Anna - Life is easy if you wear a smile!

I torsdags var det dags för läkarbesök inne på Akademiska sjukhuset. Hade tänkt åka själv, men det slutade med att både mamma och Ludde hakade på.

 

Vanligtvis när första frågan kommer brukar jag ha ett enkelt svar, men den här gången hade jag mer än vanligt att prata om. Första frågan är nämligen alltid: -"Hur mår du?"

Jag brukar alltid kunna svara att allt är bra, då allt hittills bara gått åt rätt håll. Kroppen läker sakta men säkert och biverkningarna stör inte vardagen lika mycket.

Men mitt svar på frågan var mycket mer osäkert denna gång. Allt är ok, men..

 

Först och främst tog jag upp den misstänkta urinvägsinfektionen, som enligt vårdcentralens prov inte var urinvägsinfektion. Min läkare Bengt frågade om dom skickat provet på odling, vilket dom inte gjort eftersom inget annat än svedan tydde på infektionen. Dom misstänkte biverkningar och ville höra Bengts åsikt innan dom gick vidare.

Jag förklarade för min läkare att det visserligen känts såhär precis efter strålbehandlingen(då biverkningarna varit som värst) men att dom problemen varit borta sen länge. Dessutom har det inte varit något som utlöst det hela, vilket känns skumt.

Bengt beslutade att en odling skulle göras så jag ska lämna urinprov på vårdcentralen under måndag morgon. Förhoppningsvis hittar dom en anledning till problemet så att jag kan få rätt behandling.

 

När vi var klara med den punkten tittade han på resultatet av senaste blodprovet, och allt såg fint ut. Då passade jag på att nämna min ständiga trötthet, och frågade om inte något såg skumt ut med blodet. Brist på något ämne eller så. Nix, inga konstigheter.

Jag förklarade att jag vanligtvis är en pigg och glad person som framförallt nu på våren har massor av energi, men att jag bara känner mig tröttare och tröttare.

Visst, jag är ständigt förkyld, men tröttheten börjar ta över allt mer. Jag avslutade med att: "Hade jag inte haft Ludde som vill upp ur sängen på mornarna hade jag nog inte kommit upp alls emellanåt".

Det är ju på grund av honom jag tar mig upp ur sängen, ut i trädgården, ut på cykelturer.. Oftast hade jag bara velat sova eller titta på tv.

Jag hade nog innerst inne oroat mig för att inte bli trodd och tagen på allvar, för det var jätteskönt när han la upp en plan för hur vi skulle undersöka saken.

Först och främst lyssnade han efter missljud i lungorna, men hittade inget konstigt. Sen klämde och kände han här och var på kroppen (i jakt efter misstänkta knölar och liknande) men hittade inte något konstigt då heller.

Nästa steg var att boka in ännu en röntgen. Jag röntgades nyligen men då var det bara buken eftersom det är där tumören satt, men den här gången blir det överkroppen.

Det blir någon gång i maj trodde han. Kallelsen kommer nog inom kort.

 

Förra röntgen visade att allt såg bra ut och att det irriterade området(irriterat efter strålningen) har minskat. Dom hade sett något litet på äggstocken, så han undrade om jag märkt någon aktivitet från äggstocken. Nix, inget alls. Det trodde han inte heller, för äggstocken ska vara sönderstrålad och därmed ur funktion för all framtid.

Har som ni säkert redan vet bara en äggstock kvar, den andra ligger nedfryst på Akademiska.

 

Sen gick vi igenom dom mediciner jag tar, och han tyckte att östrogendosen skulle ökas lite. Fick recept på starkare plåster och sen kände vi oss klara med varandra.

Jag gick till sjukhusets apotek direkt efter läkarbesöket, dels för att hämta ut nya östrogenpreparat men också för att handla lite småsaker.

Kön var för en gångs skull inte lång, men det tog tid ändå. Plåstren fanns inte inne. Plåstren finns inte att få tag i hos tillverkaren. Plåstren ska sluta tillverkas!?

Den stackars kvinnan fick ringa, forska och fråga sig runt en bra stund innan vi kom fram till att jag fick gå hem utan plåster. Plåstren jag använder ska sluta tillverkas och apoteket måste ha ett godkännande från Bengt innan dom ger mig en annan sort(likadana fast annan tillverkare).

