Uteritt på Mirran
Idag var det ridning som stod på schemat så jag åkte hem till föräldrarna och gjorde iordning Mirran. Hon har blivit ordentligt tjock om magen sen jag slutade rida henne för ett år sen, så jag fick byta till en längre sadelgjord innan hon var redo för avfärd.
Det var lite kyligt, men jag hade pälsat på mig ordentligt och frös inte ett dugg. Mirran fick på sig broddar också, så hon hade suveränt grepp även i galoppen. Hon är alltså bättre utrustad än vi nu, för vi har fortfarande sommardäck på bilen...
Fick leda Mirran förbi några av grannarna, för dom stod ute på vägen och körde radiobil(vuxna karlar..). Den lät så mycket att hon inte riktigt vågade sig förbi på "egen" hand. Dom stoppade ju självklart leken när dom såg att jag var antågande, men Mirran anade ändå ugglor i mossen och gick med på att passera om jag tog täten.
Trots att vi nästan bara skrittade blev hon bra svettig ändå. Otränad och med vinterlurv, så det krävdes inte mycket innan svetten dröp..
Imorgon hoppas jag kunna åka och rida Bullen. Skulle gärna vilja gå en promenad med Oliver och Skruttan också.
Hamstrar sms
Idag började jag dagen med att radera sms. Jag är dålig på det, och det slutar alltid med att in- och utkorgen blir fulla. Men nu har jag gjort lite plats så skicka på!
När jag raderar sms sitter jag alltid och läser igenom dom en gång till. Jag sparar nämligen alltid sms som betyder något för mig. Detta har varit viktigt för mig under min sjukdomsperiod då jag, under svaga stunder, läste igenom alla peppande, stöttande och underbara sms jag tidigare fått.
Så jag har många sms från perioden februari-juli, men jag hamstrar ständigt nya. Har alltid gjort, kommer alltid göra.
Är jag ensam om detta?
Ja, jag har en gammal mobil(tillhör en av dom 0,1% som inte har en "klösbräda" än) men jag känner inget behov av att byta så länge denna funkar. Jag är ingen prylnörd och byter bara när den första gått sönder..
Fredagspromenix
En trevlig promenad med hund och barn är nu avklarad. Tog lite mer än två timmar och ca 14 000 steg, vilket känns lagom. Vädret var fint och väglaget okej, fast lite småhalt här och var.
Ludde sov som en stock hela promenaden, som vanligt. Det konstiga är att han alltid vaknar när man närmar sig slutet på promenaden, så man kan inte direkt lämna honom i barnvagnen och göra nåt annat när man kommer hem.
Gick en väg jag faktiskt aldrig gått tidigare. En bit har jag självklart gått ofta, men alltid svängt av på vissa ställen. Nu fortsatte jag asfaltsvägen fram tills dess slut, och ska man tro skyltarna ska vi ha avverkat ca en mil idag.
Vägen fortsatte en bit till in i skogen, men vägen såg alldeles för ojämn ut för att gå med barnvagnen på. Annars hade jag lätt kunnat gå en bit till, hade ju fått upp farten!
Hittade på en bil en liten bit in bland träden som jag fotade och skickade till brorsan:
Brorsan gillar både gamla bilvrak och bubblor, och jag fann en kombo!
Nu säger Ludde att det är dags för mat, bara att stänga datorn och lyda..
28:e november 2012
Förra året, den 28:e november, började snön falla så smått. Förövrigt var det väldigt kladdigt och tråkigt väder, framförallt om man jobbar på en gård.
Endast några dagar senare kom snön på riktigt. Vi får se när(om) snön kommer i år, kanske inom några dagar? Nä, Känns som om det kommer dröja ett tag till.
Skodda hästar
Idag har hovslagaren varit på besök och tagit hand om hästarna. Nu är äntligen både Mirran och Bullen ordentligt skodda, och jag hoppas att dom förblir det. Bullen tappade ju en sko för ca 2 veckor sen så det är därför jag inte ridit honom på den senaste tiden. Och Mirran har varit helt oskodd sen jag blev sjuk.
Men nu ska jag verkligen komma igång med ridningen igen. Hoppas inte att det blir knepigt väglag nu direkt bara..
Syrran har även frågat om vi ska ta en ridtur snart, och nu när hästarna är skodda kan vi fixa de!
Ludde har fötter!
Stort grattis till lilla Ludde som i söndags, när jag skulle byta blöja på honom, hittade på sina egna fötter för första gången!
Nu ska han hålla i dom jämt och ständigt. Ser så kul ut, för han ser så nöjd men samtidigt överraskad när han tar tag i sina små tassar!
Träning!
Maten lagad och äten, nu ska bara magen få smälta den lite innan det är träningsdags! Ska jag vara helt ärlig så längtar jag redan!
Känns så bra att ha kommit igång med träningen igen. Har dock inte riktigt fått ordentlig rutin på den än, men jag försöker satsa på att träna när Ludde somnat för kvällen. Någon promenad med Ludde på dagtid innan mörkret faller och lite ordentlig träning när han sen somnat. Funkar riktigt bra!
Och småbarnsföräldrar som menar på att dom aldrig hinner träna. Jag har hela dagarna på mig(nästan).. Sen är det självklart svårare när man börjat jobba igen, DÅ blir det knepigt.
Sen är det ju som en del säger: ALLA har 24 timmar om dygnet. Så om andra lyckas kombinera barn, förhållande, matlagning, jobb, hästar och träning, borde väl jag också kunna de. Det gäller nog bara att vara effektiv, smart och duktig på att planera.
Det räcker med en kvarts pulshöjande träning om dagen för att nå positiva effekter, men självklart mer om man vill bli smalare, mer vältränad eller liknande. Men dom rekommenderar minst en halvtimmes träning/fysisk aktivitet varje dag för att kroppen ska må bra. Och ingen ska intala mig att man inte har tid med en halvtimme åtminstone några gånger i veckan! Jag tränar samtidigt som jag kollar på mina favoritprogram på tv, på så sätt slår jag två flugor i en smäll.
Nä, dags att börja byta om och göra mig klar!
RallyLudde!
Ludde har börjat använda sin lilla gåstol/bil och älskar den! Vi trodde att det skulle vara för tidigt, att han inte skulle kunna ta sig fram i den. Men efter några minuter lärde han sig hur han skulle göra, och nu skuttar han omkring i en rasande fart över golvet!
Ja, han skuttar verkligen. Det ser jättekul ut! Alla sätt är ju tillåtna så länge dom funkar.
Han tycker dock att vi har på tok för mycket grejer överallt, för han kör fast då och då. Och det märks att han är vår son, för han har min energi och bristande tålamod och helt klart Johnnies humör. Varje gång ha kör fast och inte kommer loss direkt blir han vansinnig. Det är hårt att vara liten..
Vi skulle behöva en stor öppen yta som han kunde rulla/hoppa omkring på helt obegränsat. Då skulle han kunna underhålla sig själv en lååång stund. För han gillar att kunna ta sig runt på egen hand utan att behöva vår hjälp hela tiden. Han njuter nog av samma känsla jag hade när jag fick körkort!
Lurigt väglag
Har precis kommit hem från en promenad med Ludde. Det har varit plusgrader hela dagen så jag trodde att det skulle vara finfint väglag. Lite blött självklart, men inte halt.
Blev varnad av Johnnies anställda att det var lurigt, så jag hade de i åtanke. Och mycket riktigt, oftast var det jättebra väglag men här och var va det svinhalt.
Ha de i åtanke ni som ger er ut med bilen. Och framförallt ni som, precis som vi, inte har bytt till vinterdäck än!
Mätt och belåten
Sådär ja, nu har jag diskat, lagat mat och ätit. Tänkte gå och lägga mig tidigt idag, för ikväll finns det inget på tv som jag vill kolla på. Bäst att passa på med andra ord!
Tänkte träna nu på kvällen, men middagen blev så sen att jag skippade det. Tog en öl istället.. Nu när jag kommit igång med träningen dricker jag nästan aldrig öl, inte ens på helgerna. Så jag tar det när jag känner för de, även om det råkar bli en tisdagkväll!
Förövrigt känner jag mig inte speciellt nöjd med dagen. Känns som om jag inte fått ett dugg gjort.. Får se till att vara duktigare imorgon.
Nä, dags att krypa till kojs. Återkommer imorgon!
Presentation av hästarna
Fick frågan igår om jag möjligtvis kunde presentera hästarna lite närmare. Självklart!
Presenterar dom två bortgångna hästarna också, för deras namn nämns ju emellanåt. Förutom dom har familjen under min uppväxt även ägt ett arabiskt fullblod och en nordsvensk brukshäst( Kifissos ox, även kallad Kiffen och Pajas). En salig blandning av raser alltså..
Först och främst har vi Pontussa, smeknamn Tussa.
Ras: Welsh mountainponny
Avlivades i december-13 på grund av hög ålder och en eventuell hjärntumör. Damen nådde den respektabla åldern 34½ år, och hann få 3 avkommor hos oss(Tara, Oliver och Miranda) och 3-4 stycken innan mamma köpte henne.
Mamma köpte henne för att jag skulle ha en ponny i lämplig storlek att rida på när jag var liten. Både inkörd och inriden. Het och framåt, men otroligt snäll.
Sen har vi Tara, vår äldsta avkomma efter Pontussa.
Ras: Svensk Ridponny
Född: 1994
Tara var min egna, och vi hängde ihop i 18 år. I Februari -13 fick jag dock ta beslutet att avliva henne då hon fick allvarlig kolik som inte ville släppa. Som tur var hände detta en söndag så jag hade möjlighet att vara med från att det upptäcktes tills att hon avlivats.
