Dill
Vid flera tillfällen har folk frågat mig om hur jag står ut med min sambo. Han har eget åkeri, får sina konstiga idéer och är framförallt väldigt impulsiv just när idéerna kommer.
Att bo ihop med en åkare är inte helt lätt alla gånger, det kan jag intyga. Man behöver vara tålig och absolut inte vara den "klängiga" typen som vill vara med sin sambo varje sekund. Om man inte älskar att åka lastbil vill säga.
Hur som helst, det krävs lite för att stå ut med honom. Men det krävs en smula tålamod för att vara tillsammans med mig med..
Blev faktiskt lite förvånad över att Johnnie inte ens höjde på ögonbrynen över att jag nästan fyllt hallen med dill. Dill som jag dessutom(tidigare på dagen)formligen mosat in i bilen för att transportera mellan föräldrarnas gård och hit. Trodde bakluckan skulle räcka, men det slutade med att dillkronorna nästan killade mig i nacken under färden.
Ludde tystnade dock när han såg all dill. Undrade vad mamma ställt till med. Nu är det finhackad och lagd i frysen, så hallen doftar inte fullt lika mycket dill längre.
Johnnie sa heller inget om när jag kröp ner oduschad i sängen efter att ha jobbat med kor en hel dag. Ibland orkade jag verkligen inte duscha och jag skulle ju ändå ut i ladugården dagen efter.
Måste ju ha luktat som om det var en äkta ko i sängen..
Det vi har gemensamt är att ingen av oss är speciellt kinkiga, och kanske är det därför vi passar så bra ihop!
Kommentarer
Trackback
