Anna - Life is easy if you wear a smile!

Illamåendet blir sakta men säkert bättre, men jag känner fortfarande av det. Har hållit mig lite isolerad då jag inte vet om jag är magsjuk eller vad det nu beror på, men nu börjar jag ledsna fullständigt på det.

 

 

 

Oj oj oj, nu blev det spännande!

 

Fick just ett erbjudande som jag tackat ja till. Kom väldigt oväntat och hastigt, men jag kunde bara inte tacka nej. Skulle vara en roligt erfarenhet/minne nämligen.

 

Andra veckan i april ska jag, Johnnie och Ludde till Stockholm. Inom kort avslöjar jag mer.

Igår kväll började jag känna mig konstig i magen. Trodde att det först berodde på obalansen efter fastan inför undersökningen, men efter att ha ätit fanns känslan kvar.

Idag när jag vaknade mådde jag ännu sämre. Mamma har haft feber dom senaste dagarna så jag var först orolig att det var de. Men nu känns det mest som en gammal hederlig magsjuka, eller kanske till och med att jag ätit något mindre bra.

 

Hur som helst så känns det inte bra. Hade tänkt träffa mammagruppen idag men det kunde jag räkna bort på en gång. Får sitta här hemma och isolera mig, så att jag inte smittar någon. Ludde ska snart sova en sväng, så jag får väl krypa till kojs en stund då med. Vila och sömn är som sagt oslagbart vid sjukdom.

Förkylningen jag trodde mig fått försvann, kanske var det mest ett hjärnspöke då jag inte ville missa undersökningen. Visst, nyser då och då gör jag, så helt frisk är jag inte. Men de har inte brutit ut.

 

Jaha, förövrigt händer det inte mycket. Johnnie jobbar, och har sin systerson med sig som prao. I tisdags hade Johnnie haft en dålig dag med en del trassel, men Emil hade tydligen kommit hem och funderat på att bli åkare. Så han var inte lika missnöjd som sin morbror.

Får se hur länge Johnnie kan jobba idag, för blir jag sämre måste han komma hem och ta Ludde. Hittills går det bra och jag orkar med busgrabben, men blir det värre som sagt. Men jag har ju jobbat flera gånger med feber och varit helt snurrig i skallen samtidigt som jag tänkt: "Äh, det är ju bara 3 timmar kvar..", så det krävs en del innan jag ger upp och ber om hjälp(som ni säkert märkte när jag hade ryggvärk på grund av tumören..). Johnnie måste ju jobba, så är det bara.

 

Nu ska jag äta lite frukost och se hur min kära mage reagerar. Ska kanske tillägga att jag inte tror att det finns något samband mellan dagens sjukdom och gårdagens undersökning. Så ingen tror det!

 

 

Sådär ja, nu är vi hemma igen och kommit in i vardagen. Johnnie skruvar lastbil här utanför, Ludde sover och jag ska bara skriva detta inlägg sen ska jag så tomater och gurka åt föräldrarna. Jag har ju gått och blivit deras trädgårdsmästare!

 

Men, nu till saken.

Vi gick upp kl. 5, jag hoppade in i duschen(skulle ju duscha både kvällen innan och på morgonen), Johnnie packade Luddes grejer och Ludde sov. Halv 6 växte jag den lilla stackarn som inte uppskattade att kliva upp så tidigt. Jag talade om för honom att han nu vet hur jag har det på mornarna, för exakt kl. 6 varje morgon vaknar Ludde och vill kliva upp.

Vi gjorde honom klar och lastade in honom i bilen. Jag behövde verkligen inte mycket tid på mig eftersom jag varken skulle äta frukost eller fixa mig. En dusch och på med mjukiskläder, sen var jag klar!

 

Lämnade av Ludde hos mina föräldrar som gärna ställde upp som barnvakter. Ludde är tydligen en liten ängel hos dom så dom älskar att ha honom på besök.

Vi åkte vidare in till stan, och kom precis i tid. Fick skriva i ett papper om min hälsa, om jag var känslig mot något preparat m.m. Sen bytte jag vant om till dom oerhört sexiga operationskläderna innan jag la mig på sängen och väntade.

Kan erkänna att jag faktiskt inte kände mig ett dugg nervös, börjar väl bli van.. Men sjukhusmiljön gjorde att det kändes lite mer olustigt. Lukterna, kläderna, miljön.. Allt gör att jag automatiskt tänker på tristessen, smärtan, oron, sorgen och allt annat jag kände när jag bodde där inne.  

Men sköterskorna är så gulliga som man glömmer snabbt det där, och till och med när jag låg på operationsbordet skrattade och skojade jag med sköterskorna.

Att jag skrattar och skojar kan vara en avledande manöver för mig när jag är nervös inför något, det har jag märkt under det senaste året. Men idag kände jag mig helt lugn. En infart skulle i, men inga värre grejer i vaket tillstånd.

 

Johnnie frågade igår hur det kändes att bli nedsövd, och eftersom minnet är bra men extremt kort kunde jag inte riktigt beskriva det. Det går fort bara, och man kan inte stå emot.

Idag tänkte och kände jag därför extra noga när jag fick sömnmedlet.

"Okej, nu har läkaren kommit så vi ger dig sömnmedlet."

Jag nickar och hon börjar sakta spruta in medlet i kärlet. Det sved lite, men det var helt normalt enligt sköterskan.

"Känner du något?" frågar hon efter några sekunder.

Jag ler lite, skakar på huvudet och ger ifrån mig det klassiska nej-ljudet.

Några sekunder senare: "Nu då?"

Jag nickar lite sakta och lite tveksamt. Något började hända i kroppen, och synen började sakta bli dimmig.

En skön, avslappnande känsla sprider sig i kroppen. Sen somnar jag och sover sött i rätt exakt 45 minuter.

 

Jag vaknar av att en sköterska står bredvid sängen och frågar: "Är du vaken?"

