Anna - Life is easy if you wear a smile!

Ludde ska egentligen sova nu men jag hör hur han ligger och pratar oavbrutet. Undrar vad han säger?

 

Igår var Johnnie på fest så det blev en lugn kväll här hemma för mig och Ludde. Jag bestämde mig för att stanna hemma av två anledningar. För det första hade vi svårt att hitta barnvakt då våra ordinarie barnvakter var upptagna med annat, och för det andra vill/kan jag inte dricka nu när jag äter smärtstillande.

Visst kan man vara nykter på fest, men jag hade inte lust med det denna gång. Tycker att det är lite jobbigt att vara nykter bland berusade människor, men beundrar folk som kan vara nyktra och ha superkul på sådana ställen.

 

Dessutom var det friidrott på tv, och det vill jag gärna se. Har blivit en lite mysig vana att titta på den sena reprisen av dagens VM-tävlingar när Ludde gått och lagt sig.

Sitter där i soffan och broderar medans jag lyssnar/tittar på tävlingarna.

Oj, vad jag låter gammal! Jag väljer hellre att sitta hemma och brodera än gå på fest. Haha!

 

Har inte varit ute på speciellt mycket denna sommar, och det har ju sina skäl. Ingen semester(bara sjukskrivning..), inga marknader och inga fester. Inte ens traktorracet kom jag iväg på eftersom jag var alldeles nyopererad då.

Känns som om jag missat nästan hela sommaren.

Pratade med min chef om att göra ett nytt försök med semester senare. Hon tyckte absolut att jag skulle försöka komma iväg en sväng senare i år med familjen. Håller tummarna för att vi kanske kan komma iväg när hösten är som finast, men vi får se. Vill komma igång med jobbandet också. Känns som om allt kommer krocka.

Vi tar det som det kommer.

 

Var ute och cyklade med Ludde häromkvällen. Trots att det var en kort runda började jag känna av mitt dåliga knä igen. Snacka om bakslag.. Hade hopp om att dom problemen skulle vara borta nu. Men jag ska leta fram papperet med övningarna jag fick av sjukgymnasten, och träna upp knäna försiktigt innan jag motionerar på annat sätt än korta promenader.

Ludde gillade cykelturen i alla fall, och vi tittade på allt från rundbalar och kor till traktorer och bilar. Ludde hade massor att berätta och fråga om, så han pratade ständigt. Härlig ålder!

 

Nu ska jag sätta mig och titta på friidrott, bäst att passa på nu när VM håller på att ta slut.

Tog en sväng ut i blåbärsskogen igen. Blev 6 liter innan jag tröttnade och begav mig hemåt. Firade fångsten med glass, blåbär och chokladsås, mums!

 

Vid flera tillfällen har folk frågat mig om hur jag står ut med min sambo. Han har eget åkeri, får sina konstiga idéer och är framförallt väldigt impulsiv just när idéerna kommer.

Att bo ihop med en åkare är inte helt lätt alla gånger, det kan jag intyga. Man behöver vara tålig och absolut inte vara den "klängiga" typen som vill vara med sin sambo varje sekund. Om man inte älskar att åka lastbil vill säga.

 

Hur som helst, det krävs lite för att stå ut med honom. Men det krävs en smula tålamod för att vara tillsammans med mig med..

Blev faktiskt lite förvånad över att Johnnie inte ens höjde på ögonbrynen över att jag nästan fyllt hallen med dill. Dill som jag dessutom(tidigare på dagen)formligen mosat in i bilen för att transportera mellan föräldrarnas gård och hit. Trodde bakluckan skulle räcka, men det slutade med att dillkronorna nästan killade mig i nacken under färden.

 

Ludde tystnade dock när han såg all dill. Undrade vad mamma ställt till med. Nu är det finhackad och lagd i frysen, så hallen doftar inte fullt lika mycket dill längre.

 

 

Jag och Ludde cyklade mycket förut och det är något vi båda gillar. Har inte cyklat på flera månader nu och jag vet att Ludde saknar det. När vi är ute i trädgården pekar han ofta på cykeln och försöker ibland klättra upp på den för att sätta sig.

 

Anledningen till att vi slutade ta våra regelbundna cykelturer var främst att min cykelhjälm blev så fruktansvärt obekväm. Den började klämma i tinningarna vilket snabbt gav mig huvudvärk.

Vore enkelt att lämna hjälmen hemma och cykla utan, men har jag Ludde med mig vill inte jag göra det. Jag vill vara ett bra föredöme för Ludde och det är jag inte om jag cyklar utan hjälm(är min åsikt).