Bengt svarade inte när kvinnan försökte ringa, men hon lovade att försöka igen och åtminstone lämna ett meddelande.

Jag har några av den svagare sorten kvar, så det är ingen fara på taket. Men det är ju skönt om dom kan reda ut problemet inom en snar framtid.

 

Sen åkte jag, mamma och Ludde runt i Uppsala och uträttade ärenden. Blev ingen ny cykelhjälm dock, jag orkade inte.

Jag lämnade av mamma hemma hos henne och fortsatte sen hemåt. Började frysa något alldeles fruktansvärt så jag vred på mer värme. Väl hemma visade det sig vara feber, jippi!

 

Johnnie var inte hemma men som tur var var det läggdags för Ludde. Hade inte orkat leka och hålla honom sysselsatt.

Gick och la mig tidigt med feber, huvudvärk, öm kropp och illamående mage. Sov oroligt men utan mardrömmar.

 

Dagen efter kände jag mig bättre och det visade sig att febern gått ner. Men fortfarande öm i kroppen och trött. Mitt på dagen kom febern tillbaka så det blev soffan resten av kvällen. Johnnie var ledig så han tog hand om Ludde hela dagen. Bland annat så åkte dom en tur på fyrhjulingen, vilket Ludde älskar. Jag ville också åka med, men jag fick vackert sitta inomhus och vinka åt grabbarna när dom stack iväg.

 

Sov åter igen oroligt under natten till idag, vaknade lite då och då. Nu känner jag mig åter igen bättre, men inte helt bra. Skulle egentligen följa med grabbarna till Viksta marknad idag, men fick åter igen sitta kvar här hemma medans dom roar sig. Har dessutom stora smärtsamma blåsor i halsen så jag är ju rädd att smitta någon om jag rör mig bland folk.

Så här sitter jag ensam och surar över alla dessa sjukdomar.

 

Ska äta något nu, sen ska jag masa mig ut i trädgården och pyssla lite. Mår knappast bättre av att sitta här bland dammråttor och baciller..

Idag har jag varit på kurs igen. För dom som missat det går jag alltså en röjsågskurs som behövs sen när jag börjar jobba åt kyrkan. Behöver egentligen bara kunna trimma gräs, men om jag ändå går kursen kan jag lika gärna fullfölja hela. (Ville man bara lära sig "gräsdelen" var det enklare och kortare, men jag ville gå hela. Alltid bra att ha)

 

Idag fick vi köra lite praktiska övningar, och trots att jag lärt mig allt detta på naturbruksgymnasiet var det väldigt klurigt. Det var ju trots allt 10 år sen jag gick kursen, så det är förståeligt att man är ringrostig..

Svårast var nog att hålla balansen, för med all sten, stubbar, sly och hål fick man verkligen hålla koll på vart man satte fötterna. Sen hade vi ju det där med att lägga slyet åt rätt håll.

Först gick det inte alls, för hur jag än gjorde hamnade det åt samma håll. Visade sig att vinden nog var boven, för när man vände håll gick det mycket bättre.

Fick till och med lite beröm, så det måste ha sett bättre ut än det kändes..

 

När jag hämtat Ludde på dagis och handlat lite åkte vi hem. Väl hemma märkte jag hur mycket dessa små röjsågsövningar tagit på energin. Jag var, och är fortfarande, helt slutkörd. Märks att man inte jobbat på flera år!

I vanliga fall skulle dagens kurs inte gjort mig ett dugg trött, men det kommer som sagt ta ett tag innan man är tillbaka där man "slutade", dvs innan sjukdomen.

Jag känner mig nästan jämt trött och sliten, och när jag väl känner mig pigg krävs det inte mycket för att köra slut på energin.

Det är i alla fall bra mycket bättre än det var när jag behandlades. Där kan man snacka trött och oenergisk! Man hade krafter till att ta sig till toan och tillbaka, och hade man tur kunde man bre sig en macka också. Annars var det sängen eller soffan som gällde.

Hade vi besök kunde jag stå upp i max 5 minuter, sen sjönk jag ner på huk eller i sittande läge. Det är svårt för en frisk människa att förstå hur utpumpad man kan vara egentligen.

