Anna - Life is easy if you wear a smile!

Förkyld... Igen! Detta börjar nästan bli komiskt.. Frisk någon vecka eller två, sjuk ett par veckor, frisk en vecka eller två, sjuk ett par veckor.. Nu är det säkert 5-6:e gången jag är förkyld i år, och jag har även hunnit med både magsjuka och feber i mitt späckade förkylningsschema.

 

Som tur är har jag kommit lindrigt undan vid flera tillfällen, och sluppit den värsta förkylningsgraden. Men man blir ändå tillräckligt förkyld för att inte kunna träna och göra allt för ansträngande saker.

Troligast är att Ludde är boven i dramat, eftersom han går på dagis. Dessutom verkar mitt immunförsvar inte vara vad det varit, för normalt brukar jag vara förkyld 0-1 gång per år. Absolut max 2 gånger.

 

Irriterande..

Har blivit ont om nya inlägg dom senaste dagarna, ont om internetvistelse överhuvudtaget faktiskt. Min dator har nämligen blivit lite krasslig. Den vill inte ladda batteriet längre, så helt plötsligt laddade den ur. Tänkte att jag och Ludde, under våra vilda lekar, råkat trampa på sladden så den glidit ur jacket litegrann. Kollade sladden men hittade inga fel. Johnnie testade den på sin lilla minidator, och då funkade den. Måste vara min dator som strular med andra ord.

Ska låta min dataintresserade bror ta sig en titt, så får vi se. Datorn i sig har några år på nacken så den är jag inte jätterädd om. Men alla bilder vore skönt att kunna flytta. Datorn är ju inte livlös, så jag tror att det ska gå att rädda bilderna. Pucko, du(dvs jag) skulle ju kopiera bilderna och spara på ett reservställe för längesen.. Varför ska jag dra ut på det tills det börjar bli kritiskt läge?

 

Hur som helst, dom inlägg som blir framöver blir fattiga på bilder tills jag löst problemet med datorn. Så nöj er med text!

Jag som hade härliga bilder på både små lamm och Ludde att visa..

 

Vad händer annars då?

Jag och Ludde trotsade vädret idag och cyklade 45 minuter i regnet. Tycker om när det regnar, så länge man har möjlighet att byta kläder vid behov. Ludde älskar att följa med på cykelturer, och blir jätteglad så fort hjälmar och cykel plockas fram. Är man inte tillräckligt snabb börjar han dessutom klättra på cykeln för att ta sig upp på sin sittplats.

Att cykla en sväng är bra för oss båda. Jag får motion och Ludde får komma ut i friska luften och se saker. Vi brukar stanna till och titta på korna och kvigorna som går på sommarbete här i närheten, traktorerna som jobbar på åkrarna eller annat som kan vara intressant för en liten kille. Alltid finns det något att titta på.

Under den senaste tiden har vi tittat mycket på svanar och gäss ute på åkrarna, och lite rådjur här och var.

 

Ludde sköter sig på dagis och äter nästan som en häst. I alla fall om man ska tro dagispersonalen. Men är man så aktiv som Ludde ofta är måste man äta ordentligt. Några gånger har han blivit ledsen när jag ska lämna honom, men oftast går det jättebra.

 

Lammen ploppar ut på löpande band hemma hos föräldrarna och häromdagen hjälpte jag en tacka att förlösa sitt lamm. Vilken skillnad att dra ut ett lamm om man jämför med kalvar! När man ska hjälpa en ko/kviga får man knyta snören i kalvens framben, ta spjärn med fötterna och dra allt vad man orkar samtidigt som modern krystar.

Strax efter att jag lämnat gården fick jag sms från mamma att tackan fått ett lamm till. Som sagt, lammen ploppar ut på löpande band..

Ludde är inte lika intresserad av att gosa med lammen som jag. Han tycker att dom är lite obehagliga. Han kan sträcka sig till att mata baggen med hö, fast häromdagen ville inte baggen ha mer hö och då skulle Ludde slå honom i huvudet med hötussen. Snällt.. Och snacka om att utmana ödet, med tanke på att baggen är rätt mycket större än honom själv. Tur att baggen är snäll och tålmodig.

 

Mina knän känns okej, men inte helt bra. Jag motionerar lite försiktigt, men vågar inte spela bandy med tjejerna eller liknande. Förhoppningsvis blir knäna bättre ju starkare jag blir till följd av träningen. Men det är väldigt frustrerande att inte kunna träna som jag vill!

