp skolan en gång per år, en dag dom kallar Jälladagen. Jag, Heidi och Camilla gick tillsammans på Jälla 2004-2007 och vi tycker att det är kul att återvända varje år och hälsa på våra gamla lärare.

 

Tänk att det var över 6 år sen vi tog studenten! Tiden går så förbannat fort..

Vi gick omkring på skolan och pratade gamla minnen från åren vi spenderat där, och det var allt från härliga, roliga minnen till jobbiga och nervösa. Djurskötsel, traktorkörning, lärare och vistelse på elevhemmet. Många minnen kommer tillbaka när man går omkring.

Det känns så konstigt att vara där igen. Man känner varje vrå så otroligt väl, men det är så bortglömt i ens huvud.

Träffade flera gamla lärare, och alla var sig lika. Dom ser inte ut att åldras alls, och blir så glada när vi kliver fram för att hälsa och uppdatera dom om våra liv.

Det är som Heidi sa, vilket minne lärarna har! Dom minns vilken klass vi gick i, vilka år, olika händelser från skolgången och vad vi gör nuförtiden. Jag minns knappt hur gammal jag är..

 

Det var på Jälla jag fick min första ordentliga erfarenhet av att jobba. Det började med helger, och blev en hel del under somrarna(är osäker på om det var en eller två somrar jag jobbade där).

Jag, som aldrig haft kontakt med grisar förr, fick vara mycket i svinhuset och verkade vara en av dom mest kunniga på det området ett tag(om man räknar bort ordinarie personal). Fick massor av ansvar, vilket både var nervöst och jättekul. Få saker höjer mitt självförtroende så mycket som att få mycket ansvar över så viktiga saker som ett helt svinhus.

Jobbade mycket bland korna också, och lärde upp folk som skulle jobba under sommaren. Fick jobba med både underbara, otroligt duktiga människor och helt värdelösa personer. Jag lärde mig massor och ångrar absolut inte att jag jobbade så mycket. Jag hade kul, tjänade pengar och fick erfarenhet. Vad mer kan man begära?

Lite ensamt att bo själv på elevhemmet under sommaren, men samtidigt skönt att springa omkring som man vill. Minns att jag gick en hel del härliga promenader på sommarkvällarna när jag jobbat klart. De var tider de!

 

Precis i början när jag skulle jobba i ladugården minns jag att jag var sen en morgon, tror att det till och med var julaftonsmorgon. Jag sprang så fort jag vågade på blankisen som låg på backen och plötsligt halkade jag omkull, gled någon meter på rumpan, upp igen och fortsatte springa. Att isen var lite blöt gjorde inte saken bättre, utan jag fick gå runt med blöt rumpa någon timme innan det torkat.. Tur att det var helg så ingen såg min fina uppvisning på isen!

Buskörningen med elbilen den där sommarkvällen var inte tokigt de heller!

 

Fast tiden på Jälla var inte bara kul. Att pulsa i djup snö iklädd motorsågskläder och släpa på motorsåg, brytjärn och bränsle/oljedunk var inte allt för kul. Vi sov som stockar när vi på eftermiddagarna styrde bussen tillbaka till skolan.

Minns att vi fick mackor från skolan att äta under dagen(förutom matlådor) och Camilla som inte gillade ost kastade alltid ut pålägget genom fönstret/dörren till huggarkojan. Hon gjorde nog någon ostälskande räv eller liknande väldigt lycklig..

Jag har mycket bilder och filmer från den här tiden på mina tidigare mobiler, synd bara att jag inte har några sladdar att föra över dessa till datorn.

 

Oj, vilket långt inlägg det blev. Var inte meningen.. Men man har mycket minnen från dom 3 åren! Nä, jag får ta och ringa tjejerna och fortsätta prata minnen, innan ni läsare lämnar bloggen av ren tristess!

 

Två bilder från skogskurser jag deltog i:

Vikten är sakta men säkert på väg upp igen. Vägde rätt exakt 60kg innan graviditeten, gick upp till ca 64kg med Ludde i magen och rasade sen ner till 54kg efter kejsarsnittet.