Red in henne själv, och vi har minst sagt drivit varandra till vansinne genom åren. Men självklart också haft väldigt kul. Hon var en riktigt busig och envis ponny, och ingen häst har fått mig att åka i backen så många gånger som hon..
Sen har vi alltså den nuvarande flocken:
Bowl Vip, även känd som Bullen.
Ras: Varmblodig travare.
Född: 1994
Bullen kom till mig för ca 10 år sedan när han slutade springa på travet. Skötte honom lite i det travstall han stod i då, och följde med på en av hans sista tävlingar. Sen när han lessnat frågade ägaren om jag ville ha honom, gratis.
Han är en av dom segaste hästar jag ridit, men samtidigt väldigt pålitlig och snäll. Dom första åren har han bara gått som skogsmulle, men sen började jag bli sugen på att rida mer målinriktat. Vi kom en bit med träningen innan avbrottet(då jag blev gravid och sjuk) och han hade precis börjat jobba lite mer ordentligt i form. Vi har även hoppat en del, vilket han gillar. Har hittills hoppat 80cm som högst(med ryttare).
Galoppen är inte den snyggaste, vilket är vanligt bland travhästar. Men med lite mer träning så!
Oliver är den som minst visas här i bloggen. Han är helbror med Tara och Miranda.
Ras: Svensk ridponny
Född: 1995
Oliver ser ut som en Nordsvensk i miniformat! Han är dock väldigt rädd och osäker av sig, så för tillfället går han bara som sällskap. Hade en medryttare till honom för ett tag sen, men efter en dag när hon ridit honom utan mig gick han inte att rida alls. Vet inte vad som hände, och tjejen hörde aldrig av sig igen. Har sen inte haft tid att börja om från början med honom.
Sen har vi den heta damen Miranda, även kallad Mirran. Helsyster med Tara och Oliver.
Ras: Svensk Ridponny
Född: 1996
Mirran är ett riktigt fullblod i miniformat! Det är full fart, jämt. Fint steg har hon också, och hoppa kan hon verkligen. Löshoppade henne hemma för några år sen, men saknaden efter dom andra hästarna var tydligen för stor. Efter hindret tog hon nämligen grinden i ett jättefint språng. Grinden(eltrådar) är ca 1.20-1.30, och det var verkligen inget problem.
Skulle egentligen vilja att någon duktig ryttare tog sig an Mirran på foder, men än har jag inte hittat någon som är intresserad. Hon skulle nämligen med all säkerhet bli en superduktig tävlingsponny om hon fick chansen.
Förövrigt är Mirran jättesnäll och väldigt klok, så hon är rolig att hantera. Bara man har tålamod att stå ut med hennes extrema rastlöshet.
Och sist, men absolut INTE minst, Fire Princess. Hon kallas lite olika, beroende vem man pratar med. Men hemma hos föräldrarna kallas hon helt enkelt Skruttan. Hon är helt enkelt en liten Skrutta! Försökte kalla henne Flamman först, men det kändes helt enkelt inte rätt!
Ras: Korsning mellan Halvblod och irländsk sporthäst.
Född: 2011
Skruttan är min unghäst, dotter till en av dom härligaste hästar jag ridit. Hon är väldigt slö och ouppmärksam, det är som att hantera en stor elefant! Men hon lär sig nog snart att man INTE ska trampa på mattes fötter när vi är ute och går, bara för att hon ser en fjäril 15 meter bort.. Hon tittar åt ett håll, och går åt det andra helt enkelt.
Jag har inga planer på att rida in henne än, utan kör på med grundhanteringen ett tag till. När det funkar felfritt, då ska hon ridas in!
Förövrigt så mätte vi henne idag, 161,5cm hög, och kommer bli högre. Någon som har en stege att sälja?
Det var alla! Några frågor?
Historisk bebis ger hopp..Till såna som mig!
Äntligen har det hänt! En frisk liten tjej har fötts. Och inte vilken tjej som helst, utan en helt unik tjej i vårt avlånga land.
Tjejens mor har genomgått strålning och cellgifter när hon var i 23års åldern, men innan dess opererades äggstocksvävnad ut. När behandling och läkning var klart opererades denna vävnad in igen och systemet kom tillslut igång. Efter endast en provrörsbefruktning tog det sig och hela graviditeten gick jättebra.
Så nu är denna lilla tjej den första i Sverige att bli till på detta sätt. Endast 25 barn i världen har lyckats med samma sak. Helt fantastiskt!
Anledningen till att jag är så glad över detta är att det ger mig hopp om ett till barn. Under kejsarsnittet då Ludde plockades ut snodde dom även en äggstock från mig(med mitt godkännande självklart). Detta för att i första hand kunna få igång min östrogenproduktion, men på sikt kanske även få mig gravid igen.
Kanske,kanske, kanske kan Ludde få ett syskon i framtiden. Det vore helt underbart!
Och ja, har vi lyckats få ett friskt barn mitt i en cancerbehandling kan vi kanske lyckas med en till liten rackare. Vem vet? Vore dock skönt om den graviditeten var lite normalare..
Hitta hela artikeln här:
Hittade nyheten på facebook, och en bekant hörde även av sig och frågade om jag hört. Hade tårar i ögonen när jag läste.. Det är svårt, men det kan gå. Forskningen går ständigt framåt, så för var dag ökar chanserna.
Mör i kroppen!
Nu är jag bra mör i musklerna! Går omkring som en gammal tant när jag suttit still en stund, ömmar lite överallt. Det ömmar på ett bra sätt alltså, en underbar känsla! Efter alla månader med smärta både fysiskt och psykiskt är det skönt att känna den här typen av smärta igen.
Det är underbart att krypa ner i sängen på kvällen med ömmande muskler och en hjärna som är nöjd med dagens aktiviteter och utförda uppgifter. Det var enklare att nå den känslan förr när man var aktivare med jobb, hästar, träning osv, men vissa dagar får jag uppleva den även nu.
I dag har jag nämligen både gått en 2½ timmes promenad och klättrat på klätterväggar. Redan efter promenaden var jag bra mör i benen och rumpan, och efter klättringen var jag även väldigt trött i armar och händer. Härligt!
Kan även berätta att mina nya klätterskor funkade finfint!
Blev dock bara jag och Anders(brorsans kompis) idag som klättrade, för brorsan var förkyld. Men vi hade kul ändå, Anders är en trevlig prick!
Nu ska jag strax krypa ner i sängen, nöjd med dagen!
Promenad:
Redo att klättra:
Söndagsmys
Sitter här i soffan och myser med sambo och katt. Vi skulle hämta Johnnies lastbil på verkstaden och bestämde oss för att stanna vid affären en snabbis. Vi kände nämligen för lite söndagsmys!
Blev chips och dipp, något vi verkligen inte äter ofta. Och innan dess åt vi middag, så nu är jag riktigt proppmätt. Perfekt slut på dagen efter både hästpyssel och innebandyspel.
Åkte hem till hästarna idag. Red Mirran barbacka en sväng med Bullen som handhäst. Det var ingen bra kombo dock, för Mirran går mycket snabbare än Bullen..
Sen gick jag en sväng med Oliver och Skruttan. Skruttan var till en början lika fånig som vanligt, men skärpte sen till sig och gick med en gloria över huvudet resten av promenaden. Hon är ju en unghäst, vilket märks. Hon är nämligen som en trotsig tonåring emellanåt!
När jag var klar med dom fyllde jag deras vattenbyttor i hagen, fodrade och tog in en pall(21 balar) strö i stallet. Tussas spilta står numera tom så den får funka som förvaring. Skönt att ha lite plats och förvara strö så man slipper ta in nytt allt för ofta. Det var bra träning i alla fall, tunga balar och det riktigt sög i lårmusklerna när jag drog kärran uppför backen till stallet. Bra uppvärmning inför kvällens innebandyspel!
Nu ska jag följa Luddes exempel och krypa ner i sängen. God natt!
Vattentålig och synlig!
Igår smet jag in i en affär och köpte regnskydd till barnvagnen. Äntligen! Nu kan jag gå på promenad även när det regnar. Extra glad blev jag över att hitta ett med reflexer, jag föredrar att använda så mycket reflexer som möjligt nu när mörkret kommit.
Besök
Funderar på att gå och lägga mig. Huvudet värker och jag mår inte riktigt bra. Förut mådde jag till och med illa, men det gick över.
Nu på eftermiddagen kom våra kära grannar Elin, Kemppi och lilla Svea över en sväng. Elin hade med sig en saffranskaka hon själv bakat, och den var jättegod. Elin är duktig på att baka!
Undviker numera att handla fikabröd, godis och liknande, då vi lätt frossar i oss det omgående. Varken jag och Johnnie behöver inte smaska i oss fikabröd dagligen om man säger så.
Så det var tur att Elin tog med sig fika, annars hade det blivit lite tråkigt med bara kaffe(Elin tog dock med sig kaffefilter också då dom tagit slut).
Svea var riktigt pratglad idag, och vilken energi! Hon var överallt! Ludde började bli trött och var lite smågnällig, men ville ändå inte sova. Knappast att man vill sova när vi har gäster! Oartigt, enligt Ludde. Som om det vore artigare att vara tjurig..
Jag har gäspat hela kvällen, ett tecken på att det är dags att tacka för idag. Vore bra att komma upp relativt tidigt imorgon då jag ska pyssla med hästarna. Johnnie har lovat att passa Ludde större delen av dagen, då jag först ska hem till hästarna och på eftermiddagen är det innebandy som gäller. Hoppas vi blir lika trötta som förra gången, då känns det verkligen som om man kämpat bra!
Nä, dags att sova!
