Skönhetsoperationer?
Satt och kollade på tv för någon vecka sen, men eftersom det sällan går något vettigt på dagtid började jag kolla på "Efter tio". Där tar dom upp ämnen som faktiskt ofta är intressanta.
Just den gången pratade dom om plastikkirurgi. Men det var inte vilka skönhetsoperationer som helst, utan den typ som görs mellan benen på framförallt tjejer.
Har man ordentliga problem med en kroppsdel, känns denna typ av operationer okej. Men nåt jag stör mig väldigt mycket på är när folk opererar kroppsdelar som det inte är något fel på alls.
Och att skönhetsoperera sig mellan benen? Om man inte har några extrema problem, varför?
Det var en tjej/kvinna(minns inte om man fick veta åldern) ville operera sig då hennes KILLE inte tyckte att hon var fin nog mellan benen. Va??
Skulle Johnnie på nåt sätt antyda att jag inte dög mellan benen, skulle mina ben slå ihop som en råttfälla och sen kan han glömma att få tillträde dit igen.
I mina ögon är det området ett ställe bara ett fåtal speciellt utvalda personer får besöka, och skulle någon inte tycka att jag dög så missar dom helt enkelt sin chans. Synd för dig!
Kan för säkerhetsskull tillägga att endast Johnnie har tillträde numera, så ingen misstolkar det jag skriver! Och ett antal gyn-läkare förstås..
Det jag vill komma till är helt enkelt att varför operera ett område ingen, förutom du själv och folk du själv väljer, ser?
Jag har aldrig ens funderat över mitt utseende "där nere", jag ser ut såhär och så länge allt funkar som det ska klagar jag inte.
Sen kan jag tillägga att det finns, som med alla operationer, risk för att slutresultatet inte alls blir som tänkt. Vill man verkligen chansa, betala en massa pengar och hoppas på det bästa?
Skaffa bättre självförtroende och umgås med vettiga människor så är problemet löst!
Synd att allt ska vara så utseendefixerat numera, man ska vara väldigt tacksam över att ens ha en kropp som funkar. Det är mer än vad många har.
En sak jag skulle ångra.
Jag har funderat mycket den senaste tiden på en speciell sak. Under mina långa promenader tillsammans med Ludde passar jag på att rensa tankarna, för annars skulle det bli kaos i mitt lilla huvud.
Nu under detta år har jag haft extra mycket att tänka och fundera på i och med cancerbeskedet. Skönast är det att komma ut ensam på promenad, en ridtur eller en joggingrunda. Då kan tankarna vandra fritt.
Saken jag funderat extra mycket på den senaste tiden är av samma ämne som jag tidigare tagit upp: Nämligen vad man skulle ångra på sin dödsbädd.
Jag har kommit fram till ett svar på den frågan. Förra gången gissade jag lite, för jag skrev nämligen 3 saker jag skulle ångra.
Jag skrev att jag skulle ångra:
1) Att jag inte höll kontakten med kompisarna bättre.
2) Att jag inte hann göra alla dom där grejerna jag ville hinna med innan min död.
3) Att jag aldrig berättade hur mycket mina nära och kära betyder för mig.
Jag började fundera på vad jag mer exakt skulle vilja hinna göra innan min död, och kom inte fram till en enda sak som jag skulle ångra att jag aldrig gjorde. Inget kändes så viktigt. Tror att jag helt enkelt börjat prioritera annorlunda, nu när hela mitt liv förändrades.
Det beror nog mycket på Ludde också, för han är viktigare än mig nu. Han är min högsta prioritering numera.
Min kontakt med kompisarna är något bättre. Har träffat några av dom nyligen, skrattat och haft kul. Som på den gamla goda tiden, innan smärtan, läkarbesöken och ovissheten tog över.
Men min sista punkt kvarstår.
Skulle jag hamna på dödsbädden här och nu, skulle jag ångra att jag aldrig berättade hur mycket jag älskar vänner och familj. Men som jag skrivit tidigare är jag dålig på att berätta sånt muntligt. Jag är överhuvudtaget dålig på att beskriva mina känslor högt. Att skriva är mycket lättare, och då får jag med allt jag vill få med utan att glömma hälften.
Dessutom är jag väldigt labil rent känslomässigt för tillfället. Det krävs inte mycket för att tårarna ska börja rinna.
Men jag ska i alla fall snarast ta tag i detta, för man vet aldrig när det kan vara försent.
Klättrat klättervägg!
Igår åkte jag, Robin och Anders till Klättercentret för att träna lite. Den här gången hyrde jag ordentliga klätterskor, då mina jympaskor inte alls var speciellt roliga att klättra i. Vilken skillnad det var att ha skor som var gjorda för klättrandet!
Dessutom hade jag klippt mina naglar den här gången, hade ju glömt det senast. Att klättra i långa naglar är inte så kul..
Tyckte att klättrandet gick mycket bättre den här gången. Berodde nog mest på att jag hade rätt skor och hade bättre koll på vad jag klarar och inte klarar. Men tyvärr kan jag inte klättra så länge då mina händer inte är vana, och armmusklerna åkte på semester i våras när jag blev sjuk. Men de är jättebra träning både för kropp och huvud!
Tyvärr är jag rädd för höjder, så även om klättrandet går bra blir jag alltid osäker när jag kommer en bit upp på väggen. Väggarna är så låga att man inte använder selar, så faller man landar man på en tjock matta. Man kan säkert inte skada sig så allvarligt om man ser till att landa rätt, men jag är inte säker på om jag är så sugen på att ta risken!
Jättekul att klättra i alla fall, och det är nåt jag gärna vill göra regelbundet. Bra för min otränade kropp, och kul att umgås med brorsan och hans kompis.
Hade egentligen tänkt handla efteråt, men fick lite bråttom hem. Skulle ju se på tv kl. 20, och kom hem ca 19.53. Hann precis värma en matlåda och slå mig ner i soffan innan programmet började. Efteråt duschade jag och kröp i säng, nöjd med dagens motion(promenad i 2 timmar och ca 2 timmar klättrande och parkourträning).
Tillsammans mot cancer!
Har precis suttit och kollat på galan "Tillsammans mot cancer" som visades på 7:an kl. 20-22.
Jag hade förut funderingar på att skaffa biljetter dit, då olika grupper jag är medlem i har erbjudit till dom som är intresserade. Men nu är jag rätt glad att jag lät bli, för det tog inte många minuter från galans början tills att mina tårar rann.
Jag vet precis hur det är att få cytostatika(cellgifter) och strålning, genomgå alla läkarbesök och känslan av kraftlöshet i kroppen. Även om ingen av deltagarna i programmet hade just det jag drabbades av, så är behandlingen, rädslan, ovissheten och väntan densamma. Vi sitter alla i samma båt.
Jag grät mig igenom hela programmet. Det skär i hjärtat att höra andras hemska historier. Framförallt dom som inte slutar lyckligt.
Jag är inte gjord av pengar, men 1000kr skänkte jag till cancerforskningen. Jag kan ärligt säga att jag inte hade skänkt så mycket om jag inte själv blivit drabbad. Nu vet jag så mycket mer om sjukdomen, och jag önskar verkligen att forskarna hittar sätt att bota ALLA som drabbas.
Jag brukar alltid skänka en del när dom visar såna där galor på tv, men aldrig så stora summor som idag.
Vårat land krigar aldrig mot andra länder numera, vi är ett lugnt och trivsamt ställe att bo på. Men kriget mot cancer pågår ständigt, vare sig vi vill det eller inte. Ska vi besegra denna hemska sjukdom måste vi hjälpas åt. Skänka pengar, donera blod, lära oss se varningstecknen, stötta varandra m.m. Alla kan dra sitt strå till stacken. Var inte självisk, för 1 av 3 får cancer - Men alla drabbas.
Nästa gång kan det vara din dotter, din mamma, din bror eller du själv som får diagnosen.
Bra start på dagen
Dagen har börjat riktigt bra!
Matade Ludde vid 5-tiden, Johnnie klev upp och resten av familjen kröp ner i sängen och somnade om. Vaknade vid 8 då Ludde tyckte att det var dags att titta lite på tv. La honom på hans vanliga plats framför tv:n och kröp ner i sängen en stund till. Låg och njöt lite av att inte behöva stressa upp ur sängen, innan jag bestämde mig för att kliva upp.
Matat Ludde, bytt blöja, matat hunden och klippt hans klor. Ätit gröt till frukost och nu ska vi ut på promenad.
Sitter och kikar ut genom fönstret på en mycket fundersam vovve. Han traskar hit och dit, runt och omkring. Han har alltid samma problem när han får ett ben att tugga på utomhus. Han fick det för att han var duktig vid kloklippningen, en syssla han inte riktigt gillar.
Vart gömmer man benet för att uppnå bäst resultat??
Nu verkar han ha hittat det bästa stället, för han står och skottar över benet med löv. Inte med benen, utan han skottar löv med nosen..
Ludde har tagit en tupplur och har nu vaknat. Dags för promenad!
Återkommer senare under dagen :)
Halloweenfest
I helgen ska jag och Johnnie på halloweenfest. Johnnie vill inte klä ut sig, men det är klart han ska! Har någon några förslag på nåt enkelt man kan spöka ut sin motvillige pojkvän till?
Ludde ska spendera kvällen hos sin faster, men hade han fått följa med hade han fått vara en pumpa:
Men det är bäst att han är hos barnvakt, annars hade han blivit festens medelpunkt, så söt som han skulle vara :)
Ridning och hästhantering
Idag fick Johnnie passa lill-grabben så att jag kunde åka och rida. Vädret såg lite ostadigt ut, så jag drog på mig regnkläder.
Regnkläderna åkte dock av igen precis innan jag red iväg, för det var på tok för varmt att rida i så täta kläder. Dessutom blev himlen allt mer blå.
Bullen var väldigt nöjd över att få komma ut en sväng, och blev(hör och häpna) till och med lite het under ridturen. Bullen är ju otroligt lugn och slö annars, men han vaknade till ordentligt. Då kom travartraven fram, och jag fick vara på min vakt eftersom han skuttade lite fram och tillbaka på vägen. Han är ju lite småfjantig, och kan spela livrädd för stenar, träd, bilar, får..allt!
Vet inte vad som fick den gamla gubben att vakna till, kanske var det de något blåsiga vädret, hästarna i hagarna och bristen på ridturer dom senaste månaderna.