Jag satsar mycket på vardagsmotion just nu. Pysslar mycket i trädgården och försöker röra på mig så mycket som möjligt så fort tillfälle ges.

 

 

Som jag har längtat efter den här dagen! Äntligen kändes knäna så bra att jag kunde testa på att jogga lite på riktigt, inte bara fram och tillbaka i huset.

För säkerhetsskull tog jag på mig knäskyddet på det knä som bråkat mest, för att på så vis stabilisera det lite.

Viggo(vår hund) brukar vanligtvis inte vara med när jag joggar, eftersom vi inte kan samarbeta. Han vill nosa i diket, kissa revir och ta det lite lugnt medans jag vill pressa mig själv och hålla relativt högt tempo. Dessutom är han en sån hund som inte riktigt gillar att gå hem, vilket resulterar i att man antingen måste gå sakta eller släpa honom hem.

Men en dag som denna då jag bara ska jogga litegrann och då väldigt långsamt, får han gärna följa med. Vi valde mellan mjuk skogsväg eller asfalt, och då blev det självklart skogsvägen. Asfalt sliter mer på knäna eftersom det är hårdare.

 

Vi gick mest, men varvade med att jogga någon minut då och då. Vi stannade sen till vid vägkanten och joggade några gånger upp för en backe i skogen. Mjukt, lite ojämnt och sluttande. Knäna kändes kanon och kroppen fick jobba lite. Kondisen är inte den bästa just nu som ni säkert förstår. Har inte tränat ordentligt på ungefär ett halvår, om man räknar bort lite längdskidåkning i vintras.

 

Det känns inte helt bra att gå hem utan att ha tagit ut sig helt, då jag vill ge allt när jag väl tränar. Men för knänas skull måste jag hejda mig. Allt har sin tid!

 

Den 22 mars, dvs om några dagar, är det exakt två år sedan jag lät håret falla.

 

Innan jag blev sjuk i cancer trodde jag att man alltid tappade håret av cellgifter. Men jag fick snabbt veta att så inte var fallet, utan att det fanns cellgifter som inte påverkade håret. Den typ av cellgifter jag fick under graviditeten vad dock en sort som skulle få mig att tappa håret, så jag skulle räkna med att stråna skulle börja falla rätt exakt 14 dagar efter första cellgiftsbehandlingen.

 

När jag var inne på den andra veckan efter behandlingen började jag nyfiket dra handen genom håret regelbundet, för att se om det börjat lossna. Det kan låta knäppt att använda ordet "nyfiket" men det var verkligen så. Man brukar säga att "Man lär så länge man lever" och detta var ju en helt ny situation för mig.

Jag var fascinerad över att en påse vätska i blodet kan få mitt hår att börja falla, och min kropp att bli så fruktansvärt trött.  

Dessutom hade jag redan då börjat kliva in i min "cancerbubbla" och snabbt kommit fram till att håret inte var något att sörja, eftersom jag hade värre problem att fokusera på.

 

Jag vill minnas att jag var inne på dag 16 när jag upptäckte att jag började tappa mer hårstrån än normalt. Tidigare kunde det följa med ett par strån i varje tag, och då började plötsligt ca 20 strån släppa samtidigt.

Min äldsta bror är familjens självupplärda frisör, och klipper bland annat pappa regelbundet. Han tvekade inte en sekund när erbjudandet om snaggning nådde honom. "Hur ofta får man snacka sin syster?" blev svaret. Det var helt enkelt en "once in a lifetime-grej" som han inte kunde missa.

 

På kvällen kom han och hans sambo över och han började med att klippa av hästsvansen lite symboliskt, för att sen fortsätta med själva snaggandet. Allt var väldigt odramatiskt och vi skrattade och skojade.

Kändes dock lite konstigt att hålla sin hästsvans i handen och sen kasta den i soporna.

 

Efteråt åkte en mössa på och det tog någon dag eller två innan Johnnie fick se resultatet. Han jobbade nämligen när hästsvansen åkte i soporna.

Själva snaggandet gick som sagt bra, men jag gillade inte alls att se mig själv i spegeln. Det var inte jag.

Dessutom frös jag extremt mycket utan mössa, så av den anledningen både sov och duschade jag med mössan på.