Camilla på besök!
Har precis satt mig i soffan. Camilla har varit på besök och vi har jobbat med hennes projektarbete. För dom som missat det: Camilla går en fotoutbildning på Gotland och har fått i uppgift att göra ett projektarbete. Hon valde att göra ett om mig och min cancer.
Hon tar bilder och i dag spelade vi in oss själva när vi berättar om allt jag gått igenom. Lite nervöst och konstigt att prata och sen få höra sig själv. Låter jag sådär!?
Planen är att man ska höra oss berätta samtidigt som bilder Camilla fotat visas. Ska bli jättekul att se slutresultatet!
Vi hade riktigt roligt mot slutet, började nog bli lite trötta..
På hennes jullov ska vi ta flera bilder. Tänkte åka till sjukhuset och se hur mycket vi kan få fota, och kanske svänga förbi jobbet. Får se vad Camilla vill ha för bilder.
Hon hade med sin en hög bilder från tiden innan jag blev sjuk, och det var kul att se! Älskar att kolla på bilder!
Duktig flicka!
Dagen börjar lida mot sitt slut. Eller rättare sagt, den är slut. Klockan har ju passerat 12!
Jag och Johnnie har varit i stan större delen av dagen. Innan vi åkte besökte vi banken då vi båda hade ärenden dit. Inne i stan besökte vi Ikea, clas ohlson, Granngården(Jag och Ludde gick in där när Johnnie besökte Swedol), och Biltema. Förresten, Barnens land(Bytt namn?) hann vi med också lite snabbt.
Fick tag i allt på min lista, så jag är nöjd med dagen! Men jag var bra trött på hemvägen.. Ludde också uppenbarligen, för han sov som en stock.
När vi kom hem lastade vi ur bilen och sen gick Johnnie ut för att fortsätta renovera bastun. Själv satte jag igång med tvättstugan, och Ludde låg och jollrade framför tv:n.
Började lite lugnt med att skruva ihop min nya tvättförvaring, och sen har jag varit som ett skenande tåg hela kvällen fram tills nu. Jag har varit överallt och pysslat, och timmarna gick utan att jag lessnande.
Jag skruvade ihop tvättförvaringen, städat ur en möbel och klätt den med nytt tyg, ställt in allt som ska vara i tvättstugan på sin plats, sorterat smutstvätt, vikt och lagt undan ren tvätt, dammsugit, röjt upp bland mössor, vantar och halsdukar, bytt trasiga glödlampor, gjort iordning Luddes mjölk, städat inne på toan, byggt ihop Luddes nya stol och mycket mer!
I vanliga fall brukar jag lessna rätt fort och vilja göra nåt annat, men idag har jag bara fortsatt och fortsatt, utan att kunna hejda mig. Nu börjar jag verkligen känna igen mig själv!
Dessutom är jag en kvällsmänniska, så jag skulle kunna pyssla hela natten.. Men jag kan inte ta sovmorgon imorrn då Camilla ska komma på besök, så det är bäst att komma i säng.
Fördelen med att ha såna här "pysseldagar" hemma nu när man är ledig är att jag kan pyssla nästan hur länge jag själv vill. När man fick de här suget att jobba på till exempel jobbet var man så begränsad då man hade mjölkningen att passa.
Men nu är jag i alla fall väldigt nöjd med eftermiddagens utförda arbete. Duktig flicka!
Lite bilder:
Är inte klar i tvättstugan än, men det närmar sig!
Nä, nu måste jag sova. God natt!
Till stan!
Nu är frukosten avklarad och strax bär det av in till stan. Tänkte handla lite smått och gott till tvättstugan så att den förhoppningsvis blir klar under helgen. Vore riktigt skönt!
I´m just trying to find my way back home.
Dagens träning är avklarad. En timmes blandad träning framför tv:n som visade "I huvudet på Gunde Svan", ett program jag följer slaviskt. För dom som inte vet handlar det om Gunde Svan som träffar olika stora idrottare och utmanar dom i deras egen sport. Jag gillar idrott, jag gillar Gunde Svan och jag blir väldigt taggad av att kolla på såna program.
Därför kändes det som en bra idé att träna samtidigt. Blev en salig blandning av träning på crosstrainern, träningscykeln, med hantlar och på mattan. En väldigt blandad träning med andra ord, så hela kroppen fick jobba! Då och då tog jag korta pauser för att hämta andan.
Nu börjar verkligen kroppen komma igång igen. Det var en hemsk känsla att känna alla muskler och all ork försvinna, men desto underbarare blir känslan när kroppen börjar orka och samarbeta igen!
Jag minns hur det var under behandlingen. Jag skulle vara glad om jag överhuvudtaget orkade sätta mig upp i soffan eller ta mig ur sängen. Att jag kunde gå till toan och tillbaka. Nåt som verkligen fick mig att inse hur svag jag var var vissa rörelser och kraftansträngningar. Jag orkade inte stå mer än ca 5-10 minuter i sträck, utan fick sjunka ner på huk eller sätta mig när orken tog slut. När jag sen skulle upp från att ha suttit på huk var jag tvungen att dra mig upp, för benen orkade inte den rörelsen utan armarnas hjälp.
I den mån jag orkar, hinner och kan försöker jag träna upp kroppen igen. Mest för orkens och energins skull, men även för att jag ska vara nöjd med mitt utseende. Mitt i eländet var jag nöjd med att kroppen inte ändrades speciellt mycket efter graviditeten. Magen hann ju aldrig bli jättestor, och eftersom jag inte ammat alls(inte ens producerat mjölk) är brösten som förr. Man får vara nöjd med de lilla!
Men under min "lata" period blev ändå magen lite större, så det vore fint om man blev av med den. Nu behöver inte ni läsare skrika rakt ut, men jag har faktiskt fått en lite större mage. Och det är som med allt här i livet, det är lättare att åtgärda "felet" direkt istället för att vänta tills det helt och hållet skitit sig. Men den här lilla magen försvinner nog bara jag tränar regelbundet. Den är ju inte huvudsyftet med min träning, utan det är som sagt att få tillbaka styrkan och energin i kroppen. En snygg kropp får man helt enkelt på köpet!
Men när det gäller utseendet så lovade jag mig själv att komma igång med träningen snarast efter graviditeten. Bara för att jag fått barn(och varit sjuk) vill jag inte förfalla.. Tycker att det är viktigt att vara nöjd med sig själv, och att vara relativt noga med sitt utseende även i ett förhållande. Självklart gäller det ens partner också, det är inte bara min uppgift att vara fin!
Men jag vill inte bara vara fin, jag vill ha en stark kropp igen så att jag orkar ta mig igenom eventuella canceråterfall. Tänk vad ens mål med träningen kan förändras med åren. Från att vara utseendet som motiverade och sen hälsan, är det numera cancern som driver.
I vinter skulle jag inte bara vilja åka utför, utan även åka längdskidor. Har dock inga egna, men funderar på att skaffa. Fast ska vintern fortsätta såhär är det tveksamt om det blir någon snö..
Kan passa på att fråga när jag ändå skriver om längskidor. Någon som har ett par att sälja? Bäst av allt vore det om jag kunde ha Ludde i en sele på ryggen, eller varför inte i en pulka efter? Då skulle han nog vara nöjd! Och jag med för den delen, då lillgrabben får frisk luft.
Torsdag
Jaha, vad ska man hitta på idag.. Hade först funderingar på att åka till stan och handla lite till tvättstugan, men tar det nog imorgon istället.
Ska nog vara duktig och städa, ringa försäkringskassan och skapa lite ordning i min stökiga vardag.
Ska nog ta tag i trädgården nu när Ludde somnat. Ställa undan sånt som ska in under tak nu innan snön kommer, göra rent grillen, ställa in krukor m.m.
Brukar varje år tänka samma sak, men hinner aldrig/blir aldrig av. Bäst att passa på nu när jag har en dag över!
Underbart stöd.
När jag känner mig lite deppig eller rent av ledsen, läser jag igenom alla fina kommentarer jag fått under vår svåra period. Då blir jag snabbt gladare och till och med tårögd över allt fint ni skriver! Tack för att ni följt min resa och hållit tummarna för ett lyckligt slut.
Samlar alla fina kommentarer jag fick på facebook och bloggen efter att ha skrivit inlägget "Livet är till för att levas, inte bara överlevas" där jag berättar att jag blivit frisk från cancern:
Ni ska veta att jag sparat alla kommentarer i datorn, bara för att(när det behövs) påminna mig själv om vilka underbara människor jag har omkring mig! Tack för att ni finns!
Trodde aldrig att så många skulle engagera sig. Blev en chock när jag insåg det, och det gör mig alltså lika glad idag som när jag fick kommentarerna. Johnnie har också läst igenom allt, och jag tror att han blev minst lika glad som jag över allt stöd. Tack för kommentarerna på facebook och bloggen, telefonsamtalen, sms:en och alla muntliga gratulationer. Det värmer mer än ni kan ana.
En 7-kilosklump!
Idag fick jag rumpan ur vagnen och åkte iväg för att väga och mäta Ludde. Första gången vi åker för att bara göra detta, utan läkarbesök, vaccination eller liknande samtidigt. Vi har ju nämligen varit på så mycket såna besök att vi passat på att väga och mäta samtidigt.
Fick till och med med mig Johnnie, som utan tjat hakade på. Han har nog tråkigt nu när han sitter ensam hemma med en skadad fossing.
Kan meddela att Ludde passerat 7 kg och växer så det knakar. Inte undra på att han känns tung!