Trots att det var ljust ute pyntade jag Bullen med massor av reflexer. Det skadar ju inte att synas ordentligt. Framförallt såhär på hösten under molniga dagar syns mörkbruna hästar väldigt dåligt, även i dagsljus. Själv har jag alltid reflexväst på mig när jag är ute och går, varför inte? På somrar är jag dock inte lika duktig, men resten av året är jag väldigt noga med den biten.
Folk är extremt dåliga när det gäller reflexer. Vet inte hur många gånger jag varit nära att hissa ner rutan och skälla på personer för att dom inte har reflexer. Folk kan se till att sina ungar har västar och liknande, men inte nåt alls själva. Det är precis som när föräldrar klär ungarna i cykelhjälm men aldrig har det själva. Bra föredöme för nästa generation.. Man säger att vishet kommer med ålder, men det verkar inte gälla alla. Tyvärr.
Aja, nu kom jag ifrån inläggets handling. Bullen var i alla fall trött och svettig när vi kom hem. Stackarn har tappat all kondis under halvåret han skruttat i hagen.
När Bullen var omskött och utsläppt i hagen hämtade jag unghästen. Dags för promenad! All hennes träning har legat på is under min sjukdomsperiod, men nu ska vi komma igång med henne också. Damen börjar ju bli stor nu.. Gick en kort promenad med henne. Hon gjorde två "bus-försök", men matte är pigg och envis nu igen och vägrade låta henne fjanta sig.
Folk har börjat tjata på mig att hon ska ridas in nu, men jag kommer medvetet att vänta med det. Både jag och mamma har lärt oss att man ska vänta till dom är närmare 4 innan man börjar jobba ordentligt med unghästen från ryggen. Detta för att dom ska hålla bättre. Idag verkar alla hästar bli halta regelbundet!
Dessutom vill jag börja i rätt ände med hennes träning. När jag kan hantera henne utan problem från marken är det dags att klänga upp på hästryggen. Vill inte ha en rädd, knepig häst som flyger i lyften för plastpåsar, hästtransporter och soptunnor. Den här damen ska bli min framtid, inte min död!
Tog bilder idag, men mobilen samarbetar inte med överföringen till datorn..
Träning, massor av träning!
Ska snart hoppa in i duschen efter veckans innebandyspel. Vi blev många idag, men det var bara roligt! Var så uppe i varv när jag kom hem att jag satte mig på träningscykeln och trampade en stund, sen ner på golvet och gjorde några övningar. Så hela kroppen fick jobba.
Nu känner jag mig klar med dagens motion, men imorgon är det dags igen. Jag, brorsan och eventuellt hans kompis ska klättra klättervägg precis som senaste måndagen. Såhär varierat har jag nog aldrig tränat! Och snart är det dags att ställa sig på snowboarden igen och åka utför, nåt jag verkligen längtat efter.
Förra vintern skulle vi åka till backen, en sista gång innan magen blev för stor. Men ryggsmärtorna dök upp och satte stopp för det. Så det blev inget åk för mig.. Men i år ska jag åka!
Ludde lär sig krypa
Idag gjorde Ludde sitt första ordentliga försök att krypa. Han har gjort lite halvhjärtade försök tidigare, men nu kämpade han verkligen. Vår lilla mirakelpojke växer och utvecklas!
Han låg på mage i sängen medans jag bytte om. Plötsligt kör han upp rumpan i vädret, drar in benen under sig och trycker ifrån. Han gjorde det om och om igen och tog sig ca 2 dm framåt. Sen blev han trött och behövde vila, det är jobbigt att lära sig krypa!
Dagens regniga promenad
För att få något vettigt gjort idag bestämde jag mig för att gå en promenad. Ludde matades och vi var redo att gå, men han var lite smågnällig. När jag tog upp honom för att lägga honom i barnvagnen spydde han, och det var ingen liten spya. Det var nog den värsta hittills, och den landade rakt i urringningen..
La försiktigt ner Ludde och torkade av det lilla han fått på sig. In på toa och drog av mig allt på överkroppen innan jag torkade upp större delen av spyan som snyggt lagt sig mellan mina bröst.
Sen var vi äntligen klara och kunde ge oss iväg. Vädret var molnigt, men kändes ändå stabilt. När jag gått en bit börjar luften dock bli oroväckande fuktig. Kan inte kalla det duggregn, snarare som blöt dimma. Men efter en stund slutade det. Tur, för jag hade lämnat regnkläderna hemma i tron om att vädret skulle hålla sig torrt.
När vi hade ungefär en kilometer kvar av promenaden började det regna mer ordentligt. Johnnie hade kommit hem från stan och när han såg att vi inte var hemma ringde han:
- Hej! Ni är väl inte ute och går i de här vädret!?
- Jo..
När vi kom hem var jag genomblöt så det var bara att kasta av sig kläderna på nytt. Ludde däremot, mös i den varma, torra barnvagnen. Gick ingen nöd på den killen i alla fall!
Blev bara en 2-timmarspromenad idag, men det räckte för min del. Var bra trött i fötterna när vi kom hem igen.
En tripp till Norrtälje
Igår åkte jag och Ludde till Norrtälje för att hälsa på min kompis Camilla. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg bor Camilla numera på Gotland på grund av att hon går en fotoutbildning där. Denna vecka har hon haft lov så vi har passat på att ses när hon för en gångs skull är på hemmaplan.
Fredagen var, som ni säkert vet, solig och fin. Perfekt för utflykt! Det tar exakt 1½ timme att åka hemifrån mig till hennes föräldrar, men med fint väder och Linkin Park i högtalarna gick resan fort.
Kul att hälsa på hos hennes föräldrar igen! Hade praktik där när vi gick på Jälla, fast då hade dom mjölkkor. Korna har åkt och gjort plats åt flera hundra får, precis som jag skrev i ett tidigare inlägg.
Jag tycker väldigt bra om Camillas familj, underbara människor!
Vi hälsade lite snabbt på fåren, men Ludde var lite uttråkad så det blev inte många bilder. Svårt att hålla honom och fota samtidigt.. Camilla hade som hemläxa att fota familjen, så hon passade på att fota sin mamma när vi ändå var ute hos fåren.
Observera det nöjda fåret som får äpplet :)
Camilla håller på med ett projektarbete i skolan, och jag o Ludde har fått äran att vara huvudpersonerna i arbetet. Hon ville nämligen att projektarbetet skulle handla om min cancer, och att jag fick en liten grabb under tiden jag var sjuk. Ett starkt ämne, och väldigt aktuellt.
Vi har diskuterat lite om vilka bilder hon vill ha, och tagit en hel del foton. Men det är uppenbarligen svårt att fota barn, för Ludde samarbetar inte alltid. Och när han blir jättebra på bilden, ser jag knäpp ut.. Suck, vi måste lära oss att samarbeta!
Mot slutet blev Ludde jättetrött och ledsen, så vi fick avsluta för dagen. Fick hon inte dom bilder hon ville har vi en chans att ta bättre bilder nästa gång hon kommer hem(jullovet).
Om det är okej för Camilla kan jag visa projektarbetet här på bloggen någon gång framöver. Men jag har inte frågat henne om det än!
Trött
Halva dagen har gått men hittills har jag inte gjort ett dugg..
Igår när jag kom hem från Norrtälje åt jag en matlåda, matade en sliten Ludde och sen gick vi ner till grannarna. Blev kvar där fram tills 2-tiden, så jag tog sovmorgon. Ludde, som borde vara trött efter bristen på sömn under gårdagen, ville absolut upp vid 8. Blev tv:n för hans del så att hans trötta mor fick sova lite till!
Vaknade av att Johnnies bror klev in i jakt på Johnnie som åkt för att besikta lastbilen. Bestämde mig för att gå upp, och hittade på en glad, jollrande grabb framför tv:n. Gick ingen nöd på honom även om hans mor tog sovmorgon.
Nu ska jag och Ludde ut på promenad så vi får lite frisk luft. Sen hoppas jag på att smita iväg och rida en sväng innan det blir mörkt. Annars får det bli imorgon.. Får se när Johnnie kommer hem!
Studiebesök på fårgård
Nu ska jag och Ludde göra oss klara, sen bär det av till Norrtäljetrakten för att hälsa på Camilla och hennes familj. Har inte varit där på evigheter så det ser jag verkligen fram emot.
Jag hade praktik på den gården för många år sen, men sen dess har korna åkt och lämnat plats år en hel hög får. Jag har aldrig hälsat på en stor fårgård, så de här blir intressant!
Blir inga uppdateringar förrän tidigast ikväll, men då ska jag försöka ha en hög trevliga fårbilder att visa upp.
Fika :)
Idag har jag inte gjort mycket. Duschade och åt frukost innan det var dags att packa in Ludde i bilen och åka hemifrån. Var nämligen hembjuden till en tjej från föräldragruppen på fika. Hon hade även en massa grabbkläder hon ville bli av med, så jag fick med mig en del trevligt hem.
En bekant till mig kom också dit med sin lilla grabb, så vi hade vår egna lilla mammagrupp! Supergod äppelpaj och väldigt trevligt sällskap, inte alls ett dåligt sätt att spendera några timmar på torsdagen.
Ludde var lite småkinkig, men han var nog mest trött. Han har fortfarande svårt att sova när han inte är hemma, men det blir nog bättre snart. Han får ju miljöträna flera gånger i veckan!
Nu väntar jag på att Johnnie ska komma hem så att jag kan smita iväg och handla.
Min syrra!
Den 7:e november ska min duktiga syrra delta i mack-SM. Visste inte ens att det fanns en sån tävling.. Tävlingen kommer hållas på stockholmsmässan och jag, mamma och Ludde planerar att åka dit och heja fram henne till vinst!
Sammanlagt är dom 8 stycken som kommer tävla, så som "sämst" kommer hon bli 8:a i Sverige på att göra smarriga mackor. Inte illa hur det än går med andra ord.
Min syster är verkligen på väg att bli någon inom matlagning- och bakningsområdet. Ni minns kanske tävlingen hon vann förra året:
Imorgon ska hon dessutom prata i radio, p4 sthlm ca. 12.30-13.00. Syrran börjar bli kändis!
För ett år sen.