Visst händer det att jag skippar hjälmen, men inte om jag har Ludde med (vilket jag har 98% av gångerna) eller om han helt enkelt ser på när jag cyklar iväg.

 

Hjälm borde vara en självklar sak, precis lika nödvändig som cykeln själv. Men ser man sig omkring är det inte så. Fast jag har märkt att dom som cyklar mer på allvar(cyklar mer seriöst och målinriktat), om man får uttrycka sig så, oftare har hjälm. Medans övriga gärna hoppar över den detaljen.

 

Ja, ni vet redan min åsikt, så nog om det. Hur som helst har jag äntligen tagit mig in till stan och hittat hjälmen jag letat efter.

Sökte först på internet för att hitta så många cykelhjälmstester som möjligt och på så vis få tips om dom säkraste hjälmarna. Sen letade jag i butiker som Intersport, Stadium och XXL utan att finna vad jag sökte.

Men häromdagen klev vi in på Sportson och där hade dom ett väldigt bra utbud.

 

Folksam gör årliga tester och dessa hamnade bäst till i år av dom testade hjälmarna:

Älskar den här tiden på året då sommarens slit i grönsakslandet ger skörd!

 

 

Förutom morötter och gul lök skördade jag 5 liter svarta vinbär och ca 1 liter krusbär. Några tomater och chilifrukter fick också följa med hem. (Odlingarna har jag hemma på föräldrarnas gård då vi har ont om plats här hemma)

 

Igår slängde jag ihop en snabb korvröra gjord på:

Falukorv(svensk såklart!)

Gul lök(direkt från landet)

Kantareller(Johnnies bidrag till maten, plockades medans jag och Ludde skördade/åt blåbär i skogen nyligen)

Crème fraiche med svampsmak
Lite salt och peppar

Serverades med pasta

 

Jättegod! Var rädd att crème fraichen skulle ta över, men kantarellernas smak gick att känna klart och tydligt.

Johnnie åt till och med maten utan ketchup, och det hör inte till vanligheterna!

Det går framåt med läkningen.

 

På 11 dagar har dom små prickarna nästan försvunnit helt:

 

 

 

Glada miner på gårdagens kvällspromenad!

 

 

Idag åkte jag och Viggo(vår hund) ut i blåbärsskogen för att hamstra lite inför vintern. Skogen är proppfull av blåbär så jag försöker plocka så mycket jag bara kan och orkar.

Jag och Ludde äter massor av blåbär (framförallt nu när dom är färska och därmed godast) så det går åt en del i vårat hushåll.

 

Börjar bli dags för en liten uppdatering om hur jag mår och hur det går med allt.

 

Värktabletterna gör sitt jobb och jag har inte ont. Detta gör att jag inte behöver vila lika ofta för ryggens skull. Däremot är tröttheten hemsk. Läkaren sa att medicinerna gjorde mig trött, framförallt morfinet. Har dock inte behövt ta något morfin då dom vanliga värktabletterna skött sig utmärkt. Testar dock en ny sort(kors i taket, finns det tabletter jag inte testat än??) och kanske är det den som är boven? Får kolla det sen.

 

Jag kan sova och äta bra, men trots det rinner energin av mig. Jag kan hålla på med en syssla i godan ro, och känna mig pigg och glad. Sen, som att knäppa med fingrarna, är all energi och motivation borta och det är bara att lägga sig på soffan.

En halv dag senare kan energin infinna sig på nytt och man kan fortsätta pyssla. Men som ni säkert förstår får man inte mycket gjort..

Roligt att VM i friidrott är igång i alla fall, så har man något intressant att titta på.

 

Bortser man från bristen på energi och motivation går det bra. Det intressanta är att energinnivån inte bara går ner i dalar, utan även upp i höga toppar. Plötsligt kan jag känna mig superenergisk och näst intill hög på livet, för att sen nå botten i energinivå.

Konstigt.

 

Besökte min chef häromdagen och diskuterade framtiden. Dom var väldigt nöjda med mig och hoppades att jag snart skulle vara tillbaka. Alltid lika härligt att höra att man gör bra ifrån sig på jobbet(även om jag knappt hann börja innan jag blev sjukskriven..)

Fick även en blomma med mig hem, så fint av dom!

Igår åkte jag och grabbarna(Johnnie, Ludde och grannen Örjan) till Öregrund för att äta och njuta. Vädret var kanon och det var inte så farligt med folk.