 

Jag gillade inte alls mitt utseende då, och det var faktiskt först när håret blev så pass långt att jag kunde sätta upp det i en hästsvans som jag såg mig själv i spegeln igen. Först då blev jag vän med min spegelbild på nytt. För visst kunde jag se in i spegeln, men det var inte Anna som tittade tillbaka. Det var en helt främmande person med kort hår och trötta ögon.

 

Håret var jättejobbigt att hantera under tiden det växte ut. Det ville absolut inte samarbeta! Usch, jag kände mig aldrig fin.. Peruken användes under finare tillfällen, men till vardags såg jag hemsk ut i håret.

Men nu är den tiden förbi och håret är tillbaka!

 

När jag snaggade av mig håret räknade jag ut lite snabbt att det skulle ta mig ca 2 år att få tillbaka samma längd igen. För någonstans har jag hört att håret växer ca 1 cm i månaden.

Det stämde rätt bra för nu, två år senare, är håret ca 25-30cm långt. Äntligen!

 

Här är lite bilder från 22 mars -13 fram tills idag:

 

Precis innan håret snaggades av.

Äntligen fick jag lite tid över till att klottra ner några rader här på bloggen!

 

Jag är frisk från magsjukan, vilket är skönt. När jag är magsjuk brukar det försvinna lika fort som det kom, så efter att ha spytt en gång blev jag snabbt bättre. Var lite slö och sliten dagen efter, men sen har jag mått kanon. Johnnie fick en släng av magsjuka häromnatten och spydde i sovrummet under natten. Kommer ni ihåg vad han sagt till mig om spyor i sovrummet när jag var sjuk?

Snacka om att han fick höra det sen! För jag stod ut med både ljud och stank, samtidigt som jag klappade honom på ryggen och sen tog hand om Ludde som vaknade av oljudet.

Men jag är ju bondunge, vi är vana vid det mesta kladd, klet, ljud och mer eller mindre obehagliga situationer.

 

Men nu, efter magsjuka, förkylningar och feber, är vi krya igen. Ludde den busen, har däremot inte varit ett dugg sjuk. Än. Det kanske kommer nu i efterhand.

Han är just nu på dagis och leker, och jag hoppas att han får vara där hela veckan nu. Förra veckan var han bara där på måndagen, så inskolningsvecka nr 2 blev avbruten. Nu gör vi dock ett nytt försök.

 

Nu ska jag pyssla med lite av varje här hemma, i väntan på att Ludde ska hämtas vid 14. Jag ska måla brevlådor(vår och mina föräldrars nya), bygga upp en komposttunna(ska börja kompostera, något jag velat länge men som aldrig blivit av), så tomater, städa i trädgården och en hel del mer som jag inte kommer ihåg just nu. Minnet är bra men kort som man brukar säga.. Har klottrat ner allt på en lapp som vanligt, för annars glömmer jag hälften.

 

Jaha, nåt mer värt att berätta? Knäna sköter sig hyfsat, och jag tränar dom numera flera gånger i veckan för att förbereda dom på hårdare motion. Nu vill jag inget hellre än börja jogga! Det gäller dock att skynda väldigt långsamt, något jag är otroligt dålig på...

 

 

 

 

Se där ja, nu hittade magsjukan även mig. Många barn på dagis har haft magsjuka så det var aldrig en fråga OM jag skulle bli sjuk, utan snarare NÄR.

Började känna igår kväll att något inte stod rätt till, och var helt säker på att det var magsjuka. Man hoppades ju självklart på att slippa, men näst intill alla har ju haft det under vintern så man är inte förvånad.

Hälsade på brorsan igår, så jag hoppas att dom klarar sig. Och mamma stackarn satt i samma bil som mig under gårdagskvällen(innan jag blev dålig).

 

Grabbarna är fortfarande friska, och jag hoppas att det förblir så. Blir inte så kul om alla ligger och spyr på varsitt håll.

Nu har jag spytt första svängen, så skönt att ha det avklarat! Avskyr känslan när magen centrifugerar likt en tvättmaskin men inget vill komma upp. När man spytt blir man ju fri från illamåendet ett tag i alla fall..

Dags att gå tillbaka till sängen och sova en stund. Blir grabbarna dåliga imorgon lär det vara jag som får ta Ludde.

 

Johnnies "förhållningsregler" angående magsjuka under natten:

1) Spy inte i sovrummet

2) Om det sker, avlägsna dig snarast så han slipper höra och känna lukten

3) Om även detta sker(att han känner stanken och hör ljudet), var beredd på att mer spya kommer dyka upp från andra sidan sängen.