För exakt ett år sedan tog jag denna bild:
Installning av kvigorna pågick för fullt. Chefen kravlar omkring och sätter på bindslen, lättare att göra det på djurkärran istället för inne i ladugården.
Min uppgift? Stå bredvid och räcka fram bindslen och agera fotograf! Mycket viktiga uppgifter..!
Lång promenad
Gick en lång promenad idag tillsammans med Ludde. Det var mulet och tråkigt väder, men varm och skön luft.
Det finns mycket vägar kors och tvärs häromkring, så det finns gott om ställen att promenera på. Valmöjligheterna är nästan lite väl många, för jag har ofta svårt att välja vart jag ska gå..
Följde först asfaltsvägen, och när den gick över i grusväg fortsatte jag en bra bit till. Har svårt att vända hemåt om det är en väg jag inte gått på förut, nyfikenheten vill att jag ska kolla vad som finns bakom nästa krön och bakom nästa kurva. Nästan som en tvångstanke..!
Tillslut vände jag och gick hemåt. Halvvägs hem svängde jag in på mindre skogsvägar.
Bredvid dessa skogsvägar hittade jag på grannens bortsprungna nötkreatur.
Dom låg och sov i en hästhage, men reste sig hastigt och började röra sig lite nervöst bort från mig ju närmare jag kom. Jag trodde först att det var meningen att dom skulle vara där, eftersom dom var i en hage.
Men deras nervösa beteende gjorde mig misstänksam så jag rundade hagen för att kolla grinden. Öppen.. Stängde den och kollade stängslet lite snabbt. Såg ut som om några kalvar hamnat på fel sida stängslet och tagit sig in genom det. Några trådar och stolpar såg lite omtumlade ut.
Ringde Johnnie och berättade om mitt fynd(han har numret till ägaren) samtidigt som jag började gå mot hästgården. Såg nämligen ägaren stå och kolla efter mig.
Berättade om läget, att det var korna jag var intresserad av. Annars blir man självklart misstänksam om folk snokar kring ens djurhagar!
Ludde började lessna, så jag fick snabbt gå hem. Ville inte riskera att Luddes gnäll skrämde iväg djuren när dom väl slagit sig till ro i hagen.
För att lugna honom fick han ligga på mage och kika, något som uppskattades då han log, skrattade och var väldigt nöjd med sin nya utsiktsplats!
Efter en promenad på nästan 3 timmar var jag nöjd med dagens motion. Ska nog börja ta med mig en skvätt mjölk när jag är ute och går, så att vi kan vara ute så länge vi vill. För det är oftast en hungrig mage som gör att vi måste hemåt.
Måndagens träningspass
Träningsvärken börjar sakta men säkert komma smygande i framförallt överkroppen efter måndagens träningspass. Min bror Robin har nämligen flera gånger frågat om jag vill följa med och klättra på klätterväggar, och jag har inte kunnat förrän måndags.
Johnnie tog hand om Ludde så att jag kunde dra på mig träningskläder och åka till stan. Hittade rätt direkt och mötte upp Robin och hans kompis Anders där när dom kom från jobbet. Minns inte vad stället hette, men det var ett sorts aktivitetshus där man kunde klättra på väggar, åka skateboard/kickbike, testa parkour, gymma lite m.m.
Vi började med att klättra, och det gick inte att missa avsaknaden av armmuskler(för min del alltså)! Har gått en hel del promenader, spelat innebandy och även joggat lite under hösten, men armar och överkropp har inte tränats alls.
Dessutom hade jag glömt kapa av naglarna, så dom var lite väl långa. Skojade om att jag kunde ha en viss fördel av detta, då jag skulle kunna hänga mig fast på väggen likt en katt. När jag jobbade var det lättare att komma ihåg att klippa naglarna då man annars den hårda vägen fick veta att dom var alldeles för långa för det arbete jag utförde. Mina naglar går sällan av, utan jag slår i dom från undersidan om och om igen. Ni vet, så att det känns som om dom ska släppa från fingret. Inte skönt!
När grabbarna klättrat ett tag och jag försökt(all träning är bra träning för överkroppen just nu!) började vi söka oss mot parkourbanan som var så gott som tom. Slutade med att vi, vuxna människor, mer eller mindre lekte "följa John" och "inte nudda mark".
Men som sagt, all träning är bra träning. Tillslut var jag så trött i armarna efter allt klättrande, hoppande, svingande och balanserande att jag gav upp för dagen. Men kul var det! Och nästa gång SKA jag banne mig upp för den där höga väggen..!
När vi var mitt i vårat "parkourtränande" kom en instruktör fram. Ett gäng barn(ca8-10 år) tränade nämligen där med instruktörer samtidigt som oss. När instruktören kom fram blev jag rädd att vi på något sätt misskött oss eller var i vägen för deras träning.
Men istället för att skälla eller köra bort oss som jag nästan tagit för givet fick vi beröm för att vi var där och visade intresse. Han gav mig även tips på hur jag ska komma upp för väggen jag nyss nämnde, då han sett att grabbarna kom upp men inte jag.
Tror absolut inte att jag var ensam om att vilja fortsätta öva parkour lite när man ändå åker dit för att klättra. Killarna var som två barn på julafton!
Kände redan innan vi åkte därifrån att träningen skulle resultera i en saftig träningsvärk, och jag hade rätt. För varje timme som går känns det som att värken ökar lite.
Det är väldigt synd att jag inte testade på klättringen innan jag blev sjuk, för då hade jag mycket mer muskler än nu. Känns fortfarande jobbigt ibland att inse att kroppen inte orkar saker som jag lätt kunde fixa förr.
Hastig bild från lokalerna. Närmast ser man ett område där man kan vila, vänta på sin son/dotter som tränar, fika m.m. I bakgrunden ser man klätterväggen och parkourbanan.
Vänner på besök
Idag hälsade mina vänner Heidi och Camilla på här hemma hos mig. Camilla bor på Gotland för tillfället, men har lov så vi passade på att ses. Heidi kom över när hon slutat jobbet, och tog med sig smarrigt fika.
Camilla fotade mig och Ludde lite, och fick till några riktigt härliga bilder. Även Heidi testade att fota lite:
Kul att träffa tjejerna igen, det blir ju inte så ofta numera. Om man jämför med dagligen i skolan när vi gick tillsammans på Jälla!
Ludde är helt slutkörd efter att ha träffat föräldragruppen på förmiddagen och mina kompisar på eftermiddagen. Nu sover han sött här bredvid. Det är jobbigt att träffa folk.
På fredag ska jag troligen packa in Ludde i bilen och styra den mot Norrtälje för att hälsa på Camilla och hennes familj.
Vårat firande
I lördags firades jag och Johnnie av min familj. Blev inte av i våras då jag var för dålig, men bättre sent än aldrig!
Syrran hade bakat några enkla(enligt henne själv), men mycket goda, saker. Vi har även börjat med den goda vanan att alla tar med sig varsin matpaj. På så vis deltar alla i matlagningen samtidigt som de blir väldigt varierat.
Fick många fina presenter som jag får visa upp sen, dom är nämligen fortfarande nerpackade. Vill hinna få lite ordning här hemma innan jag packar upp de. Ludde fick en liten present av min bror Jimmy också. Han hade nämligen lovat Ludde en liten mjukissäl från hans gamla samling. Han samlade på mjukissälar för många år sen, och nu när han inte själv har nytta av dom kan nästa generation få de.
Ludde är lite väl liten för att välja själv, så jag hjälpte honom och valde den jag tror att han kommer gilla mest. Jättesöt!
Fick presentkort på flera ställen, bland annat IKEA. Nu ska vi äntligen masa oss iväg och köpa en ny säng! Mamma har lovat att passa Ludde någon dag inom en snar framtid så vi i lugn och ro kan välja vad vi vill ha.
Detta var bara ett lugnt firande, det ordentliga firandet ska vi ta i sommar. Johnnie fyllde trots allt 30 när vi bodde på sjukhuset, så han är värd en ordentlig fest.
Fullspäckad dag
Hade fullt upp igår. Klockan 9 på förmiddagen åkte jag och Ludde hem till mina föräldrar. Jag och äldsta brorsan skulle nämligen klippa får.
Ungefär hälften av tackorna ska åka på slakt inom kort och måste vara klippta då, och eftersom jag och Robin är 1:a och 2:a fårklippare fick vi sköta saken. Jag klippte fåren mer eller mindre ensam under flera år, men Robin har varit med mer och mer på senare år. Han är ofta inblandad när det handlar om fårskötsel på gården.
Nu under våren var jag så sjuk att mamma och Robin klippte fåren själva.
Själva klippningen gick rätt fort, men föräldrarna ville ha hjälp med lite allt möjligt under dagen så vi blev klara senare än tänkt.
Det sista vi skulle göra var att ta in korna med deras kalvar. Detta brukar gå smidigt och snabbt, men inte den här gången. Dom var ovanligt röriga, men kor och kalvar fick vi tillslut in. Tjuren som gått med flocken däremot, blev kvar ute.
Våra två andra tjurar går i en av hagarna flocken passerade på sin väg mot lösdriften, och tjuren kunde inte låta bli att stanna hos dom och mucka gräl. Vi försökte fösa iväg tjuren efter korna, men han började bli lite väl hotfull mot framförallt mig som kämpade mest för att få med honom in. Jag har ingen lust att bli attackerad av en stor tjur nu när jag äntligen blivit frisk från cancern, så när tjuren tog sats för att komma förbi mig klev jag och sidan och lät honom passera.
Han befinner sig trots allt i en hage, så vill han överge damerna för att mucka med dom andra grabbarna får han väl göra det.
Korna kom i alla fall in, hälften av fårflocken blev klippta och alla var nöjda och glada.
Maria, Robins sambo, passade Ludde under tiden vi var ute och skötte djuren. Allt hade gått bra och Maria var absolut inte omöjlig när det gäller framtida barnpassning. Så Ludde måste ha charmat henne ordentligt!
På kvällen, när jag och Ludde kom hem, var inte Johnnie hemma. Försökte ringa men fick inget svar. Vi skulle nämligen hem till grannarna på fika.
Kastade snabbt på mig andra kläder(vill inte lukta allt för mycket får..) och då ringer mobilen. Johnnie har försökt hjälpa en bekant med att få in ett gäng kor som rymt.