Jag tittar dåsigt på henne och nickar.

"Har du sovit gott?"

"Ja, man får passa på att sova så mycket man kan nu när man har småbarn" svarar jag trött och sköterskan skrattar glatt.

Efter några minuter när jag vaknat lite mer körs jag till rummet där dom serverade mackor, saft, vatten och oboy. Gott för en liten utsvulten person som mig!(fick fasta sen igår kväll)

 

Ringde Johnnie som passat på att uträtta några ärenden i stan. Vi trodde ingreppet skulle ta längre tid, så en del ärenden fick vi ta tillsammans. Efter att ha ätit och läst en tidning klev jag upp och klädde på mig.

Läkaren tittade in en sväng och förklarade att allt känt och sett bra ut, och att vi nu får vänta några veckor på provsvaren. Bra besked såhär långt alltså.

 

Vi uträttade några ärenden, åt på IKEA och sen åkte vi till mina föräldrar för att hämta en glad, men trött liten kille som skött sig galant. Mötte även på min bror Jimmy som passade på att jollra med Ludde.

 

Nu är vi alltså hemma och allt är som det ska. Jag skulle vila resten av kvällen, så inga sportsliga aktiviteter. Får bli en kväll framför tv:n. Köpte en bok som handlar om en småbarnsfars kamp mot cancer. Mycket uppmuntrande läsning kan tycka, men jag ökar på så sätt min medvetenhet om sjukdomar som finns överallt bland oss. Dessutom tycker jag att det är starkt att ge ut en bok om sin resa genom cancern, och lärorikt för oss läsare! Mycket av pengarna för boken gick till Mag-och tarmcancerforskning, vilket inte gör bokköpet ett dugg sämre.

 

Förövrigt så har jag inte ont. Märkte dock att jag är lite öm i buken efter allt "bökande" när jag skulle krama om Johnnie och därför fick hans mage mot min. Men det är ju inte ens i närheten av lika ömt som det var efter Örebro-behandlingarna.

Lite småblödningar men överhuvudtaget så var det inte alls så "illa" som jag tänkt mig. Är mest lite trött och sliten, men ingen fara där heller.

Johnnie valde ändå att stanna hemma och skruva lastbil för säkerhetsskull, om jag skulle behöva hjälp med Ludde.

 

Nu kurrar det i magen. MAT!

 

Två bilder Johnnie tog strax innan ingreppet:

 

Blev ingen sömn, för precis när jag skulle krypa ner i sängen vaknade han. Trots att jag var tyst som en mus..

Så det var bara att dra på sig kläderna igen och kliva upp, trots att man aldrig hann ner i sängen ens. Ludde såg först förvånad ut över att se mig inne i sovrummet, sen sken han upp i ett stort leende.

 

Så nu är det full fart på lill-killen igen. Han har precis kommit på att han kan ta tag i möblerna och på så sätt klättra upp i stående position. Kul med framsteg, men samtidigt så innebär detta att man måste hålla mer koll på honom. Hann kom på det igår, när Johnnie kollade på tv och Ludde plötsligt stod bredvid soffan och slog honom på benet. För mig har det nu under morgonen hänt ca 3-4 gånger, så det märks att han vill utnyttja sin nya talang.

 

Ringde även sjukhuset nyss, ville nämligen kolla hur jag ska göra om jag blir förkyld. Känner nämligen av halsen lite smått. Hon förklarade att vi skulle avvakta till imorgon. Lite förkylning gick bra eftersom det är ett enkelt ingrepp, men hosta, feber och mer ordentlig sjukdom gick inte.

Nästa gång Ludde ska sova tänker jag också vila en stund. Sömn är nämligen överlägset hos mig när det gäller att skrämma bort förkylningar.

Vill verkligen ha provet taget, dels självklart för att få svaret på hur det ligger till med cancern, men också för att helt enkelt få det avklarat. Hatar att behöva skjuta fram saker som man gått och förberett sig på, som mötet på Reproduktionscentrum.

 

Nu kommer det en sprallig bebis krypande över golvet med god fart och målmedveten blick. Bäst att jag avslutar inlägget!

Imorgon är det dags. Om allt går som det ska vill säga. Imorgon ska jag nämligen sövas ner och prover ska tas för att avgöra om rester av tumören är kvar eller inte.

Jag är inte ett dugg orolig inför själva ingreppet än, men är nervös över om det ska bli av. Nyser då och då, och känner mig lite, lite förkyld i halsen. Vill verkligen inte bli sjuk nu, utan vill få ingreppet avklarat först.

 

Just därför tänkte jag passa på att sova lite nu när Ludde vilar. I hopp om att förkylningsbacillerna ska bli utsparkade av immunförsvaret.

 

Vet inte om det blir några flera inlägg nu innan provtagningen, så önska mig lycka till och håll tummarna för att jag inte ska ha några cellförändringar kvar. Återkommer imorgon efter sjukhusbesöket om jag inte är allt för mör. Har ingen aning om hur jag kommer må eftersom jag inte minns hur det var förra gången.

Jag skulle i alla fall vila resten av onsdagen, så idag ska jag försöka städa, diska, tvätta m.m. så att jag inte har några såna saker som behöver göras.

 

Nä, mot sängen!

 

Sådär ja, nu har vi firat både syrrans och mina föräldrars födelsedag. Nästan hela min familj fyller på våren, så normalt brukar det vara täta födelsedagsfiranden hos oss. Men nuförtiden har vi alla allt mer inbokat på helger, så ofta "klumpas" födelsedagsfirandena ihop.

Det är nog bara bra om man ska värna om vikten. För att äta tårta var och varannan helg hela våren är inte så nyttigt. Desto bättre är det att man kan vräka i sig ordentligt när det väl serveras, eftersom det inte blir lika ofta som förr. Syrran gör ofta flera tårtor till varje firande så det är fri tillgång!