Efter att ha ätit mat köpte vi glass som vi smaskade i oss vid vattnet. Ludde skötte sig strålande och tittade nyfiket på alla båtar, människor, fåglar och det kluckande vattnet vid klipporna.

 

Jag är en badkruka, men det var så skönt i solen att även jag kände lite sug efter att bada. Jag har inte badat alls denna sommar, mest på grund av dåligt väder och snittet på magen. Men något litet dopp får jag se till att det blir innan sommaren är slut!

 

Igår var jag på läkarbesök. Hängde inte riktigt med i svängarna men av någon anledning fick jag inte träffa Bengt idag(min ordinarie cancerläkare) utan en kvinna. Det gjorde dock inte så mycket eftersom denna kvinna haft mig som patient nu senast jag låg inne på kvinnokliniken.

Det känns viktigt att det är en person som är insatt och har träffat mig förut, så dom är lite insatta. Visst kan dom läsa i journalen, men det är inte samma sak.

 

Det var lite ont om rum, så vi gick in i korridoren där jag fick cellgifter en gång i tiden. När jag såg alla slitna människor kände jag mig riktigt frisk och pigg i jämförelse. Minns hur sliten jag var när jag "hängde" i den där korridoren.

Vi slog oss ner i ett rum och började prata om hur allt gått sedan vi senast sågs. Jag är van vid läkarbesöken numera och sköter snacket nästan själv, då jag vet vilka frågor dom kommer ställa.

Vi pratade om smärta, trötthet, sjukskrivning, mediciner och allt därtill.

För att göra en lång historia kort gjorde vi upp en plan över hur och när jag ska ta mina mediciner. Jag har tagit mediciner vid behov i takt med att smärtan minskat, men läkaren ville att jag tog mer regelbundet ett tag till. "Det var ju trots allt inte längesedan du opererades" sa hon.

 

Blir dessutom sjukskriven 2 veckor extra, för att vara på säkra sidan. Jag förklarade hur gärna jag ville igång och jobba men också min rädsla för att gå ut för hårt, för tidigt. Som sagt är jag "duktig" på att pressa mig lite väl hårt emellanåt, och i såna här situationer kan det bli ett stort problem. Mer sjukskrivning är det sista jag vill ha.

 

Ser på klockan att jag måste göra mig klar inför mötet med chefen. Återkommer när jag får tid!

Det har varit en trög dag såhär långt.

 

På väg till dagis körde jag på en rätt stor fågel(som en skata ungefär men det var inte en sådan) och fick stanna och lägga stackarn i diket. Som tur var dog den i krocken så jag behövde inte avliva.

Ludde var lätt att lämna på dagis idag. Han sprang direkt till sandlådan för att leka och när jag sen gick satt han och pratade med Amanda(dagisfröken). Annars brukar han kunna bli lite ledsen såhär i början efter ett dagisuppehåll, men idag gick det som sagt bra.

 

Åkte hem och la mig på soffan efter att ha tagit värktabletter. Ryggen har bråkat lite mer dom senaste dagarna. Har säkert med att jag rör mig mer nu än tidigare. Får ta ett steg tillbaka och ta pauser oftare.

 

Efter att ha spenderat flera timmar på soffan masade jag mig upp och åt en macka. Sen gick jag ut och pysslade med lite småsaker.

Efter en stund kände jag mig motiverad och stark nog att ge mig på målningen av grundet. Det skulle jag ha gjort för länge sen, men i början av sommaren var vädret för blött och tiden för knapp. Dom senaste veckorna vet ni vad jag gjort, och förstår att husgrundet inte legat högt på prioriteringslistan.

Det mesta är nu målat första svängen och nu är jag inne och vilar ryggen lite. Det gör mycket att bara få sitta ner en stund.

 

En del låter förvånade när dom får höra att jag är ute i skogen och plockar bär eller som idag, målar husgrundet. Det låter kanske "hurtigt" och energiskt, men sanningen är att jag vilar mycket mellan aktiviteterna. Jag vill alltid ha nära hem till sängen och soffan ifall energin tar slut, vilket den gör rätt snabbt.

Dessa små aktiviteter är mitt sätt att träna upp kroppen och känna efter var gränserna går.

 

Jag pratade med min chef igår då jag fått ett papper från försäkringskassan som hon och jag ska fylla i. Så på torsdag ska vi ses och fylla i papperet och diskutera hur jag ska komma tillbaka till jobbet igen.

Imorgon ska jag in på läkarbesök och då får jag diskutera sjukskrivningen med min läkare. Jag hoppas ju på att kunna börja jobba den första september, men läkaren får avgöra det.