Jag har inte vägt 54kg på närmare 10 år, så det kändes inte bra att ligga så lågt. Men nu jobbar jag på mina muskler igen och ligger för tillfället på 57,4kg med kläder på.

 

Ferdinand har vuxit lite sen jag tog hem honom...

 

12 februari 2010

 

 

Ludde har varit lite kinkig, men han sov dåligt i natt och är för intresserad av vad vi vuxna gör för att kunna sova ordentligt på dagen. Han är jättenöjd när han får sitta i famnen och hålla koll på vad vi gör.

 

Och vill man inte sova får man stå ut med morsans påhitt! Idag fick han sitta på gammeltackan, som inte brydde sig ett dugg över dom extra kilona. Ludde var nöjd, för det var både mjukt, varmt och bra utsikt!

 

 

 

Mamma har ofta sagt att jag lämnar väldigt intressanta lappar efter mig på köksbordet. Här har vi ett exempel:

 

 

 

I måndags kom klövverkaren på besök hos mina föräldrar. Jag hjälpte till lite med att fösa kor och assistera där det behövdes.

Allt gick riktigt bra, mycket bättre än förra gången!

 

Gammelkon, Svala, traskade in i verkstolen som om hon inte gjort annat:

 

När jag får tid ska jag ta hand om persiljan och timjan som jag torkat och ska placera i burkar. Häromdagen bakade jag lingonbröd som fick tummen upp av både Johnnie och mina föräldrar.

 

Jag börjar känna mig som en riktig hemmafru nu!

 

Jag trodde att jag inte skulle känna igen korna alls nu efter ett halvårs frånvaro, men när jag gick där bland korna var det få jag inte kom ihåg.

Jag har inget sifferminne, men när jag gick där bland korna kom numren tillbaka direkt i huvudet. Det är inpräntat ordentligt verkar det som! Men det är klart, har man sett dom födas, matat dom som små, kelat med dom som kvigor, sett dom kalva in och sen mjölkat dom x antal gånger, borde man inte glömma dom i första taget.

 

Jag saknar fortfarande mitt jobb något fruktansvärt, även om det sakta men säkert blir bättre. Trodde aldrig att jag skulle sakna korna såhär mycket. Den dagliga kontakten med dessa damer jag umgåtts med under flera år.

I början grät jag varje gång jag påmindes av jobbet, men nu gråter jag allt mer sällan. Men det händer fortfarande, senast idag när jag styrde bilen hemåt.

Dom finns ju kvar och jag kan hälsa på dom när jag vill, det vet jag. Men det blir aldrig samma sak som att träffa dom dagligen och jobba med dom.

 

Men snart kommer jag kunna börja jobba lite igen, och då blir det förhoppningsvis bättre. Jag visste att jag inte skulle jobba under en tid när Ludde kommit, men det blev lite för mycket på en gång så det blev aningen rörigt i mitt liv. Jag var tvungen att sluta jobba mycket tidigare än planerat, cancern upptäcktes och Ludde kom. Allt på en gång. Det gör nog saknaden efter jobbet starkare, då jag kopplar ihop det med tiden då jag var frisk och stark, utan några bekymmer i livet. En del saker kommer aldrig bli detsamma igen, inte undra på att man saknar det som var.

 

 

Om allt går som det ska kommer jag åka till jobbet och hälsa på imorgon. Mamma kommer ta hand om Ludde några timmar så jag slipper släpa med honom dit, nåt jag tror att både jag och Ludde uppskattar. Dessutom älskar mamma att passa lillgrabben :)

 

Jag har länge velat göra något åt designen på min blogg. Någon som är duktig på sånt? Själv är jag helt kass på allt som har med elektronik att göra..

 

Vi fick en liten present också, eller rättare sagt två:

 

 

Fick en kallelse till MRT-röntgen idag.

Den 24 september kl. 11 ska jag vara på plats. Som vanligt inför denna typ av röntgen ska jag fasta 4 timmar innan, nåt jag inte gillar då jag hatar att vara hungrig.