Till och med jag som har varit sjuk har svårt att minnas hur ont jag hade och hur trött jag var. Man glömmer så lätt när dagarna går. Men vissa minnesbilder syns fortfarande starkt, och påminner mig hur frisk och stark jag är nu om man jämför med då. Skönt att ha något att jämföra med när livet känns svårt.

 

Nu ska jag krypa ner i sängen och vila mig ordentligt. Imorgon är det dags för läkarbesök och jag måste klottra ner en lista med saker jag vill ta upp. Dessutom ska mamma och Ludde med och efter läkarbesöket ska vi uträtta ärenden.

 

 

 

  

Det var en väldigt trött liten kille jag nyss la i sin säng. Först har han varit på dagis 9-14, sen hem för att äta och busa lite. Vid 17-tiden cyklade vi till gamla skolan där vi lekte med Elin och lilla Svea resten av eftermiddagen.

Elin hade till och med tagit med sig fika, duktig som hon är. En riktig mysmamma!

 

Efter ca 2½ timme gav vi upp och cyklade hem för att äta kvällsmat. Sen somnade lillgrabben ovaggad.

Känner att han inte kommer vara ensam om att göra det..

 

Men först veckans höjdpunkt: Unga bönder på tv!

 

 

På torsdag är det dags för läkarbesök igen. Har några saker jag ska fråga och diskutera med min läkare, så jag ser fram emot besöket.

Läkarbesök på torsdag innebär blodprov imorgon. Det ser jag dock inte fram emot speciellt mycket.. Ska lämna Ludde vid dagis kl. 9 så det lutar mot att han får följa med(blodprovet bör tas innan den tiden nämligen) . Senast han var med skrattade han glatt när dom stack mig, tack för stödet!

 

En sak jag ska ta upp med min läkare är den konstanta tröttheten. Johnnie, som kan vara väldigt klok när andan faller på, sa häromdagen: "Ja, men hur många småbarnsföräldrar känner du som är pigga jämt?"

Sant.

Men det vore skönt att höra från min läkare om blodprovet visar något. Han säger jämt att proverna är fina, men han kanske kan ge något tips på åtgärd. Tröttheten började ju inte efter att vi fick barn, utan har pågått i flera år.

En del har upptäckt sin cancer efter att ha reagerat på en konstant trötthet, och det kan ju ha varit därför jag började bli trött för flera år sen. Tror inte att jag är sjuk igen, utan det kanske snarare är ett "efterskalv" efter sjukdomen. Kroppen behöver tid att läka och bli sig själv igen.

Men som sagt, ska fråga om blodproverna visar brist på något eller liknande, för säkerhets skull.

 

Ska även fråga om vi får donera lite tidningar/magasin som vi inte vill ha kvar. Johnnie ville slänga lastbilstidningar han prenumererar på men läst och som nu bara tar plats, och vi kom på idén att sjukhuset kanske vill ha dom. Johnnie saknade nämligen lastbilstidningar när vi "hängde" på sjukhuset en hel del. Och andelen häst- och träningstidningar var minimal. Bara en massa skvallertidningar..

 

 

Nu på eftermiddagen bestämde jag mig för att ta en cykeltur med Ludde, något han älskar. Han har det kanske i blodet, för hans morfar och morbror gillar att cykla. Själv har jag alltid tyckt att det inte riktigt är min grej, men har blivit allt mer intresserad. Framförallt nu när Ludde kan sitta bakom.

 

Innan vi hann sticka iväg kom Johnnie hem från en kurs, och han hade tänkt lite i samma bana. Han hade nämligen planerat att gå en promenad med Ludde i sittvagnen.

Det slutade med att jag och Ludde tog ena cykeln och Johnnie den andra med hunden i koppel. En riktig familjetur alltså, om man bortser från att katten saknades. Men hon vill nog inte vara med och cykla heller, så hon misströstade troligen inte.

 

På hemvägen mötte vi en av Johnnies bekanta som var ute och luftade motorcykeln, så vi stannade för att prata en stund. Ludde hade gott om tålamod och satt nöjt och väntade. Under tiden vi stod där märkte jag att huvudvärken kom krypande. Hjälmen sitter inte riktigt bra längre utan trycker mot framförallt tinningarna. Det är själva plastdelen man reglerar för att få hjälmen att sitta bra som börjat bukta inåt mot bärarens huvud. Inte skönt, framförallt inte under längre stunder.