Jag har en tendens att gå lite för fort fram så det är viktigt att min läkare får avgöra om jag är redo eller inte.

Viljan finns i alla fall!

 

 

Idag har det varit en tung förmiddag. Vi satt uppe och kollade på Jägarna 2 igår, så jag hade nog fått lite för lite sömn.

Jag har inte haft vare sig energi eller motivation, men lyckades städa och diska lite här hemma i alla fall. Fast helst hade jag velat ligga på soffan och stirra upp i taket. Men efter en värktablett och lite mat med glass o blåbär som efterrätt kändes det lite bättre.

 

Nu sover Ludde en stund och jag satte mig här. Ska fortsätta pyssla lite här hemma tror jag, för det behövs verkligen. Husets insida har liksom inte prioriterats den senaste tiden som ni säkert förstår.

 

I natt sprang folk Midnattsloppet i Stockholm. Jag är avis, för det är ett lopp jag skulle vilja springa i framtiden. Har tänkt på det länge men det har inte blivit av än.

Blir inga lopp alls för mig i år, förutom Vårruset som jag deltog i under våren. Gick dock runt då jag var förkyld och otränad. Knäna var ju dessutom "nyläkta" och jag ville inte riskera något genom att springa.

 

Är anmäld sedan länge till Tjurruset(i år igen) men jag har gett upp den tanken. Chansen att jag skulle kunna pallra mig runt en mil i knepig terräng i oktober känns liten. Känns värdelöst att åter igen få avstå.

Men jag får ta en sak i taget. Tjurruset är ett av mina mål och man brukar ju säga att vägen fram mot målet är det bästa.

Så även om allt känns värdelöst just nu så ska jag försöka njuta av resan mot mina mål, även om resan just nu bara handlar om promenader.

 

 

Nu har jag satt igång med träningen igen. Men träningen handlar inte längre om svettiga löprundor längs grusvägarna häromkring, utan om enkla promenader.

Förra gången jag skulle köra igång träningen gick allt för fort, vilket resulterade i ett halvår med ömmande knän. Jag är en tävlingsmänniska och vill alltid ge allt jag har, men nu har jag lärt mig av mina misstag och måste skilja på huvud och kropp.

Bara för att huvudet vill gå ut hårt betyder inte det att kroppen är redo för det.

 

Den här månaden kommer träningen bara handla om promenader och helt enkelt vardagsmotion. Viktigast är trots allt att vardagen börjar funka ordentligt så att jag kan börja jobba igen.

Jag förlorade så otroligt mycket muskler nu när jag var sjuk att jag verkligen får börja om på noll.

 

Just nu går jag promenader på ca 2 km, men självklart bara om det känns bra. Dom senaste gångerna har både hunden och Ludde hängt med, så jag får lite sällskap.

Det känns bra att vara så pass pigg att jag kan börja gå igen. Tidigare har jag nämligen inte orkat och kunnat gå så långt.

 

Jag ska klottra ner ett litet träningsschema så att jag har nåt att gå efter. Så jag inte lockas att skynda på träningen igen och driva på mig själv mer än jag klarar av. Jag är otålig av mig..

 

Har testat att springa lite, när jag jagar Ludde till exempel. Benen känns som bly under mig och orken finns inte alls, så det kommer dröja flera månader innan jag kan löpträna igen. Men då har jag något att sikta på och se fram emot. Löpningen är en av dom saker jag drömt om när sjukhusvistelsen har varit jobbig och tung.

 

Keep your eyes on the prize.

 

Nu har jag äntligen satt mig ner och känner mig nöjd för idag.

 

Sen Ludde gick och la sig har jag passat på att hänga tvätt, diska, titta lite på tv + badat Kaninis och Barbapapa.

Det sistnämnda kanske låter lite konstigt, varför badar jag en Barbapapa?

 

Tar det från början så förstår ni.

 

Natten till idag(fredag) vaknar jag och Johnnie av att Ludde är jätteledsen. Det har hänt ett fåtal gånger att han vaknat på det viset och det är inte alltid man förstår varför han vaknat och varit så upprörd.

Johnnie kliver upp och finner en nedspydd liten kille i spjälsängen.

Underbar som Johnnie är tar han upp Ludde och "snyggar till honom" lite innan han lägger honom bredvid mig i sängen. Jag bäddar ner och lugnar.

Johnnie röjer sedan upp det värsta i sängen och kastar in nedspydda saker i tvättmaskinen. Behöver jag säga att jag var lite extra kär i min sambo just då? Eftersom utan tvekan skötte "grovgörat" på egen hand.