 

Ludde var jättetrött och höll på att somna i maten. Men när jag skulle lägga honom i sängen protesterade han högljutt. Han ville absolut inte sova när vi hade så roliga gäster!

Han höll sig ovanligt pigg och glad, trots allt ståhej runt omkring. Dessutom vill ju självklart alla leka och gosa med den lilla grabben så han har fullt upp från början till slut.

Mot slutet fick han dock känna sig besegrad av John Blund och somnade(med några små protester) i sin säng. Nu sover han sött.

 

Lite bilder från firandet:

 

Ludde är poppis bland morbröderna...

Häromdagen var jag hem till föräldrarna och tog med mig en förpackning med 10 ägg hem. Föräldrarna har nämligen höns så vi har fri tillgång på ägg året runt.

Ludde var med, så när jag kom in i hallen med honom, ägg, skötväska m.m. prioriterade jag Ludde och tog av honom ytterkläderna. Satte honom sen i hans gåstol och i samma veva ser jag postbilen köra förbi.

 

Eftersom jag väntade brev från sjukhuset sprang jag ut till brevlådorna. Anledningen till att jag sprang var att det var kallt ute, och det tog nog max två minuter innan jag öppnade ytterdörren igen.

I hallen står Ludde, och på golvet framför/under honom ligger en hög krossade ägg.

 

Eftersom jag själv ställt äggen där, och satt Ludde i gåstolen, kunde jag ju knappast bli arg på honom. Ludde har ju nått den ålder då dom måste dra, ta och undersöka allt, och äggen stod ju där och riktigt skrek: "ta oss! Kasta oss i golvet! Krossa oss!".

Eller ja, Ludde ville ju bara undersöka, och att äggen föll i golvet var ju bara en olycka.

Hur som helst, jag utbrast bara "Ååååh neeeeej" samtidigt som jag knuffar Ludde åt sidan, hämtar papper och börjar torka upp. Ludde stod hela tiden och tittade på, samtidigt som han såg väldigt fundersam ut.

 

Tre små ägg hade överlevt, spruckna men höll fortfarande ihop. Anledningen till att jag tog hem ägg var att jag behövde 3 till en paj, så det var bara att sätta igång och baka. Spruckna ägg är inget att spara på!

Dom övriga 7 åkte i soporna, men jag lärde mig i alla fall en läxa. Ställ in äggen i kylen direkt, för i detta hus har vi en klåfingrig liten Ludde!

 

Nu har jag fått kallelsen till den extra undersökningen. Som ni läst i tidigare inlägg såg dom senaste två röntgenundersökningarna lite tveksamma ut, så jag måste undersökas ytterligare för att vi ska veta att det inte är några rester från tumören som är kvar.

 

På onsdag morgon nästa vecka ska jag infinna mig på Akademiska för att förberedas, sövas ner och sen ska ett prov tas. Har gjort undersökningen förut, men det var nog rätt exakt ett år sedan nu.

 

Med kallelsen kom ett papper med lite info, här kommer några riktlinjer jag ska följa/veta om:

 

Före:

# Ät inte före 24 dagen innan operation, det går bra att dricka vatten och saft fram till kl. 6, drick inte juice med fruktkött eller mejeriprodukter. (Suck, jag avskyr att vara hungrig!)

# Rökning, snus och tuggummi ska undvikas efter kl. 24 (Sicken tur att man inte är beroende av sådant onödigt skräp)

#Duscha på kvällen samt på operationsdagens morgon.

# Ta bort nagellack. Lämna smycken och värdesaker hemma.

# Ta med dina mediciner.

 

Efter:

# Vila i hemmet resten av operationsdagen. Ingreppet är av lindrig karaktär vilket innebär att du kan gå till arbetet dagen efter.

# Blodig flytning kan förekomma de närmaste påföljande dagarna. Använd binda, ej tampong.

# Samlag och bad ska undvikas minst en vecka eller så länge du blöder. Duscha går bra redan dagen efter operation.

 

Jag ska kolla om mamma kan passa Ludde under tiden, så slipper Johnnie försöka roa honom tills jag är klar. Det lär ju ta några timmar innan jag får åka hem igen.

 

Nä, nu ska jag krypa till kojs!

 

Vet inte om jag nämnde det här på bloggen, men vi skulle ha varit till Reproduktioncentrum på Ackis i måndags. Man kan säga att det var tur i oturen att dom ringde och bokade om tiden då läkaren blivit sjuk.

 

Det var nämligen så att jag och Johnnie skulle åka, han ville självklart också ta del av informationen. Vi hade tyvärr ingen barnvakt då alla jobbar runt lunch en måndag, men ska han med är det alltid tusen gånger enklare om vi åker tillsammans så det var inget problem.

På söndag kväll berättar dom på nyheterna att det ska komma en hel del snö just då vi ska på möte, och Johnnie som har snöjour kan troligen inte följa med. Jaha, åka på ett informationsmöte ensam med Ludde som ska hoppa, krypa, slingra sig, äta, få blöjan bytt, prata, gnälla på grund av tristess osv. Jag kommer inte minnas ett ord efteråt av vad kvinnan sa.

 

I sista stund lyckas vi fixa så att pappa passar Ludde vilket var jättesnällt. Det snöade ju självklart så Johnnie var tvungen att jobba. Men utan Ludde kunde jag fixa mötet själv utan problem, även om det var tråkigt att inte Johnnie kunde följa med.

När jag ändå skulle vara i stan på grund av mötet hade jag bokat in ett besök hos kiropraktorn också. På morgonen ringer en kvinna och förklarar att mötet måste bokas om då läkaren blivit sjuk.

Bra, då får Johnnie en ny chans att hänga med. Dock var det lite tråkigt då jag sett fram emot att få höra hur allt ska gå till. Vill gärna ha info i god tid, nu när jag har chansen att få förbereda mig på vad som komma skall. Allt annat med själva sjukdomen kom så hastigt och oväntat, och det var bara att hänga med på färden.