Har märkt att jag lätt får huvudvärk när jag cyklar, men det var först nu jag insåg att hjälmen är den stora boven. Trodde att det var min nacke som i vanlig ordning är stel och att cyklingen på något vis irriterade nacke och huvud. Hur som helst, dags för ett hjälmköp alltså. Hjälmen jag har är från Biltema, så att den inte funkade längre förvånar inte. Men jag har varit nöjd fram tills nu i alla fall(ca 5 år?).

Kollade hur länge man bör ha sin cykelhjälm innan den ska bytas, och man rekommenderade 10 år om den inte fått någon hårdare stöt. Då ska den nämligen bytas direkt.

 

Fick cykla sista biten hem utan hjälm, och som jag skämdes! Jag avskyr när folk inte har hjälm, framförallt när dom satt på sitt barn hjälm men skippar det för egen del.

Man ska först och främst vara rädd om sig själv, och framförallt ska man vara ett gott föredöme för nästa generation. Vill inte stå där en vacker dag och försöka svara på Luddes fråga när han undrar varför inte jag har hjälm. "För att jag är vuxen" skulle nog många säga. Tragiskt.

Är man rädd om sina barn ska man inte bara uppmana dom att tänka på säkerheten, utan även visa dom hur man gör.

Barn gör inte som du säger, dom gör som du gör. Uppfattat?

 

När jag kollade upp cykelhjälmens livslängd hittade jag även meningen: "Ungefär hälften av alla som dött i cykelolyckor hade överlevt om dom haft hjälm". Ha det i åtanke när du tar cykeln nästa gång, och lämnar hjälmen hemma.

 

Nästa gång jag åker till stan ska jag skaffa mig en snygg, skön cykelhjälm. Som inte ger mig huvudvärk!

 

Vill börja med att tacka alla som grattat mig på födelsedagen, gratulationerna riktigt haglade in från facebook, genom sms och samtal.

Känns härligt att så många kommer ihåg min födelsedag, även om 98% nog blev påminda genom facebook. Smidigt att kunna se när folk fyller, framförallt för glömska personer som jag. Är verkligen totalt värdelös på att komma ihåg födelsedagar.. Men idag har jag i alla fall grattat Malin, alltid nåt!

 

Igår kom Johnnies föräldrar hit och grattade mig. Hade bakat kakor då jag blivit less på att alltid handla fika av ren lathet och tidsbrist. Kakorna uppskattades, framförallt av Ludde som bara ville ha mer och mer! Det är ju busenkelt att baka kakor, varför gör jag aldrig det!?

 

Har precis kommit hem från stallet, där jag och Ludde släppt ut hästar och höns, mockat och gosat med lammungar och kalvar. Det tog på krafterna för sen slocknade han i min famn när jag stod och pratade med pappa och brorsan. Nu sover han gott i bilen. Självklart under uppsikt.

 

Förkylningen har åter igen tagit ny fart hos oss alla. Ludde som nästan inte var ett dugg snorig var på dagis några dagar och nu forsar det ur den lilla näsan igen. Jag har hela tiden varit mer förkyld på morgonen än kvällen, men idag kände jag mig extra förkyld.

Har lättat lite på mina gränser att aldrig träna sjuk, och "smygtränar" lite. Eller ja, egentligen är det bara helt vanlig vardagsmotion. Cykelturer och promenader med Ludde. Försöker dock hålla ett lugnt tempo för att inte bli allt för andfådd och svettig, är ju som sagt sjuk.

Blir en hel del pyssel både ute och inne dessutom, så förhoppningsvis får kroppen lite motion trots förkylningarna.

Är anmäld till två 5km-lopp nu under våren, och det känns inte bra att inte kunna träna ordentligt. Vårruset tar jag mig igenom i vilket fall, även om jag är sjuk och måste gå runt. Har deltagit så många år att jag inte vill få en lucka i deltagandet. Tog mig faktiskt runt även som cancersjuk, relativt nyförlöst och under behandling, så det krävs mer än en förkylning för att hindra mig!