Det hade inte gått att fånga dom, och Johnnie hade berättat för dom att jag var jättebra på att fånga kor och kunde hjälpa till vid nästa försök(det var kolsvart då Johnnie ringde och inte läge att jaga kor i skogen).
Visst kan jag hjälpa till, men sen när blev jag expert på att locka in kor?
Den dagliga skötseln klarar jag av, men Johnnie fick det att låta som om jag ger ifrån mig ett lockrop som hypnotiserar korna så att dom låter sig infångas. Njae..Skulle inte tro de va..
Skogen är stor och djuren håller sig där, så dom ska vänta med nästa infångningsförsök tills nästa helg. Tills dess har jag fria händer att försöka få in dom om jag vill. Tror folk har överskattat min förmåga att fånga djur något. Jag känner inte djuren och har svårt att tro att dom kommer bry sig ett dugg om mig. Men får jag tid kanske jag kan åka och hälsa på dom i alla fall..
Vi åkte i alla fall hem till våra grannar på fika igår kväll. Elin är inte snål när det gäller fika, och bra smak har hon också. Ludde var trött men slocknade tillslut fullständigt. Även vi vuxna började nicka till en efter en, och då är det dags att avrunda!
Har sovit som en gris i natt, och drömt jättekonstiga drömmar(som vanligt). När Ludde vaknat ska vi ut på promenad i det lite kyliga, men soliga vädret. Även städning och renovering står på schemat.
Om Johnnie kan ta hand om Ludde i eftermiddag kanske jag ska följa med Robin och klättra på klätterväggar. Fortfarande förkyld, men jag får ta det lugnt. Fick hoppa över innebandyn igår igen på grund av förkylningen, då det känns som lite för hård träning när man är sjuk.
Vill bli frisk så att jag kan träna ordentligt!
Gårdagen
Igår var en av mina bästa vänner Malin här med sin sambo. Jag bjöd på mat, en enkel, snabb kyckling/pastagratäng. Min och Johnnies nya favoriträtt! Och allt gick åt, så de föll även dom i smaken.
Malin är född bara några dagar efter mig och det märks, för vi är otroligt lika. Inte till utseendet, men till sättet. På så sätt är det tråkigt att vi inte ses oftare, men det får det bli ändring på! Hennes kille Patrik är helt underbar, lätt att prata med och väldigt rolig. Är så glad att hon hittat en så bra pojkvän!
Dom kom vid 18-tiden och klockan närmade sig midnatt när dom kom utanför dörren. Inte mig emot, då vi hade så roligt. Dom hann träffa Ludde en snabbis också, då han vaknade för att äta en skvätt innan han somnade om.
Nu måste jag lägga på ett kol, ska baka köttfärspaj som ska tas med hem till brorsan. Jag och Johnnie ska firas idag! Jag mådde inge bra i våras när vi egentligen skulle firas, så vi sköt på de. Så vi tar det nu istället.
Tack!
När jag precis lagt ifrån mig datorn efter att ha skrivit mitt lilla negativa inlägg igår fick jag ett sms. Min kompis Camilla hade läst inlägget och skrev ett jättefint sms med massor av stöttande och peppande ord. Blev så rörd att jag började gråta! Flera andra skrev uppmuntrande ord på facebook också. Känns så bra att ha så många som backar upp mig när jag mår dåligt. Man är aldrig ensam!
Det är skönt att ha bloggen att skriva av sig på, för jag har svårt för att ringa folk och prata av mig om problemen.
Tack för att ni hör av er med stöttande kommentarer när jag inte kan se positivt på livet!
Negativa tankar
Igår låg jag i sängen med Ludde sovandes bredvid. Jag låg och tittade på honom och tankarna gick från fina framtidsdrömmar till mörka, dystra mardrömmar.
Läste om en kvinna med livmoderhalscancer som det först gått bra för, behandlingar och sånt gick som planerat. Men helt plötsligt kom cancern tillbaka och spreds snabbt i kroppen. Läget var nu väldigt svårt och oddsen såg inte bra ut.
Jag vet att det oftast går bra, och att man oftast hör om dom värsta fallen. Men även om jag är frisk nu, vet man aldrig hur det är om några år.
Så när jag låg där och tittade på Ludde undrade jag om jag kommer få se honom växa upp...
Dagens pyssel
Har äntligen satt mig i soffan efter att ha lagat middag, ätit, matat och nattat lill-grabben, gjort matlådor och diskat lite. Nu känner jag mig klar för idag!
Tidigare under dagen har jag nästan bara varit inomhus, vilket jag avskyr. Hur duktig jag än är under en dag, så är jag aldrig helt nöjd om jag inte varit ute åtminstone några timmar..
Hade gärna tagit med Ludde på en promenad trots regnet, men har fortfarande inget regnskydd till barnvagnen. Tråkigt om den blir dyngsur.. Måste införskaffa detta, det är trots allt höst. Höstar är inte kända för att vara torra och soliga.
Jag gillar regn, men är dock osäker om min lilla avkomma lider av samma intresse. Han vill nog hellre vara inomhus och äta, sova eller kolla på tv. Annat blir det väl sen när han blivit några år, och iklädd regnkläder och gummistövlar hoppar omkring i varje vattenansamling han kan hitta. Då kan jag göra honom sällskap!
Under dagen har jag fortsatt pyssla i tvättstugan och städat. Nu är taket i tvättstugan färdigmålat, och jag har satt igång med väggen. Jag tycker att det är riktigt kul, har ju aldrig renoverat ett rum förut. Det känns precis som när jag nästan helt på egen hand lärde mig pyssla med bilar. En sån där underbar "jag-kan-själv-känsla" infinner sig.
Nu längtar jag tills imorgon så jag får fortsätta med renoveringen.
Imorgon eftermiddag kommer min kompis Malin och hennes sambo på besök för att äta middag. Ska bli jätteroligt, för dom träffar jag alldeles för sällan!
Ridtur i skymningen.
När Ludde sen vaknade matades han och sen åkte vi hem till mina föräldrar som planerat. Lämnade över grabben till mamma och pappa för att sen kila ut i hagen.
Mirran kom fram och hälsade, och Bullen hälsade med en gnäggning. Vanligtvis brukar Mirran smita iväg(för att slippa bli fångad) och Bullen kastar en uttråkad blick innan han fortsätter beta. Så det verkar som om dom saknat mig.
Gjorde iordning Bullen med sadel, träns, benskydd och massor av reflexer. Den mörkare delen av året har trots allt anlänt, och man kan aldrig ha för mycket reflexer. Framförallt inte under jakttider. Fast någon sa att man inte får jaga älg i skymning, stämmer det? Får fråga min bästaste bäste chef om de, han är ju jägare.
Jag håller mig alltid borta från skogen under älgjaktens början, rider trots allt på en häst som har många likheter med en älg. Tror risken att bli skjuten är extremt liten, men jag vill inte chansa. Inte för att jag tror att dom skjuter första bästa bruna varelse som närmar sig, men man vet aldrig vart kulorna tar vägen..
Bullen tyckte att det var skönt att komma ut en sväng, och jag njöt till fullo. Tycker att det är mysigt att rida på eftermiddagarna när det börjar mörkna. Har alltid gillat att åka bil i mörker, så det kanske är samma sak med ridningen. Jag vet inte varför, det bara är så.
Blev dock jagad av en grannes hund IGEN. Vet inte hur många gånger det hänt nu. Nog för att dom(det är en hunduppfödare som bor där, och det innebär ett helt gäng hundar) alltid kastar sig mot staketet när man rider förbi samtidigt som dom skäller hysteriskt, men det har hänt flera gånger att dom kryper under staketet och springer efter oss.
Jag vågar inte fortsätta skritta, så jag driver alltid på hästen och galopperar ifrån hunden/hundarna. Det går bra med Bullen och Mirran som är relativt coola i temperamentet, men jag fasar för den dagen jag ska rida förbi med min unghäst där.
Idag blev jag så förbannad att jag bestämt mig för att skriva ett brev med väl valda ord och lägga i hennes brevlåda. Men jag får vänta till imorgon, annars blir orden nog lite FÖR väl valda..
Vi har inte världens mest väldresserade hund, men jag skulle ALDRIG tillåta att han jagar hästar. Nä, nu blev jag förbannad igen, hatar hundägare som inte har ordning på sina hundar! Ett ordentligt staket eller fastbundna hundar är väl det minsta man kan begära? Grrr...
Bullen skötte sig i alla fall exemplariskt, trots att han hade en hysterisk hund efter sig. Dags att börja träna unghästen att stå ut med ouppfostrade, lösa hundar.
Renovering pågår!
Väntar på att Ludde ska vakna så att vi kan åka hem till mina föräldrar. Mamma har lovat att passa grabben en stund så att jag kan rida en sväng.
Medans han har sovit har jag pysslat i tvättstugan. Tak och väggar ska målas, sen ska det inredas så att man slipper ha tvätt, dammsugarpåsar och rengöringsmedel överallt. Ordning och reda ska det vara!
Svårt att få till vettiga bilder i ett så litet rum..
Nu är i alla fall taket och listerna målat första svängen, imorgon ska jag måla en gång till innan det är klart. Efter det ska jag spackla och grundmåla väggarna. Snygga tapeter va? Lingon.. Massor av lingon!
Huset ser hemskt ut just nu, grejer överallt! Så ni som kommer på besök får ha förståelse. Jag ska nog sätta upp en stor skylt: "Ursäkta röran, vi bygger om!", precis som dom gör i affärer. Men när tvättstugan är klar försvinner en hel del av sakerna in där.
När tvättstugan är färdig har jag en stor garderob/förvaringsutrymme att sätta igång med. Ska bli skönt att få ordning på kläder, barngrejer m.m.
För tidigt född.
Det känns bra att vi fick Ludde just i Uppsala:
Nu var ju inte Ludde jättetidig, "bara" 2 månader tidig och 2 kilo tung. Men det kändes ändå bra att vi fick vård på ett av dom bästa ställena i landet för för tidigt födda.
Vi träffade flera personer på neonatalavdelningen som jag fortfarande går och tänker på. Dom hade barn som vägde runt 500g när dom föddes, och som låg på intensivavdelningen när vi var där. Läget var kritiskt för dessa små liv och dom hade mycket problem.