 

Mötet har redan flyttats en gång tidigare, så nu blir det tredje gången gillt. Vill minnas att det var 3:e April.

 

Åkte i alla fall in till stan och besökte kiropraktorn. Passade även på att uträtta några ärenden lite snabbt innan jag åkte hem igen. Ludde hade skött sig utmärkt hos pappa så jag behövde inte ha dåligt samvete över att jag öste över lillplutten på honom.

 

Nu hoppas jag i alla fall att mötet blir av i April, för jag är jättenyfiken på vad dom ska göra med mig!

 

Idag har jag och Ludde pysslat en del inomhus. Förrådet jag "piffat upp" med färg, tyg, nytt golv och inom kort nya tak-,golv- och dörrlister är nästan klart. Det är alltså bara listerna och en spånskiva som ska upp innan det är färdigt. Det fattades en skiva ovanför dörren av någon anledning, därav spånskivan.

Lister är ju inte nödvändigt, men ska man göra nåt så ska man göra det ordentligt anser jag.

 

Eftersom förrådet snart är klart har jag börjat sortera grejer i ordentliga förvaringslådor. Allt som ska in i förrådet ska vara sorterat och godkänt(godkänt för att få vara kvar i vår ägo). Mycket gamla barnkläder ligger nedpackade, Ludde växer ju ur allt så fort! Dessutom har vi fått massor av kläder i större storlekar som nu ligger sorterat i olika lådor efter storlek. Så att jag lätt kan plocka fram det när Ludde kan börja använda dom.

 

Ja, som ni vet har man massor av grejer som ska förvaras. Julsakerna ligger nu snyggt och prydligt i två lådor istället för en(som var proppfull), och det kommer bli skönt att ha mer ordning på saker och ting.

 

Tur att Ludde varit snäll idag, annars hade jag stängt lådan och skickat iväg honom till någon tålmodigare person. Alternativt stoppat in honom i förrådet..

Några bilder jag tog i torsdags. Det är dock lite svårt att fota henne, för hon ska gosa och snora ner min kamera.. Testade att försöka stå en bit ifrån och fota, men det slutade med att vi joggade runt en sten varv efter varv. Det där med att stå en bit ifrån och posera är inte hennes grej.

 

 

Idag har mobilen ringt ovanligt mycket. Ett av samtalen var från sjukhuset och det var dags att få höra resultatet från senaste röntgenundersökningen.

Kvinnan förklarade att allt såg bra ut, MEN(alltid detta men..) ett område i min livmoderhals var svårtolkat. Det var nämligen så att det var på grund av detta jag fick röntgas igen strax efter första röntgenundersökningen.

Detta är tydligen inte helt ovanligt, och jag kommer inom kort få en kallelse till ytterligare undersökningar. Förstod jag henne rätt ska dom ta ett prov på livmodertappen(knipsa av en liten bit), lät som ett sådant prov dom gjorde när dom fann tumören.

Det provet gjorde ont, men det berodde nog mest på att hela buken skrek efter hjälp att få bli av med inkräktaren som låg och mös i min livmoderhals. Jag hade helt enkelt väldigt ont från början.

 

Kvinnan berättade att det inte behöver vara något negativt dom ser på röntgenplåtarna. Eller ja.. negativt och negativt.. Det kan vara en inflammation efter behandlingen, men kan också vara spår av tumören. Båda sakerna är ju negativa, men lite olika illa. Så en inflammation är i de här fallet positivt i jämförelse.

 

Hon avslutade samtalet med att säga att jag absolut inte skulle vara orolig. Precis som förra gången hon ringde, (med beskedet att jag skulle behöva röntgas igen) svarade jag att jag inte var ett dugg orolig. "Det är ingen idé att oroa sig, det löser sig säkert" är mitt klassiska, naiva svar.

Hon skrattade till lite snabbt och utbrast: "Du verkar inte vara typen som oroar dig i onödan du."

 

Nä, jag är nog inte det. Jag tog samtalet med ro, dom är något på spåret och det känns bra att dom har ögonen på mig. Finns det något där, kommer dom hitta det.

 

 

 

 

 

I torsdags tog jag några bilder på min unghäst Fire Princess. Ska inom kort ska jag sätta ihop ett inlägg med dom bästa bilderna. Så Susan och alla andra som är intresserade, håll koll!

 

Ett litet smakprov:

Sitter och tittar lite halvt på Nyhetsmorgon. Har blivit en ny morgonruin i och med att det aldrig visas något vettigt på tv numera.

Just nu pratar dom om att varannan tonårstjej i gymnasiet sover dåligt. Hur pass bra tonårskillar sover hörde jag dock inte. Förvånande nyheter? Nä, inte för mig i alla fall.

Anledningen är såklart mobilerna, men även alla dessa energidrycker och brist på fysisk aktivitet.

 

Jag har fortfarande min gamla trotjänare när det gäller mobil. Varför? Jo, ska jag vara helt ärlig så är jag väldigt rädd att fastna i det där mobilberoendet som många har nu sen "klösbrädorna" blev poppis. Folk sitter JÄMT med sina mobiler. På ridskolan efter aktiviteter/lektioner, i bilen, på jobbet, hemma i soffan, under fikat med kompisarna.. Jag kan fastna vid datorn, men fördelen med den är att jag inte har den med mig överallt. Jag är rädd att bli för beroende av att jämt kunna kolla upp allt som jag helt impulsivt kommer på.

Jag klarar mig bara bra med en gammal mobil och datorn, så jag är nöjd med dessa saker. Dessutom verkar minst 80% av dom som har en "klösbräda" ha problem så som att den laddar ut snabbt, går sönder m.m.