När vi ändå träffade en sjukvårdskunnig person passade jag på att fråga lite om Johnnies spiktramp. Han började nämligen streta emot idag när jag ville att han skulle ringa vårdcentralen. Jag är inte speciellt orolig så länge det ser bra ut, men han bör i alla fall kolla om han bör tänka på något speciellt eller göra nåt förebyggande.
Hon skulle kolla lite, och skulle återkomma. Men hon trodde precis som vi: att det är lugnt så länge det inte börjar göra mer ont eller bli inflammerat.
Efter det besöket svängde vi förbi en kompis för att fika och prata lite. Hon bjöd på en lätt(men väldigt god!) lunch och fika. Hennes 1½-åriga dotter bjöd på underhållning dessutom, inte illa.
När Elin hade Ludde i famnen blev dock Svea mycket svartsjuk och det slutade med att hon hade Ludde på ena benet och Svea på andra! Inte lätt när morsan är otrogen med en annan liten unge..
Resten av dagen har jag pysslat med papper, suttit vid datorn och ätit. Har inte fått så mycket vettigt gjort alltså.
Men det är ju en dag imorgon också!
Hästdag
Eftersom Johnnie har varit hemma med en skadad fot(han har äntligen gått med på att ringa vårdcentralen imorgon efter att ni läsare tjatat. Tack!) kunde jag smita iväg till stallet en sväng.
Blev en barbackatur på Mirran igen, trots att vädret inte var det bästa. Hon hade förberett sig genom att rulla i leran, så några fläckar var fortfarande för blöta för att borsta rent. Därför kastade jag på ett schabrak för att slippa bli lerig i rumpan under ritten.
Vi red över stock och sten i en stor kohage, och sen en sväng in i skogen på upptäcksfärd. Det är de roliga med Mirran, hon är med på mina idéer!
På hemvägen kom fullblodet i henne fram och en sak är säker: Hon är ponnyernas okrönta Power walk-drottning! Gick i en rasande fart, ständigt på gränsen till trav. Man tror att skritt inte går så fort, men då ska man testa att sitta på en taggad Mirran..
Dagdrömma kunde man glömma, för man fick ständigt vara på hugget och parera för att inte glida av. Snacka om att balansen fick jobba!
Väl hemma var hon bra svettig, så går det när man kör Power-walk hela vägen hem..
Bullen blev avis, så jag tog med honom på en promenad. Gick upp till en gammal byggnad en bit från gården. Kollade på en skotare som stod parkerad bredvid och funderade över varför den bara stod där vecka ut och vecka in. Gick fram till byggnaden, vet inte om man ska kalla det lada eller ladugård, för att kika lite. Band Bullen och snokade lite. Inget olagligt alltså, bara tittade. Gillar gamla byggnader!
Bullen betade lugnt tills jag kom utom synhåll, då tittade han efter mig och såg alldeles deprimerad ut.
Som om han trodde att jag bundit honom där och tänkt lämna kvar honom. Hans deprimerade min försvann direkt när jag lossade knuten och sen gick han nöjt bredvid mig hem igen.
När jag släppt honom i hagen brukar han så gott som alltid gå ifrån mig direkt, han är inte den gosiga typen och HATAR när man vill ge honom en puss på mulen. Men idag ville han kela och vi stod en lång stund tillsammans och mös. Tror att han saknat mig nu när jag varit borta så länge under våren och sommaren. Det får de bli ändring på!
Träning, träning och åter träning..
Har precis tagit en snabbdusch efter dagens träning. Blev ett intervallpass på crosstrainern, 2 minuter träning och 2 minuter vila. Tappade räkningen så jag vet inte hur mycket träning det blev.
Igår åkte jag till stan för att klättra med brorsan och Anders. Denna gång hängde även en arbetskamrat till brorsan med. Hon tyckte inte att jag och Robin var speciellt lika, men efter att vi ställt oss bredvid varandra och flinat så där fånigt som bara vi syskon kan såg hon likheterna.
Klättringen går framåt, känner framsteg för varje gång! Tyvärr orkar inte händerna lika mycket som man velat, så man orkar inte klättra så länge innan man måste ge upp för dagen. Men jämför man den här gången med första gången, har det hänt massor.
Men eftersom man inte orkar klättra så länge är det bra att det finns ett enkelt gym bredvid. Körde roddmaskin en stund och efter det kände jag mig nöjd med träningen. Vill inte åka hem pigg!
Ska jag vara ärlig tränade jag lite på crosstrainern en stund när jag kom hem, bara för att köra slut på den sista energin..
Dom säljer lite smått och gott på klättercentret, och den här gången hade dom rea på lite kläder och klätterskor. Slog till på ett par klätterskor, har nämligen hyrt fram tills nu. Har klurat på att köpa egna ett tag, och priserna var så bra på den här rean att jag inte kunde låta bli.
Nästa vecka blir det invigning!
Spiktramp och städning
Klev upp sent idag, som vanligt. Blir så när man ska upp och mata Ludde på nätterna, sömnen blir helt förstörd.. Trots att Ludde snällt somnar om direkt när han ätit klart.
Tvättar, städar, plockar och diskar. Lagom måndagssyssla! I eftermiddag tänkte jag hänga med brorsan och Anders till aktivitetshuset för att klättra.
Johnnie trampade på en spik igår, som gick rakt igenom foten(ryser bara jag tänker på det) så han blir hemma med Ludde. Han kan nämligen inte jobba med den foten. Dags för honom att använda spiksäkra skor i fortsättningen!
Har försökt få honom att åka till vårdcentralen, så dom kan ta en titt. Jag har nämligen ingen aning om vad man bör/kan/ska göra när man trampat på en spik. Jag är ju bara expert på cancerbehandling!
Nä, dags att fortsätta pyssla här hemma. Tänkte hinna laga mat också innan jag åker till stan.
Dagens hästpromenader
Idag tog Johnnie hand om Ludde så att jag kunde åka och pyssla med hästarna. Alla fick jobba lite idag, fast inte speciellt ansträngande...
Började med Mirran då hon kräver mest av mitt tålamod. Var tänkt att jag skulle tömköra henne först, men ändrade mig. Blev en barbackaritt istället. Hon har blivit bra rund under sommaren(trots knapert med bete..) och man satt som i en mjuk soffa!
Blev dock bara skritt, vågar inte mana på den damen då hon är som en kapplöpningshäst. Men trevligt hade vi i alla fall, och när vi nästan var hemma igen kom jag på att detta måste vara första gången jag red henne på nästan ett år!
Nästa häst till "rakning" var unghästen, som vi hemma kallar Skruttan. Hon är nämligen en skrutt, fast en stor en. Tog in henne och Oliver, hagkamraten. Borstade, kratsade hovar och tränsade Skruttan innan vi alla 3 begav oss ut på promenad.
Oliver följde nämligen med som moraliskt stöd. Allt gick bra förutom ett litet "spanska ridskolan" skutt som Skruttan gjorde när en bil kom körande. Föraren var måttligt road(såg livrädd ut) men hästarna passerade snällt bilen utan problem.
Till sist hämtade jag Bullen i hagen. Han var lerig från topp till tå, så jag försökte inte ens borsta honom. På med grimma och så gick vi på en promenad.
Bullen kollade mängden käk i vägkanterna och jag gick och sjöng högt för mig själv. Solen var påväg ner och jag njöt till fullo, även Bullen verkade nöjd.
Vi följde några traktorspår in i kohagen där jag ägnade mig åt att kolla in en förfallen lada och fota min travhäst. Bullen ägnade sig åt..mat.
På hemvägen tävlade jag med honom om vem som sprang fortast genom kohagen. Det tyckte han var kul för han längde travstegen, krökte på halsen och körde upp svansen i vädret. Men han höll sig jämsides med mig hela tiden och saktade in när jag började bli trött.
I bakgrunden på andra bilden ser man att vildsvinen varit framme och bökat. Nassarna hade grävt ordentligt! Vem behöver plöja när man kan anlita ett gäng nassar att både böka upp och gödsla?
Dagens träning
Nyss hemkommen från veckans innebandyspel. Blev svettigt idag, och alla var bra trötta på slutet. Så ska det vara, för då känns det som om man har fått bra träning!
När jag kom hem tränade jag lite till, när jag ändå hade ångan uppe. Har fått låna en träningsmaskin av mamma som hon inte använder, en crosstrainer/stepmaskin.(kan användas på två sätt)
Bakom ser man träningscykeln jag trampar på emellanåt. Har placerat dessa i vardagsrummet så att jag kan kolla på tv:n när jag tränar. Blir lite roligare då. Hade gärna haft ett löpband också, då jag sällan har möjlighet att sticka ut på en joggingrunda.
Så om någon har ett löpband att låna ut eller sälja, hojta till!
Förövrigt känns det som att jag börjar få lite muskler igen. Rumpan börjar tajta till sig till exempel!
Olika historier
På facebook är jag medlem i flera grupper för cancerdrabbade. Där har jag hittat på en person som nästan går igenom samma sak som jag. Hon opererades dock efter att barnet plockats ut, vilket inte jag var med om. Jag fick "bara" strålning och cellgifter.
Vi skriver till varandra och bortser man från behandlingsmetoderna är det mesta så gott som exakt lika. Det är på så sätt mycket intressant att höra hur hon upplevt allt och hennes tankar kring cancern och sin lilla dotter.
Ju fler människor jag kommer i kontakt med som drabbats av gynekologisk cancer, desto mer inser jag hur olika allas historier är. Ingen är den andra lik! Än har jag inte mött någon som haft det som jag. En del har haft det värre, en del enklare. Men cancer är aldrig lätt, och jag beundrar alla som kämpar på trots den jobbiga diagnosen.