 

Nu kurrar magen ordentligt, dags för lunch!

Idag fyller den här "gamla morsan" år och blir hela 27 år gammal! Håller knappt reda på hur gammal jag är längre, så nu förstår jag vad alla äldre pratar om. När man var yngre kunde man till och med lägga till halvår, dvs att man är 11½,  och man hade alltid stenkoll på sin ålder.  Nu får jag ibland tänka en stund innan jag minns.

Man börjar väl bli gammal..

 

Men jag känner mig fortfarande som en 25-åring, så ingen ålderskris i sikte än!

Lite mer skador och känningar dock, men jag skojar inte när jag skriver att man åldras snabbare i kroppen om man slutar jobba. Jag är mycket sämre i kroppen nu än när jag jobbade för fullt. Visserligen har jag en sjukdomshistorik som heter duga, men ändå.

Tror många skulle må mycket bättre om dom fick ha ett ordentligt fysiskt aktivt jobb. Det är det vi är gjorda för.

 

Idag har jag varit på röjsågskurs. Kursen har jag redan gått på gymnasiet, men numera måste man ha kort för att få använda moror-/och röjsåg. Kursen behövs för mitt blivande jobb. Har inte nämnt det än, men jag har alltså fått jobb. Får berätta mer om det vid ett annat tillfälle, när jag har mer tid.

 

Dagens kurstillfälle hölls i Hallstavik där vi skulle inhandla den utrustning vi behöver för resten av kursen. Vi bjöds på fika av den härliga personalen i butiken och gick sen runt och kollade på utbudet. När det var dags att röra sig hemåt kom en anställd tjej fram till mig och förklarade att hon läste min blogg och följt vår resa under flera års tid. Jag kan erkänna att jag blev paff eftersom jag inte träffat henne förr, men hon förklarade att hon jobbat med en bekant till mig och hittat bloggen den vägen.

Jag blir väldigt glad och smickrad när folk kommer fram och berättar att dom följer bloggen, då jag inte trodde att så många skulle börja läsa den.

Det började som en rolig grej, men sen när jag blev sjuk blev det ett väldigt nödvändigt verktyg för både mig och läsarna. Jag fick skriva av mig och läsarna(ofta närstående och bekanta) höll sig uppdaterade.

Nu är stämningen något lättare i bloggen igen men läsarna som tillkom under sjukdomsperioden blev kvar.

Tittar jag igenom tidigare inlägg förstår jag hur mycket jag vuxit som person sen bloggen startades. Det hinner hända mycket på 6 år..

 

Som sagt, jättekul att ni hittar in här och som jag skrivit förr: Undrar ni något är ni välkomna att fråga! Kan nämligen vara lite svårt att förstå allt om man kommer in mitt i en blogg utan att veta tidigare historik.

 

Nu ska jag äta lunch. Har dessutom lovat min lilla grabb en cykeltur idag, då han älskar att cykla. I morse när jag tog på honom ytterkläderna tog han sin hjälm och hoppades på en cykeltur. Men vi hade inte tid med det då eftersom han skulle till dagis och jag på kurs. Så vi får ta det nu under eftermiddagen istället.

 

 

 

 

 

 

Jag och Ludde kom alldeles nyss hem från stallet, ordentligt trötta båda två. Ludde sov i min famn när vi gick in från bilen, men när jag tog av honom ytterkläderna vaknade han och blev sur över att han inte fick sova vidare. Lite välling och sen fick grabben äntligen sova vidare, fast i sin säng. Han sa inte ett knyst, så han måste ha varit väldigt sliten efter dagens äventyr.

 

Medans Ludde sov i bilen mitt på dagen passade jag på att klippa några av föräldrarnas får och när han vaknade gav vi oss på att mocka stallet, röja upp i trädgården och tillsammans med min  pappa förbereda grönsakslandet inför årets sådd.

 

På sätt och vis känns det som om jag inte gjort så mycket avancerat idag, men tydligen tillräckligt för att bli trött.

 

Mot sängen!