Jag beundrar dessa människor som trots sina problem kunde sätta sig och berätta sin historia för oss. Berätta om sina känslor, funderingar och rädslor. Jag tänker ofta på dom och undrar hur det gick, eller hur det går.
Om någon av er mot all förmodan har hittat in här på min blogg, hör gärna av er!
Kom ihåg att man kan skänka pengar till forskning kring tidigt födda, det tänker jag göra när jag har en ordentlig inkomst igen. Man kan även ge sin mjölk till dessa neonatalavdelningar då dom små behöver bra modersmjölk i början. Har du mycket mjölk, kolla upp det! Man får även en slant för mjölken.
Ludde fick "äkta" mjölk i början som donerats då jag inte hade nåt att erbjuda. Jag gick på så mycket behandlingar då så jag och läkarna kom överrens om att det var bäst att inte ens försöka få igång produktionen. Men jag hade gärna velat ha egen mjölk till honom.
Promenad
Idag var jag ute och gick med Ludde i ca 2½ timmar, skönt att få njuta av hösten ordentligt! Missade ju hela våren och försommaren på grund av alla behandlingar, all smärta och alla sjukhusbesök. Så nu försöker jag njuta så mycket det går med långa promenader. Måste bara komma igång med ridningen ordentligt, för det saknar jag väldigt mycket nu när hösten är så fin!
Mötte på två glada, trevliga jägare ute i skogen. Dom skulle ut och jaga. Funderade lite på de där med jakt. Jag skulle nog aldrig kunna bli jägare, för jag har inte tålamodet att sitta där i timmar och bara vänta. Jag blir ju nervös bara jag väntar en kvart!
Mötte även på ett gäng män ute på en annan skogsväg inte långt hemifrån. Dom skulle upp och titta på den gamla förfallna skolbyggnaden. Jag har träffat en av dessa män tidigare och han var hur snäll som helst. Hans vänner var lika trevliga och hälsade glatt på lilla Ludde som låg och stirrade upp på dom.
En mycket koncentrerad kille(dom kollar på träd när jag tar bilderna):
Hälsade på grannens kvigor och stutar(tyckte mig se några stutar i alla fall..). Över 50 stycken i en jättehage, kul att räkna dom..
Förkyld
Ursäkta bristen på nya inlägg, men när jag satt mig ner för att skriva har alltid nåt annat dykt upp..
Men nu ska jag skynda mig att skriva, innan Ludde vaknar och vill ha min uppmärksamhet!
I fredags kväll satt jag vid datorn då plötsligt en förkylning hoppade på mig. Aldrig har jag blivit sjuk så snabbt! Förkylningar brukar jag annars vakna med, men den här gången var det som att knäppa med fingrarna.
Bara ont i halsen än så länge, men jag gör vad jag kan för att kämpa emot. Försöker sova mycket, få frisk luft på dagarna och undviket fysisk aktivitet. Förutom promenader, de är nog bara nyttigt!
Så dom senaste dagarna har jag försökt ta sovmorgon så mycket jag kan, så mycket av dagarna går åt till att sova. Känns dumt, men få saker hjälper så mycket mot förkylningar som sömn. I alla fall för min del.
Ludde vaknar mellan 6-8, men han brukar ofta nöja sig med att titta på tv en stund ensam. Sen leker vi lite, äter och sen kryper vi ner i sängen igen och sover en stund till.
Idag klev jag upp ca 12, skäms nästan.. Men jag hade varit uppe både i natt och på morgonen. Men förkylningen har inte blivit värre, så sömnen gör nog nytta. Några nätter till med mycket sömn gör nog susen!
Det finns en komisk sak med den här förkylningen.. Under flera månader gick jag på behandlingar och blev rekommenderad att hålla mig ifrån sjuka människor då mitt immunförsvar var försvagat. Även för Luddes skull var det bra om vi passade oss lite för folksamlingar och liknande.
Vi var inte jätteförsiktiga, men passade oss lite extra för sjuka människor. Ingen av oss blev sjuka, inte ens lite. Men nu, när behandlingarna är avslutade och jag är frisk, DÅ blir jag förkyld!
Visst, hellre nu än då, men det är lite komiskt bara.
Julmarknad
Idag betade jag och syrran av årets första julmarknad, och Ludde sin allra första någonsin. Om inte den när han låg i min mage räknas vill säga.
Jag handlade en julklapp till brorsan, korv och godis till Johnnie och två sorters ost till mig. Jag är nämligen en ostälskare!
Ludde skötte sig bra till en början, men lessnade mot slutet och ville hem. När vi väl kom hem fick han mat och somnade sen direkt. Det är jobbigt att vara på julmarknad!
Syrran och Ludde utanför herrgården:
Väntar..
Idag ska jag, Ludde och syrran gå på julmarknad. Ja, det är tidigt med julmarknad nu, men någon måste vara först! Känns som om det är julmarknad nästan varje helg sen fram till jul.
Jag är duschad, sminkad och nyäten. Väntar bara på att Ludde ska vakna från sin förmiddagslur så att vi kan åka.
Alla har vi våra sätt att ladda inför en julmarknad:
Vår älskade lilla Ludde.
Att få barn mitt i cancerbehandlingen har verkligen inte varit lätt. Det är omtumlande att bli föräldrar för första gången ändå, och att dessutom bli det mitt i allt detta kaos var verkligen en prövning.
Ludde var planerad, eller rättare sagt: "Vi får se om det blir nåt". Han var därför väldigt välkommen och jag minns mycket väl den kväll jag skulle berätta för Johnnie. Ringde Johnnie direkt efter att jag fått reda på de, och frågade när han skulle komma hem. Ville verkligen inte berätta en sån sak över telefon!
"Jag är ledsen, det kommer ta tid de här...Det har inte gått som planerat, så jag måste vara kvar ett bra tag till.."
Johnnie var nämligen hos sin syster för att hjälpa dom gjuta en platta, men blandningen var felblandad och stelnade inte som den skulle.
Jaha.. Åkte därför dit lite oskyldigt med förklaringen att jag hade tråkigt hemma. Vi blev dock aldrig ensamma, så när vi skulle gå ut från huset drog jag honom lite åt sidan och berättade. Han blev väldigt glad, men vi fick inte visa det då det skulle vara hemligt fram till vecka 12.
Den 23:e december firade vi jul med min familj, och då berättade vi den goda nyheten när alla var samlade. Dom blev alldeles chockade, men väldigt glada. Dom trodde nog inte att vi skulle skaffa ungar än.
Första bilden är från 23:e december. En liten kula kan anas, fick gå och hålla in magen tills vi berättat, så ingen skulle misstänka nåt..
Mars, när jag var inlagd på sjukhuset första svängen. Hade fått min piccline, dvs slangen i armen jag skulle få cellgifterna genom.
Ludde fick stå ut med 3 doser cellgifter innan han kom ut. Smaskens! Bilden är tagen när jag får cellgifter, droppställningen syns i bakgrunden.
Tjockis! Håret hade fått falla och peruken hade invigts.
April -13. Strax innan min födelsedag. Trots sjukdomen ville jag och Ludde njuta lite av vårsolen. Tur att vi hann det, för på sjukhuset fick man inte mycket sol.
6 dagar innan Ludde plockades ut.
Sista utflykten innan vi blev föräldrar. Vi fick tillåtelse att åka iväg en sväng, så vi tog bilen till en strand i utkanten av staden. Där satt vi och pratade om framtiden. På min vänsterhand har jag en infart(som sjukhuset kallar det) dvs en nål in i blodkärlet.
Morgonen då Ludde skulle plockas ut. Tummen upp!
10 maj, två dagar efter Luddes födelse. Var för dålig dom två första dagarna så jag träffade honom bara en gång lite snabbt när jag vaknat efter kejsarsnittet. När jag sen piggnat till kom Johnnie och Ludde upp och hälsade på. Dom låg nämligen på avdelningen för tidigt födda och jag på BB-avdelningen.
Första veckorna fick jag bo på BB-avdelningen och bara hälsa på grabbarna under dagarna. När jag var pigg nog och det värsta var över flyttade jag ner till deras "Ungkarlslya" som jag kallade det. Johnnie gjorde nästan allt med Ludde då eftersom jag var för sliten, och det innebar bland annat matning varannan timme...Inte undra på att han var trött!
Dessutom var det väldigt varmt på avdelningen för barnens skull, och det gjorde oss inte piggare direkt..
Äntligen hemma efter en månad på sjukhus sen Luddes födelse.
Ludde på IKEA för första gången, ca 3½ månad gammal.
Brorsan och Ludde samtalar på föräldrarnas köksgolv.
Mys i sängen.
Vår lilla gårdstomte måste också sova ibland!
Bilden är tagen nu i början på oktober. Det är jobbigt att se på när Johnnies syskon hjälper deras mor att flytta möbler!
Bild tagen idag på förmiddagen när jag precis vaknat efter sovmorgonen. Det finns en kille som har Johnnies tillåtselse att umgås med mig i sängen, och det är lilla Ludde!
Min fina lilla kille.
Jag hade jättesvårt att ta till mig Ludde i början, vilket var otroligt jobbigt. Alla pratar om den där underbara kärleken man ska känna till sitt barn när det är fött, men jag kände ingenting. Antagligen på grund av allt med cancern och dess behandling, det var helt enkelt för mycket annat just då. Att jag var sövd under snittet gjorde nog inte saken bättre eftersom jag missade hela förlossningen.
Jag kan erkänna att jag många gånger ångrat Ludde då jag helt enkelt tyckt att allt med honom varit för jobbigt. Jag fick inget känslomässigt band till honom, jag hade inte ork att ta hand om min egen son och jag hade skuldkänslor över att Johnnie fick dra hela lasset själv.
Jag minns speciellt en gång då jag försökte trösta en ledsen Ludde. Jag grät hysteriskt då jag inte orkade varesig psykiskt eller fysiskt att ta hand om honom. Johnnie fick självklart ta över. Det var hemskt att inte kunna ta hand om sin egna son och ännu hemskare att jag inte älskade honom så som jag borde gjort.
Han förtjänade en mor som älskade honom över allt annat.
Johnnie hade pratat med barnmorskorna om detta och fick rådet att låta mig försöka umgås så mycket som möjligt med Ludde, utan att behöva mata och så.