Utvärdering
Igår fick jag ett brev från Akademiska sjukhuset. Blev lite fundersam då nästa kallelse inte borde komma riktigt än, och jag började redan fasa för blodprovet jag måste lämna innan dess.
Visade sig vara från kvinnorna som höll i mötena med samtalsgruppen. Dom ville ha en liten utvärdering så att dom vet vad dom ska ändra på tills nästa gång dom samlar ihop en sån grupp.
För dom som inte vet: Jag har under hösten gått på träffar tillsammans med 4 andra kvinnor som också haft gynekologisk cancer. Våra historier skiljer sig en del, men vi har alla gått igenom ungefär samma sak. Under träffarna hade vi olika teman. En gång pratade vi om träning och hälsa, en annan hade vi med en läkare som vi kunde ställa frågor till. En gång hade vi temat "Att vara kvinna" och gick igenom vad som förväntades av oss kvinnor. Städning, matlagning, sex m.m.
Jag var tveksam till dessa träffar i början, men ändrade inställning efter andra gången. Första träffen var väldig sorglig och dyster eftersom alla berättade sin historia. Tårar fälldes och det var allmänt jobbigt.
Jag var rädd att dras ner i depression när jag mötte andra dystra människor som hade det svårt. Men det blev bättre och följande gånger hade inte alls samma stämning som den första.
Jag har varit jättenöjd med träffarna. Jag kan inte påstå att jag lärde mig speciellt mycket, men det var härligt att få komma till sjukhuset utan att bli plågad(nålar, undersökningar, behandlingar, jobbiga besked m.m.) och träffa dessa härliga människor som deltog i träffarna.
Trevliga, ovetande kille.
Innan jag träffade samtalsgruppen idag tog jag en snabb sväng på stan för att handla lite smått och gott. Gick bland annat in till en frisör för att handla en hårprodukt jag blivit tipsad om.
En av frisörerna jobbade för fullt, men hälsade glatt på mig när jag klev in. När jag hittat produkten och ställt den på disken kom han genast fram och hjälpte mig.
Frågade om jag använt produkten tidigare. Nix, första gången. Förklarade att en vän tipsat mig. "Har du kort hår?" sa han och tittade på min mössa. "Japp!" varade jag glatt.
Han nickade glatt och lät mig betala. Trevlig ung kille, tänk om alla man mötte var lika trevliga.
När jag lämnat lokalen slog en tanke mig: Tänk vad lite vi vet om varandra. Jag passerar massor av folk på gatan, och har ingen aning om deras historia. Lika lite vet jag om dom som den här unga, trevliga killen vet om anledningen till mitt korta hår.
Full fart
Har varit full fart hela dagen idag!
Först åkte jag och Ludde hem till mina föräldrar där mamma passade Ludde medans jag tvättade taket i stallet. Skulle ha gjort det i somras, om inte en viss sjukdom kommit emellan och tagit all tid och energi. Även Ludde har deltagit i arbetet "se-till-att-Anna-inte-hinner-tvätta-stallet-när-det-fortfarande-är-varmt-ute". Men bättre sent än aldrig!
Taket, jag och vattenslangen hade ett härligt vattenkrig(kallvatten såklart) och när vi krigat klart var jag riktigt nöjd. Vilken skillnad!
Imorgon ska jag försöka tvätta klart genom att rengöra väggarna, sen är jag nöjd. Tänkte först hoppa över tvättningen i år eftersom det hunnit blivit så kallt ute. Det torkar ju sämre då.. Men föräldrarna ville gärna ha det tvättat och jag måste erkänna att det är skönt att få det gjort. Det hinner samlas så mycket damm, vilket jag gärna spolar bort. Både för min skull och hästarnas.
Hann inte klart eftersom jag hade en tid att passa. Skulle nämligen träffa samtalsgruppen i stan på eftermiddagen. Ni vet, gruppen jag träffat på sjukhuset regelbundet under hösten. Vi som alla drabbats av gynekologisk cancer. Detta var dock ett "privat" möte, uppstyrt av en av tjejerna. 4 av 5 kunde ses och ta en fika i centrum.
Vi hade jättetrevligt. Hade massor att prata om, självklart handlade mycket om cancern vi alla haft. Men vi hann även beta av ämnen som hästar och ridning, jobb, träning m.m.
Livet ser ljust ut för oss alla, vilket känns skönt då dom alla är så fina människor. Hade jag inte fått cancern hade jag nog aldrig träffat dessa underbara människor. Det finns inte bara negativa saker att säga om sjukdomen jag haft, för den har styrt in mig på stigar jag aldrig hittat om jag inte drabbats.
Nu ska jag tvätta bort sminket, borsta bissingarna(tänderna) och krypa ner i sängen hos mina härliga killar!
Present till sin far
Johnnie har blivit pappa, och är man en pappa ska man självklart ha en present på Fars dag!
Ludde knåpade ihop en liten present till sin far(med lite hjälp av sin mor):
I paketet fanns två stora, goda kakor. Mycket enkelt, men ack så uppskattat!
Promenix
Ett stycke hund, ett stycke mysigt nerbäddad Ludde, ett stycke Anna och ett stycke fin solnedgång. Vad blir de? En mysig höstpromenad! Vissa anser att det är vinter nu, men så länge den riktiga kylan och snön håller sig borta förblir det höst för mig.
Träffade på två grannar också och jag utbytte några meningar med dom båda. Sen jag blev sjuk och mamma har jag fått mycket bättre kontakt med grannarna. Har träffat massor av nya människor under mina långa promenader i området och alla är lika trevliga. Tidigare var det ju sån fart på mitt liv att jag nästan aldrig var hemma, och var jag det var jag inne och lagade mat eller sov. Eller joggade en runda. Hade sällan tid att stanna upp och prata alltså.
Så cancern förde med sig en del bra saker, utan tvekan!
Nu vet jag att vi har massor av härliga grannar som alltid ställer upp, stöttar och finns där om vi behöver dom!
Tvättstugan tar form
Har precis lagt ner arbetet i tvättstugan för idag. Håller på och städar upp nu, då allt målningsarbete är klart.
Satte tillbaka listerna jag plockat ner och målat, har dammsugit och skurat golvet. Börjar bli riktigt fint nu!
Nu kommer den roliga biten. Inreda! Har lite idéer, gäller bara att göra verklighet av dom.
Rummet är litet och det kommer bli knepigt att få plats med allt jag skulle vilja ha där inne, men det löser sig nog.
Ska bli så skönt när det är klart och allt som ska vara där inne har fått sin plats. Hela huset ser ju ut som ett stort slagfält just nu.. Tänk att det kan bli så rörigt av att bara flytta ut allt från tvättstugan!
Mitt i prick
Fick direkt tårar i ögonen när jag läste detta, de träffade så rätt på något vis..
Sovit gott
I natt har jag sovit som en gris! Och tro mig, dom kan sova djupt.. Jag och en sovande gris höll nämligen på att skrämma livet ur varandra när jag skulle kolla om den levde. Det gjorde den kan jag lova!
Märkte inte ens när Johnnie gick upp tidigt för att jobba, men när Ludde låg och filosoferade i sin säng vaknade jag minsann.
Har alltid sovit jättebra, antagligen för att jag alltid rört väldigt mycket på mig och därmed gått och lagt mig väldigt trött. Men när jag fick problem med ryggen och sammandragningarna började jag vakna mitt i natten med svåra smärtor. Var uppe mycket på nätterna och kunde bara sova när(om) värktabletterna gjorde sitt.
Sen har sömnproblemen fortsatt, mest på grund av regelbunden smärta. Men sen smärtorna försvann har istället en liten kille vid namn Ludde väckt mig på nätterna. Vare sig det var jag eller Johnnie som lovat att ta honom.
Men nu under den senaste veckan har något hänt. Under flera nätter har jag sovit riktigt bra! Självklart bidrar Luddes allt längre sovperioder till bättre sömn hos oss föräldrar, men han har sovit bra länge nu.
Skönt att vakna och känna att man för en gångs skull sovit bra!
Mitt liv som korthårig.
Den 22/3 i år snaggade jag av mig håret då det börjat falla på grund av cellgifterna. Min äldsta bror Robin fick äran, inte ofta man får snagga av en tjej håret!
Jag tyckte aldrig att det var speciellt jobbigt att få det avsnaggat, för jag var så inställd på de. Inte alla tappar håret då det beror på vilken typ av cellgifter man får, men jag trodde alla gjorde det och tog det för givet.
Vet att en del tar det extremt hårt att bli av med håret, men jag resonerade som så att vad är håret värt när livet står på spel?
Eftersom det var vinter satte jag på mig en mössa direkt, för jag frös så förbannat om huvudet(även inomhus alltså). Tog dock flera dagar innan Johnnie fick se mig snaggad, för jag kände mig inte fin för fem öre.
Tappade aldrig allt hår, men mycket. Jag har väldigt tunt, fint hår ändå, så jag ångrade därför aldrig beslutet att snagga mig. Och om jag skulle gjort de, vad skulle det tjäna till? Kan inte sätta tillbaka håret ändå..
Månaderna har gått och håret har blivit några centimeter långt. Läste någonstans att håret växer 1 cm i månaden, men mitt verkar växa långsammare.
Hela sommaren gick jag med mössa eller annan lämplig huvudbonad, då jag helt enkelt inte var redo att visa mig utan hår. Men hemma började jag ta av mig mössan, och eftersom en del folk hälsar på då och då såg allt fler mig utan långt hår. Ibland glömde jag bort att jag var korthårig, men oftast kändes det lite jobbigt.
Tillslut kändes det så pass okej att jag åkte och handlade utan huvudbonad. En del(rätt många faktiskt) kollade fundersamt/nyfiket på mig. En del visste varför jag var korthårig, en del inte. Det är ju inte ofta tjejer är såhär pass korthåriga, så det är väl därför folk kollar fundersamt på mig.