 

Precis när vi lagt oss i sängen igen småpratar vi lite innan jag säger: "Vi kanske skulle ha en handduk eller liknande här ifall han skulle spy mer under natten?". Några sekunder senare vänder Ludde huvudet åt sidan och spyr riktigt ordentligt över kudden jag just gjort i ordning till honom.

"Vill du ta Ludde eller sängen?" frågar jag Johnnie och efter en kort betänketid väljer han Ludde. Han tar in Ludde i duschen och jag byter sängkläder i vår säng.

Denna gång ser jag till att lägga en handduk under Luddes provisoriska sovplats mellan oss i sängen och lägger en annan handduk vid sidan om som reserv. In case of emergency.

Tog emot Ludde när han var färdisduschad och gjorde honom klar. Johnnie passade på att duscha sig själv också på en gång då han skulle iväg på mässa idag.

 

Sen sov vi gott hela natten, och trots att Johnnie gick upp vid 6 sov vi andra vidare. Vaknade vid 8-tiden och började med att sjukanmäla Ludde. Jag hade tänkt hinna med massor idag(så mycket jag orkar och kan hinna med just nu) men jag fick planera om.

Efter som far i huset inte varit hemma har vi haft lite mor- och sontid. Lekt, sovit middag tillsammans och skördat grönsaker hos mina föräldrar. Ludde fick tag i vattenslangen och sprutade ner mig ordentligt innan jag hann undan. Nästa gång tar jag med reservkläder, nu är det krig!

 

Nu på kvällen har jag som sagt röjt upp lite här hemma. När jag var in i tvättstugan fick jag syn på stackars Kaninis och Barbapapa i handfatet. Alla mjukdjur hann undan förutom dessa som blev ordentligt nedspydda under nattens bravader.

Dom fick glatt badas i handfatet och jag skrubbade rent dom ordentligt med tvål och vatten. Nu är dom invirade i en handduk och imorgon ska dom få komma ut och vädras lite.

 

Livet som småbarnsförälder: Ena stunden byter man bajsblöjor eller blåser på ett klämt litet barnfinger, för att i nästa stund skrubba Barbapapa på magen med tvål.

 

 

 

Har även handlat mat på egen hand och att bära matkassar har också finkat bra, så länge jag har lika mycket vikt i varje hand. Men jag är som sagt försiktig med att lyfta tungt.

 

Tänkte ta och visa hur såret ser ut just nu. Tror att det kommer bli jättefint när ärret bleknat om några år.

 

Först en bild på hur magen såg ut dagen innan operation:

Hemma igen efter tandläkarbesöket. Det blev dock inte riktigt som planerat.

När jag fick komma in och sätta mig i stolen började den lugna, snälla sköterskan glatt fråga om hur jag mår och om sommaren varit bra. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla god min och förklarade att jag legat på sjukhus, opererats osv.

Sen började tårarna rulla ner för kinderna. Sköterskan blev lite förskräckt och undrade om det var hennes frågor som gjort mig ledsen.

Jag berättade att så inte var fallet, utan att det var sprutan jag var rädd för. Som ni vet har all sjukhusvistelse gjort mig allt mer spruträdd, och de senaste månadernas problem har blivit lite mycket för mig.  

 

Jag trodde att det skulle gå bra idag, även om jag kände mig stressad över sprutan. Men när jag väl satt där kände jag att det var jobbigare än jag trodde. Det har blivit lite för mycket den senaste tiden helt enkelt.

 

Sköterskan och tandläkaren var jättegulliga och förstod mitt problem. Eftersom det inte var akut att laga hålet bestämde vi oss för att göra ett nytt försök om 6 månader. Hålet har trots allt stått still i utvecklingen länge så det borde kunna hålla sig ett tag till.

Jag behöver få lite distans till sommarens sjukhusvistelse och sprutor. Få tillbaka lite energi och styrka, sen är jag nog redo för hållagning!

Jag har nog med problem just nu..

 

Mitt besök var dock inte helt onödigt, för vi tog bort lite tandsten och fluorlackade på några ställen.

 

Kändes så dumt att sitta där hos tandläkaren och gråta över en liten spruta, men ibland behövs det inte mycket för att bägaren ska rinna över.

 

Bättre lycka nästa gång!

 

Älskar den här tiden på året då allt man sått, ogräsrensat och vattnat börjar ge skörd. Allt blev lite si och så i år eftersom jag blev sjuk, men pappa har skött odlingarna hemma hos dom och mina grabbar här hemma har vattnat det lilla jag har här.

