Samtalsgrupper
Idag fick jag en inbjudan till en samtalsgrupp för oss som drabbats av gynekologisk cancer.
Såhär står det bland annat:
Samtalsgrupper för dig som är kvinna och drabbats av gynekologisk cancer.
Du som är opererad för gynekologisk cancer har kanske frågor och funderingar kring din sjukdom? Kanske känner du en försämrad livskvalitet efter din behandling? Vill du dela dina känslor och erfarenheter med andra kvinnor? Vill du samtala med vårt team om vad det innebär att få gynekologisk cancer?
Vi startar nu samtalsgrupper där du kan träffa vårt team tillsammans med andra kvinnor för att diskutera till exempel fysiska och hormonella förändringar, sexuell hälsa, smärta, problem mathållning, magproblem, relationsproblem och fertilitet. Vi kommer att prata om "livet efter cancer" och målet är att ge dig verktyg att hantera en ny livssituation.
Det står också att det kommer vara ca 5-7 personer i varje grupp och att vi ska ses 5-6 gånger. Första träffen kommer att vara den 9 september.
En del söker sig direkt till människor i samma situation när såna här saker händer, men jag har inte riktigt det behovet. Visst har tanken slagit mig ibland, men jag känner att jag klarar mig rätt bra med det stöd jag har idag.
Men nu när dom skulle ha speciella träffar med denna typ av cancer som ämne blev jag lite intresserad. Så jag tänker försöka gå på åtminstone första träffen och se om det är nåt att ha.
En av läkarna som kommer delta är hon som ingick i mitt team och som sen utförde kejsarsnittet. Tyckte att hon var bra, vilket gör mitt intresse för dessa träffar ännu större.
Falun tur och retur
Idag blev Johnnie tvungen att åka till Falun för att köpa en ny startmotor till ena lastbilen. Jag och Ludde hade inget speciellt för oss, så vi bestämde oss för att följa med.
Startmotorn fanns på en lastbilsskrot, så medans Johnnie gjorde upp affären och Ludde sov kikade jag runt lite:
Tanken slog mig att det var som att gå runt på ett slakteri. Lastbilar låg styckade och sorterade överallt.
Skroten låg fint belägen vid vattnet:
Stannade till på hemvägen för att äta lite. Men är det något man lär sig när man får barn, så är det att deras behov går före ens egna!
Även detta ställe låg vid vattnet, så vi tog med Ludde ut så att han fick se sig omkring lite och lyssna på vågornas kluckande.
När vi kom hem hade Johnnie mycket att göra, så jag och Ludde spenderade resten av kvällen hemma hos våra grannar Elin, Kemppi och lilla Svea. Nu är Ludde nattad och jag ska också krypa till kojs.
Bamse
Någon tog minsta, smidigaste bilen till stan igår.. Vad ska man med en så stor bil till?
Röntgen
Sådär ja, röntgen avklarad, eller rättare sagt: Datortomografisk undersökning av buken och bröstkorgen/lungorna.
Jag har genomgått denna typ av röntgen en gång tidigare, men det var innan kejsarsnittet. Var inlagd på sjukhuset då och fick åka sjukhussäng dit, så de här var första gången jag tog mig dit för egen maskin.
Allt tog sammanlagt ca 2½ timme. Det som tog tid var att jag skulle sitta och dricka kontrastvätska under två timmar. Det låter äckligt, men både konstistens och smak var som vatten. Det var väl så pass utblandat att det helt enkelt inte smakade konstigt.
Två timmar, 8 dl vatten/kontrastvätska och några kapitel läsning senare var det min tur.
Jag skulle inte bara dricka kontrastvätskan, utan även få det insprutat i blodet. Jag som hoppats slippa eftersom jag redan fått i mig denna vätska. Men det var bara att le och räcka fram armen, jag har inget val.
Killen var jättetrevlig och duktig, men mina kärl var inte lika duktiga. På tredje försöket fick han en infart på plats nere vid handleden. Armvecken börjar bli väldigt omöjliga..
Idag skrattade jag bara åt eländet, kanske för att killen var söt. Kan inte bli arg på någon som jag kan skratta och skoja med!
Sen flöt allt på som det skulle och röntgenundersökningen var klar efter ca 10-15 minuter.
Nu ser jag ut som om jag mött på en blodtörstig igelkott. Som tröst lagade jag en av mina och Johnnies favoriträtter och unnade mig en kall öl.
Läkarbesöket 27/8 -13
Läkarbesöket idag gick bra, men på grund av förseningar fick jag vänta ungefär en timme innan jag fick komma in. Vi gick igenom lite hur det gått sen jag och läkaren sågs senast, och han frågade om smärta, tabletter, samliv, motion och liknande.
Jag är ju otroligt mycket piggare nu jämfört med våren och halva sommaren. Hade jag mött mig själv innan sjukdomen och nu hade jag inte märkt någon större skillnad. Självklart finns ju spår av sjukdomen kvar. Inte sjukdomen i sig alltså, utan biverkningar efter strålningen och så vidare.
Läkaren undersökte mig lite snabbt men enligt honom såg och kändes allt bra. Imorgon ska jag på röntgen och när han fick resultaten från det skulle han ringa.
Jag är inte orolig inför vad röntgen visar, jag tar det som det kommer. Jag kan ändå inte påverka nåt, utan det är bara att följa med på färden. Min energi har varit begränsad så länge att jag helt enkelt inte vill slösa så mycket på att oroa mig över allt.
Självklart har jag stunder då jag är orolig att ingenting kommer bli som förr, att kroppen inte kommer kunna läka sig fullt ut.
Pratade med läkaren om detta, och han bekräftade det som jag fasat för. Kroppen kommer inte bli helt och hållet som förr, hur bra det än läker. Cellgifterna har inte lämnat några speciella spår efter sig, men strålningen var värre. Men va fasiken, här sitter jag och klagar över småsaker när jag ska vara glad att tumören troligen är borta.
Man vill så gärna tro att allt är över när tumören är borta, men det är inte så enkelt. Tyvärr.
Skönt att sova!
Kom hem strax efter kl.18 igår och efter matningen kröp jag och Ludde ner i sängen. Ludde hade inte sovit ordentligt på hela dagen eftersom han varit med mig och mamma i stan, så jag ville att han skulle få slockna i lugn och ro en stund.
Bestämde mig för att ligga bredvid och läsa lite, har sån förbannad träningsvärk efter diverse joggingturer och ridning så jag tänkte ändå skippa att träna och vara duktig.
Ludde var hur pigg som helst och jollrade glatt samtidigt som han sprattlade likt en sköldpadda på rygg. Men samtidigt som han började lugna sig blev bokens innehåll allt mer ointressant och ögonlocken kändes tunga.
La ifrån mig boken, släckte lyset och bestämde mig för att sova en stund. Johnnie var ute och pysslade med lastbilarna så han var nog bara nöjd om både jag och Ludde höll oss lugna och snälla.
Vi somnade direkt och när Ludde vaknade var Johnnie inne så Johnnie tog den matningen. Sov vidare och när jag vaknade var klockan nästan 3 på natten! Sova en stund var det ja..
Otroligt skönt att få sova i alla fall, det behövdes efter en lång dag i stan.
Nu har jag ätit lite och ska krypa tillbaka ner i sängen. Det känns nästan oförskämt lyxigt att både få sova ordentligt(ca 6 timmar) och sen sova lite till!
Timmerbil
Idag(eller rättare sagt igår, klockan är ju 1 på natten..) har Ludde åkt timmerbil för första gången! Det ska börjas i tid :)
Han verkade tycka att det var kul, för han jollrade glatt samtidigt som han stirrade ut genom fönstren. Kanske blir en liten åkare?
Bullen
Igår kväll hade Johnnie tid till att ta hand om Ludde några timmar, så jag passade på att göra något jag inte gjort på väldigt länge nu.
Jag åkte hem till föräldrarna, hämtade in Bullen från hagen, sadlade och tränsade. Sen var det dags att ta sig upp på hästryggen igen.
Det var en underbar känsla att sitta i sadeln igen, minst sagt!
Gjorde inget avancerat, ville bara känna vart jag har Bullen efter denna långa vila. Och jag måste säga att jag blev väldigt förvånad! För trots mer än ett halvårs vila gick han direkt ner i form i traven. Inte illa då han är en stel gammal travare.
Jag trodde att vi skulle vara tvungna att börja om från början med träningen, men det verkar inte som om det behövs. Dock hade han lika bra kondis som jag nuförtiden, så vi båda blev svettiga av ett kort, enkelt pass på en av åkrarna.
Förhoppningsvis kan jag fortsätta rida honom regelbundet från och med nu. Behöver bara lite hjälp med barnvakt då och då, men det borde gå att fixa. Alltid finns det väl någon som vill ta hand om en liten sötnos som Ludde?
Läkarbesök
Imorgon ska jag in till sjukhuset för att träffa min läkare. Han vill nog bara kolla läget lite, nu när det gått några veckor sedan behandlingarna avslutades.
Mamma skulle in till stan och uträtta några ärenden, så hon, jag och Ludde åker tillsammans. Jag har också några saker att handla så det passar mig bra.
Har inte så mycket mer att skriva om morgondagens planer, så jag återkommer mer om det när jag varit på läkarbesöket!
På onsdag ska jag in på röntgen, vilket jag inte ser fram emot. Nu när Ludde inte är i magen längre sprutar dom gärna in kontrastvätska som gör att plåtarna blir tydligare. Detta innebär att dom måste sätta en infart, dvs jag måste få ett nålstick. Jippi..
Läkarbesöken är snällare, för som värst klämmer dom lite på min mage och kollar snittet. Det kan jag leva med!
Party!
I lördags var det fest då en granne hade fyllt 50år några dagar tidigare. Johnnies mamma var snäll och ställde upp som barnvakt, så han fick stanna hemma.