Om jag ska vara helt ärlig, gillar jag inte alls att vara korthårig om man ser det rent utseendemässigt. Ska man däremot tänka praktiskt är det hur skönt som helst! Håret går lätt och snabbt att tvätta, det torkar direkt och jag behöver inte anstränga mig speciellt mycket för att få till en bra frisyr.
Men jag känner mig så ful, rent utsagt. Folk säger regelbundet att jag passar i kort hår och att det är fint på mig, men det hjälper tyvärr inte så mycket.
Vill jag känna mig riktigt fin, tar jag på mig peruken. Men det gör jag bara när det är väldigt speciella saker, annars känns det lite onödigt då jag trots allt inte är flintis..
Men det har i alla fall varit kul att testa på att vara korthårig. Har alltid undrat hur det är att vara kille, rent hårmässigt. Men jag kommer nog aldrig vara det igen(om jag får välja), för jag trivdes helt klart mer i långt hår!
Sista bilden innan håret fick falla:
Sen blev det mössa för hela slanten några månader..
Det var helt och hållet ett medvetet val att många bilder sen bara visade en del av mitt huvud, för att på så vis utelämna mitt snaggade huvud.
Keps gick bra, framförallt hemma hos föräldrarna.
Bäst att passa på att ha tuppkam, nu när man har chansen!
Men på fester och liknande har jag än i dag alltid peruken på.
Och till sist, en bild tagen för några dagar sen!
Det sägs att håret kan ändra sig helt efter att man tappat det av cellgifterna. Annan färg, rakt, lockigt, tjockare.. Tjockare får mitt hår gärna bli, men annars vill jag ha det precis som det var:
Ska avsluta inlägget med att skriva följande:
När jag ser folk på sjukhuset eller på stan som är flintskalliga, och man ser att det är cancer som ligger bakom, beundrar jag dom och hyser stor respekt. För detta hårlösa huvud skvallrar om vilken kamp personen just då utkämpar mot sin egna kropp. En kamp jag önskar att alla kunde vinna.
Sovdags
Nu är jag klar för idag och ska krypa till kojs!
Taklisterna är uppe igen och jag har grundmålat dörrlisterna och ena dörren. Taklisterna var knepiga att få tillbaka, men efter ett tag förstod jag hur jag skulle göra för att det skulle bli relativt bra. Som sagt, jag lär mig under renoveringens gång!
Imorgon ska det jag rundmålat idag målas med den riktiga färgen. Johnnie frågade idag om jag hade någon plan för väggarna, alltså om jag tänkte göra nåt med dom och inte bara lämna dom vita. Hemlis!
Förutom tvättstugan ska jag ägna morgondagen till att storstäda stallet. Ludde får dock stanna hos sin far då det kommer bli alldeles för dammigt i stallet när jag sopar och röjer undan spindelnät.
Nä, dags att sova! Nattinatt :)
Tömkörning i regnet
Bullen hade tappat en sko ute i leran, så det blev ingen ridning idag..
Tömkörde Mirran istället, vilket uppskattades! Hon tyckte det var roligt att för en gångs skull få släpa mig EFTER sig, istället för att släpa på mig. Jag fick motion också, för vi joggade en bit. Regnet började falla när vi kommit halvvägs, och jag hade självklart lämnat jackan hemma. Så vi båda var sådär härligt blöta(av både svett och regn) när vi kom hem igen.
Imorgon kan förhoppningsvis Johnnie ta hand om Ludde några timmar, för jag skulle behöva städa stallet ordentligt och gärna träna några pållar. Får se vad de blir.
Bullen får slöa två veckor tills hovslagaren kommer. Känns onödigt att slösa pengar på att ringa hit hovslagaren när jag ändå inte hinner rida så mycket på två veckor. Annat hade det varit om jag ridit varje/varannan dag.
Ska nog ta och tömköra honom också, för jag tänkte göra ett nytt försök att komma igång med körningen. Han är ju inkörd, eftersom han är travhäst, så det vore kul för oss båda att varva ridningen med de.
Senast vi körde honom gick dock inte bra, för han blev rädd och backade ner i ett dike. Han stegrade samtidigt som han vände på en femöring vilket resulterade i att skacklarna hamnade på samma sida och selen slets sönder.
Han stannade dock kvar på platsen, tack gode gud för de. Hade han skenat hem med trasig sele och rockard hade risken varit stor att det gått mycket värre.
Men misstag kan vi alla göra, och nu är jag sugen på att göra ett nytt försök. Han är lugn och snäll, så risken att vi ska skada oss är i alla fall liten.
Måste dock laga rockarden och hitta en ny sele. Men sen är vi fit for fight igen!
Måla på tapet
Fick frågan om man verkligen kan måla på tapeter, som jag gör i tvättstugan just nu.
Jag är inte expert, men jag har lärt mig att det inte är några problem, så länge man förbereder ordentligt. I vår tvättstuga är det våtrumstapeter, och vi har därför valt typ av färg efter de. Först har jag målat med en grund som är lite som klister för att den slutgiltiga färgen ska fästa så bra som möjligt. Sen har jag målat 3 gånger med den vita färgen för att få det riktigt vitt och fint. Har inte kollat in där idag än, så jag vet inte om jag är nöjd med målningen.
Nu är ju inte tapeten i tvättstugan i superfint skick, utan har lite små skador här och var. Men det värsta har jag spacklat, resten lever jag med. Det blir hur som helst 100 gånger bättre än det var innan, det är huvudsaken. Jag valde att mjukstarta min karriär inom husrenovering med nåt enkelt. Att slita ner tapeter och göra om allt från grunden blir nästa steg att lära mig! Har ett helt hus som ska fixas, så jag kommer vara proffs när vi är klara.
Ja ja, tillbaka till frågan jag fick. Kan försäkra dig om att den färg jag målat på verkar sitta som berget :)
Men har man inte hela, jämna och fina tapeter bör man nog riva ner dom och börja från början istället för att bara måla över. Blir nog bäst så. Jag var inte så kinkig med tvättstugan, det är ju bara jag och tvättmaskinen som hänger där!
Pigg Ludde!
Idag vaknade Ludde kl. 05.30 och var superpigg. Försöker alltid få honom att somna om ifall inte klockan passerat 6, men idag gick det inte. Som pricken över i:et ville han öva på sin allra hemskaste stämma(för mina öron) nu på morgonen.
Nu, efter att ha fått prata/sjunga/skrika oavbrutet i ca 2 timmar, har han slocknat på golvet. Kryper nog ner i sängen en stund till! Bäst att passa på!
Ett år innan cancern.
Som jag tidigare nämnt händer det att jag kollar igenom mina bilder för att se vilka som togs för exakt ett år sen, och hittade idag bilder på mig. Kom då på den något konstiga idén att titta hur jag såg ut exakt ett år innan cancerbeskedet.
Hittade denna bild:
Och två år innan beskedet:
Det låter säkert sjukt att göra så, men jag kan rätt ofta komma på såna saker. Nu till exempel, kan jag se på bilderna av mig själv och tänka tankar som:
"Tänk om jag hade vetat vad som väntade, hur min framtid såg ut. Tänk om jag vetat vilket besked jag skulle få exakt ett år senare."
Att jag på ett år skulle gå från att vara en kärnfrisk, glad, smärtfri, lycklig person till att bli en cancersjuk, trött, sliten, gravid människa som bara önskade att den hemska smärtan skulle försvinna, om jag så skulle dö på kuppen.
Tänk att tumören antagligen låg och mös i mig redan på bilderna. Tänk om man hade vetat, då hade man kunnat stoppa den redan då.
Jag går inte och surar över detta, det gick ju trots allt bra ändå i slutändan. Mina tankar vandrar på detta vis just för att nu vet jag hur fort allt kan förändras, och att man aldrig vet vad som väntar.
Jag kan då och då sitta och fundera på vad framtiden har att erbjuda mig. Hur mitt liv kommer se ut om ett år.
Vem vet?
Tvättstugan
Dagens målning av tvättstugan är klar. Nu ska det bara torka så att jag ser om jag kan vara nöjd eller inte. Tyckte nämligen att lingonens blad fortfarande lyste igenom, men det kanske blir bättre när färgen torkat ordentligt!
Nu närmar sig det roligaste momentet - att sätta tillbaka lister m.m. och beskåda resultatet! Ska dock måla dörrar(finns två dörrar till tvättstugan) och sen kommer själva inredningsjobbet. Har en idé om hur det ska se ut på ett ungefär, får se om slutresultatet blir som i mitt huvud.
Jag är absolut inte bra på renovering och liknande(tycker jag i alla fall själv) men tycker att det är jättekul att ha ett eget litet projekt att pyssla med när jag får lite tid över. Och jag lär mig ständigt nya saker på det här viset, samtidigt som jag sätter min prägel på huset. Bort med Johnnies föräldrars stil och in med min!
Imorgon, om Ludde tillåter och jag är nöjd med väggens vita färg, sätta upp lister och börja grundmåla dörrarna.
Det är oerhört frestande att gå in i tvättstugan och se den vita väggen. Min något mer kreativa sida vill jobba och måla/skapa nåt snyggt!
Mor och son
Glad Ludde i Stockholm:
Och hans mor:
Jag var trött och sliten efter dagen, Ludde sprudlande glad. Ska nog ta en slurk från nappflaskan jag med..
Pigg Ludde, bastumys och lingon!
När jag och Ludde tillslut kom hem från Stockholm igår var vi bra trötta - trodde jag!