Det mesta finns hemma hos föräldrarna där det finns plats, men jag hoppas på att kunna odla mycket mer här hemma nästa sommar. Vi fixar trädgården just nu så något trädgårdsland finns inte än.

 

Dessutom är pappa också väldigt intresserad av att odla, han är ju trots allt bonde. Han är dock mest intresserad av potatis, morötter, tomater och bönor. Jag däremot vill ha palsternackor, kryddörter, sockerärtor, olika rotfrukter m.m. Lite gott och blandat alltså.

Det är roligt att ha mycket av grönsaksodlingen hemma hos föräldrarna eftersom det blir lite av min och pappas gemensamma intresse. På så sätt får vi lite extra tid tillsammans.

 

Häromdagen plockade jag och pappa svarta vinbär hemma hos dom. Dom har hur mycket som helst!

Vi plockade snabbt 5 liter, som nu ska kokas till saft. Ska även koka ihop lite sylt av blåbären och hallonen vi plockat.

Ska försöka frysa in så mycket jag bara hinner och kan också, för det är alltid bra att ha bär i lager.

 

Svarta vinbär:

Fick ett sms idag. Tandläkarbesök imorgon.. Var helt säker på att det skulle vara senare i augusti, men hade tappat bort lappen där datumet stod.

Som tur är får man i alla fall ett sms ett dygn innan så att man inte glömmer.

 

Det jobbiga är att jag tänkte flytta på tiden, då det känns som om jag har tillräckligt just nu. Dom ska nämligen laga ett gammalt hål som jag haft länge. Hålet har dock "stått still" och inte blivit djupare på flera år, så det är därför det inte blivit lagat tidigare.

Ett vanligt tandläkarbesök gör mig inget, men nu när dom ska laga kommer jag även få bedövning. Dvs en spruta. Och som ni säkert förstått är jag rätt ordentligt trött på allt som har med sprutor att göra just nu.

 

Men nu är det lite sent att avboka då det är mindre än 24 timmar till besöket. Visst kan jag avboka, men då kostar det. Lika bra att pallra sig dit och få det gjort.

Om dom sen får ge mig den där sprutan eller inte, det återstår att se.

 

 

Idag har det varit en lite sämre dag för min del. Rent energimässigt. Jag orkade knappt ta mig upp ur sängen och om jag funderar på vad som hänt idag, kommer jag knappt på något alls. Vi tog en sväng på 4-hjulingen för att Ludde skulle få titta på kor och rundbalspress. Jag passade även på att plocka en liter hallon, finns ju så otroligt mycket hallon just nu!

 

Men annars har jag legat lågt. Men en positiv sak var att jag inte behövde ta värktabletter mitt på dagen som jag brukar, utan det räckte med morgon- och kvällsdosen. Lite värre värk nu på kvällen dock, men ändå. Det vore skönt om värken kunde försvinna, så att jag hade en sak mindre att tänka på.

Snittet läker fint. Kom på nu på kvällen att jag inte visat er det än, men ljuset var för dåligt för att fota så jag får ta det en annan gång. Kommer bli fint när det gått nåt år eller två och ärret ljusnat. Kejsarsnittsärret blev jättebra även om det är lite som ett dike på ena ändan, dvs buktar in lite mot kroppen.

Men vad gör det? Ärret påminner mig om ett kaos som slutade lyckligt, så jag är glad över att det sitter där.

 

Hur som helst. Imorgon tänkte familjen Wallin-Wahlström åka med några grannar till Öregrund för att äta. Hoppas att orken finns på plats, och att Öregrund inte är överfullt(båtvecka..). I värsta fall får vi sitta på någon tom plätt och äta glass.

 

 

Dom ringde från Akademiska igår för att berätta att lite provsvar på det som opererades ut hade kommit.

Inga tecken på cancer, vilket är härligt att höra. Det var helt enkelt en "vanlig" inflammation jag råkat ut för.

 

Sen frågade hon om jag visste att jag har endometrios. Nix, ingen aning. Alltid lär man sig något nytt om sig själv..

 

Livmoderns innersta skikt består av en slemhinna som i varje menscykel byggs upp för att kunna ta emot ett befruktat ägg. Om inget ägg befruktas eller fäster stöts slemhinnan ut genom slidan i form av en blödning, mens.