Jag har som ni säkert redan vet en unghäst som ska ridas in nu under våren. Planen är att jag och mamma ska sköta det allra första, dvs lära henne ha en ryttare på ryggen osv. Sen är det tänkt att vi ska lämna iväg henne för fortsatt träning en period så att någon duktigare person lägger en stadig grund i hennes utbildning.

 

Jag vet att många av er som läser min blogg har häst eller sysslar med hästar. Därför skulle jag vilja ha lite tips från er. Jag skulle nämligen vilja hitta en instruktör som kan hjälpa mig.

Dels vill jag rida regelbundet för instruktör nu under sommaren, så att jag kommer någonvart med min ridning och kan samarbeta/förstå mina hästar bättre. Mammas ponny är het och vi skulle verkligen behöva rida för tränare och min unghäst ska som sagt utbildas.

Vill ha en flexibel tränare. Han/hon ska inte vara rädd för att sitta upp på hästen och rida några varv och det vore kanon om personen kanske till och med kan åka hela vägen fram till stallet emellanåt(vi har en gräsbana som duger vid ok väder) vilket skulle underlätta. Just nu har vi till exempel lite problem med transporten..

 

Bullen, min travhäst, rids sparsamt för tillfället. Men tränaren jag söker ska absolut inte ha något emot(eller helt enkelt inte förstå sig på) ridtravare, då jag kanske vill rida honom på träning ibland. Bullen fyllde förövrigt 21 år häromdagen :)

 

Ja, som ni märker har jag lite krav på tränaren jag söker. Men det beror på att jag träffat så mycket hästfolk som jag inte "klickar" med av olika anledningar. Har ju dessutom Ludde, och Johnnie jobbar så olika tider att det inte är speciellt lätt att planera in saker där han måste passa lillgrabben. Hade Johnnie kommit hem kl 17 varje eftermiddag hade allt varit mycket enklare, men det kan bli allt från 13-20, beroende på hur dagen ser ut.

 

Det är inte lätt att få ihop vardagspusslet, det vet vi alla. Men hästarna är en punk som ger mig väldigt mycket dåligt samvete just nu. Jag rider och pysslar regelbundet, men inte alls så mycket som jag skulle vilja. Jag och Ludde mockar stallet varje dag, för en sådan syssla kan jag ha med Ludde på. Det är desto svårare att komma ut på ridturer eftersom någon måste passa Ludde under tiden.

Dessutom känns motivationen låg, vilket enkelt skulle lösas om jag började rida för tränare. Allt är mycket roligare om man känner att man utvecklas och kommer framåt.

 

Så därför ber jag er hästtjejer/killar att komma med tips på tränare och annat kunnigt hästfolk. Vem rider ni för? Vem har andra rekommenderat? Priser? Bra och dåliga egenskaper?

För givetvis får ni "varna" mig för folk som ni inte tycker är bra, men skicka ett privat meddelande då på mejlen eller facebook.

En sak till, jag söker en tränare som uppmuntrar och berömmer, inte en som bråkar, tjatar och skäller.

 

 

 

Ingen vidare dag i dag. Solen skiner och det är riktigt varmt och skönt ute, som bäddat för en riktigt bra dag helt enkelt!

Men igår fick jag ont i buken igen, sådär som jag fått förr. Värktabletterna gjorde ingen nytta och jag sov dåligt hela natten. Har fortfarande lite ont, men det är på bättringsvägen. Men med en sjuk liten kille i huset är tajmingen dålig. Ludde vill att jag roar honom alternativt gosar(beror på hur han mår för tillfället), men jag kan inte riktigt stå till tjänst så som jag annars kan.

Värst är det när han bökar runt i min famn när vi till exempel tittar på tv. Det händer då titt som tätt att han råkar köra en fot eller armbåge i buken på mig. Det gör väldigt ont, men han förstår inte riktigt det.

 

Besöket på vårdcentralen igår gjorde att jag i alla fall kunde utesluta urinvägsinfektion. Troligen är det "bara" biverkningar efter cancerbehandlingen. Det har varit lite klurigt att lära känna sin kropp igen nu efter cancern. Det ömmar lite här, svider lite där. Gör jag si kan jag få ont efteråt, men gör jag så går det bra. Ät inte det och rör dig inte så. Jag har fått testa mig fram till vad som funkar och inte funkar.