Ludde låg glatt och tittade på tv resten av kvällen, trots att han knappt sovit på hela dagen. När klockan var ca 21.30 fick jag vagga honom till söms för att få honom att somna. Han ville absolut inte somna själv, trots en dag i huvudstaden. Han brukar somna själv vid 19-20 och sen sova som en stock. Men den här gången när jag var helt säker på att han skulle vara dödstrött, då var han minsann så pigg och glad.
När han somnat kollade jag och Johnnie på tv, för det var ett program jag gärna ville se. Sen gick vi och satte oss i nya bastun och drack varsin kall öl. Ludde sover ordentligt när han väl somnat, så då kunde vi vuxna få lite egentid. Jag gillar inte att sitta i en het bastu, men det var inte så tokigt som jag minns det.
Sen duschade vi innan vi kröp ner i sängen.
När vi vaknade idag hade vi sovit som stockar båda två. Jag var upp en sväng för att mata Ludde, men annars har jag sovit otroligt djupt hela natten. Skönt!
Nu ska jag fortsätta måla i tvättstugan. Målade en sväng igår när jag kom hem från Stockholm och Ludde kollade på tv. Vi trodde att det skulle räcka med 2 lager färg, men det visade sig behövas ett lager till. Dumma lingontapeter! Lingonen och dess blad lyser ju igenom..
Mack-SM
Blev så mycket igår att jag inte hann skriva nåt nytt inlägg! Men nu uppdaterar jag lite:
Igår åkte jag, mamma och Ludde till Stockholm för att titta när min syster deltog i Mack-SM. Vi åkte fel en gång, men hann dit precis i tid för att se henne tävla.
Jag hade med mig min fin-kamera, dvs systemkameran, för att försöka få till några fina bilder. Inte varje dag syrran tävlar i SM!
Tävlingen hölls på en matmässa, så det var gott om folk. Trots detta såg syrran extremt cool, proffsig och lugn ut hela tiden.
Tävlingen gick ut på att under 45 minuter göra 20 mackor(likadana) från grunden. Brödet var dock redan färdigbakat.
När dom 45 minuterna gått fick en efter en av deltagarna gå fram till en jury på ca 5-6pers och presentera sin macka. Juryn provsmakade, bedömde och sen fick nästa gå fram.
Kan meddela att syrran inte kom på topp-3, men ligger alltså på topp-8 i Sverige. Inte illa! Syrrans macka var rätt speciell, med mycket intressanta smaker. Väldigt god ska dock tilläggas! Under såna här tävlingar vinner ofta nån som har traditionella smaker, eftersom våra smaklökar är mest vana vid sånt.
Syrrans macka var både ekologisk och vegetarisk, och kändes väldigt nyttig är man åt den. Sånt gillar jag :)
Äter normalt inte mycket vegetariskt, men hade dom inte sagt att hennes macka var det hade jag faktiskt inte tänkt på det. Det är så en vegetarisk rätt ska vara utformad, så att man inte saknar köttet.
Jag är otroligt stolt över min proffsiga, coola och härliga syrra, och det var jättekul att se henne tävla!
Här är en bild på syrran tillsammans med hennes chefer(fotat med mobilen):
Har massor av bilder från själva tävlingen, men har inte lagt in dom i datorn än. Om ni vill se, och syrran ger sitt godkännande, kan jag visa några bilder här på bloggen.
Luddes läkarbesök avklarat
Kom nyss hem från ett besök på Akademiska sjukhuset. För en gångs skull var det inte jag som skulle på läkarbesök, utan Ludde. Jag vet aldrig om det är en vanlig kontroll(nåt som alla ungar går igenom) eller nåt Ludde ska på bara för att han är tidig.
Ludde blir ett halvår nu den 8:e, så besöket var en sorts halvårskontroll.
Vi fick träffa en sjuksköterska(som vi även träffade nere på neonatalavdelningen, dvs avdelningen för förtidigt födda barn), en barnläkare och en sjukgymnast.
Vi har träffat en sjukgymnast en gång tidigare, och jag fick veta av en bekant att det inte är "normalt" att träffa en sådan. Så det är bara för att Ludde plockades ut för tidigt.
Sköterskan hämtade oss ute i väntrummet(där Ludde vägrade sitta still utan skulle stå i mitt knä hela tiden) och visade in oss i ett rum.
Började dra av Luddes kläder för vägning och mätning. Vi har som sagt inte vägt och mätt grabben på länge, något som försvårade för läkaren lite när hon skulle bedöma om han följde kurvorna. Dom ville att vi skulle komma iväg till vårdcentralen och fixa detta ca varannan vecka, så vi får skärpa till oss..
Hur som helst, Ludde vägde 6935g nu, så inom kort är han en 7 kilosklump! Hur lång han var minns jag inte, för vi pratade så mycket samtidigt. Vi diskuterade mat, sömn, vitaminer m.m. Gick igenom lite allt möjligt så att dom skulle få en överblick.
Efter vägning och mätning var det dags för sjukgymnasten att ta en titt. Till en början gick allt bra, men sen blev Ludde lite rädd och nervös på grund av den nya människan som ville han hans uppmärksamhet. Dessutom hade han inte hunnit sova så mycket på förmiddagen, vilket inte gjorde saken bättre.
Han blev jätteledsen, tårarna sprutade! Upp i mammas famn för tröst- blev glad-ner på bordet igen- åter igen ledsen.
Med min hjälp såg hon det mesta hon ville se. Hur han rör huvud och blick, hur han ligger på mage, hur han sitter, balans m.m.
Precis som dockorna i "Kalle Ankas Jul" fick han tillslut ett stort "OK" i rumpan av både läkaren och sjukgymnasten.
Dom fick sig ett gott skratt när denna lilla ledsna kille fick komma till sin mor och stå i hennes knä. Då skrattade han glatt och viftade med armarna. Duktig pojke, man ska passa sig för främmande människor :)
Dom frågade även om han pratar mycket. Haha, munnen går varm på Ludde dagligen! Från vem/vilka har han ärvt den egenskapen månntro?
Han har pratat oavbrutet sen vi kom hem, men blev just tyst. Så bristen på sömn tog nog ut sin rätt nu!
Regnig dag
Regnet öser ner ute. Eller ja.. Öser är lite att ta i, men det regnar ständigt och har nog gjort det ett tag. Så det är nog lagom kladdigt och mysigt ute.
Hade funderingar på att rida en sväng idag, men vädret känns inte speciellt kul. Tror inte Bullen riktigt uppskattar de.. Känner jag honom rätt är han nog både lerig och blöt, vilket innebär blöt kladdig lera. Ingen idé att försöka få honom ren. Skulle sitta fint med en dusch till hästarna såhär under hösten.
Får göra ett nytt försök senare i veckan!
Får satsa på städning och renovering av tvättstugan istället. Arbetet i tvättstugan har stått still ett tag, men nu måste jag komma igång igen. Vill nämligen att tvättstugan ska vara helt klar till jul. Det är mitt mål.
Imorgon ska Ludde på läkarbesök. Kul att det för en gångs skull inte är mig dom ska klämma och känna på. Ska bli intressant att kolla hans vikt och längd, var längesen nu. Han växer och blir tyngre, så vi är inte så noga med att väga och mäta honom.
På torsdag ska jag, mamma och Ludde till Stockholm för att titta på när syrran tävlar i mack-SM. Hoppas vi får testa mackan sen, för platsar den i SM måste det vara en väldigt smarrig macka!
Nä, nu ska jag sätta igång och göra lite nytta. Grabbarna sover så jag har en god chans att få mycket gjort!
Johnnies nya stil :)
Johnnies klädsel under halloweenfesten i lördags:
Tack Kim för bilden!
Äntligen hemma!
Kom nyss hem från stan. Fast jag mellanlandade både i grannsamhället för att handla och hemma hos föräldrarna innan jag styrde bilen hem hit.
Jag har varit i stan och klättrat med brorsan och hans kompis Anders igen. Det har blivit en mycket rolig vana på måndagseftermiddagarna.
Tyvärr är jag så otränad i kropp och framförallt händer att man inte kan klättra så länge innan man får ge upp för dagen. "Underbart men kort" om man ska citera Magnus Uggla.
Men klättrandet går i alla fall bättre för varje gång. Både styrka och smidighet är på väg tillbaka till min kropp, vilket är en underbar känsla! Hinner dock inte alls träna så mycket som jag hade velat, men att klättra en gång i veckan, gå promenader på ca 2 timmar i snitt varannan dag och köra lite hemmaträning ca 3 gånger i veckan är mer än många gör.
Idag kunde inte Johnnie passa Ludde under eftermiddagen, men mamma kunde ställa upp. Om jag hjälpte till att sköta djuren nu på kvällen.
Så när jag handlat klart åkte jag hem till föräldrarna och bytte om, satte på Ludde hans ytterkläder och gick ut. Han skötte sig riktigt bra, men började lessna mot slutet. Man ser ju inget annat än taket när man ligger i barnvagnen! Så han fick ligga kornas foder och titta på när vi gjorde klart allt.
Idag när jag lämnade Ludde hos mamma berättade hon att en av dom äldsta tackorna var krasslig. Hon andades tungt och ansträngt så mamma planerade att ringa en bonde i närheten som brukar avliva djur hos oss om det krisar. Men hon ville först ha mitt utlåtande om det hela, så jag sprang ner till lösdriften för att kolla till henne(var redan sen in till stan).
När jag kom in i fårens box låg hon mot fodergrinden, lugnt och stilla. Jag satte mig på huk och kontrollerade henne, men det var som jag misstänkte redan när jag klev in i boxen och först fick syn på henne. Hon hade somnat in.
