Anna - Life is easy if you wear a smile!

I måndags åkte jag in till stan för att träffa samtalsgruppen på akademiska sjukhuset. Om någon missat de, så deltar jag i en samtalsgrupp för kvinnor med gynekologisk cancer.

Den är dock främst riktad till kvinnor som opererat sig på grund av cancern, och det har ju inte jag. Jag fick "bara" cellgifter och strålning. Men jag genomgick på sätt och vis en operation ändå, eftersom Ludde kom till världen. Jag tror att det är därför jag blev inbjuden att delta.

 

Men även om jag inte är opererad så lär jag mig mycket av dom andra, för jag får veta hur det gick till, hur det kändes då och hur det känns nu.

 

Förra gången var stämningen tung och deppig. Några grät när dom berättade sin historia och jag fick bita ihop för att hålla tårarna borta. Den här gången var stämningen annorlunda.

Vi skrattade, skojade och allt kändes mycket trevligare. Det är skönt att alla nu vet vad man gått igenom, så den värsta grejen att berätta är över. För hur många gånger jag än berättat vad som hände mig, blev det plötsligt svårt bland dessa sorgsna människor. Borde vara tvärt om? Dessa människor förstår på ett annat sätt, så dom borde vara mycket lättare att prata med.

 

Vi pratade om träning den här gången. Ett av dom ämnen jag vet mest om då jag gillar att röra på mig. En sjukgymnast var på besök och svarade på frågor, pratade om hur man ska träna och varför man ska komma igång och röra sig. Hon pratade på om när man får börja träna och hur hårt, men jag lessnade lite. Sjukhus vill gärna säga: "träna inte på 8 veckor efter operationen" eller "Inga tunga lyft inom si och så många veckor". Visst, det är kanske bra för dom som inte känner sin kropp och aldrig tränar, men det är så olika hur och när man kan börja röra på sig igen. Sjukhuset ger bara riktlinjer, kom ihåg det.

 

Jag lyssnar alltid på kroppen när jag tränar. Jag tränar ALDRIG dagen efter en fest där jag druckit rätt mycket alkohol och aldrig när jag är sjuk. Har jag ont någonstans, anpassar jag träningen efter det eller vilar helt några dagar för att se hur det går med smärtan.

Alla läker olika snabbt, och man ska inte gå blint efter vad sjukhuset säger. Det kan ta mycket längre tid för vissa att komma igång på grund av smärtor och seg läkning. Andra kan komma igång mycket tidigare.

Det ska kännas bra, det är huvudsaken!

 

Det tog över 3 månader för mitt snitt att kännas så pass bra att jag vågade mig på försiktiga sit-ups. Och ligga på mage var väldigt obehagligt dom första månaderna. Inte för att de gjorde ont, utan det var bara obehagligt.

 

Kortare promenader, cykling, innebandyn och ridningen klarar jag av nu. Men knät är fortfarande lite för bråkigt för att jag ska våga jogga ordentligt.

Frågade sjukgymnasten om mitt knä, och det var tyvärr inte hennes område. Men hon gav mig några tips. Hon trodde precis som jag, att knät var ostabilt efter så lång vila. Musklerna som stabiliserar knät är svaga för tillfället. Träna, träna och åter träna! Men självklart försiktigt så att knät inte tar skada.

 

Det var i alla fall roligare att träffa gruppen den här gången, även om sjukgymnasten mest sa samma saker om och om igen. Man måste kunna skoja om eländet för att hålla distansen från de.

Nästa gång vi ses kommer dagens ämne vara "Att vara kvinna".