Festen hölls bara ca 1½ km hemifrån, så vi cyklade dit tillsammans med några grannar. Det kom en hel del folk dit i alla åldrar, allt från små barn till pensionärer. En liten rackare hade inte ens lämnat sin mors mage än :)
Kul att träffa så många trevliga människor! För för en gångs skull hade jag träffat många av dom som var där. Annars brukar Johnnie känna alla och jag ingen. Jag är inflyttad och har därmed inte samma koll på alla som Johnnie, även om jag bott här i flera år.
Många kom fram och tyckte det var kul att träffa mig med. Alla känner Johnnie och vet därmed vem jag är, och en hel del läser även denna blogg.
Det bjöds på både alkohol och mat, och det var så gott! Jag höll mig till öl, för att vara på säkra sidan. Har ju trots allt bara druckit en gång sen behandlingarna blev klara, och då drack jag inte ens mycket. Så risken för att det skulle bli för mycket om jag inte passade mig var stor.
Men jag var i kanonform hela kvällen. Dansade, pratade och hade kul. När jag kände att det började gå utför började jag dricka vatten och höll mig till det resten av natten. Tänk om man kunde vara så duktig jämt!
Vid halv 4 på morgonen tackade jag för mig och cyklade hem. SVINKALLT! Johnnie stannade på festen ett tag till, inte mig emot. Lite kul ska han ha efter allt elände.
Hade verkligen jättekul! Stort tack till alla närvarande och framförallt dom som fixade en så bra födelsedagsfest.
Skörd
Dom senaste dagarna har gården här i närheten skördat för fullt. Kan man inte uppleva skörden på jobbet får man njuta av den hemma istället!
Killen körde rätt fort, men när jag mötte honom på promenaden saktade han artigt in. Tackade självklart då jag gillar när folk respekterar oss andra som rör oss på vägarna. Vare sig man cyklar, går, joggar eller rider är det alltid skönt när folk saktar in!
Träning
Har både haft fullt upp och njutit av sommaren, så jag har inte haft tid att uppdatera bloggen! Men nu ska jag avsätta lite tid till det då jag ändå väntar på Luddes sista matning innan läggdags(läggdags för mig, Johnnie och Ludde sover för fullt!)
Kan börja med att berätta att jag nyss kom hem från joggingrunda nr. 3 efter uppehållet. Snacka om att det suger i benen, framförallt vaderna, nu när man inte är van! Jag vacklar runt som en gammal farbror och hela benen känns helt slutkörda.
Sammanlagda sträckan idag var ca 3 km, och jag sprang ungefär 2½ av dessa. Det gick rätt bra, men jag är helt slut när jag kommer hem. Det är ju i och för sig tanken, för hur ska jag annars bättra på kondisen? Men jag är inte riktigt van vid att komma hem och vara såhär slut, brukar alltid ha lite kraft kvar.
Eftersom vi nu har Ludde, kan jag bara ge mig ut när Johnnie har möjlighet att ta hand om honom en stund. Det innebär att det oftast blir rätt sent, men det är egentligen skönt eftersom det då är svalare ute.
Ska försöka vara duktig och springa några gånger i veckan, men det kommer bli tufft nu i början. Första månaden efter ett avbrott brukar vara tungrott innan man fått till vanan, kondisen och motivationen. För det är ofta jag, under en joggingtur, undrar varför jag utsätter mig för detta självplågeri.
Min motivation är 3 enkla punkter:
1) Ingen tackar nej till en snygg, vältränad kropp!
2) Jag mår mycket bättre om jag regelbundet tränar. Sover bättre, orkar mer, gillar mig själv mer osv..
3) Bli av med överskottsenergi så att Johnnie står ut med mig!
Idag har jag både gått en relativt lång promenad med Ludde, jagat får och joggat en sväng. Duktig flicka!
Faktainlägg om livmoderhalscancer
Jag har länge tänkt skriva mer om själva sjukdomen jag drabbats av, dvs. livmoderhalscancer. Ren fakta om vad det är, symptom och liknande.
Ni har ju nämligen fått läsa min historia nu, eller åtminstone en del av den. För historien är tyvärr inte slut än, inte förrän jag är friskförklarad, jobbar och åter igen relativt vältränad. När jag helt och hållet är tillbaka på banan igen.
Men även om ni följt bloggen ett tag nu och läst om mina upplevelser så kan jag tänka mig att få av er har speciellt bra koll på sjukdomen. Jag kan erkänna att jag inte visste något alls, varken om cancer överlag och ännu mindre om livmoderhalscancer. Jag visste att cancer var en dödlig sjukdom, man tappade håret av behandlingen och att man kan drabbas alla möjliga typer av cancer. Det var ungefär allt..
Så för att öka kunskapen hos er tänkte jag skriva några inlägg om sjukdomen jag haft/har. Känner man igen symptomen tidigt ökar chansen att komma ur sjukdomen snabbt och relativt smärtfritt. Jag hade oturen att vara gravid samtidigt som relativt tydliga symptom visade sig, och det gjorde att jag inte tog dessa riktigt på allvar.
Skyllde bara på graviditeten och dess förändringar på kroppen.
Så inom kort kommer några inlägg om sjukdomen. Hör gärna av er med frågor om ni undrar något speciellt. Ska träffa min läkare nästa vecka så jag har möjlighet att ställa frågor till honom.
En dag med syrran
Nu är jag äntligen hemma igen, och grabbarna är både matade och nattade.
Idag har jag och Ludde varit lite här och var, inte undra på att vi är trötta. Först hörde syrran av sig på förmiddagen och undrade om vi skulle åka till stranden. Slängde på mig badkläder, packade in Ludde i bilen och stack iväg.
Vi var ensamma på stranden, skönt!
Jag har, pinsamt nog, inte badat en enda gång på hela sommaren. Kan i och för sig skylla på behandlingar och min piccline jag hade i armen, för jag fick nämligen inte bada med den. Sen är det så att jag är en badkruka och umgås med folk som inte är så intresserade av att bada. Så det har helt enkelt inte blivit något dopp än.
Men idag blev det premiär, lagom till att sommaren går mot sitt slut. Ludde låg i vagnen på stranden medans jag och syrran gick ut i vattnet, men lagom tills att det börjar gå trögt i det kalla vattnet börjar han gnälla. Var nog bra det, för annars hade det väl tagit hela dagen för mig att komma i vattnet.
Ett snabbt dopp, sen full fart in mot Ludde igen. Trösta och sen lägga sig i solen och prata om allt möjligt. Killar, kompisar, familjen, relationer, kattungar, syrrans jobb, barn.. Ja, det mesta.
Hon och pappa skulle åka till en second hand-butik, så jag bestämde mig för att haka på. Självklart hängde Ludde med, han är ju min trogne följeslagare!
Butiken har mycket trånga gångar och branta trappor, så Ludde fick sitta i en bärsele. Inte helt fel tyckte han som glatt kunde följa omgivningen från sin utkiksplats.
Blev en bok, en porslinsko och en klänning. En jättefin sommarklänning( ja, jag vet att sommaren snart är slut men det blir förhoppningsvis fler). Klänningen är något kort, men det blir skönt under varma sommardagar. Äger nästan inga klänningar, utan använder oftast shorts. Så jag tyckte det var läge att köpa en.
När vi kom hem till föräldrarna igen bakade jag och syrran pizza till familjen. Ludde var lite kinkig men lugnade sig efter att ha fått vara i sin morfars famn en stund medans jag skivade pizzornas pålägg.
Pizzan blev god och jag fick med mig en så kallad "doggybag" hem, eller som jag valde att kalla det: En "Johnniebag".
Syrran bäddar ner Ludde i bilbarnstolen inför hemresan:
Kom hem strax efter tiotiden, och Johnnie hade börjat sakna sin familj här hemma. Nu är som sagt grabbarna mätta och sover sött i sina sängar, så jag tänkte gå och göra dom sällskap.
God currykyckling
Igår testade jag ett nytt recept jag hittat på internet. Jag har alltid letat efter snabba maträtter, vilket berodde på att jag alltid kom hem runt 20-tiden på kvällarna när jag jobbat klart.
Numera kan jag laga mat tidigare på dagarna, men nu när vi har Ludde är det också smidigt med snabba rätter.
Både jag och Johnnie älskade den här rätten, så jag klottar ner receptet här:
1 grillad kyckling
6 dl kokt fullkornspasta
1 gul lök
1½ paprika
Curry
2 dl hönsbuljong
2 dl mellangrädde
1 dl riven ost
Salt och peppar
¤ Koka pastan
¤ Ställ ugnen på 200 grader
¤ Hacka lök och paprika
¤ Häll olja i en stekpanna(med höga kanter) eller kastrull. Bryn lök och paprika någon minut.
¤ Häll i grädde, hönsbuljong och krydda med curry, salt och peppar. Koka 10 minuter.
¤ Smörj en ugnsform och häll i spaghettin och kycklingen.
¤ Häll över såsen och riv ost över. Poff in i ugnen :)
¤ Låt stå i ugnen ca 20 minuter.
Enkelt och otroligt gott!
Finns dock en nackdel..Jag och Johnnie slåss nästan om matlådorna nu!
Ludde
Min lilla älsklingpojk!
Städning
Natten var extra jobbig i natt eftersom Ludde var för pigg för att kunna somna om direkt efter matningen, dessutom var Johnnie tvungen att sticka iväg tidigt i morse en sväng. När han väl kommit hem och somnat om, var han för trött för att kliva upp när mobilens alarm satte igång. Så jag fick inte sova speciellt mycket..
Jag sover mycket sämre nu, inte bara på grund av Ludde, utan också för att jag inte jobbar. Förut var man trött efter jobbet och sov som en stock!
Försökte sova en liten sväng på förmiddagen men nä, det tyckte inte lilla pigga Ludde.
Fick kliva upp, mata honom och få honom att somna i vagnen. Äta frukost och sen kavla upp ärmarna. Dags att städa nya bilen!
Det var en bekant till Johnnie som ägde den innan, och han fick den till bra pris men ostädad. Eftersom jag inte har så supermycket att göra om dagarna(om inte Ludde är kinkig förstås) så tog jag åt mig städningen.
Våran gamla passat må ha varit otroligt ostädad och smutsig invändigt, men jag tror faktiskt att den här nya var värre! Hundhår, grus, lera, skitiga säten, damm..you name it!
Det tog mig halva dagen att städa den så bra jag kunde, med några mindre pauser för Luddes välmående.
Men nu är jag nöjd med vad jag åstadkommit, och ser fram emot att börja köra bilen. Men jag kommer sakna gammel-passaten, för vi var ett bra team! Kommer dock fortsätta köra gammeln ett tag till då den nya som sagt ska få rosten fixad.
Ny bil
Nu ska inte ni läsare svimma, trilla av stolen eller tappa hakan, men jag tänkte meddela att vi nu köpt en ordentlig familjebil. Pinsamt nog minns jag inte årsmodell, men den är mycket nyare än vad jag och Johnnie normalt kör.
Vi är nämligen inte kända för att äga lite nyare, finare fordon, utan det ena fordonet är risigare än det andra. Tyvärr är den något rostskadad, men det tänkte vi se till att få fixat fortast möjligt då rostskyddsgarantin fortfarande gäller.
Körde bilen för första gången idag, och den gick så fint så. Men gångerna jag kört en bil utan en normal nyckel att starta med är lätträknade. Nu ska man trycka in en rektangulär plastbit i ett hål så startar bilen. Mysko.. För nya grejer för mig!
Men tanken är att jag ska köra bilen i normala fall(visst, lämna finbilen till personen som rullar sig i kodynga på jobbet och mockar hästboxar på fritiden) eftersom jag är den som har Ludde med mig mest. Dessutom är jag lite, lite, lite renligare i bilen än Johnnie som kastar Red Bull-burkar på golvet, kliver in med oljiga kläder och lämnar godispapper i dörrfacket. Inte mycket renligare, men lite. Min smuts går att städa bort, Johnnies oljiga lastbilsgrejer är svårare att städa efter..
Kom just på att jag inte ens nämnt vad det är för bil! En passat såklart, då vi båda är otroligt nöjda med gammel-passaten som gått likt en klocka trots att den rullat så långt som över 53 000mil.
Blodprovet
Idag var det dags för något jag faktiskt fasat för några veckor nu. Blodprovet inför läkarbesöket nästa vecka.
Jag hade inga större problem med nålar tidigare, donerade blod bland annat. Visst, att bli stucken har aldrig varit en rolig sak, men jag har inte känt såhär tidigare. Nu knyter det sig i magen bara jag tänker på smärta, nålar och sjukhus.
Med bestämda steg traskade jag in i vårdcentralens väntrum och slog mig ner. När mitt nummer dök upp på skärmen gick jag lydigt in och hälsade på sköterskorna i provtagningsrummet. Den ena kände jag igen, och hon sken upp så hon kände igen mig med. Hon frågade försiktigt hur det gått med graviditeten, och jag svarade att allt gått bra och berättade att det blivit en liten Ludde.
Själva provtagningen gick sådär, men sköterskan var i alla fall trevlig. Hon missade kärlet första sticket, vilket inte förvånar mig ett dugg.
Kärlen är så slitna nu efter alla stick att dom helt enkelt är svårare att pricka. Alla säger samma sak. Nu får dom ofta sticka längre ner på armarna där dom inte stuckit så mycket.
Andra försöket gick i alla fall och sen rann blodet med god fart ner i provrören. Aldrig är det så skönt att se blodet rinna som vid dessa provtagningar. Sen är det bara att andas och hoppas på att kärlen inte drar ihop sig och stryper flödet. Det har hänt några gånger.
Jag vill inte skrämma upp någon, det är ju inte alls farligt att bli stucken. Men blir man det för ofta mot sin vilja börjar kroppen helt enkelt sätta sig i försvarsläge, och man blir rädd.
Skönt att det inte är lika ofta numera, och förhoppningsvis ska jag inte behöva lämna så många prov i fortsättningen.
Jag hoppas att jag någon gång glömmer bort rädslan för stick, och kanske till och med kan börja donera blod igen. På så vis kopplar jag kanske åter ihop det med något bra, och inte cancer.
Vi får vänta och se!
Trädförflyttning
Idag har det varit jättefint väder, men jag och Ludde var trötta och sov länge. Det är nåt man ångrar såhär i efterhand eftersom så mycket av den fina dagen fick förlorat.. Men jag drömde en väldigt härlig dröm precis innan jag vaknade, så jag har haft en sån där skön "må bra-känsla" hela dagen. Vissa drömmar har den effekten, och alla har nog någon gång upplevt det. Härligt sätt att börja dagen på!
Ludde har varit underbart snäll nästan hela dagen, vilket har varit skönt. Vi har nämligen hjälpt mamma att flytta ett träd från hennes jobb och hem till gården. Min hästtransport var perfekt till ändamålet, så det var därför jag var inblandad. Dessutom har jag en bil som får dra transporten, vilket inte mamma har. Det har hänt ibland att mamma lånat hela ekipaget med både bil och transport, för att hon behövt köra möbler eller liknande.
Trädet var både snäll att lasta på och lasta av, och stod snällt under hela resan. Det är annat än många hästar de! :)
Nu på eftermiddagen har Ludde varit väldigt tjurig, så jag la honom i barnvagnen och gick en promenad. Han var ovanligt tjurig, även under promenaden. Vi var ute i ungefär en timme, och mot slutet av promenaden somnade han sött och lugnet återvände till grannskapet!
Förhoppningsvis var han bara övertrött, för han har inte sovit mycket idag. Han sover gott på nätterna i alla fall, och är en ängel nästan hela dagarna. Sen på kvällarna blir han tjurig.
Nu ska jag städa och pyssla här hemma. Kvällsmänniska som man är!
Nu eller aldrig
För en vecka sen visades filmen "Nu eller aldrig" på tv. Jag kollar sällan på hela filmer, men den ville jag se.
Den handlar om två dödssjuka män som bestämmer sig för att skriva en lista över saker dom vill hinna med innan livet är slut.
Nu när man har lite mer insikt i cancer och dess behandling kände man igen mycket i filmen, och anledningen till att jag så gärna ville se den filmen var helt enkelt att jag på sätt och vis varit där.
Jag var aldrig så nära döden, men självklart tänkte man på den emellanåt. Framförallt innan man fick veta hur illa sjukdomen egentligen var.
Jag tänkte på hur folk skulle reagera, hur min begravning skulle se ut och hur många som skulle komma och ta farväl. Hemska tankar, jag vet. Men hamnar man i en sån situation så är det dags att bli vän med döden, och vara inställd på att det kanske inte blir bättre än så.
Jag har aldrig velat ta mitt liv och min hälsa för givet, för vi alla vet hur fort det kan gå. En bilolycka, en häst som blir rädd, en ko som ska skydda sin kalv, en sjukdom eller varför inte ett blodkärl som brister?
Kanske var det därför jag tog cancerbeskedet med någorlunda ro. Tänkte att jag i alla fall fått 25 friska, härliga år. Det är ändå bättre än vad många andra får.
Jag funderade redan innan cancern på saker jag ville hinna med innan jag dör. För få saker är värre än att ligga på dödsbädden och känna att man aldrig hann bli klar och göra allt man tänkt. Kan tänka mig det i alla fall, har ju aldrig varit där så jag vet inte säkert.. Men jag är en sån person som ångrar så otroligt mycket jag aldrig gjorde när jag hade chansen, och det mesta kommer nog hänga med mig livet ut.
Jag ska fundera ut en ordentlig lista och sen skriva ett inlägg om dessa saker. Kan vara kul för er att veta vad just jag vill hinna med.
Om ni fick veta att ni hade 5 friska år kvar att leva, vad skulle ni vilja hinna med då? Vore kul att få höra lite om vad ni andra har för grejer på er lista.
Förresten, filmen var väldigt bra! Gillar båda skådespelarna som hade huvudrollerna, och framförallt själva handlingen. Gillar verkligen filmer som får mig att börja tänka och fundera trots att filmen slutat.
Massör
På hästtävlingen igår träffade jag på en hästmassör i farten. Pratade lite snabbt med henne och fick hennes visitkort.
Har nämligen länge velat kolla igenom Bullen så att han inte har ont någonstans. Travhästar som gått på travet länge kan ofta ha olika dolda problem, och Bullen är ingen ungdom längre. Jag har inte direkt märkt att han har ont, men tanken kom när jag upptäckte att han inte lika gärna vill galoppera på grusvägar.
Ska jag börja träna honom lite mer målmedvetet så vill jag veta att han inte har några problem. Har redan pratat med min hovslagare och hon säger att hovarna är okej i alla fall.
Helst vill jag att både en massör och en veterinär kollar på honom, för att vara säker.
Gammal bild på mig och Bullen:
Tänk om djuren kunde prata, vad enkelt allt vore!
Smörjer lädergrejer
Satte mig ute på gräsmattan idag och smörjde hästarnas läderträns. Jag är rätt dålig på att göra det regelbundet, men tänkte få det gjort innan jag börjar rida igen.
Dessutom har jag tänkt smörja upp Taras(min ponny) och Tussas(mammas ponny) grejer innan det hängs undan för gott. Båda dessa hästar har nämligen fått sista vilan.
Nu kanske ni tycker att det är slöseri på grejer att lägga undan det och aldrig använda det igen. Man ska aldrig säga aldrig, men i nuläget har jag ingen tanke på att använda Taras träns på någon annan häst. Resten av grejerna har dom andra hästarna tagit över, men tränset är speciellt på något sätt..
Tyvärr började det stänka lite från himlen så jag flyttade in grejerna under tak. Allt avstannade dock helt efter det då Ludde var sur och ville ha sällskap..
Morgonmys
Ludde har skött sig exemplariskt i natt när jag skötte alla matningar själv. Han har vaknat och sagt till att han är hungrig, ätit och sen somnat om.
Nu på morgonen vaknade han innan han borde bli hungrig, men det visade sig att han var kelsjuk. Så han fick ligga bredvid mig i sängen och gosa en stund.
Tack för ikväll!
Nu känner jag mig klar för ikväll. Eller rättare sagt tills vidare, för jag kommer få ta Luddes alla matningar i natt.
Johnnie och några kompisar till honom har varit på någon lastbilsmässa hela dagen och passar på att dricka en skvätt när han ändå är ledig från både jobb och familj.
Och Johnnie kommer vara både för trött och för påverkad för att vara kapabel att ta hand om Ludde i natt, så det blir min uppgift.
När jag kom hem från westerntävlingen körde jag in en köttbit i ugnen som jag marinerat sen igår. Maten tog ett tag, så grabbarna knallade över till grannen en sväng. När maten började bli klar kom gänget tillbaka och åt glatt av maten. Kött, potatis(egenodlad) och sås gjord på sky.
Köttbiten får fortsätta gosa till sig i marinaden(rödvin, vitlök, olja, soja, morötter, kryddor m.m.) även inne i ugnen
Mitt i maten vaknade Ludde och var sugen på mjölk. Byta blöja, mata och åter lägga honom. Grabbarna tackade för maten och traskade tillbaka till grannen. Dom pratade om att besöka bastun en sväng.
Grabbarna hade plockat av det mesta från bordet, så jag plockade av resten och satte igång att diska. Vi saknar diskmaskin så det är handdisk som gäller.
Nu är diskbänken ren, all disk diskad och Ludde sover. Nu sitter jag vid tv:n och kollar på friidrott. VM pågår för den som missat de, och jag kollar så mycket jag hinner. Friidrott är en av dom få sporter jag gillar att följa.
Sen ska jag krypa till kojs och sova sött tills Ludde börjar gny. Ska avsluta dagen med att ta en kall öl och fortsätta kolla på sport. Återkommer imorgon!
Westerntävling
Har varit på westerntävling större delen av dagen, och eftersom Johnnie var på någon maskinmässa fick Ludde följa med mig.
Dom behövde funktionärer, så jag erbjöd mig och fick ta hand om cafeterian. Ludde var en riktig liten ängel och låg snällt i vagnen nästan hela tiden. Lite småtjurig några korta stunder, men med tanke på hur arg han varit senaste dagarna(efter vaccinationen) så var han riktigt snäll idag.
Såg många fina ekipage och det var väldigt intressant att kolla på westernridning då jag aldrig varit på en sån tävling förr. Blev otroligt sugen på att komma upp på hästryggen och börja rida igen.
Träffade många trevliga människor också, så sällskapet var absolut inte fel det heller.
Effektiv
Har varit rätt effektiv idag. Förutom att ha skött Ludde och tagit honom på en promenad, har jag fixat marinad till både dagens och morgondagens mat, diskat, tvättat, ätit en ordentlig lunch och sorterat/vikt tvättad tvätt.
Äntligen börjar jag komma igång ordentligt med vardagssysslorna, och vad mycket man hinner med hemma helt plötsligt! Folk pratar om att det är så otroligt jobbigt att vara småbarnsförälder, men det här är ju rena rama barnleken jämfört med mina och Johnnies senaste månader.
Visst, ju äldre Ludde blir desto mer måste han passas, men hittills kan jag inte klaga på honom. Han har sina dagar då han är väldigt tjurig och måste tas om hand mer, men idag till exempel ligger han och slappar i barnvagnen utan att klaga det minsta annat än när det är dags för mat.
Och nu när man inte har ett jobb att gå till kan man laga middag normala tider, hinna diska och städa regelbundet och träna dagligen. Nästa steg blir att börja pyssla mer med hästarna igen, för nu är jag redo för det. Och väldigt sugen, har inte ridit på länge!
Nu är Ludde hungrig, måste gå!
Promenad
Det är så otroligt skönt att kunna röra sig igen, utan att ständigt ha ont. Jag har aldrig haft så ont som under våren och försommaren, och aldrig känt mig så sliten.
Det är så svårt att förklara känslan.. Känslan när kroppen går från relativt vältränad till helt otränad. Man känner sig så svag och hjälplös helt plötsligt. Jag har varit igång fysiskt så länge jag kan minnas. Född och uppvuxen på en gård där jag sprungit och lekt med syskonen, hjälpt föräldrarna med djuren eller cyklat miltals med kompisarna till sjön.
Lantbruksskola och började då jobba helger, sen fast jobb direkt efter studenten. Som ni alla säkert vet vid det här laget var det på en mjölkgård.
Jag har aldrig varit så still som nu, och det tog ett tag innan kroppen vande sig. Under stora delar av behandlingsperioden har jag haft en jobbig rastlöshet ständigt kliande i kroppen. Sen har det ju självklart funnits perioder under dom senaste månaderna då jag knappt klarat av att resa mig upp för att jag varit så svag.
Minns att när det var som värst kunde jag inte ens stå upp längre än ungefär 5 minuter, sen sjönk jag ner på huk eller satte mig.
Så att nu kunna gå långa promenader utan några större problem känns helt fantastiskt! Nu har mitt liv äntligen tagit fart igen efter flera månaders paus.
Att jag är så otränad försöker jag se positivt på. Jag gillar utmaningar, och att testa mina egna gränser. Och det kommer bli en ordentlig utmaning att träna kroppen med start från ruta ett.
Bilder från dagens promenix:
VM-guld!!
Äntligen VM-guld till Sverige!
För dom som missat det pågår VM i friidrott just nu i Ryssland. Och idag sprang Abeba Aregawi först i mål under finalen i 1500 metersloppet.
Härligt att hon visar konkurrenterna var skåpet ska stå!
Duktig flicka!
Sådär ja. Nu är mina sysslor för kvällen avklarade, och jag kan med gott samvete krypa till kojs.
Nu på kvällen har jag kollat recept, handlat mat, packat upp matkassarna och lagat älgskavsgryta. Ätit. Matat och tröstat liten sur Ludde och sett till att han kommit i säng. Föst trött pojkvän i säng. Diskat och röjt upp lite innan jag slutligen känner mig nöjd.
Nu ska jag alldeles strax krypa ner i sängen och låta mig sövas av Johnnies snarkande och Luddes knorrande. Kan tillägga att jag bytt sängkläder och vädrat sängkläderna under dagen, och då är det extra härligt att krypa till kojs!
Sov så gott, återkommer med nya inlägg imorgon :)
Joggingpremiär!
Just ja! Måste skriva ett kort inlägg om gårdagens joggingpremiär!
Eftersom middagen blev sen blev även joggingrundan försenad. Alla som någon gång tränat vet att man inte kan sticka ut precis efter maten, blir sällan bra. Hann tyvärr bli kolsvart ute, trots att klockan inte var speciellt mycket. Det märks att hösten är på gång..
Tillslut sov Ludde, träningskläderna på och jag var redo. Johnnie stod utanför och pratade med grannen. Grannen utbrast: "Ska du ut och springa nu!? Nä nu jävlar.. Det märks att du är pigg igen! Vet ju hur det varit.."
Själva joggandet var ungefär som jag tänkt mig. Flåsigt, tungt och jobbigt, trots att jag bara joggade en liten bit. Förväntade mig inget annat efter ett halvårs "vila".
Men nu är jag i alla fall igång, och nu jäklar ska kondisen, musklerna och energin komma tillbaka!
Byggarbetsplats
Ursäkta röran, vi bygger om!
Johnnie har lånat en grävmaskin och gräver för fullt här hemma. Skönt att det äntligen blir av! Kommer bli jättekul att se det färdiga resultatet! Det kommer dock inte bli klart den här veckan, men Rom byggdes inte på en dag.
Låååång promenad
Middagen är avklarad och som efterrätt unnar jag mig en riktigt kall öl. Känner att jag är värd det efter dagens promenad.
Efter besöket på vårdcentralen bestämde jag mig för att ta en promenad i vanlig ordning. Ludde var nymatad och vädret var fint.
Kände mig pigg och sugen på att gå lite längre än vanligt, så jag bestämde mig för att gå till naturreservatet här uppe i skogen.
En bekant till oss äger gården vid vägens slut, och har några köttdjur där. Så vi gick upp dit(eller rättare sagt: jag gick, Ludde låg mest och slappade..) och tog en titt på korna innan vi nöjt vände hemåt.
Tyvärr hann både jag och Ludde bli hungriga innan vi kommit hem, men dom mörka molnen som närmade sig missade i alla fall oss precis.
Visade sig att Ludde inte bara var arg på grund av hungrig mage, utan även som följd av vaccinationen. För när han ätit mer än normalt var han fortfarande ledsen. Men efter att ha fått ligga på sin mor i soffan somnade han tillslut.
Dom sa att han kunde bli lite dålig och gnällig efter sprutorna, så det är vi beredda på. Känns dock inte bra att se honom må dåligt..
Men nu sover han i alla fall sött liksom sin far som ligger här bredvid i soffan och snarkar. Känner mig väldigt nöjd med dagen, framförallt promenaden som nog kommer ge mig en ordentlig träningsvärk. För att ge er en bild av hur långt jag gick, kan jag meddela att jag var ute i 3 timmar(relativt rask takt) gick ca 17 000 steg och avverkade ca 15km. I alla fall om man ska tro på vad skyltarna säger.
1½ mil är inte helt illa av någon som för några månader sen knappt orkade ta sig ur sängen/soffan!
Promenadens mål, Vika:
Mina fötter tackar för sig och vill vila resten av kvällen!
En av gårdens dikor:
Jag och en trött Ludde:
Ovädret missade oss precis. Det duggade bara på oss, men när vi kom hem var det stora vattenpölar överallt.
Mina fötter tackar för sig och vill vila resten av kvällen!
Vaccination
Nu är Ludde nyvaccinerad och allt gick bra. Han blev självklart lite ledsen precis när dom stack, men så fort han kom upp i min famn blev han glad igen.
Han vägdes och mättes också, och lite har han ökat sen förra veckan. Nu väger han nämligen 5160g. Förra veckan låg det på exakt 5kg.
Nu ska jag och Ludde ut på vår dagliga promenad.
Kommande läkarbesök
Fick ett brev från Akademiska sjukhuset i förrgår om att jag har en tid bokad för läkarbesök. Det är dagen innan jag ska på röntgen, dvs den 27:e.
Anledningen till att inte dessa saker sker på samma dag är antingen att dom vill ta ett snack med mig inför röntgen-besöket, förvarna mig om att allt kanske inte är helt bra än. Eller så gick det helt enkelt inte att ta på samma dag, då min läkare Bengt Tholander är en mycket upptagen person. Även röntgenavdelningen har ständigt fullt upp.
Jag blev glad över att det var Bengt jag skulle träffa, för han är en av mina favoriter. Han förklarar bra och på ett språk jag förstår. Han pratar lugnt och sansat utan stress och ser till att lyssna och förklara om man har frågor och funderingar.
Man märker även att han vet vad han pratar om, vilket är viktigt! Dessutom är han inte så otroligt seriös jämt, utan kan dra på smilbanden när jag skojar med honom. Mina favoriter bland sköterskor och läkare är dom jag kan skoja och skratta med, för det är viktigt på ett så seriöst ställe som onkologen(avdelningen för cancerbehandling).
Flera läkare och sköterskor har sagt att jag har tur som fått Bengt som läkare, för han är tydligen en av dom bästa i landet på den här typen av cancer.
För övrigt så kallar jag honom inte för Bengt när jag pratar om honom, utan jag föredrar att säga "Bengan". Låter roligare, och lite kul måste man få ha i allt elände!
Och när jag ändå pratar om namn, kan jag meddela att jag fått cellgifter av en sköterska vid namn Mumman. Trodde hon var utländsk först, men när jag väl träffade henne visade det sig att hon kom från dalarna. Hon är helt underbar! Hon är jämt lika glad när vi ses, och man blir så pigg när man träffar henne. Hon utstrålar så mycket energi!
Till vårdcentralen med Ludde!
Nu är Ludde nybadad, relativt nymatad och redo för avfärd. Vi ska nämligen till vårdcentralen om en timme för vägning, mätning och om jag minns rätt ska han även vaccineras.
Jag är absolut inte avis på honom över att han ska få en spruta, för jag börjar redan få ångest över den 20:e då jag ska lämna blodprov.
Ska bli kul att se hur mycket Ludde vuxit sen senast, för det var inte längesen han blev undersökt av en läkare på Akademiska sjukhuset.
Trots att han har varit utanför min mage i mer än tre månader nu, räknas han bara som strax över en månad. Det är bara för att minska förvirringen då han, om allt gått som det skulle, endast skulle vara ungefär en månad gammal nu. Ska man se honom som tre månader visar hans vikt- och längdkurva helt fel eftersom han då är extremt liten och undernärd för sin ålder.
Han följer som sagt sina kurvor jättebra och trots alla motgångar har han växt väldigt bra utanför min mage.
Folk brukar prata om att barn är små mirakel och att det är fantastiskt att dom blir till, växer och tillslut ploppar ut ur sina mödrar. Ludde är vårat lilla mirakel och innan allt detta hade jag aldrig trott att ett barn kunde klara av att bo granne med en cancertumör, stå ut med cellgiftsbehandlingar och sen födas helt frisk(vi har i alla fall inte stött på nåt konstigt än när han undersökts av läkare).
Tänk vad ens kropp, ens lilla barn och ett helt team läkare kan lyckas med tillsammans!
Första joggingturen
Senare under kvällen ska jag ge mig ut på en kort joggingrunda. Första gången sen någon gång i vintras tror jag.. Nyår ungefär. Slutade inte jogga på grund av ryggsmärtan, utan att det helt enkelt kändes obehagligt när magen började bli lite större.
Har bara joggat några steg då och då, för skojs skull. Men nu ska det bli intressant och se hur mycket kroppen orkar efter den här långa vilan.
Den här bilden är flera år gammal. Vill minnas att det var min och Johnnies andra semester tillsammans, och vi åkte upp till Gällivare. Jag hade så mycket överskottsenergi att vi fick åka och "rasta" mig vid berget som ligger alldeles utanför stan. Johnnie släppte av mig vid bergets fot, och fortsatte sen med bilen upp på en höjd(gick en väg upp dit).
Jag sprang upp till toppen där Johnnie väntade, och det sög bra i benen. Johnnie rökte medans han väntade, och eftersom jag varken gillar rökning eller att vänta joggade jag vidare en bit ner på andra sidan för att sen återvända till bilen.
Sen var jag glad, nöjd och trött!
Längtar tills jag har en kraften i benen igen! Nu skulle jag bara orka några meter uppför det där berget.
Tack!
Nyss kom Johnnies ena bror hit för att hämta ett fordon och passade samtidigt på att överlämna en kasse med barnkläder. Han och flickvännen har 3 grabbar därhemma, och vi har fått massor av urvuxna kläder från dom.
Jag och Johnnie bestämde oss tidigt för att inte köpa något till Ludde förrän tidigast en månad innan han skulle komma ut. Skulle något gå fel ville vi inte stå där med en massa fina små barnkläder, leksaker, mjukdjur och andra grejer vi köpt på oss. Jag är en sån person som inte vill "ropa hej förrän man är över bäcken" och har lite svårt för att förstå folk som till exempel börjar handla grejer till barnet innan man ens passerat dom osäkra första 12 månaderna.
Läget var väldigt osäkert med Ludde på grund av cancern och allt däromkring, så vi ville helt enkelt inte hoppas för mycket på att det skulle gå vägen. Under sista månaden hade vi så fullt upp att vi inte hann köpa nåt, jag hade ont och vi åkte fram och tillbaka till sjukhuset flera gånger i veckan. Men medans vi kämpade med behandlingar, smärta och graviditeten kom underbara bekanta till oss med kläder och grejer vi skulle behöva till Ludde.
Vi har fortfarande inte köpt några kläder själva, för vi har fått så att det räcker till en hel skolklass!
Vi har förutom kläder fått en bilbarnstol, 2 barnvagnar(!) och grejer som filtar, mjukdjur m.m. Vi är jätteglada över allt vi fått!
Bilden visar några plagg vi fått till Ludde:
Dom här små tofflorna fick Ludde av några kompisar till mig. För det första är dom underbara då dom föreställer två små kor, för det andra är deras huvuden små skallror. Då kan Ludde roa sig själv genom att vifta med fötterna. Dom är lite stora fortfarande, men det ska bli kul att testa dom sen när han är lite större.
Åter igen: Tack för allt vi fått, ni är underbara!
Kantareller
Igår tog jag en sväng ut i skogen för att kolla om kantarellerna känner sig klara för att följa med hem. Folk lite här och var omkring har pratat om att dom hittat en massa svamp nämligen, så bäst att kolla läget innan någon annan tar "mina" svampar!
Jag har inget jättebra svampställe, men jag har hittat lite här och var. Åkte till dom ställen jag hittade på förra året och letade rätt länge innan jag hittade på en svamp överhuvudtaget. Annars brukar man åtminstone hitta på någon flugsvamp, men nix.
Hittade på mina kantareller tillslut, men dom var bara små bebiskantareller. Så jag har lämnat dom på tillväxt några veckor.
Kom hem utan kantareller, men jag fick i alla fall lite bra och behövlig träning. Skogsägaren hade nämligen röjt i skogen sen senast jag var där, så det var en riktig hinderbana.
Kom dock inte hem helt tomhänt. Plockade lite blåbär till frukostflingorna!
Skruttan
Igår var jag som sagt och fotade hästarna tillsammans med den svarta himlen bortom dom. Men det är inte helt lätt att fota en viss unghäst jag köpt, för hon är lite för kelsjuk..
Såhär ser det ut från början:
Åh nej, jag är upptäckt!
Hon börjar gå emot mig..
Närmare och närmare..
Tillslut är det dags att de upp fotandet på henne, för allt man ser är en stooor mule! Vid det här tillfället nosade hon på mobilen innan hon klev runt mig och ställde sig för att försiktigt nafsa mig i nacken och i håret. När hon är nöjd med gosandet betar hon vidare.
Städning
Igår kväll fick jag en sån stark lust att börja städa och pyssla här hemma. Det började med att jag skulle lägga in tvättade kläder i garderoben, och jag började rensa bland kläderna för att få plats med dom som skulle in. En del slängdes, annat ska skänkas bort.
Jag har gått och varit sugen på att åka och handla lite nya kläder, men efter den djupdykningen i garderoben kände jag att jag har så det räcker med de mesta.
Men som vanligt när jag har lust för nåt stannar det inte där, utan innan jag visste ordet av hade jag slitit ut allt jag kastat in i garderoben på sängen. Saker jag inte vet vart jag ska lägga hamnar nämligen där inne.
Hittade massor av grejer jag glömt att jag ens äger!
Rotade igenom allt och la det där det SKA vara. En del saker slängdes. Jag är en riktig samlare, så när jag är på humör att slänga eller ge bort, är det bara att låta det ske. Skönt att bli av med grejer jag ändå inte saknar!
Eftersom jag fick hela golvet fritt i garderoben gick jag och hämtade alla mina finskor och stövlar. Även på den fronten behöver inget nytt köpas än på ett tag. Ca 8 par högklackade skor och stövlar klarar jag mig med några år framöver.. För som djurskötare får jag inte så jättemånga tillfällen att gå runt i högklackat.
Problemet är att vissa skor och stövlar nästan är för fina för att användas.. Älskar framförallt stövlar med hög, smal klack, och brukar gärna köpa nåt nytt par varje höst när skobutikerna får in fina exemplar. Men i år blir det Aja baja!
När jag började riva bland skor och stövlar blev det en rensning även på den fronten. Har en annan garderob där jag kastat in en massa skor och stövlar, så även den blev sorterad och städad bland skor och kläder.
Känns skönt att ha sorterat båda garderobernas innehåll, både på kläder, skor och grejer. Man samlar på sig så mycket som man sen inte använder..
Oväder
Vädret fortsätter vara lurigt. Igår var himlen kolsvart samtidigt som man hörde avlägsen åska. Men ovädret håll sig på avstånd fram tills någon gång på eftermiddagen då himlen öppnade sig och det bokstavligen forsade vatten i flera timmar.
Jag älskar sånt här väder, det är så härligt! Gillar när regnet öser ner, och för min del gör det inget om jag råkar vara ute bara jag har ombyte i närheten.
För min del får det gärna ösa ner på mitt bröllop,om jag någon gång får för mig att gifta mig vill säga.
Tog några bilder igår när jag hälsade på hästarna:
Luddes fullständiga namn
För skojs skull kanske jag ska ta och berätta vad Luddes fullständiga namn blivit. Papperen skulle vara inne senast tre månader efter barnets födelse, och strax innan sista datumet fick jag iväg de. Jag hade inte orken att ta tag i det tidigare på grund av alla behandlingar och läkarbesök, så precis som så många andra papper blev de liggande fram tills nyligen.
Jag hade dock funderat en del på hans namn, men var redan från början säker på vad jag ville att han skulle heta. Tror att jag bestämt mig redan innan han kom ut till och med.. Självklart hade Johnnie en talan, men jag hade mitt förslag klart i alla fall.
Jag har två extra förnamn förutom tilltalsnamnet, och det känns lagom. Johnnie har hela tre, men det känns för mycket.
När jag gav mitt förslag till Johnnie tyckte han att det lät bra, även om han tvekade inför att Ludde skulle få hans namn bland annat. Självklart ska han ha sin fars namn!
Luddes fullständiga namn är:
Johnnie Ludvig Benneth Wallin Wahlström
Johnnie efter sin far, Benneth efter min far(ovanligt namn, och jag tyckte att det vore kul om det vandrade vidare i generationerna) och dubbla efternamn då vi inte riktigt var överrens om vilket han skulle få. Han får ändra sen om han känner för det.
Men här hemma heter han vara Ludde :)
Nästa sjukhusbesök
Den 28:e augusti ska jag besöka sjukhuset för att röntgas. Kan tänka mig att det kommer bli ett läkarbesök där någonstans också, för att stämma av läget. Men hittills har jag bara röntgen inbokat.
Jag håller tummarna för att röntgen inte ska visa några nya tumörer. Min kropp behöver bli stark igen om jag ska kunna ta mig igenom en behandling till.
Dagbok från sjukhustiden
Skrev igår att jag höll på att sortera brev och papper, då allt sånt jag fick under perioden då jag var som mest dålig hamnade i en stor hög i väntan på ork att ta tag i det.
Hittade en bunt papper från tiden innan kejsarsnittet. När jag satt på mitt rum där på sjukhuset själv började jag skriva ner mina tankar. Jag föredrar att skriva ner var jag tänker och tycker, då jag kan formulera mig bättre så än muntligt. Så vill ni ha nåt vettigt ur mig, be mig skriva ner det!
Det är därför jag skriver om allt möjligt här på bloggen, för det är skönt att skriva av sig allt elände, djupa tankar och sorg.
Här är en del av det jag skrev på sjukhuset:
Måndag 25:e februari 2013.
Fem dagar efter cancerbeskedet. För det mesta känns allt okej, men det är bara lugnet före stormen. Jag, och alla runt omkring mig, har en tuff tid att vänta.
Läkaren kom in idag och frågade lite om hur mina tankar går, och vad jag och Johnnie diskuterat.
Jag berättade att det är svårt att tänka och diskutera nåt man inte vet något om än. Vi vet ju ingenting.. Vi vet inte hur det kommer gå med barnet vi väntar, hur illa cancern är och hur oddsen ser ut. Vi vet inget alls!
Hon berättade att det kommer bli svårt för oss att få barn igen, hur behandlingen än går. Därför känns det extra viktigt för mig att rädda den jag redan bär på.
Den lille sparkade nyss till, känns extra jobbigt om han inte går att rädda nu när han blivit så verklig för oss.
Alla säger att jag och min hälsa är viktigast, men för mig finns bara den lille i tankarna. Jag klarar mig säkert, men den lilles liv hänger på en skör tråd.
Inget, inte ens den minsta detalj, av denna graviditet blev som jag tänkt mig.
Jag är så rädd. Rädd att den lille måste offras för att jag ska klara mig. Han betyder mycket för mig, precis som alla ungar gör för deras mödrar. Alla mödrars instinkt är att skydda sin avkomma, och det tar emot att vara egoistisk just nu.
Vi är ju trots allt två som kämpar för våra liv just nu.
När jag läste igenom detta började tårarna falla innan jag hunnit halvvägs. Jag minns hur jag kände, hur jag mådde och hur rädd jag var när läkaren sa att Ludde kanske behövde plockas ut som en sen abort för att dom skulle kunna rädda mig.
När jag skrev detta visste jag inte ens hur illa min cancer var, och jag hade inte en aning om vilket öde som väntade mig och min son. Jag ville inte dö, men samtidigt var jag beredd på att jag kanske inte hade så mycket att välja på.
Trädgårdspyssel
Blev en del trädgårdspyssel igår, som sagt så är det skönt att de äntligen blir av! Min potatisodlingshög är nu jämnad för marken och vi har sått gräs. Det kommer bli en fin gräsmatta på framsidan, äntligen! Sen är det baksidan som är kvar.
Som vanligt när Johnnie pysslar med nåt här hemma på helgerna kommer hela grannskapet på besök, tar en öl och hjälper till.
Fast på den här bilden ser gänget aningen slöa ut:
Kvällens jobbande avslutades dock hastigt och lustigt av att någon råkat komma åt fel spak så att skopa med rotator(eller vad det nu kallas) åkte i backen och slet sönder några slangar och kablar.
Nu ska jag kila ut och se om Johnnie vill ha hjälp med något.
Kvällens jobbande avslutades dock hastigt och lustigt av att någon råkat komma åt fel spak så att skopa med rotator(eller vad det nu kallas) åkte i backen och slet sönder några slangar och kablar.
Ludde fick självklart vara med på ett hörn, och var märkbart intresserad av grävmaskinen. Han var lite grinig på kvällen, men så fort han hamnade i min famn stirrade han på grävaren. Så jag skickade över honom till Johnnie så att han fick provsitta.
Nu ska jag kila ut och se om Johnnie vill ha hjälp med något.
Papper..
Efter flera månaders sjukdom, behandling och trötthet har jag äntligen tagit mig igenom det mesta av alla papper. När jag blev sjuk och fick barn ramlade det nämligen in hur mycket brev som helst av alla möjliga anledningar. Papper om sjukskrivning, Luddes namn, sjukhuspapper.. och precis innan jag blev som sämst bestämde jag mig att äntligen adressändra, så jag fick papper om det med.
Ja, jag vet att det är rent av löjligt att inte ha adressändrat än. Men jag har inte stressat då posten kommer till mamma och pappa som jag besöker så gott som dagligen.
Jag hade en jättehög papper att gå igenom, men nu börjar det äntligen bli ordning. Papper har fyllts i och skickats, papper har sorterats och hamnat i pärmar m.m.
Skönt att äntligen komma ikapp, nu när man inte orkar ta tag i något alls under så lång tid.
Skörd
Johnnie håller på och fixar trädgården(äntligen!) och har därför lånat en grävmaskin. Vi har under många år pratat och diskuterat om hur vi vill ha trädgården, och börjar sakta men säkert komma överrens. Vi har lite olika idéer och mål med hur vi vill ha det, så de är inte helt lätt.
Nu har han i alla fall satt igång med en del, men långt ifrån allt kommer att göras den här helgen. Men det ska bli så skönt att nåt händer! Hatar när man bara står och stampar på samma ställe.
Man blir så motiverad när det börjar hända saker, och jag hoppas Johnnie känner likadant så vi får så mycket som möjligt gjort den här sommaren/hösten.
Johnnie har under minst två somrar haft en stor jordhög liggandes i kanten av trädgården. Den blev över vid nåt tillfälle, och han planerade att jämna ut gräsmattan med de. Men sen gick tiden och högen blev kvar.
Jag(som får mina konstiga idéer) utnyttjade läget och började plantera potatis i den luftiga jordhögen. Vad ska man annars göra om man inte har ett potatisland och samtidigt vill retas med sambon?
Nu skulle alltså Johnnie jämna ut denna jordhög, så jag fick gå ut och skörda mina små knölar. Blev mer än jag förväntat mig, så jag är nöjd. Färskpotatis är otroligt gott, så här ska ätas!
Passade även på att rensa och gallra bland morötterna.
Mitt första träningsmål
Jag har ett första litet delmål i min träning. Jag har några större mål som jag ska berätta om senare, men för att nå dom måste man beta av några delmål på vägen. För har man inte lite enklare mål att kämpa mot känns ens stora mål ofta lite väl onåbara.
Mitt första delmål jag just nu fokuserar på är Kung Björn-loppet 2013. Man kan välja att springa 6 km eller 10 km, och jag kommer självklart välja den kortare sträckan nu när jag är så pass otränad. Har inte sprungit/joggat på ca 7-8 månader, så jag vill inte sätta allt för stor press.
Jag planerar att börja jogga vilken dag som helst, när det passar så att Johnnie kan passa Ludde. Ska bli kul att se hur mycket kroppen orkar såhär i början.
Förra året sprang jag på tiden 32.46 minuter, och hamnade på plats 12 av 97. Hur min hälsa än varit, tänker jag satsa på att slå den tiden. Är man tävlingsmänniska så är man!
Bild från år 2011:
Min bror Jimmy, jag, Maria(Robins sambo) och min bror Robin.
Slö dag
Idag har jag inte gjort speciellt mycket. Tog hand om Ludde hela natten, så jag sov till och från större delen av förmiddagen för att få tillräckligt med sömn. Tyvärr blir hela dagen förstörd om jag inte får sova ordentligt, så det är därför jag inte får mycket gjort på dagarna.
Men sånt är livet som småbarnsförälder, så det är bara att hoppas på att han snart börjar sova större delen av nätterna.
När jag ätit frukost(som snarare kan kallas lunch) tänkte jag gå en sväng med Ludde. Johnnie och vovven hakade också på, så vi blev ett gäng.
När vi gått en halvtimme mötte vi på en granne som var ute och körde med traktorn. Vi blev hastigt och lustigt ditbjudna för att ta en öl.
Meningen var att vi inte skulle stanna så länge, men timmarna gick. Trevligt sällskap, kall öl och Viggo hittade en hundkompis. Dom hade nämligen en jakthund(jämthund) i sin hundgård och tillslut testade vi våra hundar tillsammans, vilket gick jättebra. Då vet vi vart vi kan lämna vovven om vi ska bort!
Vi hade säkert suttit kvar där än om det inte vore för att Ludde blev hungrig. Vi traskade hem igen och nu har både vi och Ludde ätit. Ludde var dock bra tjurig nyss, vet inte varför då han var ordentligt omskött. Inte blev det bättre av att jag var minst lika tjurig på grund av hunger, så Johnnie fick ta hand om honom medans jag mosade i mig massor av tacos.
Nu är alla nöjda och glada. Jag sitter vid datorn, Johnnie ut ute och Ludde sover sött här bredvid. Snart ska jag bänka mig framför tv:n då Morden i Midsomer börjar.
Usch, vill hinna med så otroligt mycket mer på dagarna.. Får ta mig själv i örat och skärpa mig, för nu är jag så pass pigg att jag borde orka en hel del pyssel här hemma. Har i alla fall kommit igång med promenaderna, alltid nåt!
Fest i Norrtälje
Nu ska jag ta och berätta lite om lördagens besök i Norrtälje.
Det är så att min kompis Camilla inte bara fyller år inom kort, utan ska även sluta på sitt jobb och flytta till Gotland för att plugga där. Självklart var vi tvungna att fira detta med middag och ett krogbesök.
Det var jag, Heidi och lill-Anna som kom hem till Camilla. Hon bjöd på smarrig mat och sen var det dags för spel. Camilla hade nåt förfestspel som vi sen spenderade några timmar med. Det bjöd på många skratt och intressant information om varandra. Vad som sas stannar dock mellan oss!
I början fick jag så gott som alla barnförbjudna frågor, trodde att det var ett relativt snällt spel.. Men det visade sig vara ett barnförbjudet spel med mycket privata frågor och bör inte spelas av pryda människor.
Tjejerna tyckte att jag hade så pass mycket talang att jag kunde jobba som någon form av strippdansös, men nä.. Det känns inte riktigt som min grej. Men Camilla fick sig en liten privat dans, haha!
Jag tog det väldigt lugnt med drickandet då min kropp både är svag och ovan vid alkohol. Men trots enbart vatten kände jag min nästan berusad ändå.. Billigt det vore om man kunde dricka sig berusad på vatten!
Dom andra tjejerna tog det också rätt lugnt med drickandet, men satsade på lite starkare grejer än vatten.
Jag och kvällens huvudperson Camilla:
Väl ute på krogen hade jag rätt kul, även om man börjar känna sig lite gammal bland alla 18-åringar som skriker och super sig redlösa.. Jag och Heidi pratade om att besöka Flustret någon gång, för jag har aldrig varit där.
Men kvällen hade varit roligare om inte ett band hade spelat i nästan en timme. Ingen kul musik att dansa till och ALLDELES för hög volym. Nu låter jag gammal och gnällig, men det riktigt skar i öronen, och jag vill gärna ha kvar hörseln några år till..
Det var i alla fall kul att dra på sig höga klackar, snygga till sig, dra ut och dansa lite. Även om kvällen inte var så kul som jag hoppats. Var lite väl mycket musik jag aldrig hört och för lite folk.
Köpte några drinkar också, lika goda som jag minns dom! Tur att jag inte vet hur man blandar till dom själv, för då hade jag nog haft alkis-problem nu.
Smurf-Heidi:
Visste inte vad jag skulle ha på mig, så jag körde den bekväma stilen..
Vi slapp även gå hem denna gång! Orkar inte berätta den historien just nu, men tar det inom kort!
Öregrund
Igår åkte jag, Johnnie och Ludde till Öregrund tillsammans med Elin, Kemppi och Svea. Elin hade egentligen tänkt att vi kunnat spendera hela den varma sommardagen där, men Johnnie var i stan och handlade grejer till lastbilen. Så vi satsade på att åka dit och äta istället, vilket inte alls var tokigt!
Det var perfekt temperatur, sällskapet var trevligt och Ludde skötte sig utmärkt. Han låg i vagnen och tittade på folk som gick förbi samtidigt som han småpratade för sig själv.
När vi ätit oss mätta gick vi en sväng längs vattnet med solnedgången som utsikt.
Vi ska göra ett nytt försök inom kort att spendera en dag i Öregrund. Tyvärr börjar Elin jobba på måndag, men vi ska nog lyckas klämma in utflykten nånstans!
Luddes läkarbesök
Idag åkte jag och mina grabbar in till stan för att Ludde skulle besöka en läkare. Det har inte hänt nåt, utan det är ett vanligt rutinbesök. Är man född för tidigt får man stå ut med några extra besök på sjukhuset! Dessutom pratades det om att Ludde skulle följas lite extra noga med tanke på att han är lite unik (på grund av att han är född mitt i en cancersjukdom).
Ludde skötte sig strålande och det var först på slutet som han blev lite sur. Först kollades vikt, längd och huvudomfång. Kan glatt meddela att han nu väger exakt 5 kg, grabben växer så det näst intill knakar. Han är även 54 cm lång och har ett huvudomfång på 38,1 cm, om någon är intresserad av exakta siffror.
Han följer tillväxtkurvan jättebra och både sköterska och läkare var väldigt nöjda. Han fick en "OK-stämpel" i rumpan som sköterskan uttryckte sig.
Läkaren kollade även hur Ludde följer en med blicken, hur han jobbar med nackmusklerna och andra små tecken på att allt är som det ska.
Ludde börjar bli väldigt stark i nacken nu, och det känns som om krypandet snart knackar på dörren. För bara på några dagar har han lärt sig lyfta huvudet allt bättre.
Läkaren påpekade att han redan var fint musklad och rund och go.
Luddes tillväxtkurva:
För dom som inte läst av såna här kurvor tidigare: Den tjockare, fina linjen visar en helt normal kurva. ovanför den går ett till tjockt streck som inte är speciellt lång än. Det är Luddes nuvarande kurva. Under kan man se en streckad linje, det är Luddes kurva OM han fötts normal tid(den räknas alltså inte).
Lite svårt att förklara, men Ludde ses ju som en månad nu(inte 3 som han är om man räknar från att han kom ut i friska luften).
Lite svårt att förklara, men Ludde ses ju som en månad nu(inte 3 som han är om man räknar från att han kom ut i friska luften).
Läkaren frågade vad vi svarar när vi får frågan om Luddes ålder, då han som sagt räknas som en månad. Jag berättade att vi säger 3 månader, men förklarar alltid hans tidiga födelse. För ska han vara 3 månader på riktigt borde han vara mycket större.
Sköterskan hade vi träffat förut när vi bodde nere på Neo(avdelningen för förtidigt födda småttingar) och hon tyckte att jag såg mycket piggare och friskare ut nu, och vi pratade på lite om hur behandlingen gått. Det känns viktigt för min del att visa dom jag mött under behandlingen att jag mår mycket bättre nu. Många erkänner nämligen att dom undrat hur det gått, då många minns oss eftersom vi haft en så jobbig situation.
Så att ge dom en liten uppföljning genom att visa att jag är mycket piggare, känns bra.
Jag är nämligen själv en sån person som ofta kan gå och fundera på hur det gick med saker och ting. Varesig det handlar om djur eller människor.
Nordsvenska hästens dag
Igår förmiddag åkte jag, mamma och Ludde in till stan för att kolla på hästar. Det var nämligen nordsvenska hästens dag och eftersom både jag och mamma gillar arbetshästar ville vi gärna gå på det.
Tyvärr blev vi sena eftersom det var lite problem med djuren hemma hos mamma och pappa på morgonen, så vi missade mycket roligt. Men vi hann se en del i alla fall, bättre än ingenting.
Det var dock lite väl varmt, trots shorts och linne. Vi svettades ordentligt alla tre!
Vid 15-tiden körde mamma mig till IKEA där jag lastade över min packning till min kompis Heidis bil. Vi skulle nämligen vidare till Norrtälje för att fira Camilla.
Ludde följde med mamma hem och hon passade honom resten av dagen så att Johnnie fick lite friare tyglar en stund.
Hemma igen
Är precis hemkommen från Norrtälje där jag umgåtts med kompisar. Det var så skönt att komma hem igen! Borta bra, men hemma bäst.
Johnnie och Ludde är inte hemma just nu, så jag passar på att städa och pyssla. Har sovit ovanligt mycket i natt så jag känner mig riktigt pigg och glad. Ska nog lägga mig ute i solen och njuta lite också, innan grabbarna kommer hem. Den här helgen är helt enkelt min "ta paus från mammabestyren-helg".
Återkommer senare med inlägg om hur helgen varit :)
Fest!
Nu ska jag, mamma och Ludde in till stan en sväng, sen ska jag vidare till Norrtälje då min kompis Camilla ska firas! Så det blir lugnt med inlägg under helgen. Men jag ska försöka ta många bilder :)
Tjao!
Idioter.
Ju längre tiden går, desto mer skitsnack når oss som sagts bakom våra ryggar. Jag blir så förbannad på en del människor..
Sen jag började bli dålig i slutet av januari har massor av folk varit underbara och hört av sig till oss. Dom har beklagat, stöttat oss och erbjudit sig att på alla möjliga sätt hjälpa till.
Sen finns det alltid en skara folk som ska gotta sig i andras olycka, snacka skit och bete sig som idioter.
Att folk vill gotta sig i min olycka bryr jag mig inte om, för dom människorna har uppenbarligen bara avundsjuka på det jag/vi har, eller så har dom alldeles för mycket tid att behöva slå ihjäl.
Men när folk börjar snacka skit om Johnnie ser jag rött.
Det går rykten om hur hans företag går, vad han gör på dagarna m.m. För det första beklagar jag att ni inte har ett eget liv att bry er om, och för det andra ska folk överhuvudtaget inte uttala sig.
Jag ska friska upp erat minne lite:
Jag blir gravid och vi väntar med spänning och glädje på det lilla livet som växer i min mage. Ryggen börjar värka och jag får lämna mitt jobb jag trivts så bra på för att bara ligga hemma på soffan och ha ont. Att behöva gå hem från jobbet var ett hårt slag, och det tynger mig än idag då jag saknar det så förbannat.
Ryggen gör tillslut så förbannat ont att jag varken kan äta, sova eller kolla på tv och vi börjar åka fram och tillbaka mellan hemmet och sjukhuset för att hitta felet.
Dom hittar en tumör som visar sig vara aggressiv cancer och trots graviditeten, med risk för missfall/sen abort beroende på min hälsa, påbörjas min behandling.
Behandlingen gör mig trött, och jag får leva med biverkningarna illamående, håravfall och liknande. Ryggen blir bättre under en period, men försämras innan det planerade kejsarsnittet. Dom bestämmer sig för att plocka ut Ludde en vecka tidigare än planerat då förlossningen verkar starta.
Under kejsarsnittet tar inte ryggbedövningen som tänkt, så när dom öppnat upp mig börjar jag känna smärta. Sövs snabbt och får träffa Ludde först på eftermiddagen en snabbis.
Är dom följande dagarna så dålig att jag inte kan träffa Ludde, och Johnnie har i efterhand erkänt att han i det skedet inte trodde att jag skulle komma hem igen.
Det tar mig en vecka att komma upp ur sängen på grund av olika problem och hemska smärtor. Johnnie bor på en annan avdelning med Ludde och sköter honom dygnet runt. Sammanlagt tog det en månad innan vi fick komma hem och då drabbades jag av en depression då jag bara låg på golvet och grät hysteriskt flera timmar i sträck. Jag trodde aldrig att jag skulle vara en sån person som drabbas av depressioner, men nu har jag testat det med.
Sen följer 6 veckors jobbig behandling med både strålning och cellgifter, och jag får besöka sjukhuset dagligen. Dessutom fick jag även behandling i Örebro vid 2 tillfällen, nåt jag inte vill göra om.
Kan tillägga att vi varit på massor av ultraljud, läkarbesök, barnmorskebesök, röntgen och gud vet vad. Blodprov varje vecka och en hel del kanyler.
Under allt detta har Johnnie tagit hand om Ludde nästan helt själv då jag knappt orkat komma upp ur sängen. Han har kört mig massor av gånger till och från Uppsala och deltagit i dom flesta inbokade besöken.
Trots detta har folk mage att snacka skit om Johnnie, att han aldrig jobbar osv. Behöver jag förklara närmare vad han sysslat med det senaste halvåret? Han vill, precis som jag, jobba. Men han ville inte skita i mig och låta mig stå ensam i kaoset, vilket många säkert hade kunnat göra.
Tänk er själva att på mindre än ett år få veta att man ska bli far, se sin flickvän gråta hysteriskt av smärta nästan dagligen, delta i fler ultraljud/läkarbesök/röntgenbesök än många gör under sin livstid, se sin son komma ut två månader för tidigt och hamna på intensiven, se sin flickvän vara så dålig att man tror att hon inte ska klara sig, bo på sjukhus en månad, sköta barnet i 2 månader ensam på grund av flickvännens behandling och samtidigt försöka hålla sitt företag igång.
Jag tror att alla fattar vid det här laget. Johnnie har haft ett otroligt jobbigt halvår, och trots det beter sig en del som idioter. Ni ska inte uttala er förrän ni gått igenom samma skit som vi.
Men som sagt, dom flesta har varit helt underbara mot oss under denna svåra period. NI är guld värda!
Sådär. Nu har jag fått skriva av mig min ilska ordentligt. Blev ett långt inlägg, men det behövdes visst eftersom en del tror att vi sitter hemma för skojs skull.
Sylttillverkning
Sylt tillverkad, även de för första gången. Är inte nöjd, för jag tyckte att den blev för lös. Men det slutgiltiga betyget kan jag inte ge förrän jag testat den i kallt tillstånd.
Kul att testa på att göra saker som saft och sylt av bär jag plockat själv. Sånt har jag velat göra länge, men aldrig haft tid. Men nu har jag en hel del tid.. Till och med för mycket enligt mig!
Saft
Igår tillverkade jag hallonsaft för första gången, och det blev perfekt. Johnnie väntade ivrigt likt ett litet barn på att saften skulle bli klar, och han var väldigt nöjd när han provsmakat.
Saften till vänster är min hallonsaft, den till höger är svartvinbärssaft som brorsan och hans tjej gjorde av svartvinbären jag plockade hos föräldrarna.
Nu ska jag börja förbereda inför sylttillverkning. Har hallon kvar och även en del blåbär, så det får bli drottningssylt. Mums!
Åkt en sväng..
Idag har jag, Johnnie och Ludde varit ute och åkt nästan hela dagen. Vi kände för att åka en sväng utan nåt speciellt mål. Vi åkte lite skogsvägar och kollade på ödehus, skogsmaskiner och virke. Sen åkte vi vidare till Östhammar där vi köpte glass och satte oss vid vattnet.
Det var varmt, men vid vattnet blåste det alldeles lagom mycket för att jag skulle kunna sitta i shorts och bikiniöverdel utan att varesig svettas eller frysa.
Ludde gillar att åka bil, och somnar nästan direkt. Han var dock ovanligt tjurig nu på kvällen, men i sin mors famn somnade han tvärt. Så nu är han nedbäddad och jag ska pyssla lite innan det är dags att kolla på tv kl. 21 :)
Kvällsmänniskan Anna.
Nu har jag och Ludde kommit hem efter att ha varit en sväng hem till min mor och far. Vi hade egentligen inget ordentligt ärende dit, utan åkte bara över på besök.
Nu ska jag försöka vara lite effektiv under resten av dagen. Röja upp lite här hemma, koka saft och planera vår semester. Kanske blir det en promenad också, vi får se hur mycket jag hinner innan det blir mörkt.
Jag är en riktig kvällsmänniska, och det gör att jag alltid får lust att göra allt möjligt på kvällen. Gärna så sent att jag egentligen borde gå och lägga mig. Om det inte vore för min familj hade jag gärna slitit fram dammsugaren, diskat och rusat runt som en virrig höna hela kvällar/nätter. Men det skulle nog inte Johnnie och Ludde uppskatta eftersom dom vill sova.
Det dumma är att det suget att göra saker på kvällarna sällan kommer på dagtid. Det hade varit otroligt smidigt om jag studsat upp ur sängen kl. 8 på morgonen och haft tusen saker jag verkligen måste få göra för att jag så gärna vill.
Har alltid varit en kvällsmänniska, och har under hela min uppväxt varit uppe sent och läst böcker, pysslat eller varit ute i ladugården med föräldrarna.
Nu när jag inte har nåt jobb att bry mig om har jag märkt att jag faller tillbaka allt mer i dessa "vara-uppe-sent-vanor". Snart har jag vänt helt på dygnet..
Nä, nu måste jag sätta igång med mina planer innan klockan blir för mycket!
Matlagning
Igår när jag skulle laga mat var Ludde väldigt tjurig. Johnnie försökte trösta, men nej. Han blev bara tyst när han fick sitta i min famn när jag gick omkring i huset.
Testade att dra på mig bärselen och stoppa ner Ludde i den, så att jag ändå kunde laga mat. Han blev väldigt nöjd när han fick ha koll på allt som pågick runt omkring.
Maten blev jättegod, en kryddig ugnskyckling och ris. Första gången jag testade de receptet, och blev otroligt nöjd med resultatet. Ludde var nöjd med selen också, och Johnnie var glad över att Ludde blev tyst. Alla är nöjda och glada!
Hallon
Nu börjar jag bli rätt nöjd med mängden hallon som jag plockat, och ska inom dom närmaste dagarna tillverka lite saft och sylt. Ska bli intressant, för jag har aldrig gjort det förr.
Hittills är jag uppe i ca 6 liter om jag räknat rätt. Har plockat i omgångar och proppat in det i kylen, så jag har tappat räkningen..
Igår plockade jag senast. Har hittat en riktig guldgruva med massor av hallonbuskar inom ett litet område precis vid vägen. Tyvärr blir hallon så snabbt övermogna så flera liter har gått förlorade, men jag får vara snabbare nästa år.
Gårdagens fångst:
Om jag har möjlighet åker jag och plockar lite till idag, men det blir nog sista rycket med hallonen i år. Sen blir det blåbär och lingon!