Förut tog jag min kropp för givet, eftersom den alltid ställde upp när jag behövde den. Numera får man ligga steget före hela tiden.

 

Igår var jag flitig här hemma, och strök många saker från min "att göra-lista". Jag var så flitig att Johnnie till och med kom och frågade om jag druckit "monsterdricka". Monsterdricka? Ja, energidryck. Jag har vid några tillfällen druckit energidryck, och blir lite väl energisk. Dricker det aldrig numera, tycker det är lite otäckt när jag blir så speedad.. Dessutom är det en väldigt onödig utgift! Dricker hellre vatten än en burk sliskigt sockerblask.

 

Kanske var jag lite för energisk igår för min kropps bästa, för det är ju inte omöjligt att det var därför jag fick ont. Hur som helst, lite lugnare tempo idag så ska jag nog känna mig bra imorgon.

 Sprattel sprattel!

 

 

 

 

Nu har vi en riktig sjukstuga här hemma, igen! Johnnie och jag är förkylda, och min förkylning ökar för var dag som går. Pricken över i:et för min del är en urinvägsinfektion som är på gång, fast den är ovanligt trög denna gång. Har haft det ca 2-3 gånger tidigare men då har det bara gått någon dag innan man knappt står ut.

Trodde först att det var en biverkning från strålningen, för det är inte första gången det svider vid toabesök om man säger så.. Förr gjorde det hemskt ont, men nu har jag normalt sällan dessa besvär längre.

Detta känns dock mer som uvi, så jag pratade med vårdcentralen under dagen. Har en tid bokad på torsdag fm, om det inte blir värre innan dess vill säga. Imorgon ska jag på kurs hela dagen så då kan jag inte besöka vårdcentalen(om det inte blir värre som sagt) och eftersom dom väldigt gärna ville ha morgonurin att undersöka kunde jag inte komma idag. Därav torsdagens inbokade besök.

 

Nog om det! Ludde stackarn är både ordentligt förkyld och febrig, inte kul när man är så liten som han. Vi hade egentligen planer för dagen men jag och Ludde blev hemma för att vila och bli friska.

Just nu sover han, så jag ska pyssla med lite blandat under tiden.  

 

Är ordentligt less på alla dessa sjukomar nu..

Igår firade vi påsk hemma hos mina föräldrar med middag och äggletning. Äggletningen är en tradition som hänger kvar sen vi var små, då mamma gömde ägg på en begränsad yta som vi sen fick leta upp. Nu är vi barn vuxna, men äggletningen är än idag på blodigt allvar och vi springer som galningar för att hitta äggen.

För ovanlighetens skull var jag en av dom sista att hitta mitt ägg, men det är lite svårare att vara snabb när man har Ludde med sig. Ludde fick leta efter sitt ägg med, men verkade tycka att själva letandet och att vi sprang omkring var roligare än att hitta själva ägget.

Luddes ägg var fyllt med kiwi, då han fortfarande inte får äta så mycket godis. Ett val vi föräldrar gjort. Han gillar godis, men gillar frukt minst lika mycket. Än så länga har han inte börjat begära godis och annat sött, och jag anser att han ska hållas ifrån det så länge det går.

Han äter samma saker som vi, så om vi fikar får han självklart också fika. Men så länge han föredrar vatten och mjölk framför påskmust jublar jag inombords. Att vänja barnen vid en massa sötsaker för tidigt är bara onödigt.

Fikabröd och kakor får han under fikastunder(och det är inte ofta vi fikar), men godis och sötade drycker är näst intill förbjudet än så länge.

 

Under gårdagen slapp vi den tjatiga påsk- och julmaten. Istället serverades ädelostfylld lammstek(från ett lamm vi fött upp) och potatisgratäng(med potatis och lök från egen odling). Mycket gott!

Till efterrätt serverades en härlig tårta som min brors sambo bakat. Jättesmarrig!

 

Idag har Johnnies pappa med särbo varit här och lämnat ett ägg till Ludde, fyllt med två godisbitar, en liten bil och såpbubblor. Just nu sover grabben för att orka fira lite påsk hos sin faster. På kvällen ska vi fira Johnnies kompis som fyllt år. Fullsmockat schema alltså!