 

Mitt svar:

Om jag spyr, var god och inta följande position: Kryp ner under täcket för att undvika eventuell lukt och håll för öronen för att slippa eventuella ljud.

 

Började fundera lite på om Johnnie verkligen tror att jag stannar i rummet om jag börjar spy? Självklart söker jag mig mot toan, och tar spyhinken med mig! Alla vet väl hur äckligt det är med spya..

 

Dags att sova en stund till!

Här nedanför ser ni 2 bilder. Vid en första anblick kan man tro att dom är tagna vid närmare en månads mellanrum, men så är inte fallet.

Den första togs igår och den andra idag, rätt exakt ett dygns mellanrum med andra ord.

 

Observera att Ludde kom med på båda bilderna, lekandes i sandlådan.

 

Nu är Ludde nattad efter att vi båda tagit en gemensam dusch. Vi samarbetar bra, jag duschar oss och Ludde sorterar schampoflaskor.

Nu när Ludde börjat på dagis är det dags att återinföra den gamla vanan att duscha på söndagar, tidigare har det bara handlat om "dusch vid behov".

 

Ludde hade skött sig jättebra i fredags också, och det känns kanon att komma dit och möta en jätteglad grabb i lekrummet.

Tog dessa bilder i fredags när vi lämnade dagis:

Ludde håller just nu på att skolas in på förskolan. I måndags åkte vi alla tre dit för att se oss omkring, och följande dagar har Johnnie jobbat medans jag och Ludde åkt dit ensamma.

Under tisdagen och onsdagen var jag med hela tiden, även när barnen skulle sova. Ludde gillar inte riktigt att sova på dagtid, även om han behöver det för att orka. På tisdagen somnade han tillslut, efter lite protester och sen en lång stunds funderande(liggande på rygg med benen i vädret..)

I onsdags ville han inte alls sova. Han protesterar bara några minuter i början när man lämnar honom i sängen, sen står han och tittar ut genom fönstret eller ligger på rygg och grubblar över livet.

 

Igår lämnade jag honom ensam på förskolan för första gången. Jag var med en stund när dom lekte utomhus, och vi planerade att jag skulle säga "hej då" i hallen när dom skulle in. Ludde brydde sig inte ett dugg om mitt "hej då Ludde, mamma går nu!" utan satte av i full fart in mot leksakerna.

Dom berättade att jag självklart var välkommen att ringa och kolla hur det går, om jag ville. Jag förklarade att vi inte är den oroliga typen av föräldrar, och att jag tar för givet att dom(personalen) skulle höra av sig om det blev problem.

Vi har lämnat Ludde hos barnvakter förr, och det brukar inte vara några problem. Så vi känner oss trygga när vi lämnar bort honom. Och vi lämnar honom självklart bara hos folk vi litar på!

 

Kändes lite konstigt att vara hemma utan honom, men annars kändes det bara bra. Spännande, skulle han sköta sig?

 När jag återvände till förskolan kl. 14.00 berättade personalen glatt att Ludde skött sig utmärkt och sovit utan problem.

Lät till och med som om dom var förvånade över hans beteende, att han var så lugn och trygg trots att han var ny där.

Stolt som en tupp åkte jag hem och berättade för hans far om hur duktig Ludde varit. Även han såg väldigt nöjd ut. Att vi lyckats få en sån duktig pojke!

 

Självklart kommer det komma bakslag, sånt där går ju i perioder. Men inskolningen kunde nog inte ha gått bättre. Nu ska jag inte skryta allt för mycket, för veckan är inte över än. Ludde kanske är hemsk idag..

 

När jag lämnade honom idag gick jag rätt omgående. Stannade bara någon kvart. Sa adjö till Ludde och gick, han tittade fundersamt efter mig men sa inget. Bara tittade.

Ska bli kul att höra hur dagen gått. Om det gått lika bra eller om han varit svårare.

 

Förövrigt verkar förskolan jättebra såhär långt. Mysigt ställe med mycket plats och leksaker, och framförallt så verkar personalen vara underbar! Denna vecka har dom haft väldigt få ungar på grund av sjukdom, så det har varit lugnare än vanligt. Får se hur det är på avdelningen när dom är full styrka.

 

Nu ska jag passa på att fredagsstäda lite innan jag ska hämta Ludde. Går aningen fortare när Ludde inte är närvarande!