 

Jag hade för mig att det är i början på oktober den slutgiltiga undersökningen är, men kanske är denna röntgen en del av de. Vill minnas att det var just en MRT-röntgen jag skulle på då nämligen. Det visar sig väl hur det ligger till. Jag håller inte reda på allt längre, utan tar det som det kommer. Bara jag får en tid och plats att infinna mig på så är jag nöjd.

Min läkare har fortfarande inte ringt, och ringer han inte under morgondagen kommer jag slå en pling till avdelningen han jobbar på. Har nämligen inget nr direkt till honom. Jag är fortfarande inte nervös över röntgenplåtarna, men jag behöver hämta ut dom där pillren han skulle skriva recept på. Receptet har nämligen inte nått apoteket, så han glömde väl. Min läkare är eftertraktad och har säkert mycket i huvudet, så jag är inte irriterad på honom. Även om jag kan tänka mig att många tycker att det är oacceptabelt att han varken ringer eller fixar det där receptet.

 

På tal om ingenting: Vissa påstår att vanliga flugor inte bits. Eller hur! Nu har den här dumma flugan bitit mig säkert 5 gånger. Och det är inte första gången en vanlig fluga bits. Sådär ja, nu fick jag det sagt.. Och nu ska flugan plattas till, för ska han tugga på mig hela natten är det nog inget kvar att röntga den 34:e.

Efter 1½ timmes spel(med pauser var 10:e minut) gav vi upp och åkte hem. Jag var helt slut i benen!

 

Nu, dagen efter, har jag världens saftigaste träningsvärk i ben och rumpa. Kan knappt gå, och att kliva ur bilen är en pina! Men det är samtidigt härligt, för min kropp behövde detta. Här ska byggas muskler!

 

 

 

Kom precis hem från stan där jag deltagit i en samtalsgrupp för folk som har/haft gynekologisk cancer. Vi kommer vara 6 stycken, men en kunde inte komma idag.

Vi gick igenom vad vi kommer prata om under träffarna(ska ses ca 5-6 gånger) och vi fick presentera oss för varandra.

Det var en väldigt blandad grupp med kvinnor i åldern 25(jag) till 47 år, och ingens historia var dom andras lik.

 

Eftersom vi har tystnadsplikt kan jag inte berätta så mycket om träffen. Självklart ska man respektera andra och inte skriva/prata om andras problem. Men jag kan skriva sammanfattningar om vad vi pratade om, utan att dra upp mer specifika saker och detaljer.

 

Det kändes väldigt konstigt att sätta sig ner bland folk som upplevt liknande saker som jag själv. Några började gråta när dom berättade sin historia, och ska jag vara ärlig darrade min röst lite när jag fick prata om mig själv. Annars har jag ju inga problem med det längre, det är sällan jag känner tårarna vara på väg. Jag är helt enkelt van vid att prata om det.

Men nu, när man satt bland dessa människor, blev det helt plötsligt svårt. Det var nog stämningen i rummet, den var så dyster.

Kanske är det därför jag inte känt något behov av att söka upp likasinnade tidigare, är kanske rädd att stämningen blir för nere. Vore i och för sig kul att träffa någon som ser på sjukdomen precis som jag. Men än har jag inte mött någon sån person. Jag har ju känt att det gått bra på "egen" hand, då jag haft bloggen, vänner och familj som hjälpmedel.  

 

Men jag kommer delta i dessa träffar nu då jag känner att det kanske kan ge mig nåt. Det är intressant att höra andras historia och kanske kan jag med mitt positiva synsätt få andra drabbade att få mer framtidstro. Vi kommer dessutom få prata med både sjukgymnast och läkare.

 

 

Våran brevlåda såg hemsk ut, så jag har målat upp den nu under helgen. Brevbäraren hade börjat klaga, då det inte stod namn på vare sig oss eller Johnnies företag.

Tog alltså tag i saken och det ska bli kul att höra folks kommentarer om "nya" brevlådan. För nu är den helt klart finast i området, om jag får skryta lite..