Skrev om det här på bloggen, och en bekant hörde då av sig. Hon berättade att hon, trots en "normal" förlossning inte heller känt den där självklara kärleken till barnet och att det inte alls var ovanligt att det blev så i början. Det hjälpte mig mycket att inse att det inte var mig det var fel på, och att det blev bättre med tiden.
Efter ca 3 månader, när min behandling gick mot sitt slut och jag började piggna till, började jag äntligen knyta an till Ludde.
Det tog tid, men det blev bra tillslut. Nu känns han inte längre som bara ett barn, utan som MITT barn. Vårat barn!
Nu älskar jag honom som en förälder ska göra. Och jag är glad över att jag valde att skaffa barn med just Johnnie, för sötare barn än Ludde kan jag väl knappas få!?
Ludde gjorde allt mycket värre, men när allt var över var han min lilla belöning. Då kunde jag äntligen njuta av att ha honom i mitt liv, något jag inte kunnat mitt i allt elände. Då kändes han mer som en börda.
Dessutom har nog Ludde räddat livet på sin mor. För hade inte han legat och växt i min mage, hade det inte blivit trångt för tumören vilket hade gjort att jag aldrig fått ont i ryggen. Då hade kanske tumören legat och myst i mig ett bra tag till utan att jag reagerat, och när jag väl gjort det kanske det hade varit försent.
Vem vet?
Min första friska dag på flera månader!
Första dagen på mitt nya liv. Hur har jag spenderat den? Jo, började med att ta en välförtjänt sovmorgon. Ludde däremot, tycker att sovmornar är för mesar. Efter morgonmatningen satte jag honom framför tv:n, där han sen nöjt satt några timmar så att jag fick sova lite till. Duktig pojk!
När jag vaknade mös och lekte vi lite i sängen innan det var dags att kliva upp och göra lite nytta.
Så mycket nytta blev dock inte gjort, tog det mest lugnt. Syrran kom förbi en sväng på eftermiddagen med spännande nyheter. Berättar med om det sen, för jag måste få skryta lite om min duktiga syster!
När hon åkt drog jag på Ludde hans ytterkläder och packade ner honom i barnvagnen. Har faktiskt fått ner honom i barnvagnen utan några större protester två gånger i rad nu! Skönt, för då kan jag gå längre promenader.
Men det gäller att jag är klar med skor, mössa, vantar och halsduk när jag lägger ner honom i vagnen, för väntetider accepteras ej. Är jag snabb iväg går det dock bra.
Dagens promenad brev något kortare än den jag gick i tisdags, för nu var jag bara ute i 1½ timme. I tisdags blev det 2½ timmar(och ca 22 000steg) vilket kändes riktigt bra. Att det var helt okej höstväder var inte heller fel.
Bild från i tisdags:
Han måste ha koll på varenda träd man passerar..
Tillsammans mot cancer
Ni har väl inte missat att oktober är den månad då bröstcancer uppmärksammans extra mycket? Överallt ser man rosa produkter som hör till insamlingen.
Jag brukar dra mitt lilla strå till stacken genom att alltid köpa ett litet rosa band, symbolen för vår allas kamp mot en av dom allra vanligaste cancersjukdomarna. Vill du inte ha ett rosa band kan man skänka pengar på annat vis. Jag ska kolla upp mer om detta, för eftersom jag själv haft(skönt att äntligen få skriva i dåtid!) cancer så känns det extra viktigt att hjälpa till så mycket jag kan. Utan forskningens framsteg dom senaste åren hade jag kanske inte suttit här nu.
Gå in på cancerfonden.se för att läsa mer.
Ska jag avslöja en liten hemlis så blev jag faktisk tillfrågad om jag var intresserad att delta i denna gala. Jag svarade att allt var av intresse så länge man kan nå ut till folk och öka deras kunskap om cancer. Cancer finns ju trots allt överallt och drabbar både barn och vuxna i alla åldrar. Alla drabbas, även om inte just DU får själva diagnosen.
Kvinnan jag pratade med skulle föreslå mig för sina chefer, men sen hörde jag aldrig något mer från henne. Kan tänka mig att "konkurrensen" helt enkelt var för stor, finns massor av folk som har/har haft en värre diagnos än jag.
Mig gör det inget, för jag når ut till folk ändå genom bloggen!
Denna gala kommer hur som helst visas på 7:an kl. 20-22 den 28:e oktober. Jag ska sitta bänkad framför tv:n i alla fall!
Livet är till för att levas, inte bara överlevas.
Jag vet varken hur jag ska inleda detta inlägg och inte heller hur jag ska avsluta det.
Jag gick upp tidigt idag för att hinna lämna Ludde hos min mamma innan jag skulle åka vidare in till stan. Idag skulle jag nämligen få min slutgiltiga dom angående cancern. Är jag frisk eller ska behandlingarna köras igång igen?
Johnnie stannade kvar hemma. Han frågade igår om han skulle följa med, men jag kände att jag kunde åka själv. Sen Ludde kom har jag varit själv nästan varje gång jag besökt sjukhuset, då han behöver ta hand om lill-grabben. Idag behövde Johnnie pyssla med lastbilarna, så det var därför Ludde fick vara hos sin mormor. Observera att det var mitt beslut att Johnnie skulle stanna hemma, så skitsnacket kan ni utelämna.
Den klassiska magkänslan har hela tiden skvallrat om att allt är bra, men jag har ändå inte vågat hoppats för mycket. Jag går nämligen mycket efter dom kloka orden: "Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken".
Parkerade bilen och gick vant den vanliga vägen upp till onkologmottagningen där jag skulle träffa min läkare. Kände mig helt lugn, det fanns trots allt bara två vägar framför mig nu. Och valet av väg är inte mitt, utan ödets. Anmälde att jag anlänt och satte mig i väntrummet. Hejade glatt på dom övriga som kom för att slå sig ner.
Fick komma in och sätta mig mitt emot Bengt, läkaren jag haft sen allt började.
Grejen med läkare är att dom oftast är svåra att läsa av, så jag hade fortfarande inte en aning om det var goda eller dåliga besked som väntade.
Han hälsade och började kika på datorskärmen. Han hade kollat på resultatet från både blodprovet jag nyligen lämnade och dom två röntgenundersökningarna.
Allt såg jättebra ut, det fanns inte längre några spår av cancer. Visst kunde han se att kroppen var sliten efter behandlingen då det var lite svullet, men annars såg allt fint ut.
En snabb gynundersökning och sen lite prat om medicin, sjukskrivning och nästa läkarbesök. I början på nästa år ska jag dit igen. Dom kommer som sagt hålla ett öga på mig under 5 år till, då det är störst risk att cancern kommer tillbaka under dom första åren som följer. Vet inte hur stor risken är att det kommer tillbaka, men jag bryr mig ärligt talat inte så mycket. Kommer det tillbaka så kommer det tillbaka, det är inget jag kan påverka.
När Bengt tillslut sa: "Du anses nu botad från cancern och helt frisk" log jag bara och svarade att det var bra och skönt att höra.
Gick därifrån, svängde förbi systemet och handlade champagne. Ikväll ska vi fira.
Det var först när jag satte mig i bilen och styrde den hemåt som reaktionen kom. Jag kom nämligen på den fina idén att svänga förbi jobbet och berätta den goda nyheten öga mot öga, men strax innan avfarten började tårarna rinna.
Jag är lite trög ibland, så det tog en stund att inse vad läkarens ord egentligen betydde. Jag är frisk, det är över!
För första gången i mitt liv rann tårarna av ren lycka, och inte på grund av sorg, smärta och oro.
Övergav snabbt idén att besöka jobbet då jag inte kunde sluta gråta, utan åkte raka vägen hem till mina föräldrar.
Blev ett enkelt sms istället som jag skickade till chefen.
Mamma blev först orolig när hon såg att jag gråtit, och det tog ett tag att övertala henne att det var tårar av lycka.
Packade in Ludde i bilen och åkte hemåt. Skickade sms till syskonen att eländet var över, och Jimmy ringde upp direkt.
Han grattade och sa: "Jag sa ju det! Deppar man ner sig helt kommer man ingen vart, men är man så positiv som du varit hela tiden går allt bra! Det har jag sagt till alla jag pratat med, att du är så otroligt positiv trots omständigheterna!"
Jag fyllde i att även om det bara gått utför, så kan man själv välja hur man vill leva den sista tiden. Deppa ner sig totalt och avsluta livet olycklig, eller försöka göra det bästa av situationen.
Under dom här 8 månaderna av elände har min familj varit ett otroligt stort stöd. Till exempel så lämnade Jimmy sitt jobb direkt när han fick höra om att jag fått cancer, och körde raka vägen hem till mig och Johnnie. Familjen har hört av sig regelbundet, tagit hand om Ludde, släpat med mig ut på grejer(beroende på vad jag orkat), skjutsat och stöttat. Dom har alltid funnits där.
En annan person som alltid funnits där har varit min chef, som under hela sjukdomsperioden ställt upp på alla sätt han kunnat. När jag behövt prata har han lyssnat, när jag behövt tänka på nåt annat har han pratat om allt annat än sjukdomen. Han har även hälsat på mig både hemma och på sjukhuset. Hur många chefer ställer upp så mycket?
Tack till alla som följt min resa och regelbundet kommit med stöttande ord. Ni anar nog inte hur mycket ni hjälpt mig genom allt de här.
Tänkt att det gått 8 månader sen allt började..8 månader! Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt, men jag kan intyga att tiden även går rätt fort när man har cancer, får barn och springer på behandlingar och läkarbesök hela tiden.
Och självklart ett stort tack till min älskade Johnnie som stått ut med mig i vått och torrt. Detta blev en stor prövning även för honom. Snacka om jackpot att få både en cancerdiagnos på flickvännen och barn samtidigt! Nu vet jag verkligen att han finns där när jag som mest behöver honom.
Min resa är inte slut än, men nu kan jag i alla fall börja på ett nytt kapitel. Det är över för den här gången, men ingen kan intyga att det inte kommer tillbaka. Men tills dess ska jag njuta av livet, för man vet aldrig när nästa käftsmäll kommer. Nu vet jag i alla fall att min positiva inställning till livet hjälper även i svåra situationer.
Life is easy if you wear a smile.
Läkarbesök på onsdag
På onsdag ska jag in till sjukhuset för att träffa min läkare. Kommer få resultatet från röntgen och om jag förstått det rätt: den slutgiltiga domen.