 

Ibland finns livmoderslemhinna på andra ställen än insidan av livmodern och kallas då för endometrios. Även livmoderslemhinna utanför livmodern blöder vid mens och orsakar då en inflammation. Det är vanligt att man får väldigt ont, särskilt när man har mens men även vid andra tillfällen. En del får inga besvär alls.

 

Oftast får man endometrios på äggstockarna eller i bukhinnan, men man kan också få det på andra ställen. Endometrios kan ibland leda till att man får svårt att bli gravid.

 

Ungefär en av tio kvinnor får endometrios. Man kan inte bli av med sjukdomen men i vissa perioder har man mindre eller inga besvär.

 

Symptom:

Förutom ont vid mens är det vanligt att man får smärta som sitter som ett band över bäckenet och som kan stråla ut i korsryggen eller benen. Man kan också få ont när man bajsar, kissar eller har samlag.

 

Behandling:

Smärtan kan lindras genom olika behandlingar. Man kan få läkemedel som innehåller olika hormoner för att minska besvären av endometrios. Om man har ont kan man också behöva ta smärtlindrande läkemedel. Ibland behöver man opereras.

 

När ska man söka vård?

Om man misstänker att man har endometrios ska man kontakta en gynekolog eller en vårdcentral.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd.

 

Tror dock inte att sjukdomen borde besvära mig framöver eftersom jag inte har mens längre(väldigt skönt faktiskt!) men ska för säkerhets skull fråga min läkare senare.

Men när jag fortfarande blödde kan jag inte minnas att jag haft några tydliga symptom, så jag kanske var en av dom lyckostar som inte hade några problem alls.

Idag tog vi en tur med Johnnies båt. Motorn krånglade lite här hemma när han provstartade den, men tillslut fick han ordning på allt och vi kunde åka till sjön.

Allt gick jättebra och turen uppskattades av samtliga. Vi stannade även till en stund på sjön och fikade, mycket mysigt.

 

 

 

 Nu är det hög tid för mig att krypa till kojs!

 

Ni ska veta att jag läser alla era kommentarer, sms m.m, även om jag inte svarar.  Oftast läser jag era fina, uppmuntrande och stöttande ord flera gånger efter varandra. Jag önskar att jag hade en liten bok med ALLA era fina kommentarer uppskrivna, som jag sen kunde ta fram och bläddra igenom under svårare stunder.

 

Ni är så underbara som ständigt finns där och piggar upp mig när allt känns eländigt och ni ger mig energi till att orka med ytterligare lite av det jobbiga.

Jag vill svara på varenda kommentar och sms, men vad ska jag skriva? Ett "Tack!" känns så fjuttigt, och när jag väl försöker skriva ner hur mycket ert stöd betyder för mig finner jag inte orden som gör min tacksamhet rättvisa.

 

Ska jag vara ärlig så trodde jag ALDRIG att jag skulle få ett sånt här stöd från så många olika människor. Folk jag inte ens känner hör av sig efter att ha, av olika anledningar, hittat in på min blogg. Folk jag inte ens trodde läste bloggar följer mina inlägg och vart jag än går möter jag på folk som kramar om mig och frågar hur det är.

Nästan varje gång jag är ute bland folk på fester och liknande möter jag på någon(för mig okända människor) som berättar att dom följer min resa och kamp genom bloggen.

Folk berättar att jag inspirerar och berör, något jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra. Jag är ju bara en liten grå mus som inte hörs, syns eller kräver speciellt mycket här i livet.

 

Jag önskar att jag hade tid och möjlighet att bara åka runt och ge er alla en stor kram, som tack för allt ni gör. Ni kanske inte tror att era kommentarer gör speciellt mycket nytta. Men det gör dom. Varenda en.

 

Ni lär mig att bli en bättre människa. För varje uppmuntrande mening jag läser blir jag bättre på att själv ge fina kommentarer till folk i min omgivning. Jag har alltid varit dålig på att berätta för folk hur mycket dom betyder för mig, men jag blir bättre och bättre på det.

 

 

 

 

 

Vart ska jag börja?

 

Operationen gick bra och läkarna är nöjda. Efter strålningen jag fick 2013 hade äggstocken på vänster sida(högra plockades ur 2013 för att äggvävnad skulle sparas) vuxit ihop med både tarmen och röret som går mellan njure och urinblåsa. Äggstocken var även svullen, och det var alltså den som var problemet och hade orsakat infektionen.

 

Så det dom gjorde under operationen var alltså att sära på dessa och äggstocken plockades ur helt tillsammans med äggledaren. Kommer ändå aldrig kunna bära ett barn igen så det var ingen förlust för min del.

