Samtalsgruppen

Sista gången jag träffade samtalsgruppen idag. För den här gången! Ska dock ses på nytt i månadsskiftet november/december för en liten återträff. Vill ju se hur det gått för alla. Men jag har allas nummer och adress, så jag kan hålla kontakten med dom ändå.
 
Idag pratade vi om krishantering och livet efter cancern. Vägen tillbaka till livet, hur vi hanterat krisen och våra tankar kring alltihop.
Alla hanterar sina kriser olika. Vissa vill ständigt prata av sig och vissa vill vara ifred. När man sitter och pratar med andra som varit med om en stor kris märker man hur olika vi människor är. Jag tycker själv att det är svårt när någon annan utsätts för något väldigt jobbigt. Man vet inte riktigt hur man ska vara, hur mycket man ska höra av sig och så.
Man vill inte vara för på, men samtidigt finnas där. Jag har många nära vänner som inte hört av sig mer än vanligt, och en del folk jag inte alls haft mycket med att göra tidigare som hört av sig regelbundet efter cancerbeskedet.
En del ser dom "tysta" vännerna som svikare, men jag klandrar ingen. Jag vet att ni finns där om jag behöver er, och jag tycker att det är skönt att folk inte är allt för "på". Jag gillar att hantera det mesta själv genom att tänka, skriva av mig och hitta tillbaka till mig själv i lugn och ro.
 
Bloggen har varit till stor hjälp under kaoset. Samtidigt som jag fått skriva av mig har ni fått regelbunden information om läget och haft en chans att skriva en stöttande kommentar, fråga saker eller ge tips. Dessutom känns det bra att kunna gå tillbaka och läsa det jag en gång skrev, för det är då jag inser vad jag tagit mig igenom och hur bra jag mår nu. Man glömmer lätt det dåliga, men jag vill inte glömma. Jag är stolt över mig själv som inte gått under totalt, trots en väldigt jobbig situation.
 
Jag överlever allt utom döden.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0