 

Det tog ett tag att bestämma vilket motiv det skulle bli, för ska man måla den så ska den målas ordentligt! Johnnie hade ingen talan denna gång, men jag lovade att han skulle få bestämma nästa gång den ska rustas upp/bytas ut(om sisådär 20 år, hehe..)

Det var tänkt att motivet skulle bli enkelt och med vit bakgrund, men jag fick improvisera lite medans jag målade. Vissa saker funkade nämligen inte i praktiken.

 

Här kommer några bilder under arbetets gång:

På träningsfronten ser det mörkt ut just nu. Jag går några km med Ludde nästan dagligen, men mer än så blir det inte.

Detta beror inte på Ludde, utan på mitt ena knä. Sen ca 2 veckor tillbaka har mitt vänsterknä gjort det omöjligt för mig att jogga. Har testat att springa några steg då och då för att kolla läget, men det gör för ont.

Har aldrig haft ont i knäna tidigare så detta är nytt för mig. Hoppas dock det går över snart, för jag vill köra igång träningen ordentligt.. Nu när jag är pigg nog att göra det!

 

på grund av knät håller jag mig till promenader än så länge, dock inga jättelånga då det börjar kännas i knät efter ett tag.

Har ingen aning om hur det är med knän. Om man "bär upp sig" bättre ju mer tränad man blir, som med ryggen. Eller om det helt enkelt är svårt att bli av med om det väl börjat göra ont.

 

Jag har ju tänkt springa ett lopp nu under andra halvan av september som ett första mål med min träning efter cancern och graviditeten. Men nu blir det nog så att jag måste hoppa av det. Eller svälja stoltheten  och GÅ hela loppet. Vi får se, vill i alla fall inte springa då jag är orolig för att dra på mig en skada/förslitning/överbelastning för resten av livet. Knän och rygg ska man vara rädd om..

 

Känns surt att knät börjat bråka också. Hela tiden är det nåt som sätter krokben för mig så att jag inte kan återgå till det liv jag hade innan sjukdomen. Inget blir ju precis som förr, men så gott det går i alla fall. Träna, rida, jobba..

 

 

Läste en gång en bok som hette "På västfronten intet nytt"(handlade om första världskriget), så vi kan ge detta inlägg rubriken: På cancerfronten intet nytt.

 

Min läkare har fortfarande inte ringt, och jag börjar fundera på om jag missförstod honom. Skulle han ringa endast om något var fel? Nä, tror han skulle ringa hur provsvaren än såg ut. Han sa att det kunde ta lite tid, men nu har det gått över en vecka.

Jag är som sagt inte orolig över provsvaren, utan vill bara uppdatera er lite. Dessutom var det ett läkemedel som jag skulle börja ta, men receptet har inte kommit till apoteket än. Tänkte fråga läkaren om det när han ändå ringer. Men hör han inte av sig nästa vecka får jag ringa avdelningen och be dom framföra detta till honom.

 

 

 

Däremot var han väldigt pigg när han skulle somna om, så jag la honom och gick för att pyssla med annat. Tycker att det är skönt att se så att han somnar ordentligt och stoppa om honom en gång till innan jag själv går i säng. Inte nödvändigt men jag gör så ibland om jag inte själv är jättetrött.

Var ca 30 minuter sen nu, och man hör små jollrande ljud ibland. Han har nog somnat nu, för nu har det varit tyst en stund.

 

Igår var han kinkig mitt på dagen, men efter lite sömn, mat och blöjbyte låg han resten av kvällen och jollrade på golvet. Tv:n stod på och det verkade underhållande, för han verkade nöjd över programmet. Efter en bra stund slocknade han och vaknade först vid 11 då det var dags för mat.

Det är skönt när han sköter sig själv, för då hinner jag städa och laga mat under tiden.

 

På tisdag ska jag infinna mig på "Kyrkis" för att delta i mammagruppen som startar nu. Tjejen som har hand om Ludde på vårdcentralen ville verkligen att vi ska gå, så vi pallrar oss dit i hopp om att vi ska träffa trevligt folk och lära oss något nytt.