Dom fick sy några stygn i tarmen och en liten stent(ett litet rör som vidgar) sattes in i röret mellan njure och urinblåsa. Det röret var nämligen lite skadat och passagen var lite väl trång på ett ställe. Så för att säkra njurens kapacitet i fortsättningen sattes stenten in.

Den ska dock bara sitta i ca 2 månader innan den ska plockas ur igen. Antagligen ska förträngningen vara utvidgad då. Stenten ökade dessutom risken för urinvägsinfektion, och läkaren sa att jag nästan helt säkert skulle hinna få minst en urinvägsinfektion inom dessa 2 månader.

 

Åkte till vårdcentralen idag för att träffa en läkare och lämna ett urinprov. Hade nämligen urinkateter efter operationen vilket är både obehagligt och ökar risken för urinvägsinfektion. Svedan vid toabesök har hållit i sig så jag ville kolla upp det, vilket även läkarna uppmanade mig att göra om inte svedan försvann inom några dagar.

En av strålningens biverkningar är sköra slemhinnor, så det är inget nytt att det svider när jag kissar. Och som jag sa idag till läkaren kan det ju vara just det som är problemet nu, eftersom urinkatetern säkert retade upp urinröret ordentligt.

Men för att vara på säkra sidan ville jag utesluta urinvägsinfektion. Eftersom risken för det är ordentligt förhöjd bör det ju kollas upp.

Det snabba testet visade ingen solklar UVI, men det visade inte heller att jag var helt frisk. Jag bad dom att få urinprovet odlat, för att vara säker. Läkaren sa inte emot.

Med tanke på omständigheterna ville han ge mig en antibiotikakur direkt, så jag har hämtat ut tabletter och påbörjat kuren.

Nu håller jag tummarna för att svedan ska försvinna. Har tillräckligt med problem ändå!

 

Några dagar efter operationen fick jag komma hem, men den första tiden låg jag bara och tittade i taket eller läste. Helt värdelöst.

Kom hem på tisdagen och på torsdagen åkte Johnnie upp till Rättvik med Ludde. Tanken har hela tiden varit att Johnnie skulle upp till Classic Car Week och att jag och Ludde skulle hälsa på endast några dagar. Men jag blev som sagt sjuk så Johnnie och Ludde åkte ensamma och var borta en vecka.

Under tiden flyttade jag hem till mina föräldrar för att vila upp mig under uppsikt. Dessutom såg pappa till att jag ständigt fick i mig bra mat, vilket jag inte hade kunnat fixa på egen hand hemma.

Under veckan jag bodde där blev det mest vila, men när jag fick lite ork gick jag ut på små promenader, pysslade lite i trädgården, klappade/tittade på djuren osv.

På fredagen efter att jag fått komma hem från sjukhuset besökte jag vårdcentralen för att ta bort dom små häftklamrarna i buken. Det heter något finare på läkarspråk, men jag kallar det för häftklamrar(ser ut som såna!).

Obehagligt att ta bort dom, men sköterskan var underbar och det var skönt att bli av med dom små metallbitarna.

 

Snittet ser fint ut och har läkt bra. Får dock gå med lite häng på mjukisbyxorna då det gör ont att ha resår och liknande som dras över såret. Känner mig i alla fall inte längre som ett nyobducerat lik!

 

Vad ska jag skriva mer? Blir mer och mer rörlig, men är väldigt trött och orkeslös. Under tiden på sjukhuset då jag inte kunde äta något tog kroppen det den fick tag i, dvs musklerna. Så jag är väldigt svag, och nu gäller det att bygga upp kroppen igen. Från början.

Gick ner till 53kg från att normalt väga 60-62kg. Så man kan ju förstå varför jag inte orkar något.

 

Under tiden jag bodde hos föräldrarna mötte jag på en av deras grannar. Vi brukar möta på varandra när jag rider, och kan stå långa stunder och prata. Mycket trevlig kille. Han vevade ner bilrutan och undrade glatt om jag tappat bort hästen, eftersom jag var ute och gick.

Förklarade läget och han vet sen tidigare vad jag gått igenom eftersom vi pratat om det förr när vi träffat på varandra. Han tittade på mig och utbrast, halvt på skoj-halvt på allvar, med ett tonläge som lät som en order: "Nä, nu får det vara bra för din del!"

 

Jag kan inte annat än hålla med.

Nu får det faktiskt vara bra.

 

Bilden är tagen i början av sjukhusvistelsen, när jag fortfarande kunde äta och hade lite energi. Fin utsikt över slottet hade jag!