 

Ja, höjer säkert några på ögonbrynen. Min gamla trotjänare brukar avbryta samtal regelbundet genom att det blir knäpptyst för mig mitt i samtalet. Irriterande, javisst! Men det kan jag leva med. Jag är en vanemänniska, och ogillar förändringar. Detta gör att jag gärna har kvar mina mobiler så länge det går(och gärna lite till..) innan jag byter.

 

Självklart är jag beroende av min mobil, men med måtta. Jag använder den främst för att hålla koll på tiden, ringer och sms:ar. När jag rider, vilket jag oftast gör själv, är det skönt att veta att man kan ringa om det händer något.

 

När det kommer till drycker är jag sparsam. Dricker aldrig energidryck, och endast kaffe om jag blir bjuden. Dricker dock aldrig kaffe efter 18, för då kan jag inte sova.

Har aldrig förstått det där att häva i sig energidrycker jämt och ständigt. För det första är det väldigt onyttigt på grund av allt socker och för det andra vänjer sig kroppen ju mer man dricker och detta medför att det önskade "ruset" uteblir om man inte ständigt ökar dosen.

Johnnie dricker ofta Red Bull, vilket jag starkt ogillar. Han säger ju själv att han inte blir piggare av det, men att det är gott. Ja, det är ju klart. Det är ju sött och sliskigt..

Fösta gången jag drack en energidryck studsade jag omkring som en överenergisk kanin och klättrade nästan på väggarna.  Pontus och Johnnie satt i soffan och tittade trött upp på mig samtidigt som Pontus mumlar: "Tänk om man kunde bli sådär pigg av energidryck.."

Ut och jogga en kvart, så ska du se att du piggnat till betydligt. Helt gratis och framförallt nyttigt!

 

När jag känner att jag har för mycket energi på kvällen, vilket kommer medföra att jag har svårt att somna, brukar jag träna. Då gör jag slut på min sista energi och sover som en stock då kroppen är trött. Nu låter det kanske konstigt att jag först tipsar om att jogga en sväng för att bli pigg och sen berättar att jag tränar för att bli trött.

En kort "få upp pulsen-träning" är uppiggande och ett hårt, långt träningspass gör en trött i både muskler och huvud. I alla fall upplever jag det så!

 

Så ett tips till alla ungdomar där ute som sover dåligt: Träna regelbundet, låt bli kaffe, cola, energidryck och liknande och framförallt: Låt mobilen vara när det är dags att gå och lägga sig! En klassiker är att inte ha tv eller mobil i sovrummet. Vi har ingen tv i sovrummet och jag vill inte ha någon heller, trots att Johnnie tjatar. Mobilen brukar jag ha med, eftersom den är min väckarklocka(när inte Ludde är det). Men jag brukar inte pyssla med den när jag ska sova, för då vill jag vara ifred!

 

Idag fick våran fina gammelko Svala vandra vidare till dom gröna ängarna där inga slitna ben och trötta kroppar finns.

Efter många år i vår ägo blev hennes ben allt sämre och hon fick allt svårare att resa sig upp. Dom senaste soliga dagarna har hon varit ute i en hage på grund av detta. Ute hade hon nämligen inga större problem att komma upp eftersom hon hade gott om plats.

Men idag var det alltså dags att tacka för sig. Vi kände att det var bäst så, fast att det tar emot då hon varit hela familjens lilla gullegris.

Hon var vår sista mjölkko, alltså den sista av våra kor som varit mjölkko tidigare innan mina föräldrar la ner mjölkverksamheten. Nu har vi bara ett fåtal dikor kvar, mest köttkorsningar men även några rödkullor som härstammar från föräldrarnas mjölkkor. Svala själv innehåller 75% fjällko och 25% rödkulla, och är dotter till min favoritko Svarta, som jag riktigt avgudade som liten. Så självklart var Svala speciell för mig!

 

Hon var otroligt snäll på alla sätt och vis, och var perfekt till att leda före övriga flocken vid byte av hage och liknande. Hon har "levt på sin charm" som mina föräldrar uttrycker det, då hon inte fått kalv på många år. Inte för att vi hindrat det, för vi har försökt få henne dräktig. Men kanske var det åldern som sa stopp, för hon började kasta(få missfall) varje gång hon blev dräktig.

Men hos oss går lynne först så trots detta fick hon vara kvar som kramko och nallebjörn. Hon var som sagt till stor nytta om vi behövde få med oss koflocken eller uppfostra ungdjur.

 

Häromdagen gick jag och Ludde ut till henne i hagen. Ludde verkar ha otroligt mycket respekt för stora djur och bara stirrade på henne utan att röra. Jag tog min hand och klappade henne sakta över kroppen, och då tog Ludde sin lilla hand och strök den sakta över hennes vita päls han med. Svala stod bara lugnt och tittade på oss.

 

Våran underbara granne Arne, som själv haft kor i många år, kom över och sköt henne. Helt odramatiskt och jag tror inte att hon hann förstå vad som pågick. Arne avblodade och väntade sen på att hon skulle ta sitt sista andetag och hjärtat stanna. Efter en lång stund la han handen mot hennes bröst och sa: "Starkt hjärta har hon i alla fall, trots åldern". Det tog tid, men tillslut gav hjärtat upp och slutade slå.

 

Jag var glad över att få det "överstökat", men det är alltid lika jobbigt när dom gamla kämparna går ur tiden. Jag grät som vanligt, det spelar ingen roll hur mycket jag försöker hålla emot och tänka: "det är bäst så".

 

 

Dags att uppdatera lite, nu när jag har chansen!

 

Igår var det dags för röntgen igen, en så kallad PET FDG-undersökning. Jag röntgades nyligen som ni säkert vet om ni följer bloggen. Men trots att det såg bra ut ville dom att jag skulle röntgas med denna teknik också för att vara säkra.

 

För att ni ska hänga med i det jag skriver, kommer här en kort beskrivning om hur denna röntgen går till:

Ett radioaktivt läkemedel(spårämne) injiceras i blodet och med hjälp av en PET-kamera kan dom studera fördelningen av spårämnet i kroppens celler/organ.