Den slutgiltiga domen för den här gången, dom kommer ju hålla koll på mig under 5 år till.
Fick frågan idag om jag var nervös eller orolig, men nej. Jag är helt lugn. Jag tar det som det kommer, så skulle det vara nåt problem hanterar jag det då. Tror dessutom att läkaren skulle ha hört av sig om röntgenplåtarna inte sett bra ut.
Samtalsgruppen
Sista gången jag träffade samtalsgruppen idag. För den här gången! Ska dock ses på nytt i månadsskiftet november/december för en liten återträff. Vill ju se hur det gått för alla. Men jag har allas nummer och adress, så jag kan hålla kontakten med dom ändå.
Idag pratade vi om krishantering och livet efter cancern. Vägen tillbaka till livet, hur vi hanterat krisen och våra tankar kring alltihop.
Alla hanterar sina kriser olika. Vissa vill ständigt prata av sig och vissa vill vara ifred. När man sitter och pratar med andra som varit med om en stor kris märker man hur olika vi människor är. Jag tycker själv att det är svårt när någon annan utsätts för något väldigt jobbigt. Man vet inte riktigt hur man ska vara, hur mycket man ska höra av sig och så.
Man vill inte vara för på, men samtidigt finnas där. Jag har många nära vänner som inte hört av sig mer än vanligt, och en del folk jag inte alls haft mycket med att göra tidigare som hört av sig regelbundet efter cancerbeskedet.
En del ser dom "tysta" vännerna som svikare, men jag klandrar ingen. Jag vet att ni finns där om jag behöver er, och jag tycker att det är skönt att folk inte är allt för "på". Jag gillar att hantera det mesta själv genom att tänka, skriva av mig och hitta tillbaka till mig själv i lugn och ro.
Bloggen har varit till stor hjälp under kaoset. Samtidigt som jag fått skriva av mig har ni fått regelbunden information om läget och haft en chans att skriva en stöttande kommentar, fråga saker eller ge tips. Dessutom känns det bra att kunna gå tillbaka och läsa det jag en gång skrev, för det är då jag inser vad jag tagit mig igenom och hur bra jag mår nu. Man glömmer lätt det dåliga, men jag vill inte glömma. Jag är stolt över mig själv som inte gått under totalt, trots en väldigt jobbig situation.
Jag överlever allt utom döden.
Träning!
Nu börjar jag äntligen komma igång med träningen ordentligt. Nu på förmiddagen när Ludde sov tog jag tillfället i akt att röra lite på mig.
Ingen avancerad träning, trampade några km på cykeln i vardagsrummet och gjorde lite övningar på golvet.
Studier visar att 15 minuters träning om dagen räcker för att ge positiva effekter. Men det ska vara pulshöjande, ingen långsam promenad. Men självklart är all typ av rörelse bra, bättre än ingenting!
Läste någonstans detta citat: "All träning är bra, så länge den blir av!"
Efter lunch tog jag en promenad med Ludde i bärselen. Men han börjar bli lite väl tung nu, så jag bör nog bära honom på ryggen istället. Barnvagnen har jag inte använt på flera veckor då han inte har gillat den. Från bärselen ser han så mycket mer!
Igår skulle jag spela innebandy, men det blev inställt för att vi blev för få. Eftersom Johnnie var inställd på att passa Ludde stack jag ut på en joggingrunda istället. Rundan är ca 4-5km, och det gick hur bra som helst! Sprang dom första 2 km rakt av, sen fortsatte jag med intervaller(på känn, har ingen klocka..)
När jag kom hem hade jag fortfarande massor av energi kvar, trots att jag inte gått mycket alls. Ville inte köra på för hårt eftersom jag är så otränad, en stark och hållbar kropp tar tid att bygga upp!
Den resterande energin använde jag till att trampa några km på träningscykeln och göra lite övningar på golvet. Trots det hade jag energi kvar, men jag nöjde mig där och skuttade in i duschen.
Hoppkossa
Folk gillade Luddes lilla gungkossa han fått nyligen av bekanta. Kan spinna vidare på det temat och visa denna lilla figur som snart ska få flytta hem till oss:
Jag är absolut inte pryltokig, äger bara det nödvändigaste till Ludde. Men vissa saker måste man bara ha, och vem vill inte ha en sån här underbar liten hoppko!?
Finns i flera färger, och har inte bestämt vilken jag ska ha.. Eller Ludde ska ha menar jag! (nu höll jag på att avslöja att det i själva verket är jag som ska skutta runt på den här hemma! Hehe..)
Råkade snubbla in på en underbar sida när jag kollade på dessa små tjocka kor. Jag måste ha tittat min själsfrände, för detta är precis nåt som jag skulle kunna hitta på att göra(om jag hade ett gäng hoppkor):
Helt och hållet på pricken min enkla, barnsliga humor!!
Min dag
Om jag inte varit en underbar flickvän idag, så vet jag inte vad en underbar flickvän ska behöva göra!
Först klev jag upp relativt tidigt för att snabbt göra mig klar för att åka hemifrån. Johnnie gjorde Ludde klart och vi hoppade in i bilen och påbörjade resan norrut.
Vi skulle nämligen upp till Hudiksvall, eller rättare sagt: Johnnie skulle upp till Hudiksvall. Jag och Ludde var bara med för att köra hem bilen igen.
Vad vi gjorde där får ni veta senare :)
Detta tog större delen av dagen. När vi kom hem skulle Johnnie hjälpa sin mor att flytta. Hon har bott granne med oss, men ska nu flytta till en fin lägenhet i närheten. Ludde ville hitta på nåt skoj efter att ha suttit i bilen hela dagen, så vi gick ut och kollade på när dom andra bar möbler. Mycket intressant om man är en liten pojk!
Sen gick vi in och började med maten. Porterstek, potatis och sås på skyn. Smaskens! Medans maten lagade sig själv passade jag på att rensa badrumsskåpet, mata och natta Ludde(som suttit och kollat på sitt favoritprogram Torsk på Tuben).
Maten blev klar och jag dukade fint med levande ljus. När den goda middagen var avklarad fixade jag efterrätt: Johnnies favoritkorv och öl, nåt av det bästa han vet!
Sen var vi riktigt mätta och belåtna. Johnnie skulle ut och pyssla lite till, och jag har diskat, städat lite och sen satt mig vid datorn en liten stund. Senare ska vi krypa ner i sängen och sova som två tjocka små grisar.
Ang. gårdagens inlägg!
En bekant hörde av sig och undrade om jag fått dåliga besked om cancern då jag skrev gårdagens inlägg. Men nej, än har jag inte hört något alls om senaste röntgenundersökningen. Nästa vecka ska jag på läkarbesök och får antagligen veta då.
Jag skriver vad jag känner just då, när jag har datorn i knät. Så bli inte allt för oroliga om jag skriver deppiga inlägg emellanåt, det går ständigt upp och ner känslomässigt i mitt huvud..
Skulle jag få dåliga besked kommer jag skriva det, för jag har inget att dölja!
Två bekanta delade min länk på facebook, och skrev fint om mig. Tack, jag blir alldeles rörd över allas fina, stöttande ord!
Fick dessutom en lång kommentar skriven av en bekant. Jag gillar att höra era åsikter och tankar. Dessutom skriver ni ofta stöttande och fina saker, vilket alltid gör mig glad.
På min dödsbädd
Genom en länk jag snubblade över på facebook hittade jag denna undersökning, och tyckte att den var väldigt passande med tanke på min sjukdom:
Sjuksköterskan Bronnie Ware träffade dagligen döende patienter i sitt jobb på en canceravdelning. Hon ställde frågan “Vad är det människor ångrar allra mest på sin dödsbädd?”
Efter en omfattande undersökning fick hon svaren.
På 5e plats: Man ångrar att man inte tillåtit sig själv att vara lycklig. ”Många inser inte förrän i slutet av livet att lycka är ett val“, skriver Ware.
På 4e plats: Man ångrar att man inte hållit kontakten med sina vänner. ”Ofta insåg inte de döende hur viktiga deras vänner var förrän veckorna innan de dog, och då var det ibland inte möjligt att spåra dem. Många döende hade blivit så upptagna av sina egna liv att de släppte taget om sina viktiga vänskaper. Det fanns många som djupt ångrade att de inte gett vänskaper den tid och ansträngning som krävs. Alla saknar sina vänner när de dör.”
På 3e plats: Att man inte haft mod att uttrycka sina känslor. ”Många människor tryckte undan sina känslor för att hålla sams med andra. Som ett resultat av det nöjde de sig med en medioker existens och utvecklades aldrig till vad de hade kunnat bli. Många utvecklade sjukdomar på grund av den bitterhet och den frustration detta innebar.”
På 2a plats: Man ångrar att man arbetat för mycket och för hårt. Särskilt männen i undersökningen svarade så…
Och det människor ångrar mest, på plats nummer 1: Att man inte vågade leva sitt liv som man själv ville, utan levde efter andra människors förväntningar.
Var det nåt ni kände igen? Jag gjorde i alla fall det.
Jag har självklart tänkt mycket på döden i och med sjukdomsbeskedet, konstigt vore det annars. Jag märkte att jag inte var speciellt rädd för döden i sig, men däremot dessa tre saker: Jag är rädd för den smärta jag fysiskt eventuellt kommer känna när döden närmar sig, jag är rädd för den smärta jag kommer utsätta mina nära och kära för när jag dör och jag är rädd för att ångra saker på min dödsbädd.
Jag är jätteduktig på att ångra saker, och oftast kan jag inte släppa det sen trots att åren går. Varför gjorde jag inte så? Varför sa jag inte det? osv. Jag har blivit bättre på att agera rätt när såna situationer kommer, då jag vet hur mycket jag skulle ångra mig om jag tog fel beslut. Man blir visare med åren!
Det finns några saker jag direkt kan säga att jag skulle må dåligt över om jag hamnade på min dödsbädd inom den närmsta tiden:
1) Jag skulle ångra att jag inte hade bättre kontakt med mina vänner. Detta är något jag tänker på väldigt ofta, och som jag verkligen ska försöka ändra på.