Mamma blev sorgsen, alltid jobbigt när dom äldsta kämparna kastar in handduken. Men sånt är livet som djurägare. Skönt att det gick fort i alla fall för gamla Esmeralda.
Nu är jag som sagt äntligen hemma. Tänkte laga mat, men klockan var så mycket när jag kom innanför dörren. Blev lite fil och flickor för mig. Får laga lunch imorgon istället!
Nu tänker jag följa Luddes exempel och krypa till kojs!
Bastuleverans
Bastuleverans!
Johnnies pappa och hans Karin kom förbi, och vi pratade lite. Jag hade Ludde i famnen och hon tog hand om Johnnies brorson. Hon sa: "det här är nog kul för småkillarna att titta på". Jag svarade att det inte bara verkar vara smågrabbarna som tycker att det är kul, för när lastbilen anlände kom grannarna sättandes från alla håll och kanter!
Vad skulle grannarna göra utan Johnnies upptåg!?
Halloweenfesten igår!
Igår var det fest hos en granne, och självklart skulle man spöka ut sig lite. Jag körde på häxtemat med hatt, peruk och klänning. Johnnie, som svär jämt och ständigt, bestämde sig för att vara präst! Svart skjorta och byxor, prydligt kammat hår, glasögon och som kronan på verket klippte jag ut en bit papp och satte fast med säkerhetsnålar i skjortkragen. Alla älskade hans utstyrsel, och jag måste hålla med om att han såg lite slemmig ut.. En riktig snuskpräst!
Tyvärr hade vi så bråttom när vi skulle åka att jag glömde ta en bild på honom. Någon som har en bra bild jag kan visa?
Tog en snabb bild på mig själv under kvällen, såg inte så illa ut med den här typen av lugg som jag alltid trott. Och mörkt hår såg inte heller så tokigt ut!
Känner knappt igen mig själv när jag ser bilden:
Jättekul att se allas kläder! En del hade gått "all-in" med smink och kläder, andra hade klätt ut sig lite enklare. Men det var allt ifrån döden och häxor till Dracula och Spindelmannen. Och så prästen Johnnie såklart.
Värdparet hade fixat allt jättebra med plockmat, godis, dricka, utsmyckning och dansgolv.
Blev en jättetrevlig kväll, tack alla inblandade!
Var egentligen tänkt att vi skulle svänga förbi en annan fest innan vi åkte till grannens partaj. Men vi blev sena på grund av att Johnnie fick en bastuleverans, så vi bestämde oss för att åka raka vägen till grannen. Synd, hade varit kul att besöka den andra festen också!
Jag är en liten Latmask!
Oj oj oj.. Har inte varit en speciellt nyttig dag idag! Efter festligheterna igår har jag sovit halva dagen, levt på pizza och kakor, inte rört på mig ett dugg och inte fått något vettigt alls gjort.
Avskyr såna dagar, men det är liksom sånt man får stå ut med när man festat dagen innan. Man måste ju få ha sina lata, onyttiga dagar ibland.
Känner dock att jag varit onyttig och lat alldeles för länge. Skulle behöva springa några rundor i veckan för att komma i form ordentligt igen!
Våran vågs batterier är slut sen länge, så varken jag eller Johnnie har en aning om vad vi väger. Jag brukar inte bry mig om vad vågen visar, utan går på känn. Känner jag mig frisk, pigg och tränad bryr jag mig inte om vågens siffror. Vägde innan cancern mer än mina två kompisar som är längre än mig, så man ska inte hänga upp sig på vad vågen visar.
Men det vore kul att se hur mycket man väger nu. Gick ju ner nästan 10 kg under behandlingsperioden.
Men jag tycker att magen börjar bli lite för fluffig, så det är dags att få fart på träningen ordentligt. Nu vill jag inte att alla som läser detta skriker rakt ut(vet att en del tycker att jag nästan är för smal) men jag vill inte bli smalare. bara få tillbaka dom muskler jag hade innan jag blev sjuk!
Brorsan hörde av sig och undrade om vi skulle åka och klättra imorgon igen. Ska kolla med Johnnie när han kommer in ifall han kan passa Ludde. Fast egentligen kan Ludde nog följa med, han skulle säkert tycka att det var kul att titta på. Vi får se hur vi gör!
Halloweenfest imorgon
Imorgon är det halloweenfest som gäller! Det är en granne längre upp på vägen som ska hålla i festen, så det är nära och bra. Frågan är bara vilket "fordon" vi ska välja.. cykel eller våra egna fötter?
Hade först tänk ta höga klackar, men det är nog en dålig idé om man ska ta sig hem på annat sätt än bil. Framförallt när närmaste vägen hem går genom skogen(att skriva på packlistan: Ficklampa!). Vi får se hur det blir med den saken.
Johnnie har äntligen kommit på en sak han vill klä ut sig till, så vi ska rota lite här hemma ikväll eller imorgon så att vi får ihop en acceptabel klädsel. Jag kör på det gamla vanliga häxtemat. Har hatt, peruk och massor av svarta kläder, så det får duga. Har dock bara planerat allt i mitt huvud, så jag får ägna morgondagens förmiddag till att göra iordning det jag ska ha på mig.
Vi ska lämna Ludde hos hans faster, så alla kommer vara nöjda och glada. Ludde får massor av gos, Eva får gosa med en söt liten gosse hur mycket hon vill tills på söndag då vi hämtar honom och vi kan festa ordentligt om vi känner för det.
Ferdinand
Idag klev jag upp kl. 03.00, eller rättare sagt i natt. Inte på grund av Ludde, utan jag skulle nämligen hjälpa till när slaktbilen skulle hämta djur hemma hos föräldrarna kl. 05.
På med kläder, åt gröt och sen åkte jag hemifrån. Kom dit strax innan 4, som var den avtalade tiden. Mamma höll på att tappa hakan, eftersom jag nästan jämt är en halvtimme sen. Men jag har blivit lite bättre med att passa tider nu efter alla resor in till sjukhuset. Allt ont för något gott med sig!
4 kor, 1 kviga, 11 tackor, 1 lamm och 3 tjurar skulle åka. Vi sorterade ut dom djur som skulle iväg och allt gick jättebra.
Slaktbilen kom och det kunde inte ha gått bättre. Tjurarna var det stora orosmomentet då dom är så stora och starka, men min fina grabb tog med sig dom andra in i bilen.
Min nötkreatursflock har minskat ordentligt nu. Har bara Lorry kvar, en fd. mjölkko från jobbet.
Sköna självdog hemma i kohagen i somras, och nu gick alltså hennes "parhäst" Ferdinand till slakt. Dom två hängde ihop större delen av sina liv och kom väldigt bra överrens, trots att dom var så olika.
Trots att Ferdinand var en tjur hade han otroligt gott lynne, därav namnet!
Tack för den här tiden Ferdinand! Har många fina minnen att bära med mig.
Usch, det skär i hjärtat när jag tittar på bilderna. Min fina lilla kille finns inte mer..
Psykiska nervvrak :)
Fick denna kommentar av en bekant igår angående galan "Tillsammans mot cancer":
Tack Anna!
Ja, håller med om att min korta startsträcka när det gäller gråt nog till stor det beror på att jag fått barn. Som tur var hörde jag folk berätta om detta problem innan jag fick Ludde och det var tur, för annars hade jag varit väldigt orolig över mitt psyke!
Det är jobbigt att aldrig veta vad som beror på vad nu när jag både varit sjuk och gravid. Vissa har frågat mig hur det är att vara gravid och få barn, men.. Vad ska jag svara?
Jag vet inte speciellt mycket om hur det är att vara gravid på ett relativt "normalt" vis. Och jag vet inte hur det är att ha livmoderhalscancer som många andra eftersom jag fick barn mitt i behandlingsperioden. Allt är en stor pannkaka!
Många tror nog att jag gråter så mycket på grund av sjukdomen och allt kring de, men ska jag vara ärlig så gick allt riktigt bra(med tanke på omständigheterna) innan Ludde plockades ut.
Det var efter kejsarsnittet som hela min värld rasade samman, eller det kändes i alla fall så när jag låg på badrumsgolvet och grät hysteriskt i timmar. Jag ville inte träffa/prata med folk då jag kände att minsta lilla "Hej, hur är det?" skulle utlösa gråten på nytt.
Johnnie stod hjälplöst bredvid och försökte trösta och stötta, och bönade och bad mig att följa med tillbaka till sjukhuset(detta var när vi precis fått komma hem) för att få hjälp.
Jag ville inte tillbaka, för min kvot över sjukhusvistelse var sen länge överstigen. Det tog tid att acceptera det faktum att vara hemma, men inget var som förut.
Jag tror att hela cancerperioden hade varit tusen gånger lättare utan graviditeten. Dels att man helt enkelt blir oerhört känslig efter att ha fått barn(i alla fall jag) men utan honom hade jag också sluppit den hemska känslan av att inte älska och kunna ta hand om sitt barn som man borde.
Nu i efterhand är jag så otroligt glad över att ha Ludde, och som jag faktiskt brukar säga: Ska man göra nåt ska man göra det ordentligt!
Jag tar både sjukdom och graviditet samtidigt så har jag allt avklarat sen!
Ni killar som läser detta anar inte hur svårt det är att vara tjej.. För inte nog med att vi ska ha mens(och alla humörsvängningar därtill), ska vara gravida och föda barn. Vi ska även vara psykiska nervvrak en period efter barnets födelse! Och nu grabbar får det roliga jobbet att befrukta. Ni får det även ofta att låta som om vi tjejer självmant väljer att ha dessa humörsvängningar m.m.
Sen klagar ni över förkylningar och en tå ni råkat slå in i sängbenet.. Inte sant? :)