Upp till 12 timmar efter undersökningen utsätter man folk i omgivningen för en svag stråldos. Därför är det inte bra att umgås med spädbarn och gravida då dessa är extra känsliga för stråldosen.

 

Vi hade sån tur att mamma var ledig igår, så hon kunde passa Ludde medans vi var i stan. Denna röntgenundersökning tar rätt lång tid, så det var skönt med sällskap och någon som körde mig dit och tillbaka.

När det var vår tur fick vi komma in i ett litet rum där sköterskan satte i en infart(som jag sedan får spårämnet genom) och kollade mitt insulin.

Sen blev vi visade in i ett lite större rum(men fortfarande pyttelitet) med en säng. Där fick jag ligga och läsa/stirra i taket några timmar. Låg dessutom och nynnade/sjöng på låten "Radioactive" med Imagine Dragons medans jag stirrade i taket. Kändes som om den passade bra!

 Först fick jag ligga helt avslappnat en halvtimme efter att jag fått spårämnet, för anstränger man musklerna just då tar sig ämnet till musklerna vilket ger ett missvisande resultat.

Att ligga helt still i en halvtimme är inga problem, men att göra det samtidigt som man tidigare både druckit mycket vatten och fått en vätskedrivande tablett är inte kul. Efter en kvart blev jag kissnödig, men fick inte ens gå på toa. När äggklockan ringde och halvtimmen var avklarad rusade jag in på toan.

Sen fick vi vänta ytterligare 2 timmar innan det var dags för röntgen. Detta var ingen försening, utan det tar så lång tid. Tyvärr minns jag inte alla detaljer kring undersökningen. Dom berättar allt men jag bara lyssnar, lyder och glömmer sedan detaljerna..

 

Själva röntgendelen tar bara ca 15 minuter, och jag gör som vanligt: Ligger med slutna ögon och funderar på annat. När dom var klara tog dom ur infarten och jag fick traska därifrån, fortfarande nynnande på låten "Radioactive".

Medans jag röntgades hade Johnnie gått ut i solen en sväng, så jag mötte upp honom vid utgången.

Vi stannade till vid IKEA och åt innan vi åkte hemåt, men självklart med ett avstånd från små barn/gravida för säkerhetsskull.

Väl hemma hos föräldrarna lämnade Johnnie av mig och tog med sig Ludde. Jag skulle nämligen sova hos föräldrarna i väntan på att stråldosen jag utstrålar skulle avta. För Luddes bästa skulle jag ju inte umgås med honom på ca 12 timmar.

Syrran var hemma och mamma var som sagt ledig så jag hade inte tråkigt. Passade på och tog en ridtur på Mirran i solnedgången, underbart! På hemvägen, i galopp, mötte vi på ett gäng hjortar som betade på en åker. Mirran blev osäker, framförallt när dom började springa åt alla håll. Men hemlängtan var för stor hos ponnyn så vi galopperade vidare hemåt.

Jag rider oftast på morgonen/förmiddagen, så jag hade glömt hur härligt det är att rida på kvällen. Det ska jag helt klart göra oftare.

 

Sen hjälpte jag mamma med djuren, tog in hästarna och åt middag. Efter lite städning(rastlös..) och tvtittande skuttade jag i säng. Kändes konstigt att sova i mitt gamla rum igen, framförallt utan min lilla kanin som sällskap, men jag sov som en stock hela natten.

 

Idag har jag och syrran ridit en sväng. Sen avslutades vistelsen hos föräldrar med blandade känslor då vi valde att avliva gammelkossan Svala. Hon började få för mycket problem med benen vilket resulterade i att hon hade svårt att resa sig och gå. Vi kände att det var dags och ringde våran underbara granne Arne, som självklart ställde upp. Han brukar få avliva våra djur, då han sköter det jättebra. Lugn, seriös och djurvan.

 

Nu är jag i alla fall hemma igen, har gosat ordentligt med min lilla kille och hoppas att den större killen ska komma hem så att jag kan få mysa med honom med.

Men magen kurrar, så först mat!

 

 

Igår var jag ute och red på Mirran. Inne i skogen dök en gren upp lite för snabbt, och Mirran drar inte direkt benen efter sig när vi är ute utan tuffar på som det tåg hon är. Hann inte ducka, och när jag försöker greppa och böja undan grenen med handen fick jag inget bra tag utan grenen hamnar mot min hals.

Jag höll på att göra en kullerbytta över Mirrans rumpa, men lyckas sitta kvar trots att hon hoppar till lite av förvåning när hon känner min rubbade balans.

Grenen dras mot halsen på mig och det svider ordentligt på hemvägen. Kände att det ömmade, men det blödde i alla fall inte.

 

Det syns bra nog har jag märkt, och många har något förskräckt undrat vad jag gjort. Men det är alltså inte Johnnie som misshandlat mig eller jag som gjort ett misslyckat försök att skära halsen av mig. Jag har inte heller slagits med en sabeltandad tiger, utan bara brottats lite med ett slyträd..

 

Idag åkte jag och Ludde till stallet för att släppa ut hästarna och mocka. Ludde sov i bilen medans jag skötte hästarna, sen hjälptes vi åt att pyssla lite i trädgården. Jag rensade rabatterna på gamla vissna växter och Ludde plockade gräs. Teamwork!

 

Lämnade Luddes vagn utanför ytterdörren igår, och det tog inte lång tid innan den såg ut såhär...

 

Idag var det sadelträning igen för Skruttan. Tidigare har jag bara lagt sadeln på hennes rygg och låtit den ligga där några minuter samtidigt som jag håller i(man vet ju aldrig, hon kan ju få för sig något), men idag spände jag även sadelgjorden lite löst.