 

 

 

 

 

Mamma och pappa var oense som vanligt, och då är det tur att jag är närvarande och kan styra upp läget. Allt flöt på bra och även om det tog tid så fick vi allt ordentligt gjort.

 

När vi var klara med lammen började mamma fundera över vart hennes "favorit nr. 2" var någonstans. Hon brukade nämligen komma fram och kela, men mamma hade inte sett henne. Vi letade igenom flocken och efter att jag kollat alla tackornas öronnr. 3 gånger och räknat dom några gånger konstaterade vi att 8011 inte var där. Vi hade varit så koncentrerade på lammen att vi inte reagerade på att en tacka var borta.

 

Efter att ha letat i hagen hittade jag på henne, eller rättare sagt det som var kvar av henne. Rävar och liknande hade varit snabba fram och kalasat, men vi kunde ändå konstatera att det var hon.

Vad som hänt kan man bara spekulera i, men hon bör ha självdött. Hon var en av dom lite äldre och den övriga flocken var lugna. Hade något rovdjur dödat henne hade fårflocken varit väldigt orolig.

Att inte föräldrarna märkt att hon fattades tidigare beror på att fåren inte räknas varje dag. Emellanåt är dom så utspridda att det helt enkelt inte går. Men dom räknas i alla fall regelbundet.

 

När vi var klara var jag bra trött i benen och fötterna, är inte riktigt van vid att jobba än..

Jag låg och läste i sängen under eftermiddagen men kände mig så trött att jag valde att sova en stund. Bäst att passa på när Ludde gör det!

Men kl. 21 nu på kvällen vaknade jag av att mobilen ringde. Det var pappa, och han sa att nåt tråkigt hade hänt. Det var bara att ta ett djupt andetag och lyssna på dom jobbiga nyheterna. Jag borde vara van vid dessa telefonsamtal, men dom är alltid lika jobbiga. Som djurägare vill man inte få tråkiga nyheter om djuren.

 

Sköna hade dött. Pappa hade hittat henne idag när han flyttat djuren till en ny hage och hon var borta. Hon brukar kunna gå själv emellanåt, men den här gången skulle hon inte ansluta sig till flocken igen.

För dom som inte följt bloggen speciellt länge kan jag berätta att Sköna var en liten kviga jag tagit hem från jobbet.

 

Hon föddes för tidigt och mådde inte alls bra, och var nog mer levande än död när jag tog hem henne till mina föräldrars gård.

Jag, mamma och pappa kämpade på länge och tillslut piggnade hon till och kom upp på benen för första gången. Sen har hon hållit sig pigg, men tyvärr varit lite tunn. Nåt verkar ha varit fel med matsmältningen, för hon blev aldrig så tjock som hon borde. Men så länge hon inte blev allt för smal och mådde dåligt tyckte vi att hon skulle få vara kvar. Hade läget förvärrats skulle vi dock ta bort henne, det var vi överrens om.

Hon var dessutom inte snygg någonstans, då hon var sned, vind och krokig överallt. Hennes utseende skvallrade om att det kanske fanns en anledning till att hon föddes alldeles för tidigt, för det var nog inte tänkt att hon skulle överleva. Nåt var inte helt rätt med henne. Måste tillägga att hon aldrig verkade lida av detta, för i så fall skulle vi inte ha haft kvar henne!

 

Men hon var obeskrivligt snäll och gjorde aldrig något elakt mot någon. Glad, lugn och snäll.

 

Vi vet inte varför hon dog, hon var pigg senast pappa kollat till henne. Inga konstigheter. Och där han hittade henne fanns inga tecken på att hon legat och sprattlat eller haft ont. Kanske dog hon bara knall och fall? Jag hoppas det.

 

Känns hur som helst väldigt jobbigt att hon är borta, min fina lilla tjej. Jag saknar henne så. När tårarna väl slutat rinna på grund av cancern och alla dess problem kommer nästa sak att deppa över. Kan jag aldrig få vara glad på riktigt?

 

Men jag försöker se det positivt. Hon fick i alla fall en fin sista sommar. Om jag själv fick välja skulle jag vilja somna in på hösten. Då får jag uppleva våren, sommaren och hösten när de är som finast en sista gång.

 

 Sköna i slutet på 2009, nån dag innan jag tog hem henne.

 

Min läkare har fortfarande inte hört av sig om hur senaste röntgenplåtarna såg ut. Flera personer i min omgivning har undrat, men jag har alltså inte fått veta nåt än.

Den röntgen jag var på förra veckan var inte den "slutgiltiga" dvs den som verkligen visar om tumören är borta eller inte. Den röntgen ska jag på någon gång under hösten.

 

Undersökningen jag var på nu senast var mest till för att stämma av läget så att inte tumören lurat oss och börjat växa i smyg.

Jag är inte orolig över resultatet. Jag tror att det ser bra ut(mindre bra för tumörens del) då det känns så om man ska lyssna på den klassiska magkänslan.

Och skulle oturen vara framme och den är kvar, så är mitt resonemang: "Den dagen, den sorgen". Ingen idé att gå på nålar fram tills de slutgiltiga provsvaren, för jag kan ändå inte göra något annorlunda. Vissa saker kan man bara inte styra över.

 

Men min läkare ringer nog vilken dag som helst, för det borde inte ta mer än en vecka att få fram svar.

Imorgon ska Ludde in till sjukhuset. Kul att det emellanåt inte är jag som ska in!

Han ska träffa en sjukgymnast, varför vet jag inte riktigt. Jag har numera ingen koll på vilka grejer som är rutin när det gäller små barn och vilka som beror på den tuffa start Ludde fick i livet.

 

Det spelar ingen roll, vi har i alla fall en tid, en plats och en(i det här fallet) sjukgymnast att besöka.

 

Vi ska vara där kl. 9 på förmiddagen, så det blir en relativt tidig uppstigning för min del. Brukar nämligen sova rätt länge på dagarna då Ludde ser till att väcka mig regelbundet under nätterna för matning.

Slött kan man tycka med sovmorgon nästan dagligen, men det är bäst att passa på när man har chansen :)

 

 

Idag tänkte jag att jag och Ludde skulle kika lite efter svamp under den dagliga promenaden. Såg ett ställe som kunde vara lovande igår nämligen.

Men Ludde ville absolut inte ligga ensam kvar i barnvagnen medans morsan var ute på äventyr, så han fick följa med i famnen. Där trivdes han som fisken i vattnet, och såg sig omkring med stoooora ögon och öppen mun.

Hittade svamp, dock inga kantareller. Vågar inte plocka nåt annat då jag helt enkelt är för dålig på svampsorter.

 

Nåt jag däremot hittade var två kvigor som glatt kom fram och hälsade. Strax efter kom övriga flocken på ca 30-40 stycken i full galopp, så hela marken skakade. Självklart stannade jag kvar och försäkrade mig om att dom lugnade ner sig, så dom inte strax efter spränger stängslet av bara farten. Men man såg på dom att det inte var nåt allvarligt. Kvigor kan vara riktigt löjliga och springa för minsta lilla nån av dom råkar se.

Men när dom passerat mig saktade flocken in och traskade vidare. Kom ifatt en farbror med en hund bara några minuter senare, så antagligen var det den kvigorna sett.

 

Igår gick jag en rätt lång promenad med Ludde. Solen sken och det var riktigt skönt ute. Hösten närmar sig, men än håller sig sommaren kvar. Bäst att njuta så länge det varar!

 

 

Han frågade också hur det var med oss, då som hört från grannarna om våran situation.

 

Allt slutade med att jag blev bjuden på kaffe och visades runt lite snabbt i ladugården. Ludde började bli lite hungrig, så jag kunde inte stanna speciellt länge. Dessutom har dom 3 små knattar som skulle göras klara inför dagens skola/dagis.

Men vi kom överrens om att jag skulle ta med mig Johnnie dit någon dag för en något mer planerad fika. Inte mig emot, för dom var väldigt trevliga.