2) Jag skulle ångra att jag inte berättade för mina nära och kära hur mycket dom betyder för mig. Jag blir allt bättre på detta, men det är tyvärr sånt man inte tänker så mycket på förrän det är försent. Jag vet att det låter hemskt, men emellanåt tänker jag så här: Detta kanske är sista gången jag träffar den här personen. Så jag skiljs ogärna från folk som ovänner. Jag har lättare att skriva ner mina känslor, så jag får nog sätta mig ner och skriva ett brev till var och en av mina närmaste. Usch, nu kom tårarna...Det var visst en öm punkt detta!
3) Jag skulle ångra att jag inte gjorde allt det där jag ville. Springa tjurruset, fjällvandra, resa till Skottland..
Det är tre saker jag kan rabbla upp direkt, men kan säkert komma på mer. Det var ingen speciell ordning på dessa tre saker, jag skulle ångra allt lika mycket.
Vad skulle du ångra på din dödsbädd? Alla har väl någon punkt?
Första uteritten
Äntligen var den dagen jag längtat efter här. Första ordentliga uteritten på ett halvår! På Bullen alltså. Var med på en turridning nyligen, så det var andra uteritten sen jag blev sjuk om andras hästar också räknas.
Det var så härligt! För första gången sen sjukdomens utbrott fick jag en paus från allt som hänt. För när jag satt uppe på hästryggen och skrittade vägen fram var allt precis som vanligt. Ingen smärta, ingen gravidmage, ingen trötthet och inget litet barn att passa. Allt var som det en gång var.
Jag kunde slappna av och njuta. Känna dofterna hösten har att erbjuda och lyssna på lugnet som infinner sig på eftermiddagen ute i skogen.
Bullen verkade också nöjd med att för en gångs skull se något annat än hagen.
Förhoppningsvis ska jag komma igång med ridningen och hästarna igen nu. Bara jag kan lämna över Ludde till någon barnvakt några timmar så är det inga problem.
Idag hade Johnnie Ludde medans jag red. Men när jag kom hem satt Johnnies kompis David med lill-killen i famnen och matade. Johnnie satt självklart bredvid, men David har en liten rackare hemma så han kan de där med småttingar.
Donera organ?
Fick direkt svar på min fråga om vilka som får donera organ och inte. Fick denna webbadress:
http://www.1177.se/Uppsala-lan/Fraga-1177se/Fragor/Nar-far-man-donera-organ/
Gå in och kika om du är intresserad, för jag orkar inte återberätta!
Present till Ludde
Igår när jag besökte Kyrkis tillsammans med Ludde för att delta i föräldragruppen fick lill-grabben en present. En bekant som också går dit, berättade glatt att hon hade en sak åt Ludde i bilen. Men hon fyllde i att jag nog skulle tycka mest om den.
Nyfiket följde jag med henne till bilen, och nyfikenheten steg ju lurigare hon såg ut. Hon öppnar bakdörren och lyfter ut en liten gungko! Som en gunghäst fast ko. Underbar!
Även Johnnie tyckte att den var jättefin. Ludde har provsuttit den, men hälsar att han måste växa lite till innan han kan använda den på egen hand.
Tack så jättemycket Jane, Wille, Elli och Theo för presenten!
Blodprov
Idag klev jag upp rätt tidigt för att åka och lämna blodprov på vårdcentralen. Suck.. Gillar inte alls nålar längre, inte helt konstigt kanske. Undrar hur många gånger jag blivit stucken nu..Blodprov, kanyler, sprutor.. Ryser bara jag tänker på det. Måste vara över 50 gånger i alla fall. Känner mig som en nåldyna!
Idag gick det rätt bra. Blev bara stucken två gånger innan hon fick ut rätt mängd blod. Det var en av mina favoriter som stack, vilket var skönt. Man blir ju alltid mer nervös om det är någon som man vet brukar misslyckas.
Mina blodådror är verkligen inte glada längre. I armvecken rullar blodådrorna iväg så fort dom sticker, vilket resulterar i att dom antingen flyttar nålen lite eller måste sticka om på nytt. Ibland känner jag till och med tårarna vara på väg, när dom misslyckas om och om igen.
Kanske kan tyckas fånigt att klaga över små nålstick, men efter sådär 20 stick på ca 2 månader har man lessnat totalt. Nu behöver jag inte lämna blodprov varje vecka längre, utan bara inför läkarbesök.
Nåt som kan tänkas vara ännu fånigare är att jag oroar mig över att inte kunna donera blod i framtiden. Borde vara det sista jag oroar mig över just nu, men jag kan inte släppa de. Jag vill dra mitt strå till stacken och hjälpa andra, och genom blodgivning fick jag dra de där stråt.
Enkelt, billigt och förbannat bra för sina medmänniskor. Ett stick och sen har man gjort mer än vad många gör för att hjälpa. Fattar faktiskt inte varför det finns så få blodgivare. En vacker dag är det du själv som ligger där och behöver få nytt blod men sorry, det finns inte tillräckligt så du får klara dig utan.
Jag var till och med inne på att donera ägg, men nu är de kört. Men den dag jag slutar andas kan dom få plundra min kropp likt en pyramid, för organen ska jag banne mig donera!
Men en sak har jag just börjat fundera på. Vet att några av er som läser min blogg jobbar inom sjukvården, och ni kanske kan svaret: Om man dör av cancer, kan man donera organ då? Finns det inte risk att små cancerceller planteras över till den nya kroppen?
För i så fall hänger även den möjligheten till att få hjälpa andra på en skör tråd. Om jag dör i cancer vill säga. Den som lever får se!
Byta höns?
Fick frågan om vad en hönsbytardag är. Det är helt enkelt så att man åker dit med höns som man vill bli av med, och får dom förhoppningsvis sålda. En del kanske bytte höns rakt av, men annars fick man handla :)
Man fick lite känslan av dom klassiska gamla boskapsauktionerna som var vanliga förr. Såna Emil i Lönneberga var på.
Exakt ett år sen.
Det händer att jag kollar efter bilder tagna för exakt ett, två eller flera år sen. Bara för skojs skull.
För exakt ett år sen tog jag denna bild:
Vi hämtade hem en nykalvad ko med kalv från betet, men kalven hade kladdat ner sig med lera över hela kroppen och fick sig en dusch. All lera är helt klart nackdelen med hösten.. Framförallt när man själv ska klafsa runt i de. Mina svarta arbetsbyxor var ofta mer åt det gråa hållet!
Samtalsgruppen
Igår åkte jag in till stan för att träffa samtalsgruppen för oss som drabbats av gynekologisk cancer. Nu när vi träffats några gånger har vi riktigt trevligt på våra träffar, trots den tråkiga anledningen till att vi alla sitter där.
Jag var ju skeptisk efter första träffen då alla var så låga och deppiga. Jag behöver inte lyssna på deppiga människor när jag har fullt upp att hålla mig själv pigg och glad.
Men nu, efter några gånger, är stämningen som sagt helt annorlunda. Vi skrattar och skojar om allt möjligt, nu vet vi ju var vi har varandra.
Även ämnet sex, som många tycker är pinsamt, pratar vi öppet om. Det är ju trots allt ett rätt stort ämne eftersom cancern suttit nere i livmoder och livmoderhals. Härligt när vi alla kan öppna upp oss ordentligt, dela med oss om erfarenheter och idéer, skoja och driva med varandra även när det gäller de ämnet.
Jag är inte blyg och delar gärna med mig om det mesta, och då är det kul att träffa folk som är likadana.
Igår hade vi en läkare närvarande som kunde svara på frågor. De var samma läkare som utförde kejsarsnittet på mig, och hon frågade direkt hur Ludde mådde.
Nästa gång är eventuellt den sista, det beror lite på hur nöjda vi känner oss. Vill vi prata mer kan det bli en extra träff. Sen pratade vi lite om att ha en liten återträff om några månader för att se hur det gått för alla.
Vi har dessutom varandras nr. och adress, så vi kan hålla kontakten.
Det är lite komiskt med den där samtalsgruppen. För två av kvinnorna som är med påminner extremt mycket om två bekanta till mig. Både till sättet och utseendet! Tycker att det är lika häftigt varje gång jag träffar dom. Den ena skulle kunna vara syster till min bekant, så lika är dom. Nu är ju inte alla syskon speciellt lika varandra, men ni fattar..
Längtar faktiskt till måndagarna nu sen jag börjat träffa den här samtalsgruppen. Beror nog både på att jag gillar dom och att det helt enkelt känns bra att få komma bort lite på egen hand. Lite egentid, även om många nog skulle spendera sin egentid på annat vis..
Skönt att få köra hem ensam i lugn och ro nu när det börjar mörkna tidigt på kvällarna. Få styra bilen hemåt i solnedgången, lyssna på bra musik och få sjunga högt när det kommer lämpliga låtar till de utan att Ludde behöver hålla för öronen. För är han med brukar jag hålla mina sångtalanger för mig själv(kan inte sjunga för 5 öre.. )
Åker ju sällan bil numera, om man jämför med nästan två timmar dagligen innan jag insjuknade.. Saknar bilkörningen lite, vilket jag inte trodde att jag skulle göra. Men det är egentid det med. Fina sommarkvällar på väg hem efter en lyckad arbetsdag är utan tvekan bäst!
Potatissäck
Ludde tycker att det är jobbigt att gå på promenad, trots att det är jag som gör hela arbetet och han bara hänger där som en säck potatis!
Härlig middag
Känner mig duktig och nöjd med att ha avslutat dagen med en god middag. En god köttbit, ugnsbakad potatis, sås av skyn, sallad och till det drack vi mjölk(mjölk är alltid godast vid middagen). Vi avnjöt även varsitt glas rött vin samtidigt som flera levande ljus lyste upp rummet.
Jag kan vara väldigt romantisk av mig, och alla vet att vägen till en mans hjärta går genom magen!
Jag gillar att överraska Johnnie med fina middagar som jag lagt ner några timmar på. Så när han kommer in efter en arbetsdag står maten på bordet, levande ljus, en glad flickvän och ofta även efterrätt. Numera ska jag hantera en liten Ludde också, men det gick så bra så!
Under matlagningen och efter middagen diskade jag upp allt som smutsades ner. Vi har ingen diskmaskin, så allt handdiskas. Skönt att få undan allt direkt så man slipper senare.
Köttbiten jag skulle tillaga var så stor från början att jag delade den på mitten och la tillbaka halva i kylen. Så senare i veckan ska jag tillaga en härligt mör köttbit till. Inte mig emot!