Hela tiden höll jag koll på hennes beteende, även om hon verkar lugn ska man ju inte slappna av helt. Det kan räcka med att hon tar ett steg bakåt, märker att något ligger på hennes rygg och samtidigt är spänt runt magen och då flyga i luften.

 

Hon kollade på mig och klippte lite fundersamt på öronen, men annars fick jag ingen reaktion. Tog tag i sadeln och vickade den försiktigt, fortfarande ingen reaktion. Lät den ligga på ytterligare några minuter medans jag stod och klappade henne. Så att jag är nära om hon skulle få för sig något.

Sen var jag nöjd för denna gång och sadlade av. Man ska skynda långsamt, något jag i vanliga fall har svårt för. Men denna dam är min framtid, och gör jag henne lugn och stabil gynnar det mig på alla sätt och vis i förhoppningsvis många år framöver.

 

Det är viktigt för mig att hon är van vid det mesta när jag väl satsar på att sitta upp. Jag vill att hon ska kunna gå på presenningar, kliva på transporten utan att tveka, vara van vid all sin utrustning m.m. Funkar inte allt från marken tycker jag inte att man är redo för själva ridningen.

 

Idag:

 

 

Igår ringde mobilen när jag stod i köket hemma hos föräldrarna och pratade med mamma. Grävde snabbt fram den ur fickan på stallvästen och kollade vem det var som sökte mig. "Dolt nummer" innebär 9 av 10 gånger att det är från sjukhuset.

Svarade och en trevlig kvinna förklarade att hon (som jag misstänkt) ringde från sjukhuset för att leverera svaret på senaste röntgenundersökningen.

Ska tilläggas att hon flera gånger ursäktade sig för det sena svaret(undersökningen var för flera veckor sedan) men hon hade inte varit på jobbet. Jag hängde inte med riktigt, men hur som helst hade hon upptäckt att jag inte fått något svar.

 

Jag förklarade som det var, att jag inte varit ett dugg orolig. Hade det varit något, skulle dom ha hört av sig direkt. Och skulle dom nu missa att meddela mig även om det varit något, lär cancern inte hålla sig gömd speciellt länge med tanke på alla regelbundna undersökningar jag numera går igenom. Kunde jag gå med en tumör i(förmodligen) flera år, kan jag nog klara av att ha små växande spår av cancer i någon månad eller två.

Låter kanske knäppt att resonera så, men det är ingen idé att hetsa upp sig.

Självklart är det jättetråkigt när ett uteblivet samtal kan orsaka lidande eller oro hos en patient, men samtidigt måste man förstå att det alltid kommer ske misstag. Även sjukhusets personal är människor. Sen finns det ju självklart gränser för vad som är acceptabelt och inte, och man ska alltid sträva efter att bli bättre. Det är ju utan tvekan mycket värre om ett dåligt besked inte når patienten än ett bra.

I mitt fall är jag inte ett dugg irriterad över det sena svaret som sagt. Hade jag varit orolig så kunde jag ha ringt eller skickat ett e-postmeddelande. Vid ett tillfälle skickade jag ett mail till onkologen då jag hade en fråga, och bara någon dag senare ringde min läkare upp och redde ut det hela. Så jag känner att jag snabbt kan komma i kontakt med dom om jag vill.

 

Hur som helst, hon förklarade att allt såg bra ut. MEN, alltid detta men, dom ville skicka mig på ännu en röntgen(en annan sorts röntgenundersökning). Förklaringen var att den behandlingsmetoden jag gått igenom var relativt ny och att man därför inte var helt säker på att en röntgenundersökning visade tillräckligt mycket. Det är svårt att förklara, men för att vara säker på att man såg allt man ville se på första röntgen ville man dubbelkolla med en undersökning till.

Hon ville absolut inte att jag på något sätt skulle vara orolig bara för att dom ville röntga mig igen, utan det berodde tydligen bara på att läkarna ville "utforska" och lära sig den nya behandlingsmetoden mer.

 

Så inom kort kommer jag få en kallelse till nästa röntgen. Nu slog det mig precis att jag inte berättat om detta för Johnnie. Kom hem igår eftermiddag, åt och bytte om innan jag och Ludde åkte vidare till ridskolan. Kom sen hem sent och då var Johnnie ute och pysslade.

Får ta och berätta det ikväll, så han hålls uppdaterad.

 

Förövrigt så händer det inte mycket på "cancerfronten" just nu. Hoppas jag i alla fall, för vad som händer i min kropp vet jag inte.

Informationsmötet på Reproduktionscentrumet närmar sig, vilket jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. En del av mig är nyfiken och tycker att det är spännande, medans en annan del av mig känner att  ytterligare en jobbig period med smärta, tabletter och undersökningar kommer allt närmare.

Det kan jämföras med att föda barn. Det är spännande och man längtar, samtidigt vet man att det kommer göra hemskt ont och vara väldigt jobbigt. Men i slutändan är det värt det!

 

En sak jag är lite nervös över, trots att det troligtvis aldrig ens blir aktuellt, är ytterligare ett kejsarsnitt. Läkarna sa att om jag någonsin skulle bli gravid igen skulle det vara kejsarsnitt som gällde. Vet inte riktigt varför, kanske har tumören och strålningen förstört passagen genom livmoderhalsen för mycket.

Men ryggmärgsbedövningen kan få mig att börja gråta bara vid blotta tanken, och smärtan från snittet var inte att leka med. Nu upplevdes säkert allt som mycket värre på grund av cancern, men ändå.

Något som känns närmare och mer verkligt är operationen då äggstocken ska in igen. Har funderat mycket på hur dom kommer öppna upp mig. Ett litet, knappt märkbart hål eller nåt i stil med snittet jag redan har? Kommer muskler snittas av igen eller kommer det vara en väldigt smidig liten operation?

Jag är inte rädd för ärr, utan för smärtan efteråt.

