Dagbok från sjukhustiden

Skrev igår att jag höll på att sortera brev och papper, då allt sånt jag fick under perioden då jag var som mest dålig hamnade i en stor hög i väntan på ork att ta tag i det.
 
Hittade en bunt papper från tiden innan kejsarsnittet. När jag satt på mitt rum där på sjukhuset själv började jag skriva ner mina tankar. Jag föredrar att skriva ner var jag tänker och tycker, då jag kan formulera mig bättre så än muntligt. Så vill ni ha nåt vettigt ur mig, be mig skriva ner det!
Det är därför jag skriver om allt möjligt här på bloggen, för det är skönt att skriva av sig allt elände, djupa tankar och sorg.
 
Här är en del av det jag skrev på sjukhuset:
 
Måndag 25:e februari 2013.
 
Fem dagar efter cancerbeskedet. För det mesta känns allt okej, men det är bara lugnet före stormen. Jag, och alla runt omkring mig, har en tuff tid att vänta.
Läkaren kom in idag och frågade lite om hur mina tankar går, och vad jag och Johnnie diskuterat.
Jag berättade att det är svårt att tänka och diskutera nåt man inte vet något om än. Vi vet ju ingenting.. Vi vet inte hur det kommer gå med barnet vi väntar, hur illa cancern är och hur oddsen ser ut. Vi vet inget alls!
 
Hon berättade att det kommer bli svårt för oss att få barn igen, hur behandlingen än går. Därför känns det extra viktigt för mig att rädda den jag redan bär på.
Den lille sparkade nyss till, känns extra jobbigt om han inte går att rädda nu när han blivit så verklig för oss. 
Alla säger att jag och min hälsa är viktigast, men för mig finns bara den lille i tankarna. Jag klarar mig säkert, men den lilles liv hänger på en skör tråd.
Inget, inte ens den minsta detalj, av denna graviditet blev som jag tänkt mig.
Jag är så rädd. Rädd att den lille måste offras för att jag ska klara mig. Han betyder mycket för mig, precis som alla ungar gör för deras mödrar. Alla mödrars instinkt är att skydda sin avkomma, och det tar emot att vara egoistisk just nu.
Vi är ju trots allt två som kämpar för våra liv just nu.
 
När jag läste igenom detta började tårarna falla innan jag hunnit halvvägs. Jag minns hur jag kände, hur jag mådde och hur rädd jag var när läkaren sa att Ludde kanske behövde plockas ut som en sen abort för att dom skulle kunna rädda mig.
När jag skrev detta visste jag inte ens hur illa min cancer var, och jag hade inte en aning om vilket öde som väntade mig och min son. Jag ville inte dö, men samtidigt var jag beredd på att jag kanske inte hade så mycket att välja på.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0