Man kan säkert hitta info om sånt här på internet, men jag vill hellre höra det direkt från folket som ska genomföra det. På internet kan man hitta alla möjliga sanningar och påhitt.

 

Oj, nu börjar det bli ett sånt där långt inlägg igen. Ni har antagligen börjat gäspa och skumma genom texten vid det här laget, så jag sätter punkt för inlägget här.

 

Dagen har spenderats ute på föräldrarnas gård. Jag och Ludde åkte dit, men Ludde satt kvar i bilen och sov medans jag pysslade med hästarna. Tränade Skruttan lite genom att dra ett schabrak över hennes rygg, rumpa och huvud. Första två gångerna jag drog det över hennes huvud såg hon fundersam ut, tredje gången brydde hon sig inte. La sedan en sadel på hennes rygg, för första gången någonsin. Hon såg åter igen lite fundersam ut, men annars brydde hon sig inte. Drog dock inte åt sadelgjorden, utan lät bara sadeln ligga på hennes rygg medans jag höll i. Man vet ju aldrig. Vill ta en sak i taget och inte gå för fort fram.

 

Släppte ut hästarna och mockade. Sen började jag städa och röja upp i trädgården. Jag har så fruktansvärt tråkigt nu när jag inte jobbar, och letar ständigt efter saker att göra. Nu har jag kommit på att jag ska pyssla i föräldrarnas trädgård då föräldrarna inte hinner sånt. Så jag beskär buskar, krattar löv, plockar upp grenar och rensar rabatter. Jättekul! Jag och Ludde(som gjorde mig sällskap sen) får frisk luft, jag får röra på mig och får något att göra.

Så jag har blivit trädgårdsmästare på "äldre" dar!

 

Smet iväg lite snabbt för att få hjälp med en tå hos fotvårdsspecialist(eller vad dom nu kallar sig). Har nämligen fått lite nageltvång som gör allt ondare. Försöker skärpa till mig och söka hjälp i tid numera, istället för att gå och bita ihop som när cancern upptäcktes. Så jag ringde idag och fick tid på eftermiddagen, härligt!

Jag hade försökt klippa bort problemet själv, utan att lyckas. Men denna kvinna hittade snabbt problemet, en vass bit av nageln hade gosat in sig i tån och växte in i skinnet. Inte undra på att jag hade ont!

Eftersom jag sökt hjälp innan det blivit inflammerat och allmänt tråkigt kommer det snabbt bli bra. Känns otroligt mycket bättre redan nu.

 

Pappa hade passat Ludde under tiden och grabben hade skött sig exemplariskt. När jag hade med honom i trädgården somnade han dock snabbt. Det är jobbigt att beskära svartvinbärsbuskar!

 

Ludde väntar utanför lösdriften medans jag hjälper pappa med djuren:

 

 

 

Nä, nu var det dags att uppdatera bloggen lite! Har haft fullt upp dom senaste dagarna, så jag har prioriterat bort datorn och tv:n helt. Skönt!

 

Igår åkte jag, Johnnie och Ludde in till stan för att uträtta några ärenden. Jag skulle träffa min kiropraktor och Johnnie skulle handla lite grejer.

Jag har haft problem med nacken ett tag och det var hög tid att ta tag i det och "knäckas igenom" ordentligt. Johnnie släppte av mig och åkte sedan vidare. När jag satt i väntrummet fyllde jag i en lapp om saker som kan vara bra för kiropraktorn att veta, som sjukdomar och andra avvikelser i hälsan. Förra gången jag satt och fyllde i denna lapp(för flera år sedan) kunde jag kryssa i nej-rutan på allt. Denna gång såg det lite annorlunda ut, för min sjukdomshistoria är inte fullt så tom längre.

 

När jag fick komma in tittade hon igenom papperet och utbrast: "Cancer??".

"Ja, det har hänt en del sen vi sågs sist" sa jag och skrattade till lite. Sen satt vi och pratade igenom allt lite snabbt innan vi körde igång. Fanns en hel del att knäcka, och jag var extremt stel i vissa muskler. Hon tog tag i en muskel på vardera sida av halsen, och DET gjorde ont! Dom var riktigt spända, och det tog ett bra tag innan dom lugnade sig.

Trots min stela kropp fick jag mycket beröm för att jag tränat och skött återuppbyggnaden av musklerna efter cancern.

Jag ska tillbaka om två veckor, så att jag blir mjuk och smidig igen!

 

Efteråt hämtade Johnnie mig och sen åkte vi runt och handlade det vi skulle ha. Vi smet även in på IKEA för att äta. När vi åt satt Ludde som ett ljus och såg sig omkring. Några tonårstjejer fick syn på honom, och man hörde ett tyst sus av "Naaaaw-läten" bland tjejerna samtidigt som dom körde armbågarna i varandras sidor och pekade på honom.  Sen satt dom och tittade på honom, och när han då och då tittade tillbaka fnissade dom och jag hörde bland annat en av tjejerna säga "Vilken söt!" till sina kompisar. Ludde kan inte ens krypa än, men får redan tjejerna på fall!

När vi skulle gå såg man åter igen att all fokus hos tjejerna hamnade på Ludde, och jag är helt säker på att dom högt och glatt pratade om honom när vi gått. Vilken liten charmör vi har fått! Precis som sin far.

 

Igår besiktade vi våra två passater. Johnnie tog den gamla och jag den nya, och Ludde hängde med mig. Johnnie hade tid 7.40 och jag 8.00, så Johnnie var inne när jag fick rulla in i byggnaden. Killen som skulle kolla "min" passat(Johnnie äger den, men jag kör den) var både trevlig och stilig, och hälsade glatt på både mig och Ludde.

Jag var helt säker på att bilen inte skulle gå igenom, så jag bara väntade på att han skulle hitta fel efter fel. Han jobbade snabbt men verkade noggrann, och efter några minuter var han klar.

Resultatet blev följande: